Vad händer om regeringens budgetförslag faller?

Statsministern kommer knappast att avgå och utlysa nyval om han förlorar omröstningen om regeringens budgetförslag. Han kan fortsätta regera och lägga fram ändringsförslag som tunnar ut det segrande alliansförslaget.

Den första frågan är huruvida regeringens budgetförslag verkligen faller. En del bedömare menar att allianspartierna skulle lägga ned sina röster när deras förslag kommer upp till omröstning i Riksdagen. Några politiker inom Alliansen förklarar trosvisst att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Det tror också finansminister Magdalena Andersson. Det är skattesänkningen för pensionärerna som SD inte skulle våga rösta bort enligt henne.

Många bedömare tror också att ett nederlag för regeringen skulle leda till nyval (extraval). Men om budgeten faller på onsdag blir det knappast början till omedelbart nyval. Stefan Löfven (S) har klart deklarerat att han inte kommer att avgå "bara sådär". Han citeras i Expressen 22/11:

"Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Men jag kommer inte att administrera någon annans budget. Det finns andra sätt att hantera en sådan situation".

Enligt statsvetarna Ulf Bjereld, Tommy Möller och Jonas Hinnfors vill allianspartierna i rådande läge undvika ett extraval (nyval). "En möjlighet är att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till budget, ett förslag som då är förankrat över blockgränsen" menar Bjereld. Även mindre omfattande ändringar är möjliga (ÖC). Om Löfven tar fasta på detta kan ett spännande chicken-race utvecklas.

Löfven vill samarbeta över blockgränsen men helst inte ha nyval. Han kan då lägga fram ändringsförslag som mer eller mindre betyder en återgång till S-MP-budgeten. Får han inte igenom dessa hotar han med nyval.

De borgerliga kan göra vissa eftergifter för att inte riskera nyval. Men de kan också hävda att nu måste Löfven avgå, annars lägger man fram ett krav på misstroendevotum. Det enda som kan stoppa detta är en regeringsombildning där MP inte längre finns med och att avtalen med V tas tillbaka. I utbyte kan Alliansen gå med på vissa revideringar av budgeten.

Utfallet av denna kohandel avgörs av hur målmedveten och handlingskraftig Alliansen är. Men Löfven är en erkänt skicklig förhandlare och i denna situation med en håglös och desorienterad borgerlighet har han alla chanser att vinna detta chicken-race.

Hela debatten präglas av Alliansens passivitet. Om det hade varit lite ruter i de borgerliga politikerna hade de talat om nyval som en ren beredskapsåtgärd för att säkra sin framtida förhandlingsposition. Eller ska vi tro att denna passivitet beror på att det pågår hemliga förhandlingar med Löfven?

Läs även andra bloggares åsikter om budgeten, nyval, extraval, Löfven, alliansen, SD, regeringen, kohandel, politik på intressant.se

Bolånekris? Behövs amorteringstvång?

Att amortera sina skulder är alltid moraliskt förträffligt. Men statligt amorteringstvång motiveras med stabilitetsskäl. Dessa visar sig vara oväntat svaga enligt Finansinspektionens analys.

Den 11 november 2014 kom Finansinspektionen med förslag om  amorteringstvång för bostadslån Nya lån ska amorteras ned till 50 procent av bostadens värde med först 2 procent om året ned till 70 procent och därefter 1 procent årligen. Motiveringen är stabiliseringspolitisk. Det finns en risk med högbelånade bostäder om räntorna skulle stiga eller om en ekonomisk kris skulle utlösa massarbetslöshet i Sverige. Hårt skuldsatta hushåll skulle då få svårt att klara finansieringen av boendet vilket skulle kunna utlösa försäljningar som i sin tur ledde till kraftigt fallande bostadspriser. Följden skulle då kunna bli allmänt fallande konsumtion och ytterligare arbetslöshet.

Opinionen har delvis mottagit förslaget positivt genom att med tillfredsställelse notera att det verkar vara moraliskt sunt att reducera skuldsättningen hos de tydligt "ansvarslösa" hushållen som förletts att dra på sig för höga skulder av moraliskt lågtstående bankdirektörer. Diskussionen kring den stabiliseringspolitiska motiveringen har varit mera oklar.

Det enklaste stabiliseringsargumentet är nära relaterat till det moraliska argumentet. Man noterar att hushållens skuldsättningsgrad har ökat kraftigt. Finansinspektionen anger själv en ökning med ca 60 procentenheter 1994-2008. Denna skuldkvot definieras som alla skulder i relation till den disponibla årliga inkomsten. Nivån har stannat på drygt 170 procent sedan bolånetaket på 85 procent infördes. Men en liten ökning har änå noterats vilket framhålls som oroväckande av bl a Boverket (där man under många år förutsett ett boprisfall med 20 procent).

Finansinspektionen påtalar emellertid att skuldkvotens stegring till största delen har strukturella orsaker. Den främsta är omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter och att nybyggandet främst gäller ägarbostäder. Dessutom har byggandet varit litet, urbaniseringen kraftig, inträdet på arbetsmarknaden har skett allt senare samt att boenderelaterade skatter och räntor nu är lägre.

Utöver detta har FI gjort specialundersökningar av hushållens motståndskraft inför eventuella ekonomiska påfrestningar som visar att den är klart bättre än 2011 och obetydligt lägre än 2012. De flesta amorterar redan idag på sina lån. Dessutom visar andra nyckeltal rörande hushållens finansiella situation inte någon alarmerande utveckling. I nedanstående diagram visas tre sådana indikatorer förutom en variant av skuldkvoten (skulder i relation till BNP, orange linje överst):

Skuldsättningsgraden (röd linje) visar de totala skuldernas andel av tillgångarna, såväl finansiella som reala. Skuldutvecklingen har sålunda hållit nästan samma takt som ökningen av värdet på tillgångarna. Den gröna linjen nederst visar räntekvoten som definieras som ränteutgifterna i procent av de disponibla inkomsterna. Räntornas andel har alltså sjunkit. Belåningsgraden för nya bolån sjönk när bolånetaket infördes men har därefter ökat något.

Finansinspektionen presenterar ytterligare en indikator som internationell forskning fokuserat när det gäller finansiell instabilitet. Den kallas kreditgapet och indikerar hur kreditnivån i en ekonomi förhåller sig till ett normalläge. Här innefattas krediter både till hushåll och företag som relateras till en normal trend. Teorin bakom går ut på att finansiell instabilitet tenderar att inträffa när kreditgivningen ökar onormalt eftersom då allt fler lågkvalitativa låntagare och projekt blir involverade. Sådana tendenser fanns även i Sverige vid den internationella finanskrisen. Sedan dess har läget förbättrats avsevärt och tendensen är positiv:

Det finns alltså utifrån Finansinspektionens egna undersökningar och redovisning av olika indikatorer att ifrågasätta huruvida det finns saklig grund för att vidta åtgärder för tvångsreglerade amorteringar av bolånen. Att det finns moraliska skäl är en annan sak. Men de skälen måste vägas mot att en åtstramning av bolånemarknaden nu skulle ge upphov till en viss reduktion av den privata konsumtionsutvecklingen i ett läge då denna ersätter exporten som draghjälp i konjunkturutvecklingen.

Läs även andra bloggares åsikter om bolån, amorteringstvång, finansinspektionen, stabiliseringspolitik, finanskris, arbetslöshet, ekonomi, skuldkris, nationalekonomi, politik på intressant.se

Utjämning redan i samhällskontraktet? del II

Ett kontrakt som leder till stora inkomstskillnader blir inte stabilt, menar Molander. Men en närmast total inkomstutjämning, som han förordar, blir väl inte heller stabil? Diskussionen om brist på incitament saknas av någon anledning. Kommandoekonomi är knappast stabil.

Hur ska en bra författning utformas som dessutom är tillräckligt stabil för att bevara de ursprungliga intentionerna bakom samhällskontraktet? Kring dessa problem uppehåller sig Per Molander i den andra hälften av sin bok Ojämlikhetens anatomi. Om Molanders allmänna bakgrundsredovisning skrev jag 27/10-14. Den utmynnade i frågan hur ett ursprungligt kontrakt skulle utformas i fördelningspolitiskt hänseende mot bakgrund av Molanders egen föreställning att Nashs förhandlingsmodell med tiden ger upphov till verkligt stora klyftor i levnadsstandard. Den stora majoriteten av befolkningen skulle pressas ned mot någon sorts absolut fattigdomsgräns.

Ett kontrakt som leder till gigantiska inkomstskillnader verkar enligt Molander vara det som föreslagits av Robert Nozick. Här har alla lika rättigheter men så småningom får ett litet fåtal övertaget. Även om alla byten sker efter en rättvis procedur (frivilligt) kommer inkomstfördelningen att bli mycket ojämn. Molander slutför inte analysen om stabiliteten men man kan föreställa sig att samhället kommer att drabbas av upplopp, revolter, kriminalitet och repression som kanske slår över i revolution. Nozicks förslag är ett stort politisk-filosofiskt misstag, enligt Molander.I klartext menar han tydligen att en oinskränkt äganderätt är destabiliserande.

Det behövs enligt Molander en återkopplingsmekanism som korrigerar utvecklandet av den ojämlikhet som följer av Nashs modell. Här är det främst John Rawls' omfördelningsfilosofi som faller Molander i smaken. Som bekant ansåg Rawls att opartiska kontraktsslutande parter skulle välja ett samhälle där de som visar sig bli sämst ställda ändå får det så bra som möjligt. (Man väljer utifrån en maximin-princip). Här gör Molander en något bisarr utvikning med ett resonemang att höjningen av den sämst ställda gruppen successivt leder till att alla får utjämnade inkomster. I praktiken är det fråga om en avgränsad grupp som enligt Rawls' egen bedömning kunde erhålla välstånd från resten av befolkningen med en proportionell inkomstskatt.

Molander nämner även några mindre kända företrädare för liknande principer. En av dessa är John Harsanyi som före Rawls lade fram en mer utilitaristiskt utformad princip. Senare har Ken Binmore utvecklat fördelningsprinciperna i kontraktsteorin men Molander nämner ingenting mera konkret om dessa två alternativ. Harsanyi skulle dock ha en något mindre utjämnande modell medan Binmore närmast förordar total inkomstutjämning som bärande kontraktsprincip (recension av hans Natural Justice).

Rawls går igenom ett antal omfördelningsprinciper innan han landar på sin egen "differensprincip" om maximal standard för de sämst ställda (blart jun-07). Han avvisar sålunda den utilitaristiska kollektiva lyckomaximeringen eftersom några som inte lyckas så väl i nyttokalkylen då kan offras för de andras bästa. Likaså avvisar han principen om total inkomstutjämning. Denna motiverades ännu 1944 med en indirekt, men förenklad, utilitaristisk kalkyl som byggde på skillnader i marginalnytta (Abba P Lerner). Vi kan kalla den naiv utilitarism. Harsanyi var först med att kritisera denna naiva variant och förorda att man måste beakta att höga utjämnande skatter kan försämra incitamenten och därmed reducera den totala nyttosumman, vilket Rawls också anslöt till.. Men likalöneprincipen har dykt upp i nya skepnader som dock varit löst underbyggda. Den utilitaristiskt orienterade filosofen Peter Singer har dock försökt motivera utjämning (1993) utan att direkt bygga på utilitarismen (blart aug-07).

Diskussionen om omfördelningsprinciper i Molanders bok förlorar sig ett dimmigt töcken men jag tolkar att han ändå är mera radikalt utjämnande än den konventionella tolkningen av Rawls. Detta borde ha lett in författaren på en annan typ av stabilitetsdiskussion. Både Harsanyi och Rawls beaktade att en alltför långtgående utjämning skulle förstöra incitamentsstrrukturen. Även Singer bekymrade sig för att företagarna inte skulle jobba på ordentligt om de inte fick lön för mödan även om han trodde att de anställda skulle fortsätta som vanligt. Kanske man måste upphäva den privata äganderätten, resonerade han. Men även i kommuniststaterna måste man på sin tid betala vid sidan om för att få hantverkarna att jobba. Vi måste därför försöka ändra människans natur, menade han (uppenbarligen orealistiskt).

Läsaren av Molanders bok saknar ett resonemang om hur samhället skulle fungera med svaga ekonomiska incitament. Måste en kommandoekonomi införas? Blir inte följden av detta ett våldsamt motstånd som i slutändan riskerar att välta hela systemet? Molander sviker sin egen uppläggning av vad han vill analysera, nämligen olika konstruktioners stabilitetsegenskaper. Istället övergår han till att diskutera olika belöningsprincipers moraliska legitimitet. (Denna problematik återkommer jag till senare.)

Se även: Är inkomstskillnader nästan godtyckliga? 22/10-14

Läs även andra bloggares åsikter om Molander, ojämlikhet, Rawls, Harsanyi, utjämning, jämlikhet, socialism, samhällskontrakt, politisk filosofi, moral, politik på intressant.se

Att trycka pengar gav ingen inflation i USA

De som förutsade att det skulle bli väldig inflation när Ben Bernanke började trycka pengar fick fel, Det blev 36 procent mera pengar men bara 11 procents inflation.

Nu avslutar USA:s centralbank Fed sin politik med kvantitativa lättnader (QE) eller som detta populärt kallas "att trycka pengar". Totalt har centralbanken sedan hösten 2008 skjutit till drygt 3 500 miljarder dollar (SvD). Detta skedde sedan finanskrisen blev akut efter konkursen för Lehman Brothers i september 2008.

Fed-chefen Ben Bernanke fick mycket kritik för tilltaget att "starta sedelpressarna" som dock inte innebar att det trycktes nya pengar rent fysiskt utan att Fed köpte stats- och bostadsobligationer för elektroniskt skapade pengar. Detta skulle leda till ohämmad inflation menade många. Det var inte bara fråga om att mera pengar direkt skapar högre priser utan en del befarade någon form av oklar kumulativ effekt som skulle leda till hyperinflation.

Hur gick det då? Vi har inte riktigt känslan av att USA råkat ut för någon extra inflation. Men de ekonomiska kommentatorerna, som kanske själva är anhängare av den enkla kvantitetsteorin, har varit obenägna att fästa uppmärksamheten på hur dåligt denna teori stämmer med verkligheten. Penningmängden sedan bottenläget i konjunkturen under andra kvartalet 2009 har ökat med 36 procent. Det motsvarar 6 procent om året. Här nedan visas ett diagram från Federal Reserve Economic Data (FRED) över måttet M2 som inkluderar allmänhetens inlåningskonton:

Har då konsumentpriserna stigit åtminstone bortåt 36 procent under dessa drygt fem år? I diagrammet nedan visas KPI i USA - observera att skalan är utdragen på höjden vilket försvårar en snabb visuell jämförelse:

Konsumentpriserna steg under perioden med organiserad "pengatryckning" från våren 2009 till idag (aug) med 11,4 procent. Det är drygt 2 procent om året. Perioden maj-02 till aug-07 steg priserna med 15,7 procent - alltså  med 38 procent snabbare takt trots att Fed inte tryckte pengar. Sambandet mellan sedelpressarna och inflationen är inte så kategoriskt som många förståsigpåare gjort gällande. En orsak till detta är naturligtvis att en del av de nya pengarna måste användas till den ökande transaktionsvolym som ökningen av penningmängden möjliggör. BNP visas i nedanstående diagram:

Från botten det andra kvartalet 2009 till andra kvartalet i år ökade BNP i USA med 11,5 procent.Det betyder att den nominella produktionen (PxT i bytesekvationen)sög upp ca 25 procentenheter av ökningen av penningmängden med 36 procent. Resten av pengarna åstadkom likväl ingen inflation eftersom pengarnas omloppshastighet med matematisk nödvändighet då sjönk.

Felet som alla trosvissa bedömare tycks ha gjort är att anta att en våldsam lågkonjunktur med finanskris inte påverkar pengarnas omsättningshastighet. Eftersom dennas utveckling är ytterst svårbedömd vid stora påfrestningar borde man avstå från att göra prognoser om stark inflation och rentav hyperinflation när centralbanken gör helt nödvändiga kvantitativa lättnader. Fed klarade att tillbakavisa sina kritiker men den europeiska ECB  lider av att inte våga (kunna?) göra det nödvändiga.

Läs även andra bloggares åsikter om trycka pengar, sedelpressar, QE, kvantitativa lättnader, Fed, penningpolitik, ekonomi, inflation, USA, nationalekonomi, politik på intressant.se