Kan Palme ha skuggats från hemmet?

Leif GW Persson lade i TV fram sin teori att en halvprofessionell mördare skuggade makarna Palme redan från Gamla Stan. Men en sådan mördare hade väl hellre begått mordet på Mynttorget?

I TV-programmet "Veckans brott" 24/2-15 med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft utvecklade GW sin teori om hur Olof Palme mördades 1986. Nästan hela programmet handlade om detta. Nu har GW retirerat från sina tidigare spekulationer om en större konspiration med flera direkt inblandade. I TV-programmet talade han om en enda gärningsman. Vi fick följa ett par statister från Västerlånggatan 31 till Dekorima-hörnet på Sveavägen.

Leif GW Persson och Camilla Kvartoft

Leif GW Persson menade att mördaren höll vakt utanför Palmes bostad i Gamla Stan eftersom det var bekant i en större krets att makarna Palme skulle gå på bio och då inte skulle åtföljas av säkerhetsvakter. Ingen visste dock vilken film och biograf som var målet. Makarna promenerade mot tunnelbanestationen genom smala gränder som rimligen skulle ha kunnat utgöra en hygglig mordplats. Men GW avfärdade detta tillfälle med att tiden inte skulle ha räckt till.

Detta argument med tidsbrist förefaller dock svagt. Vi fick se hur makarna Palme promenerade i den smala Yxsmedsgränd mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. Där hade det varit lätt att skjuta Palme vid infarten och sedan retirera tillbaka till gågatan. Eller också skulle mordet kunnat skett en bit in i gränden varvid mördaren kunnat fly framåt ut på Stora Nygatan och åt höger. Den är enkelriktad åt andra hållet så det hade varit svårt att följa efter med bil. Därefter fanns det tätt med gränder att försvinna i.

Istället fortsatte mördaren att skugga Palme mot t-banestationen. Att spärrvakten uppgivit att ingen följde efter makarna Palme nämnde GW inte (det var f ö motivet till att man sett walkie-talkie-män överallt på sin tid). Vid t-banestation Rådmansgatan  visar man hur makarna går ut på Sveavägens trottoar och svänger åt höger. Men GW reflekterar inte ett ögonblick kring att detta utgjorde en nästan idealisk mordplats. Mördaren hade kunnat passera Palmes strax före trappan i biljetthallen och därefter väntat på översta trappsteget och skjutit. Därefter hade han kunnat svänga runt hörnet till vänster och springa uppför trapporna till Spökparken där han lätt kunnat försvinna utan att någon bil kunnat följa efter.

Professor Perssons teori tyder på att vi har att göra med en amatör som är tvekande och obeslutsam. Det är knappast någon polis eller militär från de inre kretsarna som genom sina kontakter fått reda på att Palme skulle gå på bio. Därmed blir det mer sannolikt att mördaren av en tillfällighet sett Palmes gå in på biografen och då kommit på varifrån han skulle skaffa fram ett mordvapen till slutet av bioföreställningen. Tvekandet när makarna Palme lämnade biografen tyder också på amatörism. De kunde ha hoppat in i en taxi längs Sveavägen och därmed förstört alla chanser att komma till skott. När så ej skedde kunde den obeslutsamme mördaren till slut övervinna sin tvekan och begå brottet strax innan paret kom fram till Hötorgets t-banestation.

Leif GW Perssons teori förutsätter en rationell och planerande mördare med viss insideskännedom. Då hade han vetat att Palme varje morgon promenerade över Mynttorget och Riksbron utan livvaktsskydd (se min bloggartikel feb-11). Mordet hade mycket enklare också kunnat begås från en bil som väntat vid Strömgatan, som var öppen för biltrafik på den tiden. Sett i ett större perspektiv är alltså GW Perssons teori föga sannolik.

[Se även artikel jan-13]

Läs även andra bloggares åsikter om Palme, skotten på Sveavägen, mordgåta, Leif GW Persson, konspiration, tillfällighet, Grandbiografen, veckans brott, politik på intressant.se

Inga kvantitativa lättnader gav 9,7 miljoner fler arbetslösa i EU

År 2010 i nov började centralbanken, Fed, i USA köpa upp statsobligationer i snabb takt (QE). En månad senare tänkte ECB göra samma sak. Men detta lyckades de konservativa runt Merkel stoppa. Drygt fyra år senare är arbetslösheten 4 procent högre i EU än i USA.

När centralbanken köper upp obligationer på marknaden med hjälp av nyskapade pengar talar man om kvantitativa lättnader i penningpolitiken. Åtgärden förkortas med bokstäverna QE som står för quantitative easing. Den enkla och svepande kritiken talar om att "trycka pengar" vilket vädjar till föreställningen att detta alltid är förkastligt. Försvararna ser QE som ett legitimt sätt att stimulera ekonomin, bl a genom att räntorna sjunker.

Nu har QE blivit ett aktuellt ämne på nytt genom att den europeiska centralbankschefen Mario Draghi den 22 januari 2015 offentliggjorde påbörjandet av ett QE-program på 60 miljarder euro per månad. Uppköpen ska pågå åtminstone till september 2016 och uppgå till sammanlagt 1,1 biljoner €. Det tragikomiska i ECB:s QE-åtgärd nu är att det tagit drygt fyra år att komma till skott. Man diskuterade i december 2010 QE på 2 biljoner € men av någon anledning åtrade man sig i sista stund. Det kanske är avsaknaden av inflation efter USA:s stora QE2 i november 2010 och därefter som mjukat upp ECB och dess uppdragsgivare.

Kritiken mot kvantitativa lättnader går vanligtvis ut på att ökningen av penningmängden leder till inflation. Men då bortser man både från att banksektorn kan vara i kris och att den reala ekonomin kan befinna sig i svår lågkonjunktur. Om bankerna genom att ha drabbats av stora kreditförluster måste minska utlåningen till vanliga, sunda företag genom att rentav dra in redan beviljade krediter kommer många företag att gå i konkurs. Detta, som kallas credit crunch, kan motverkas genom att bankerna tillförs utlåningsbart kapital genom QE. I detta fall utgör QE ett sätt att bekämpa ytterligare försämringar av den ekonomiska utvecklingen.

En speciell försämring är deflation, dvs allmänna prissänkningar. Den vanliga förklaringen till att deflation är farlig är att konsumenterna tenderar att vänta med inköp av dyrare varor eftersom de kan bli billigare. Men en viktigare förklaring är sannolikt att företagen väntar med sina investeringar eftersom maskiner och anläggningar blir billigare nästa år. Också investeringsbortfall sänker efterfrågan. Dessutom blir företagens äldre lån dyrare att betala tillbaka. Till detta kommer att realräntan på lånen stiger när priserna sjunker. När räntan inte kan sjunka under noll blir realräntan även på nya lån avsevärd när priserna sjunker.

Även då bankerna inte befinner sig i akut kris kan QE hjälpa att förbättra den ekonomiska utvecklingen. Genom att också de långa räntorna sjunker blir det billigare att finansiera bostadslån, vilket höjer priserna på bostäder och stimulerar nybyggandet. Räntesänkningen i sig tillför alla låntagare ökad köpkraft som stimulerar konjunkturen. Företagen blir då mera intresserade att investera vilket också underlättas av att räntekostnaderna är låga. Arbetslösheten sjunker och det stimulerar konsumtionen och produktionen ytterligare. Lediga resurser sätts i produktion utan att priserna till en början stiger (blart nov-14).

De amerikanska kvantitativa lättnaderna i form av uppköp av bostadsobligationer påbörjades i slutet av 2009. På två år köpte Fed för nästan 1,2 mdr dollar, vilket inte väckte sådan uppmärksamhet som när Ben Bernanke i november 2010  påbörjade nya uppköp med 60 mdr dollar per månad (blå linje, stock). Det var då varningarna för okontrollerad inflation och fallande dollarkurs började framföras. Istället steg priserna långsammare än under början av 00-talet och dollarn stärktes.

Stocken av uppköpta obligationer (QE) i USA

När kritiken mot QE för att vara inflationsdrivande har en annan kritik, som går ut på att QE är ineffektiva och verkningslösa, dykt upp. Genom att EU avstod från att vidta i slutet av 2010 när USA intensifierade sin QE-politik kan en intressant jämförelse göras av arbetslöshetens utveckling.

Från ett utgångsläge på nästan 10 procents arbetslöshet för både EU och USA började den sjunka snabbare i USA när QE intensifierades. I EU började den istället stiga påtagligt ungefär samtidigt. Prognoserna (från EC) visar att EU för 2014 har drygt 10 procents arbetslöshet mot drygt 6 för USA.

EU har alltså 4 procentenheter högre arbetslöshet än USA. Givet att USA knappast bedrivit någon mer expansiv finanspolitik kan grovt sett dessa 4 procentenheter högre EU-arbetslöshet hänföras till avsaknaden av QE-åtgärder i EU (utom i GB). Arbetslösheten låg 2014 på 24,8 miljoner arbetslösa (10,2%) enligt EU-kommissionens vinterprognos (pdf). Det betyder att ca 9,7 miljoner arbetslösa kan tacka Angela Merkel mfl för sin arbetslöshet genom att detta anhang i drygt fyra år lyckats förhindra att ECB fått genomföra kvantitativa lättnader. Nu kan det vara försent.

Läs även andra bloggares åsikter om kvantitativa lättnader, QE, trycka pengar, inflation, arbetslöshet, EU, ECB, Fed, USA, nationalekonomi, penningpolitik, stabiliseringspolitik, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se