Löfven har viljan till makt

Löfven har blivit regeringsbildare utan att ha en preliminär uppgörelse med Vänsterpartiet. Han utökar då med detta bedrägeri sina möjligheter till maktspel inför budgetomröstningen avsevärt. Men sannolikt blir hans minoritetsregering svag och impopulär. De borgerliga borde fundera på sin politik inför ett nyval om något  år.

Valet utföll som förväntat med en rödgrön relativ majoritet. De rödgrönas stöd är dock bara lika stort som 2010. Alliansens relativa majoritet gick förlorad genom att SD fick 12,9 procent mot 5,7 procent 2010. Enligt VALU bestod 49 procent av SD:s tillskott dessutom av moderatröstare 2010 (29/59). Därtill kom visst tillskott från Fp. Valförlusten för Alliansen förefaller därför vara i någon mening självförvållad.

Stefan Löfven

Min tidigare bedömning (11/9) att Fredrik Reinfeldt (M) skulle kunna utmanövrera Stefan Löfven (S) trots dennes relativa majoritet byggde naturligtvis på att Reinfeldt var stridbar och ingen mes, som skulle överge sina anhängare när det faktiskt blev en motgång. I Löfven har han när det gäller viljekraft mött sin överman.

Idag har Löfven fått klartecken av talman Per Westerberg (M) att försöka bilda en S-MP-regering som har stöd av V och på villkor att den kan få igenom sin budget i Riksdagen (i meningen att det rödgröna stödet blir större än för Aliansens budget). Löfvens vilja till makt manifesteras av att han utan att blinka försäkrar att han kommer att få stöd för sin budget. Man får då intrycket att han har en preliminär överenskommelse med V att luta sig emot. Men det har han inte. Jonas Sjöstedt (V) säger idag rent ut att man är oeniga om frågan som rör vinsterna i välfärden. Är detta ett tillåtligt bedrägeri? I varje fall får Löfven mycket friare händer än om han skulle ha bundit sig redan den här veckan.

Nu kan Löfven fortsätta att förhandla med V och han skulle teoretiskt istället kunna fortsätta att söka stöd hos Fp och C under mera lugna förhållanden. Desssutom förfogar han som statsminister över nyvalsvapnet. Han skulle t o m kunna hota Fp och C med nyval om de inte lägger ned sina röster vid budgetomröstningen i december. De flesta tycks idag dock utgå från att han kommer överens med V och bildar en regering som blir beroende av SD:s välvilja eller rädsla för ett nyval.

Sent omsider har de politiska bedömarna kommit på att SD inte behöver lägga ned sina röster när deras egen budgetmotion blivit bortröstad. Idag redogör Per Molander för vad som gäller i DN. Nyvalsrisken är nu aktuell i många bedömningar men avfärdas med att ingen vill ha nyval - inte ens SD. Det parti som får skulden för ett nyval anses förlora på att framstå som bråkstake som ställer till kaos utan egentligt syfte. Löfvens regering sägs helt enkelt bli allmänt svag.

Detta aktualiserar att Löfven även på längre sikt har som ambition att bryta upp Alliansen. Med Fp och C som stödpartier inför valet 2018 är Löfvens maktposition säkrad för överskådlig framtid. Om de borgerliga partierna ska kunna komma tillbaka i regeringsställning måste de hålla ihop. Dessutom riskerar småpartier som Fp och C att få minskat stöd och hamna under fyraprocentsspärren. Historiskt har partier som samarbetat med S förlorat några procentenheter väljare i det efterföljande valet.

Löfven får hanka sig fram och försöka få uppgörelser i några enskilda frågor. Hans regering får avstå att lägga fram kontroversiella förslag som kan bli nedröstade. Dessutom får han bereda sig för nålstick av den typ de rödgröna och SD riktade mot Alliansen 2010 när plötsligt 300 miljoner kronor i UD:s administration skars bort. Även större haverier som motsvarar Alliansens försök att sänka vissa marginalsktter hösten 2013 (brytpunkten) kan bli aktuella. Det är enligt Molander fullt möjligt att bryta ut enskilda frågor ur budgeten.

Den svaga Löfvenregeringen riskerar att bli impopulär. Dess medlemmar kommer att nötas ner i oändliga förhandlingar och nederlag. Detta ökar viljan hos Löfven att utlysa ett extraval i god tid före 2018. Om Alliansen nu försuttit chansen att påverka regeringsbildningen måste man rimligen förbereda sig för en valrörelse inom några år. Den stora frågan är då om man kan formulera en borgerlig politik som kan ge en valframgång. Eller kommer den okreativa Alliansen att enbart gå fram med "more of the same" från 2014?

[ En statsvetenskaplig analys av SD:s framgång av Karl Loxbo, Linnéuniversitetet, 27/9-14]

Läs även andra bloggares åsikter om Löfven, socialdemokraterna, alliansen, val 2014, val 2018, nyval, etraval, regeringsbildning, minoritetsregering, riksdagen, regeringen, politikrån 2014? på intressant.se

Reinfeldt kan antyda nyval

Ju mer omöjlig Löfvens regeringsbildning blir desto större chans har Reinfeldt att komma tillbaka. Han har avsevärda möjligheter att utmanövrera den otydlige och velige Löfven och själv framstå som räddaren från kaos när Löfven har misslyckats.

Opinionsundersökningarna visar fyra dagar före valet att de rödgröna får relativ majoritet. Dagens SIFO ger återigen ett ökat gap mellan blocken till resultat. Många drar då slutsatsen att Stefan Löfven (S) kommer att bilda en minoritetsregering. Detta förutsätter dock att Fredrik Reinfeldt (M) inte gör några försök att utmanövrera Löfven. Eftersom Reinfeldt de senaste veckorna har antytt att Alliansen skulle kunna rösta emot en S+MP-regering och att man kan tänka sig att rösta emot viktiga inslag i en rödgrön budget (hämnd för utbrytningen av brytpunkten) är det tänkbart att Reinfeldt inte ger upp i första taget.

Stridshingsten?

Regeringsförhandlingarna kommer att avgöras av hur deciderad Reinfeldt är att regera vidare. I så fall måste han tåla att bli ifrågasatt med argument att han samarbetar med SD i strid med tidigare utfästelser. Sakligt sett är skillnaden inte så stor om man kan bevara budgetreglerna. De senaste fyra åren har SD kunnat rösta på rödgröna motförslag och då kunnat fälla regeringens förslag. Nästa mandatperiod skulle SD kunna nöja sig med att lägga ner sina röster för att fälla Alliansens förslag. Det är allvarligt men inte detsamma som kaos. Några så viktiga förslag finns knappast i Alliansens valmanifest. Reinfeldt behöver inte avgå om han lider nederlag i mindre frågor. Om man håller fast vid budgetreglerna kan SD inte fälla regeringens budget om de inte röstar för Löfvens alternativa budget. Därför finns det vaga signaler om att en sönderbrytning av budgeten inte är aktuell.

Om Reinfeldt kan antas vilja regera vidare kan man spekulera kring hur detta skulle gå till. Han har lovat att avgå självmant om de rödgröna blir större än Alliansen. Det förpliktar inte till mycket mera. När talmannen gör sina sonderingar med partiledarna kan Löfven föreslå att han själv bildar regering med MP och helst med stöd av Fp och C. När talmannen diskuterar detta med Fp och C får han rimligtvis negativt besked. Reinfeldt kan också upplysa talmannen om att Alliansen lägger fram en egen budget och kommer att rösta emot en budget från Löfven. Om SD också ger besked om att man kan rösta emot och istället stödja Alliansens budget måste talmannen dra slutsatsen att det inte är möjligt att utse Löfven till statsminister.

Under tiden har Löfven naturligtvis satt starkt tryck på Fp och C för att förmå dem att samarbeta med honom och "ta ansvar" för att hålla SD isolerat. Mera underhand kan han också framhålla att han vill hålla V utanför. Här finns en av de kritiska punkterna. Om Fp+C faller undan kommer Löfven att få makten. Men med en gemensam budget kan knappast två allianspartier samtidigt inleda ett organiserat samarbete med de rödgröna. Utan dessa två partiers samarbete kommer Löfven att vara hänvisad till en S+MP+V-regering som inte har majoritet. Den skulle då innehålla två partier som ogillas av SD, som därför kan tänkas rösta emot dess förslag. Löfven skulle därför ständigt behöva göra upp ad hoc med Alliansen för att inte få en majoritet emot sig. I praktiken skulle Alliansen få lägga sig platt genom att ständigt lägg ner sina röster när regeringens förslag kom upp till omröstning.

Hur skulle det gå om Alliansen lade fram egna förslag? Löfven skulle få leva med förhoppningen att SD alltid ska lägga ned sina röster så att inte en majoritet för Alliansens förslag kan bildas. Det är enbart en from förhoppning och situationen skulle kunna beskrivas som att Löfven är beroende av SD. Löfven måste säga sig att denna S+MP+V-regering inte är den "handlingskraftiga" regering som han hela tiden sagt sig eftersträva. Rimligtvis ger Löfven upp försöken att bilda en regering om han får nej från Fp och C.

För att säkra Löfvens abdikation kan Reinfeldt visa att han är den som kan garantera stabilitet i det osäkra läge som uppstår efter valet. Han måste då givetvis framhålla sin erfarenhet men också att han inte är en vinglare som Löven utan en ledare som vet vad han vill (stridshingst). Löfven ska inte för  ett ögonblick inbilla sig att han kan bilda en minoritetsregering som när som helst kan falla. För att visa sin beslutsamhet kan han antyda att Alliansen redan gör förberedelser för ett eventuellt nyval, som t ex kan bli följden av att Löfvens budget röstas ner i Riksdagen.

Om Reinfeldt tänker sig att fortsätta kanske i fyra år till måste han hålla fast vid budgetreglerna så att han kan lägga fram budgetar som måste antas i sin helhet. Då kan han alltid hota med nyval om det mot förmodan skulle bli så att SD vill rösta för ett helt budgetförslag från de rödgröna. Därför var deklarationen i augusti att Alliansen skulle bryta sönder Löfvens budgetar som hämnd för utbrytningen av brytpunkten i höstas sannolikt ett misstag. Kanhända har Reinfeldt backat något och insett att det är hela budgeten som är den kritiska frågan. Om han är beredd att fälla den (även om det skulle bli nyval) kan Löfven inte ens börja med sin regering.

Om Reinfeldt inte vågar att försöka bli statsminister igen är alternativet en svag rödgrön regering som kommer att falla förr eller senare. Kan talmannen övertala Löfven att ta sig an detta självmordsuppdrag? Reinfeldt borde utnyttja sitt övertag att han har möjlighet att träda till när Löfven har misslyckats. Men han kanske inte är en "stridshingst"?

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, rödgröna, alliansen, regeringsfrågan, budgetreglerna, nyvalLöfven, Reinfeldt, riksdagen, val 2014, politik, på intressant.se

Kan Löfven ändå bli statsminister?

För att Löfven ska bli statsminister krävs blocköverskridande samverkan. Utan en sådan blir regeringen inte "handlingskraftig". Dessutom blir den beroende av SD. Löfven kommer rimligtvis att avböja att kandidera som statsminister 2 oktober.

Vad fordras för att Stefan Löfven (S) ska kunna bli statsminister med enbart en rödgrön relativ majoritet som grund? Opinionsundersökningarna pekar nu entydigt på ett sådant utfall som populärt kallas för ett läge med SD som vågmästare. De politiska kommentatorerna berör inte denna fråga utan utgår från att Löfven bildar antingen en tvåpartiregering eller en med tre partier där V ingår. Idag 9/9 presenterar Göran Eriksson i SvD en analys i dessa termer. Som stöd har han dessutom en Sifo-undersökning där väljarna fått ta ställning till desa två regeringsalternativ.

 Löfven vill bilda en "handlingskraftig regering". Är denna deklaration i själva verket en brasklapp för att han

ska kunna backa ur om han inte blir nöjd med vad han kan uppnå i regeringsförhandlingarna? Löfvens syfte är i första hand att bilda en blocköverskridande regering. Det betyder att han måste ha stöd av både Fp och C istället för V. Något sådant undersöktes inte av SvD. De först sonderingarna kommer sannolikt att gå ut på att få med dessa två partier, varvid Löfven kommer att hålla fram en del tydliga avståndstaganden från Vänsterpariet.

Å ena sidan finns det en opinion i Fp och C som vill samarbeta med Löfven och å andra sidan finns de som vill hålla ihop Alliansen och hålla beredskap för nyval. Enligt DN 30/8 anser 19 procent av folkpartisterna att en S-ledd regering är bäst för Sverige och 8 procent av C-väljarna (Ipsos). I de lokala partiorganisationerna är denna opinion ännu tydligare efter vad som framgick av en undersökning längre tillbaka i tiden.

För att underblåsa denna opinion har Löfven intresse av att alternativet framställs som ett oöverskådligt och skadligt kaos. I viss utsträckning har S lyckats med detta genom att man i media rutinmässigt hänvisar till att det kan bli kaos. Men följden har också blivit att man som i SvD begränsar diskussionen till de två regeringsalternativ som Löfven knappast är trakterad av. Sifo-undersökningen i SvD visar sålunda att 56 procent av S-väljarna föredrar en S-MP-V-regering.

Göran Eriksson i SvD bedömer att en S-MP-regering blir för svag och att Löfven därför skulle ta med Vänsterpartiet också. Men en sådan regering blir rimligtvis nästan lika svag. Det är bara när både Fp och C ingår eller åtminstone ger ett organiserat stöd till Löfven som regeringen kan bli "handlingskraftig" med egen majoritet. Löfvens problem är att ett stöd från dessa två partier kan leda till att de förlorar stöd i den borgerliga opinionen som på sikt kan pressa ned dem under fyraprocentsgränsen. Motståndet hos partiledningarna torde därför vara uttalat mot en samverkan.

De uttalanden från Fredrik Reinfeldt om att Alliansen ska lägga fram en egen budget senare under hösten innebär också att det blir ogörligt för Fp och C att samtidigt samverka med en S-MP-regering. En ev Löfven-regering blir därför teoretiskt beroende av att SD inte i några viktiga omröstningar stöder förslag från Alliansen. Redan omröstningen om budgeten kan bli påfrestande för Löfven. Om Alliansen kan bryta sönder omröstningarna, som Reinfeldt hotat med, kan flera delar falla eftersom SD också kan rösta emot. I värsta fall kan hela budgeten underkännas och ersättas med Alliansens, vilket skulle leda till regeringskris.

Inte ens en regering byggd på de tre rödgröna partierna skulle bli handlingskraftig, men teoretiskt sett skulle dess position vara densamma som Alliansregeringen haft de senaste fyra åren. Skillnaden är att i praktiken har SD röstat för Alliansens förslag i 80 procent av fallen.

Utan blocköverskridande samverkan kan Löfven varken bilda en "handlingskraftig" regering eller en regering som är oberoende av SD. Det är därför svårt att se att Löfven ändå skulle kunna bli statsminister. Han kommer rimligtvis att ge upp försöken till regeringsbildning innan han ens kandiderar till statsministeromröstningen i Riksdagen, som efter bordläggning 30/9 och 1/10 är planerad till 2/10.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsfrågan, Löfven, val 2014, samverkan, koalition, folkpartiet, centerpartiet, socialdemokraterna, kaos, politik på intressant.se

Löfven blir inte statsminister

Hur svårt skadskjuten kan Reinfeldt bli om han bildar en minoritetsregering? Det blir kanske ingen större skillnad mot de senaste fyra åren. Att Löfven skulle kunna bli statsminister med dagens opinionsmätningar, som pekar på relativ majoritet, är ganska osannolikt, vilket han själv erkänner.

Nu diskuteras två möjliga utfall i valet 14 september som alla kommentatorer dessvärre inte kan hålla isär:

1. De tre rödgröna får tillsammans absolut majoritet i Riksdagen (DN idag, Ewa Stenberg)
2. De rödgröna får enbart relativ majoritet, vilket de senaste tre opinionsmätningarna pekar på

1) Reinfeldt kommer enligt egen utsago att avgå. Löfven får i uppdrag att bilda regering. Vid omröstningen  om statsminister lägger Alliansen ner sina röster. Vad Vänsterpartiet gör är betydelselöst. Löfven blir statsminister. Han har då utlovats stöd från MP men knappast från FP och C trots att han hellre bildar en blocköverskridande regering än trasslar med V. Sannolikt har han utlovat förhandlingar om budgeten med V.

Alliansen kan i detta läge inte göra något för att inte "släppa fram" en rödgrön regering som inte kan visa hur den ska få igenom sin budget. Den diskussionen för en tid sedan var ett misstag eller en dimridå. (Sjöstedt gjorde dock misstaget att vika ner sig.) Nu är det  intressant men inte avgörande hur V ställer sig till att rösta för Löfvens budget. Om förhandlingarna bryter ihop lägger tvåpartiregeringen fram sin budget. V gör allvar med sitt hot att rösta nej och Alliansen röstar nej. Men V röstar inte ja till Alliansens budget. Det finns alltså ingen majoritet för en alternativ budget och budgetreglerna säger då att regeringens (Löfvens) budget gäller. V har inte mycket att sätta emot i förhandlingarna och måste acceptera att på ett eller annat sätt bli "dörrmatta" åt Löfven-regeringen.

2) Även om de rödgröna enbart får relativ majoritet har Reinfeldt utfäst att han ska avgå. Han har även utlovat att Alliansen ska lägga ner rösterna i omröstningen om Löfven som statsminister - åtminstone om Löfven föreslår en trepartiregering. Löfven sonderar möjligheterna och ger inviter till FP och C, som sannolikt avvisas. Alliansen ska istället "hämnas" för de rödgrönas utryckning av höjningen av brytpunkten i höstas. Det betyder att man röstar nej till en presumtiv Löfven-regerings förslag. Fredrik Olovsson (S) sa i DI:

”Jag har svårt att se att vi får ett regeringsskifte om de borgerliga håller ihop och tycker att det är okej att samarbeta med Sverigedemokraterna och de gemensamt har majoritet”

Det blir därför ingen Löfven-regering när de rödgröna är i minoritet trots att de har relativ majoritet. Löfven kastar in handduken inom de två veckor som är fristen för omröstning om statsministern. Uppdraget går då över till Fredrik Reinfeldt. Han sonderar först om möjligt stöd från MP och eventuellt från S. Om detta visar sig omöjligt bildar han en borgerlig minoritetsregering med Alliansen som bas. Löfven har själv beskrivit varje steg i processen i en TV-sändning med GP Nyhetsbolaget (direktlänk). Detta gjorde han redan samma dag som Alliansen på DN-debatt gick ut med att V måste ingå i en regering som skulle släppas fram av Alliansen.

Detta beskrevs som att Reinfeldt skulle komma tillbaka, vilket Löfven medgav att han hade möjlighet till. Det skulle förutsätta aktivt stöd av SD, vilket Löfven fann vara både "ovärdigt och desperat". Emellertid har Löfven fel när han kategoriskt påstår att Reinfeldt måste ha aktivt stöd av SD. Den första fasen i regeringsbildningen blir när Reinfeldt föreslår en borgerlig fyrpartiregering. De rödgröna röstar emot men om SD lägger ner sina röster blir Reinfeldt ändå statsminister. Det finns ingen majoritet emot och aktivt stöd från SD behövs inte..

Nästa steg är alliansregeringens budgetförslag. Teoretiskt skulle Socialdemokraterna kunna utarbeta en budget som också MP, V och SD röstade för, vilket skulle leda till regeringskris. Men det är uteslutet i praktiken. Det räcker inte (med budgetreglerna) att en majoritet är emot budgetförslaget från regeringen. Det måste finnas en majoritet för en alternativ budget i sin helhet (SD måste rösta på Löfvens budget). Så något stöd från SD behövs inte. Situationen liknar den som vi haft i fyra år sedan 2010. Skillnaden är att det inte som nu räcker med att SD lägger ner sina röster när de rödgröna röstar emot. Förslag från regeringen som de rödgröna ogillar måste få aktivt stöd från SD. Det har skett i många fall under de senaste fyra åren så det blir egentligen ingen praktisk förändring.

I en hel del omröstningar kommer S och MP att ge stöd åt regeringen. Det är enbart när de rödgröna vill sabotera för regeringen genom att rösta på SD-förslag som det blir svårt för Reinfeldt. Han kan då ställa kabinettsfråga på regeringens förslag - dvs avgå om han får majoriteten emot sig. Då blir det extraval, eller nyval som det populärt kallas. I mindre viktiga frågor kan Reinfeldt svälja förtreten och regera vidare. Men han tål naturligtvis inte att bli hur mycket skadskjuten som helst. Till slut blir det nyval i så fall.

Med tanke på det ganska okontroversiella program Alliansen lagt fram är det inte självklart att det går att hitta frågor som är så viktiga att Reinfeldt ställer kabinettsfråga. Han gjorde det inte när det gällde höjningen av brytpunkten som skulle ge sänkt marginalskatt till en del av medelklassen. Det är förhastat att påstå att det skulle bli kaos om de rödgröna inte får absolut majoritet. En borgerlig minoritetsregering kan bli hyggligt stabil.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, rödgröna, aqlliansen, regeringsfrågan, Löfven, Reinfeldt, socialdemokraterna, relativ majoritet, nyval, riksdagen, val 2012, politik på intressant.se