Ökad jämlikhet blir nu större löneskillnader

SOCIALDEMOKRATERNAS UTJÄMNINGSIDEOLOGI HAR HAVERERAT 

Ökad jämlikhet kan inte längre vara Socialdemokrtaernas rättesnöre efter Löfvens utspel om höjda lärarlöner med 3 000 kr/m och lanserandet av devisen "utvecklingmoral". Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

För 45 år sedan lanserade Socialdemokraterna devisen "ökad jämlikhet" som blev en riktlinje för S-politiken i den vänsterbetonade debattmiljö som rådde på 1970-talet. Vänsterideologin fick genomslag på tre stora områden:

1. Lärarlönerna sänktes i relation till andra akademiska tjänstemän i den privata sektorn
2. Progressiviteten i skatteskalorna skärptes under hela 70-talet
3. En offensiv mot näringslivet, kapitalägandet och marknadsekonomin påbörjades

Löfven minskar jämlikheten

 Till slut kom även Socialdemokraterna fram till att de relativt sjunkande lärarlönerna har lett till att skolan håller på att förstöras. De duktigaste studenterna söker sig inte längre till läraryrket. Stefan Löfven (S) menar nu i samband med Almedalen att 60 000 lärare ska få 3 000 kronor i högre månadslön. Och löneökningarna ska enbart ges till de duktiga lärarna (DN).

Tanken att lärarna skulle arbeta med idealitet och solidaritet  som drivkrafter har visat sig vara felaktig - trots att den gamla egoistiska överhetens lärarkår bytts ut mot nya, mer socialistiskt uppfostrade människor. Nu vill Löfven vädja till de blivande lärarnas pengamässiga egenintresse. Göran Greiders "solidariska gen" tycks inte vara något som Löfven tror på.

Ovanpå detta minskande av den ekonomiska jämlikheten vill Löfven också satsa på den socialpsykologiska ojämlikheten. Alla ska satsa på att utveckla sin egen potential. Det kallar han "utvecklingsmoral". Kommer någon ihåg hur näringslivet mötte den vänstervridning som gjorde sig bred på 1970-talet? Det var med devisen "satsa på dig själv". Till slut har SAF:s motstånd mot lönenivellering och kollektivism fått resultat. Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

Vi ser enligt min mening nu ett betydelsefullt ideologiskt skifte hos socialdemokratin. Det verkar gå spårlöst förbi i debatten. Och det är naturligt att inte uppmärksamma ett ideologiskt nederlag. Eftersom kanske 80 procent av alla som arbetar för massmedia omfattar den gamla ideologin kommer vi via media knappast att få höra om detta ideologiskifte. Desto viktigare är det då att vi andra framhåller att den egalitära ideologin håller på att förtvina.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, jämlikhet, utjämning, utveckling, ökd jämlikhet, utvecklingsmoral, Löfven, Almedalen, ideologi, politik på intressant.se

Sparkar Merkel ut Grekland ur EMU?

Ska Grekland gå i statsbankrutt och är det bra för Grekland och för Europa? Teoretiskt finns det tre alternativ: Generöst stöd som leder till återhämtning, sinistert stöd som fortsätter den långsamma strypningen och slutligen statsbankrutt med grexit.

Första datum är nu den 18/6 och imorgon vid europeiska finansministermötet. Nästa avgörande är sista juni då den ihopsamlade skulden på 1,6 mdr € till IMF ska betalas. Och den 20 juli förfaller lån på mer än 3 mdr €. För att klara lånebetalningarna måste Grekland alltså få de 7,2 mdr € i nödlån som återstår av det andra räddningspaketet.

Den avgörande frågan kokar ner till vilken storlek på det primära budgetöverskottet som Grekland ska åläggas att leverera de närmaste åren. Tidigare krävde långivarna ett överskott i statsbudgeten på 4,5 procent av BNP (innan räntorna var betalda). Nu verkar man gå med på 3,5 procent (något lägre de närmaste åren). Men det finns ingen trovärdig kalkyl som visar att Grekland skulle klara detta även om man man skulle t ex halvera den offentliga sektorn. Innan dagens Greklands-kris satte in i början på året låg de mest optimistiska kalkylerna på ett överskott på 1 procent. Då hade den offentliga sektorn och BNP minskat med 1/4.

SvD:s Per Lindvall menar därför att det är bättre för Grekland att komma vidare med en nationell valuta (länk 16/6). - Men så sent som i mars sa Angela Merkel att "spricker euron, spricker Europa". Och igår bedömde hon att det fanns möjligheter att behålla Grekland i euron. Det kan Alexis Tsipras ta fasta på i förhandlingarna och fordra villkor som det (kanske) skulle gå att leva med. Sannolikt är det dock inte realistiskt utan det "bästa" utfallet om Merkel får bestämma blir en fortsatt långsam strypning med t ex 2,5-3 procents överskott. Oppositionen i Tyskland är stark mot Merkel - även inom det egna partiet och hennes finansminister Wolfgang Schäble hör till de mest kritiska. Strypningen måste därför bli nästintill dödlig.

En ny faktor i sammanhanget som varken Merkel eller Tsipras riktigt har räknat in är ECB:s QE som medför att Europa kan överleva en kvaddad euro vid en grexit. Det hade kanske också varit möjligt för fem år sedan när ECB var väldigt nära att få sätta in ett stort QE-program. Då hade man kunnat sparka ut Grekland och driva en mera normal politik för tillväxt och sysselsättning i Europa i övrigt. Istället har enorma förluster i tillväxt blivit följden av den valhänta euro-politiken och motsättningen mellan förbundskanslern och finansministern.

Nu står Europa inför tre (toretiska) alternativ:

1) ECB kan med hjälp av QE köpa upp grekiska statsobligationer och förhandla ner räntorna. En sund expansionspolitik kunde påbörjas som ökar Greklands BNP.

2) Trojkan kan med en osund saneringspolitik långsamt strypa Grekland med sjunkande BNP och återkommande allmänt tillväxthämmande kriser som följd.

3) Trojkan kan med Merkels godkännande tvinga bort Grekland ur eurosamarbetet - dvs en grexit.

Alt 1 anses vara dyrbart för Europas skattebetalare som skulle få betala högre skatt för reala resursöverföringar till Grekland. Någon borde jämföra med de skattehöjningar som QE redan nu anses kosta medborgarna. Varför gör ingen detta? Kan det vara svårt att leda i bevis?
 
Alt 2 skulle istället straffa grekerna ytterligare för deras arrogans. Att det också leder till återkommande och tillväxthämmande kriser som kostar i form av utebliven produktion är något som många anser vara totalt sett positivt genom att grekerna får lida (s k altruistisk bestraffning i socialpsykologin).

Alt 3 med Grexit skulle demonstrera att euron egentligen var en feltänkt idé och att den vid finansiella kriser blir oerhört kostsam genom automatisk åtstramningspolitik. Utöver det prestigedigra fiaskot måste vi notera det ekonomiska fiaskot som blev följde av att inte kasta ut Grekland redan för fem år sedan. Därtill är det fortfarande oklart huruvida de europeiska bankerna skulle klara en Grexit utan påtagliga negativa konsekvenser. Grekerna själva (56%) anser att det skulle bli svårt och de föredrar alt 2.  Tyskarna har i en ännu färskare opinionsundersökning med en liten majoritet förordat att Grekland kastas ut (alt 3).

[Tio ekonomer försöker mera konkret beskriva följderna av en grexit, CNBC 29/6] 
[Prof Jonas Vlachos analyserar bakgrunden till hela krisen, DN 12/6-15]

Läs även andra bloggares åsikter om Euron, Grekland, Tyskland, Merkel, Tsipras, EMU, eurokrisen, greklandskrisen, grexit, statsbakrutt, ekonomi, politik på intressant.se

Jämlikhet som utjämning kan kanske inte motiveras?

Vid Timbros seminarium om jämlikhet framkom ingen grundläggande motivering för det önskvärda i lika utfall. Avgörandet överlämnades till intuitionen eller rent tyckande trots exemplifierandet med sofistikerade livbåtar.

Timbro presenterade en rapport om jämlikhetsfrågan vid ett seminarium 4/6 2015 (YT), författad av professorn i praktisk filosofi Per Bauhn vid Linnéuniversitetet. Den har titeln Bortom missunsamhetens etik: argument för ett rättighetsbaserat jämlikhetstänkande och kommenterades av Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid SU. Bauhn går igenom olika synsätt på jämlikhet - likabehandling, lika rättigheter och lika utfall. Därutöver kretsar Bauhns argumentation en hel del kring det konkreta exemplet där föräldrarna erbjöd sig att bekosta ett hörselimplantat på barnets andra öra som landstinget inte ansåg sig ha råd till. Detta sade dock SMER (Statens medicin-etiska råd) nej till med motiveringen att alla behövande inte kunde få en sådan operation från den offentliga vården.

Exemplet är dock inte renodlat sådant att det illustrerar vad Bauhn kallar "missunsamhetens etik". Debatten blev något oklar eftersom Tännsjö inte riktigt heller kunde explicit uttrycka exemplets brister. Men han fick fram att den offentliga vården inte ska låta externa betalare utnyttja vårdkapaciteten även om det inte skulle betyda att någon annans vård blev lidande. Då fick man gå till Sophiahemmet eller åka utomlands, menade han.

Missunnsamhetens etik är ett utflöde från den radikala jämlikhetstanken som utgår från att alla helst ska få exakt lika utfall. Bauhn hänvisade till de Röda Khmererna som faktiskt hävdade att alla skulle äga lika mycket (eller just ingenting). Det var verklig kommunism enligt dem. Och den hade i praktiken fruktansvärda konsekvenser.

Det hade varit intressant om de två filosofiprofessorerna hade kunnat formulera hur jämlikhetsförespråkarna moralfilosofiskt egentligen rättfärdigar en radikal utjämning. Hur ser den etiska teori ut som motiverar att det är rättvist eller gott att alla människor i ett samhälle lever på samma levnadsstandard och välfärdsnivå? Jag har länge efterlyst en redogörelse för denna teori X, som jag inte sett beskriven någonstans i den filosofiska diskursen. Inte heller nu fick vi någon redogörelse.

Per Bauhn ger i inledningen i sin rapport (pdf) en närmast naturalistisk beskrivning av människors krav på jämlikhet i meningen utjämning. Experiment gjorda av forskare med hjälp av det kända "ultimatumspelet" visar att spelare B inte finner sig i alltför ojämlika utfall. Om A föreslår en delning av den till buds stående penningsumman så att B får mindre än 40 procent tenderar B att säga nej så att varken A eller B får något alls. Missunnsamheten hos B är på grund av uppfostran eller medfödda egenskaper så stark att om B endast får 25 procent kommer B med säkerhet alltid att avstå från sina 25 mot att få nöjet att beröva A de 75 som denne hade tänkt sig.

Man behöver emellertid inte konstruera fördelningsspel för att förstå hur denna barnsliga missunnsamhetsmekanism fungerar. Förmånen att få dela på en tårta kan helt förgiftas om en av kontrahenterna känner sig föfördelad genom att få en något mindre bit än andra. Föräldrar brukar därför tillämpa "millimeterrättvisa" för att få lugn. Och barnen växer upp med denna likadelning i bakhuvudet. Som vuxna blir de avundsjuka på andra som lyckas bättre och kräver på politisk väg löneutjämning och progressiva skatter. Som tur är, skulle jag säga, finns det några som förstår att skillnader i "förtjänst" också måste räknas in. Det som ska fördelas måste ju produceras i det verkliga livet och utgörs inte av tårtor eller manna från himlen.

Med vilken rätt fordrar då de radikala jämlikhetsivrarna att få ta hand om de resurser som de mer än genomsnittligt produktiva kan frambringa? Är inte detta ett krav på ett slags slaveri? Bauhn, som företräder en viss omfördelning i enlighet med Alan Gewirths filosofi (bloggart aug-06), hänvisar till att de fattigaste, som t ex Kant förespråkade, måste få ekonomisk hjälp. Någon fullgod etisk teori är det dock inte fråga om. Gewirhs teori förefaller också vara ganska dunkel.

Torbjörn Tännsjö, som är utilitarist (blserie-05), nämnde att han inte är för jämlikhet. Men han tyckte ändå att det bästa vore om Sverige sänkte sin levnadsstandard till genomsnittlig världsnivå. Någon motivering gav han inte. Han ville däremot med hjälp av ett annat konkret exempel rättfärdiga SMER:s ställningstagande och gendriva Bauhns missunnsamhetstes: Vi har en lyxkryssare som håller på att sjunka. Passagerarna hänvisas till livräddningsflottar. Då visar det sig att vissa passagerare betalat extra för att få gå ombord på en specialbyggd livbåt med goda faciliteter. Denna ojämlikhet hävdade Tännsjö är oacceptabel och stötande. I praktiken hänvisade Tännsjö alltså till en moralisk intuition - inte till en etisk teori,

Något riktigt medhåll fick Tännsjö inte från publiken. Så redan där uppstod problem. Men även om man accepterar moralisk intuition i något fall har Tännsjö inte bevisat att kravet på utjämning i mera allmän betydelse skulle ha någon moralfilosofisk evidens. Tvärtom har den epokgörande granskning av fördelningsproblemen, som gjordes av John Rawls 1971, avvisat att likafördelning skulle vara det rättvisa och önskvärda. Med Rawls' metoder (inte hans teori) menar jag att man kan komma fram till att de sämst ställda bör garanteras ett trygghetsgolv (se t ex blart mar-12). Det implicerar att ganska stora inkomstskillnader kan betraktas som rättvisa.

Slutligen finns det en aspekt i Rawls' huvudteori, som jag skulle kalla 'srtukturell missunnsamhet', som inte diskuterades av de två professorerna. Inkomstskillnader bör tillåtas enligt Rawls om de förbättrar för de sämst ställda. Men det är tänkbart att det finns inkomstskillnader som t ex enbart förbättrar för medelklassen, Ska de då inte tillåtas? Menade Rawls verkligen att samhället skulle vila på lagfäst missunnsamhet? Strävan efter Pareto-optimum borde väl vara tillåten i Rawls' samhälle?

Läs även andra bloggares åsikter om missunnsamhet, Bauhn, Tännsjö, jämlikhet, utjämning, Rawls, fördelningspolitik, rättvisa, moral, etik, moralfilosofi, ekonomi, politik på intressant.se