Skälig omfördelning - några sakliga alternativ

För att sakligt kunna motivera statlig inkomstomfördelning måste man utgå från principer som man är enig om. Nobelpristagaren Harsanyi lanserade en modest variant av utilitarismen och Rawls ville gynna de sämst ställda maximalt. Experiment visar dock att folk hellre väljer ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

För att motivera progressiva skatter eller rentav en långtgående inkomstutjämning har politiker och samhällsfilosofer hänvisat till Karl Marx och den princip han nämnde i förbigående: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Oftare har man emellertid använt sig av den moralfilosofiska lära som konstruerades av Jeremy Bentham och som av hans efterkommande kallats utilitarism (en term som först nämndes av författaren John Galt). Problemet för dessa filosofiska läror har dock varit att grundprinciperna uppenbarligen enbart varit postulat gripna ur luften.

Först vid mitten av 1900-talet började samhällsfilosoferna göra försök att motivera hur grundprinciperna skulle rättfärdigas. Man tog då hjälp av tankeexperiment som skulle få fram hur man på ett opartiskt sätt skulle välja postulaten för samhällets politik för inkomstomfördelning. Den grundläggande idén var att invånarna i samhället i en ursprungsposition bestämde sig för en princip utan att veta hur de själva skulle gynnas eller missgynnas av dess tillämpning.

I början av 1950-talet lanserade den ungerskfödde filosofen och spelteoretikern John Harsanyi (1920-2000) en teori att de opartiskt tänkande medborgarna skulle välja en utilitaristisk princip som grund för omfördelning av inkomster. Härvid skulle de beakta att den traditionella utilitarismen inte kunde användas utan att man också räknade med att dess slutsats om en total inkomstutjämning hade en negativ verkan på incitamentsstrukturen som förhindrade en maximering av samhällets resurser. Den traditionella utilitarismen byggde som bekant på att marginalnyttan av höjda inkomster var fallande vilket skulle ge upphov till en större sammanlagd nytta om de rikas pengar omfördelades till de fattiga (som hade mera nytta av pengarna).

Harsanyi, som fick Nobelpriset i ekonomi 1994 tillsammans med John Nash, menade alltså att beskattningen av högre inkomster inte kunde skärpas så mycket att hela samhällets inkomster påverkades negativt av att nyttan av ytterligare omfördelning motverkades av den negativa nyttan av utebliven eller sämre produktion. Genom att Harsanyi lade fram sin teori på ett abstrakt matematiskt sätt med mycket formler fick hans arbete inget större genomslag.

Det var först när John Rawls (1921-2002) vidareutvecklade några av Harsyanis idéer som ansatsen med ett samhällskontrakt fick nytt genomslag. Rawls lanserade termen "okunnighetens slöja" som benämning för den tänkta situationen i ursprungspositionen. Och han lanserade maximin-princpen som beslutskriterium i ursprungspositionen istället för maximering av den förväntade nyttosumman i hela samhället. Kontraktsparterna skulle helt enkelt kunna antas vara försiktiga och beakta att vissa av dem skulle kunna få det knapert om de inte kunde utvinna nytta av sina möjliga inkomster även om hela samhället var rikt. Det gällde att få maximalt mycket även om utfallet blev minimalt (=man visade sig höra till "de sämst ställda" - utvecklades i En teori om rättvisa, 1971).

Mot detta invände Harsyani i en artikel 1975 där han gjorde en analogi med vården av obotliga patienter på ett sjukhus. Maximin-principen skulle ju ge nästan alla resurser till dessa "de sämst ställda" som inte skulle bli så mycket bättre. Däremot skulle de som svarade positivt på vårdinsatser inte få särskilt mycket vård. Det måste därför vara bättre att maximera tillfrisknandet än att vårda utan resultat. Analogin torde ha uppfattats som mindre adekvat eftersom Harsyanis invändning inte har fått genomslag i debatten.

En mera allvarlig invändning bedömer jag är ifrågasättandet att medborgarna bakom okunnighetens slöja skulle använda sig av vare sig  maximin-principen eller maximering av förväntat värde. Folk är inte så extremt pessimistiska att de måste ha maximalt bra utfall i alla lägen om detta samtidigt leder till ganska höga skatter om man inte hör till de sämst ställda. Experiment visar (Frohlich & Oppenheimer, 1992) att folk tenderar att välja en princip om ett trygghetsgolv i en situation där de inte vet hur utfallet blir. Då har de fortfarande kvar chansen till ganska höga inkomster om de lyckas, men slipper råka ut för en katastrof om de misslyckas. Denna princip ansluter också till Hayeks ansats att även i ett fritt samhälle bör det finnas statligt finansierad hjälp åt de sämst ställda - i själva verket en ganska traditionell uppfattning. På sin ålders höst fick Rawls kanske också större förståelse för denna princip.

Ett fjärde alternativ för skälig omfördelning skulle kunna vara att man hittade en grundprincip som alla intuitivt skulle kunna vara överens om förutsatt att man resonerade opartiskt. Det är förvisso svårt att finna någon positiv grundprincip för vad som är vällovligt för alla, men en negativ princip går att slå fast: tvång och våld är något dåligt i sig för alla. Problemet är att tvång ibland kan behövas för att ett ordnat samhälle ska kunna fungera. Ett sätt att hantera detta problem är att försöka minimera statens tvångsutövning, men det går naturligtvis ut över precisionen i denna princip. Men man kan ändå ha tvångsminimeringen i åtanke som ett riktmärke.

Slutligen finns kvar den teori som Robert Nozick lanserade, delvis som alternativ till Rawls' teori, och som är uppbyggd  på postulerandet av rättigheter. Hur dessa härleds ligger utanför teorin. Tidigare har man hänvisat till förnuftet eller religiösa ingivelser. Teorin innehåller i princip ingen statlig tvångsmässig omfördelning alls. De sämst ställda blir beroende av välgörenhet om de inte har tagit privata försäkringar mot olika påfrestningar.

Inget av ovanstående fem alternativ till motivering av statlig omfördelning innebär någon särskilt långtgående inkomstutjämning.  Rawls själv tänkte sig exempelvis att det räckte med att ha proportionella skatter. Övriga alternativ är ännu mindre omfördelande. De som vill ha starkare inkomstutjämning kan inte hänvisa till annat än löst tyckande för att "legitimera" sin ståndpunkt.

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, omfördelning, jämlikhet, rättvisa, skatter, Rawls, Harsanyi, ekonomi, filosofi, politik på intressant.se

Rättvisa är inte utjämning

Rättvisa handlar både om juridisk rättvisa och om social rättvisa. Att få inkomst efter förtjänst kan ses som rättvist även av en socialdemokratisk filosof. Och bara 25 procent av de vuxna anser att lika lön för alla är rättvist.

Vänsterns ideologiska tillbakagång är nu ganska tydlig. Det gäller t ex  socialdemokraternas retorik om rättvisa och utjämning. När Mona Sahlin var oppositionsledare såg hon det som självklart att kunna angripa regeringen med argumentet att den inte visste vad rättvisa är. Och med rättvisa menade hon ekonomisk utjämning. Trots att Sahlin gjorde en vänstersväng före 2010 års valrörelse och stötte bort mer högerinriktade väljare ville partivänstern ha en ännu mer vänsterinriktad ledare. Men efterträdaren Håkan Juholt åkte ut inom ett år. Hans efterträdare Stefan Löfven är däremot ingen ideolog.

Vi fick ett intressant prov på vänsterns avideologisering när "mediavänsterns" avdelning i SvD (Idag-sidan) publicerade några artiklar om barns syn på rättvisa. Inriktningen var inledningsvis att rättvisa handlade om jämn fördelning. Men man intervjuade också socialdemokraternas tidigare partiideolog Sven Ove Hansson, som idag är professor i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Och han gav en något mer sammansatt bild.

Hansson nämner att det finns flera rättvisebegrepp. Artikeln i SvD inleds med nämnandet av några rättviseprinciper som inte är egalitära: mer till den som jobbat mest eller behöver mest eller hjälper flest.Grovt sett kan man dela in rättvise begreppen i två kategorier enligt Hansson. Dessa två begrepp kallar han själv (litet tendentiöst) för "behålla-rättvisa" respektive "fördelnings-rättvisa". Det första handlar om äganderätt och legala förvärv. Robert Nozick har beskrivit en teori om detta i boken Anarki, stat och utopi. Det andra handlar om statlig omfördelningspolitik med tvång. Han definierar nr 2 som "lika rätt att ta del av de resurser som finns". Man kan fråga sig om befintliga resurser också innefattar allas arbetsprestationer?

De två kategorierna rättvisa har jag tidigare kallat kommutativ rättvisa och social rättvisa. Kommutativ rättvisa är den traditionella juridiska rättvisan och är ett sätt att formalisera frivilliga transaktioner mellan medborgarna. Social rättvisa är däremot mer problematisk. Att staten i efterhand ska gå in med tvångsmässiga omfördelningsåtgärder stöter på allvarliga rättsfilosofiska svårigheter. Någon övertygande teori som skulle kunna legitimera en långtgående inkomstutjämning har inte presenterats. Utilitarismen, som tidigare användes av samhällsfilosoferna, har visat sig bara både problematisk och otillräckligt underbyggd. Den grundläggande värdepremissen är sålunda inte rättfärdigad, vilket sammanhänger med att utilitarismen ursprungligen var en deskriptiv teori.

En viss omfördelning skulle kunna rättfärdigas med hjälp av John Rawls' teori om skälig fördelning ("rättvisa").  Men den handlar i realiteten om att ge de sämst ställda en minimistandard och inte om kraftig inkomstutjämning. Legitimeringen av grundprincipen sker där med hjälp av ett tänkt, opartiskt samhällskontrakt.

Hansson antyder att den juridiska rättvisans normala fördelningsprincip att de förtjänta får mer inte anses omfatta barnen. "Det finns en stor enighet kring att barn ska behandlas lika vad gäller exempelvis barnomsorg, skola och sjukvård" säger han. Ju yngre man är desto desto mindre kan man bedömas efter vad man gjort sig förtjänt av. Här finns två möjligheter säger han. Den ena är att staten kompenserar barnet för att föräldrarna har dåliga inkomster mm. Den andra är att "minska de ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället".

Det hela är abstrakt uttryckt. Men i klartext är det nog fråga om att barn med lågutbildade föräldrar ska få mer undervisning än andra respektive att barn som presterat dåligt i skolan ändå ska få nästan lika höga inkomster som andra. Denna andra möjlighet stöter dock ännu på motstånd från "behålla-rättvisan" säger Hansson något uppgivet. Många är inte beredda att göra sådana förändringar i vår vuxenvärld erkänner han.

I en annan artikel i SvD visar vissa forskningsrön att det finns fog för Hanssons uppgivenhet. Forskningen visar ännu en gång att små barn inte vill utsättas för utjämning (de är "själviska"). När de blir äldre sätter det sociala trycket för altruism in och 65 procent av 11-åringarna vill dela exakt lika. Redan på högstadiet börjar ungdomarna förstå att man inte kan ha utjämning om några gjort sig mer förtjänta än andra enligt de experiment som forskarna redovisar. Men fortfarande anser 25 procent av de vuxna "att lika lön för alla är rättvist". Här finns alltså en mottaglighet för konventionell socialistisk retorik och en grogrund för kommunistiska läror än idag. (Det skulle vara intressant att veta om siffran 25 förändrats över tiden.)

Att rättvisa inte är detsamma som utjämning borde nu bli alltmera uppenbart.

 Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, rättvisa, utjämning, omfördelning, skola, socialism, filosofi, politik på intressant.se

Dimridåer kring Decemberöverenskommelsen

Det läggs ut dimridåer om decemberöverenskommelsen. SD har inte den maktposition som de påstår. Men för att kunna inställa nyvalet låstsas alla att "landet är ostyrbart" utan en uppgörelse om röstningsreglerna.

Det blev inget nyval precis som jag förmodade 26/11-14. Men det krävdes att statsminister Stefan Löfven aviserade att han skulle utlysa nyval den 29 december (till den 22 mars) när hans regerings budgetproposition inte gick igenom i riksdagen. Av någon anledning sägs det vara innehållet i den s k Decemberöverenskommelsen (DÖ) som gjorde att hotet om nyval (extraval) kunde dras tillbaka.

Utgångsläget beskrivs av de flesta kommentatorer som att ett nyval knappast skulle ge någondera blocket absolut majoritet. "Troligen hade Sverigedemokraterna förblivit tungan på vågen och kunnat utnyttja detta till att fälla varje budget som inte ansluter sig till deras syn på migrations- och asylfrågorna." (Johan Schück i DN 3/1-15) Genom detta skulle landet ha befunnit sig i "en ohållbar situation" där budgetnederlagen och regeringsskiftena kunde följa tätt på varandra. "Landet riskerade att bli ostyrbart." Detta dödläge behövde brytas. DÖ var vad regeringspartierna och Alliansen kunde enas om.

Resultatet blir på kort sikt att Löfven kan sitta kvar och en kortare tid bli tvungen att regera med Alliansens budget. Redan i tilläggspropositionen i april 2015 kan han börja ändra i delar av Alliansens budget. Arbetsgivaravgifterna för unga kan höjas från 1/7. Däremot måste inkomstskatterna ligga fast hela året. Alliansen har förbundit sig att om man lägger fram en gemensam motion till tilläggsbudgeten och om denna riskerar att gå igenom i riksdagen ska man lägga ner sina röster för den egna motionen osv.

Detta avtal har kritiserats hårt av många på den borgerliga sidan och då speciellt av moderaterna. En del av kritiken skjuter in sig på att Löfven kan försöka lägga in andra frågor än rena budgetfrågor i budgetpropositionerna för att automatiskt få igenom dem i riksdagen. Men kritiken i sak är svårare att förstå. Den bygger på att utgångsläget ovan är korrekt beskrivet. Sverigedemokraterna hade inte enbart en unik chans att fälla regeringens budget genom Alliansens hårda bindning till den gemensamma budgetmotionen utan SD fick av någon anledning en permanent maktställning som tungan på vågen också i budgetfrågor.

Hur kan det komma sig att SD plötsligt kunde få sådan makt? SD själva har gett sken av att de ska kunna fälla regeringar tre gånger om året framöver. Och Löfven har orerat om det oacceptabla i att SD ska kunna fälla alla regeringar "som inte dansar efter SD:s pipa". Statsvetarna och de politiska kommentatorerna har inte invänt. Alliansen säger att man redan på kvällen 2/12 när SD aviserat regeringens nederlag hade föreslagit för Löfven att röstningsreglerna skulle modifieras. Men man hade inte tydligt förklarat att en sådan uppgörelse skulle medge att man lade ned rösterna för sin egen budgetmotion 3/12.

Enligt min mening föreligger här en utläggning av dimridåer. SD:s nya maktställning är enbart en fiktion som upprätthålls av taktiska skäl (jag tror inte på okunnighet). Det är ju så att SD får denna makt under nuvarande mandatperiod därför att Alliansen skulle vilja ge dem denna position. För detta krävs två saker: 1) Alliansen kommer tre gånger om året att lägga fram gemensamma budgetmotioner. 2) Om dessa riskerar att gå igenom i riksdagen genom SD:s röstning garanterar Alliansen att inte lägga ned sina röster på de egna förslagen.

Varken 1) eller 2) har det hörts något om. Att Alliansen lade fram en gemensam budgetmotion hösten 2014 var en engångsföreteelse som kom sig av att Fredrik Reinfeldt före valet 2014 ville sätta press på Löfven att deklarera att han skulle ta med de fd kommunisterna i regeringen. På så vis skulle opinionen precis som 2010 bli mer avogt inställd till ett regimskifte.(Det kunde också tolkas som att han såsom "stridshingst" ville skrämma Löfven att inte bilda regering utan absolut majoritet.)

Genom DÖ slapp Löfven och de borgerliga ett nyval som sannolikt hade gett SD ytterligare framgångar. Varslet om nyval var rimligtvis förhastat. Och oviljan hos de borgerliga att förhandla var åtminstone efter det att budgeten fallit onödigt arrogant. För att komma ur detta "chicken-race" behövdes en dimridå i form av DÖ för att rädda ansiktet på parterna. Oturligt nog tolkades denna DÖ av Alliansens sympatisörer i stor utsträckning som en onödig eftergift.

För att framhäva att Alliansen fått en framgång har nämnts att Socialdemokraterna för första gången gått med på att inte rösta emot ett förslag om en borgerlig statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna. Men det är knappast en framgång. Antag att de rödgröna och SD röstar emot t ex AKB 2018. Då tillfrågar talmannen Löfven som får SD och Alliansen emot sig. Frågan går då tillbaka till AKB och då måste Löfven rimligen ge sig för att inte framstå som rättshaverist.

Läs även andra bloggares åsikter om Decemberöverenskommelsen, DÖ, riksdagen, budgetomröstning, socialdemokraterna, Löfven, alliansen, val 2018, röstningsregler, politik på intressant.se