Nollränta bättre än att trycka pengar?

Riksbanken skulle kunna köpa nya statsobligationer direkt från staten istället för att alltmer desperat laborera med lågräntepolitik som kan leda till en bostadsbubbla.

Riksbanken offentliggjorde idag 28/10-14 att sryrräntan sänks med 0,25 procentenheter till noll procent.. Kronan sjönk som en mindre sten till 9,34 kr/€ (från 9,28 igår där en del av sänkningen var diskonterad). Centralbanken blir alltmer desperat i sina strävanden att leva upp till inflationsmålet om 2 procent.

Än så länge har Riksbanken konsekvent avvisat metoden med kvantitativa lättnader, QE. Detta kallas i allmänhet att "trycka pengar". Och det får man inte göra eftersom det då kan bli inflation. Det verkar vara bättre att undvika inflation än att undvika en bubbla på bostadsmarknaden som kan kasta Sverige in i en lågkonjunktur.

Men var inte målet för Riksbanken att få upp inflationen och undvika en konstlad prisstegring på villor och bostadsrätter? Alltför låg ränta bidrog i början på 00-talet till den amerikanska bostadsbubblan som när räntan höjdes utlöste den stora finanskrisen. Det verkar inte vara självklart att nollränta är bättre än att trycka pengar.

Den konventionella "pengatryckningen" (QE) består i att centralbanken köper statsobligationer och bostadspapper från innehavarna i finanssektorn. Dessa blir då mer benägna att låna ut pengarna igen och då till låg ränta. Skulle det lösa problemet med risk för en bostadsbubbla?

Om centralbanken ändå ska "trycka pengar" kunde det väl göras i form av direkta köp av statsobligationer från staten själv? Då skulle en del av utgifterna inte behöva bekostas med skatter (temporärt) vilket skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin bättre än genom sänkt ränta.

Problemet med direkta köp av statsobligationer är att den allmänna uppfattningen är att dett tämligen omedelbart skulle leda till hyperinflation. Eftersom politikerna och en del av aktörerna i finanssektorn faktiskt tycks tro detta kan man fråga sig var mera seriösa nationalekonomiska bedömare håller hus? De borde nu förklara att rädslan för mycket stark inflation är obefogad. Eller tror nationalekonomerna också på hyperinflationsspöket?

Läs även andra bloggares åsikter om styrräntan, riksbanken, hyperinflation, ränta, nationalekonomi, nollränta, QE, ekonomi, politik på intressant.se 
[Kommentar av Olof Manner i Affärsvärlden]

Utjämning redan i samhällskontraktet I?

Ekonomisk utjämning på politisk väg är ett relativt nytt fenomen i idéistorien. Att detta skulle regleras i författningen är en ännu nyare tanke som fick genomslag med Rawls. Molander ger en översikt i boken om ojämlikheten.

I boken Ojämlikhetens anatomi av Per Molander analyserar författaren hur olika samhällskonstruktioner förmår bevara de ursprungliga intentionerna. Dessa är ofta enbart av samhällsbevarande karaktär. Hugo Grotius menade att grunden för alla rättssystem bör vara den mänskliga naturen där en viktig del "är längtan efter ett fredligt och välordnat samhälle". Från detta kan man dock konstruera mer invecklade författningar och kontrakt.

 Molander ger två exempel på misslyckade element i samhällskonstruktionerna. Det ena är adelns skattefrihet där motprestationen skulle vara militärt skydd. Den andra är medgivandet för kyrkan att beskatta allmogen med tionde. Båda utvecklades med tiden till till ett berikande av små grupper på övrigas bekostnad. Vidare går han igenom den konservativa ideologins anspråk på att kunna legitimera den bestående ordningens ekonomiska skillnader och underkänner dessa liksom även olika religioners rättfärdiganden av ekonomisk ojämlikhet.

Det är det liberala projektet som står i centrum för Molanders granskning. Han nämner Hobbes, Hume, Locke och Rousseau och landar på problemet att ett liberalt samhälle måste innehålla någon föreställning om en korrektionsmekanism som begränsar den ohämmade friheten. En sådan är att det ligger i människans intresse att behärska sig (stoikerna). En annan att drifter och intressen neutraliserar varandra (Helvétius och d'Holbach). Den viktigaste, tredje, riktningen är att regler som hindrar samhället från att falla sönder kommer att utvecklas automatiskt.

Representanter för denna harmonitradition är enligt Molander Montesquieu, Mandeville, Vico, Smith och under 1900-talet Popper, Campell, v Hayek och Friedman. Paradexemplet är den fria marknaden som spontant skulle kunna åstadkomma en harmoni mellanindividuella och kollektiva intressen. Utan att gå närmare in på skillnaderna mellan individuella och kollektiva nyttigheter slår han fast att resonemanget är felaktigt. Han nämner konkret kriminellt beteende, miljöförstöring och diskriminering.

Snabbt övergår Molander till mer spelteoretiska aspekter och berör Robert Axelrods tävlingar mellan dataprogram som upprepade gånger fick spela "fångarnas dilemma". Förutsättningarna för samarbetslösningar är enligt Molander emellertid inte så goda som Axelrod hävdar eftersom resultaten från spel mellan två parter inte kan generaliseras till större grupper. Istället fokuserar  Molander på en annan utvecklingslinje som tar fasta på innehållet i de kontrakt som ska tecknas - dvs vilka principer en bra författning för samhället ska bygga på.

Huvudmotståndarna är här John Rawls med boken En teori för rättvisa och Robert Nozick med boken Anarki, stat och utopi som ibland ses som ett svar till Rawls. Utgångspunkten är att alla i början är jämlika i fördelningspolitiskt avseende. Molander vill nu undersöka huruvida detta egalitära grundtillstånd har möjlighet att överleva under längre tid där en viktig destabiliserande faktor är den ojämlikhet som Nashs förhandlingsmodell med matematisk nödvändighet för med sig. Med denna ansats blir Nozicks alternativ snabbt problematiskt. Molander underkänner detta eftersom det är procedurbaserat och saknar återkoppling och han menar att i den politiska filosofin är det ont om "rena felaktigheter" men Nozicks teori är ett undantag.

Jag ska närmare diskutera  fördelningsprinciperna i Rawls' och Noziks modeller (samt några andra) i en särskild artikel. Här räcker det att konstatera att Molander har fel i beskrivningen av Nozicks modell eftersom denne tar upp korrigeringsproblematiken inom ramen för den "utopi" som han skisserar. På frivillig väg tänker sig Nozick att olika socialförsäkringssystem skulle utvecklas och de svåra fallen skulle dessutom kunna avhjälpas med välgörenhet. Vad Molander borde ha gjort troligt är att detta inte skulle vara tillräckligt för att kunna behålla samhällets stabilitet. Sannolikt är det dock så att de kontraktsslutande personerna i ursprungspositionen inte vågar ta risken att det civila samhället löser fördelningsproblemen tillfredsställande och därför laborerar med andra fördelningsprinciper. Vi är då tillbaka i Rawls' diskussion bakom "okunnighetens slöja".

Det förefaller därmed som om det skulle kunna förutsättas att åtminstone en viss utjämning finns etablerad i varje civiliserat samhälle i meningen att de sämst ställda får ett stöd från den övriga befolkningen.

Del II, olika fördelningspolitiska modellers stabilitetsegenskaper, nov-14

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, jämlikhet, omfördelning, ojämlikhet, Molander, politisk filosofi, Nozick, Rawls, filosofi, ekonomi, politik på intressant.se

Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna

Försöket att förklara ojämlikhet i inkomsterna med Nashs förhandlingsmodell verkar vara felaktigt. Lönerna hölls nere genom privilegier som skråväsendet. När marknadsekonomin blev friare ökade lönerna närmast explosionsartat.

Den matematiskt utbildade författaren Per Molander har länge varit inne på att han kan förklara ojämlikhetens uppkomst. Nu har han kommit med en närmast allmängiltig teori i boken Ojämlikhetens anatomi. Här utvecklar Molander sin matematiska huvudansats att ojämlikheten är en följd av att en liten störning, ett litet övertag, i en förhandling mellan två jämlika parter som  sedan tenderar att förstärkas när förhandlingarna upprepas gång på gång över tiden. Här refererar Molander till att detta har matematikern John Nash visat för 60 år sedan.

Inledningsvis i boken återger Molander dikten Spela kula av Sten Selander som en analogi till ojämlikhetens obönhörliga ökning. Gossen med 50 kulor spelade i dikten av den andre gossens fem kulor enbart genom att ha så många fler från början. Relevansen i denna analogi kan diskuteras. Jag vill hävda att dikten leder tanken fel.

Nash och Molander menar ju att den part som har ett övertag genom större resurser i utgångsläget kan pressa den andra parten genom att vänta längre. Implicit förutsätts att förhandlarna endast har två alternativ: att komma överens om en fördelning som båda tjänar på (fast olika mycket) eller att inte tjäna något alls. Den som har mindre resurser blir då alltmer desperat om förhandlingen drar ut på tiden och måste därför acceptera även ett "dåligt" bud.

In absracto föreligger ett monopolliknande förhållande där den svage inte har något val. Under årtusendenas gång har detta enligt Molander drivit ner de svaga till gränsen för existensminimum. Det stora undantaget från denna allmänna tendens är minskningen av ojämlikheten från sent 1800-tal till omkring 1970, enligt Molander. Han förklarar detta med fackföreningar och allmän rösträtt (som möjliggjorde en stor offentlig sektor med sociala förmåner).

Jag tror att denna beskrivning är helt fel. Monopoliseringen har byggt på privilegier som upprätthållits genom hot om våld och inte så mycket via skillnader i förhandlingsstyrka. När monopoldominansen lättat har de svagare fått alternativ. Genom övergång till en friare marknadsekonomi har lönerna stigit, vilket ytterligare drivits på genom bättre utbildningsmöjligheter för den stora massan.Vi behöver bara se vad skråväsendets upphörande 1846 betydde för löneökningarna i Sverige. Från att ha varit närmast sjunkande ökade lönerna med 175 procent de närmaste 50 åren efter 1850 enligt Riksbankens statistik (bloggartikel mars-08).

När förhandlingsparterna har valmöjligheter i en marknadsekonomi blir Nashs teori värdelös. Det gäller också huvudansatsen i Molanders bok.

<=
Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, löneutveckling, Nash, förhandlingsspel, Molander, marknadsekonomi, skråväsende, ojämlikhet, ekonomi, politik på intressant.se

Är inkomstskillnader nästan godtyckliga?

Är kompetens och ansträngning närmast betydelselösa för vilken inkomst man kan uppnå? Internationell statistik gör gällande att mer än 80 procent av inkomstskillnaderna beror på faktorer som individen inte kan påverka.

Tidigare i år utkom en bok som pläderar för mera inkomstutjämning. Den har titeln Ojämlikhetens anatomi och är skriven av Per Molander som tidigare skrivit flera filosofisk-historiska böcker om liknande teman. Det finns en rad aspekter som man kan ha invändningar emot i den nya boken. Jag avser att analysera några av dessa var för sig. En utgångspunkt för Molander är att skillnader i inkomster och förmögenheter är tämligen godtyckliga.

När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok om ojämlikheten. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
 
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
 

Man kan resa en rad invändningar mot denna slutsats. Den mest elementära är dock att jämförelsen är global vilket ger ett enormt genomslag för individens hemland som förklaring till ojämlikheten. Implicit förutsätter Molander att global inkomstutjämning med hjälp av fördelningspolitik skulle vara en relevant utvecklingsmöjlighet. Något sådant diskuterar han dock inte i boken utan huvudansatsen är den ojämlikhet, vilken han anser sig ha upptäckt, som är en följd av matematikern Nashs förhandlingsmodell - den något starkare parten tenderar vid upprepade förhandlingar att bli allt starkare.

Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga?  De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från "skillnader i förmåga och ansträngning" anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.

Fortsättning: Ojämlikhet beror inte på matematiken i förhandlingarna 22/10-14

 Läs även andra bloggares åsikter om Molander, jämlikhet, inkomstutjämning, Milanovic, ojämlikhet, legitimitet, liberalism, politik på intressan.se

Varför måste Juholt avgå?

Socialdemokraternas partiledare avsattes inte därför att han var "vänster" i politiskt avseende utan därför att han syltade in sig i en härva av lögner om sina medarbetare som rimligen höll på att utvecklas till en irreparabel skandal.

Boken om förre socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt har på kort tid blivit mycket omskriven. Den är författad av debattören Daniel Suhonen och har titeln Partiledaren som klev in i kylan. Författaren är chef för tankesmedjan Katalys som finansieras av några fackförbund. Suhonen var under Juholts partiledartid 2011 talskrivare och rådgivare åt denne. I slutet av 90-talet betecknade han sig som marxist.

Boken är en initierad men inte alltid vederhäftig skildring av det interna taktikspelet i det socialdemokratiska partiet. Juholt blev partiledare trots sina stora brister och begränsade erfarenhet. För högerfalangen i partiet kom utnämningen oväntat och därför motarbetades Juholt redan på ett tidigt stadium, enligt Suhonen. Till slut tvingades han avgå av partiets verkställande utskott men han fick (formellt) själv välja hur han skulle agera. Juholt kallade till presskonferens i Oskarshamn (jan-12) där han tillkännagav att han valt att avgå.

Jag har inte haft tillgång till boken utan endast läst utdrag, referat och recensioner. Kommentatorerna har inte egentligen intresserat sig för varför Juholt kom till en punkt där större delen av VU samt han själv insåg att han måste avgå. Det förefaller som om misstag och klantigheter var tillräckliga för att en illasinnad majoritet i VU och dessa personers hejdukar till slut kunde använda dessa tillkortakommanden för att avsätta partiledaren. För Suhonen verkar syftet vara att skapa en bild av att den missnöjda högerfalangen lyckades gadda ihop sig för att åstadkomma en förändring av den politiska inriktningen.

Daniel Suhonen

Det finns enligt min mening en allvarlig brist i denna beskrivning som fått stor spridning bland kommentarerna. Ingen påtalar att Suhonen låtit bli att redogöra ordentligt för den eventuella komplott mot Juholt som förelåg 23 sept-11 när det preliminära utkastet till budgetmotion (S) var klart. Juholts version är att de illasinnade politiska sekreterarna på partikansliet tagit bort en satsning på 2 mdr kr på a-kassan för att diskreditera honom själv och Waidelich. Dessa personer säger istället att det var Juholt själv som i sista minuten ringde och beordrade borttagandet 26/9.

Suhonen är desto mer utförlig om "komplotten" 11 okt-11 i form av ett icke reguljärt VU-sammantäde utan Juholts deltagande. Han satt på en kursgård och förberedde sig inför partiledardebatten. Så vitt jag kan förstå föranleddes detta möte av att Juholts fusk med hyresersättningen från riksdagen avslöjats några dagar tidigare - sannolikt genom en läcka inifrån partiet. Något försök att avsätta Juholt redan då tror jag inte på.

Juholt såg dessutom ut att opinionsmässigt kunna överleva hyresfusket. Men hans rimligtvis lögnaktiga beskyllningar mot sina politiska sekreterare är mycket allvarligare. En partiledare får inte ljuga så flagrant, vilket började framkomma först i december. Olika journalister kontrollerade först då hur det gick till i hanteringen av budgetmotionen (se bloggartikel 19/12-11). Alla kom fram till att Juholt ljög. Då måste han rimligtvis avgå innan skandalen blev ett faktum. Detta måste Suhonen  ha missat eller valt att behandla enbart i förbigående.

Min bedömning är följande: Bevismaterialet för Juholts lögner om hanteringen av budgetmotionen var tillräckligt för att VU måste ta i på skarpen. Det hade diskrediterat partiet ännu mera än tidigare skandaler. Därför krävde man att Juholt självmant skulle avgå i utbyte mot att VU i förbigående beslutade att acceptera Juholts version om budgetmotionshanteringen. Detta meddelades tydligen genom en "läcka" till TT och beskedet fick föga uppmärksamhet i villervallan då VU grälade om vad som skulle göras i den allmänna förtroendefrågan för partiledaren. Partiledningen kunde på detta sätt rädda ansiktet på Häkan Juholt.

Min slutsats är att Suhonens bok är osannfärdig i beskrivningen av den egentliga orsaken till att Juholt måste avgå. Det var denne själv som begick några avgörande misstag redan i september, när hyresersättningsfusket inte ens var känt. Juholt kan redan då ha skyllt på sina medarbetare. Men när han tillfrågades om detta i december pratade han fast sig mera definitivt i denna lögn med påföljd att hela denna i sak ganska obetydliga affär fick en dödlig vändning. Juholt var genuint opålitlig.

Läs min kommentar i kommentarsfältet om Juholts anklagelser mot nuvarande statssekreteraren  Annelie Roswall-Ljunggren, som då var socialdemokratisk politisk sekreterare på partikansliet.

Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, Suhonen, socialdemokraterna, vänstern, lögn, politik på intressant.se
 (bloggat: Jan Andersson 12/10) [Juholt skriver själv bl a om Suhonens bok i AB 28/10-14]

Varför röstade Alliansen inte nej till Löfven?

Kan Reinfeldt ha blivit så upprörd av orsaken till Moderaternas valförlust att han avgick i sorg och vrede? Utan ledning i det största partiet inom borgerligheten gick luften ur Alliansen. Därför motsatte man sig inte Löfven som statsminister trots att den ursprungliga strategin hade krävt ett nej.

Vid omröstningen om statsminister i torsdags röstade S och MP på Stefan Löfven. SD röstade emot och Alliansen samt V lade ned sina röster. Varför röstade inte Alliansen emot Löfven som statsminister trots att man före valet lovat detta under vissa förutsättningar? Om vi ser förutsättningslöst på frågan om nej till Löfven så innebär ett nej från Alliansen en inbjudan till förtroendeomröstning genom att SD också troligtvis skulle rösta nej i denna situation. Lämpligheten i detta kan diskuteras. Nu ställde emellertid Fredrik Reinfeldt ett villkor för att lägga ner Alliansens röster, nämligen att Löfven skulle visa att han kunde få igenom sin budget. I detta sammanhang skulle villkoret ansetts ha uppfyllts om Löfven tog med V i regeringen.

Nu tog Löfven inte med V i regeringen vilket var ganska väntat. Detta anade Jonas Sjöstedt redan före valet och han försökte därför rädda V:s inflytande med deklarationen att V kunde stödja Löfvens budget om man kunde uppnå ett tillfredsställande avtal om vinster i välfärden. Min slutsats är att redan detta borde ha medfört att Alliansen skulle rösta nej till Löfven emedan villkoret inte var uppfyllt. Till nöds kanske någon hade kunnat hävda att ett avtal med V före omröstningen om Löfven borde ha kunnat betraktas som ett uppfyllande av villkoret.

Dock har inte heller detta modifierade villkor, där V tillåtits stanna utanför regeringen, uppfyllts. Något avtal föreligger ännu inte. Alliansen borde därför ha röstat nej.

Många har i denna debatt ändå invänt mot ett nej, men nu med pragmatiska argument. Och visst, det går att föra lämplighetsresonemang om nyvalshot etc. Men ingenting av detta var okänt när Fredrik Reinfeldt tillsammans med övriga borgerliga partiledare framförde villkoret för nedlagda röster (om V:s medverkan). Här förelåg ett löfte om en betingad misstroendeförklaring mot Löfven. Vilka skäl har Alliansen och Reinfeldt för att frångå detta löfte? Någonting som inte kunde förutses några veckor före valet måste ha inträffat den senaste veckan för att man med hedern i behåll ska kunna ändra sina avsikter. Det är denna helt nya insikt som utgör svaret på rubrikens fråga.

Om vi lämnar den principiella analysen kan det ändå vara intressant att fråga sig hur Alliansen och Reinfeldt kunde byta ståndpunkt på så kort tid. "Han ville helt enkelt inte fajtas" menar några. Men i DN-artikeln visade Reinfeldt och övriga alliansledare en stark stridsvilja. Vad var tanken med kravet att man inte skulle släppa fram Löfven om han inte hade ett underlag som var större än Alliansens? Var det att hindra Löfven från att bilda en S-MP-regering som kunde regera genom att pressa V med hot om nyval? Eller var det ett sätt att försvåra för överlöparna inom FP och C att kräva uppgörelser med Löfven? Med V i regeringen skulle det förvisso bli politiskt omöjligt.

Genom greppet från V att stödja regeringens budget utan att ingå i samma regering har denna strategi kanske fallit. Det var kanske inte läge att medge detta före valet. Men nu i samband med omröstningen om statsministern borde Alliansen åtminstone kunna medge att strategin från före valet oväntat blivit mindre lämplig. Nu står Alliansen ändå i den situation man ville undvika och kanske är man ännu mer illa ute. Löfven har fria möjligheter att förhandla med V fram till budgetens framläggande. Han har också möjlighet att under hand vända sig till FP och C med vädjanden om samverkan pga V:s omedgörlighet. I sista hand kan Löfven hänvisa till att hans budget kan fällas med hjälp av SD, vilket kräver nedlagda röster inom FP och C "för att undvika kaos". Det kan faktiskt bli nyval av misstag.

Har man sagt A får man säga B. Alliansen borde ha röstat nej till Löfven (som utlovat) och pekat på att Alliansen hade kunnat fortsätta med uppgörelser med S och MP som stöd i enlighet med tanken att hålla SD utanför. Hade Löfven ändå bråkat hade han fått bilda regering med en budget som praktiskt taget var en kopia på Alliansens. Det var vad man kunde ha förväntat sig av "stridshingstens" strategiska planering.

Nu blev det inte så. En tänkbar förklaring till detta är  att Reinfeldt genomgick en personlighetskris som också avspeglar sig i hans hastigt aviserade avgång från partiledarposten. En ytterst lös spekulation går ut på att det är utvecklingen av en ny relation till det motsatta könet som spelat in. 

En annan förklaring är att all seriös strategisk planering saknades. Det skulle då varit ett hugskott i valstriden när Alliansen drog till med att V måste vara med för att man skulle släppa fram Löfven. Möjligen tänkte man att samarbete med V skulle kunna skrämma en del väljare från att rösta på S eller MP - liknande vad som kanske skedde under förra valrörelsens slutskede (2010). Några mer långsiktiga konsekvenser vägde man inte in. Fokusering på regeringsfrågan var viktigare.

En tredje förklaring är att en snabb analys av vallokalsundersökningen (VALU) gav en oväntad bild av vad Moderaternas valförlust berodde på. Hälften av de nya rösterna för SD (som mer än fördubblades) kom från M. Reinfeldt kan ha uppfattat detta som ett misstroende direkt riktat mot honom själv och den vädjan att "öppna era hjärtan" i flyktingpolitiken som han uttalade någon vecka före valdagen. Med vrede och sorg konstaterade han att under sådana omständigheter ville han inte vara med längre. Han aviserade sin avgång och därefter följde Anders Borg efter. Utan erfaren ledning i Moderaterna gick luften ur hela Alliansen och man fann det lämpligt att inte nu gå emot Löfvens regeringsbildning oavsett vad man sagt tidigare.

Kan det finnas ytterligare förklaringar? Diskussionen lär fortsätta.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2014, statsministeromröstning, Löfven.Reinfeldt, misstroendeomröstning, nyval, riksdagen, Alliansen, VALU, politik på intressant.se

Vad anser Miljöpartiet om uppvärmningsstoppet?

Fortfarande syns ingen fortsatt uppvärmning av den globala medeltemperaturen enligt satellitmätningarna. Nu har temperaturutvecklingen snart varit utplanad i 18 år:

Temperaturökningen visar inte någon stigande trend de senaste åren

I den nya regeringen i Sverige ska nu Miljöpartiet verka för dyrbara klimatpolitiska åtgärder såsom flygskatt, höjd bensinskatt och stopp för en större bilväg förbi Stockholm. Dessa åtgärder diskuteras på ett lämplighetsplan men inte på det grundläggande planet. Om den globala uppvärmningen har avstannat borde Miljöpartiets förslag till åtgärder åtminstone diskuteras. Vad anser Gustav Fridolin och Åsa Romson om att uppvärmningen avstannat?

Är temperaturutplaningen tillfällig eller någonting mera varaktigt? Politiker som har genomgripande och kostsamma förslag på programmet borde kunna säga någonting om de grundläggande förutsättningarna för sina förslag. Dessutom borde de kommentera andra klimatrelaterade förhållanden såsom att isutbredningen kring Antarktis är rekordstor, att världshavens stegring inte visar någon accelererande trend och att den registrerade extremväderstatistiken inte heller visar någon stegring.

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, flygskatt, bensinskatt, miljöpartiet, klimathot, klimatpolitik, Åsa Romson, politik på intressant.se