Pikettys empiri var svag men det gäller nu också för teorins empiriska grunder - kapitalkvoten

Att det behövs mer kapital i förhållande till produktionen har länge ansetts som ofrånkomligt. Men den ökning som registrerats är kanske bara skenbar och beror på bostäderna, vilket två nya rapporter indikerar. Då faller den centrala delen av Pikettys framtidsteori.

Den franske ekonomen Thomas Piketty blir alltmera kritiserad. Han har i sin bok om "kapitalet" dels lagt fram en empirisk tes om en allt större koncentration av kapitaltillgångarna i industriländerna och dels en teori om varför denna process kommer att fortsätta. Den grundar sig på studier av den stigande kapitalkvoten (kapitalstocken i procent av BNP eller β) samt på antaganden om ökade vinster och sjunkande tillväxt. Slutsatsen är att den högsta inkomstskatten borde höjas till mer än 80 procent och att en förmögenhetsskatt bör införas så att sparandet blir mindre vinstgivande.

Det egenartade med Pikettys presentation av sina empiriska resultat är att han antyder att förmögenheterna nu har koncentrerats så att man närmar sig nivån före första världskriget trots att hans egna kurvor inte visar detta (bart 9/6). Detta har nu börjat uppmärksammas. Sålunda skriver Centerpartiets Martin Ådahl idag i SvD 29/6 att koncentrationskurvorna inte alls är U-formade utan snarare L-formade. Det är något som varken Katrine Kielos (DN 31/3) eller Sven-Eric Liedman (DN 27/4) ville nämna.

Även själva teorin om varför koncentrationen av förmögenheter kommer att "fortsätta" kritiseras idag av tre ekonomer som på uppdrag av Timbro lagt fram två korta rapporter. Doktoranden i Uppsala, Jacob Lundberg, tar upp kapitalkvotens utveckling. Dess faktiska storlek och utveckling är central för Pikettys teori om framtiden. Kapitalistiska länder tenderar att ackumulera kapital. Frågan är huruvida denna ansamling går snabbare än produktionen totalt vilket ökar kapitalkvoten. Är så fallet vill Piketty på teoretiska grunder göra gällande att också kapitalkoncentrationen ökar. Lundberg visar nedanstående diagram:

Kapitalkvoten förefaller att först ha sjunkit och sedan stigit en del

Det som förefaller egendomligt är att de tre europeiska länderna skulle ha använt mycket mer kapital under 1800-talet än under större delen av 1900-talet för att få fram sin produktion. Dessutom skulle kapitalanvändningen ha ökat med tre gånger av BNP sedan 1950 utan att kapitalägarnas andel av inkomster av BNP ökat särskilt mycket. Denna kapitalandel (efter avskrivningar) av inkomsterna visas i nedanstående diagram:

Kapitalandelen i Europa ökade från 25 till 27% av NI trots att kapitalkvoten ökade med 250% av BNP

Det statistiska materialet på denna aggregationsnivå verkar leda till missvisande slutsatser. En felkälla är att en ökning av kapitalstockens volym tenderar att leda till sjunkande avkastning. Lundberg hänvisar till Matthew Rognile som menar att denna "priseffekt" är dominerande, medan Piketty har motsatt uppfattning.  I nedanstående diagram visas den svenska kapitalstockens utveckling sedan 1993 till bokfört värde:

I Europa ökade kapitalstocken med 1,5 gånger av BNP medan den minskade i Sverige till bokfört värde

Lundberg hänvisar vidare ytterligare till Rognile som menat att 80 procent av kapitalkvotens ökning beror på en ökning av bostadsbeståndet. Enligt Piketty svarar bostäderna för ca hälften av kapitalstocken. Doktoranderna i Stockholm (SU o HH) Karl Harmgren och Gustaf Lundgren visar ett par diagram som delar upp kapitalstocken på komponenter. Här nedan visas Frankrike:

Kapitalstocken i vanliga företag har inte ökat

Den höga kapitalkvoten på 1700- och 1800-talen beror på att jordbruksmark räknats in i kapitalstocken. Någon avindustrialisering har inte förekommit. Användningen av maskiner, anläggningar och fabrikslokaler i relation till BNP har varit ganska konstant. Ökningen av kapitalkvoten efter 1960 beror praktiskt taget helt på det större (och mer marknadsvärderade) bostadsbeståndet. Men det är knappast privata hyreskapitalister som finansierat denna utbyggnad eller fått åtnjuta värdeökningen. Piketty har här också fått vägande kritik från franska forskare (Bonnet et al, pdf). Dessa forskare har kommit fram till att kapitalkvoten β inte ökat i USA, Frankrike, Kanada och Storbritannien men dock i Tyskland.

De två rapportförfattarna diskuterar också Pikettys hänvisningar till olika litterära referenser och olika mått på ojämnheten i förmögenhetsfördelningen (pdf). Danmark är det mest ojämlika landet när det gäller kapitalägande medan Finland hör till de mest utjämnade. Hur mycket märker vi det i vardagen? Detta utgör en tankeställare för hela debatten om förmögenhetsfördelningen. Vi saknar Pikettys framställning av den mer ojämna fördelningens nackdelar och faror. Utan en sådan konkretisering kan vi inte heller diskutera andra vägar att undgå dessa farligheter.

Det mest intressanta är emellertid att Pikettys teori, att sämre tillväxt skulle leda till ökad kapitalkvot, inte ser ut att stämma för de senaste 30-40 åren. Tillväxten har förvisso gått tillbaka men ökningen av kapitalkvoten är tydligen skenbar. Så även om tillväxten blir riktigt dålig de närmaste 50 åren är det inte säkert att kapitalägarna med automatik får större utrymme och tar en ökad andel av de totala inkomsterna i framtiden. Och då måste en ny förmodan konstrueras för att förmögenheterna ska koncentreras mera - en koncentrationsökning som vi inte sett så mycket av ännu.

[Rec av Jesper Roines sammanf i Tidn Kulturen jul-14, miljoninkomster till 50 % en engångsföreteelse på nio år; Mises inst juli-14], [brister i förmögenhetsrapporteringen i USA pga skattebestämmelser, Cato jul-14, disk om förmfördelningen o statistiken (pens) New Yorker J Cassidy 27/5-14] 

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, förmögenhetsfördelning, kapital, kapitalökning, kapitalkvot, kapitalandel, nationalekonomi, ojämlikhet, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Expansiva entreprenörer stoppas av Piketty?

Endast 20 procent av de rikaste i USA är chefer i stora företag - en minskning från 38 proc på 26 år. En skärpt beskattning, motiverad med en illa underbyggd teori, kommer därför att i huvudsak träffa innovativa entreprenörer.

Under tisdagsförmiddagen 17/6 presenterades vid ett seminarium på IFN en bok om entreprenörsskap med samma titel, skriven av Magnus Henrekson och Mikael Stenkula. Boken handlar om "superentreprenörerna" eller de expansiva entreprenörerna - inte om egenföretagare i allmänhet. Dessa entreprenörer har avsevärd betydelse för tillväxten och naturligtvis för framväxten av superrika personer. Därför borde de ha haft betydelse för Thomas Piketty i hans bok Kapitalet i det 21:a seklet. Men någon närmare analys av de stora entreprenörerna förekommer inte. I nationalekonomisk makroteori är det också sällsynt att entreprenörerna analyseras - tillväxten kommer från insatser av mer kapital och arbete.

Magnus Henrekson,Thomas Gür, Lena Apler och Joacim Tåg

Henrekson nämnde att på Forbes lista över dollarmiljardärer, som omfattar 1 723 personer, är 996 av dem (58%) sådana som blivit rika på entreprenörskap. Det visar att ärvda förmögenheter inte har någon dominerande betydelse (en del av de andra miljardärerna är mera ordinära rörelsedrivande företagare eller verksamma på det finansiella området). I USA har andelen miljardärer med ärvd förmögenhet sjunkit från 41 procent 1982 till 30 procent 2014. Trenden där går alltså i motsatt riktning mot vad Piketty förmodar. Men i Frankrike har 70 procent av miljardärerna ärvt sin förmögenhet.

Man kan som Henrekson nämnde fråga sig om Piketty tagit för mycket intryck av mindre relevanta franska förhållanden. I USA finns det 1,34 entreprenörsmiljardärer i relation till befolkningen (1 milj), i Sverige 0,4, i Europa 0,3 och i Frankrike knappt 0,1. Generellt har USA bara hälften så många egenföretagare som Europa men 4,2 gånger så många superentreprenörer.

Magnus Henrekson tog också upp några kritiska anmärkningar mot Piketty. Han accepterade att det nästan alltid är så att r>g (räntabiliteten större än tillväxten). Men han menade att inget land ändå haft någon ojämlikhetsspiral. Här nedan visar jag Pikettys diagram över räntabilitet och tillväxt inklusive långt framskrivna prognoser:

De närmaste 40 åren ska tillväxten sjunka något

Kanhända skulle Piketty invända mot Henrekson att ojämlikheten byggdes upp till 1913 för att därefter i hundra år minska när g>r. Den springande punkten är vad som ska hända de närmaste 50 åren då ekonomipristagaren Paul Krugman, som också välvilligt återger diagrammet, tar det för givet och har ingen uppfattning om varför tillväxten skulle sjunka och räntabiliteten öka. Henrekson menar däremot att om kapitalstocken växer kommer avkastningen på kapitalet att sjunka - inte stiga. Här gömmer sig en latent konfrontation.

Pikettys teori har som första led att takten i kapitalbildningen kommer att öka med ökad kapitalkvot (B/Y) som följd. Detta beror på de två kurvorna som spretar i slutet av diagrammet ovan samt på den oförändrade sparandetakten. Den ökande räntabiliteten kan på goda grunder ifrågasättas. Men varför ska tillväxten sjunka? Jag ställde frågan till Henrekson med perspektivet att entreprenörerna är betydelsefulla för tillväxten. Svaret var inte okomplicerat och en hel del beror på hur man mäter tillväxten när det görs innovationer. Ett exempel är Netflix. Ett annat är e-mail jämfört med kurirpost.

Att sparandet fortsätter i oförminskad takt när tillväxten sjunker går inte att belägga empiriskt under efterkrigstiden enligt Krusell och Smith. Och konventionell teori pekar också emot Piketty.

Det andra ledet i Pikettys teori säger att en större kapitalkvot (i sig något bra) i praktiken leder till att det är de redan rika som svarar för större delen av sparandet med påföljd att ojämlikheten i förmögenheter förstärks. Här nämner Henrekson att det inte finns klara belägg för att förmögenhetsfördelningen blivit mer ojämn (under efterkrigstiden). En betydande del av sparandet sker numera i pensionsfonder. De rika konsumerar dessutom en hel del i boendet och sponsrar fotbollslag eller driver välgörenhet. Skilsmässor och arvdelning motverkar också dynastibyggen. Slutligen förstör nya entreprenörer gamla förmögenheter - t ex förstörde Steve Jobs många förmögenheter placerade i Nokia-aktier.

Utöver detta måste man enligt Henrekson beakta att de 0,1 procenten mest förmögna i USA inte är tvivelaktigt produktiva chefer i storföretag. Ca 70 procent driver själva bolag. Andelen chefer har minskat från 38 procent 1979 till 20 procent 2005. Piketty feltolkar varifrån de rikas kapitalinkomster kommer - det är fråga om avkastning på entreprenörstalang och inte avkastning på finansiellt kapital.

De skattehöjningar, som Piketty föreslår (t ex 80 procent marginalskatt) är inte harmlösa om de rika är innovativa entreprenörer, menar Henrekson.

Föregående artikel om Piketty och 80 procents marginalskatt 2/6-14

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, Henrekson, förmögenhetskoncentration, innovativa entreprenörer, skatter, tillväxt, nationalekonomi, omfördelning, jämlikhet, ekonomi, politik på intressant.se

Marginalskatt över 80 procent behövs enligt Piketty

Utan att bli ifrågasatt utvecklar Piketty ett skrämmande scenario där några få kapitalister äger allt kapital i samhället. För att undvika detta borde både inkomstskatten och förmögenhetsskatten höjas. Om detta också skulle leda till ekonomisk stagnation behövde han inte svara på.

Den aktuelle franske nationalekonomen Thomas Piketty var gäst i Ekots lördagsintervju 14/6-14. Han diskuterade med Staffan Sonning. Inledningsvis avfärdade han kritiken mot förmögenhetsstatistiken som framförts i Financial Times. En del andra statistiska aspekter diskuterades också.

Piketty framförde sina allmänna farhågor för att den förmögnaste gruppen på global nivå fått en förmögenhetstillväxt som varit starkare än för vanliga sparare och starkare än den ekonomiska tillväxten. Han hade dock ingen konkret förklaring till att de rikaste kunnat få bättre avkastning än andra. Men vi måste vara försiktiga. Om vi inte vet vart ojämlikheten tar vägen kan vi en dag vakna upp med att populistiska grupper kräver åtgärder.

Problemet är mycket större i USA än i Europa - ojämlikheten har ökat mycket mindre här. Det var I USA Occupy Wallstreet-rörelsen föddes. Men Piketty vill införa en hög progressiv inkomstskatt på över 80 procent vid en inkomst på 1 miljon euro. Vi behöver en debatt om hur hög sen högsta marginalskatten borde vara. Varför behöver företagsledare en årslön på 10 eller 50 miljoner euro när det kunde räcka med 1 miljon. I USA hade man 82 procents marginalskatt 1932-80 för 1 miljon dollar. De höga lönerna bidrar inte till bättre tillväxt. Medianinkomsten i USA har stagnerat.

Tre fjärdedelar av tillväxten har gått till dem som tjänar mest. Att betala företagsledarna 10 miljoner euro istället för 1 miljon ökar inte deras prestationer. Slumpmmässiga vinstökningar borde inte gå till chefen. Piketty betonar dock att det är de mycket höga ersättningarna han talar om. Det leder också till överdrivet risktagande.

Den andra åtgärden som behövs enligt Piketty är en progressiv förmögenhetsskatt, helst global. Fastighetsskatten bör göras progressiv. Men det totala skatteuttaget ska hållas oförändrat. Skatten ska tas ut på nettotillgångar. Här verkade teknikaliteterna främst beröra USA.

Därefter diskuterades inbjudan till Socialdemokraterna i Almedalen. Har inte Sverige gjort allt fel i skattepolitiken? Skolsystemet och det sociala systemet samt pensionssystemet är bra utformat och mer inkluderande än i Frankrike. Arvsbeskattningen har avskaffats i Sveirge medan andra länder har 40-45 procent. Sveriges ekonomi är liten och öppen och därför kan förmögenheterna flytta utomlands. Men vi kan inte acceptera skattekonkurrens. Se på bolagsskatten som går mot noll. Konsekvensen blir hög inkomstskatt på lägre inkomster och högre moms. Därför behöver vi internationellt samarbete. Vi behöver balans. Avslutningsvis betonade Piketty att de multinationella storföretagen måste förmås att betala högre (bolags)skatt.

Piketty framstår som en vältalig förespråkare för pragmatiska socialistiska idéer som faktiskt har praktiserats även USA (hög marginalskatt). Ojämlikhet i inkomster och förmögenheter, som friskt blandades samman i programmet, är inte någonting som Piketty ser som något ideologiskt ont. Det är när ojämlikheten passerar en viss punkt som den kan bli farlig för samhället. Var denna punkt befinner sig kan Piketty inte säga. Inte heller kan han konkret peka på vad det är för demokratiska eller socialpsykologiska problem som skulle uppstå - liksom inte heller hur ojämlikheten menligt kan påverka tillväxten. Han känner, liksom sannolikt väldigt många andra, en vag olust inför rikedomens och de höga lönernas utbredning främst i USA och kanske Storbritannien.

Varför måste vi då lyssna till Piketty? Han har i en "tegelsten" sammanställt en stor mängd statistiska uppgifter och formulerat några enkla "grundlagar" för kapitalismens långsiktiga utveckling som han föreger ska vara relevanta för de avancerade industriländernas fördelnings- och skattepolitik. Men dessa samband är i själva verket mindre relevanta och rentav felaktiga för att bevisa tesen om den framtida ojämlika utvecklingen (blogart 9/6). Piketty verkar att upprepa vad jag kallar Engels-tricket. För att bevisa den "vetenskapliga socialismen" behövdes en tjock "tegelsten" som kunde föreges innehålla beviset. Engels satsade därför stora summor på att låta Marx skriva så mycket som möjligt om kapitalismen med många fotnoter och utvikningar. Hans konkreta teori blev blev dessvärre fel eftersom han utgick från vad han ville bevisa.

Piketty har genom sin bok skaffat sig en position där ganska lösa förmodanden och löst grundade trendframskrivningar mottas som vetenskapligt underbyggda teorier. Men vem som helst med egalitära idéer skulle kunna framföra liknande farhågor utan att behöva ha skrivit en tjock bok. Något sådant behövs inte heller för att framföra idéer om att skatteflykt borde åtgärdas med internationellt samarbete och liknande.

Det som förtjänar att diskuteras är propåerna om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Vilka fördelar har dessa i form av eventuellt lugnare samhällsutveckling? Och vilka nackdelar har dessa skatter i form av eventuellt sämre ekonomisk utveckling? Finns det kanske andra åtgärder som är effektivare? På politisk väg kanske en ökad förmögenhetsbildning i bredare grupper kan åstadkommas som motvikt.

Den avgörande frågan, som Piketty och hans anhängare undviker att diskutera, är huruvida ett motarbetande av att nya förmögenheter ska få uppkomma verkligen är bra för samhället. Är det inte bra att de gamla förmögenheterna får konkurrens av nya förmögna personer som på sikt kan bli ledande? Hur många av kommunistledaren C-H Hermanssons 15 familjer på 1960-talet är fortfarande ledande? Och kunde Koncentrationsutredningen peka på väsentliga realekonomiska nackdelar av att en liten grupp i Sverige ägde en stor del av kapitalet?

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, förmögenhetskoncentration, ojämlikhet, marginalskatt, förmögenhetsskatt, skatter, kapitalism, socialism, USA, nationalekonomi, samhälle, ägandespridning, ägande, kapital, ekonomi, politik på intressant.se

Är Pikettys teori en bluff?

Långsiktigt ökar kapitalstockens relation till BNP spontant i länder med marknadsekonomi genom sparandet. Det är trivialt. Empiriska data visar att detta inte nödvändigtvis ökar kapitalkoncentrationen. Och någon teori eller "lag" som bevisar koncentrationstendenserna har Piketty inte lagt fram trots att han gett sken av motsatsen.

Den famöse franske ekonomen Thomas Piketty anses av sina anhängare ha lagt fram en teori om att "kapitalismens lagar" obönhörligen leder till större ojämlikhet i ägandet av kapitaltillgångar (fastigheter, obligationer, företag och aktier). Förutom de "lagar" som Piketty anser sig ha identifierat är det också en kommande minskning av tillväxten av BNP som blir orsaken till att jämlikheten blir allt mindre.

Den teori som Piketty anses ha formulerat bygger på det elementära sambandet att ökat sparande i förhållande till BNP leder till att det ackumuleras kapital så att det efter en tid kan registreras att det samlade kapitalet blivit större i förhållande till BNP. Men Piketty tycks ha velat briljera med några algebraiskt formulerade samband eller "lagar" som han förklarat så dåligt att de professionella ekonomerna missförstått vad han egentligen ville säga. Det gäller främst den "andra lagen" β = s/g. Kritiken att kapitalet blir gigantiskt när tillväxten g minskar och sparandet s är konstant visar hur ogenomtänkt Pikettys framställning egentligen är, men alltihop är ändå ett sidospår.

På grundval av Pikettys svar till sina kritiker (Businessweek 6/6-14) bedömer jag att han menat att den allmänna tendensen till att kapitaltillgångarna ökar i relation till BNP (Y) också tenderar till att kapitalägandet koncentreras till de rikaste 10 procenten eller till ännu mindre delar av kapitalägarna. Men i sitt svar vidhåller han inte den senare tendensen om koncentration utan menar att större kapitalkvot (β/Y) inte i sig är något negativt.

Ska man blanda in sparandet och tillväxten är det något i stil med följande räkneexempel som föresvävar Piketty: om kapitalkvoten är 5 och tillväxten 2 procent fordras en sparkvot på 0,10Y för att öka β i takt med Y. Säg att tillväxten sjunker till 1 procent, då kommer en oförändrad sparkvot på 10 procent att börja öka kapitalet i relation till Y. De nu "överflödiga" 5 procentenheterna sparkvot kommer på 20 år att öka kapitalkvoten från 5 till 6Y (bortsett från avskrivningarna). Någon intressant "lag" är det inte fråga om utan ett elementärt samband mellan sparande och kapitalackumulation.

Det intressanta är att kapitalistiska länder långsiktigt ökar kapitalkvoten. Det betyder också att kapitalets produktivitet sjunker (capital-output ratio minskar) i termer av Y. Hur den mera fysiska produktiviteten utvecklar sig är mera komplicerat. Piketty hävdar att även fattiga länder på 1800-talet hade hög kapitalkvot. Sedan 50 år stiger kapitalkvoten och enligt Pikettys diagram nedan blev den 3,5 i USA 1970 och 5 år 2007.

Varför ökade kapitalmängden i relation till totalproduktionen? Enligt Piketty är det en följd av att sparandet minskade mindre än tillväxten:

" the simplest way to explain the rise in capital-income ratios that we observe in the data in recent decades is that saving rates did not fall as much as growth rates, so that mechanically the capital-income ratio tends to rise to relatively high levels, just like in the 19th century."

Hela  prognosdelen i  Pikettys teori kokar alltså ner till en empiriskt grundad trendfamskrivning av den långsiktiga ökningen av kapitalkvoten utan någon teoretisk förklaring till varför detta måste inträffa. Det förmenta teoretiserandet med formler och "lagar" verkar vara ren bluff. Att lägre tillväxt eller ökat sparande ökar kapitalkvoten är trivialt. Lika trivialt är det att sjunkande tillväxttakt och oförändrad räntabilitet på kapitalet (r) leder till att r blir större i förhållande till g vilket Piketty ger det suggestiva uttrycket r>g. Skriver man på detta sätt om en långsiktig trend (med stora kortsiktiga avvikelser), inbjuder man till reaktionen att då måste vi se till att räntabiliteten på kapital sänks.

Slutdelen i Pikettys "prognos" om ökad kapitalkvot är uppfattningen att mera kapitaltillgångar i samhället också betyder att dessa hamnar i händerna på de allra rikaste. Därför är ökad kapitalkvot någonting ont i sig - i varje fall för jämlikhetsvänner. Men denna förmodan är väl ingen teori? Var finns den kapitalistiska lag som säger att större sparande i relation till BNP måste leda till att det är de rikaste som sparar mest?

Att skriva fram trender från amerikanska och brittiska förmögenhetsdata är inte någon enkel sak - i synnerhet inte när korrigeringar görs av Pikettys serier som drar ner den lilla uppåtgående trend som finns. Lika illa ser det ut för Frankrike enligt Pikettys diagram nedan:

 Varifrån kommer påståendena att koncentrationen av förmögenheter är uppe i 1910 års nivåer? För Sverige ser bilden likartad ut:

 För Frankrike stämmer förmögenheternas koncentrationsutveckling inte alls med kapitalkvotens våldsamma ökning i det första diagrammet. β/Y gick från ca 3 till nästan 6 från slutet av 1990-talet utan att förmögenhetskoncentrationen påverkades beaktansvärt. Empiriska data tycks inte kunna rädda ens resterna av Pikettys prognosteori. Den är en bluff både tillämpad på de senaste decenniernas data och på den framtida utvecklingen, eftersom det visar sig inte finnas någon teori utan bara hantverk (som inte stämt hittills).

Och om det är så att fortsatt kapitalbildning enligt den långsiktiga trenden leder till att det är de rika som får ta på sig den största bördan av sparandet i fortsättningen måst man väga detta mot alternativen. Är det bättre att införa konfiskatoriska skatter på kapitalbildningen som Piketty vill? De kommer att sänka tillväxten ytterligare och ge långsammare löneökningar för vanliga löntagare. Dessutom minskar möjligheterna att ta hand om den ökande andelen äldre utan att höja skatterna. Slutligen blir det omöjligt att förkorta arbetstiden successivt.

(Länk till diagrammen här.) Föregående artikel om Piketty 2/6

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, jämlikhet, ägandekoncentration, kapitalinkomster, förmögenhetsökning, förmögenhetsskatt, tillväxt, ojämlikhet, kapitalism, kapitalismens lagar, samhälle, nationalekonomi, media, ekonomi, politik på intressant.se

Ger lägre produktivitet ökad ojämlikhet som Piketty säger?

Pikettys teoretiska tes säger att kapitalägarna kommer att ta en dubbelt så stor andel av inkomsterna om tillväxten halveras i framtiden. Sänkt produktivitet i framtiden pga uteblivna tekniska framsteg är orsaken till att det skulle behövas skärpta skatter på kapitalägarna.

När den beryktade franske nationalekonomen Thomas Piketty kom ut med sin engelska översättning av sin bok Capital in the Tweny-First Century presenterades hans omfattande statistiska material som att det empiriskt nu är bevisat att ojämlikheten mellan kapital och arbete håller på att bli lika stor som strax före första världskriget. Trots att den franska versionen funnits i ett år dröjde det till slutet av maj 2014 innan man började konstatera att så var det inte alls. Pikettys tes om ojämlikheten är istället en abstrakt förutsägelse baserad på en generaliserande teoretisk mall för hur "kapitalismen" fungerar.

Att ställa upp en teoretisk mall för kapitalismen är också vad Karl Marx (1818-1883) gjorde i sitt verk Das Kapital, som syftade till att bevisa att kapitalismen måste gå under på grund av sina inneboende, destruktiva egenskaper. Den mallen stämde inte med verkligheten, vilket väsentligen berodde på att Marx antog att kapitalet (främst maskinerna) inte kunde vara produktivt - en följd av arbetsvärdeläran (bart nov-08). Ser vi en ny variant av Kapitalet i Pikettys verk?

Piketty ställer upp två enkla "lagar" för kapitalismens funktionssätt. Den ena definierar hur stor kapitalägarnas andel av nationalinkomsten är. Den andra utgör en teoretisk mall för hur stort kapitalet eller kapitalinkomstandelen blir under olika förutsättningar. Det är här Piketty får fram att en minskad tillväxt medför en ökning av kapitalinkomstandelen. Den egentliga orsaken är dock oklar enligt Krusell och Smith (K&S).

Den första lagen säger att kapitalägarnas inkomster (α) utgörs av kapitalets (β)  förräntning (r) vilket kan skrivas som α = r x β. Det är en definition som också kan skrivas som att avkastningen i relation till kapitalvärdet blir räntan på kapitalet, dvs r = α /β. Vi får anta att det gäller det totala kapitalet i näringslivet och att avkastningen består av räntebetalningar, aktieutdelningar och ej utdelade vinster  samt hyror o dyl.

Den andra lagen formuleras som β=s/g och kan som definition betraktad skrivas som s = β x g, dvs sparandet utgörs av ökningen av kapitalet då detta tillväxer i samma takt som näringslivets inkomster (kapitalkvoten är konstant).

Om man i den första lagen ersätter β med s/g får man α = r x s/g. Det skulle nu kunna utläsas som att kapitalägarnas inkomster är direkt beroende av räntabiliteten och sparandet och omvänt beroende av "tillväxten". Vi ser att en halvering av g skulle skulle kunna kräva en fördubbling av α. Sänkt tillväxt ger enligt Piketty större kapitalinkomster.

Formellt skulle  sänkt tillväxt kunna leda till att räntabiliteten sjunker. Ekonomerna talade för 50 år sedan om en "gyllene regel" för tillväxten då denna var lika hög som kapitalräntan, g = r. Kvoten r/g blir då =1 och kvar blir att α = s (kapitalinkomsterna går till spararna på lång sikt). Men Piketty gör gällande att räntabiliteten ska bli större än tillväxten - det famösa uttrycket r>g. K&S tar däremot fasta på att g ska sjunka och anför att Piketty räknar med att tillväxten åtminstone kommer att halveras (genom teknologisk stagnation och långsammare folkökning).

Om räntabiliteten inte kan sjunka när tillväxten går ner kunde man tycka att sparandet skulle sjunka. Men detta är enligt Piketty konstant i alla väder. Anledningen till detta är oklar och K&S kan inte någonstans i Pikettys bok eller i andra texter finna varför han gör detta antagande. Det är inte heller något standardantagande i den ekonomiska litteraturen. En empirisk utvärdering av USA:s tillväxt och sparande visar dessutom att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (pdf).

Slutligen återstår att bedöma rimligheten i den utlösande orsaken till att ägandeojämlikheten skulle öka - förutsägelsen att tillväxten skulle sjunka i den nära framtiden. Kan man verkligen ta en teknologiskt betingad minskning av produktiviteten i näringslivet för given? Är alla uppfinningar och innovationer redan gjorda? Återstår enbart den s k Horndalseffekten (ett järnbruk kunde öka produktiviteten 2% årligen i 15 år utan investeringar)? Och hur går det med tillväxten om arbetstiden börjar förkortas? Blir kapitalisterna då omåttligt rika? MP skulle då vara storfinansens bästa vän när de vill stoppa tillväxten.

Mera som ett kuriosum ska jag redovisa Pikettys egen statistik över kapitalkvoternas utveckling i några rika länder 1970-2010 ( β/Y eller inverted capital-output-ratio):

Om inte annat visar denna statistik att det är komplicerat att definiera 'kapital'. Det är svårt att tro att kapitalkvoterna skulle ligga på så olika nivåer för länder med ganska små skillnader i BNP per person. Vi kan också notera att kapitalkvoten i Japan steg kraftigt när tillväxten var god och stagnerade när tillväxten sjönk. Det är motsatsen till vad formeln β=s/g påstås säga: när tillväxten sjunker stiger kapitalmängden β och vice versa. Oavsett detta kan man också fråga sig om det inte finns möjligheter att på politisk väg sprida kapitalbildningen till större grupper för att befordra ägandejämlikheten. Det borde väl vara bättre än att skärpa kapitalskatterna och därigenom motverka kapitalbildningen?

Det förefaller av denna analys, vilken delvis bygger på Krusell och Smith, som att Pikettys teoretiska analys av kapitalismens långsiktiga utvecklingstendenser inte stämmer med hur marknadsekonomin faktiskt fungerar. Pikettys abstrakta teori verkar helt enkelt vara felaktig. Det är naturligtvis ett vågat omdöme när en rad ekonomiska experter, professorer och nobelpristagare hyllat Pikettys bok med stor emfas. Ser vi återigen en konformistisk tendens att befrämja en författare och hans verk därför att det är "rätt" åsikter och slutsatser som förs till torgs?

Ska jämlikhetsbefrämjande skatter få motiveras med felaktiga argument därför att de riktas mot en liten grupp som många i dagens samhälle har känslomässiga aversioner mot?

/Se även min föregående artikel 29/5 där jag visar att mycket av Pikettys empiriska teori om ökande ägandeojämlikhet är felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, jämlikhet, ägandekoncentration, kapitalinkomster, förmögenhetsökning, förmögenhetsskatt, tillväxt, ojämlikhet, kapitalism, kapitalismens lagar, samhälle, nationalekonomi, media, ekonomi, politik på intressant.se