Klasskamp eller klassresor?

Varken klasskamp eller möjligheten till klassresor - som i viss mening är samma sak - kan råda bot på att en betydande andel av skoleleverna inte går vidare och klarar gymnasiet. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som borde förändras.

I den vänsterinriktade (ej extrema) publikationen Dagens Arena skriver ledrskribenten Vesna Prekopic om utanförskapet i termer av klasskamp. Utgångspunkten är ett reportage i SvD om yngre personers långvariga arbetslöshet i Tensta. Skribenten vänder sig mot att Maria Ludvigsson (SvD) skrivit en ledarartikel med rubriken: "Klassresa, inte klasskamp". Den handlar om Ohlininstitutets nyligen utgivna antologi Klassresan.

Prekopicc håller fram klasskampen som ett alternativ. Den "handlar inte om individens vilja eller personliga motivation att skaffa sig ett bra liv. Möjligheten till, och förutsättningarna för, ett liv som grundats i en kvalitativ utbildning som kan leda till försörjning måste ges alla medborgare", menar hon. Tolkat i dessa termer skulle man i klartext kunna beskriva denna del av klasskampen som att skatten på höginkomsttagarna ska höjas för att få pengar till massiva skolsatsningar för alla som inte uppnår gymnasiebehörighet (50% i vissa områden) och för dem som nu inte fullföljer sin gymnasieutbildning.

Är detta ett tecken i tiden? För att elda vänsteraktivisterna beskrivs skolsatsningarna - Ylva Johnssons 515 miljoner - som klasskamp. Pengarna kommer från de höjda arbetsgivaravgifterna för ungdomar och inte ens från höginkomsttagarna. Och de borgerliga har länge drivit en liknande skolpolitik där särskilda satsningar på elever från socioekonomiskt svaga familjer står i centrum. Detta är tänkt att göra det möjligt för personer från socialt stigmatiserade uppväxtmiljöer att få hyggligt betalda jobb i en strävsam medelklassmiljö. Det är det som är inkarnationen av begreppet klassresa.

Någon riktigt klassisk klasskamp förordar inte Dagens Arena. Då skulle underklassen skaffa sig fördelar på överklassens bekostnad och i slutändan ta över de rikas förmögenheter och göra höginkomsttagarna till medelavlönade tjänstemän. Klasskamp är vägen till kommunism.

Vad vi ser här är istället en föreställning hos både borgerliga och socialdemokrater att satsningar på specialundervisning för barn med lågutbildade föräldrar ska leda till att alla blir studenter och får välbetalda jobb. Det är en föreställning om att det skulle finnas en stor outnyttjad begåvningsreserv överallt i landet inklusive i de beramade utanförskapsområdena. Som bevis för detta anförs av de borgerliga en lågstadieskola i ett socialt belastat område i London. Men det är inte bara anekdotisk information som ligger bakom. Den svenska skolinspektionens dåvarande GD Anne-Marie Begler påstod 2011:

"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma." (Bart nov11)

Denna föreställning går igen hos finansminister Magdalena Andersson i ett uttalande i SvD 21/4-15:

"Om vi nu tror att kompetens och talang är genomsnittligt spridda över befolkningen bland kvinnor och män så finns det mycket outnyttjad talang som vi inte tar tillvara i Sverige – och det gäller för alla länder i världen."

Det är sannolikt förklaringen till att Andersson vill ingripa med ganska långtgående tvångsåtgärder mot dem som inte  före 25 års ålder skaffat sig en gymnasieexamen - t ex indragning av a-kassa och socialbidrag (bart maj-12). Finansministern verkar dock ha blivit mer osäker sedan dess och tonat ner tvångsinslagen. Det kan bero på att hennes och Beglers uppfattningar helt enkelt är felaktiga. En tungt vägande invändning mot filosofin "du kan bara du vill" framfördes 2011 av fem barnmedicinska experter som menade att skolans inriktning redan nu leder till långtidsarbetslöshet, förtidspensioneringar, ohälsa och självmord för främst den teoretiskt svagpresterande gruppen (bart jan-11).

En god del av den borgerliga uppfattningen att det finns en stor begåvningsreserv som kan tas tillvara genom klassresor verkar vara felaktig. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som istället borde förändras.

Uppföljning i SvD 23/4-15 och Dagens Arena 23/4-15

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, IQ, politik på  intressant.se

Kan bostadsbyggandet öka 134 procent till 2016?

Det ökade behovet av bostäder till följd av högre befolkningsprognoser medför enligt Boverket att byggandet redan i år måste höjas från 32 000 bostäder 2014 till 71 000 årligen för de sex åren 2015-2020. Är det realistiskt?

Bostadsbyggandet i form av småhus och lägenheter för permanentboende har under nästan 25 år legat på en låg nivå mellan 20 000 och drygt 30 000 enheter per år. Det högsta byggandet pågick för ca 45 år sedan då 110 000 nya bostäder nåddes under det s k miljonprogrammet. Även i slutet av 1980-talet skedde en stark ökning då nivån steg med ca 40 000 bostäder på fyra år. Nu ska nivån stiga till 71 000 enheter i genomsnitt under åren 2015-20 enligt Boverkets prognos. Förra året byggdes ca 32 000 bostäder.

I ovanstående diagram har antagits att den mera varaktigt höjda nivån uppnås först 2016 och då behöver uppgå till 75 000 bostäder årligen. Det innebär en ökning med 43 000 enheter (eller med 134%) på två år. Det är ändå en snabbare ökning än någonsin tidigare även om själva volymen är av samma storlek som på 80-talet. Eftersom nivån för fyra år sedan låg på 20 000 enheter om året blir ökningen dock större på kort tid - dvs ca 55 000 nya bostäder årligen.

Problemet med det otillräckliga byggandet har funnits sedan 90-talskrisen och olika åtgärder har vidtagits eller diskuterats för att bostadsbyggandet ska öka. Några riktigt påtagliga resultat har inte uppnåtts. SCB:s befolkningsprognos från 2012 pekar på ett behov av nybyggande med 50 000 enheter per år enligt Boverkets rapport (pdf). Den historiska befolkningsökningens delkomponenter beskrivs i nedanstående diagram och därefter visas prognoserna från 2012.

Behovet av bostäder påverkas naturligtvis också av befolkningens storlek i olika åldrar och regioner, rivningen av bostäder samt av hushållssplittringen (när man flyttar hemifrån). Den komponent som under senare år förändrats kraftigast är invandringen (ljusblå kurva). Om utvandringen subtraheras ser vi att nettoinvandringen ökat dramatiskt från en obetydlighet i mitten av 90-talet till närmare 80 000 personer 2014. Befolkningsprognosen nedan indikerar emellertid en nettoinvandring på omkring 40 000 personer eller något fler årligen till 2020.

Boverket har därför kompletterat sin kalkyl med en högre invandring enligt mer färska prognoser. Hur denna kalkyl ser ut redovisas inte närmare. Man anger att resultatet blir 71 000 bostäder årligen i genomsnitt för sexårsperioden 2015-2020. Om det tar två år att uppnå denna nivå blir den mera varaktiga nivån ca 75 000 bostäder per år. Det kräver en stor och snabb ökning av byggandet vars realism kan ifrågasättas. Konsekvenserna ser ut att till stor del gå ut över flyktingmottagandet - antingen i form av mindre volymer eller en större trångboddhet för de nyanlända.

Global ojämlikhet blir slagträ mot friheten?

Genom att peka på de fattiga i utvecklingsländerna kan vänstern uppamma moralisk indignation i de rika länderna mot de stora skillnaderna  mellan länderna. Det underlättas av att skillnaderna inte beskrivs som olika inkomster utan som "rikedomsklyftor". Slutsatsen tycks vara: höjda skatter.

En procent av världens befolkning äger nästa år lika mycket som resten av världen. Det var ett av resultaten som vänsterorganisationen Oxfam presenterade nyligen. Det är en organisation grundad 1942 i Oxford med uppgift att lindra svält (famine). Man kan tycka att uppmärksamheten kring de rikaste egendomsägarna inte har så mycket att göra med de fattiga i världen om man inte är ute efter deras pengar. Men "rikedomsklyftorna" var ansatsen i radioprogrammet Filosofiska rummet 29/3-15 där programledaren Lars Mogensen försökte styra in diskussionen huruvida det var ett moraliskt problem att så få ägde så mycket.

Filosofiska rummet, SR

Egendomsägande är emellertid inte detsamma som inkomst eller levnadsstandard. Johan Norberg nämnde att hans dotter med 27 kronor i sin sparbössa formellt är rikare än 2 miljarder av jordens invånare. Oxfams turnering av statistiken är alltså propagandistisk och missvisande. Det är naturligtvis inkomster och inte förmögenheter som borde jämföras. De fattiga  kan inte äta de rikastes förmögenheter om de skulle få del av dem. Förmögenheterna består antingen av maskiner, byggnader och anläggningar eller också av aktier med ganska fluktuerande värden (SvD jan-14).  Om vänstern kunde konfiskera rikedomarna skulle de visa sig ha ett lågt pris om man försökte sälja dem.

Problemet med att några få äger mycket borde diskuteras i termer av makt och inflytande om man inte som Thomas Piketty har en teori om att ägandet på lång sikt omvandlar det mesta av inkomsterna i samhället till kapitalinkomster. Men den teorin verkar svajig och är långt ifrån bevisad. I praktiken kom programmet också att handla om inkomsternas fördelning i världen.

Genom protektionismens tillbakagång och globaliseringen har den extrema fattigdomen halverats (dvs en inkomst mindre än 1,25 USD per dag). Vi fick inte något svar på Norbergs problemställning men den tycks implicera en av Per Molanders farhågor att den fria utvecklingen går mot destabiliserande klyftor inom länderna (blart nov-14). Norberg belyste inte heller hur allvarliga farorna kunde bli med stillastående löner eller om det kunde tänkas bli lönesänkningar genom invandring av lågavlönade och handeln med låglöneländer. Några sådana farhågor hade inte vänsterdebattören Petter Larsson och professor Lena Halldenius. Vi fick inte heller något svar på Mogensens fråga huruvida vi i Sverige har rätt till skyhögt högre välstånd än en bonde i Laos från någon av deltagarna.

Man kan fråga sig varför inte ett land som jobbar hårt med att producera alltmer sofistikerade produkter som mer och mer automatiskt kan producera vad landet behöver inte skulle få göra detta? Finns det någon moralisk princip som skulle fordra att landet stoppade sin välståndsökning därför att andra länder inte lyckas lika bra? Eller finns det en moralisk princip som ålägger  rika länder att ta ut en väldigt hög skatt för att ge dessa pengar i bidrag till länder som inte kan organisera produktionen lika effektivt?

Att ställa de fattiga i u-länderna mot de välbeställda i-länderna är en beprövad strategi för att vrida debatten åt vänsterhållet. Det var så "den nya vänstern" växte fram på 1960-talet. Vänsterdebattörerna lanserade en berättelse om hur i-länderna genom den internationella handeln "sög ut" u-länderna. Det syntes ju tydligt på hur fattiga (med låga inkomster) folk i u-länderna var. Så småningom omvandlades synsättet till att kapitalägarna inom landet "sög ut" arbetarna genom företagens höga vinster. Vänstern kunde väcka liv i Marx' mervärdeteori och kräva högre löner både genom vilda strejker och genom avtalsförhandlingar. Följden blev inflation och nästan stillastående välfärdsökning.

Både Larsson och Halldenius föreföll i något olika mån beredda  att göra de internationella inkomstskillnaderna till slagträ i debatten om de rika ländernas välstånd. Larsson vill rakt av utjämna de globala inkomsterna (även om det skulle ta tid) medan Halldenius åberopade filosofen John Rawls. Denne har enligt Halldenius hävdat att exakt jämlikhet (total inkomstutjämning) vore att föredra om det inte är så att vissa inkomstskillnader skulle ge ännu större välfärd till dem som skulle höra till de sämst ställda (i denna fördelningssituation) än de skulle ha haft med jämlikhet. Man måste ta hänsyn till incitamenten att arbeta är motiveringen enligt Rawls. Mogensen ställde inte frågan till Larsson hur hans totala inkomstutjämning skulle kunna ge incitament till bättre arbetsprestationer. Är t ex kommandoekonomi lösningen?

Rimligtvis hade Rawls inte hela jordens befolkning framför ögonen när han lanserade hur individerna i en ursprungsposition bakom "okunnighetens slöja" gemensamt och enhälligt bestämde sig för en princip för inkomstomfördelning i det framtida samhället. Här borde Halldenius ha förklarat hur man kan gå från regelfastställandet i en nationalstat till hela världen utan att ens ha inrättat en världsregering. Oavsett detta skulle både Larssons och Halldenius recept kräva frihetsinskränkande skattehöjningar av drakonisk natur som redan på det nationella planet inom i-länderna är uppenbart orealistiska. Men som principiellt slagträ kan sådana utjämningskrav fungera effektivt i debatten.

Det borde vara viktigt att både pragmatiska och filosofiska invändningar mot Larsson och Halldenius kommer fram i debatten, vilket inte skedde i programmet. Det kan därför klassificeras som ensidigt, vilket måste upplevas om en besvikelse för dem som ändå satt tilltro till programledaren Mogensens opartiskhet. Norberg fick aldrig kommentera det filosofiska problemet. Han skulle ha kunnat åberopa filosoferna Robert Nozick och Frierich Hayek emot Larsson och Halldenius. Man kan t ex hävda att Hayeks åsikt att de sämst ställda åtminstone ska tillförsäkras en minsta överlevnadsnivå nu håller på att förverkligas genom att allt färre befinner sig i extrem fattigdom. Detta sker dessutom tydligen utan att u-hjälpen ökar.

Själv anser jag att man också skulle kunna åberopa en revidering av Rawls teori mot Halldenius' långtgående egalitära tolkning av Rawls. Denna tolkning har knappat ens stöd hos Rawls själv eftersom han förmodade att hans samhälle i praktiken kunde klara sig med proportionell skatt. Den revidering som härutöver har visst fog för sig är att medborgarnas beslut om fördelningsprincip bakom okunnighetens slöja inte skulle utmynna i en princip som skulle ge maximal utdelning om man hamnade bland de sämst ställda och i gengäld få underkasta sig en hög beskattning om man skulle bli framgångsrik. Skatten kan bli så hög att en ytterligare höjning skulle minska incitamenten att arbeta så mycket att alla inklusive de sämst ställda skulle få det sämre än med lägre skatt. Det verkar mer rimligt att medborgarna istället skulle bestämma sig för en mera modest princip som enbart garanterade en trygghetsnivå om man hamnade bland de sämst ställda.

Ett stöd för min uppfattning om ett trygghetsgolv som fördelningsprincip ges av de empiriska undersökningar av Rawls' teori som gjorts med experiment av Frohlich och Oppenheimer (Choosing Justice, 1992), se bloggartikel mars 2012. Utan att man göra troligt att medborgarna skulle välja den s k differensprincipen med maximin faller det filosofiska försvaret för höga skatter, stark omfördelning och frihetsinskränkninga. Denna revidering ligger mycket mera i linje med Hayeks uppfattning i boken Frihetens grundvalar som Timbro nyligen utgav i ny upplaga. Vi kanske kan tala om en syntes mellan Rawls och Hayek (bart jan-14)?