Regeringens jobbpolitik misslyckas indikerar KI:s prognos

KI:s prognos för arbetslösheten är inte rolig läsning för regeringen. Men en del av de höga siffrorna beror på Merkels oförmåga att klara eurokrisen och inte på Borgs jobbpolitik. Det behövs en vederhäftig definition av 'utanförskapet' för en meningsfull debatt inför valet 2014.

Under onsdagen den 29 augusti kom Konjunkturinstitutets stora rapport (pdf, DN). Här nedan visas några viktiga indikatorer:

Jämfört med regeringens prognoser, som lades fram till mötet på Harpsund i fredags är prognosen mera pessimistisk. BNP ska öka med 1,8 procent 2013 enligt KI mot 2,7 enligt Anders Borg. SBAB anger 2,1 procent, SEB 1,5 och Swedbank 1,6 procent 2013.

En avgörande faktor är vad man tror om exporten, som är beroende av hur stort misslyckandet blir för EMU-politikernas sätt att komma tillrätta med eurokrisen. Borg är optimistisk och spår 5,0 procent i exportökning 2013. KI säger 3,7 procent och SEB 2,7 medan Swedbank bara tror på 1,5 procents exportökning.

Arbetslösheten blir det stora problemet för regeringen, som tror på 7,6 procent 2013. KI säger 7,9 procent, SBAB och Swedbank 7,7och SEB 7,8 procent. Valåret 2014 säger KI 7,7 procent vilket är nästan en procentenhet högre än 2006. Det kommer att ge Socialdemokraterna argument för att regeringens jobbpolitik har misslyckats. KI visar också att sysselsättningsgraden 2014 kommer att ligga lägre än 2006.

Nu är regeringens jobbpolitik mera inriktad på att minska "utanförskapet" än att eliminera arbetslöshet som beror på dålig exportutveckling till följd av Angela Merkels oförmåga att driva en vettig stabiliseringspolitik i eurozonen. Men Socialdemokraterna och media verkar göra allt för att få jobbfrågan att handla om att jämföra arbetslöshetsprocenten idag med 2006 års nivå.

Den oklara definitionen av "utanförskap" slår nu tillbaka på regeringen. Begreppet associerar till den grupp medborgare i arbetsför ålder som borde arbeta men som aningen fösts över i förtidspension eller sjukskrivning eller också lockats att lyfta bidrag istället för att arbeta. Här borde inte ingå vare sig de som är ute efter att byta jobb eller de som av konjunkturskäl inte hittar nytt jobb så snabbt som tidigare. Det avgörande är om denna grupp har minskat i antal 2006-2014 eller åtminstone minskat sin andel av befolkningen.

Att det skapats nya jobb (kanske 200 000) på åtta år räcker inte som argument för att politiken lyckats eftersom befolkningen har ökat. Men inte heller litet lägre sysselsättningsgrad är något argument för ett misslyckande, eftersom detta mera beror på Merkels oförmåga än på Borgs tillkortakommanden. Alliansen borde därför låta göra en vederhäftig utredning av hur olika tänkbara definitioner av begreppet utanförskap har utvecklats sedan 2006. Det är kring detta jobbfrågan borde kretsa i valrörelsen 2014.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, utanförskap, arbetslinjen, arbetslöshet, export, Merkel, val 2014, regeringen, politik på intressant.se

Blir det depression i Kina?

Flera tecken tyder på att Kinas acceleratorprocess snart stannar. Utlösande faktor kan bli den minskande exporten till EU. Någon satsning på ökad privat konsumtion syns inte. En lågkonjunktur kan utlösa en finanskris och depression.

Kina har 1,35 miljarder invånare (rtad). Levnadsstandarden mätt som BNP per person ligger ungefär vid medianen i hela världen (183 länder). Det är ungefär samma nivå som för Bosnien och Albanien. BNP i löpande pris är 7,74 biljoner dollar. EU:s BNP är ca 17,4 bn $ och USA:s 15,1. Omkring 40 procent av befolkningen arbetar i jordbruket, 27 procent i industrin och 33 procent i tjänstesektorn. Arbetskraften uppgår till 780 milj personer.

Kinas höga tillväxt sedan 1990-talet framstår som enastående men är egentligen ganska trivial. BNP per anställd inom industrin är 72 procent högre än genomsnittet och inom tjänstesektorn 31 procent högre. Inom jordbruket är BNP per arbetande bara 24 procent av genomsnittet. Så länge det är möjligt att föra över arbetskraft från jordbruket till tillverkning och service kan man alltså hålla igång en tillväxt med tvåsiffriga tal. Det är alltså inte fråga om att kineserna är extremt duktiga på att rationalisera sin industri eller tjänsteproduktion utan tillväxten är ett strukturomvandlingsfenomen.

Detta medför att Kina i likhet med andra "emerging markets" är utsatt för obalansrisker till följd av acceleratoreffekter (bart 30/7-12). En stor del av industrin består av byggnadsindustri och annan investeringsvaruindustri. Därtill kommer exportindustri som är inriktad på konsumtionsvaror för utlandet. Exporten motsvarar 24 procent av BNP. Den privata konsumtionen utgör endast 33 procent av BNP. En betydande del består av jordbruksprodukter. Utrymmet för privat konsumtion av andra varor är begränsat. Det är bostäder som är det viktiga.

Den kinesiska tillväxten drivs av exportindustrin. Exporten har tidvis ökat med 25 procent om året (2000-05, wp).  Den kräver ständigt nya investeringar, fler anställda och bostäder till dessa. Dessa investeringar och bostäder kräver i sin tur ökad produktion och fler anställda samt bostäder till dessa. När exporten mattades 2008-09 kompenserade regeringen detta med investeringsstimulanser. Den "kinesiska modellen" kunde bibehållas till priset av uppbyggnaden av en latent obalans som förr eller senare måste bli manifest.

Följden har nu blivit att Kina fått problem med en fastighetsbubbla där både hushåll och lokala myndigheter är högt skuldsatta. Infrastruktursidan är på många håll mättad. Den kapitalintensiva industrin är också helt utbyggd och stålindustrin har redan en stor överkapacitet. Nu mattas efterfrågan och lönsamheten sjunker.

Den kommande krisen måste förr eller senare utlösas av att de högt uppdrivna fastighetspriserna kommer att falla kraftigt, vilket sannolikt sker snart eftersom fastighetsmarknaden anses vara "mer än mättad". Analytikern Andy Xie (Caixin online) bedömer att markpriserna kommer att sjunka till en tredjedel av toppnivån. Detta kan tänkas utlösa en finanskris eftersom fastigheter utgör säkerheten för det mesta av de omfattande krediterna i traditionell stil.

En påskyndande faktor för krisens utlösning är de mörknande kinesiska exportutsikterna. Exporten gick riktigt dåligt i juli vilket till största delen beror på att exporten till EU sjönk med drygt 16 procent. Därtill kommer att utländska direktinvesteringar i Kina minskade med nästan 9 procent i juli. Enligt South China Morning Post berörs omkring 200 miljoner kinesiska jobb av dessa två vikande faktorer.

Vad vi nu ser kan vara en spridning av den europeiska lågkonjunkturen, som orsakats av oförmågan att hantera några euroländers skuldsättning på ett smidigt sätt. Genom den självpåtagna åtstramningen i Europa går luften ur den kinesiska ekonomin, som man trott skulle vara opåverkbar av de europeiska svårigheterna. Ett skäl att tro detta detta kan vara att den kinesiska ledningen sett ut att ha kontroll över utvecklingen i enlighet med någon genomtänkt plan. Men jag får intrycket att de kinesiska ledarna alltför länge lutat sig mot den "kinesiska modellen" som egentligen inte är något annat än en acceleratorprocess i ett land med en enorm jordbrukssektor och som förlitar sig på att en undervärderad valuta kan ge ökad export under överskådlig tid.

När den kinesiska exportökningen mattades något under västvärldens finanskris borde man ha påbörjat avvecklingen av den kinesiska modellen. Exportökningen skulle successivt ha ersatts av en ökning av den inhemska privata konsumtionen. Genom en appreciering av yanen (dyrare valuta) hade dessutom den västliga ekonomiska krisen ha kunnat lindras. Kanske de svaga euroländerna också hade klarat sig bättre och då hade också "behovet" av en åtstramningskris i Europa blivit mindre.

Nu kan Kina i värsta fall istället gå in i en allvarlig lågkonjunktur som utlöser en finanskris som i sin tur leder till ekonomisk depression. Det avgörande är huruvida den kinesiska ekonomin kan minska sin inriktning på investeringar och byggande i ordnade former. Att i ett läge med redan minskande export försöka improvisera en ökning av den privata konsumtionen riskerar att misslyckas. I sämsta fall sjunker Kinas import drastiskt. I bästa fall kan man kanske hanka sig fram på liknande sätt som Japan gjorde när dess acceleratorprocess upphörde på 1980-talet.

"Kina inte på väg att störta" av Stephen Roach, Yale, i DN 4/9-12. Urbaniseringen hindrar en nedgång, klipp.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, depression, finanskris, acceleratorprocess, tillväxt, export, EU, bostadsbubbla, ekonomi, privat konsumtion, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, politik på intressant.se

Estetisk utbildning en rättighet enligt statsindividualismen?

Ungmoderaterna gillar inte att partiet försöker minska rätten att studera vad som helst på skattebetalarnas bekostnad. Och SvD ser kraven på effektivare offentlig sektor som  oestetisk centralplanering. Vänstern gör inbrytningar på oväntade ställen

Moderaterna vill se över dimensioneringen av bl a den estetiska utbildningen inom gymnasiet. Det antyds att denna utbildning inte ger etablering på arbetsmarknaden i samma utsträckning som andra utbildningar enligt SCB. Men kritikerna har ifrågasatt huruvida detta är riktigt. Oavsett detta riktar nu moderata ungdomsförbundet Muf skarp principiell kritik mot dessa intentioner.

Muf-ordföranden Erik Bengtzboe säger i SvD 24/8:

"Klåfingriga politiker ska hålla sig borta från människors livsval. Om nu den estetiska gymnasieutbildningen håller måttet ska den självfallet få finnas på samma villkor som alla andra – och annars inte alls. Alla gymnasieutbildningar ska vara av högsta kvalitet. Om det finns vissa som inte är det så ska det skärpas till eller läggas ned."

Enligt moderaternas skolpolitiske talesman Tomas Tobé kan det bli aktuellt att dra ner på antalet utbildningsplatser på de estetiska utbildningarna, vilket Muf också är emot.  Argumentet är att det är en farlig väg  att gå att anpassa sig till den framtida "lokala arbetsmarknaden". Om utbildningen inte håller tillräcklig kvalitet så är det programmet som ska ändras, inte antalet utbildningsplatser, säger Bengtzboe. Han avslutar med ett resonemang som avslöjar ett intressant ideologiskt synsätt:

" Hur ska vi kunna uppmuntra unga människor att följa sina drömmar när de ska tvingas att studera något de verkligen inte vill."

Utbildningssystemet ska tydligen utformas efter vad ungdomarna tycker är roligt och har drömt om - inte efter vad arbetsmarknaden behöver eller vad skattebetalarna har intresse av. Detta skulle jag säga är ett uttryck för den diffusa idé som ibland kallas "statsindividualism". Genom en stor offentlig sektor ska alla kunna välja ganska fritt på området välfärdstjänster (inklusive utbildning). Frihet består i att kunna välja mellan olika likartade alternativ: daghem, skola, högskola, sjukvård, äldreomsorg, a-kassa, sjukpenning, pension osv.

Någon genomtänkt ideologi är denna idé, som presenterats av Berggren & Trägårdh, knappast - de ser ett beteende som kan förklaras av att svenskarna vill undvika beroende av det civila samhället och en hel del av den privata sektorn (smf mummel i kön /blogg/). Jag har tidigare hänfört denna idé till en av grunderna för socialliberalismen (bart aug-10). Nu vill Muf tydligen utvidga denna tanke till att man ska kunna välja utbildning helt oberoende av omvärlden

Är detta verkligen ett intresse för dem som ska bekosta ett sådant utbildningssystem? Varför skulle skattebetalarna vilja betala extra hög skatt för att ungdomar väljer utbildning för sitt nöjes skull och inte med hänsyn till om det ger jobb? Utbildningsresurserna borde väl satsas på sådant som är till nytta för alla? Tänk om utbildningen skulle finansieras med studielån från staten. Skulle då ett antal elever gå på musikutbildning om det var naturvetare företagen efterfrågade? Risken är att de som är esteter för sitt nöjes skull dyrt får betala detta när lånen ska amorteras. Men den friheten må de ha så länge de inte kommer till skattebetalarna och ska ha pengar gratis.

Inte nog med att ungmoderaterna verkat att ha kommit på villovägar, även Svenska Dagbladet irrar. Ledarskribenten B K Silberstein ser moderaternas idé som centralplanering utifrån sina egna estetiska studier som skoltrött 16-åring (24/8-12). Det innebär rimligen att all statlig styrning för att få effektivitet i den offentliga sektorn skulle vara frihetsinskränkande centralplanering. Det kanske är mer estetiskt att festa upp skattebetalarnas pengar under uppsändandet av tusentals vackra heliumballonger? Vad har vi SvD till?

Läs även andra bloggares åsikter om statsindividualism, socialliberalism, ideologi, utbildningsvägar, fritt val, skatter, välfärd, utbildning, offentligsektor, effektivitet, moderaterna, estetisk utbildning, muf, SvD, utbildning, politik på intressant.se

Ränteavdragen ger högre arbetslöshet?

Om ränteavdragen skulle ha reducerats från 30 till 20 procent skulle det idag motsvara en räntehöjning med 0,5 procent. Då skulle Riksbanken istället ha kunnat hålla 0,5 procents lägre ränta. Det betyder 40 000 jobb enligt professor Lars E O Svensson.

Nu börjar den höga räntan i Sverige (1,5 %) jämfört med utlandet bli ett problem för Riksbanken och även för exportindustrin enligt näringslivets företrädare. Orsaken är att kronan förstärkts mot euron och i viss mån mot dollarn - speciellt mycket sedan maj 2012 (diagram). Den starka kronan medför att Sveriges export blir dyrare i utlandets ögon. Därför blir exporten mindre än annars.

Vice riksbankschefen Lars E O Svensson har i flera år varit missnöjd med den svenska centralbankens räntepolitik. Han menade i en intervju i DN 10/8 att den har medfört att arbetslösheten blivit 40 000 personer högre genom att räntan hållits 0,5 procentenheter för högt. Detta är rimligtvis en kombination av att det går sämre för exporten och att den privata konsumtionen blivit lägre genom mindre benägenhet till låntagning. Dessutom kan det tänkas att det privata sparandet har ökat en aning och att företagens investeringar också minskat en aning pga räntenivån

Samtidigt har debatten om ränteavdragen blossat upp på nytt. Man är orolig för de svenska hushållens skuldsättning på 165 procent av den disponibla inkomsten (SvD 8/8). I SvD 13/8 finns en genomgång av möjligheterna att begränsa ränteavdragen. Och idag ger SvD 22/8 en översikt där fem riksdagspartiers uppfattningar redovisas. Endast Miljöpartiets Per Bolund är försiktigt positiv till en reducering av ränteavdragen. Det är litet pikant eftersom Gustav Fridolin i januari förra året klart uttalade att ränteavdragen skulle behållas (bart jan-11).

Jag gjorde då en överslagsberäkning av vad en minskning av ränteavdragen från 30 till 25 procent skulle betyda för hushållen. Vid 3,3 procents boränta skulle en sänkning med 1/6 motsvara en räntehöjning med 0,24 procent. Det betyder att staten skulle kunna få samma effekt på bostadspriser och inflation genom en reducering av av ränteavdragen från 30 till 20 procent som en 0,5 procentenheter högre styrränta. Grovt sett skulle alltså professor Svenssons krav på räntepolitiken kunnat uppfyllas genom att styrräntan skulle ha kunnat hållas 0,5 procentenheter lägre.

Ovanstående resonemang utmynnar alltså i att bortåt 40 000 jobb förlorats genom politikernas ovilja att reducera ränteavdragen. Det skulle naturligtvis inte bli riktigt lika stor effekt eftersom den ökade effekten på privat konsumtion genom ökad låntagning skulle utebli.

Därtill kommer en effekt från en försvagning av kronan på inflationen. Om sänkt ränta ger svagare krona kommer importpriserna inte att sjunka så mycket som annars. Då blir stegringen av KPIF större. KPI stiger temporärt inte lika mycket om räntan kan sänkas 0,5 procent. De principiella argumenten för ytterligare räntesänkningar torde dock vara nästan lika starka om man relaterar till inflationsmålet (bart 4/7-12).

Näringslivets krav på räntesänkningar för att försvaga kronan kan dock ifrågasättas. Robert Bergquist från SEB menade i Studio Ett idag att den stora anledningen till valutainströmningen till Sverige (=starkare krona) inte var den höga räntan utan Sveriges rykte som en säker och välskött ekonomi som det skulle vara tryggt att skicka sitt kapital till när euroländerna krisar. Han jämförde med Schweiz och Danmark som också får in för mycket utländsk valuta och därför vidtagit "interventioner". Dessa består i att nytillverkade pengar i den egna valutan säljs ut mot andra valutor (dollar och euro). Det är också Bergquists rekommendation för Sveriges centralbank, vilket rutinmässigt har avvisats därifrån.

Man måste dock enligt min mening se mera långsiktigt på kronförstärkningen. Utvecklingen sedan maj i år har gjort situationen mera akut. Men professor Svenssons resonemang om att den höga räntan har höjt arbetslösheten med 40 000 jobb gäller under en period av fler år. Då skulle Riksbanken ha kunnat haft en lägre ränta om ränteavdragen hade varit 20 istället för 30 procent utan att det blivit risk för bolånebubbla och inflation. De lättskrämda villaägarna har rimligtvis ett ansvar för några tiotusental onödigt arbetslösa. Och en del av detta ansvar vilar också på politiker och media som struntat i att räkna ut hur begränsade ekonomiska effekter en reducering av ränteavdragen skulle leda till.

Läs även andra bloggares åsikter om ränteavdrag, arbetslöshet, kronförstärkning, exportsvårigheter, styrränta, Riksbanken, bolånebubbla, nationalekonomi, media, ekonomi, politik på intressant.se

Bankerna kan inte räkna rätt på valutakurserna

När kronan, dollarn eller schweizerfrancen numeriskt sjunker mot euron betyder det att dessa valutakurser stiger. Om euron sjunker plötsligt innebär det att någon säljer euro och inte att någon köper, vilket påståtts i media.

Det här med valutakurser tycks vara svårt. Även experter verkar kunna få allt bak och fram. Här nedan visas ett treårsperspektiv för eurons utveckling mot kronan. Antalet kronor per euro har sjunkit från 9:60 till 8:23 (rödbrun kurva). Som en komplettering visas dollarns utveckling med utgångspunkt från augusti 2009 (blå kurva).

På tre år har euron sjunkit med nästan 20 % mot kronan och USD har sjunkit med 8 %

Man kan också säga att kronan har stärkts från 9:60 till 8:23 mot euron. Det ser konstigt ut när siffrorna numeriskt sett sjunker. Men motsatsen brukar inte användas. Då skulle man säga att kronan har stärkts från 10,4 cent till 12,1 - dvs en EMU-person måste betala 1,7 cent mer för varje krona den vill köpa.

Dollarns kurs i kronor har sjunkit från 7:25 till 6:67 på tre år. Det är ca 8 procent. Men eurokursen får jag till en sänkning med ca 14 procent, vilket indikerar att det finns något fel i SvD Näringslivs automatiska valutaredovisning.

Under onsdagen (15/8) förekom ett oförklarligt fall i eurokursen vid lunchtid. I SvD anges detta som 8:28 till 8:21 på någon timme (Näringsliv s 8). Man rapporterar att det ryktas på marknaden att "någon centralbank är ute och gör köper" (sic). En anonym bankkälla uttalar sig för TT med följande ord:

"En av de misstänkta är självklart den schweiziska centralbanken, men det är inget jag har fått bekräftat."

 SvD ger förklaringen att schweizerfrancen har stigit till rekordnivåer eftersom många investerare ser den som en säker tillflyktsort. Sedan snart ett år har centralbanken satt ett tak på 1:20 franc per euro för att francen inte ska bli för stark, skriver SvD.

Denna framställning har två allvarliga fel. För det första kan inte den schweiziska centralbanken sätta "ett tak" vid 1:20 CHF per euro för att hålla sin valuta någorlunda svag. Det är fråga om ett golv vid 1:20 som inte får underskridas. Lägre siffra ger ju starkare valuta.

För det andra har Schweiz inget intresse att hålla euron på en generellt låg kurs eftersom det samtidigt betyder att CHF får en något högre kurs. Schweiz kommer alltså att sälja CHF när kursen kryper ner under 1:20 för att stärka euron och försvaga francen.

Det framstår som en gåta hur en bankkälla kan påstå att någon centralbank är ute och köper (euro) när kursen oförklarligt sjunker. Rimligtvis är det någon aktör som säljer euro för att säkra sin valutareserv om euron skulle fortsätta att sjunka okontrollerat på grund av EMU-ledarnas inkompetenta hantering av eurokrisen. Och det borde absolut inte vara den schweiziska centralbanken som ju vill försvaga sin valuta.

Artikeln om köp av euro som förklaring till den mystiska försvagningen av euron tycks ha kommit från TT och sedan bearbetats av SvD:s näringslivsredaktion. Ingen av dessa två instanser har kommit på att framställningen måste vara helt felaktig och att man kanske grovt missuppfattat ursprungskällorna. Men även dessa kan ha haft fel, vilket den anonyma bankkällan indikerar med sitt prat om Schweiz.

Det verkar vara tydligt att man inte kan lita på vad som står i tidningarna ens på näringslivssidorna. Hur många fel som inte lika enkelt framträder finns det i övrig journalistik om ekonomi och finansiell utveckling?

Läs även andra bloggares åsikter om valuta, euro, valutakurser, valutaförsvagning, Schweiz, ekonomi, journalistik, media, politik på intressant.se

Dammråttan Hegel?

Det förnuftiga är verkligt och det verkliga är förnuftigt. Panik är oförnuftigt och finns inte. Men om panik faktiskt finns är den förnuftig. Det är svårt att bli klok på Hegels tänkande. Han kanske inte skrev filosofi utan poesi?

En ny bok om den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) anmäldes "under strecket" i SvD den 28/7-12. Artikelförfattaren Victoria Fareld, idéhistoriker vid SU, erinrar sig ett seminarium för några år sedan då en ung kvinna ställde frågan om det inte var dags att "göra oss av med dammråttan Hegel en gång för alla". Seminarieledaren, den slovenske debattören Slavoj Žižek, svarade att han hellre gjorde sig av med verkligheten än med Hegel.

Det kunde tyckas vara ett rakt besked om Hegels betydelse. Men för de flesta är Hegels teorier förknippade med marxismens och kommunismens ideologi och historiesyn (BB:s lexikon) och därför borde ett relevant uttalande om Hegels betydelse idag inte repliera på en av kommunismens få kvarlevande ideologer. Slavoj Žižek (f 1949) betecknas som en "militant kommunist och leninist, en övertygad försvarare av den röda terrorn i Lenins och Trotskijs anda" (Svante Nordin). Att en rabiat kommunist inte vill göra sig av med Hegel är därför inte ägnat att förvåna.

Så varför förtjänar Hegels tankar att ges ut i tio tolkningar i antologin Att läsa Hegel (Tankekraft, 422 s)? Som politisk filosof var Hegel djupt konservativ och såg dåtidens Preussen som något av en idealstat. Grunden för hans organicistiska statslära är metafysisk. Staten är en manifestation av det absoluta och inte ett medel för individernas intressen. Som ett ändamål i sig av högre dignitet än delarna kan staten begära att dessa offras för statsnyttan. Individens frihet består i att tjäna och lyda staten. Det måste tilltala både konservativa och kommunister.

Enligt Fareld är hjärtat i Hegels filosofi dialektiken. Hon beskriver det som

"ett utvecklingstänkande i vilket det som är statt i utveckling återvänder till sig självt i ett förmedlat tillstånd. Utvecklingen drivs framåt av ett oavbrutet negerande av det givna genom inre motsättning, där det som negeras och överskrids samtidigt bevaras i en mer komplex form."

Vanligtvis sammanfattas dialektiken som ett enkelt schema där en "tes" övergår till sin "antites" som sedan genom en konflikt bildar en "syntes" osv. Detta schema appliceras på Hegels historieteori som inte är någon teori om historievetenskapen utan om  mänsklighetens utveckling. Med Hegels språkbruk är det världshistoriens uppgift att förverkliga "andens begrepp". Genom tankemässig spekulation skulle alltså en väg till kunskap finnas, Ett exempel på detta är Hegels bevis för att antalet planeter i vårt solsystem måste uppgå till sju, vilket han offentliggjorde någon vecka innan den åttonde planeten upptäcktes. Han lyckades dock snabbt revidera sin framställning...

Trots att Fareld har en helsida på sig att exemplifiera Hegels storhet saknas alla konkreta referenser. Hon anser att de tio bidragen till antologin är väl valda men går inte in på vad de handlar om. Det som kunde intressera en idéhistoriskt orienterad publik - t ex Hegels inflytande på Karl Marx - får vi inte veta något om. Hur kan det komma sig att en konservativ tänkare fick stor betydelse för  kommunister som Marx och Žižek?

En förklaring är att Marx inte var kommunist när han studerade Hegel. När han sedan med "vetenskapens" hjälp skulle detronisera andra varianter av kommunistiska läror använde han sig av Hegels dialektiska schema för den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det räckte vid mitten av 1800-talet för att ge ett sken av vetenskaplighet åt teorin att kapitalismen led av sådana inneboende motsättningar att den måste gå under i en stor konflikt mellan arbetare och bourgeoisie. Efter Kommunistiska manifestet  1848 arbetade Marx i 19 år med att konkret bevisa den inneboende motsättningen. Teorin lade han fram i Kapitalet 1867. Den innehåller ett logiskt fel och har oavsett detta inte heller på något annat sätt visat sig slå in i verkligheten.

Det hade varit intressant att få veta om det finns andra test av Hegels historieteori än den socialistiska falsifieringen. Kanske Hegels historieteori är en amsaga från början till slut? Sannolikheten är betydande eftersom Hegel inte kunde något om nationalekonomi, sociologi, ekonomisk historia, sociobiologi eller socialpsykologi. Eller är det så att Hegels läror inte kan falsifieras eftersom de utgör ett slutet system som självt förklarar varje skenbar falsifiering som en del av teorin? Har Hegel med verkligheten att göra?

Ett av de mest kända citaten från Hegels verk gäller ironiskt nog verkligheten. I boken Rättsfilosofins grundlinjer från 1820 skriver han:

"Was vernünftig ist, das ist Wirklich; und was wirklich ist, das ist vernünftig." (Det som är förnuftigt är verkligt; och det verkliga är förnuftigt.)

I söndagens Godmorgon Världen i P1 citerades detta av "Surdegskompaniet" när man raljerade över Göran Hägglund och hans tal om "verklighetens folk". Kunde det vara så att Hägglund hade läst Hegel?

Detta närmast aforism-liknande citat borde istället utsättas för en kritisk granskning. Är det verkligen särskilt genialiskt? Vad har det att säga om verkligheten egentligen? Jag kan inte låta bli att testa det med ett konkret exempel. Ta företeelsen panik. Här har vi något som uppenbarligen inte är förnuftigt. Panik finns därför tydligen inte i verkligheten. Är det inte bra gjort av Hegel? Men, men . . . om nu panik finns i verkligheten (mycket talar för det) så är panik en förnuftig företeelse. Aj då, det verkar inte bra...

Vad ska man ha Hegel till egentligen? Det kanske är så att denna typ av filosofi inte är något annat än en sorts skönlitteratur? Texterna har enbart en skenbar likhet med förnuft och verklighet. I själva verket kan vad som helst hända. Verkligheten kan avskaffas som den franske filosofen Jean Baudrillard (1929-2007) hävdade. Genom en "implosion" har verkligheten förvandlats till en uppsättning tecken. En annan fransk filosof, Jacques Derrida (1930-2004) har "dekonstruerat" Hegels metafysik. Men vad innebär det? Han verkar ha ersatt metafysik med ny metafysik. Det är inte filosofi utan poesi. Derrida är en av antologiförfattarna men vi får inte veta något annat än han menar att vi ständigt måste återvända till att läsa Hegel.

Vi vet att denna typ av filosofi är behäftad med ett svårartat reliabilitetsproblem. Detta demonstrerades handgripligt 1996 när Alan Sokal, en fysiker vid NYU, fick en bluffartikel publicerad i den ansedda poststrukturalistiska tidskriften Social Text. Om man inte kan skilja mellan filosofi och fejk blir denna typ av filosofi egentligen en sorts litteratur. Det är också vad professor Susan Haak, U of Miami, hävdat i en bok 1998. Där pekar hon på slagord, metaforer och språklig innovation som tecken på att denna filosofi istället är en form av litteratur.

Victoria Fareld har i sin apologetiska artikel "Hegel vill inte lämna oss i fred" i SvD inte lyckats visa att det inte är dags att städa ut "dammråttan Hegel". Möjligen kan de redan frälsta (är det övervintrade kommunister?) ha en annan uppfattning. Men är det tillräckligt? Finns det inga andra argument för Hegels relevans?

Läs även andra bloggares åsikter om Hegel, verklighet, förnuft.dialektik, Marx, Derrida, poesi, Sokal, Sokals bluff, poststrukturalism, filosofi på intressant.se

Måste det bli inflation när euron räddas?

Om den europeiska centralbanken köper krisländernas obligationer med nya pengar kommer räntorna att sjunka. Det ger inte inflation. Om krisländerna gör bankrutt kommer ECB:s nya pengar att steriliseras genom kapitalförlusterna. Det ger inte inflation.

Det finns ingen snabb lösning på eurokrisen. Men krisen kan förkortas genom "kraftiga nedskrivningar av krisländernas statsskulder". Det skriver professor Lars Calmfors i DN 9/8. Han vänder sig främst mot de planer på stödköp av statsobligationer som ECB-chefen Mario Draghi nu tycks ha fått stöd för.

Att kraftiga skuldnedskrivningar skulle vara en realt effektiv metod kan betvivlas. Konsekvenserna för banker, pensionsfonder och andra placerare utanför krisländerna skulle kunna bli ödesdigra med destruktiva spridningseffekter som följd. Dessutom behöver Spaniens banker rekapitaliseras och skulle genom en skuldnedskrivning istället drabbas av ytterligare en motgång. Det påpekar Martin Flodén på Ekonomistas 9/8.

Skuldnedskrivningar innebär också ett socialpsykologiskt problem. Varför ska man efterskänka skulder till länder som "misskött sig"? Opinionen borde ännu starkare motsätta sig en definitiv förlust än den förlustrisk som ytterligare stöd skulle innebära för eurons framtid enligt Calmfors. Dessutom förlorar blivande pensionärer en del av sitt kapital direkt vid en partiell statsbankrutt i Spanien, Italien, Portugal, Irland och Cypern.

Calmfors återkommer till sin tes att ECB:s tilltänkta stödköp av krisländernas statsobligationer kan ge stora kapitalförluster om de visar sig vara hopplöst insolventa. Detta skulle äventyra opinionen för euron i framtiden. Kanske det skulle vara bättre att ECB ställer ut en kraftfull garanti att räntan på obligationerna inte ska gå över en viss nivå (den skulle i praktiken kanske inte kosta något). Det har Calmfors tidigare varit inne på men nu förefaller han mera skeptisk.

Utgångspunkten för Calmfors' analys av ECB:s obligationsköp är tydligen att de finansieras med upplåning på kapitalmarknaden (steriliserade köp). Några QE (kvantitativa lättnader eller ökning av mängden pengar) ska det inte vara fråga om. Detta alternativ avvisar han med formuleringen:

" ECB kan alltid trycka hur mycket pengar som helst. Men givet centralbankens grundläggande uppdrag att upprätthålla prisstabilitet är det osannolikt att den skulle slå in på en inflationsväg. Förlustkapaciteten är emellertid mycket stor också vid fortsatt låg inflation."

Men om valet står mellan "inflationsvägen" och eurons undergång finns det skäl att tro att politikerna inte väljer att låta euron kollapsa. Den fråga som de därvid har att överväga är hur stor inflation icke steriliserade obligationsköp skulle innebära. Detta måste analyseras konkret så att inga förutfattade meningar kan smyga sig in.

När t ex Spaniens obligationer på andrahandsmarknaden går över 5-6 procent går ECB in och köper. Detta leder till att de tidigare innehavarna ser sig om efter andra, och säkrare, placeringar. Vid en sterilisering skulle dessa placerare ha kunnat köpa skuldpapper utställda av ECB etc. Nu är detta inte möjligt. Så vart ska det lösgjorda kapitalet ta vägen?

Någon kanske menar att de utköpta placerarna sätter in sina pengar i tyska statsobligationer som får ytterligare sänkt ränta. Men varför byta en placering som skulle ha gett 6 procent till en som ger drygt 1 procent? Är det inte mera troligt att placerarna söker sig till spanska obligationer som ger drygt 5 procent? Att de skulle förlora i värde genom att räntan går upp är ju nu genom ECB:s uppköpspolitik uteslutet. Motivet att kräva hög ränta för att kompensera risken för värdesänkning har nu bortfallit.

Inte ens svåra skuldtjänstproblem för t ex Spanien skulle betyda att marknaden skulle behöva befara skuldavskrivning och förluster. ECB har ju obegränsade "resurser" att köpa upp obligationer som sjunker i värde (får stigande ränta). Den privata marknaden kommer istället att vilja ha en någorlunda hög ränta och därför bidra till att sänka den. ECB:s obligationsköp minskar. Någon risk för höjd inflation verkar inte att finnas.

Risken sägs istället ligga i att t ex Spanien blir så till sig när landet kan låna till säg 5 procents ränta att man släpper alla hämningar och ökar de offentliga utgifterna utan hejd. Plötsligt är EMU:s nya finanspakt en nullitet och jättelika budgetunderskott möjliga genom ECB:s uppmuntran av moral hazard. Verkar det troligt?

Min hypotes är emellertid att de som varnar för inflation ser ett helt annat scenario framför sig. ECB misslyckas då i sina strävanden att rädda krisländerna. De ställer in betalningarna. Då har ECB betalat ut stora pengar som inga investerare har förlorat. Pengarna finns på något sätt hos krisländerna och ger då upphov till inflation. Det verkar som om man trodde att investerarna måste förlora sina pengar för att det inte ska bli inflation.

Så vitt jag kan se ger bankruttscenariot först upphov till monetära förluster genom att skulderna skrivs ner. Dessa förluster skulle ge deflation om de måste tas av de privata investerarna. Pensionerna blir mindre, spararna kan inte längre köpa bostäder eller bilar, båtar och andra sällanköpsvaror. Om ECB istället har finansierat lånen med QE kommer dessa pengar att steriliseras genom nedskrivningarna. Någon inflation ser inte ut att uppstå. Men euron går sannolikt under.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, eurokris, skuldkris, statsbankrutt, ECB, Spanien, nationalekonomi, ränta, ekonomi, politik på intressant.se

Euron klarar sig?

Två olika bedömningar har nyligen gjorts om hur sannolikt det är att euron består. Båda pekar på att sannolikheten är ca 85 procent om man undantar Grekland och något ytterligare land. Min egen bedömning har jag justerat upp till 60 procent efter Merkels omsvängning.

De två bedömningarna har gjorts av det brittiska forskningsföretaget Oxford Economics respektive av Fitch Rating. Oxford Economics ger sannolikheterna (Bbl 7/8) för sex olika utfall:

1. Alla euroländerna håller kvar euron. Tillväxten något negativ 2012-13. Sannolikhet 45 procent.

2. Grekland lämnar först och därefter följer andra riskländer efter till våren 2013. Sannolikhet 15-20 procent.

Scenariot i fall 2 är att den grekiska ekonomin råkar in i en allvarligare kris och regeringen faller. Utlandslån kan inte betalas tillbaka (omsättas). Därefter tvingas riskgruppen att lämna euron. Den består av Portugal, Irland, Spanien, Italien och Cypern.

3. Enbart Grekland lämnar euron. Kraftfulla beslut, som vi inte sett något av hittills, förhindrar spridningseffekterna. Sannolikhet 10-15 procent.

4. USA stramar åt vid årsskiftet med automatik. Skattehöjningarna försämrar konjunkturen i Europa. Sannolikhet 10 procent.

5. Kinas ekonomi tvärbromsar. Sannolikhet 5-10 procent.

6. USA:s och Europas finanspolitik stabiliseras. Företagen börjar investera och anställa. Sannolikhet 5 procent.

_ _ _

I Fitch Ratings kvartalsvisa investeringsenkät (DI 8/8) tror 5 procent av investerarna att euroområdet går mot ett storskaligt sammanbrott.

Ytterligare 9 procent tror att flera länder ställer in betalningarna men att det inte leder till att euroområdet bryter samman.

Härutöver tror 21 procent att Grekland och möjligen ett eller två länder till kommer att lämna euron.

De flesta deltagarna, 33 procent, tror dock  att euroområdet går mot en fiskal union.

Nästan lika många, 31 procent, tror att länderna kommer att fortsätta hanka sig fram (som förut).

Enligt Fitch tror alltså 64 procent på att euron överlever i alla länder och om man undantar Grekland och ytterligare något land är det 85 procent som tror på eurons framtid.

Enligt Oxford Economics är det närmare 60 procents sannolikhet att euron består förutom i Grekland. Så vitt jag förstår borde man också addera de mera perifera alternativen  som inte explicit anger att euron avvecklas i vissa länder. Då blir sannolikheten också ca 85 procent att euron överlever förutom i Grekland.

Själv bedömde jag för en vecka sedan (2/8) att sannolikheten var knappt 50 procent att euron skulle behållas i de flesta länderna. Det var efter det att ECB-chefen Mario Draghi hade fått en knäpp på näsan av tyskarna och fått krypa till korset. Några kraftfulla åtgärder verkade inte kunna krystas fram. Men därefter har tyskarna svängt och Merkels talesperson Georg Streitner klargör (SvD 7/8) att den tyska regeringen står bakom Draghis idé om stödköp av obligationer (krisländerna måste dock ansöka).

Mot bakgrund av dessa möjligheter borde sannolikheten för eurons överlevande i de flesta länderna öka. Om sannolikheten är 25 procent att euron avvecklas för flertalet länder under den akuta fasen och att det är 20 procents sannolikhet att det görs något misstag under försöken att konsolidera euron åren därefter blir risken för undergång 40 procent. Det innebär att det finns 60 procents sannolikhet att euron klarar sig.

 Läs även andra bloggares åsikter om euro, EMU, eurkris, skuldkris, eurons kollaps, ekonomi, Europa, politik intressant.se

Hur blir statens kapitalförluster kännbara för skattebetalarna?

Om det planerade stödet till krisländerna från ECB misslyckas kommer det att bli kapitalförluster för centralbankerna. Detta är dock inte detsamma som att det behövs skattehöjningar och nedskärningar. Alternativet att nu låta krisländerna kollapsa leder dessutom till mycket större påfrestningar för de välskötta ländernas skattebetalare.

Den konventionella synen på stödet till krisländerna inom eurozonen är att det kostar stora pengar för de starka ländernas skattebetalare. Allmänheten bibringas uppfattningen att det måste göras nedskärningar i den sociala välfärden för att samla ihop pengar till misskötsamma och sorglösa sydeuropéer. Detta budskap sprids både av  missnöjespartier och boulevardpressen i euroländerna. Även från kommunistiskt håll misstänker man att någon "snor vår välfärd". Här finns en förklaringsfaktor till att svaga politiker inte vågar driva någon kraftfull räddningspolitik.

Det finns dock andra förklaringar också. Förbundskansler Angela Merkel presenterades ursprungligen som stark och kraftfull. Men denna beskrivning har visat sig vara ganska felaktig. Det visar de senaste årens velande och tjurande om krispolitiken från hennes sida. Thomas Lundin i SvD Näringsliv (nätet 4/7) menar att det beror på att hon är indragen i ett komplicerat maktspel på hemmaplan, där mäktiga delstater, trilskande koalitionsvänner från bayerska systerpartiet CSU samt  författningsdomstolen begränsar hennes inflytande. Är det inte dessutom så att hon har egna parlamentsledamöter som går emot krishjälpspolitiken?

Det är sällan man hör några ekonomiska argument för att det behövs stödinsatser för att euron inte ska braka samman. Euron har mer och mer blivit ett prestigeprojekt som det verkar vara viktigt att rädda för att inte ett antal europeiska politiker ska tappa ansiktet. Finns det inga fördelar med att euron inte går under det närmaste året? Ät det enbart tunga bördor för skattebetalarna i räddningsländerna som väntar?

Sveriges främsta euroexpert hade tillfället att förklara sambanden när han uppträdde i TV i veckan. Han heter Lars Calmfors och ledde EMU-utredningen (SOU 1996:158). Jag kan inte minnas att han då kom fram till att det fanns risk för att skattebetalarna i några euroländer skulle få betala stora pengar till svaga länder om det blev ekonomisk kris i världen. Nu sade han i Aktuellt 2/8 att en politisk kris utgör det största hotet mot euron. Denna risk för kris ser han i form av att skattebetalarna runt om i eurozonen märker att de får stå för notan för krisländerna:

"Jag ser en väldig politisk risk för när medborgarna får det klart för sig så tror jag man får en väldig politisk reaktion mot hela europrojektet som jag tror är det största hotet mot euron."

Vad han kommenterar är dock inte några överföringar av stödpengar till krisländerna. Det är bara  fråga om ECB:s planer på att stödköpa krisländernas obligationer för att sänka räntorna som oroar honom. "Det kan leda till att krisländerna sedan inte kommer klara att betala tillbaka på de skulder som de här obligationerna innebär" (någon gång i framtiden). "Då blir det kapitalförluster för ECB och alla de nationella centralbankerna i eurosystemet vilket drabbar skattebetalarna framförallt i Tyskland och de mer välskötta länderna" säger Calmfors.

Men på vilket sätt drabbas skattebetalarna av centralbankernas kapitalförluster? Det måste vara väldigt kännbart eftersom det enligt Calmfors riskerar att leda till en politisk reaktion som avskaffar euron. Så vitt jag kan förstå innebär en kapitalförlust endast indirekta effekter på centralbankerna och mycket utspädda effekter på skattebetalarna.

En oklar punkt i stödköpsplanerna är huruvida ECB ska låna upp pengarna på kapitalmarknaden och därefter låna ut dem i form av obligationsköp på andrahandsmarknaden eller om ECB ska vidta QE ("trycka pengar") för att finansiera köpen. I det senare fallet kan jag inte se att "kapitalförlusterna" skulle drabba skattebetalarna i de välskötta länderna.

Om ECB däremot lånar pengar kommer ett fallissemang för obligationsutställarna att drabba ECB i form av problem i återbetalningen av de upplånade pengarna någon gång i framtiden. Eftersom ECB kan skapa nya pengar borde det inte vara något problem i princip. Men om man vill se ECB mera som en vanlig bank som ägs av ett antal stater kommer det an på dessa att skjuta till nytt kapital för att täcka förlusterna. Dessa pengar tas dock inte från skattebetalarna utan lånas upp på kapitalmarknaderna (kanske av ECB?). Det ökar räntekostnaderna något men eftersom länderna är välskötta är räntorna låga. Belastningen för skattebetalarna borde inte bli så monstruös att medborgarna kräver eurons avskaffande (det skulle inte heller kunna leda till att man undkom räntorna). Calmfors' logik ser ut att brista.

Till detta kommer att Europas politiker måste klargöra vilket alternativet är. Om ECB inte köper obligationer för att hålla räntorna nere kommer en betalningsinställelse ännu säkrare att inträffa. Då kommer pensionsfonder och andra placerare som till stor del representerar småsparare att förlora en stor del av kapitalet. Det kanske Calmfors anser är bättre? Men en skuldnedskrivning i krisländerna kommer också att drabba eurozonens banksystem och i viss mån även banker utanför. Förlusterna leder till att det blir en 'credit crunch' som ökar arbetslösheten kraftigt. Den måste motverkas med hjälp av en rekonstruktion av bankerna som måste få pengar från staterna. Eftersom det inte går att låna pengar så lätt när det råder kreditkontraktion så måste skatterna höjas och nedskärningar vidtas i den sociala välfärden.

Alternativet till att inte stabilisera de stora krisländernas finansiella utveckling kommer att bli ännu dyrare för skattebetalarna i de välskötta länderna än ett misslyckat stöd till dessa länder. Dessutom kommer de välskötta länderna att drabbas av krisländernas finansiella sammanbrott med högre arbetslöshet och välståndsminskning som följd. Det är sådana konsekvenser som borde komma fram i debatten snarare än risken för att det kan bli litet högre räntebörda i framtiden.


Läs även andra bloggares åsikter om kapitalförlust, ECB, stödköp, obligationer, EU, euro, ränta, skuldkris, ekonomi, skattebetalare, nationalekonomi, Calmfors, politik på intressant.se

Hur slutar eurokrisen?

Min bedömning är att risken är 40 procent att de kortsiktiga räddningsåtgärderna för euron misslyckas. Om Europa kan komma till fas två med överstatlighet mm är risken 20 procent att något fatalt misstag ändå görs som likviderar euron. Totalt 52 procents risk för euron.

Efter ECB-chefen Mario Draghis nyckfulla framträdande på dagens presskonferens där han klargjorde att räntan är oförändrat 0,75 procent och att inga åtgärder nu vidtas för att bekämpa eurokrisen uppstår den berättigade frågan: hur ska det här sluta? För några dagar sedan gjorde han ett kraftfullt uttalande om att tillräckliga åtgärder skulle vidtas, vilket skapade förväntningar att det idag skulle ha kommit närmare besked om vari dessa skulle bestå. Men Draghi spelar ett farligt spel med Europas ekonomi eller också pågår en maktkamp i kulisserna som förklarar varför politiken framstår som nyckfull.

ECB skulle kunna köpa de krisande ländernas statsobligationer eller låna ut nya pengar till bankerna mot 1 procents ränta med avsikten att bankerna i sin tur skulle köpa obligationerna. Planerna på detta har kanske fått skrinläggas under utsändandet av dimridåer om att olika kommittéer ska utvärdera dessa möjligheter. Tyskland motsätter sig dessa åtgärder enligt ett uttalande igår av ekonomiministern Philipp Rösler som hävdar att detta strider mot fördraget (DN 1/8-12). Draghi har kanske valt att vika undan och inte ta strid trots att han skulle kunna det.

Därför kan man spekulera kring hur det hela slutar. Kommer euron att överleva trots att en kraftfull räddningspolitik förhindras av Tyskland och några andra länder med okunniga hemmaopinioner? Vad menas i så fall med överleva? Finns det någon expert som är beredd att förklara att samtliga nuvarande euroländer kommer att finnas med i EMU om några år och hur det skulle gå till? I DN 30/7-12 uttalade sig fyra experter om hur det skulle kunna gå på några års sikt. Ingen var entydigt övertygad om att Grekland skulle kunna bli kvar.

Den som var mest optimistisk var professor Lars Jonung som menade att euron kommer att överleva med en starkare ekonomisk och finanspolitisk samordningsmekanism efter krisen. Implicit förutsätter det att den akuta krisen idag kan hanteras utan så stora omvälvningar att flera länder lämnar euron. Om Grekland säger Jonung att det finns en risk att Grekland inte uppfyller sina krav och måste lämna. Men uppgörelsen nu i dagarna om nedskärningar tyder på att de utlovade stödpengarna ännu en gång kommer att betalas ut.

Bankekonomen Cecilia Hermansson bedömer att risken är 40 procent för att Grekand och kanske några till ska lämna euron. Även professor Lars Calmfors bedömer att risken är 50 procent att de sydligare länderna lämnar euron. Kvar blir en nordeuro med Tyskland, Österrike, Nederländerna, Finland, Estland och "kanske även Belgien och Frankrike". För att euron ska bevaras intakt fordras betydande nedskrivningar av krisländernas skulder. Det drabbar ESM, EFSF, ECB, banker och pensionsfonder mfl. Vissa banker måste tas över av stater eller av räddningsfonderna. Sannolikheten är 50 procent för detta scenario där tydligen också Grekland blir kvar.

Bankekonomen Robert Bergqvist menar att "sannolikheten är hög för att euron i sin nuvarande form inte kommer att finnas om ett par år". Detta tolkar DN som att den upplöses. Men den skulle fortfarande kunna räddas, menar han, med ökad överstatlighet och vilja hos medborgarna att ställa upp ekonomiskt för andra länder. Som alla vet är det en orealistisk förhoppning.

De fyra experterna har inte behövt beskriva de akuta åtgärder som behövs för att komma till fas två: inrättandet av överstatliga åtgärder. Hermansson säger visserligen att ECB skulle kunna trycka pengar men samtidigt vet vi att detta är osannolikt pga Tysklands motstånd. Min bedömning är att sannolikheten är 40 procent att den kortsiktiga politiken misslyckas så att Europa aldrig kommer till fas två, Om man kommer dit (troligtvis utan Grekland) tror jag att sannolikheten är 50 procent att man inte kan enas om överstatliga regleringar. Frågan är om det också betyder att euron måste upplösas.

Det kanske går att ha en euro som inte har försetts med några riktigt kraftfulla överstatliga institutioner? Det blir litet som i början av 00-talet. Men politikerna blir mer benägna att hota med svaga repressalier om någon missköter sig. Om det inte blir en ny världskris kanske ett sådant system kan hanka sig fram.  Men därtill måste man räkna med att Europas svaga och föga kompetenta ledare ändå begår något ödesdigert misstag som medför eurons upplösning. Jag tror att sannolikheten för detta är 20 procent.

Min bedömning innebär alltså att sannolikheten är 52 procent för att euron upplöses inom ett decennium. (Beräkningen är 40% för krasch på kort sikt och 20% av de 60% som återstår för fatalt misstag som ger upplösning.)

Läs även andra bloggares åsikter om eurokris, skuldkris, EU, EMU, euro, Grekland, euroupplösning, ECB, nationalekonomi, skuldkris, ekonomi, politik på intressant.se