Enbart kapitalbildning ger ingen tillväxt

När produktiviteten ökar genom innovationer blir investeringar mer lönsamma. Då ökar kapitalbildningen och välståndet. Att på politisk väg öka sparandet och investeringarna, som man tidigare trodde skulle ge tillväxt, är inte någon säker framgångsväg. Hur många miljarder människor har inte gått miste om välstånd genom detta socialistiska misstag?

Välståndet varierar kraftigt mellan världens länder. Även tillväxten av välståndet varierar mycket. Mexiko och Polen har idag t ex ett välstånd som motsvarar USA:s vid slutet av 1940-talet (real BNP per capita). Det finns dock inga belägg för att välståndet generellt utjämnas mellan rika och fattiga länder. Däremot konvergerar väståndet bland gruppen rika länder.

Att få högre välstånd är ett viktigt mål för många politiker. Under en stor del av 1900-talet försökte en politisk ideologi tränga fram som till dominerande del byggde på ett speciellt recept för att snabbt öka välståndet: socialistisk planhushållning. Dess program gick ut på att genom planering av ekonomin få fram en forcerad kapitalbildning som dessutom genom tvångsdirektiv kunde fördelas på tung respektive lätt industri och sedan på konsumtionsvaruindustri enligt dåtidens nationalekonomiska teorier om hur man skulle få snabb tillväxt. Men socialismens recept för tillväxt visade sig vara felaktigt. Modern tillväxtforskning har kommit fram till nästan helt andra orsaker till snabb tillväxt än de socialistiskt influerade nationalekonomerna på 1900-talet.

Ett kraftfullt argument formulerades av Robert Lucas år 1990. Han påpekade att USA år 1985 hade 15 gånger högre välstånd än Indien. Om detta varit en följd av olika kapitalintensitet skulle kapitalavkastningen varit 58 gånger högre i Indien än i USA. Investerarna i USA skulle ha fört över enorma tillgångar till Indien för att förränta sitt kapital tll denna höga avkastningsgrad, vilket definitivt inte var fallet. Välståndet beror alltså på mycket annat än realkapitalutrustning.

Två andra faktorer är tillsammans mer viktiga än kapitalbildningen: total produktivitet och arbetskraftens utbildning. Total faktorproduktivitet (TFP) innefattar alla effekter som inte kan tillskrivas mer maskiner och anläggningar (med högre kvalitet) eller mer utbildning för arbetskraften. Det är alltså inte bara teknisk utveckling utan också förbättrad organisation av både produktion och distribution samt minskad distorsion och förbättrad statlig politik som ingår i produktivitetsmåttet TFP. Tillväxtforskningen har kommit fram till att ca 60 procent av skillnaderna i nivån för realinkomsterna per anställd i olika länder beror på skillnader i TFP. Och uppemot 90 procent av skillnaderna i tillväxttakt kan tillskrivas skillnader i TFP.

Eftersom utbildning svarar för en betydande del av den återstående skillnaden blir realkapitalets andel tämligen begränsad. Dessutom är det inte så enkelt som att mera realkapital skulle förbättra tillväxten. Det är ofta den omvända kausaliteten som gäller. Förbättrad produktivitet leder till bättre lönsamhet för investeringar och framkallar alltså den ökade kapitalbildningen. Vill man ha högre välstånd är det alltså orsakerna till bättre faktorproduktivitet som politikerna borde fokusera på - inte hur högre sparande skall kunna framtvingas.

En viktig del av produktiviteten sammanhänger med hur forskning och utveckling (FoU) hanteras. Paul Romer presenterade 1990 en modell för hur patentlagstiftningen höjer avkastningen för FoU-investeringar men där det finns möjligheter i det juridiska systemet för andra att utnyttja innovationerna. Detta minskar FoU-kostnaderna för samtliga innovatörer. Under 1980-talets socialistiska debatt i Sverige var man detta samband på spåren när ett motiv för löntagarfonder sades vara att öka satsningarna på FoU. I själva verket satsade Sverige 1981-98 mer på FoU än USA (ca 2 % av BNP) och Japan (ca 2,5 %).

Genom globalisering och internationellt handelsutbyte sker en specialisering av FoU-verksamheten som ökar produktiviteten. Utan handel skulle mycket av FoU karaktäriseras av dubbelarbete. Eftersom det bara är en handfull länder som svarar för det mesta av FoU ger handeln också spridningseffekter till resten av världens länder. Med detta är dock inte sagt att generella minskningar av handelshinder är ett entydigt tillväxtrecept för ett enskilt land. De teoretiska modellerna är inte entydiga. Och enligt Paul Bairoch (1993) visade de europeiska erfarenheterna vid slutet av 1800-talet att tillväxten ökade under tio år efter en övergång till mer protektionism (med Italien som undantag). Emellertid finns inga nyare belägg för att handelshinder skulle vara tillväxtbefrämjande för enskilda länder.

Förmågan att öka produktiviteten inom de industrialiserade länderna är trots handel och teknikspridning så kraftfull att inkomstskillnaderna tenderar att öka mellan Nord och Syd. Från början av 1800-talet till 1:a världskriget ökade de totala inkomstskillnaderna i världen samtidigt som differenserna inom länderna stod stilla. Därefter skedde en utplaning som efter 1960 åter övergick till kraftigare skillnader framemot sekelskiftet. Eftersom skillnaderna inom länderna minskade kraftigt fram till 1950 har de totala inkomstdifferenserna i världen alltmer berott på skillnaderna mellan länder.

Tillväxten och ökningen av "ojämlikheten" har av vissa ansetts drabba de fattiga medan andra hävdat att framstegen varit till gagn för alla. Den fattigaste femtedelen har sålunda fått en alltmer minskande andel av världens inkomster. Men om inkomsterna ökat tillräckligt kraftigt kan de fattiga ändå ha fått det bättre. Uppgifterna om andelen som lever på en dollar (1985 års prisnivå) om dagen visar en tydlig förbättring. Vid början av 1800-talet levde 5/6 av världens befolkning under denna nivå. Nu rör det sig om en femtedel.

Mot detta har vänstern försökt invända att det genom folkökningen ändå skulle vara flera som lever under gränserna på en eller två dollar. Är det ett hederligt argument? För att kunna ge ett svar måste vi överväga alternativen. Med sämre tillväxt skulle färre kunna överleva på mindre än en dollar om dagen. Då hade det funnits färre extremt fattiga eftersom de antingen varit döda eller aldrig blivit födda. Eller borde tillväxten ha varit ännu snabbare så att förhoppningsvis fler kunnat ta sig över fattigdomsgränsen? Det hade förutsatt att inte folkökningen också blivit snabbare. Vad vänstern önskat är nog snarare att de rika länderna både skulle ha avstått från mycket av tillväxten och samtidigt ökat understödet till de fattiga länderna. Om resultatet då ändå hade blivit fler fattiga genom extra folkökning kan man fråga sig vad som varit vitsen. Kritiken mot att tillväxten inte ger tillräckliga fördelar för de fattiga kan lika gärna träffa u-hjälpen.

Befolkningsökningen är en funktion av en fördröjd anpassning till ökat välstånd. I ett verkligt fattigt samhälle överlever inte mer än några av barnen till vuxen ålder. När inkomsterna ökar överlever flera av barnen. Denna mekanism måste förändras för att tillväxten skall hinna ifatt. Det finns glädjande nog siffror som visar att det redan skett en minskning i absoluta tal av de extremt fattiga. Men för att tillväxten skall komma igång i de fattigaste länderna måste det ekonomiska livet skyddas både från kriminalitet och från de styrandes övergrepp. Tillväxtforskningen har funnit att ytterst är det goda institutioner som ger tillväxt. Egendomsrätten slår vakt om kapitalbildningen och investeringar i FoU. Det rättsliga systemet måste också se till att olika avtal upprätthålls och att de styrandes makt begränsas. Ökat välstånd kräver frihet och rättssäkerhet. Miljarder människor har i länder som prövat socialistisk kapitalbildning redan gått miste om omätliga mängder välstånd alldeles i onödan.

Läs även andra bloggares åsikter om välstånd, tillväxt, socialism, planekonomi, kapitalbildning, investeringar, produktivitet, FoU, innovationer, u-länder, fattiga, Nord-Syd, nationalekonomi, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se

Puerto Rico näst lyckligast i världen

Ett fattigt land med en individualistisk kultur kan vara långt lyckligare än ett rikt land med kollektivistisk kultur. Med rätt inställning och viss rikedom kan man bli lyckligast i världen som Danmark.

Dagens Nyheter redovisade den 2 juli hur invånarna i 20 länder svarat på frågorna om hur lycklig man är och hur nöjd man är med sitt liv idag. Undersökningen är gjord av World Values Study Group vid ISR vid universitetetet i Michigan. Den stora dagstidningen påstod att artikeln skulle finnas på nätet men detta stämde inte. Den lista som man kan rekonstruera från papperstidningen (av 97 länder) framgår nedan.

1. Danmark
2. Puerto Rico
3. Colombia
4. Island
5. Nordirland
6. Irland
7. Schweiz
8. Nederländerna
9. Kanada
10.Österrike
11.El Salvador
12.Malta
13.Luxemburg
14.Sverige
15.Nya Zeeland
16.USA
17.Guatemala
18.Mexiko
19.Norge
20.Belgien

Finland kom på 25:e plats och bland de sista av de 97 länderna fanns Zimbabwe, Armenien och Moldavien. Artikelförfattaren Marcus Lillkvist på DN har talat med Bi Puranen som är generalsekreterare för WVS. Hon är mycket nöjd med Sveriges placering på plats 14. Hon förklarar skillnaderna mot Danmark med att svenska kvinnor är mindre jämställda, att ungdomarna upplever mindre inflytande och att den svenska arbetsmarknaden är mer stressig än den danska.

Ronald Ingelhart på UoM är ordförande för WVS och framhåller att det dåliga vädret i de nordiska länderna uppvägs av demokrati, hög levnadsstandard och tolerans. Den fråga man dock ställer sig är varför Puerto Rico, Colombia, El Salvador, Guatemala och Mexiko (som i motsv undersökning 2004 låg på andra plats) hamnar så högt upp och långt före länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Grekland. Detta gäller också Chile, Brasilien och Argentina som placerar sig relativt högre än förväntat medan Japan ligger lägre än förväntat. Vad lyckoforskningen har att säga om detta framgår inte av DN-artikeln.

Det finns fem områden som anses ha betydelse för hur hur befolkningen i ett land placerar sig i genomsnittlig lyckonivå. 1) Ekonomiska faktorer, 2) Politisk frihet, rättsäkerhet och rättigheter, 3) Trygghet och stabilitet, 4) Offentliga sektorns serviceområde samt 5) Kulturella normer, värderingar, föreställningar och levnadssätt. Här är det fjärde området omdiskuterat. En skattefinansierad välfärdssektor anses inte vara av betydelse för den genomsnittliga lyckonivån. Inte ens arbetslöshetsförsäkringen har ett säkert samband med lyckonivån. En förklaring kan vara att det finns andra system som fyller samma funktioner. En annan är att statliga bidrag kan ha negativa bieffekter som motverkar de positiva effekterna.

När det gäller de kulturella faktorerna (5) visar forskningen för de rikare länderna att människor som lever i individualistiska kulturer generellt sett är lyckligare än de som lever i kollektivistiska. Medlemmarna betraktar sig där som individer snarare än som tillhörande något kollektiv och man ingår ofta i flera olika grupper samt är fri att välja sitt umgänge. Man är fri från grupptryck och socialt tvång, gifter sig av kärlek, väljer egen livsstil och rör sig efter egen vilja.

I en kollektivistisk kultur är medlemmen underkastad en tongivande grupp, ofta familjen eller stammen. Här görs en skarp åtskillnad mellan denna grupp och utomstående. Ens egen identitet ser man som knuten till gruppen som man har sin lojalitet och förpliktelser till. Gruppkonformism råder och privata åsikter håller man för sig själv (om man har några). Det starka sociala trycket gör människorna mindre lyckligaa. Dock finns en tendens i fattiga samhällen att ett sådant socialt stöd skyddar mot olyckor och svårigheter.

Ju mer kollektivistisk en kultur är desto mer önskvärt har det visat sig att känna känna skuld och desto mindre önskvärt att känna stolthet. Här verkar finnas en förklaring till att hedonistiskt orienterade latinamerikanska länder ligger så högt trots sin ekonomiska fattigdom och att länder som Japan ligger så lågt trots sin rikedom.

Mer komplicerat att förklara är varför t ex Frankrike ligger så pass lågt medan USA ligger klart högre. Detta kan sammanhänga med att kulturella skillnader betonar vilka känslor som betraktas som värdefulla och att detta i sin tur påverkar hur man kommer ihåg dem för att sedan rapportera dem vid utfrågningar.

Uppenbarligen "kan inte lyckan köpas för pengar". Det finns så många andra faktorer som påverkar hur man svarar på lyckoforskarnas frågor. Tydligen kan man vara ganska olycklig trots högt välstånd. Men med rätt inställning kan man både vara lyckligast i världen med högt välstånd (Danmark) och lika lycklig med betydligt mindre ekonomiskt välstånd (Puerto Rico och Columbia).

Läs även andra bloggares åsikter om Lycka, lyckoforskning, lyckomätning, lyckoranking, individualism,kultur, filosofi, ekonomi på intressant.se

Finansen i konflikt med Riksbanken om inflationen

De importerade prisökningarna (eller klimatpolitiskt motiverade skattehöjningar) kan leda till att inflationsmålet inte uppnås utan att Riksbanken tvingar fram en prissänkande lågkonjunktur. I detta läge kan inte finansministern presentera skattesänkningar och höjda utgifter som medicin mot Riksbanken. Hela inriktningen verkar feltänkt.

Finansminister Anders Borg vill motverka Riksbankens räntehöjningar med skattelättnader , infrastruktursatsningar och investeringar i forskning. Det uttalade han i SvD den 5 juli. Men det betyder att finansdepartementet och Riksbanken är på kollisionskurs när det gäller den framtida ekonomiska politiken. Finanspolitiken drar i expansiv riktning och penningpolitiken i kontraktiv.

När Riksbanken höjer räntan den 9 juli har åtgärden tre syften som skall återföra prisstegringstakten till 2 procent på ett par års sikt. Det omedelbara syftet är att kungörandet av höjningen och hotet om ytterligare två lika stora höjningar senare i år skall stämma ner allmänhetens inflationsförväntningar och de fackliga organisationernas ambitioner att riva upp avtalen och begära extra löneökningar samt dämpa ner föreställningarna att man kan ackumulera lönekrav till 2010. Det något mera långsiktiga syftet är att stärka kronan så att importpriserna dämpas. Den effekten är dock ganska begränsad och motverkas av att ECB också höjde räntan för euro-området.

Det är den tredje effekten att via en nedkylning av den inhemska konjunkturen få lägre löneökningar och lägre vinster som båda gör företagen benägna att rentav sänka sina priser som är viktigast. Detta skall ske genom att låntagarna blir fattigare när räntan stiger. Bostadsägare och andra skuldsatta måste dra in på sin vanliga konsumtion och kanske börja spara för att få tillbaka en del av den förlorade förmögenheten som beror på prisfall.

Vi kan betrakta en toppbelånad villaägare som nu måste räkna med att det blir för dyrt att bo kvar. Han säljer huset som förlorat en del värde sedan han köpte när räntan stod lågt. Det blir ingenting över. För att få en grundplåt till ett litet radhus eller en bostadsrätt måste han därför snabbt börja spara ihop till den egna insatsen. Det blir inte mycket annan konsumtion. Att begära löneökningar är inte att tänka på eftersom hans arbetsgivare säljer dåligt av samma skäl eller har fått svårigheter på exportmarknaden därför att den internationella konjunkturen går sämre.

Eftersom den största delen av "inflationen" utgörs av utländska prisstegringar på olja och livsmedel samt av räntehöjningarna själva och av elbolagens manipulerande med elpriserna (nu de norska kablarna) krävs det starka effekter på den kvarvarande delen av konsumtionen för att prisstegringarna skall komma ner till två procent. I värsta fall måste priserna sjunka på inhemska varor och tjänster för att uppväga alltför kraftfulla utländska prisstegringar. Med den nordiska elbörsen och fungerande elkablar till Danmark (kol) kommer elpriserna inte att sjunka ens om det blir massarbetslöshet av 90-talsmodell. Övriga priser kan kanske bara sjunka om det inte blir några löneökningar alls. Det är den matematiska följden av det mekaniska inflationsmålet.

Vad skulle bli följden av att finanspolitiken gjordes mer expansiv i ett så kärvt läge? Naturligtvis skulle inte efterfrågan minska så mycket om det blir "bättre konsumtionsmöjligheter, samtidigt investera långsiktigt i det som skapar tillväxt: infrastruktur, forskning, förskola och utbildning" enligt Anders Borg. Att öka efterfrågan med 20-30 miljarder kronor som han menar att det finns utrymme för är praktist omöjligt om de internationella prisstegringarna fortsätter - om inflationsmålet skall uppnås.

Skulle finansminsitern försöka med sina expansiva åtgärder måste Riksbanken överväga ytterligare räntehöjningar. På så vis skulle Thomas Östros indirekt få rätt. Genom skattesänkningar blir lågkonjunkturen inte tillräckligt allvarlig för att driva fram kompenserande prissänkningar som skall uppväga de utländska prishöjningarna.

I detta läge kanske lösningen ligger i att genom skattesänkningar eliminera de utländska prisstegringarna. Sänkt bensinskatt och sänkt moms på livsmedel (eller matsubventioner) skulle med Riksbankens nya tolkning av inflationsmålet (KPI med bara ränteförändringarna borträknade) på ett ögonblick göra den restriktiva räntepoliken överflödig. Om sedan LO och Unionen deklarerade att de inte tänker medverka till några extra löneökningar skulle kanske pengarna också räcka till delar av finansministerns övriga önskelista.

Dessa anomalier blir följden av att ha ett mekansikt inflationsmål som inte gör undantag för specifika utländska prisstegringar eller hemgjorda monopolistiska priser samt inte heller för höjningar av indirekta skatter. När klimatpolitiskt motiverade skattehöjningar på vissa varor skall införas om några år får vi tillbaka situationen där Riksbanken måste driva fram en lågkonjunktur för att kompensera dessa prisstegringar med prissänkningar på inhemska tjänster mm. Det verkar ytterst ogenomtänkt att frångå KPIX (med undantag dessutom för importerade prishöjningar) som mål för inflationen, som Riksbanken deklarerade i början av juni.

Om finansministern istället väljer expansiv finanspolitik som medicin mot Riksbanken har en olöslig konflikt uppkommit. Eller tror finansministern att räntehöjningar på något annat sätt än genom kontraktiva verkningar håller tillbaka prisökningarna? Han kanske intar den teoretiske nationalekonomens position att räntehöjningar på ett avgörande sätt apprecierar växelkursen och sänker de importerade priserna?

Andra bloggar om: Riksbanken, räntehöjning, räntepolitik, penningpolitik, nationalekonomi, inflation, ränta, lön, löneförväntningar, ekonomi, politik, på intressant.se

Östros har fel om inflationen

Om drygt två år riskerar vi att få en finansminister som inte kan mycket om ekonomi. Inflationen beror inte på regeringens skattesänkningar som Östros påstod när Riksbanken höjde räntan. Tvärtom har företagens priser hållits tillbaka på bekostnad av vinsterna.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros har en formellt gedigen ekonomisk utbildning till skillnad från sin företrädare Pär Nuder. Men när Riksbanken offentliggjore att räntan skulle höjas med 25 punkter den 9 juli gick Östros ut med ett TT-meddelande där han kungjorde att det var regeringens fel. Han menade att det var skattesänkningarna som bidragit till prisstegringarna som senaste 12-månadersperiod var 4 procent. Så här sade Östros:

"Riksbanken är i ett svårt läge och regeringen har bidragit till det läget eftersom den har gödslat med mycket stora skattesänkningar. De bidrar förutom oljepriser och livsmedelspriser till pressen uppåt."

Östros menar alltså att näringslivet har höjt priserna på grund av att efterfrågan är så stark från hushållen som fått skattesänkningar 2007 och 2008. I så fall skulle företagen trots låga löneökningar ha höjt sina priser så att vinsterna hade ökat. Detta kan lätt kontrolleras i Konjunkturinstitutets rapport (pdf) som kom i mitten på juni. Där finns en tabell som visar hur priser, löner och vinster per producerad ehet förändrats dessa två år med prognos för nästa år och 2010.


Av tabellen framgår på rad 7 hur priset på företagens förädlingsvärde förändrats. Det ökar med 2,3 respektive 1,9 procent åren 2007 resp 2008. Den alltför höga ökningen sammanhänger med att produktiviteten ökar dåligt dessa år eftersom sysselsättningen ökar medan efterfrågan är svagare. Att Östros har fel visas dock av de två följande raderna. Den åttonde visar hur priserna skulle ha ökat om löneökningarna hade slagit igenom automatiskt på priserna. Då hade vi haft prisstegringar på 4,7 resp 3,9 procent.

Först om priserna hade ökat mera än dessa siffror (på rad 8) hade vi kunnat misstänka att företagen passat på att höja priserna för att efterfrågan genom skattesänkningarna var så god. Men detta skedde inte. Istället sänkte företagen sina vinster för att slippa höja priserna så mycket som lönekostnaderna ökade. Det är alltså raka motsatsen till vad Thomas Östros antyder.

Andra bloggar om: Riksbanken, räntehöjning, räntepolitik, penningpolitik, nationalekonomi, inflation, ränta, lön, löneförväntningar, ekonomi, politik, på intressant.se

Fackets gny orsakade räntehöjningen

Riksbanken höjer reporäntan från 4,25 till 4,5 procent. Det fördyrar en rad bostadslån och leder till minskad efterfrågan. Syftet är att öka arbetslösheten så att löneökningarna inte blir inflationsdrivande. Om fackföreningarna hade försäkrat att de inte tänkte riva upp avtalen hade räntan inte behövt höjas.

Stegringen av konsumentprisindesx med 4 procent den senase 12-månadersperioden är så gott som helt orsakad av stigande olje- och livsmedelspriser samt Riksbankens räntehöjningar. Vi har inte en allmän prisstergring som är definitionen av begreppet inflation. Detta är Riksbanken medveten om. Men syftet med räntehöjningen är att förebygga en löne- och prisspiral. Den centrala motiveringen är följande passus:

"Penningpolitikens uppgift är inte att försöka påverka förändringar i relativa priser, det vill säga att vissa priser stiger mer än andra. Globalt stigande priser på råvaror leder till en välfärdsförlust för svenska hushåll. Det kan penningpolitiken inte göra något åt. Däremot kan penningpolitiken motverka spridningseffekter som leder till en allmän prisuppgång vilket i värsta fall kan sätta igång en löne- och prisspiral. En sådan utveckling skulle vara mycket negativ för ekonomin på längre sikt och skulle kräva mer långtgående penningpolitiska ingrepp längre fram för att brytas."

Detta betyder att Riksbanken skulle kunna ta intryck av uppgifter om låga löneförväntningar i framtiden. Men har fackföreningsrörelsen försökt lugna Riksbanken? Har de försäkrat att de inte tänker begära större löneökningar? Har de gjort utfästelser att avtalen skall hållas och att de kommer att slå ner på eventuell löneglidning?

Nej, istället har man haft diskussioner om att riva upp avtalen inom LO-området. Det är klart att Riksbanken inför sådana hotfulla tendenser skyndar sig att höja räntan och därtill avisera ytterligare räntehöjningar. Ansvaret faller tungt på LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Var har hon funnits när det gällt att lugna ner både medlemsförbunden, medlemmarna och Riksbanken? Förstår hon inte vilken uppgift hon har som LO-ordförande?

Det är faktiskt så att LO:s chefsekonom Dan Andersson i en artikel i Dagens Industri den 7 maj förklarade att Riksbankens tidigare räntehöjning i år var "dum" därför att man inte hade klart för sig att det bland allmännheten inte fanns några förväntningar om extra stora löneökningar. Han tyckte att Riksbanken skulle utvidga sina mätningar till att även omfatta allmännhetens löneökningsförväntningar. Wanja Lundby-Wedin kan alltså inte vara okunnig om räntehöjningsproblematikens koppling till hennes eget agerande.

Den i Sverige nu stigande arbetslösheten och försämrade konjunkturen och tillväxten beror alltså inte bara på den internationella finanskrisen utan också på LO:s agerande som bidragit till de åtstramande räntehöjningarna. Det får vi komma ihåg när Mona Sahlin kommer att anklaga regeringen för att öka utanförskapet.

Andra bloggar om: Riksbanken, räntehöjning, räntepolitik, penningpolitik, nationalekonomi, inflation, ränta, lön, löneförväntningar, utanförskap, arbetslöshet, ekonomi, politik, på intressant.se

Kolet dominerar tror svensken och vill minska bilismen

Desinformationen i klimatpolitiken har lyckats. Svenskarna tror att elproduktionen i Sverige mest kommer från olja och kol. Men när de skall ange vilken sektor som främst borde minska koldioxidutsläppen anger hälften transportsektorn och mindre än en tiondel energisektorn. Har media något ansvar?

Organisationen Svenskt Näringsliv har låtit undersökningsföretaget CINT utforska svenskarnas uppfattningar i klimatpolitiska frågor. Här framkommer att många tror att det skulle bli en ekonomisk vinst för Sverige att minska utsläppen av växthusgaser (GHG). Över 30 procent tror att kostnaderna för Sverige sjunker med 1-4 mdr kr/år om utsläppen minskar med 17 procent till 2020 vilket EU kräver. Och 33 procent tror att kostnaderna för det ganska extrema förslaget från fundamentalisterna på 40 procents minskning tror att kostnaderna kommer att minska med 10-20 mdr kr/år.

Enligt EU-kommissionens beräkningar blir kostnaden för 17 procent ca 4 mdr kr vilket en tredjedel svarade. En minskning med 40 procent borde enligt undersökningar av McKinsey kosta ännu mera. Men här var det en något större andel som trodde att vinsterna skulle bli betydligt större med 40 procent än med 17 procents minskning. Bara 14 procent svarade 20 mdr kr i ökade kostnader som ligger närmast i beräknad kostnad.

Undersökningen visar att opinionen är ganska inkonsistent på flera områden. Speciellt gäller detta synen på elproduktionens beroende av olja och kol. Hela 85 procent av svenskarna tror att den åtminstone till 30 procent sker med fossila bränslen och drygt 40 procent tror att den till 60 procent är beroende av fossila bränslen. Rätt svar är mindre än 5 procent fossila bränslen. Med den felaktiga synen på elproduktionens beroende av kol och olja borde denna del av energisektorn ligga väl till för kraven på en minskning.

Men trots att svenskarna tror att vi eldar med kol och olja för att få el är det ändå bilismen som man vill hålla fram som den verksamhet som främst borde minska sina utsläpp. Det saknar ju all trovärdighet. Enligt diagrammet i redovisningen är det 45 procent som anger transportsektorn och enlit texten är det en majoritet. Isolerat sett är detta inte så underligt eftersom pressen, radio och TV ständigt har upprepat att det är bilismen (främst privatbilismen) som måste trängas tillbaka. Men varifrån kommer den förvridna uppfattningen om elproduktionens beroende av fossila bränslen? Vet inte svenska folket att vi har vattenkraft och kärnkraft?

Undersökningen visar att klimatpolitiken knappast är demokratiskt förankrad. Svenskarna har helt enkelt för dåliga kunskaper om energisystemen för att kunna ha någon genomtänkt uppfattning om var minskningar av växthusgasutsläppen borde ske. Vilket ansvar har svenska media?

Andra bloggar om: klimatpolitik, växthuseffekten, global uppvärmning, klimatkrisen, demokrati, energi, opinioner, media, politik på intressant.se