Ny bok om Marx för 2000-talet utan att Piketty nämns

När en ny idéhistorisk bok om Marx av recensenten utges handla om att föra in Marx i det 21:a århundradet kunde man vänta sig att Pikettys bok om kapitalet skulle anföras som en grund för att Marx trots allt hade rätt på något sätt. Men det tycks ha varit för svårt för författaren Liedman.

Den marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman har utkommit med ett digert verk om Karl Marx (1818-1883). Boken har titeln Karl Marx. En biografi (Bonniers, drygt 800 sidor). Den hyllas nu med en artikel 'Under strecket' i SvD 25/9-15 skriven av docenten i idéhistoria Anders Burman, verksam vid Södertörns högskola och UU. Den något panegyriska artikeln har fått rubriken "Liedman lotsar in Marx i 2000-talet. Tidigare har Burman skrivit en egenartad artikel 'Under strecket' om en annan Marx-biografi av Jonathan Sperber (blart juli-13).

Det förefaller som om Liedmans bok lider av samma tillkortakommanden som Sperbers. I varje fall nämner Burman ingenting om svagheterna i Marx' personlighet och teoretiska tänkande. Kan det vara så att Liedmans utförliga biografi inte beskriver något om Marx' otrevliga personlighet? Han sågs som grälsjuk och egoistisk. Men Burman andas återigen inte en stavelse om detta. Även Karls far lär ha varit orolig över sonens destruktiva karaktärsegenskaper. Dessa brister fick bl a till följd att Karl Marx råkade i livslångt gräl med sin vägledare Moses Hess, som av allt att döma var den som ledde in Marx på kommunismens bana 1843. Och förtjänar inte uppgiften att Marx gjorde hushållerskan med barn att att nämnas?

Nåväl, som eventuell köpare av Liedmans bok skulle jag gärna vilja veta huruvida Liedman problematiserar kring Marx' grundläggande teorier. Det verkar som om Liedman anser att Marx' teorier har relevans för 2000-talet. Men Burman citerar enbart en känd passus ur Kommunistiska manifestet som om denna utgjorde något att ta fasta på när dagens ekonomiska utveckling ska analyseras:

 ”Allt fast och beständigt ­förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med öppna ögon.”

 Är detta att "lotsa in Marx i 2000-talet"? Om man ville göra en välvillig tolkning av Marx skulle man väl ta fasta på Marx' mest grundläggande hypotes att det enligt den historiska materialismen finns en inneboende tendens till att det ekonomiska systemet bryter samman när de materiella förhållandena förändras: slavsamhället övergår i feodalism som övergår i kapitalism. Och kapitalismen övergår i (socialistiskt) gemensamt ägande när kapitalismen investerat sönder sig och arbetarna gör uppror på grund av svält och utarmning.

Finns det något som tyder på att Marx åtminstone i grova drag skulle kunna ha rätt? Hans egen teori att kapitalägarna sänker lönerna och förlänger arbetstiden för att kunna köpa maskiner visade sig snart vara felaktig. En stor del av boken Kapitalet handlar om denna process som naturligtvis skulle varit förödande för kapitalismen om inte Marx hade gjort ett litet men ödesdigert misstag i sitt tänkande. Han trodde nämligen att maskinerna enbart innehöll "lagrat arbete" som frigjordes vid användningen och för en närsynt bedömare skulle kunna tas för produktivitetsökning.

Eftersom maskinerna ändå verkligen ökade arbetets produktivitet, vilket resulterade i enorma löneökningar med bara en liten rännil till kapitalägarna, blev kapitalismen en succéframgång och inte en källa till revolution. Men historiematerialismen kanske skulle kunna bevisas på något annat sätt än med de primitiva och tidsbundna analysredskap som stod till buds under Marx' ändlösa dagar på British Museum? Det är det som ställs i utsikt att Liedman åstadkommit när man ser rubriken på Burmans artikel. Men några belägg för att en modernare tolkning är möjlig  ges inte i artikeln.

Det naturliga hade varit att Liedman hade tagit upp den franske ekonomen Thomas Pikettys teori om kapitalet i det 21:a århundradet och ställt den i relief mot de hittillsvarande strävandena att rehabilitera Marx' teori. Dessa har litet vagt gått ut på att "utsugningen" av de anställda inte lett till en sänkt levnadsstandard för dessa utan endast till att de fått en minskande andel av den växande kakan. På något sätt skulle harmen över att kapitalägarna tagit för sig mera leda till oroligheter och kapitalismens undergång.

Piketty anses ha presenterat en prognosteori som översiktligt säger att sparandet utvecklar sig snabbare än tillväxten av BNP. Därför kommer andelen kapital i relation till produktionen (kapitalkvoten) att stiga. Detta kapital kommer att i stor utsträckning ägas av de 10 procenten rikaste i industriländerna, som kommer att lämna det i arv till sina barn osv. En allt större del av samhällets inkomster kommer att utgå som kapitalavkastning till främst en klass som består av 10 procent av medborgarna.  Detta ökar inkomstskillnaderna och förekomsten därtill av mycket förmögna personer kan påverka samhällets politiska styrning i odemokratisk riktning.

Om alla punkterna i Pikettys teori stämmer skulle tydligen en obalanserad situation kunna utvecklas som riskerade att leda till en omvälvning av hela systemet. Sverige har länge av kommunisterna ansetts lida av en svårartad kapitalkoncentration ("de 15 familjerna"). Men situationen idag har utjämnats kraftigt sedan år 1920 enligt Pikettys statistik:

Vid ryska revolutionen 1917 ägde 10 procent av svenskarna nästan 90 procent

Inte ens under det oroliga året 1917 med krig i Europa, hungersnöd i Sverige och revolution Ryssland blev det revolution i Sverige trots att 10 procent av svenskarna ägde nästan allt. Om nu den enligt Piketty tillfälliga utjämningen därefter återgår till koncentration av förmögenheterna till 1910-talets nivåer, kommer då riskerna för en omvälvning att bli farligt höga? Välståndet för den stora massan kommer i framtiden att vara väsentligt högre än idag. Kruxet är bara att de rika kommer att vara relativt sett lika kopiöst rika som 1910 om man får tro Piketty. Kan det bli revolution på grund av avundsjuka?

Borde inte Sven-Eric Liedman ha försökt underbygga Pikettys något apokryfiska teori om kapitalkoncentrationen för att sedan göra troligt att denna tendens ska resultera i en mer eller mindre våldsam omvälvning? Då först skulle man kanske kunna börja tala om att lotsa in Marx i 2000-talet. Utan att ens nämna Piketty på ett substansiellt sätt är det svårt att se hur Burman kan påstå att "mot bakgrund av den senaste djupa ekonomiska krisen och när klassklyftorna återigen ökar kraftigt menar han /Liedman/ att Marx aktualitet rentav är större nu än vad den var på 60-talet". Det påståendet förefaller närmast vara en propagandakonstruktion.


Läs även andra bloggares åsikter om Marx, Liedman, Piketty, Burman, Sperber, utarmning, revolution, kapitalism, socialism, ideologi, ekonomi, politik på intessant.se

Vad blir bättre med höjd skatt för de rika?

En förmögenhetsskatt som är större än avkastningen utjämnar visserligen förmögenhetsfördelningen. Men allmänhetens välstånd ökar inte. Tvärtom fungerar ett ofta tjänstemannastyrt ägande sämre än ett kapitalägarstyrt.

Nu är den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty återigen aktuell i den svenska debatten. Hans bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har just kommit i svensk översättning. Och han har också utkommit med en artikelsamling betitlad Kan vi rädda Europa? Den recenseras 31/8 av Daniel Suhonen i Expressen.  Vänstermannen Suhonen nämner inte att Piketty vill införa en federal stat i Europa med gemensam beskattningsrätt. Men han lovordar Piketty för att denne ställer fördelningspolitiskt radikala frågor. Skatter på 70-80 procent för de rika är ett exempel.

Idag 1/9 skriver Aftonbladet (Karin Pettersson) att skatten på de rika måste upp och hon ger följande råd till regeringen:

"Nu bör regeringen för en gångs skull orka ta i. För rättvisans skull. För att det är en bra konflikt.

De med mest pengar betalar inte längre en rimlig andel av varken inkomster eller förmögenhet. Nu är det dags att de får tillbaka den möjligheten.

Det är dags att höja skatterna rejält. Det är dags att rikta ilskan åt rätt håll."

Det är kanske Göran Greider som ligger bakom. I Metro den 20/8  skrev han att det enda sättet att stoppa SD var att börja "skälla på ökade klassklyftor". Men även organisationen Oxfams utspel i mars 2015 har bidragit. Där  menade man att 1% av världens befolkning äger nästan 50 procent av alla förmögenheter i världen.

Karin Pettersson har direkt fel när hon påstår att de rika inte längre betalar en rimlig andel i skatt om man med rimlig menar att de ska betala för de välfärdstjänster och andra offentliga utgifter som de själva förbrukar. Oxfam och Piketty ger däremot en missvisande bild av problemet genom att rikta sig mot förmögenheterna och inte mot inkomsterna. 

Enligt Pikettys redovisning i boken Kapitalet... äger i olika länder  "topp 1 procenten" följande andelar av alla förmögenheter:

Frankrike 22 %

Storbritannien 29 %

Sverige 21 %

USA 34 %

Europa 23 % 

.(s 352-61)

Fyller man på nämnaren i kvoten med hela världens befolkning, som utanför industriländerna inte har särskilt stora förmögenheter, får man Oxfams siffra på ca 49 %.

Vad är då problemet utöver att siffrorna rent numeriskt manifesterar ganska stora koncentrationer? Debattmässigt går det att som Greider, Petterson, Oxfam och i viss mån Piketty uppamma en hätsk opinion mot "klyftorna" för att stärka den egna positionen. Utjämning är definitionsmässigt bra och behöver inte motiveras, tycker vänsterdebattörerna. Men om man ser mera konkret på kraven att minska förmögenhetsinnehaven blir vänsterns syften oklara. 

Det är främst framgångsrika företagare som är riktigt förmögna. Det betyder att deras förmögenheter ligger bundna i maskiner, fabriker och anläggningar. De kan inte användas för att bygga fler skolor och sjukhus eller för att avlöna fler lärare och läkare. En utjämning av förmögenheterna genom att riva fabrikerna och skrota maskinerna är absurd. Det är i så fall ägandet som kan utjämnas.

Staten kan konfiskera de rikas förmögenheter, vilket kallas socialisering. Vi vet ganska väl vad som skulle hända med produktionseffektiviteten om vi införde ett sovjetiskt ekonomiskt system. Det är en säker väg till lägre välstånd och som nu senast manifesteras genom misären i Venezuela. Kommandoekonomi bör alltså undvikas.

Då återstår att höja skatten på förmögenheterna. Det måste göras globalt så som Piketty förordar. Genom att ha en förmögenhetsskatt som verkligen är högre än förmögenhetsavkastningen kommer en liten del av förmögenheten att konfiskeras varje år. En betydande del av storaktieägandet blir ointressant. De stora aktieägarna blir tvungna att sälja aktier billigt för att få ihop pengar till skatten. Så småningom har medelklassen och pensionsfonderna tagit över det mesta av ägandet av företagen. Och staten har fått in en god del av sparandet i samhället i form av förmögenhetsskatt.

Det kommer därför att finnas mindre kapital till nyinvesteringar när sparandet har omvandlats till statlig konsumtion. Spararna och pensionsfonderna investerar ju i "begagnat" kapital istället för i nysparande. Kanske staten då måste använda de ökade intäkterna från förmögenhetsskatten till aktieköp på marknaden? Det kan bli fråga om riktade nyemissioner.

Aktieägandet blir sålunda mycket spritt. Det finns knappast plats för några nyskapande entreprenörer eller intresserade finansfamiljer som vill utveckla sitt ägande. Kvar blir tjänstemän i aktiefonderna, tjänstemän i pensionsfonderna, några statliga tjänstemän som förvaltar det statliga ägandet samt en del småsparare som inte anlitar aktiefonder. Utgör detta en förbättring som bidrar till en mer dynamisk och produktiv ekonomi utan "maktkoncentration"?

Min slutsats är att en förmögenhetsskatt av närmast konfiskatoriskt slag varken ger den stora massan någon direkt höjd levnadsstandard genom omfördelning eller en bättre fungerande ekonomi. Tvärtom är risken stor att hela samhällets ekonomi stgnerar och går tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om förmögenhetsskatt, Piketty, omfördelning, jämlikhet, Oxfam, Greider, kapitalägare, socialisering, ekonomi, politik på intressant.se