Riktig altruism? I
Har verklig osjälviskhet kunnat bevisas vara en medfödd egenskap? Här diskuteras en teori framförd av Herbert Gintis som menar att återkommande katastrofer befordrar utvecklingen av altruism.
I boken Snällare än du tror, som jag skrev om den 15 juli, är åtminstone den ena författaren, Hans Norebrink, ute efter att visa att människan är medfött altruistisk. Efter en lång inledande diskussion om släktskapsaltruism och samarbetsbenägenhet försöker Norebrink visa att samarbetsviljan är så stark att den är till fördel för den egna gruppen även i extrema situationer där individerna kan drabbas av allvarliga nackdelar.
Det betyder att den gamla tesen om gruppselektion kommit tillbaka i den evolutionsbiologiska debatten. Individerna är alltså genetiskt programmerade att uppoffra sig för gruppens bästa utan att vara närmare släkt. Denna tanke var vanlig tidigare när man inte kunde göra beräkningar av hur snabbt generna "späds ut" vid mera avlägset släktskap.
Det krävs en speciell biologisk samhällsstruktur som kartlades av William Hamilton och Edward O Wilson beträffande de sociala steklarna för att en genetisk altruism skall kunna utvecklas. Man kan säga att i själva verket är i dessa insektssamhällen alla tusentals individer nära släkt med varandra. Men människans genetik har ingen likhet med myrors eller bins. Det krävs alltså en mer sofistikerad teori om hur självuppoffrande egenskaper skall kunna ärvas i många generationer.
Norebrink hänvisar till en artikel av den amerikanske ekonomiprofessorn Herbert Gintis vid University of Massachusetts med rubriken Strong Reciprocity and Human Sociality (2000). Den går ut på att grupper som kulturellt gynnar snällhet fungerar bättre som kollektiva överlevare. Det är alltså en snarlik tes som framfördes av Samuel Bowles i New Mexico och som gick ut på att krig mellan olika grupper hade gynnat ett allmänt samarbetsbeteende och ren självuppoffring för krigarnas del. Jag skrev en bloggartkel om detta i juni 2009. Någon referens till Bowles finns inte i boken.
Gintis menar enligt Norebrink att "starka reciprokatorer" som alltså skulle utöva riktig altruism är predisponerade att samarbeta med andra och bestraffa icke samarbetande samhällsmedlemmar (s 75). Detta sker även om man själv som individ förlorar på att gynna andra. Vi ser enligt min tolkning enbart ett svagt egenintresse i form av att ett befrämjande av en kollektiv nyttighet också ger en statistisk återkoppling till ens eget intresse som medlem av kollektivet. Om det går så långt att individens reproduktionsmöjligheter försvåras eller utsläcks har Gintis verkligen lyckats bevisa något som hittills betraktats som en genetisk omöjlighet.
Det som Gintis funnit är tydligen att det normala transaktiva beteendet (jag hjälper dig om du hjälper mig) som oegentligt kallas "svag altruism" inte är tillräckligt för gruppens överlevnadsförmåga i verkliga krissituationer. I den evolutionära ursprungsmiljön förekom sådana i form av "krig, svält, epidemier och miljökatastrofer". Gintis hävdar att hans rapport visar att "det finns en trovärdig evolutionär modell som förklarar uppkomsten av stark reciprocitet".
Modellen baserar sig enligt Gintis utsago på att samhällen återkommande drabbas av hot not sin fortsatta existens. Individer som då enbart ser till sin egennytta förvärrar hotet eftersom de då inte agerar enligt principen för "reciprok altruism". Därför är det till fördel för gruppen att det finns ett tillräckligt antal "starka reciprokatorer" som till och med kan förmå själviska aktörer att samarbeta för gruppens överlevnad och minska risken att den förintas.
Hans Norebrink drar slutsatsen: "Den osjälviska genen finns. Det är hoppfulla nyheter för mänskligheten. Hoppfullt för vår möjlighet att rädda världen - och bygga en bättre."
Det återstår att se. Har inte denna osjälviska snällhet alltid funnits även i jordbrukssamhället? Ändå har vi ofta sett prov på motsatsen till snällhet. Och har inte hypotesen om altruismen som människans egentliga natur prövats under 1900-talet i det samhällssystem som kallades socialism? Det misslyckades som bekant - först politiskt genom övergång till tvång och sedan ekonomiskt, eftersom inte heller tvång var någon bra väg för att få fram den inneboende altruismen.
Läs även andra bloggares åsikter om altruism, osjälviskhet, egoism, människans natur, socialism, reciprocitet, filosofi, politik på intressant.se
Etiketter: altruism
posted by Danne Nordling @ 23:59
12 comments
.
12 Comments:
Det är klart att man inte kan bygga ett samhälle på principen att alla "innnerst inne" är altruister, för det stämmer uppenbarligen inte. Troligen är det dock så att en majoritet av människorna verkligen är beredda att göra allt möjligt som de inte ser något direkt egenintresse i (annant än att skapa ett gott samvete). Utan denna grundläggande "snällhet" skulle nog inte något samhällssystem funka särskilt bra, vare sig det är kommunism eller liberal demokrati.
Som en parentes kan jag också påminna om det berömda fallet med en snubbe som på 1800-talet fick hjärnan genomborrad av en järnstång och förändrades från en hygglig människa till en skitstövel (p.g.a. hjärnskadorna)...
Du verkar känna till ämnesområdet. Har du läst Lasse Bergs "Gryning över Kalahari – Hur människan blev människa" och Nils Uddenbergs "Arvsdygden – Biologisk utveckling och mänsklig gemenskap"?
Ja, gruppselektionen (via biologisk-kulturell kombination) är på väg tillbaka, och redan Darwin var inne på den tanken. Se Elliot Sober och David Sloan Wilson i "Unto others – The Evolution and Psychology of Unselfish Behavior".
Alla böckerna nämns i min och Åke Dauns bok "Snällare än du tror" som du kommenterar. Men så här skulle jag vilja kommentera din och många andras reaktion att "Hur kan ni säga att människan är snäll när så mycket ont görs?":
Djur av samma art kan ha olika slags grundrelationer till varandra. De kan vara SOLITÄRA som katten (var och en för sig med honan och ungarna som undanta). De kan vara ULTRASOCIALA som myrorna (allt för stacken, individen lever enbart för gemenskapen). Och de kan vara SOCIALA som hunden (flockdjur med inbördes konkurrens).
Människan som art faller biologiskt-evolutionärt inom den blandade mellangruppskategorin. Hon är ett socialt flockdjur som kombinerar individualism med kollektivism, konkurrens med samarbete. Detta är grunden till en förståelse av mänskligt beteende. Att vara flockdjur leder till solidaritet med flocken – INTE till hela mänskligheten.
Resultatet blir dels inomgruppsrelationer, dels mellangruppsrelationer inom den mänskliga djurarten.
INOMGRUPPSRELATIONERNA kombinerar våra drifter till individualism och kollektivism. Vi driver normalt våra egna intressen, men inom ramen för kollektivets normer, ideal och intressen. Det senare förstärks via kulturell socialisering. Det leder till att det mänskliga samlivet inom samhällets ramar präglas av en kombination av egoism och altruism (osjälviskhet).
Men inom gruppen sociala djur är vi de mest sociala (det är bara insekter som är ultrasociala). Dels för att vi människor rent biologiskt sett har utvecklat just socialiteten som vårt viktigaste överlevnadsdrag. Dels för att vi evolutionärt sett är den djurart som mest djupgående har uvecklat kultur, vilket i sin tur inneburit att vi via kulturen än mer har vidareutvecklat vår socialitet.
MELLANGRUPPSRELATIONERNA inom den mänskliga arten präglas däremot av likgiltighet/nyfikenhet eler öppen konkurrens. Där är det inte de mildare fomerna egoism och altruism som gäller. Där gäller "godhet" i den egna gruppen versus "ondska" gentemot den andra gruppen. Den mänskliga "ondskan" (citationstecken eftersom detta är en moralisk och kulturell konstruktion, ingen biologisk-evolutionär) skapas (förutom av sjuka människor utan sociala spärrar) därför i första hand ur mellangruppskonkurrens. DET är förklaringen till "ofattbar" ondska som förintelsen, Folkmordet i Rwanda och masslakten i ex–Jugoslavien.
MEN. Vad som uppfattas som "den egna flocken" är kulturellt manipulerbart. Därför har storleken på "den egna flocken" kunnat växa till stora nationer av "föreställd gemenskap" med människor vi aldrig kommer att träffa. Evolutionärt sett har också vi och aporna möjlighet att ha olika nivåer av gemenskap, som en inre flock som delar av året förenar sig med en yttre, större flock. "Vår flock" kan vara släkt, vänner, byn, nationen och typ "den nordiska gemenskapen". Den stora kulturella socialkonstruktivistiska utmaningen här är att få människan som art att se hela mänskligheten som sin "storflock" förenade inför våra gemensamma hot, kriser och utmaningar. Jag kan inte se att det skulle vara evolutionärt omöjligt, snarare politiskt och kulturellt extremt svårgenomförbart.
Så kan den mänskliga ondskan (teoretiskt sett) mildras genom att vi arbetar MED och inte MOT den mänskliga naturen.
Hans Norebrink, författare tillsammans med Åke Daun till "Snällare än du tror – Människan social av naturen"
"Och har inte hypotesen om altruismen som människans egentliga natur prövats under 1900-talet i det samhällssystem som kallades socialism?"
- Att samhällssystem som socialism inte fungerar har inte med människans natur att göra. Att socialism (tvång och planekonomi) inte fungerar har med detta samhällssystems natur att göra.
- Marknadsekonomi är ett system som har uppkommit spontant och har prövats fram under tusentals år. Detta system uppkommer alltid spontant om människor har friheten att samarbeta med varandra. Detta beror på att den enskilda individen får det ekonomiskt bättre om denna individ bytar varor med andra individer. Det som sker är att individerna utnyttjar arbetsspecialiseringen och att det finns stordriftsfördelar vid produktionen av varor. Alla får det bättre eftersom den totala produktionen ökar.
- Den faktor som kan minska ondskan är frihandel på lika villkor och att människor i alla länder har friheten att utveckla en effektiv marknadsekonomi. Den totala produktionen ökar och alla får det ekonomiskt bättre.
- Ludwig von Mises var den första ekonom som på vetenskaplig väg förklarade varför socialism är ett ekonomiskt ineffektivt system. Mises startade kalkyleringsdebatten 1920 och spådde att Sovjet med tiden skulle försvinna som stat.
- Den vetenskapliga förklaringen är att det inte kan förekomma ekonomisk kalkylering inom ett socialistiskt system. Ekonomisk kalkylering kräver privat ägande av produktionsresurserna och marknadspriser. Entreprenörerna kan i en "riktig" marknadsekonomi använda de knappa resurserna på ett ekonomiskt effektivt sätt. Den totala produktionen ökar och alla får det bättre rent ekonomiskt.
- Marknadspriserna ger upphov till intäkter och kostnader. Därmed uppkommer vinst-/förlustsystemet. Detta ger effektiv information åt entreprenörernas beslutsfattande. Detta skapar möjligheten att öka de knappa resurserna i branscher med höga vinster och att minska resurserna i branscher med låga vinster. Resurserna utnyttjas effektivt. Den totala produktionen ökar samtidigt som producenterna producerar de varor och tjänster som har högst värde för konsumenterna.
- En "riktig" marknadsekonomi har tendensen att över tiden gå emot jämvikt av utbud och efterfrågan. Jämvikt kan aldrig uppnås eftersom det hela tiden sker förändringar i ekonomin. Det som är viktigt är att det finns en tendens att jämvikt uppnås. Jämvikt tenderar att uppnås när vinsterna tenderar att bli lika stora i alla branscher/företag. När jämvikt tenderar att uppnås kommer alla företag att ha rätt storlek av produktionen i förhållande till varandra. I detta fall kan inga ekonomiska kriser uppkomma (som inte beror på krig och naturkatastrofer).
Per-Olof Persson:
Ludwig von Mises antog också att ju flera ingrepp man gjorde i ekonomin desto värre skulle allt bli; och det skrev han långt innan Sverige hade byggt ut sin offentliga sektor etc. Verkar som om vi svenskar (och andra invånare i s.k. välfärdsstater) alltså skulle befinna oss i helvetet på jorden vid det här laget. Fast den som verkligen påstår det är inte ute i annat än nyliberala propagandasyften.
"Verkar som om vi svenskar (och andra invånare i s.k. välfärdsstater) alltså skulle befinna oss i helvetet på jorden vid det här laget."
- Kraftiga skattehöjningar och införandet av regleringar inleddes omkring 1970 i Sverige. Det tar lång tid att rasera en ekonomi med socialdemokratisk politik. De första S-ledarna, 1932-1970, var medvetna om att industrin finansierade alla välfärdsprojekt.
Inga politiska välfärdsprojekt finansierar sig själva. Det går således inte att använda sig av den socialistiska teorin "att det går att få någonting för ingenting". Även om teorin är ett bra medel att få röster ifrån alla de som anser sig vara fattiga.
Det är dock en helt sann premiss att resurserna i ekonomi är knappa. Det är också en helt sann premiss att den politiska sektorn inte skapar några egna resurser. Därför är det en logisk sann slutsats att de politiska välfärdsprojekten enbart kan finansieras genom att resurserna tas ifrån den privata sektorn.
Exempelvis har S, Mp och V föreslagit att staten ska satsa på gröna jobb och sysselsättningen påstås att öka med X antal personer. Genom logisk slutledning vet vi att detta förslag i stället leder till ökad arbetslöshet eftersom andra arbeten försvinner inom den privata sektorn. Detta beror på att satsningen enbart kan finansieras genom att mer resurser tas ifrån en privata sektorn. Antalet arbeten minskar inom den privata sektorn.
(Logiskt sett vet vi att full sysselsättning ändå kan uppnås. Men att det i just detta fall kräver både sänkta nominella- och reala löner. Lönekostnaderna måste alltid anpassas till intäkterna. I annat fall skulle det vara meningslöst att bokföra, budgetera och kalkyera intäkter/kostnader.)
Skatter på företag ökar alltid produktionskostnaden och färre produkter blir lönsamma att producera. Skatter på privatpersoner minskar alltid sparandet i ekonomin. Det är sparandet som finansierar företagens produktion eftersom företagen alltid betalar sina utgifter innan de har försäljningsintäkter. Det är således sparandet som finansierar löneutbetalningarna och därför är det också sparandet som skapar efterfrågan i ekonomin.
Efter en allt för lång utläggning, kan det sägas att ett slumsamhälle i Sverige kanske uppkommer om 100 år. Men den exakta tidpunkten går aldrig att förutsäga. Det börjar alltid i små steg. Först krymper försvar, polis och rättsväsende. Därefter blir vårdköerna allt längre inom sjukvården osv. Människor kommer helt enkelt att vänja sig vid att brottsligheten, drogmissbruket och arbetslösheten ökar. Detta blir en naturlig del av människors vardag.
Hans Norebrink, jag har under många år intresserat mig för olika aspekter av egoism/altruism. Min slutsats är att dessa kategorier är för onyanserade och att analyser av moraliskt handlande eller av människans natur måste innefatta fler varianter. (På bloggen finns ett antal artiklar.)
En central aspekt är förekomsten av riktig altruism - och om den är medfödd eller inte. Jag kritiserade Lasse Berg när hans bok kom ut för att han inte visat att mänskligheten i mer generell mening skulle vara altruistisk på det sätt som hans stam i Kalahari sades vara. Mordfrekvensen inom gruppen var hög.
Det finns dock i ekonomisk-psykologiska experiment av Ernst Fehr en liten andel som uppvisar pariokal altruism som verkar vara medfödd (små barn) - se mina tre artiklar om detta här.
Intressant med kategorierna solitära, sociala och ultrasociala varelser. Där brukar vargar anföras som genetiskt exempel på mellangruppen. Men människans samarbetsförmåga kanske inte är lika nedärvd? Eller är det en nedärvd förmåga att inse vad rättvist transaktivt beteende innebär som medfört samarbetsförmågans utveckling? Kanske denna (genetiska) egenskap är vanligare i vissa regioner än andra. Det är FA Hayeks tes: den västerländska samarbetsordningen har varit så framgångsrik att andra kulturer önskat kopiera den.
I övrigt drivs människan av egenintresse efter materiella nyttigheter och av strävan efter prestige. Begär och thymos är båda orsaker till "ondska" - dessvärre som jag ser det även inom den egna gruppen.
Mot bakgrund av detta måste man fråga sig vilka medel det finns för att "kulturellt manipulera" uppfattningen om var gränsen går för den egna gruppen. Den nedärvda förmågan är ju tydligen begränsad till ca 150 personer.
Gintis tes om nedärvd altruism rakt av kan jag inte tro på. Det är möjligen en tendens hos en del individer att vara litet mer tillmötesgående och uppoffrande som det är fråga om. Det visar Fehrs experiment.
/DNg
Jag tror att människan alltid handlar i egenintresse. Även i situationer när det synes som att en individ "offrar sig" för gruppen, så är det sannolikt inte så. Det viktigaste för den individen är antagligen, att inför sig själv och andra, utföra precis den aktuella handlingen. De skäl den individen har är "dennes alldeles egna". I andra situationer är det helt enkelt så att det oftast ligger i individens egenintresse att hjälpa "sin granne".
Om man inser att det som alltid driver individen är egenintresse, så inser man också att det enda möjliga samhällssystemet är en fri marknadsekonomi. Ett sådant system tar tillvara kraften i egenintresset och omvandlar det till ren energi.
Hej igen
En gång i tidens begynnelse uppstod livet som enskilda individer, som när resursbrist uppstod började konkurrera med varandra. Men snart började samarbetet, och de samverkande cellerna i vår kropp är ett resultat av det samarbetet (liksom de magbakterier vi samlever och samarbetar med). Sedan dess lever vi med dikotomierna individ-kollektiv, konkurrens samarbete, egoism-själviskhet.
Men som evolutionsläran säger så varierar alla individer så att det naturliga urvalet har något att välja bland. Så självklart varierar dessa egenskaper även bland individer. Det finns de människor som är mer egoistiska än andra, och andra som är mer altruistiska än andra.
I utvecklingen av socialitet har rättvisekänslan spelat en stor roll för människan, vilket experiment visar. Människor är beredda att göra ekonomiska uppoffringar för att hämnas på snyltare och fuskare. Att göra det belönas av lustcentrum i hjärnan. Den nyliberala renodlade ekonomiska människan som enbart ser till sin ekonomi finns inte visar experimenten (marxismen har en liknande förvriden ekonomideterministisk människosyn).
De allra senaste genetiska rönen visar på ännu mindre skillnader människor emellan än man trott (även om tre genetiska grupperingar kan ses: svarta, gula och vita). Genetiska förändringar tar också lång tid. Den västerländska samhällsmodellen med 500 eller 1000 år på nacken beroende på hur man räknar kan alltså inte på något sättt vara ett resultat av någon genetisk variation. Den är en social och kulturell konstruktion.
Vad gäller Lasse Bergs bok skrev jag i min recention till "Broderskap" attt hans skildring från Afrika var väl "skönmålande romantisk". Och att han glömde godhetens begränsning till den egna etniska gruppen. Vi ska varken skönmåla eller svartmåla människan i politiskt syfte, det tjänar ingenting till, eftersom människan är som hon är. Människans natur är en forskningsfråga. Sedan tillkommer politiken med sina värderingar som har att med utgångspunkt från människans natur göra det bästa av situationen.
Det där med 150, visst så är det från grunden. Men människan har språkliga, kommunikativa, intellektuella, symboliska och kulturella resurser. Det gör att vikänslan kan manipuleras och bli större. Se superklassikern på nationalismforskningens område; Benedict Andersons "Den föreställda gemenskapen – Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning". Den har visserligen inget evolutionär perspektiv men visar hur större anonyma grupperingar som nationer kan byggas upp och så uppfattas som "vi" att människor är beredda att dö dör dem. Nationer och etniska grupperingar är politiska och kulturella konstruktioner som nationalismkritiker alltid påpekar, men de bygger på en manipulation och "upptransformering" av vår ärvda gruppmentalitet.
Den som skickar pengar anonymt till Amnesty, Röda Korset eller andra internationella välgörenhetsorganisationer lär inte göra det för att personligen få tillbaka motsvarande i någon form. Den soldat som slänger sig över en granat och själv sprängs i luften men räddar sina kamrater är än mer uppenbart att han ägnar sig åt altruism, så nog existerar sådan.
Kommunistländerna är dåliga experiment i altruism. Altruism förutsätter reciprocitet eller förmåga att ge igen på dem som missbrukar systemet, och i dessa länder hade man från början ledare som ställt sig ovanför alla sådana mekanismer. Fritt flöde av information torde också vara grundläggande för ett altruistiskt samhälle. Om man inte fritt kan informera andra om sina erfarenheter av andra blir det svårt att straffa dem som missbrukar systemet.
På Internet finns däremot mer lyckade försök inom Open Software där folk frivilligt går ihop, organiserar sig och lägger ned mycket tid på att skapa komplicerade program.
Kapitalismen bäst och enligt människans natur? Men som Per-Olof Persson skriver bygger marknadsekonomin på samarbete. Detta samarbete bärs upp av en statlig grund av makt och lag och ordning, av ekonomiska regleringar och lagar, av kulturella former av tillit och ömsesidighet. I arbetet med att införa marknadsekonomi i hela världen har man tvingast inse de ekonomiska,samhälleliga och kultuella institutionernas betydelse för marknadsekonomin. En ren marknadsekonomi vore anarki av individkonkurrens. Att den sociala marknadsekonomin lyckats så beror på att den tagit till sig så många "socialistiska" aspekter för självreglering. Och att den bryter samman i nyliberal kris nu beror på att man har glömt denna keynesianska läxa från 30-talsdepressionen.
Se Robert Putnams klassiker "Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien", om den fungerande samarbetsekonomin i norr, och den misslyckade konkurrensekonomin i söder där det saknas fungerande uppbärande samhällsinstitutioner.
I vår bok säger vi inte att människan är god, vi säger att hon är både ond och god, både egoistisk och osjälvisk. Att vi använder temat "Snällare än du tror" är för att såväl den borgerliga som den vulgärfolkliga människosynen är att hon är egoist i grunden. Men det är är hon inte. Vi är genetiskt såväl goda som onda, såväl altruistiska som egoistiska.
Därför menar jag att ett samhälle som bygger på båda dessa kompletterande sidor av människan har störst chans att vara framgångsrikt. En korrekt och vetenskaplig människsosyn ökar chanserna att bygga ett bättre samhälle. Ända sedan 1800-talet då de lokala bygemenskaperna bröts ner har sociologin varit upptagen med frågan om det moderna storskaliga samhället och vad som gör att samhällen håller samman. Nationalismen (som varken är höger eller vänster) var ett svar på den frågan. I vårt samhälle lyckosamt införd som folkhemsnationalism.
Men om samhället misslyckas med att skapa en medborgerlig och demokratisk vikänsla av människor i samspel under tillitsburna former, då bryter vikänslan ihop och ondskan tittar fram. Som när alienerade ungdomsgäng utför brutala brott mot de de ser som utanför den egna vi-gruppen.
Det är därför jag är emot mångkulturalismen och idén att upprättthålla en evig mur mellan gamla och nya svenskar. Det kan leda till vi-dom-kamp om gemensamma resurser, som i så många länder idag med etniska konflikter kring minskande resurser. Är alla i ett land "VI" kan dessa resurskonflikter hanteras i civiliserade former.
I vår bok "Snällare än du tror" skriver vi om denna eviga tro att människan i grunden är enbart egoistisk. Nu menar jag att individuellt självansvar och gruppsjälvansvar, att ta vara på sig själv och de sina, inte är något negativt utan naturligt och sunt. Själviskhet blir bara omoraliskt när det drabbar andra.
Men vi ser de forskningsresultat som trovärdiga att vi rent gentiskt har utvecklats till en individ-kollektiv varelse som både har egoistiska och altruistiska drivkrafter. Grupper av människor med solidariska relationer överlevde bättre än andra grupper (som redan Darwin sa) och därför överlevde även individerna i dessa grupper bättre än individer i egoistiska grupper. Och på sikt påverkade detta arvsmassan.
Men då kan man säga att gruppegoism inte är bättre än individegoism, visst. Men människan formades för att leva i grupper om 150 personer, vilka var de hon träffade normalt. Därför fick vi en evolutionär tumregel att vara snälla mot våra gruppmedlemmar. När vi sedan hamnat i moderna massamhällen så lever dessa urinstinkter delvis kvar. Det gör att vi även har altruistiska tendenser till främmande människor – ett gudomligt "misstag" av evolutionen. Varför den statliga realsocialismen misslyckades? Först och främst för den infantila idén att ett enpartisystem skulle kunna vara demokratiskt och uttrycka folkets vilja. Så mycket makt samlat i ett parti måste förstås korrrumpera och leda till nya överklassbildningar. I vår socialitet ingår även sociala hierarkitendenser (klasstendenser), och utan en demokratisk kontroll löper dessa tendenser amok som i Kina idag med dess växande klyftor mellan rik och fattig.
I andra hand skulle jag vilja nämna den felaktiga människobilden, att människan i grunden är god av naturen och att det onda enbart är ett resultat av människoskapade klassamhällen med kapitalismen främst vid skampålen. Den felaktiga människosynen gjorde att den halva av mänsklig kreativitet som egenintresset utgör inte fick något vettigt utlopp. Att skapa en ny människa var dömt att mislyckas, vi har den människa vi har.
I tredje hand skulle jag vilja nämna centralismen och storskaligheten. I och med jordbrukssamhället för 10.000 år sedan ledde människosamhällenas storskalighet till att makt samlades i toppen. Vanligt folk förlorade kontroll. Marxismens fixering vid statlig eller privat ägande är sekundärt, det är i det stotskaliga samhället klasserna växer fram oavsett ägandeform.
I fjärde hand vill jag nämna misslyckande att få socialismen att synas och verka i vardagen. statligt ägande är inte socialism, socialism är ekonomisk demokrati, folklig kontroll av produktionsapparaten i verkligheten. Det misslyckades man med i alla så kallade socialistländer.
Javist finns det själviskhet inom samhället, det visar ju våra hierarkiska klassamhällen, som är ett resultat av vår egoistiska sida. Men i ett fungerande samhälle med gemenskapskänsla håller sig själviskheten till just egoism, och blir inte till ren ondska, som sker mot främmande folkgrupper.
hej
Väldigt bra kommentar av Palm. Altruism förutsätter att vi kan få utlopp för vår drift att straffa snyltarna på samhällssolidariteten. Det gick inte i östdiktaturerna. Därför är det också viktigt att straffa de som snyltar på den svenska välfärden för att förtroendet för folkhemmet ska leva kvar.
Skicka en kommentar
<< Home