Hur ska Reinfeldt vinna valet?

Om regeringen kan vinna tillbaka några procent av väljaropinionen kan en ny minoritetsregering bildas 2014. Men vilken fråga kan ge dessa extra procent?

SCB:s  stora väljarundersökning, som görs två gånger om året, visar idag att de rödgröna skulle få 49,8 procent av rösterna och Alliansen 39,7. Tillsammans med SD får Alliansen 49,0 procent. Därför skulle Stefan Löfven kunna bilda en majoritetsregering och SD:s vågmästarroll skulle gå förlorad. Kommentarerna har därför fokuserats på hur Löfven respektive Fredrik Reinfeldt skulle kunna locka SD:s sympatisörer.

Löfvens gamla strategi att angripa Centern så att partiet åker ut ur Riksdagen talas det inte mycket om. (C får 4,7%.) Istället fokuserar man på att Löfven måste försöka få tillbaka en del av de 15 procent av de manliga LO-medlemmarna som nu sympatiserar med SD. Löfven har i TV menat att arbetskraftsinvandringen ska begränsas. Tanken är att det inte ska tas in personer från utlandet för att besätta jobb som arbetslösa i Sverige kan få istället. Det gäller både inrikesfödda och tidigare invandrare. LO-medlemmarna kanske kan attraheras av ett sådant budskap, särskilt om det kombineras med det klassiska argumentet att invandringen pressar tillbaka löneökningarna.

Fredrik Reinfeldt

Reinfeldt har ett helt annat problem även om en del kommentatorer menar att han ska försöka få tillbaka SD-sympatisörer genom satsningar på rättspolitiken. Enligt SCB har visserligen 1,9 procentenheter av SD:s tillskott sedan valet kommit från M mot 0,4 pe från S. Men Reinfeldt kan inte vinna ens relativ majoritet genom att ta röster från SD. Han måste ta röster från S och MP. Moderaterna har tappat 1,9 pe och FP 1,0 pe till S.

SD har ett liknande problem. För att behålla vågmästarställningen är det meningslöst att ta fler röster från Alliansen. Dessa måste komma från de rödgröna. Kanske man kan se SD:s opposition mot höjningen av brytpunkten ("ingen skattesänkning för de rika") som ett led i detta spel. Sannolikt kommer vi snart att få se explicita utspel mot arbetskraftsinvandringen för att möta Löfvens offensiv mot LO-medlemmarna.

Men vad ska Moderaterna och Alliansen vinna på för frågor? Arbetslösheten är inget framgångsområde. Skolan har genom PISA blivit ett nytt sänke där S redan tidigare tagit initiativet. Sjukvården är ett defensivt område. Äldreomsorgen är inte heller något att skryta med. Frågan om vinster i välfärden har regeringen till stor del förlorat. Sjukpenningförsäkringen börjar åter segla upp som ett problemområde. Sänkta skatter med jobbskatteavdrag har inte gett någon utdelning. Ekonomin går inte lysande och någon internationell kris, som skulle ge samling, ser inte ut att komma före valet. Att få kring 47-48 procent, som Reinfeldt anser nödvändigt i SvD, verkar orealistiskt.

Så vad återstår för regeringen? Ska det bli arbetskraftsinvandringen? Kommer vi att få se en "triangulering" av Löfvens vilja att begränsa denna? Det skulle kanske attrahera LO-medlemmarna? Men det kanske redan är för sent? Och någon idiotisk vänstersväng à la Sahlin är knappast att vänta.

DN Läs även andra bloggares åsikter om arbetskraftsinvandring, Löfven, Reinfeldt, val 2014, partisympatier, SCB, väljaropinion, politik på intressant.se

Rädda spjutspetsen i utbildningen!

Vi måste satsa på elitutbildning för att förse den högteknologiska exportindustrin med kvalificerad arbetskraft. Slutsatsen av PISA-försämringen får inte bli att mer resurser enbart läggs på de svagpresterande.

PISA-undersökningen visar att Sveriges tanke att fortsätta vara en högteknologisk exportnation med inriktning på IT, läkemedel, bioteknik, innovationer och högkvalificerad konsulting kanke visar sig vara förhastad. Professor Pontus Braunerhjelm var allvarligt oroad när han debatterade de drastiskt sänkta sudieresultaten i Aktuellt idag. De gäller matematik, läsförståelse och naturvetenskap.

Debatten handlar mycket om vem som bär ansvaret för den dåliga skolan. Redan före PISA hade FP och S bytt plats när det gäller väljarnas förtroende. Det är skickligt av S att få större förtroende när det är deras politik som rimligtvis drivit fram dagens slapphetsattityd i skolan - där Sverige är bäst på skolk och för sena ankomster enligt PISA. Tror väljarna att det är Ibrahim Baylan (S) och inte Jan Björklund (FP) som ska strama upp skolan? Är det Baylan som krävt mera betyg och Björklund som bromsat?

Jan Björklund

Jag skulle tro att felet är att skolan inte snabbare har omvandlats i Björklunds anda. Felet är inte att regeringen försökt motarbeta flumskolan utan att man lyssnat för mycket på skolbyråkrater och utjämningsromantiker. Det kan också finnas strukturella orsaker till att Sverige sjunkit mest av alla mellan 2009 och 2012. Andelen elever med dåliga förkunskaper har sannolikt ökat mera mera i Sverige än i andra länder genom flyktinginvandringen. Det bidrar till att de med sämst resultat ytterligare försämrat sina resultat.

Men för matematikprestationerna har också de bästa elevernas resultat försämrats. Det kan bero på att lärarna blivit sämre genom att det inte är lönsamt att utbilda sig till matematiklärare. En person som skulle blivit en duktig lärare får 10 000 kronor per månad i högre lön om den blir civilingenjör istället. Att lärarna skulle leda vägen till "ökad jämlikhet" genom att pådyvlas en långsammare löneutveckling visar sig till slut vara ett destruktivt felsteg. Synd att inte Alva Myrdal (S) hann uppleva sitt misslyckande.

Nu måste regeringen rädda vad som räddas kan. För att förse Sveriges högteknologiska exportsektor med nödvändig spjutspetskompetens måste en avsevärd andel elitutbildningar inrättas. Dessa borde då förses med de bästa lärarna som måste lockas över med löner som är 15-20 000 kronor bättre än idag. Om tillräckligt många högpresterande ingenjörer och forskare kan utexamineras kommer exportföretagen att kunna klara sig i fortsättningen. Det är inte lika viktigt att frisörer, programledare och konstvetare har hög kompetens i matematik, läsförståelse och naturvetenskap.

Emellertid har de flesta som kommenterat vad man ska göra med anledning av PISA-studien istället menat att man ska satsa på de svagpresterande. Det måste väl ändå vara fel slutsats?

[Uppdatering 7/12:  Enligt bloggen Utredarna (TCO) 6/12 har OECD beräknat den ekonomiska makroeffekten av en höjning av Pisa-nivån med 25 poäng nu efter 100 år. Man kommer fram till en ökning av tillväxttakten med ett par tiondels procent (30%  högre BNP på 100 år). Från 2000 till 2012 har Sverige tappat ca 30 poäng i snitt. Låter mycket.]

[Alison Wolf vill satsa på elitskolor men ej M; SvD 22/4-14 äv 23e]

DN Läs även andra bloggares åsikter om PISA, utbildning, skola, spetskompetens, exportindustrin, Björklund, skolpolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Klimathotet kräver att vi offrar demokratin?

En del miljöaktivister har länge förordat mer auktoritära tag för att minska klimatutsläppen. Attityden har nu spritt sig till mera rumsrena kretsar. Men exemplet Kina visar att det inte räcker med att offra demokratin. Autokraterna måste också ändra sin klimatpolitiska uppfattning.

För första gången har en debattartikel som är kritisk mot klimathotsaktivisterna publicerats på DN-debatt 2/12-13. Den tar dock inte ställning till sakfrågan - hur mycket av den globala temperaturökningen som orsakas av människan. Tesen är enligt rubriken att "Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin". Författarna är Svenolof Karlsson, journalist, Jacob Nordangård, universitetslektor och Marian Radetzki, professor i nationalekonomi.

Författarna pekar på en rad tankesmedjor med stort inflytande som har stora ekonomiska resurser. De har också kartlagt hela klimatfrågans framväxt i en bok där de olika aktörernas relationer och finansiering behandlas. (Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång, Ekerlids). Några exempel på tankesmedjor: Council on Foreign Relations, Aspen Institute, Rockefeller Brothers Fund, Brookings Institution, Chatham House, Romklubben samt Trilaterala kommissionen. De nämner också samverkanpartners inom FN såsom WMO, UNEP, IPCC samt under senare tid även EU-kommissionen. Dessutom finns WWF och Stockholm Enviroment Institute.

En paradox är enligt författarna att oljeintressena också finansierar opinionsbildningen mot klimathotet. De nämner Rockefellersfären, oljemiljardären Robert O Anderson och Maurice Strong, generalsekreterare vid de tidiga miljökonferenserna i Stockholm och Rio (VD i oljebolaget Petro Canada).

Miljöorganisationerna verkar ofta vara "köpta" av EU om man får tro författarna. Vid EU:s sjätte miljöbehandlingsprogram 2001 fastställdes bidraget til maximalt 70 procent av utgifterna. "Sju av de åtta  största Brysselbaserade miljöorganisationerna fick det året sin kärnfinansiering från EU-kommissionen." I det sjunde programmet 2007 föreskrev kommissionen att miljöorganisationerna skulle arbeta för EU:s åtaganden enligt Kyoto-protokollet. "Detta förklarar varför de tongivande miljöorganisationerna efter detta så monotont har hänvisat till klimatet." (min emfas)

Den allvarligaste anklagelsen är dock att klimataktivisterna umgås med tankar på att inskränka demokratin. EU-rådgivaren Hans Joachim Schellnhuber vid Potsdaminstitutet (som låg bakom det tvivelaktigt grundade larmet från Världsbanken förra året) var 2009 i Essen särskilt tydlig:

"Demokratiska regimer är inte väl ägnade för den grad av deltagande som krävs: Kan fria demokratiska samhällen hantera effekterna av allvarliga globala klimatförändringar, eller är kanske auktoritära regimer bättre lämpade till att genomdriva de nödvändiga åtgärderna?”

Liknande, men mera inlindade, sådana tendenser tillvitar de tre författara även svenska aktivister såsom Bo Ekman, Tällberg Foundation, Johan Rockström och Margot Wallström (stiftelsen Global Challenges Foundation).  

Vi har hört enskilda miljödebattörer förorda mer auktoritära tag tidigare. Men är inte detta ett utflöde av att man föreställt sig att det är de kapitalistiska västländerna som är de som måste minska sina utsläpp drastiskt? Om något år släpper emellertid Kina ut dubbelt så mycket koldioxid som USA. Den stora utsläppsminskningen måste rimligtvis göras i ett land som redan styrs uppifrån med auktoritära metoder. Men trots möjligheten att utfärda dekret om utsläppsminskningar med hot om dödsstraff sker detta inte. Varför skulle då en mera allmän övergång till "bättre lämpade" auktoritära regimer leda till att de blev mer  benägna "att genomdriva de nödvändiga åtgärderna"?

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekte, klimathot, global uppvärmning, klimathotsaktivister, Schellnhuber, demokrati, auktoritära regimer, Kina, klimat, miljö, politik på intressant.se