Sjöstedt och SvD spekulerar kring rödgrön valseger

Debatten om regeringsbildningen handlar om ett utfall där de rödgröna får absolut majoritet. Men United Minds undersökning för tredje augustiveckan ger bara 169 mandat till de rödgröna.

Om de rödgröna får absolut majoritet kommer sannolikt någon form av rödgrön regering att bildas. Det verkar ha funnits en stor oro att det i detta fall skulle bli kaos för att Vänsterpartiet inte skulle vilja stödja Löfven. I SvD idag (26/8) uttalar sig Jonas Sjöstedt (V) som om det väsentliga i kommande regeringsbildning är vad Vänsterpartiet tänker ge sitt stöd till. SvD slår nu upp den gamla nyheten från 22/8 att V kan stödja en S-MP-budget och Sjöstedt säger i SvD: 

"I ett läge där V hamnar utanför regeringen – även om S och MP är mindre än alliansen – ser han två scenarier när det kommer till budgeten:
• Att V röstar för en ren V-budget.
• Att V röstar för ett budgetförslag som förhandlats fram mellan S, MP och V.
– Vi kommer aldrig att rösta för ett budgetförslag som inte är förhandlat med oss. Det kan man glömma."

 Om de tre rödgröna får absolut majoritet betyder detta att Sjöstedt inte tänker fälla en S-MP-regerings budgetförslag om man förhandlat med V. Stor sensation? "V parerar kollision" skriver SvD:s kommentator Göran Eriksson. Jag skulle i stället dra slutsatsen att Sjöstedt sätter käppar i hjulet för Stefan Löfven (S) även om V står utanför regeringen.

Anledningen till att Sjöstedts besked kan tolkas positivt är att han säger att han kan enbart rösta ja till en regering där han själv ingår och underförstått att han inte röstar emot en S-MP-regering. Så länge de rödgröna får absolut majoritet är detta naturligtvis viktigt, men mindre intressant. Den avgörande frågan är istället vad som händer om de rördgröna inte får absolut majoritet utan enbart blir större än alliansen.

Kan en rödgrön regering få stöd för sin budget? Med absolut majoritet för de rödgröna är det närmast självklart eftersom det alltid varit svårt att föreställa sig att Sjöstedt skulle vilja fälla Löfven - även om pratandet i SvD kunde tyda på motsatsen. Med endast relativ majoritet för de rödgröna är det däremot inte möjligt att säkert få majoritet eftersom detta hänger på SD. Det blir därför ointressant om V skulle rösta för Löfven i en regering där de själva inte ingår. Negativ parlamentarism innebär att det inte får finnas en majoritet i omröstningen mot en föreslagen statsminister.

Med rödgrön relativ majoritet har Fredrik Reinfeldt (M) sagt att alliansen ska lägga ned rösterna i omröstningen om statsminister. Då räcker det med att Socialdemokraterna röstar på Löfven. Vad V och SD gör är ointressant. Att Reinfeldt därefter har deklarerat att en ny regering också måste kunna visa att man får igenom sin budget för att alliansen ska lägga ner rösterna är ett i praktiken överflödigt krav.

Vid rödgrön absolut majoritet är det naturligtvis budgetomröstningen som är avgörande. Och nästan ingen tror att V skulle fälla Löfvens budget. Alliansens krav går tydligen ut på att Sjöstedt ska få en konstlad betydelse och han ska få trilskas med ultimata krav på att en budget måste ha förhandlats fram med hjälp av V. Men om väljarna ändå tror att han viker ner sig i slutändan är detta mindre intressant.

Om det endast blir rödgrön relativ majoritet innebär alliansens krav att Löfven måste visa att han får stöd från MP, V och SD för den kommande budgeten. Detta är Löfven inte intresserad av. Hans ambition är att få stöd över blockgränsen. Sannolikt uppnår han inte något sådant på två veckor och då tackar han nej. Att bli beroende av SD finns inte på kartan. Det nu kungjorda (villkorade) stödet från V är fullständigt betydelselöst.

Visserligen finns det opinionsundersökningar som visar att det blir en liten absolut rödgrön majoritet. Men det finns en betydande sannolikhet att det istället blir en liten absolut majoritet för alliansen + SD. Det är då det blir komplicerat med regeringsförhandlingarna. Varför skrivs det så litet om olika turer i denna situation och så mycket om hur Vänsterpartiet ska ställa sig om det blir rödgrön absolut majoritet?

I United Minds opinionsmätning för tredje veckan i augusti (25/8) får de rödgröna en klar relativ majoritet på 46,0 procent. Alliansen får 37,5 procent och SD får 11,5 procent. Det ger bara 169 mandat till de rödgröna. Ironiskt nog skulle Fi få 3,4 procent och sannolikt vara orsaken till att Löfven inte kan bilda en rödgrön regering. Hur skulle regeringsbildningen då se ut?

Läs även andra bloggares åsikter om rödgröna, alliansen, regeringsfrågan, Sjöstedt, SvD, relativ majoritet, riksdagen, val 2014, politik på intressant.se

Har statvetarna glömt att SD kan fälla en rödgrön budget?

Landets främsta experter verkar ha förbisett att det inte räcker med en rödgrön regering som har relativ majoritet i Riksdagen. Budgeten kan fällas om SD röstar med alliansen.

Många spekulerar kring hur det skulle kunna gå om inte någotdera blocket får absolut majoritet i Riksdagen. Andra tycker att det är så komplicerat att de vänder sig bort och muttrar något om att politik är tråkigt och motbjudande. Saken blir inte bättre av att de som ska förklara förutsättningarna för spelet i Riksdagen inte verkar att förstå viktiga aspekter. Det gäller nu senast statsvetarna Tommy Möller, prof SU, och Olof Ruin, prof em SU, som skrivit en artikel på DN-debatt idag med rubriken "Läget är låst om rödgröna inte bildar trepartiregering".

En del av artikeln bygger på den felaktiga förutsättningen att det måste föreslås en rödgrön trepartiregering för att den ska släppas fram av alliansen. Denna förutsättning är problematisk av flera orsaker. Statsvetarna tar fasta på den enkla beskrivning som de formulerar så här:

"Eftersom alliansen kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag betyder det i klartext att endast en regering bestående av de tre rödgröna partierna kommer att släppas fram eftersom Vänsterpartiet klargjort att det inte tänker rösta på något annat budgetförslag än sitt eget."

Det första felet med denna beskrivning är att Jonas Sjöstedt (V) i fredags (22/8) gick ut i DN med beskedet att V skulle kunna rösta för en S-MP-budget även om man inte ingick i regeringen. Dagens artikel i DN ger sken av att Sjöstedt gjort något statsrättsligt fel när han tror att han kan låta bli att ingå i en regering vars budget han stöder. Så är det naturligtvis inte. Istället har artikeln kanske skrivits innan Sjöstedt gjorde sitt utspel. Man kan också tänka sig att de två statsvetarna inte uppmärksammat Sjöstedts utspel.

I båda fallen måste ansvaret också läggas på debattredaktören Nils Öhman som inte varit tillräckligt uppmärksam. Han borde ha påpekat för de båda författarna att deras premiss ovan är felaktig. Emellertid verkar det finnas ett mycket allvarligare fel i statsvetarnas resonemang.

Alliansen har klargjort att man inte tänker släppa fram en rödgrön regering som inte kan visa att den kan få stöd för sin budget. Alla verkar ha tolkat detta som att Stefan Löfven (S) måste föreslå en S;MP;V-regering för att få klartecken från alliansen. Det tycks bygga på förutsättningen att en sådan regering kan få igenom sin budget så fort den vilar på ett underlag som är relativt större än alliansens i Riksdagen. Men hur föreställer man sig då att SD ska rösta?

Alliansen röstar emot de rödgrönas budget eftersom det är en annan sak än att lägga ned rösterna när Löfven som statsminister kommer upp till omröstning. Om SD också röstar emot finns en majoritet mot de rödgrönas budget. Det behöver inte betyda att budgeten har fallit. Det är enbart om det finns en alternativ budget som regeringens förslag faller. Och det finns det i höst eftersom alliansen deklarerat att den ska lägga fram en egen budget. Om SD också röstar emot de rödgrönas budget har den, så vitt jag kan förstå, fallit. Löfven får då rimligtvis avgå och nytt kaos utbryter.

Har jag fel? Två av landets största statsvetenskapliga auktoriteter har menat att det räcker med att de rödgröna "kan enas om en gemensam regering". Men de har inte förklarat varför SD inte skulle kunna fälla en sådan regering i budgetomröstningen. Är det ett förbiseende? Får Sveriges bästa experter göra sådana förbiseenden?

Om Löfven också kan räkna ut detta kommer han inte att försöka bilda en rödgrön regering som är beroende av SD för sin budget.

[En kortare version har publicerats på DN:s webbsajt 26/8]

Läs även andra bloggares åsikter om rödgröna, regeringsfrågan, parlamentariskt dilemma, statsvetare, Löfven, val 2014, Möller, Ruin, politik på intressant.se

Reinfeldt klarade inte frågan om "massarbetslösheten"

I utfrågningen i TV var han inte påläst på jämförelserna mellan 2006 och idag. Hans besked i regeringsfrågan följdes inte upp. Mycket pekar på att han måste samarbeta med Socialdemokraterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågades under nästan en timme i TV1. En mängd frågeområden berördes och avslutningsvis togs regeringsfrågan upp: Flyktingfrågan, höghastighetståg, skyddsvallar, bensinskatt, CO2-utsläpp, implicita utsläpp i importen, nya byggjobb, bostadsbyggandet, jobbskatteavdragen, ev skattesänkningar, "massarbetslösheten" 2006 och 2014, ev höjd a-kassa, inbrottsstöld, försvarspolitiken samt opinionssiffrorna. För det mesta klarade sig Reinfeldt bra i sin framställning. Sakmässigt var han dock oklar på två områden: flyktingfrågans omsvängning och  synen på "massarbetslösheten".

Flyktingfrågan består av två komponenter: själva utspelet att ta emot många fler till mycket högre kostnader och varför detta utspel kom fyra veckor före valet. Det kan tyckas att Reinfeldts hänvisningar till humanism och att stå upp för viktiga värden skulle kunna räcka som motivering. Men han tillförde argumentet att det är bra att Sveriges befolkning växer. På något sätt skulle inte de kraftigt ökade kostnaderna vara ett problem. Med tanke på att flyktingsituationen i världen numera är konstant pressad finns alltid möjligheten att öka befolkningen. Han fick inte frågan om utspelet skulle innebära att Sverige nu måste skuldsätta sig ännu mera, men Reinfeldt lyckades hänvisa till att ekonomin i Sverige skulle förbättras framöver.

Den andra komponenten rörde tidpunkten. Redan före sommaren var det känt att migrationsverket ville ha mer pengar. Reinfeldt menade dock att behovet kom som en överraskning under sommaren. Att utspelet skulle vara valtaktiskt betingat ville han inte erkänna. Men man fick intrycket att Reinfeldt inte var helt uppriktig.

Att Reinfeldt var så svag i arbetslöshetsfrågan blev en överraskning. Frågan är ju gammal och har ältats åtskilliga gånger. Anna Hedenmo ställde som vanligt den gängse arbetslösheten 2006 på ca 6 procent mot dagens på ca 8 procent. "Om Reinfeldt ansåg att 6 procent var 'massarbetslöshet' för åtta år sedan vad är då 8 procent idag?" Statsministern verkade slingra sig. Han hänvisade litet vagt till att utanförskapet hade minskat och att läget 2006 innefattade förtidspensionerade. Det räckte inte. Kommentatorerna slog snabbt ner på denna otillräcklighet.

Man kunde tycka att Reinfeldt skulle ha lärt in hur han ska svara på detta argument med hjälp av några viktiga siffror. Jag höftar till ett exempel som för klarhetens skull inte innefattar mer än de förtispensionerade i utanförskapet. Läget 2006 var ca 10 procent arbetslösa och förtidspensionerade. Orsaken var bl a att Göran Persson lät förtidspensionera folk på löpande band för att den gängse arbetslösheten skulle hållas nere. Idag är 180 000 färre förtidspensionerade. Summan av arbetslösa och förtidspensionerade är nu kanske 9 procent. Skillnaden är egentligen med betydande sannolikhet större om man låter bli att göra Hedenmos avrundningar. Och inkluderar man övriga minskningar av utanförskapet blir skillnaden ännu större (Reinfeldt borde kunna få fram två siffror).

Reinfeldts medhjälpare verkar göra ett dåligt hantverk. Liknande verkar gälla för hur regeringsfrågan kommer att utvecklas om de rödgröna enbart kan uppnå relativ majoritet i Riksdagen. Detta blev särskilt tydligt när Annie Lööf (C) debatterade med Mikael Damberg (S) i Aktuellt kort efter utfrågningen. Reinfeldt gav dock ett klart besked: Om de rödgröna blir större än alliansen avgår regeringen. Och han tänker inte regera med stöd av SD. Med dessa förutsättningar uppstår en intrikat diskussion om hur respektive block kommer att rösta i den omröstning som måste hållas två veckor efter valet.

Ett alternativ är att Reinfeldt släpper fram en eventuell rödgrön regering (S;MP;V) genom att inte rösta emot. Det betyder då inget om SD röstar emot. Denna regering skulle bli beroende av SD framöver - t ex när budgeten ska läggas fram. Alliansen röstar då emot och allt hänger i så fall på SD. Löfven är knappast trakterad av att gå till talmannen med ett sådant förslag. Det underliga är att alliansen verkar vilja slå in öppna dörrar genom att idag i DN fordra att Löfven i en sådan situation ska visa att han kan få majoritet för budgeten, annars röstar alliansen emot Löfven som statsminister. Partiledarna skriver:

"En nedlagd röst betyder alltså inte ett stöd för regeringen. Vi kommer inte att släppa fram en regering som inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt förslag till statsbudget."

 Detta betyder inte, som många tycks vilja tolka det, ett stopp fören ren S-regering eller en S+MP-regering. Om Löfven inte har stöd från V och SD i organiserade former kan han inte visa att han säkert får igenom en budget från sin rödgröna regering. Detta syftar tydligen att framtvinga att SD röstar för Löfven och därtill ställer i utsikt att stödja en budget från Löfven. Är det realistiskt att kalkylera med ett sådant scenario?

Emellertid kommer Löfven aldrig att föreslå en regering som har passivt stöd från SD. Talmannen får fråga Reinfeldt om han kan bilda en regering. Eftersom han inte vill göra sig beroende av SD måste han få passivt stöd av S eller skapa en koalition där MP ingår. I utfrågningen angav Reinfeldt som skäl att inte samarbeta med S att detta inte vore bra för demokratin. Det skulle bli brist på politiska alternativ och extrempartier kunde växa fram. Nog verkar det vara ett svagt argument i en svår parlamentarisk situation? Ett samarbete med MP är mindre troligt eftersom Åsa Romson (MP) efter tiden i Stockholms stadshus är fientligt inställd till moderater.

Ett annat alternativ är att Löfven från början gör sonderingar med allianspartierna om en koalition eller åtminstone passivt stöd. Det är osannolikt att FP+C skulle våga sig på ett samarbete i någon form ensamma eftersom M och kanske även KD då skulle kannibalisera på sina forna alliansbröder. Det pekar på att M måste ingå i samarbetet. Kan detta ske i mindre tydliga former eller måste några moderater på lägre nivå tas in i Löfvens regering? Och vad kan Löfven erbjuda för att få detta stöd?

Det blir en kamp med klockan. Reinfeldt kan ställa långtgående krav. Han kan hota med att om Löfven inte är medgörlig kommer budet att gå till honom själv efter två veckor. Och då kan han i värsta fall också regera med passivt stöd från SD på ungefär samma sätt som nu. Det är ett argument som Löfven svårligen kan använda i omvänd form...

Ett tredje alternativ är att Reinfeldt förhalar hela processen så att den omvända förhandlingen blir aktuell. Reinfeldt får uppdraget av talmannen att sondera ett samarbete med S (eller ev med MP). Han kan då vara ganska hård eftersom alternativet att förlita sig på passivt stöd från SD som idag också finns. Och det borde Löfven sky som pesten.

Hela denna diskussion kan dock visa sig vara hypotetisk när det visar sig att Centern trillar ur Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om massarbetslöshet, arbetslinjen, utanförskap, Reinfeldt, regeringen, regeringsfrågan, Löfven, val 2014, politik på intressant.se

Inkomstklyftorna är minst i Sverige enligt Piketty

Sverige har mindre inkomstskillnader mätt som topp10-gruppens andel än USA, England, Tyskland och Frankrike. Mätt som topp1-gruppen ligger Sverige lägre än USA, England, Kanada, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan, Italien och Spanien. Endast Danmark ligger något lägre. Sveriges problem är inte "ökade klyftor".

Inkomstskillnaderna redovisas av Thomas Piketty i boken Capital in the Twenty-First Century som andelar för de rikaste tio eller en procenten. Detta är också enligt många bedömare ett mer konkret mått än t ex gini-koefficienten för inkomstspridningen.

Inkomstspridningen ("klyftorna") har ökat i många länder sedan 1970 eller 1980. För de rikaste 10 procenten ökade inkomstandelen i USA från 34 till 48 procent för åren 1970 till 2010. I Sverige gick ökningen dessa år från drygt 26 procent till 28 procent med ännu lägre andel 1980 (Fig 9.7):

De 10 procenten med de högsta inkomsterna tog i Sverige 23 procent av alla inkomster 1980 och 28 procent 2010

I Pikettys bok visas i flera diagram andelen för den högsta procenten inkomster. Också där ligger Sverige i botten även om Danmark, med en mycket ojämn förmögenhetsfördelning, vissa år ligger ännu lägre (fig 9.2-9.4):

Den procent med de högsta inkomsterna tog i USA 8 procent av alla inkomster 1980 och nästan 18 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Sverige 4 procent av alla inkomster 1980 och 7 procent 2010

Den procent med de högsta inkomsterna tog i Danmark 5,8 procent av alla inkomster och drygt 6 procent 2010

 I de diagram som redovisas i Jesper Roines sammanfattning av Pikettys bok ligger Sverige långt under genomsnittet för 18 länder också när det gäller ökningen av inkomstskillnaderna - både för topp10-gruppen och topp1-gruppen. USA ligger däremot ännu mera över snittet.

 Pikettys internationella jämförelser av inkomstspridningen visar att Sverige inte hör till de länder som har problem med "ökade klyftor".

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, inkomstskillnader, inkomstspridning, klyftor, inkomstklyftor, ojämlikhet, rika, höginkomsttagare, utjämning, fördelningspolitik, ekonomi, politik på intressant.se