IPCC: klimatkänsligheten är 3 grader plus/minus 50 procent!

Om koldioxidhalten fördubblas stiger temperaturen enligt den nya rapporten med 3 grader med ett osäkerhetsintervall på 50 procent uppåt och nedåt. I den förra rapporten var osäkerhetsintervallet 38 procent. Detta döljs av kraftfulla uttalanden av klimatbedömarna.

Rajendra Pachauri, IPCC

Nu på förmiddagen 27/9 2013 presenterade FN:s klimatpanel IPCC och dess ordförande Rajendra Pachauri sin sammanfattning av den första rapporten i den femte utvärderingen av klimatforskningen. Senast detta skedde var 2007 och dessförinnan 2001. Referaten i media är fortfarande knapphändiga och resonemangen om olika sannolikheter och intervall för temperaturökningen lätt förvirrande.

Till att börja med anger IPCC att temperaturökningen enligt det värsta scenariot kommer att bli 4 grader till år 2100 och enligt det bästa scenariot blir det bara 1 grad. Skillnaden i utfall beror på hur mycket världens länder kan motarbeta ökande utsläpp och t o m minska dem senare under perioden. Intervallet 1-4 grader är alltså ganska ointressant eftersom utfallet innehåller spekulationer om politiska åtgärder.

Den stora sannolikhet man nu understryker med en siffra på 95 procent anger egentligen ingenting annat än att man tror att åtminstone hälften av temperaturökningen sedan 1950 (0,6 grader) åstadkommits genom människans påverkan. I rapporten 2001 angav man sannolikheten till 66 procent och 2007 var den 90 procent.

Denna ökning av sannolikheten förefaller något motsägelsefull eftersom man samtidigt blivit mer osäker på hur stor klimatkänsligheten egentligen är. Denna känslighet definieras som effekten av en fördubbling av halten växthusgaser i atmosfären. I rapporten 2007 angavs den till mellan 2 och 4,5 grader. Men nu har det spannet ökat till 1,5 och 4,5 grader (Vetandets värld, SR). Det borde rimligen öka osäkerheten i påståendena om människans påverkan sedan 1950.

Klimatkänsligheten vid en fördubbling av CO2-halten är alltså nu 3 grader plus minus 50 procent. För knappt sju år sedan angavs känsligheten till 3,3 grader plus/minus 38 procent. Man uppger att det är molnbildningen som blivit oklarare. Samverkan med aerosoler och sotpartiklar har också inverkat på bedömningarna.

Att den femte rapporten skulle vara mer entydig och uppfordrande tycks vara en politiskt betingad efterhandskonstruktion som inte har täckning i de mer osäkra redovisningar som förefaller finnas. På måndag läggs den fullständiga rapporten fram.

DN-debatt. Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, klimathot, IPCC, FN, global uppvärmning, klimatkänslighet, miljö, koldioxid, utsläpp, politik på intressant.se

Klimathotet kan svenskarna inte göra något åt

Sveriges bidrag till uppvärmningshotet är 0,2 procent. Och det minskar trendmässigt. Vi kan inte göra så mycket mera om vi inte är beredda att argumentera för koldioxidtullar på USA:s och Kinas exportvaror.

Den här veckan samlas FN:s klimatpanel i Stockholm inför publiceringen av den femte klimatrapporten på fredag. Stämningen i media är inte lika upphaussad som tidigare. Det börjar sjunka in i den svenska opinionen att vi som enskilda medborgare inte kan göra mycket för att minska utsläppen av växthusgaser i världen. Det beror för det första på att Sverige svarar för ca 58 miljoner ton koldioxidekvivalenter mot världens 35 miljarder ton - mindre än 0,2 procent.

Sveriges utsläpp av växthusgaser minskar

För det andra har våra regeringar sett till att utsläppen av växthusgaser minskat med 20 procent 1990-2012 (källa: Naturvårdsverket). Till och med den förkättrade personbilstrafiken står för en minskning med ca 13  procent trots att trafiken ökat. Men det har kostat i form av dyrare bilar och subventioner av biobränslen med skattepengar. Någon markant förändring av vår livsstil, som miljöaktivisterna krävde för några år sedan, har inte behövts.

Naturvårdsverket bedömer att denna kraftiga minskning indikerar att det kommer att gå att uppnå en 40-procentig minskning av utsläppen (utanf sektorn m utslhandel) till år 2020. Vi behöver inte börja cykla till jobbet eller lägga ner inrikesflyget söder om Sundsvall som miljöaktivisterna var inne på tidigare. Massmedias kampanjer för att alla enskilda medborgare ska dra sitt strå till stacken i form av minskade utsläpp framstår nu som minst sagt överspänd propaganda. Vad var egentligen syftet? Att makthavarna skulle få "köra" med medborgarna?

I SVT:s Vetenskapens värld (avsnitt 23 igår) framgick att allting hänger på Kina. Kinesiska bedömare som intervjuades medgav att utsläppen kommer att öka till 2030. Ett talande diagram visades: Även om Västvärlden snabbt tar ner sina utsläpp till nästan noll kommer det på gängse sätt kalkylerade 2-gradersmålet i uppvärmnaingsökning att överskridas med denna kinesiska ökning. Vad kan en enskild Svensson göra åt det?

I slutet av programmet antydde en kinesisk bedömare att man skulle kunna minska utsläppen om andra länder också gjorde det. Enligt SR:s Vetandets värld idag (ej på nätet) är problemet att kolkraften är billigare än kärnkraften. Därför satsar Kina på kol. Efter vad jag kan förstå är även solcellsel dyrare (även om den blivit billigare de senaste åren genom massproduktion av celler). Kina vill inte ta på sig extra kostnader och då är det rimligtvis USA man jämför sig med. Där är Barack Obama maktlös mot Republikanerna i kongressen och han kan inte få igenom t ex ett program för utbyte av kolkraftverk mot solceller. Därför gör inte heller Kina något kraftfullt.

Så vad kan svensken göra i detta spel mellan stormakterna? Att vi skulle gå före så att USA och Kina följde efter är rent löjeväckande även om prominenta miljöforskare envist upprepar detta. Det Sverige möjligtvis kan göra är att propagera för att övriga länder inför koldioxidtullar. Om resten av världen lägger strafftullar på USA:s och Kinas exportvaror relaterade till dessas utsläpp av koldioxid skulle de förstå att kolkraft kostar extra. Det skulle visa att vi tog uppvärmningshotet på allvar. Men det kanske vi inte gör när allt kommer omkring...

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, klimathot, koldioxid, kolkraft, koltullar, uppvärmning, utsläpp, USA, Kina, temperaturökning, miljöpolitik, FN, politik på intressant.se

Borg betonar ansvarstagandet och är inte så konkret

Politiken ska vinnas med en ansvarsfull ekonomisk politik - inte så mycket med privatekonomiska förbättringar och inte med satsningar på social välfärd. Jobbpolitiken och sysselsättningen nämndes knappt alls i utfrågningen i Ekot av finansministern - trots att man skapat ca 300 000 nya jobb.

Anders Borg

Gäst i Ekots lördagsintervju 21/9 2013 var finansminister Anders Borg. Han intervjuades av Monica Saarinen. Rubriken för påannonsen på Ekots webbplats var "Anders Borgs sista budget?"

Utfrågningen inleddes med en diskussion om det sannolika återvalet av Angela Merkel en tredje gång.i Tyskland. Borg menade att hon uppfattas som ett en trygg förbundskansler samtidigt som det gått relativt bra ekonomiskt för Tyskland de senaste åren. Långsiktigt ansvarstagande var den grundläggande idén för att alliansregeringen också skulle kunna bli vald en tredje gång enligt Borg.

Valet ska handla om hushållsekonomi har Moderaternas partisekreterare Kent Persson deklarerat. Men är det säkert att väljarna uppskattar att få några hundralappar mer i lönekuvertet? Här var Borg faktiskt skeptisk. Han ville mera betona att det femte jobbskatteavdraget var ett led i en välavvägd makroekonomisk politik. Väljarna kommer att uppskatta stöttandet av konjunkturen. Borg hänvisade till utvärderingen från Finanspolitiska rådet i våras att jobbskatteavdragen gett många nya jobb.

Borg fick också frågan om "det inte ringer några varningsklockor" när väljarna enligt opinionsundersökningar uttalar missnöje med den sociala välfärden. Men Borg pekade på att välfärden fått 100 mdr kr i fasta priser. Valet mellan skattesänkningar eller inte är inte ett val mellan lägre skatter eller mera social välfärd. Oppositionen föreslår ju större bidrag.

Inte heller höjningen av brytpunkten var något som var avgörande för Borg. Men hans motivering även här var att detta var en del av den expansionspolitik av keynesianskt modell som i dagens konjunkturläge var lämplig att bedriva. Tydligen var det inte viktigt att detta genomförs 2014, vilket förefaller något motsägelsefullt.

Varför lades förslaget om ett femte jobbskatteavdrag inte fram redan 2011 då det aviserades i Almedalen? Det berodde på de akuta problemen i Grekland i augusti. Vi hade begränsat med resurser då. Dagens politik är möjlig eftersom det under hösten 2011  inte blev en akut europeisk kris. Då 20111 var det motiverat att behålla krutet och därför kunde inte skatterna sänkas redan då. Är man cyniskt lagd var motivet istället att det saknades stöd i riksdagen, invände Saarinen. Jag är inte cynisk menade Borg (naturligtvis). Vi ska ta ansvar för en stark ekonomi och ett år senare ville vi göra satsningar på forskning.

Nu ska jobbskatteavdraget för 12 mdr kr ge 13 000 nya jobb, nästan en miljon för varje jobb menade Saarinen. Är det effektivt? Borg jämförde med en höjning av barnbidraget med samma konsumtionseffekt. Det skulle inte leda till en varaktig höjning av sysselsättningen, påstod han. Det finns olika uppfattningar ansåg Saarinen. Hon anförde också att Calmfors pekat på att bara 30 procent av skattesänkningen kommer tillbaka i form av automatiska skatteintäkter. Detta var inget problem för Borg. Syssw3elsättningen skulle öka 2-3 procent. Men hur just 13 000 nya jobb skulle bli resultatet framkom inte. Fler jobbskatteavdrag var dock inte säkert att det skulle bli enligt Borg. Överskottsmålet på 1 procent av BNP måste uppnås i slutet av mandatperioden.

[I påannonsen aviserades frågan hur effektivt det skulle vara med ytterligare skattesänkningar för att minska utanförskapet. Men den ställdes aldrig explicit. Vill man vara kritisk skulle man antingen kunna påstå att med siffran 13 000 jobb skulle de fyra föregående avdragen endast ha gett 52 000 jobb. Eller så kunde man påstå att det borde införas ett mycket större jobbskatteavdrag 2014 eftersom det är nödvändigt att öka jobben extra mycket 2014 när vi varit utan jobbstimulans i tre år. Är det kanske  därtill så att det blir allt dyrare att skapa jobb med jobbskatteavdrag?]

Turordningsreglerna som är uppe till diskussion på centerstämman diskuterades. Borg hänvisade till diskussionen mellan arbetsmarknadens parter och var avog till lagstiftning.

En ny skattereform diskuterades. Borg var försiktigt positiv men konstaterade att det inte finns något intresse hos oppositionen. Avskaffandet av de differentierade a-kasseavgifterna var ett led i diskussionerna med facket om en mer flexibel arbetsmarknad. Han ville inte erkänna att differentieringen som sådan inte hade fungerat. I USA har det fungerat menade Borg. Saarinen försökte snärja honom med finansdepartementets egna skrivningar om osäkra effekter. Borg hänvisade återigen till förhandlingarna med facket som motiv. Fler går nu med i a-kassan. Det blir komplicerat att införa obligatorisk a-kassa.

Att diskutera ett avskaffande av överskottsmålet var inte aktuellt. Det är ett viktigt skydd i högkonjunkturer (sic) menade han avslutningsvis.Med det menade han antagligen att när det går bättre ska inte utgifterna öka utan istället skapa en buffert för kommande lågkonjunkturer.

Det som förvånade i utfrågningen var avsaknaden av en diskussion om kritiken mot regeringens jobbpolitik. Borg fick inte ens tillfälle att säga att regeringen skapat 200 000 nya jobb. Detta är dessutom fel - antalet nya jobb ligger kring 300 000 sedan 2006. Siffran var 303 000 i maj och är fortfarande ungefär lika hög i augusti (bart juli-13). Att detta beror på att folkmängden ökat är inte riktigt sant. Över hälften av jobben gick till invandrare som har svårare att få arbete än inrikesfödda. Dessutom har sysselsättningsgraden faktiskt ökat trots att det under tiden både varit finanskris och eurokris med tragiskt dålig exportutveckling som följd.

Anders Borg fick utveckla en rad tekniska synpunkter på skatter och ekonomisk politik. Men han fick inte tillfälle att ge någon mera principiell lyftning åt politiken. Finansministerns politik syftar ju till att åstadkomma en bättre utveckling som konkret kan ställas bredvid andra jämförbara länder vad avser tillväxt, privat och offentlig konsumtion, sysselsättning och skattetryck.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, regeringen, alliansen, ekonomisk politik, budgeten, sysselsättning, skatter, jobbskatteavdrag, ekonomi, politik på intressant.se

Allmänintresset vinner inga val?

Gösta Bohman hade en frihetlig ideologisk inriktning som hans efterträdare inte kunnat leva upp till. Att säga sig företräda allmänintresset engagerar inte. Det gäller i så fall att peka ut trovärdiga särintressen som kan angripas - motsvarigheten till bidragstagarna 2006.

I SvD på söndagen 15/9-13 skriver Tove Lifvendahl om Gösta Bohman (M) och jämför hans politik med Fredrik Reinfeldts. Mot Bohmans två begrepp - den nya otryggheten och den nya individualismen - ställer hon dagens moderaters prioritering av allmänintresset och att "alla ska ha ett jobb att gå till".

Gösta Bohman

Med trygghet tänkte sig Bohman knappast "en stor stat och utbyggd offentlig välfärd" utan istället "människors självtillit och känsla att kunna stå på egna ben". Det var enligt min mening ett mål som inte kunde förenas med en långtgående inkomstutjämning och ett samhälle där alla har det nästan lika bra såväl materiellt som socialekonomiskt. Därför tror jag att Bohman i praktiken hade ett samhälle med stora skillnader i åtanke där alla ändå inom sina ramar skulle kunna ta eget ansvar och ha möjlighet att påverka sin och sina närmastes situation och miljö.

Men den socialistiska och socialliberala utjämningstanken överflyglade sådana tankegångar. Moderaterna kunde inte hävda sin ideologi i ett samhälle med starka egalitära stämningar. Med nöd och näppe kunde en socialistisk offensiv i form av en socialisering av näringslivet med hjälp av löntagarfonder slås tillbaka. Moderaterna fick retirera på övriga fronter och nöja sig med ökade konkurrensinslag inom en fortfarande skattefinansierad offentlig sektor med vissa privata produktionsvarianter.

Det vinnande konceptet blev att acceptera välfärdsstaten, statsingripanden och reglering. Konkret formulerades huvudmålet som en statsdirigerad minskning av "utanförskapet". Det gällde att minska den dolda arbetslösheten genom att skapa fler jobb genom bättre incitament att jobba istället för att lyfta bidrag. Detta ligger naturligtvis i allas intresse och är på så sätt ett allmänintresse.

Skatterna skulle kunna sänkas med fler i arbete. Men det var inte denna sista rest av Bohmans ideologi som appellerade till väljarna. Istället triggades man mera av den personliga harm många då (2006) kunde uppleva inför allmänna beskrivningar av hur lönsamt det var att leva på bidrag istället för att arbeta. Sakpolitiskt var det sannolikt så att man röstade för att minska bidragstagarandan och kanske i någon mån att arbetslösheten var hög i en god konjunktur. Härutöver ville man ha förändring och få bort Göran Persson.

Valet 2010 kunde vinnas av alliansen genom att väljarna misstrodde Mona Sahlin och den vänsterpolitik som hon stod för (fyra bloggart 2010). I någon mån kan väljarna ha tyckt att regeringen hade klarat finanskrisen hyggligt och att det blivit skattesänkningar. Det såg dock mörkt ut för regeringen ännu ett halvår före valet 2010.

Nu ser det lika mörkt ut. De tvivel på regeringens politik som fanns redan före valet 2010 verkar ha förstärkts. Enligt en opinionsundersökning för SVT (15/9) anser väljarna i betydande omfattning (60 %) att sjukvården, utbildningen och de sociala skyddsnäten blivit sämre sedan förra valet. Även viljan till förändring spelar in enligt forskningen, skriver tidskriften Fokus i artikeln Sjuårskrisen. Dessutom minskar förtroendet för regeringens jobbpolitik trots att fakta inte talar för att den varit misslyckad.

Det verkar ganska sannolikt att en pragmatisk politik utan ideologisk lyftning inte uppskattas av väljarna i längden. Socialdemokraterna kunde uppfattas som statsbärande och kunde då och då hänvisa till allmänintresset mot tydliga borgerliga intressen eftersom i botten alltid låg en socialistisk utjämningsideologi som attraherade alla dem som såg sig som eftersatta. Men en allmän hänvisning till allmänintresset vinner inga röster. Det gäller att i så fall peka ut trovärdiga särintressen som inte de rödgröna också kan angripa. Det är därför inte så verkningsfullt att peka ut näringslivet, storföretagen eller bankerna. Regeringen måste istället peka ut typ maktsugna LO-ombudsmän, pampar inom "allmännyttan" som hindrar bostadsbyggandet, kommunalpampar som ger sig själva förmåner eller miljöaktivister med dolda agendor. Bidragstagarna är uppenbarligen förbrukade som särintresse. I Sverige vinner man röster på att gå emot "egoisterna". Därför är vänsterns upplägg med "vinster i välfärden" på tiotals miljarder skattepengar som går till utländska skatteparadis så effektivt. Man behöver inte längre hetsa mot skattesmitarna eller de multinationella företagen.

En borgerlig regering behöver en borgerlig ideologi att hänvisa till som långsiktigt mål. Genom att skickligt kunna placera in pragmatiska åtgärder som led i en övergripande idé kan ganska gråa reformer få en lyftning som engagerar. Men varken ideologin eller den politiska skickligheten tycks finnas hos de nuvarande styrande grupperna.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, gösta bohman, moderaterna, borgerlig ideologi, högern, allmänintresse, särintresse, socialism, socialdemokraterna, val 2014, regeringen, politik på intressant.se

Kraschar bostadsmarknaden?

Oseriösa bedömare förutspår spruckna bostadsbubblor och totalkrasch för Sveriges ekonomi om några år. Men mera vederhäftiga beräkningar från Konjunkturinstitutet och Riksbanken kan inte bekräfta att det finns stora risker för en krasch.

Trots att det finns sakliga skäl för Riksbanken att sänka räntan meddelade man igår att räntan behålls på 1 procent. Orsaken är delvis att svenska hushåll fortsätter att skuldsätta sig. Andra kvartalet lånade de fyra storbankerna ut 5,2 procent mera än andra kvartalet 2012 (Fininsp). Och då anses det att det finns risk för en "bostadsbubbla". En krasch på bostadsmarknaden skulle kunna befaras i form av ett prisfall orsakat av att högbelånade hushåll inte klarar att betala räntorna.

Höjda räntor om något år skulle alltså tvinga en del bostadsägare att sälja till låga priser. Detta kan leda till att bankerna inte kan få tillbaka alla sina pengar, vilket ökar kreditförlusterna. Rädslan hos småspararna och andra långivare till bankerna kan då leda till uttagsrusningar med finanskris som följd. Utlåningen från bankerna skulle strypas med en explosion av arbetslösheten i företag som skulle få otillräckliga krediter och därför skulle gå i konkurs.

"Sveriges ekonomi kraschar 2015" skrev SvD Näringsliv på nätet 2/9. Artikeln av Jacob Bursell byggde på en enkät på bloggen Cornucopia? (latin för ymnighetshorn) där läsarna samlade sig kring året 2015. En tidigare enkät i juni bland samma läsare gav dock till resultat en minskning av bostadspriserna med 1,5 procent det närmaste året. Det är svårt att se att en så liten prisminskning skulle kunna leda till en krasch. Föga seriöst, kan man tycka. Men SvD har tyckt att det förtjänar uppmärksamhet.

I DN 5/9-13 redovisar man hur stor hushållens totala skuldsättning är i förhållande till den disponibla inkomsten i olika länder (dec-11). Det är en artikel som bottnar i önskemålen om att lån över 75 procent av pantvärdet borde amorteras.I Sverige är skulderna 180 procent av den disponibla inkomsten mot 120 procent i USA och 140 procent i Spanien. Irland har däremot en kvot på 220 procent och Danmark 300. Det förefaller svårt att dra entydiga slutsatser av denna statistik. (Enl KI är Sveriges kvot 174%.)

Konjunkturinstitutet kom i sin junirapport med en specialredovisning (pdf) av hushållens låntagning. Den utgår från ett mera realistiskt "krisperspektiv". Ett prisfall skulle utlösa en omstrukturering av hushållens balansräkningar - dvs leda till återbetalning av lån med hjälp av minskad privat konsumtion. Tillsammans med effekter i form av minskat bostadsbyggande kan detta ge upphov till destabiliserande impulser.

Ovanstående diagram visar inte någon anmärkningsvärt snabbare ökning av skulderna än värdet på bostadsförmögenheterna. Dessutom ökar de finansiella förmögenhetstillgångarna (tot förm = fin förm + bost mm). Men den absoluta skuldsättningen har onekligen ökat. Belåningsgraden framgår tydligare i nedanstående diagram:

Den intressanta kurvan är dock skuldtjänsten i relation till disponibel inkomst. Det är den mittersta kurvan som visar räntebetalningarnas andel hushållsinkomsterna (avläses till höger). Räntebelastningen är nu ca 4 procent. En ökad räntenivå verkar inte kunna höja skuldtjänstkvoten till exceptionellt höga nivåer. De relativt höga bostadspriserna är betingade av fundamentala faktorer enligt en undersökning av Riksbanken som KI hänvisar till (alltså ingen bubbla).

KI kommer fram till att det inte finns någon större risk att bostadspriserna skulle kunna sjunka drastiskt de närmaste två åren. Snarare är en liten prisstegring att vänta. Men även om priserna skulle sjunka med exempelvis 20 procent skulle inte någon allvarlig destabilisering uppkomma. De negativa konsumtionseffekterna kompenseras i viss mån av att det för nytillkommande hushåll blir billigare att hålla egen bostad. Modellberäkningar visar en minskning av BNP med 1,1 procent beroende på minskade bostadsinvesteringar och privat konsumtion. Inte ens detta tycker jag är en "krasch" och att hela ekonomin skulle krascha måste betecknas som överdrivet.

Den fråga som vi måste ställa oss är huruvida enkla pressartiklar av kolumnister eller bloggenkäter baserat på skeva urval ska tillmätas större betydelse än seriösa beräkningar som inte visar spektakulära resultat. Det minsta man kunde begära är att de seriösa resultaten också redovisas när man slår upp sina alarmistiska budskap i massmedia.

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbubbla, krasch, bostadspriser, skulder, skuldsättning, belåningsgrad, ränta, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetstidsförkortning utan kostnader?

I vissa kreativt inriktade företag går det att sänka arbetstiden med 25 procent utan att lönerna måste sänkas. Men kan det betyda att det går att införa sextimmarsdag i hela Sverige utan större kostnader för löntagarna?

I debatten om sextimmars arbetsdag eller 30-timmarsvecka är det många som kräver att denna reform görs med oförändrad lön. Om detta var möjligt skulle reformen naturligtvis bli mera populär bland medborgarna i allmänhet. De brukar inte vara så intresserade om en kraftig arbetstidsförkortning också skulle innebära sänkt lön.

Mina grova kalkyler (senast i en artikel i januari -12) har utgått från att en 6-timmarsreform både fordrar sänkt lön och en skattehöjning för att både kunna anställa fler i den offentliga sektorn och för att kompensera för det bortfallna skatteunderlaget. Här nedan publicerar jag en invändning skriven av Maria Westling som bygger på hur man i ett företag i Örnsköldsvik har minskat arbetstiden till sex timmar.

"6-timmars arbetsdag - bra för både företaget och de anställda"

Jag har turen att jobba för ett företag som valt 6 timmars arbetsdag. För mig som anställd finns självklart många fördelar men även företaget ser detta som positivt.

Fördelar för den anställde
Som småbarnsmor  med ständigt dåligt samvete och tidsbrist så är 6 timmars arbetsdag en räddare i nöden. Det dåliga samvetet blir inte lika stort, tiden räcker litet bättre och jag känner att jag orkar med arbetet, familjen, hemmet och mig själv. Företaget jag jobbar på, Brath AB, har valt att ge mig heltidslön trots att jag bara jobbar 6 timmar per dag, så jag tappar inte finansiellt på detta. Eftersom jag har 2 timmar "extra" per dag, så hinner jag laga riktig mat, leka med mina barn och till och med träna själv. Detta gör att jag mår bättre och med det orkar prestera mer, både på jobbet och hemma.

Fördelar för företaget
När Brath AB startade sin verksamhet så valde man att direkt satsa på de anställda med 6 timmars arbetsdag och 6 veckors semester. Här kan läsaren se hur företaget tänkte: Är vi först i Sverige med 6 timmars arbetsdag?

Som företag såg man fördelar med att personalen mår bra och trivs med sitt jobb. Arbetet som ska göras kräver mycket "tankeverksamhet" och då anser företaget att en anställd inte orkar göra detta på bra nivå i 8 timmar i sträck. "Bättre 6 timmar effektivt än 8 timmar mindre effektivt och med 2 fikaraster."  Fördelarna för företaget är att de anställda mår bra, de pratar positivt om företaget, de jobbar flitigt och effektivt hela arbetsdagen, det är lättare att rekrytera ny personal och hela företaget blir ett mer hälsosamt företag: mår personalen bra så mår företaget bra!

Frågan är varför inte fler företag förstår detta?

Maria Westling

- - - - -

Kommentar av Danne Nordling:

Några enstaka effektiviseringsmöjligheter hjälper inte i det stora hela

Maria Westling visar i sitt inlägg att det i vissa företag är möjligt att öka effektiviteten mycket kraftigt vid en övergång till sextimmarsdag. Exempelföretaget sysslar med konsultverksamhet för sökmotorverksamhet på internet. Det är sannolikt en i huvudsak kreativ verksamhet där slutresultatet inte är starkt kopplat till insatser per tidsenhet. Dessvärre är verkligheten helt annorlunda i största delen av näringslivet och den offentliga sektorn.

Det finns inte i allmänhet en effektiviseringspotential på 33 procent i arbetslivet. Typexemplet är en maskinoperatör inom industrin. Om han slutar att arbeta 25 procent av tiden måste det anställas en tredjedel fler (välkvalificerade) som istället gör jobbet. Eller vi kan ta en sjukvårdsanställd. Om arbetstiden förkortas måste fler anställas eftersom volymen sjukvård inte kan tillåtas minska till skillnad från industrin där vi kan nöja oss med lägre standard i form av varukonsumtion. Dessutom kommer all offentlig tjänsteproduktion att utsättas för ett skatteintäktsintäktsbortfall genom lönesänkningarna i hela samhället, vilket måste kompenseras med skattehöjningar.

Mitt grova resultat av en sänkning av arbetstiden från åtta till sex timmar per dag visar en standardsänkning med tre månadslöner genom att lönerna sänks 25 procent. För att hålla uppe produktionen i offentlig verksamhet måste denna tredjedel av de anställda öka med en tredjedel (ca 11% av alla). Det fordrar teoretiskt en höjning av t ex kommunalskatten med 22 procentenheter, vilket sänker standarden med 2,6 månadslöner.

Även om det i vissa företag skulle gå att sänka arbetstiden utan att lönerna minskar utgör detta en mindre effekt som inte kan reducera ovanstående stora kostnad särskilt mycket. Behovet av skattehöjningar kan bli något mindre. Men för dem som inte jobbar i snabbt rationaliseringsbara verksamheter blir lönesänkningen fortfarande 25 procent. Det kan dessutom utlösa oro och avundsjuka på arbetsmarknaden. Var står Miljöpartiet?

Läs även andra bloggares åsikter om sextimmarsdag, 30-timmarsvecka, arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, effektivisering, skatt, skattehöjning, lönesänkning, standardsänkning, skatter, ekonomi, politik på intressant.se