Varför kan vi inte sätta tilltro till Piketty?

Inkomsterna har visserligen ökat för de rika i USA men det är inte fråga om kapitalinkomster, I Frankrike har det inte varit någon ökning alls av de rikaste andel. De förmögnaste har i båda länderna inte ökat sin andel av kapitalet. När kapitalet ökar i relation till BNP är det vanligt folk som sparar i pensionsförsäkringar och bostäder. Andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet har minskat - inte ökat som Pikettys teori säger.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty kom för drygt ett år sedan ut med den engelska översättningen av Kapitalet i det 21:a århundradet som kommer på svenska efter sommaren. Trots allvarlig kritik dyker hans teser ändå upp både i Sverige och utomlands. I Storbritannien gjordes sålunda ett TV-program som sändes 17/5 (De superrika) med en intervju med Piketty. Jag skrev förra året ett antal bloggartiklar om Pikettys teorier och det kan nu vara intressant med en kort översikt.

Pikettys framställning består av tre element: en omfattande statistisk redovisning av de rikas inkomstutveckling och förmögenhetsutveckling mm, en prognosteori om den framtida utvecklingen samt rekommendationer om högre skatter för att motverka den prognostiserade utvecklingen.

Diskussionen handlar om "de rikas" inkomster och förmögenheter som i båda fallen definieras som de 10 procenten med de högsta beloppen - ibland den enda procent av alla inkomsttagare som har den högsta inkomsten eller den största förmögenheten (inte nödvändigtvis samma personer). Först kan vi konstatera att "de rika" fått relativt sett högre inkomster sedan 1970-80 i en rad länder. Den tiondel med de högsta inkomsterna fick under den första delen av 1900-talet en allt mindre andel av de totala inkomsterna (i absoluta tal ökade naturligtvis inkomsterna för toppdecilen, men andelen minskade).

Från 1970 ökade de rikas inkomstandel i USA från 38% till 48% 2010 men stod stilla i Frankrike

Inkomstskillnaderna ökade mest i USA medan ökningen i Sverige bara gick från 23 till 28 procent (nederst i diagrammet, andra mindre länder ligger också lågt, blart aug-14).  Piketty gör nu gällande att denna relativa inkomstökning huvudsakligen består av kapitalinkomster som kommer från ärvda förmögenheter. Genom att denna utveckling fortsätter enligt hans prognosteori kommer en allt större andel av kapitalet att ägas av de rikaste som då också får en allt större del av samhällets inkomster. Det innebär en fara för demokratin och samhällets stabilitet, hävdar han.

Här kan vi enkelt konstatera att Piketty har fel om Sverige. Inte nog med att de rikastes utveckling har varit sämre i Sverige än i andra länder, dessutom har vanliga medborgare fått en snabbare inkomstökning än när de rikaste hade lägst inkomstandel:

Medianinkomsten ökade med nästan 50% 1992-2012 mot drygt hälften så mycket föregående 20-årsperiod

Att inte ens Pikettys första teoridel gäller för Sverige visas också av att kapitalinkomsternas andel på 20 år endast stigit från drygt 11 till drygt 13 procent av faktorinkomsterna (dvs oräknat transfereringar, Scb). För andra länder stämmer de senare delarna av Pikettys teori också ganska dåligt. Vi borde kunna se en tydlig ökning av de stora förmögenheternas andel om den registrerade inkomstökningen beror på ökande kapitalinkomster. Här visas först den förvånansvärt långsamma utvecklingen både i USA och Frankrike:

De röda korrigeringarna har gjorts av Financial Times som granskat en del av Pikettys statistik (blart maj-14).

Från det första diagrammet i början kunde vi avläsa att den franska inkomstandelsutvecklingen för de rika stod helt stilla mellan 1970 och 2010. Som väntat har inte heller den förmögnaste decilen ökat sin förmögenhetsandel. Men i USA har inkomstandelen för de rikaste under samma period ökat från 38 till 48 procent trots att de förmögnastes ägandeandel i stort sett också stått stilla. Av detta följer två slutsatser:

1. Inkomstökningen för de rika i USA består inte av kapitalinkomster
2. De ökade inkomsterna har inte lagts till kapitalet så att andelen ökat

Både den amerikanska och franska utvecklingen visar att grunden för Pikettys prognosteori inte stämmer: Kapitalinkomsterna för de rika i USA ökar inte i andel, inkomsterna för de rika i Frankrike ökar inte i andel. Det är superentreprenörer och andra företagare som svarat för de rikas ökade inkomstandel i USA. På 32 år har andelen dollarmiljardärer som ärvt sin förmögenhet minskat från 41 till 30 procent (blart juni-14). Den faktiska utvecklingen visar alltså inte de tendenser som Piketty behöver till sin prognosteori. Han försöker därför bevisa sin teori med ett indirekt resonemang.

Om det är så att sparandet ökar i relation till BNP menar Piketty att det är naturligt att det är de rika som står för större delen av sparandet. Då kommer de rikastes andel av inkomsterna och då i form av kapitalinkomster att öka. Dessa inkomster kommer att sparas och i sin tur öka förmögenheterna som sedan ärvs, enligt Piketty. Mer precist säger Piketty att det är de rika som står för ökningen av kapitalkvoten (kapitalstocken/BNP) och dess ökning bestäms av sparkvoten och omvänt av tillväxten. Här presumerar Piketty att sparkvoten alltid är konstant, men inte någonstans har han angivit grunden för detta (Krusell&Smith) . När tillväxten sjunker leder sparandet till att kapitalkvoten stiger. Det är vad som ska hända i framtiden enligt Piketty. I själva verket säger all empiri att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (K&S). En teknologiskt betingad tillväxtminskning är dessutom högst osäker.

Det allvarliga felet i Pikettys prognosgrund för USA är dock att kapitalkvoten i hans statistik steg från 3,5 ggr BNP 1970 till 5 ggr 2007 samtidigt som detta inte nämnvärt ökade de rikastes kapitalinkomstandel. Likaså ökade Frankrikes kapitalkvot från drygt 3 ggr BNP 1970 till 5,8 ggr 2010 (diagr) utan att de rikastes inkomstandel ökade något alls. Härav kan vi dra följande slutsats:

• När sparkapitalet ökar i relation till BNP är det inte de rikaste som svarar för sparandet

Den ökning av kapitalkvoten, som naturligen pågår i kapitalistiska länder, är sedan 1970 en följd av vanliga människors sparande varav en god del sker i bostäder och pensionsförsäkringar. Här nedan ser vi Frankrikes kapitalkvot uppdelad på komponenter:

Hela ökningen av kapitalstocken sedan 1970 (i rel till nationalinkomsten) beror på bostäderna (ljusgrått fält)

Denna tes att Piketty ger en missvisande presentation av utgångspunkten för prognoserna genom att inte nämna bostäderna utvecklas av doktoranden Matthew Rognile vid MIT och några svenska ekonomer (blart jun-14)  samt har omnämnts i SvD 14/5-15 av Malin Sahlén.

Så vad blir kvar av Pikettys teori om kapitalet som skulle kunna föranleda krav på högre inkomstskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt? Att arbetsinkomsterna för de rika i USA har ökat kraftigt (men inte i Frankrike) kan möjligen elda på kraven på högre skatter för höginkomsttagarna. Detta kan dock enbart motiveras med avundsjuka och inte med Pikettys ädla hypotes om en kapitalkoncentration som går i arv och blir en fara för demokratin och stabiliteten i samhällssystemet. Att inkomstutvecklingen för vanliga medborgare i USA varit medioker kan knappast avhjälpas med att vanligt folk får större bidrag. När efterfrågan på arbetskraft ökar kommer rimligtvis lönerna att stiga i snabbare takt.

Vi kan alltså inte sätta någon större tilltro till Pikettys resonemang om en kommande, farlig kapitalkoncentration när hans egen statistik inte ger något stöd för en sådan destabiliserande utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, de rika, förmögenheter, höginkomsttagare, entreprenörer, kapitalägare, kapitalkvot, inkomstutveckling, kapitalinkomster, ojämlikhet, klyftor, inkomstskillnader, ekonomi, politik på intressant.se

Karriärkvinnornas löner ger ojämlikhet

Ökad jämställdhet ger ökad ojämlikhet i lönestatistiken. Snart får vi väl höra att klyftorna ökar.

Nu ska det bli kvotering till börsföretagens styrelser om inte företagen själva sätter in minst 40 procent kvinnor i styrelserna. Justitieminister Morgan Johansson (S) antydde tom att företagen skulle upplösas om de misslyckades. Han backade dock och pekade på möjligheten att ta ut straffavgifter som relaterade till företagens omsättning.

En förutsättning för att det ska gå att sätta in kvinnor i styrelserna är att det finns kvinnor i högt uppsatta positioner inom företagen att välja på. Företagsledningarna måste därför uppmuntra kvinnor att göra karriär, vilket naturligen leder till att alltfler kvinnor får höga löner. Av lönestatistiken från Medlingsinstitutet kan vi se att det finns en sådan tendens de senaste åren (SCB). Lönespridningen bland kvinnor, men inte bland männen, har ökat.

Lön för 90:e percentilen i relation till 10:e

Jämställdheten bland kvinnor har medfört att den ekonomiska jämlikheten på löneområdet totalt sett också blivit mindre (den mittersta kurvan har stigit på slutet). Snart får vi kanske höra alarmisterna säga att Sverige håller på att dras isär av ökad ojämlikhet utan att man nämner att det beror på ökad jämställdhet. Ökningen av löneskillnaderna mellan högavlönade och lågavlönade skedde i övrigt under den förra socialdemokratiska regeringens tid och upphörde när Alliansen tog makten.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, jämlikhet, kvotering, kvinnolöner, löneskillnader, ekonomi, politik på intressant.se