Boken "Vi och dom" ger nytt försvar för utilitarismen
Det stora moraliska problemet är inte hur vi ska behandla vår nästa utan hur vår egen ingrupp ska agera mot andra grupper. Här skiljer sig olika "stammar" sig från varandra. Därför behövs en övergripande moral menar professor Greene på Harvard som genom experiment kommit fram till är utilitarismen.
Joshua Greene är en psykologiprofessor på Harvard i fyrtioårsåldern som forskar om hur man med hjälp av de senaste rönen inom neurovetenskap och kognitiv teknik kan kasta ljus över hur människan fattar moraliska beslut. Nu har han utkommit med en intressant bok med titeln Moral tribes. Emotion, reason, and the gap between us and them (2014, sv övers Vi och dom, Fri Tanke, 432 s).
Greene ser världen uppdelad i två moraliska problemstrukturer: Det klassiska samarbetsproblemet mellan individen och den närmaste omgivningen "stammen" och det större samverkansproblemet mellan olika stammar med olika övergripande moraluppfattningar eller ideologier. Det första problemet brukar kallas "Fångens dilemma" men Greene vill analysera denna typ av moral som en metod att undvika "Allmänningens tragedi". Mänskligheten har relativt väl med hjälp av (medfödda?) moraliska intuitioner lyckat samarbeta inom den snävare kretsen genom att hålla tillbaka egoistiska tendenser. (Någon referens till Ernst Fehrs senare experiment där detta ges en betydligt mer nyanserad framtoning ger han inte, redovisat 2008.)
För Greene är huvudproblemet samverkan på makroplanet. Varje stam håller sig med en egen syn på vad som är sunt förnuft i moraliska frågor. Därför kan man tala om "tragedin för sunda förnuftets moral". För att komma runt denna tragedi måste man släppa det automatiska moraltänkandet och gå över till "manuellt läge" (analogi med digitalkameror). Här inträder en teoretisk förnuftsprocess där de givna moraliska intuitionerna måste undertryckas. På detta sätt kan en "metamoral" utmejslas för relationer Vi kontra Dem. Denna övergripande moral brukar, med en enligt Greene "hemsk term", kallas utilitarism.
Problemet med utilitarismen är att en hel del av de moralproblem som brukar diskuteras ges en rekommendation som är starkt kontraintuitiv. En för Greene viktig problemställning formulerades av filosofen Judith Jarvis Thomson i uppsatsen Spårvagnsproblemet (The trolley problem). Ska man lägga om en växel för att hindra att den skenande vagnen dödar tre arbetare och istället bara dödar en? Ska man knuffa ner "Fatman" från en gångbro så att han visserligen dödas men räddar livet på tre andra genom att få stopp på den skenande vagnen? Greene har utvecklat en rad varianter och utsatt försökspersoner för dessa dilemman i ganska konkreta experiment.
Experimenten tyder på att allmänheten i avsevärd utsträckning är beredd att resonera i utilitaristiska termer och släppa sin motvilja mot en del av utilitarismens rysligheter. Men betyder detta mer än att utilitarismen i vissa fall kan ge vägledning för moraliska beslut.? Skulle utilitarismen som generell princip - att göra folk så lyckliga som möjligt - därmed ha rättfärdigats? Jag tror inte det och kan inte se att Greene kommit runt problemet att i oträngt mål offra vissa personers lycka till förmån för andras.
John Rawls med sin bok En teori om rättvisa (1971) riktade kraftfull kritik mot utilitarismen. Denna avvisar Greene på som jag ser det felaktiga grunder. Han uppehåller sig flera gånger vid Rawls' argument att ett utilitaristiskt samhälle skulle kunna leda till att en del av medborgarna hölls som slavar för att öka den totala lyckan. Detta verkar Greene anse vara fel a priori. Om man generaliserar detta kan man dock finna att någonstans på vägen mellan tvångsvisa organtransplantationer och lättare tvångsarbete i form av hård beskattning finns ett allvarligt problem. Genom att reducera vissa människors lycka kan en stor lyckoökning för andra åstadkommas med ett utilitaristiskt resonemang. Hur det ser ut i praktiken beror på omständigheterna. Spårvagnsproblemet döljer detta genom att den minsta negativa lyckan är given på förhand och optimeringen gäller enbart den motsatta tendensen. (En måste dö och 0-2 kan räddas).
Ett klassiskt exempel på vart utilitarismen kan leda är det s k gladiatorproblemet. En handfull personer berövades livet för att säg 50 000 personer skulle få en förhöjning av lyckokänslan i det gamla Rom. Den kalkylen kan inte avvisas a priori från utilitaristisk utgångspunkt.
Därför har Rawls nästan rätt och Greene ganska mycket fel. Utilitarismen som princip är inte att lita på. Enskilda individer kan råka ordentligt illa ut. Det behövs garantier för en lägsta nivå (men knappast en ambition att maximera denna nivå). Det är också vad experiment gjorda av Frohlich och Oppenheimer visat vara den fördelningsprincip som studenter väljer bakom "okunnighetens slöja". Greene tycks inte vara bekant med dessa experiment av litteraturlistan att döma. Hans ambitioner att rättfärdiga en relativt långtgående inkomstutjämning med hjälp av sin psykologiska rehabilitering av utilitarismen ser inte ut att ha lyckats.
Läs även andra bloggares åsikter om utilitarism, Joshua Greene, Vi och dom, psykologi, utjämning, moralfilosofi, Rawls, politik, filosofi på intressant.se
Etiketter: utilitarism