Konspirationsteorierna för mordet på Palme borde avföras från debatten

Det går inte att konstruera en konspirationsteori om man måste beakta de faktiska omständigheterna: mordet skulle då ha skett i den "gyllene triangeln". Och något telefonsamtal att avbeställa livvakterna förekom aldrig.

Hur skulle en stor organisation eller utländsk säkerhetstjänst ha gått tillväga för att mörda Olof Palme för 30 år sedan idag 28/2? Bilden visar Västerlånggatan 31 (där Palme bodde) fotograferad från mynningen av Sven Vintappares gränd i Gamla Stan.

Palmes bostad på Västerlånggatan

 
När Palme gick ut från dörren och svängde till höger för att gå till jobbet hade det varit generande enkelt att skjuta honom inifrån gränden på 15 meters håll. Om mördaren tvivlade på sin träffsäkerhet hade han kunnat gå ut ur gränden och med några få steg kommit upp bakom Palme precis som på Sveavägen.

Efter att ha skjutit skulle mördaren lätt kunnat ha återvänt till Vintappargränden och efter 25 meter kunnat svänga in på en kort tvärgränd och sedan via en parallellgränd komma ner till Stora Nygatan och försvinna.

Men hade inte säkerhetsvakterna börjat skjuta? Nej, en enkel kartläggning av Palmes vanor hade visat att han inte åtföljdes av säkerhetsvakter när han gick till jobbet. Han kunde ha skjutits var som helst inom "den gyllene triangeln" (bostaden-riksdagshuset-regeringskansliet), vilket dessutom var känt inom en inte alltför snäv krets.

Därför borde vi aldrig ha satt någon tilltro till alla de teorier om en väl förberedd konspiration med inslag av walkie-talkie-män, telefonavlyssning, skuggningar och i förväg utplacerade presumtiva mördare för att kunna slå till en av de sällsynta kvällar då Palme lämnade bostaden. En sådan teori måste dessutom förklara hur man vågade slå till när Palme normalt skulle ha följts av livvakter.

Att Palme skulle ha avsagt sig livvaktsskyddet just denna fredagskväll borde inte behöva diskuteras mot bakgrund av vad jag skrev inledningsvis.Det var ingenting som man behövde invänta. Härtill kommer att han inte ens gjort någon avsägelse. Det var först när han kom hem som han fick veta att ett biobesök planerades. När detta var bestämt borde Palme ha ringt till livvaktstjänsten och begärt skydd till ca 20:30 när han skulle ge sig av till bion. Någon improviserad planering initierad på fredagseftermiddagen i Säpo-kretsar, som Leif GW Persson framställer saken i TV-serien 'En pilgrims död', hade inte varit möjlig.

Slutsatsen blir att det inte kunde ha varit fråga om ett långt i förväg planerat mord. Den enda möjligheten (om Palme inte stämt träff med mördaren som Gunnar Wall föreslår) är då att mordet var improviserat. Mördaren såg Palme gå in på Grand och visste då att han hade nästan två timmar på sig att skaffa fram ett vapen. Det kan ha varit Christer Pettersson som brukade hålla till kring Grand. Men det kan också ha varit aktiespekulanten Krister Andersson, som hade licens på en S&W Magnum och bodde i närheten. Han hade inget alibi och anses ha förlorat pengar på att Palme fördubblade omsättningsskatten på aktier vid regeringssammanträdet föregående dag. Vittnesuppgifterna pekar dock på CP.

Den fråga som borde besvaras är varför polisen inte omedelbart inriktade spaningarna efter en ensam gärningsman så fort man visste hur annorlunda ett organiserat mord skulle ha gått till.

Artikel feb 215
Andra bloggartiklar om Palme

 Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, palme, palmemordet, Christer Petterson, improviserat mord, polisen på intressant.se

Inflation till varje pris?

Den strukturella inflation som genereras av skillnaderna i produktivitetsutveckling mellan varor och tjänster räcker inte längre för att inflationen ska bli 2 procent vid fasta varupriser. Det är därför onödigt att sänka reporäntan ytterligare och destabilisera bomarknaden.

I morgon torsdag fm får vi reda på om Riksbanken ska sänka reporäntan från -0,35 procent till -0,45 procent som de flesta ekonomiska bedömare förutser. Det är ett försök att få upp stegringen av KPI, som allmänt kommit att kallas "inflationen". Målet är 2 procent i årstakt, vilket inte uppnåtts sedan 2011 - se den tjocka heldragna linjen i diagrammet nedan:

Att "inflationen" legat kring noll procent de senaste tre åren beror till största delen på att Riksbankens egna räntesänkningar reducerat boendekostnaderna i sammanvägningen av KPI. Den streckade linjen - KPIF - visar hur priserna stigit om räntan varit fast. Här ser vi en viss inflation på mellan 0,5 och 1 procent. Tar vi dessutom bort energiprisernas inverkan blir den verkliga inflationen knappt en till drygt en procent.

Inflation brukar definieras som allmän prisstegring och därför är det motiverat att avlägsna effekterna av energipriser som priset på olja och elektricitet från måttet på inflationen eftersom prisernas förändringar inte beror på allmänna tendenser i dessa fall. Men inte heller växelkursmanipulationer av den typ som Riksbanken ägnat sig åt med hjälp av negativ reporänta ger upphov till "riktig" inflation. Det är den verkliga inflationen som borde fås att stiga till 2 procent enligt det ursprungliga inflationsmålet och inte den formella KPI-stegringen.

Varför anses då just 2 procent som ett lämpligt mål för den riktiga inflationen? Någon förklaring har aldrig framkommit. Det verkar vara en fråga om en praktisk tolkning av vad strävan efter ett fast penningvärde ska innebära. Sannolikt fanns gamla föreställningar om hur EFO-modellen från 1960-talet fungerade för löne- och prisbildningen med i bilden. Grovt sett kan denna bild rekonstrueras på följande sätt:

Det svenska näringslivet ses som bestående av två sektorer: K-sektorn och S-sektorn. K-sektorn producerar varor och är utsatt för internationell konkurrens genom utrikeshandeln. S-sektorn är skyddad från denna konkurrens och producerar till övervägande del tjänster, som är svåra att rationalisera. Därför brukade den årliga produktivitetsutvecklingen sättas till 0 procent om  året. K-sektorn kunde däremot öka sin produktivitet genom bättre maskiner och liknande med 3-4 procent om året. På 1960-talet tillfogade man dessutom internationella prisstegringar på någon procent som ett extra löneutrymme. Detta kan vi bortse från idag.

Vi kan utifrån detta göra ett räkneexempel som utgår från att varupriserna ska vara konstanta i genomsnitt. Om K-sektorns produktivitet är 3 procent kan den klara 3 procents lönekostnadsökningar utan att pressa lönsamheten. Om S-sektorn har noll procents produktivitetsökning och svarar för 60 procent av näringslivets produktion kommer dess priser med 3 procents löneökning också att öka med 3 procent. Utslaget på hela KPI blir det 1,8 procent. Med EFO-modellens synsätt ger alltså fasta varupriser en inflation på 2 procent genom den sämre produktivitetsutvecklingen i tjänstesektorn. 

Fasta varupriser var på den fasta växelkursens tid viktigt för att inte konkurrenskraften skulle urholkas. Det åsidosatte Palmes första regering på 1970-talet när man höjde arbetsgivaravgifterna mycket kraftigt och fick en kostnadskris med devalveringar som följd. Med flytande växelkurs är detta inte lika viktigt men när man hör argumentationen från Svenskt Näringsliv låter det som om vi fortfarande har fast växelkurs. Det viktiga idag är att vi inte får deflation.

Av tabellen nedan framgår att vi för 2014-16 har en produktivitetsökning i tjänstesektorn på 1,3 procent om året i snitt. Det medför att inflationsgenomslaget från tjänstesektorn blir mindre (ca 1,1% trots att sektorn i tabellen svarar för 65 procent av produktionen).

Konjunkturinstitutet har räknat fram hur produktivitetsutvecklingen skiljer sig från arbetskraftskostnadsutvecklingen i hela näringslivet. Denna skillnad kallas enhetsarbetskostnad och är ett mått på prishöjningstrycket om lönsamheten ska vara oförändrad. Men internationella priser kan fortfarande spela in. Importerade insatsvaror kan bli billigare. Importvaror i KPI kan ge en liknande effekt.

Diagrammet ovan indikerar att enhetsarbetskostnaden blir 1-2 procent trots ökade arbetskostnader (inkl vissa höjningar av arbetsgivaravgifterna) på närmare 4 procent.Det är grovt sett förenligt med att den riktiga inflationen förutses bli drygt 1,5 procent.

KI har inte räknat med någon räntesänkning i morgon. Men de senaste dagarnas kronförsvagning indikerar att marknaden redan har anteciperat en sänkning. Om försvagningen av kronan blir bestående kommer importerade insatsvaror att bli dyrare och likaså importerade konsumtionsvaror. Om det går att ta ut i ökade priser återstår att se. Kronförsvagningen ökar också konkurrenskraften och underlättar exporten. Svensk ekonomi blir starkare vilket tenderar att förstärka växelkursen på sikt.

Behöver exportindustrin stärkas? Att sänka räntan för att åstadkomma en artificiell KPI-ökning förefaller onödigt eftersom den riktiga inflationen inte behöver komma upp till 2 procent för att hålla varupriserna konstanta. Med den hyggliga produktivitetsutveckling som förutses i varusektorn och de modesta löneökningar som också förutses kommer inflationen enbart från tjänstesektorn. Och dess produktivitetsutveckling förhindrar inflationen att bli större än halvannan procent (~1,5%).

Det kan inte vara nödvändigt att till varje pris få upp KPIF-ökningen (exkl energi) till 2 procent med hjälp av räntesänkningar som ska påverka växelkursen. Detta leder enbart till en destabilisering av bostadsmarknaden och till ingen nytta för resten av ekonomin.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, KPI, räntan, Riksbanken, penningpolitik, bostadspriser, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se