Ger de "tänkande maskinerna" massarbetslöshet?

Kan  verkligen alla tjänster utföras av maskiner? Det tror en skribent i tidskriften Axess och hänvisar till nobelpristagaren Herbert Simon. Men framtidens högproduktiva samhälle behöver ändå många tjänster som inte kan utföras av maskiner. Ytterst vill den härskande klassen härska över andra människor.

I tidskriften Axess 3/14 har åtta skribenter kommenterat en bok framtidens samhälle med titeln The Second Machin Age av  E Brynjolfsson och A McAffe. Flera olika aspekter tas upp men den med mest sprängkraft är hotet om massarbetslöshet när tänkande maskiner med en kraftigt förbättrad finmotorik till sin hjälp tar över alltfler uppgifter i samhället. Maskinerna kan redan skriva sonetter och köra bilar i trafik påpekar Erik Helmerson.

Den mest extrema tolkningen ges av Gunnar Karlsson, professor i teletrafiksystem vid KTH. Han tar fasta på att ekonomipristagaren 1978 Herbert Simon (1916-2001) menat att maskinerna i framtiden kan utföra alla arbeten som människan kan. Karlsson skriver:

"Arbetena försvinner successivt. Här är några följder. För det första kan vi räkna bort arbetskostnaden för all produktion av varor och tjänster. Även de som ännu har jobb som inte automatiserats kommer att se lönerna röra sig mot noll av två skäl: dels konkurrerar de med dem som förlorat sina arbeten om kvarvarande jobb, vilket driver ner lönerna, dels gör den överhängande risken för automatisering att man inte får bli för dyr eftersom de jobb automatiseras först där det finns verkliga besparingar att göra."

Herbert Simon

Detta är naturligtvis fel även om Karlsson inte säger sig känna till att någon motbevisat Simons tes att det inte skulle finnas något arbete som inte kan utföras av maskiner. Diskussionen blir helt trivial om man definierar bort problemet - t ex genom att det alltid teoretiskt går att skapa en robot som ser ut som en människa och agerar som en människa. Om vi inte kan skapa en perfekt maskinkopia av en människa kan man diskutera vad en stor del av mänskligheten ska syssla med i framtiden.

Detta tar Karlsson också upp i förbigående genom att referera till Kurt Vonnegut (1922-2007) som i Det mekaniska pianot (1955) skildrat ett samhälle där ett fåtal högutbildade ingenjörer och chefer övervakar ett automatiserat produktionssystem. De övriga sysselsätts i permanenta arbetsmarknadsåtgärder (fas 3?) eller med reparationsarbeten. Redan här ser vi en mer realistisk utveckling antydd. En hel del jobb som reparatörer eller renoverare behövs även i framtiden när det gäller varuproduktionen.

Men det är på tjänstesidan som det verkligen kommer att finnas jobb även i framtiden. För det första måste den styrande gruppen ges förmåner som andra inte får. Det är liktydigt med kostnader. Och det är inte kostnader för prylar av olika slag utan för tjänster som tar i anspråk mänsklig arbetskraft. För att några ska utföra tjänster åt det styrande skiktet måste också dessa personer få förmåner i form av tjänster eftersom prylarna i praktiken är gratis.

Karlsson och Simon tycks däremot se de styrandes krav på tjänster som något maskinerna kunde tillhandahålla. Konkret skulle det betyda att en stab av kockar och servitörer i de styrandes palats ersätts med maskiner som producerar "näringspiller" eller åtminstone maskinlagade maträtter som levereras bakom luckor i väggen och aväts på engångstallrikar. Eller vi kan se på hur de styrandes barn tas om hand. Mänskliga barnskötare skulle ersättas av datoriserade barnhallar där maskiner skulle aktivera barnen som när de blev missnöjda skulle sövas med bedövande gaser och liknande. Konserter och teaterföreställningar skulle ersättas med självspelande robotar och teaterdockor hängandes i trådar som styrs av datorer.

Hur skulle äldreomsorgen och sjukvården kunna utföras av enbart maskiner? Karlsson och Simon måste lida av bristande fantasi för att kunna påstå att vi kan räkna bort arbetskostnaden för "all produktion av varor och  tjänster". Känner de inte till  "Wagners lag" som säger att ju rikare ett samhälle blir desto mer kommer att konsumeras i form av välfärdstjänster?

Listan med exempel på Karlssons och Simons bristande analys skulle kunna förlängas hundrafalt. Hur skulle t ex idrottstävlingar, fotbolls- och ishockeymatcher, racerbilslopp, båttävlingar, hästkapplöpningar, cirkusföreställningar, trollerikonster och striptease kunna ersättas av maskiner? Eller polis- och rättsväsendet? Vi kan gå vidare med älgjakt och jakt på vildsvin, ballonguppstigningar, turistresor och lyxkryssningar. Det är bara att tänka på vad det översta skiktet i alla samhällen sysslat med när man inte behövt tänka konkret på hur man producerar mat för dagen. I sista hand har eliten sysslat med att härska. Varför skulle inte den nya och mycket talrikare eliten i maskinsamhället också vilja härska? Och i härskandets natur ingår att inte bara kontrollera maskiner utan också att bestämma över andra människor.

Eftersom människans natur numera tycks innefatta att många vill bestämma över andra (ett resultat av evolutionen i samband med jordbrukssamhällets implementering) kommer det materiella överflödets samhälle att kunna bli obehagligt hierarkiskt. "Vissa är skapade att härska, andra att underkasta sig", har det hetat ganska länge före det liberala genombrottet. Maskinsamhället kommer att kunna förse det understa skiktet med ett materiellt välstånd som rimligtvis motverkar alla revolutionstendenser. Den härskande klassen kommer att kunna fortsätta att befästa sin makt och tjänstekonsumtion utan att riskera revolution på grund av proletariatets utarmning så som Karl Marx försökte göra gällande. Tjänsteproduktionen kommer att kunna ge jobb med hög lön åt alla som är minimalt kompetenta. Och arbetstiden kan förkortas en del men inte så mycket som många tror eftersom välfärdstjänsterna kräver många arbetstimmar.

Men de som inte klarar att producera tjänster utan istället tenderar att komma på kant med sina medmänniskor i arbetslivet kommer även i fortsättningen att utgöra ett problem. Det är den grupp som Susanna Alakoski kallat "socialgrupp fyra" (blart feb-10). Herbert Simon umgicks med tankar på medborgarlön. Är det detta som denna utanförstående grupp ska försörjas med? Då uppstår två problem. Många som inte vill arbeta kommer att vilja leva på medborgarlön istället. De som inte är nöjda med medborgarlönen kan vilja ägna sig åt kriminalitet som ett komplement och kanske terapi. Här finns en problematik som kan äventyra den humanistiska inriktningen av framtidens samhälle.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, robotar, humanoider, Herbert Simon, automatisering, tänkande maskiner, Axess, Brynjolfsson, massarbetslöshet, framtid, jobb, strukturell arbetslöshet, tjänster, medborgarlön, fas 3, socialgrupp fyra, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se

Sämre lärarlöner förstörde skolan?

När lärarnas löner sjunker i relation till andra gruppers löner kommer de mest kompetenta att söka sig till andra yrken. Då blir undervisningskompetensen lägre och eleverna presterar sämre. Det gör det viktigare med stöd hemifrån. Idag misslyckas 23 procent av gymnasisterna att ta examen.

Socialdemokraternas största partidistrikt (Skåne) kräver nu att det fria skolvalet ska förbjudas (Expr). I partiet finns dock ett kongressbeslut att valfriheten ska finnas kvar. I DN:s ledare idag 16/4 resonerar man kring problemet att valfriheten kan ge upphov till segregation. För det första anses det finnas en kamrateffekt på betygsnivån. För det andra sänks lärarnas förväntningar om klassen blir homogent dålig.

Sämre löner - sämre skola?

Denna prestationsmässiga segregation ställer DN mot alternativet närhetsprincipen som Vänsterpartiet och en del socialdemokrater förordar. Den skulle åtminstone kunna innebära en socioekonomisk segregation genom att olika bostadsområden skiljer sig mellan varandra. I ledaren ges ett konkret exempel på vad det skulle innebära att man inte får välja skola. Enskilda elevers välgång skulle få offras för att kollektivet (kanske) skulle få något bättre resultat.

Man kan diskutera huruvida den prestationsmässiga segregationen är något stort problem.  Om vi definierar underprestation som ett resultat i årskurs nio i grundskolan som inte ger formell behörighet till gymnasiet kan vi enligt Skolverket (pdf) konstatera att hälften av de underpresterande eleverna är koncentrerade till 17,5 procent av antalet skolor (286 av 1 632 skolor). Dessa skolor hade nästan uteslutande kommunala huvudmän. Men beror detta på att de ambitiösa föräldrarna har tagit sina barn ur de dåliga skolorna eller beror det på att skolor i socioekonomiskt utsatta områden får dåliga resultat? 

Många har velat göra gällande att den svenska skolans dåliga allmänna resultat  beror på lärarna. Det öppnar för en mer plausibel förklaring till de låga resultaten i Pisa-undersökningarna än att skolresultaten skulle ha dragits ned av att kamrateffekten minskat genom det fria skolvalet. Strävandena att utjämna löneskillnaderna har alltsedan av 1960-talet gått ut över lärarnas löneutveckling. Eftersom de relativa lönerna för övriga akademiker inte sjunkit lika mycket har en successiv överströmning för studenter med goda betyg till andra yrken än läraryrken blivit följden. Detta har yttrat sig i att det numera är möjligt att påbörja lärarutbildning med ytterst mediokra betyg. Det har fått till följd att de mera begåvade studenterna inte blivit lärare i samma utsträckning som tidigare.

Med en genomsnittligt sjunkande begåvning inom lärarkåren kan man anta att även utlärningskapaciteten minskat. Med sämre undervisningsförmåga har också elevernas prestationsnivå minskat. Effekterna kan ha förstärkts av att lärarna inte kunnat hålla ordning i klassrummen och getts möjligheter att överlåta till eleverna att bedriva en sorts självstudier där läraren reducerats till ett slags handledare. Med sämre lärare har det blivit viktigare att föräldrarna kompenserar den bristfälliga undervisningen med egna insatser hemmavid. Det betyder att de elever som inte haft stöd hemifrån blivit mer utsatta och fått sämre prestationsförmåga. En ökad okänslighet inom socio-ekonomiskt svaga grupper för elevernas prestationer har förstärkt denna effekt.

Det skulle vara intressant om Skolverket kunde specialstudera de 150-200 skolor som har den största andelen underpresterande elever. Hur ser den socio-ekonomiska sammansättningen hos föräldrarna ut jämfört med andra skolor? Vilken utbildningsnivå har lärarna? Skiljer sig deras meritpoäng i gymnasiet från andra lärares?

Nu när politikerna i båda blocken betonar vikten av gymnasieutbildning borde en kartläggning göras av de bakomliggande orsakerna till att 12,5 procent av grundskoleeleverna i nian (ca 97 000 tot) inte blir behöriga till gymnasieskolan (godkända betyg i åtta ämnen). När så gott som samtliga av dessa ändå börjar gymnasiet är det naturligt att en stor del avbryter sina studier. Dessutom avbryter de behöriga också sina studier. Efter fyra år har endast 77 procent avlagt gymnasieexamen.

Varje år måste politikerna vidta allvarliga tvångsåtgärder mot över 20 000 nya studenter för att förmå dem att avlägga gymnasieexamen (med godkända betyg?). Det blir ingen lätt uppgift. Frågan är om det ens är lämpligt med sådana metoder som har antytts (utebliven a-kassa och socialbidrag). Och är det effektivt för att minska utanförskapet?

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, utbildning, lärarkompetens, lärarlöner, gymnasiet, avhopp, studieavbrott, elevprestationer, Pisa, utbildningspolitik, samhälle, politik på intressant.se

Reinfeldt har inget konkret att säga om jobben

I Ekots intervju diskuterades försvaret istället för jobben. I dagens debattartikel lanserade Reinfeldt ett fempunktprogram. Det är intressant men problematiskt. Var finns de konkreta åtgärderna? Är det retoriken från 2006 som ska bli valvinnaren?

Hur ska Reinfeldt vinna valet? Det är rubriken på Ekots lördagsintervju 12/4-14 där statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades av Monica Saarinen. Andra frågor på webbsajten rörde u-svängen i skattefrågan och huruvida arbetslinjen kan fungera i ett val till. Den senare frågan tog Reinfeldt upp i SvD på Brännpunkt idag 12/4 under rubriken "Jobben valets viktigaste fråga". Där presenterar han ett fempunktsprogram där den första punkten är att alla som kan och vill arbeta ska få möjligheter till detta.

Fredrik Reinfeldt hos Ekot

Ekots intervju började med hur chanserna ser ut inför valet med de dåliga opinionssiffrorna. Han trodde att de 14 procentenheterna skulle kunna återtas. Det berodde enligt hans mening på att oppositionen hittills hade sluppit att konkretisera sin alternativa politik. Opinionen är kritisk även i försvarsfrågan redan före Ukraina påpekade Saarinen. Reinfeldt tycktes mena att orsaken var att 60 förband hade lagts ner de senaste åren. En militärtaktisk diskussion följde. Ukraina och Putin berördes.

Därefter togs skolfrågan upp där S tagit ledningen. Reinfeldt ansåg att skolan utjämnade livschanserna. Begåvning skulle få utslag. Men därefter talade han om speciallärare och särskilt stöd. Han trodde mer på Pisa än på Skolverket. Inlärningsstöd behövs. Men i vissa förorter är det bara 20 procent som klarar kraven i nian,i andra 100 procent, påpekade Saarinen och hävdade "segregation". Detta var inte Reinfeldt med på och han trodde inte att det var det fria skolvalet som var orsaken.

Behöver inte 20-procentsområdena extra insatser? Det tycktes Reinfeldt hålla med om utan att bli konkret. Är det fråga om etnisk segregation? En bra effekt av det fria skolvalet med muslimska friskolor? Vi får acceptera att människor är litet olika. Hur utjämnande blir skolan om alla svenskfödda lämnar den kommunala skolan och invandrarna går kvar? Det fick vi inget tydligt svar på. Diskussionen fortsatte med Maud Olofssons vägran att komma till konstitutionsutskottet. Även Nuons klimatpolitiska aspekter berördes.

Ingenting sades om arbetslinjen som valfråga. Därför är Reinfeldts inlägg på Brännpunkt särskilt intressant. Jobbprogrammet i SvD-artikeln har som punkt 1) drivkrafterna, 2) starka offentliga finanser, 3) exportökning genom att riva handelshinder, 4) arbetskraftens utbildning och 5) betoning av olika anställningsstöd.

Som valfråga skulle Ekot ha kunnat ifrågasätta punkt 1) eftersom det här gäller att öka arbetsutbudet. Är det verkligen så att väljarna upplever att det kvarvarande utanförskapet (det har reducerats med nästan 200 000 personer enl artikeln) är en följd av att folk hellre lyfter bidrag än tar ett arbete? Min bedömning är att den allmänna opinionen mer är inne på att arbetslösheten, Fas 3 och förtidspensioneringarna beror på att det inte finns tillräckligt många jobb att söka och att en del av de i utanförskap inte ens kan arbeta eftersom de är för sjuka. Att ha arbetslinjen med retoriken från 2006 som valfråga i år riskerar enligt min mening att bli kontraproduktivt.

Punkten 2) hör till den politiska ritualen och är knappast något som ger fler jobb. Den tredje punkten med exporten är naturligtvis sakmässigt sett riktig men ligger långt ifrån att i verkligheten ge någon stor exportökning och den vägen fler jobb. Exporten beror till den dominerande delen på världskonjunkturen. Är då utbildningsfrågorna i punkt 4) en fråga som berör det akuta problemet med för få nya jobb? Nej, det som Reinfeldt radar upp här är långsiktiga och breda satsningar på att höja medborgarnas teoretiska kompetens.

Det som borde diskuteras under punkt 4) är vilken typ av utbildningar som ger nya jobb. Visserligen finns det arbetsgivare som misslyckas vid sina rekryteringar men det verkar mera vara en följd av att de kräver arbetserfarenhet och hög teoretisk kompetens på samma gång. Det är ett mera begränsat problem som borde kunna lösas med att teknologer och andra på denna nivå fick tillgång till kvalificerad praktik och anställningar därefter som "påläggskalvar" som inte är färdiga omedelbart att delta i offensiva exportsatsningar. Den stora politiska frågan är istället huruvida gymnasieutbildning åt alla men med mediokra slutbetyg för mång är en jobbskapande åtgärd.

Punkten 5) innehåller redan så många anställningsstöd att det är svårt att hålla reda på alla. Men den sk jobbgarantin är ett svagt kort - i synnerhet dess tredje fas "sysselsättningsfasen". Ytterst få går därifrån vidare till riktiga jobb. Fas 3 är till åtminstone hälften ren terapiverksamhet utan produktiv nytta. Den andra hälften har prouktivitet och konkurrerar delvis med reguljära jobb (i strid med intentionerna).Här skulle behövas en fördjupad diskussion och forskning om utformningen och resultaten hittills. Ligger det något i hypotesen att det är de mest utslagna som ska ha produktiva men subventionerade jobb? De som enbart är lågavlönade har lättare att klara sig på arbetsmarknaden även om de tillfälligtvis blir utträngda enligt denna hypotes.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, val 2014, arbetsmarknad, Reinfeldt, arbetslöshet, arbetslinjen, Ekot, ekonomi, politik på intressant.se

Skulle Socialdemokraterna ha gjort det bättre?

Kritiken mot regeringens budgetproposition går mest ut på att man lånat för mycket och ändå inte kunnat skapa nya jobb eller minska arbetslösheten. Men skulle en annan politik kunnat ge bättre resultat? Näringslivets produktion har sedan 2008 ökat 60 procent mindre än normalt.

Dagens riksdagsdebatt var irriterad och handlade mest om underskotten i statsbudgeten och hur man i framtiden skulle göra med överskottsmålet på en procent av BNP i de offentliga finanserna. Försök gjordes av oppositionen att leda i bevis att skattesänkningarna på 134 mdr kr under de två mandatperioderna har orsakat ett "hål" på 87 mdr kr. Dessutom har skattesänkningarna som jobbpolitik misslyckats eftersom arbetslösheten har ökat, sysselsättningsgraden påstås ha sjunkit och ungdomsarbetslösheten ökat kraftigt.

Om vi låter bli att gräva ner oss i all denna detaljkritik, som främst är en effekt av oppositionens naturliga felfinnarlusta, blir den övergripande frågan huruvida en annan politik hade varit bättre. Skulle en helt annan politik där man inte "lånat till skattesänkningar" ha gett fler jobb och lägre arbetslöshet de senaste åtta åren? För att kunna utvärdera detta ska jag först redovisa hur näringslivets produktion utvecklats med alliansregeringen:

Sedan början av 2008 har produktionen bara ökat 8-9%

När finanskrisen bröt ut i utlandet fick även Sverige känningar av den. Exporten minskade (blart 7/4) och det fick negativa effekter på investeringarna och den privata konsumtionen. I vårpropositionen (pdf) anges att näringslivets produktion ökat med i genomsnitt 3,5 procent per år under perioden 1994-2013. Sedan början av 2008 har årsökningen bara varit drygt 1,5 procent. Denna dåliga takt har naturligtvis dragit ner siffran 3,5 procent en del.

Om vi tänker oss att det inte blivit finanskris och att produktionen i näringslivet ökat med drygt 3,5 procent per år, finner vi att omkring 60 procent av den normala produktionsökningen 2008-13 aldrig kom till stånd. Varuproduktionen (streckad linje) har stagnerat och i någon mån har detta lindrats av tjänsteproduktionens lilla ökning.

Sysselsättningsgraden är högre 2014 än 2006

Trots den svaga ökningen av näringslivets produktion har den totala sysselsättningen ökat i linje med trenden från mitten av 1990-talet. Variationen i den offentliga sysselsättningen har varit liten varför tillväxten av nya jobb i huvudsak skett i näringslivet. Detta måste trots allt betecknas som en framgång för regeringens jobbpolitik i bred mening. Den stora internationella recessionen fick begränsade och snart övergående effekter på den svenska arbetsmarknaden till skillnad från den svenska depressionen under en stor del av 1990-talet.

Även sysselsättningsgraden har utvecklats hyggligt. Den mäter andelen sysselsatta i procent av befolkningen i aktiv ålder - i det här fallet i procent av åldersgruppen 15-74 år. Här finns en tendens till att fler börjar studera i de lägre åldersgrupperna och att det i åldersgruppen 65-74 år sker en tillväxt av pensionärer genom 40-talisterna. Dessa grupper har vanligtvis inte arbete vilket drar ned sysselsättningsgraden. Till detta kommer en ökning av befolkningengrupper födda i utlandet. Dessa har traditionellt en lägre sysselsättningsgrad än inrikesfödda. Men sysselsättningsgraden har ändå ökat.

Men arbetslösheten har ökat. Det är dels en följd av att näringslivets produktion ökat i så blygsam takt pga de internationella konjunkturbakslagen (finans- o eurokriserna). Dels har antalet utrikesfödda ökat i en takt som varit för snabb för att den svenska arbetsmarknaden skulle ha hunnit med att suga upp hela tillskottet. Detta visade Mårten Palme i ett diagram i sin rapport nyligen. Även långtidsarbetslösheten kan förklaras på detta sätt (diagram). Till detta kommer att antalet förtidspensionerade och långtidssjukskrivna minskat. Dessa är svåra att anställa särskilt i lågkonjunktur, vilket också bidrar till långtidsarbetslösheten.

Om de rödgröna med en socialdemokratisk statsminister hade regerat skulle naturligtvis alla svårigheter till följd av de internationella kriserna varit desamma. Med en större benägenhet att inte låna under krisperioder, som deras retorik ger sken av, skulle näringslivets produktion ha utvecklat sig ännu sämre. Det hade ökat arbetslösheten. Att kritiken av regeringen nu kan upplevas som kraftfull beror rimligtvis mest på en bättre retorisk förmåga än på en utarbetad kritik i sak.

En alternativ politik skulle sannolikt inte ha innefattat några större skattesänkningar. Dessa pengar hade antingen kunnat användas till att slippa den låntagning som faktiskt skett eller till att öka olika offentliga utgifter, som då måste lånefinansieras. Att höja de offentliga utgifterna kraftigt under krisåren med hjälp av upplåning hade knappast varit realistiskt med tanke på hur man på de internationella kapitalmarknaderna såg på en sådan politik. Därför hade Socialdemokraternas politik sannolikt medfört större arbetslöshet. Möjligen hade en mer restriktiv invandringspolitik kunnat reducera denna ökning något. Mot detta talar Miljöpartiets inställning till en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, nya jobb, offentliga finanser, vårpropositionen, vårbudgeten, underskott, socialdemokraterna, Anders Borg, sysselsättning, ekonomi, politik på intressant.se

Globala uppvärmningen stagnerar fortfarande

Satellitmätningarna i mars visade ingen global temperaturökning. Inte heller har havsytans nivå stigit snabbare de senaste 12 åren då temperaturen slutat stiga.

 Utfallet i mars blev lägre temperatur än i januari och samma som i februari. Jorden ligger för tillfället lägre i temperatur än under genomsnittet 2013.

Eftersom koldioxidutsläppen fortgått och halten i atmosfären stigit med oförändrad hastighet måste avvikelsen mot den gängse klimathotsteorin förklaras. En sådan är att värmen av någon anledning försvunnit ner i haven. Men någon effekt på havsytans stegring syns inte. Det borde ske en extra utvidgning om värmen i högre utsträckning har tagits upp av haven.

Havsytans stegring är en komplicerad historia. Den påverkas av nederbörden kring polerna - tillväxten av Antarktis snötäcke sänker sålunda havsytan med 7 mm per år. Men den stiger också, både till följd av smältande glaciärer och genom värmeutvidgning. En oavbruten stegring har pågått i 175 år. Trenden de senaste 20 åren har enligt Lennart Bengtsson dock varit oförändrad kring 3 mm/år från att tidigare legat på knappt 1,5 mm.

Kan det vara så att teorin om en förstärkt växthuseffekt till följd av människans påverkan genom utsläpp inte stämmer till fullo?

Läs även andra bloggares åsikter om global temperaturökning, växthuseffekten, klimathot, koldioxid, uppvärmning, miljö, havsytan, havsnivå, IPCC, vetenskap, politik på intressant.se

Vi väntar ännu på exportens ökning

Att det gått sämre för Sverige på vissa områden beror på att den flera gånger förutspådda exportökningen inte har kommit igång. Om exporten hade stigit med 7 procent om året som tidigare hade den 2014 varit 50 procent större.

I Konjunkturinstitutets marsrapport (pdf) förutspår man att exporten snart ska öka. Det gjorde man också i junirapporten (bloggartikel). Nu visar man ett likartat diagram som då för ett trekvarts år sedan (bild). Men det syns nu ändå en begynnande ökning första kvartalet 2014.

Den dåliga exporten under sex år förklarar en del av Sveriges svårigheter

Från början av 1997 till slutet av 2007 ökade exporten med 7 procent årligen. Om denna ökning hade fortsatt - dvs det hade inte utbrutit en finanskris i världen - skulle Sveriges export 2014 varit drygt 50 procent större än vad som nu förutses.

När man nu inför valet vill utvärdera regeringens politik för att minska utanförskapet måste man rimligtvis ta hänsyn till att Sverige, som är ett mycket exportberoende land, utan förskyllan drabbats av utebliven export med en tredjedel (=en utebliven ökning med 50 procent).

Men i media verkar man inte vilja ta med denna negativa faktor i analyserna. Sålunda skrev SvD i söndags att "utanförskapet är kvar efter åtta år". Regeringen har inte kunnat hålla sina vallöften, menar man. Den statistik som SvD refererar till visar dock att "utanförskapet" minskat med 20 procent 2006-13. Denna minskning är dock koncentrerad till den första mandatperioden när svårigheterna var som störst. Det senare skriver SvD inget om. Sannolikt beror denna asymmetri på att företagen i början väntade sig en snar återhämtning av exporten som ännu inte inträffat.

Jag har intrycket att Anders Borg ibland försöker förklara att Sverige klarat sig relativt bra trots svårigheterna i utlandet. Men media verkar inte vilja lägga någon vikt vid detta.

Läs även andra bloggares åsikter om export, exportbortfall, lågkonjunktur, regeringen, socialdemokraterna, nationalekonomi, jobbpolitik, arbetslöshet, utanförskap, ekonomi, politik på intressant.se

Vad är postmodernism?

Vi har att göra med en förnuftsförnekande, konfliktskapande och kritiserande tankeriktning som egentligen inte har något positivt program. Det är bara fråga om att riva ned med hjälp av speciella, osakliga argument och personangrepp. För okunniga och inkompetenta aktörer är postmodernismen ett kraftfullt hjälpmedel.

Jag var på Timbro där en viktig bok om postmodernismen presenterades som nu till slut kommit i svensk översättning. Den är skriven av Stephen Hicks och har titeln Postmodernismens förklaring - Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Författaren förde efter introduktionen ett intressant samtal med Thomas Gür.

Stephen R C Hicks

Här ska jag begränsa mig till att referera författarens inledande kapitel som försöker besvara frågan vad postmodernismen går ut på. Ett citat av Michel Focault från 1993 är illustrativt:

"Det är meningslöst att tala för eller emot förnuft, sanning eller kunskap."

Detta är ett frontalangrepp på modernismens intellektuella överbyggnad - den modernism som funnits i drygt 200 år med anfäder som Francis Bacon (1561-1626), René Decartes (1596-1650) och John Locke (1632-1704). Moderna tänkare börjar i naturen och inte i det övernaturliga, som var utgångspunkten inom den förmoderna, medeltida filosofin. Människan kan undersöka naturen genom sina sinnen och sitt förnuft och kan överge sitt förlitande på tradition, tro och mystik. Etiken kan övergå från kollektivistisk altruism till individualism. Ekonomin kan övergå från feodalism till liberal kapitalism.

Postmodernismen vänder sig mot allt det som modernismen står för på det intellektuella planet. Däremot har företrädarna inte så mycket att säga på det praktiska planet - inte heller talar man med företrädarna för ingenjörskonsten om den verklighet som man inte anser existera. "Förnuftet är galenskapens grundläggande språk" enligt Foucault, som i sin arrogans inte brydde sig om att nyansera sig med något undantag för det praktiska livets landvinningar (Hicks nämner t ex barnadödlighetens minskning från 75% i London kring 1740). Det gäller inte att ha rätt utan istället att vara intressant.

Som förgrundsgestalter inom postmodernismen betraktar Hicks Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Han nämner också ytterligare företrädare på specialområden, bl a Stanley Fish (rättsvetenskap), Andrea Dworkin (feministisk rättsteori), Jacques Lacan (psykologi) mfl.

Rorty har t ex menat att postmodernismen inte är sann eller att den erbjuder kunskap. Sådana påståenden vore självmotsägande och därför måste postmodernister använda språket "ironiskt".

Postmodernismen är kritisk och vill "dekonstruera" olika centrala teoretiska begrepp. Fish erkänner att dekonstruktion "befriar mig från skyldigheten att ha rätt ... och kräver endast att jag är intressant".

Lyotard menar att "förnuft och makt är samma sak". Båda leder till "fängelser, förbud, urvalsprocedurer, kollektiv nytta". Hicks skriver att många postmodernister tror att västvärlden har fört med sig dominans, förtryck och förödelse över världen under under förnuftets, sanningens och verklighetens fana. Man syftar därför till social förändring och vill "upptäcka, konfrontera och motsätta sig samtidens politiska fasor".

En av dessa fasor och konflikter är tydligen enligt Andrea Dworkin kvinnornas  sexliv som hon beskriver sålunda "det vanliga knullet, utfört av en vanlig man, ska betraktas som en invasionshandling och en manifestation av ägande, genomförd på ett rovaktigt sätt". Hon vill följdriktigt censurera pornografin av postmoderna skäl.

Jag skulle vilja klassificera postmodernismen som en sorts sofistikerad osaklighet satt i system. Istället för att diskutera någonting i sak angriper man motståndaren med att ifrågasätta dennes begrepp, språkanvändning eller dolda intressen, som i själva verket påstås präglas av dennes enicitet, kön, klass eller annan grupptillhörighet.

Hicks ger ett exempel där en recensent anklagar författaren för att ha "sålt sig till ett maskulint religiöst etablissemang; auktoritärt, konformt och förtryckande". Ett annat exempel är från romanen Moby Dick där kapten Ahab sägs egentligen representera "inget annat än den patriarkala imperialismens auktoritära exploateringsiver och teknologins vanvettiga försök att erövra naturen".

Hicks frågar sig varför skeptiska och relativistiska argument har sådan kulturell tyngd numera. Han går tillbaka till Immanuel Kant och dennes förnuftskritik. Här blir boken mer avancerad. Därför begränsar jag mig för tillfället till att citera vad Kant skriver i det andra förordet i sin första Kritik av det rena förnuftet: 

"Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron."

Postmodernismen skulle alltså kunna härledas till en i långa stycken esoterisk filosof som ville slå tillbaka upplysningens religionskritik och bevara tron på en kristen gudsfigur. Och nog verkar en hel del av postmodernismen vara präglad av en aggressiv religiös fanatism.

Om jag får möjlighet ska jag återkomma till resten (merparten) av bokens innehåll.

Kommentar i DN 30/3 Läs även andra bloggares åsikter om postmodernism, relativism, nihilism, fanatism, kunskapsteori, dekonstruktion, Kant, Foucault, vetenskapsteori, religion, moral, filosofi på intressant.se