Olof Palmes karriär ett verk av Assar Lindbeck

Det var socialdemokraten Assar Lindbeck som gav Palme möjligheten att bli socialdemokratisk toppolitiker. Han var först socialliberal men blev senare vänstersocialist. Var detta en följd av opportunism eller genuint maktbegär och revanschlystnad?

Olof Palme

Det första avsnittet av tre i dokumentären om Olof Palme (1927- 1986) visades i SVT igår. Serien är en utbyggd version av filmen (2 tim) som hade premiär i höstas. Jag såg den då och tyckte att den gav en ofullständig bild av Palme. Nu när ytterligare en timme lagts till kan det konstateras att det är en tillrättalagd bild som presenteras. Jag har nu också läst större delen av nationalekonomen Assar Lindbecks memoarer, Ekonomi är att välja, som ger intressanta inblickar i de två vännernas förehavanden.

Inledningsvis säger man i TV-programmet att det kommer att handla om "människan som satte allting i rörelse". Det är enligt min mening en våldsam överdrift. Palme satte visserligen mångas känslor i rörelse - såväl anhängarnas som motståndarnas. Men i sakpolitiken verkar det tvärtom ha varit så att han utgjorde en broms på de krafter som ville röra sig längre bort från det etablerade samhället. Detta skymdes av Palmes bombastiska retorik, som tidvis gav honom själv avsevärda svårigheter.

I det första avsnittet får tittaren bilden att Palme blev socialdemokrat (partimedlem) något år efter fyllda tjugo. Bidragande var att han liftat tre månader runt om i USA efter sin där avlagda examen 1948. Inget nämns om skattedebatten i Konserthuset 1947 mellan Ernst Wigforss (S) och Jarl Hjalmarsson (H) mfl, som han själv nämnt tillsammans med en resa till Asien 1953. I varje fall var han i maj 1953 så intresserad av Socialdemokraterna att han reste till Uppsala för att åhöra en studentdebatt där socialdemokraten Assar Lindbäck uppträdde.

Assar Lindbeck

En sak är att åsiktsmässigt sympatisera med S, en annan är att engagera sig i partiets arbete. De flesta beskrivningar av Palmes partipolitiska karriär tycks utgå från att det nästan är samma sak. Men Assar Lindbeck ger en beskrivning som visar vilken ödesdiger roll han själv spelade. Vid den nämnda studentdebatten blev han närmare bekant med Palme som var ordförande i Sveriges förenade studentkårer, SFS.

När Lindbeck senare i maj 1953 deltog i en konferens med Socialdemokratiska studentförbundet på Tollare folkhögskola i Nacka där statsminister Tage Erlander var huvudtalare angrep han Erlander i debatten efteråt. Trots detta kontaktade Erlander Lindbeck vid den efterföljande lunchen med en förfrågan om denne kunde tänka sig att arbeta för honom i kanslihuset med att granska folkpartiets ideologi och politik. På detta erbjudande svarade Lindbeck att han dessvärre måste rycka in i militärtjänsten dagen därpå.

Men Lindbeck nämnde också att han hade en bekant "som var som klippt och skuren för jobbet" vid namn Olof Palme. -Å fan, är han socialdemokrat, sa Erlander enligt memoarboken (s 60). I ett brev till Erlander i mitten av juni 1953 upprepade Lindbeck sitt förslag och skrev också att Erlander kunde ta referenser från Ragnar Edenman, som kände Palme från hans arbete inom SFS.Palme blev mycket riktigt anställd på deltid i Statsrådsberedningen hösten 1953 parallellt med sin befattning som byrådirektör på Försvarsstaben.

 "Detta var början på Olof Palmes politiska karriär" skriver Lindbeck.

Lindbeck menar att Palme vid denna tid hade liknande socialliberala värderingar som han själv. Ett exempel på detta var den skrift om den "starka staten" som Erlander gav ut 1962 med titeln Valfrihetens samhälle.

De tre sista kapitlen hade skrivits av Olof Palme och Lindbeck kände igen resonemang som han och Palme hade diskuterat under en sommarvistelse på Fårö 1962. Här betonades individuell valfrihet på socialliberal grund och inte socialism, enligt Lindbeck. Bertil Ohlin blev så upprörd över över denna åsiktsförändring att han utbrast att Erlander under sommarledigheten "stulit den liberala oppositionens kläder medan oppositionen badade".

Om vi tar fasta på denna beskrivning reser det frågan hur Palme senare kom att betraktas som allt annat än socialliberal. Var det för att de nya vänstervindarna fordrade en anpassning som en opportunistiskt lagd politiker inte var sen att utnyttja? Eller var det så att en i grunden kommandofascinerad och revanschlysten individ såg chansen att flytta fram positionerna mot t ex sina gamla pennalister på Sigtunaskolan där han hade vantrivts under sju långa år?

Filmen gav inget tydligt svar. Kan vi hoppas att dokumentärserien ger mer underlag? Del två sänds torsdag kl 21.

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Palme, Assar Linbeck, socialliberalism, socialism, makt, vänstern, revaschlystnad, ideologi, politik på intressant.se

Reinfeldt gåtfull om läget efter valet 2014

Grundlagen är ändrad 2014. En majoritet måste rösta för Reinfeldt som statsminister. Det kan betyda att Reinfeldt måste få aktivt stöd av SD. Och om de rödgröna får relativ majoritet kan det ändå bli omöjligt för Löfven att bli statsminister.
 

Statsminister Fredrik Reinfeldt - visionären?

Statsminister Fredrik Reinfeldt var idag 22/12-12 gäst hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju.Men någon visionär statsministerintervju inför det nya året med utblickar mot framtiden blev det inte. Det mesta handlade om marginella frågor av liten betydelse för den allmänna debatten. Möjligen kan en petimäterinriktad finansministerkandidat (S) ha haft glädje av statsministerns något diffusa resonemang kring regeringens reviderade tillväxtprognos och kring de förestående ändringarna av a-kasseavgifterna.

I går kom finansminister Anders Borg med en reviderad prognos för tillväxten 2013 som skrivits ned från 2,7 till 1,1 procent.  Intressant var att Reinfeldt hävdade att denna redan i höstas optimistiskt inriktade prognos var en tjänstemannaprodukt. Prognosen hade tydligen utarbetats i början av augusti. Men huruvida de goda siffrorna var en förutsättning för att kunna lägga fram en expansiv budget utan stort underskott blev inte klarlagt.

Kan det ha varit så att regeringen mycket väl visste att tiderna skulle bli sämre och att finanspolitiken därför borde göras expansiv men att man inte vågade lägga fram ett sådant resonemang? Oppositionen skulle kunna skjuta in sig mot budgetunderskottet och en försvagning av statsfinanserna. Bättre då att ha en prognos som visade att det fanns "utrymme" för en expansiv politik som inte hotade statsfinanserna (inom överskottsmålet för en hel konjunkturcykel). Rädslan för Socialdemokraternas demagogi på den budgetkonservativa fronten kan ha varit avgörande i augusti 2012. Taktiken avslöjades delvis i den ekonomiska debatten i Riksdagen den 20 september 2012 (bart). Regeringens företrädare lyckades då mota in S och MP i åtstramningsfållan som partier som vill öka arbetslösheten när den ändå ökar.

Den långdragna diskussionen i programmet kring det nu aktuella återtagandet av differentierade a-kasseavgifter var naturligtvis pinsamt och tungt för Reinfeldt. Rimligtvis var tanken i praktiken felaktig redan från början. Nu tycks systemet mest fungera som en insats i kohandeln med de fackliga organisationerna om åtgärder för att bereda yngre personer praktiktjänstgöring. Man kunde tycka att detta skulle ligga i fackets intresse redan från början. Men så är inte fallet enligt teorin om insiders och outsiders.

Den mest intressanta frågan är hur regeringsbildningen kommer att se ut efter valet 2014. Redan för 2014 får Reinfeldt svårigheter med införandet av ett femte jobbskatteavdrag, som han deklarerade som önskvärt från regeringens sida. Statsministern önsketänkte högt genom att ifrågasätta att dagens opinionsläge skulle bli valutfallet. Alliansen skulle segra i valet trodde han. Men om det inte blir egen majoritet? På den frågan hänvisade han till dagens situation i Riksdagen.

Skillnaden 2014 är dock att grundlagen ändrats. År 2014 ska det hållas en omröstning om vem som ska få förtroendet att bli statsminister. Det är inte längre möjligt att regera vidare i minoritet så länge som en majoritet inte riktar misstroende mot statsministern eller fäller regeringens centrala förslag. Med dagens konstellation skulle alltså prima facie SD tvingas rösta för Reinfeldt för att regeringen skulle kunna överleva. Reinfeldt antydde litet gåtfullt att det kan bli fråga om nedlagda röster istället. Menade han att SD skulle lägga ned sina röster? Eller kanske MP eller rentav S?

Den riktigt intrikata frågan, som inte berördes i programmet, är vad som händer om de rödgröna blir litet större än Alliansen 2014. Om SD då röstar emot Stefan Löfven (S) som statsminister uppstår frågan om Reinfeldt kan regera vidare som statsminister på SD:s aktiva röster för honom.

Eller menar Reinfeldt att MP eller S ska rösta på honom för att eliminera SD:s inflytande? Jag tycker inte att det skulle räcka med nedlagda röster i en sådan situation. Måste Reinfeldt kanske ta in MP i regeringskoalitionen? Eller menar Reinfeldt att Moderaterna lägger ner rösterna i omröstningen om Löfven?

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, Löfven, SD, val 2014, budgetunderskott, finanspolitik, prognoser, felbedömning, budgetkonservatism, ekonomi, politik på intressant.se

USA går vinglande framåt enligt KI

Om budgetstupets åtgärder inte genomförs på ett år utan på längre tid kan tillväxten bli tillräckligt bra för att få USA:s ekonomi i någorlunda balans. I värsta fall utlöses en åtstramning med 4,2 procent av BNP. Men KI hoppas på att det bara blir 1,5 procent efter de pågående förhandlingarna.

Konjunkturinstitutet kom igår med sin fjärde rapport för 2012. Rapporten kallas Konjunkturläget och kommer ut i mars, juni, augusti och december. I den nya rapporten (pdf) har betydande nedrevideringar gjorts sedan augusti. BNP för Sverige ökar 2012 med 1,2 procent och sedan med 0,8 resp 2,4 procent följande år. I den förra var BNP-ökningen 1,6 resp 1,8 procent för -12 resp -13. En väsentlig orsak är att exporten inte ökar som förväntat. Den står nästan stilla de två åren, vilket mycket beror på recessionen i Europa.

I rapporten finns också en specialstudie av situationen med den s k fiscal cliff som riskerar att inträffa vid årsskiftet. Den innebär automatiska skattehöjningar och utgiftsminskningar motsvarande 4,2 av BNP i USA. KI bedömer att endast en tredjedel av effekterna kommer att bli verklighet efter förhandlingar mellan Demokraterna och Republikanerna i Kongressen. En sammanfattning av KI:s prognos för USA visas i tabellen nedan:

Vi ser här att summan av BNP-ökningstalen i procent för de tre åren -12 till -14 blir 6,8. Motsvarande siffra för eurozonen blir enligt KI 0,9. Men det är ändå inte någon god tillväxt. Arbetslösheten är hög och minskar endast långsamt. Offentlig konsumtion minskar och hushållens konsumtionsökning dämpas. Investeringarna inklusive bostäder ökar fortfarande i hygglig takt medan exporten mattas något. Finanspolitiken stramas åt med 1,5 procent av BNP under båda åren -13 och -14. Bakgrunden är det stora budgetunderskottet. Utvecklingen av detta visas i nedanstående diagram:

Finanskrisen orsakade tillsammans med finanspolitiska stimulansåtgärder ett underskott på närmare 10 procent under flera år. Det medförde att statsskulden ökad från 60 procent av BNP vid sekelskiftet till drygt 100 procent idag. Statsskulden var år 1946 ca 120 procent av BNP och sjönk sedan till ca 35 procent under 1970-talet. Budgetunderskottet förefaller att ha slagit in på en osund bana kort efter att Bretton Woodssystemet bröt ihop i början av 1970-talet. Nedan visas utgifter och inkomster separerade:

Av diagrammet framgår att utgifterna på kort sikt ökade mycket kraftigt under finanskrisen (4-5 procent av BNP). Huruvida utgifterna är bestående är oklart. Utgifterna uppdelade på komponenter ger ingen tydlig bild, se nedan:

Den trendmässiga utgiftsutvecklingen domineras av sjukvårdsförsäkringen i federal regi och under det senaste årtiondet ökade försvarsutgifter. Skatterna har inte höjts för att finansiera dessa utgiftstrender vilket medfört ett strukturellt budgetunderskott som kvarstår när krisutgifterna har normaliserats. Inkomsterna uppdelade på komponenter visas i nedanstående diagram:

Bidragande till budgetunderskottet det senaste decenniet har främst varit att inkomstskatten sjunkit. KI pekar på att marginalskatten för en person med 100 000 $ i årslön (realt) sjunkit från 49 procent 1980 till 28 procent 2010. På längre sikt har också minskande betydelse för skatter från företagen och punktskatterna varit. En väsentlig orsak är dock fortfarande att ökade kostnader för sjukvård och försvar inte har finansierats. Detta tycks avspegla sig i hur "the fiscal cliff" har komponerats. Sammansättningen av "budgetstupet" visas nedan:

Omkring 65 procent av de automatiska åtgärderna består av höjda skatter i olika former inklusive tillfälligt nedsatta socialförsäkringsavgifter. Om dessa åtgärder kan läggas ut under en längre period, samtidigt som tillväxten blir ordentlig så att utgifterna från de "automatiska stabilisatorerna" och direkta krisåtgärder minskar, förefaller det bli möjligt att närma sig ett normalt budgetsaldo (något negativt).

Genom att visa på en möjlighet till en positiv utveckling skulle en stark president kunna ingjuta förtroende i näringslivet så att tillväxten ökade. Men Barack Obama är ingen stark president. Därför kommer beslutsfattarna inom företagen att slitas mellan hopp och förtvivlan under många år framöver. Denna osäkerhet blir det främsta hindret för en bättre tillväxt. USA får fortsätta att vingla framåt. Det talas redan om att förhandlingarna blir klara först i januari... Även USA har tydligen drabbats av eurokrisens sjuka.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, konjunkturutvecklingen, budgetunderskott, statsskuld, tillväxt, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, offentliga utgifter, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Är det för sent att avveckla euron?

Den europeiska gemenskapen kan överleva utan att ha kvar euron. Men de som vill ha en överstatlig utveckling kommer att försöka rädda euron eftersom detta syfte kan åberopas för nödvändigheten av allehanda överstatliga reformer.

Barry Eichengreen, professor i ekonomi vid Berkely, skriver återkommande kolumner i DN. Idag tar han upp frågan valet mellan att gå bakåt med mer nationell suveränitet i Europa eller att gå framåt mot djupare integration. Rubriken för artikeln är "Vådan av en union utan euron" (ej onl) och den börjar med konstaterandet att Europas kris gått in i en mera stillsam fas.

Eichengreen antyder att det är Tysklands förbundskansler Angela Merkel som ligger bakom. Hon vill bli omvald i september 2013 "som kvinnan som räddade euron". Är det verkligen så? Mina sporadiska intryck av tysk inrikespolitik är att väljarna högaktningsfullt struntar i euron - några ser den tvärtom som något man förlorat på. Däremot har Merkel anledning att lägga band på sina destruktiva åtgärder för att "rädda euron" med så liten kraft som möjligt. Fortsatt osäkerhet i samma stil som hon utsått åtminstone under ett par år riskerar att öka arbetslösheten i Tyskland så mycket att hon inte blir omvald (bart 3/12-12).

Krisen i Europa kommer tillbaka, förklarar Eichengreen. I syd har man inte lyckats förbättra konkurrenskraften tillräckligt och i norr har man inte gjort tillräckligt för att öka efterfrågan. Tyskland kanske hotar att lämna euron. Grekland eller Spanien kanske gör det. Det skulle leda till kaos och länderna skulle införa tillfälliga regleringar av kapitalflöden mm, menar han. Däremot nämner han inte att det innebär att euron avvecklas. Han hoppar över detta led och frågar sig om EU kan överleva.

En hel del av EU kommer att finnas kvar: Europakommissionen, Europaparlamentet och Europadomstolen. Den inre marknaden skulle störas allvarligt på kort sikt. Men lagen från 1986 skulle finnas kvar och medlemmarna skulle vara skyldiga att återställa rörligheten för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Eurovännerna skulle hävda att detta vore omöjligt om euron skulle bryta samman. Eichengreen har inget svar utan menar litet olycksbådande att vi kan få anledning att konstatera om vännerna "har rätt eller ej".

Även acquis communautaire (den hittills gemensamt uppnådda lagstiftningen) skulle kunna överleva, spår Eichengreen. Men mycket av kraften skulle gå förlorad i strider om vilket land som bär skulden för de förödande finansiella störningar (som skulle bli följden).

Argumenteringen i artikeln är inlindad och därför oklar. Är det vådligt att avveckla euron (låta samarbetet bryta ihop oorganiserat)? Kan EU inte fungera utan euron? Mycket av framställningen går emot rubrikens formulering. EU kan visst fungera utan euron. Men om euron finns kvar kommer EU inte att fungera utan en fungerande bankunion och en sådan kräver åtminstone några inslag av en finanspolitisk union och en politisk union.

Det är tydligen nu som en avveckling av euron borde beslutas, enligt Eichengreen - även om han inte uttrycker sig så explicit. Men just nu är det enligt min bedömning många som invaggats i falsk säkerhet och blivit mindre intresserade av att ta itu med (den latenta) eurokrisen. Det kanske är just vad de som utnyttjar kriserna till att etablera Europas förenta stater i själva verket åsyftat. När de låter krisen blomma ut igen kan de hävda att räddningen av euron kräver en plan för etablerandet av USE.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, Europas förenta stater, EU, EMU, euron, eurokrisen, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

Karl-Bertil Jonsson knuffar ner "Fat Man" i döden?

Experimentell forskning kring moraliska värderingar visar att personer med vänstersympatier är beredda att döda en direktör  dubbelt så ofta som en arbetare om syftet är att rädda andra. Personer till höger uppvisar ingen skillnad.

Vänstern anses vara mer utilitaristiskt inriktad än liberaler och konservativa. Utilitarismen är som bekant ett konstruerat moralsystem från 1700-talet som kan sammanfattas med devisen "ett gott ändamål helgar medlen". Tesen om vänstern har t ex framförts av professor Bo Rothstein  som argumenterat i termer av brist på respekt för individuella rättigheter. Rothstein antyder tom att nederlaget för den "demokratiska socialismen" berott på denna utilitarism (2008, pdf, s 10).

Nu har två forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet gått vidare med denna problematik med hjälp av experimentell forskning kring moraliska värderingar. Det är docent Göran Duus-Otterström och doktoranden Mikael Persson som publicerat sina resultat i Tidskrift för politisk filosofi nr 1/2012. Experimenten har utgått från Philippa Foots s k trolley- problem, som är centrala för denna typ av forskning. Mest berömda är de två problemsituationerna som går under beteckningen "Trolley" resp "Fat Man" (tidskr).

I "Trolley" tänker man sig att en vagn på ett järnvägsspår i en nedförsbacke kommit i rullning och längre ner kommer att köra över och döda fem järnvägsarbetare som befinner sig på  spåret. Respondenten ska föreställa sig att han eller hon befinner sig vid en spak som kan lägga om en växel så att vagnen rullar in på ett annat spår.  På detta spår befinner sig endast en järnvägsarbetare som då istället kommer att dödas. Hur ska man välja?

I "Fat Man" finns ingen växel. Istället tänker man sig att respondenten befinner sig uppe på en gångbro mellan den skenande vagnen och järnvägsarbetarna. Där finns också en ovanligt fet man som genom sin kroppsstorlek skulle kunna hindra den fritt rullande vagnen från att döda de fem arbetarna. Respondenten själv antas vara för lättviktig. Bör man välja att knuffa ner den fete, som genom sin död i så fall räddar livet på fem andra?

I båda fallen kan man alltså rädda fem personer genom att offra en. Forskningen visar emellertid enligt Otterström och Persson att försökspersonerna inte behandlar de två situationerna som likvärdiga. I det aktuella experimentet med Medborgarpanelen 2011 visade det sig  också att 91 procent av respondenterna var villiga att lägga om växeln i Trolley. I Fat Man kunde bara 20 procent tänka sig att knuffa ner den fete i döden på spåret.

Filosofer har förklarat skillnaderna med hänvisning till "doktrinen om  dubbel effekt"  och det moraliska förbudet att behandla människor enbart som ett medel. Det är sålunda tillåtet att utföra "goda" handlingar som också kan ha dåliga konsekvenser men inte att utföra "onda handlingar"  som ett medel för att åstadkomma goda konsekvenser. I Fat Man är den fete mannens död ett avsett medel för våra syften och sålunda något som många vill undvika.

I det aktuella experimentet gjordes en indelning i flera olika undergrupper. Här framgår det att det med en allmän beskrivning av offret i Fat Man inte framkommer någon skillnad i resultat mellan personer som placerar sig till vänster resp höger på en tiogradig skala. Men när den fete beskrivs i termer av en "asfaltläggare"  resp " direktör i ett IT-företag" blir skillnaden i resultat kraftig. Respondenter till höger uppvisar ingen skillnad i behandlingen av en arbetare resp direktör. Men respondenter till vänster är dubbelt benägna att knuffa ner en direktör än en arbetare i döden på spåret (33 resp 17 procent).

Detta lätt obehagliga resultat visar att det bland svenskar finns en inte obetydlig benägenhet att sätta sig över individuella rättigheter som är vänsterideologiskt styrd. Däremot finner man inget starkare stöd för en neutral utilitaristisk moraluppfattning. Stödet verkar vara högst 20 procent.  Dock borde man testa lindrigare former av rättighetskränkningar, som rimligtvis kan ha större stöd.

Ett sådant test eller åtminstone en indikation är den stora popularitet, som TV-animeringen av  berättelsen om

Visas i TV varje julafton

Karl-Bertil Jonssons julafton, åtnjuter. Den handlar om överklasspojken som läser om Robin Hood och bestämmer sig för att "ta från de rika för att ge till de fattiga". Stölderna ska ske genom att unge herr Jonsson, som är extraanställd på posten, kan omdirigera postpaketen med hjälp av taxeringskalendern (innehbeskr).

Frågan är dock huruvida Karl-Bertil Jonsson verkligen ska ses som en utilitarist. Berättelsen är skriven av vänstermannen Tage Danielsson i början av 1970-talet när vänsterideologin stod på sin höjdpunkt. Historien är utformad med en viss persuasiv ton i vänsterradikal riktning. Sålunda är den unge mannen son till en varuhusdirektör och inte en grovarbetare. Och udden är riktad mot den indolenta överklassen som struntar i de fattiga. Med Danielssons humor ska betraktaren förledas att ursäkta organiserade stölder med det goda syftet att hjälpa de fattiga. Budskapet är väl inlindat revolutionärt.

Jag vill mena att pojken Jonsson kan ses som representant för de överklassynglingar  som på den "nya vänsterns" tid blev brinnande marxister med syftet att i grunden omstörta det svenska samhället. En hel del av dem och deras gelikar dyker nu upp i den experimentella statsvetenskapen som villiga att knuffa ner en fet direktör i döden för att "göra gott" för andra. (Vad säger lagen om denna typ av mord?)

Rättigheter, såsom rätten till liv och egendom, är till för att skydda oss mot både egoistiska rövare och förmenta utilitarister eller godhjärtade klasskämpar. Vi ska varken behöva oroa oss för att bli nedknuffade på järnvägsspår eller bli berövade våra postpaket för att någon vill göra gott för andra.


En mera hårdför berättelse på samma tema som inte slutar lika sockersött är Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff från 1866. Där dödar studenten Raskolnikov en avskydd pantlånerska för att hennes pengar ska kunna användas till utbildning för fattiga studenter. I slutändan får han ett långvarigt fängelsestraff i Sibirien.


[SvD 19/12, ledbl]
 Läs även andra bloggares åsikter om karl-bertil jonsson, vänstern, utilitarism, experimentell statvetenskap, filosofi, Dostojevskij, Tage Danielsson, trolley, fat man, robin hood, jul, politik på intressant.se

Utsikterna

Här har jag samlat några funderingar på hur det kan gå för Sverige och världen samt klimatet den närmaste tiden.

Teknikföretagen kom med en dyster konjunkturprognos idag. Organisationen består av de sammanslagna branschorganisationerna Verkstadsföreningen och Mekanförbundet. Tyvärr består prognosen bara av ett videoklipp som man inte kan överblicka snabbt. När utsikterna i utlandet blir dystrare drar företagen ner på investeringarna vilket drabbar den svenska verkstadsindustrin. Recession hotar.

Anders Borg måste sannolikt snart komma med en mycket kraftig nedrevidering av prognoserna för 2013 och 2014. Arbetsförmedlingen har redan gjort en prognos om högre arbetslöshet för båda åren. 40 000 jobb försvinner på två år. Det betyder att Alliansen måste gå till val med en arbetslöshet som är avsevärt högre än före valet 2006. Det betyder att regeringen borde komma med en pedagogisk redogörelse för vad som beror på konjunkturen utomlands och vad som beror på regeringens satsning på arbetslinjen.

Från USA rapporteras däremot om sänkt arbetslöshet till 7,7 procent i november från 7,9 - den lägsta på fyra år. Nästan 150 000 nya jobb skapades. Pessimisterna framhåller att många gett upp och slutat att söka jobb. Men utsikterna är ändå bättre för USA än för Europa. SEB förutser 2,4 procents ökning av BNP 2013. För Tyskland kom Bundesbank just med en prognos på 0,4 procent - nedjusterat från 1,6.

Men det kan bli recession i USA om ekonomin knuffas utför budgetstupet - the fiscal cliff (bart 4/12). Omfattningen bedöms till 4 procent av BNP. Men ändå är prognosen från kongressens budgetkontor enligt Marianne Björklund, DN, en minskning av BNP med bara 0,5 procent. Det anses dock vara mycket destruktivt för världsekonomin. De senaste utsikterna finns i en DN-artikel på nätet som handlar om spelet om fiscal cliff i den amerikanska Kongressen. Artikeln beledsagas av ett videoklipp där ett antal för mig okända (ej namngivna) svenska kommentatorer diskuterar frågan. Irriterande.

Doha-mötet om klimatet ska strax avslutas. Det verkar inte bli något avgörande avtal som resultat. Tidskriften Fokus (Nina Brevinge och Maggie Strömberg, nr 41) tycker sig märka att de som är skeptiska till tesen att människan är upphovet till det mesta av uppvärmningen numera inte hörs särskilt mycket. Men är det inte så att hela klimatfrågan sjunkit undan efter fiaskot i Köpenhamn i december 2009?

Fortfarande har dock klimathotarna ett kraftigt övertag i debatten. Till dem har sällat sig Världsbanken som med rapporten om en uppvärmning på fyra grader fick stor uppmärksamhet i Sverige. Bakom den ligger tydligen att man valt ut ett scenario som tidigare inte ansett som sannolikt där det enligt gängse modeller ska bli 4 grader varmare kring 2060. Det är alltså inte så att det kommit nya forskningsrön som visar att klimatkänsligheten blivit större. Dessutom har temperaturen de senaste 15 åren inte stigit beaktansvärt vilket medfört att forskarna talar om en uppvärmningspaus. Vad den beror på finns det ingen enighet om.

Det är tråkigt att svenska media inte någon gång diskuterar själva sakfrågan för forskningen. Det är inte så att det råder någon konsensus om hur stor klimatkänsligheten är och därmed om hur snabbt uppvärmningen skulle gå vid fortsatta koldioxidutsläpp. Jag bedömer att det är ganska få forskare som har satt sig in i hur man ska utvärdera den återkopplingseffekt som antas finnas från ökad koldioxidhalt till ökad vattenånga, som är avgörande för hur stark uppvärmningen blir.

Den indirekta metoden att göra en sådan utvärdering av återkopplingen består i att studera temperaturvariationerna under antagandet att det inte finns någon annan faktor än växthusgaserna som kan påverka trenden. Eftersom det i historisk tid förekommit temperaturvariationer som inte beror på mänskliga koldioxidutsläpp är denna metod osäker. Därför har klimatpropagandan lagt ner stora ansträngningar på att ge sken av att några beaktansvärda variationer i själva verket aldrig förekommit. Det har skett långt efter det att man fastställt att den mänskliga inverkan idag är dominerande.

Frågan om orsakerna blir dock mindre viktig eftersom det inte kommer att tecknas något bindande avtal om utsläppsminskningar mellan USA och Kina. En fjärdedel av utsläppen kommer från Kina. Reduceras inte dessa kan den konventionella teorin aldrig visa fram någon avgörande minskning av den förutsedda temperaturökningen detta århundrade.

I morgon utfrågas Magdalena Andersson (S) i Ekots lördagsintervju. Då är jag tyvärr bortrest en vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om kojunkturer, ekonomi, USA, Europa, växthuseffekten, klimat, Doha, miljö, uppvärmning, politik på intressant.se

Ska budgetstupet sänka världskonjunkturen?

Vid årsskiftet 2012/13 riskerar USA att kastas ut för det fiskala budgetstupet ("fiscal cliff") som automatiskt åstadkommer en åtstramning motsvarande 4 procent av landets BNP. När demokraterna och republikanerna i augusti 2011 inte kunde komma överens om någon långsiktig höjning av lånetaket och politiken för budgetförbättringar sköt man upp alltsammans. Lånetaket kommer att behöva höjas runt årsskiftet. Beslut om nedskärningar och skattehöjningar omedelbart eller mera långsiktigt måste fattas i god tid före 31/12 2012.

Om ingenting görs kommer skatterna att höjas automatiskt enligt överenskommelsen från augusti 2011. De skattesänkningar som George W Bush införde och som förlängdes 2010 upphör vid årsskiftet. Skatten på inkomster höjs till  39,6 procent (federalt) och kapitalvinstskatten till 30 procent. Arvsskatten återinförs. Obamas sänkning av inkomstskatterna under krisen återställs. En särskild utjämningsskatt ("alternative minimum tax") införs för högre inkomster som beräknas drabba 26 miljoner hushåll.

Utgifterna sänks automatiskt. Nästan hälften av nedskärningen på 1 200 USD drabbar försvaret. Ersättningen till läkare med patienter inom äldresjukvården Medicare sänks. Bidrag till långtidsarbetslösa stryps. (SvD)

Karin Henriksson på SvD skriver att det årliga budgetunderskottet skulle halveras. Det skulle inte gå att åstadkomma på vanlig politisk väg, menar hon. Men underskottet på 8,3 procent av BNP 2012 kanske ändå inte går att åtgärda så enkelt (visserligen till priset av en recession). Greklands utveckling visar att åtstramningarna också ökar budgetunderskottet. Det kan gå likadant i USA. Budgetstupet ger inte ens den förväntade kamerala effekten på budgetunderskottet. Därför borde politikerna komma överens om en lugnare sanering av den federala budgeten

Kan Merkel få sparken efter valet 2013?

Genom sin osäkerhetsframkallande stödpolitik under eurokrisen har Merkel fått EMU att gå in i en recession. Tyskland klarar sig dock bättre men de tyska väljarna verkar ändå bli mer missnöjda. Kanske Merkel förlorar valet?

Angela Merkel

Idag börjar Kristdemokraternas stämma där Angela Merkel (f 1954) kommer att väljas om som partiordförande för CDU i Tyskland. Denna formella affär är kanske lugnet som förebådar stormen. Merkel har nu varit partiordförande i tolv år och förbundskansler i sju. Men stödet för Merkel börjar nu splittras.

I fredags hölls en omröstning i den tyska förbundsdagen om utbetalning av 47,3 mdr € från det andra stödpaketet till Grekland. Tolv ledamöter från CDU/CSU röstade emot liksom tio från koalitionspartnern liberalerna. Socialdemokraterna utom 11 ledamöter röstade ja liksom miljöpartiet. Vänsterpartiet röstade däremot enhälligt nej. Resultatet blev 473 ja mot 100 nej.

Det anses att Tysklands ränteförlust på 730 mdr € nu skulle drabba tyska skattebetalare mera direkt än tidigare stödåtgärder till Grekland m fl krisländer. Det är inte populärt bland tyska väljare som fått göra uppoffringar tidigare under 00-talet och därför kräver uppoffringar också för grekerna. Tydligen är föreställningen fortfarande att grekerna lever i ett alltför stort överflöd för att kunna tålas av stödländernas invånare - särskilt nu när konjunkturen börjar bli osäker. Prognoserna tyder dock inte på någon recession. Både 2012 och 2013 växer BNP med drygt 0,5 procent. Men det finns alltid experter som är mer pessimistiska.

Problemet för Angela Merkel är dock att den konjunkturnedgång, som hon själv varit med om att driva fram genom sin osäkerhetsskapande krispolitik, nu kommer att återverka på hennes möjligheter att bli omvald. De senaste opinionsmätningarna visar att hennes eget partiblock CDU/CSU har gått tillbaka med 1 procentenhet och noteringen nu är 39 procent. Koalitionspartnern FDP kan få bara 4 procent och därför ramla ur förbundsdagen. I så fall får Merkel sparken om det blir en rödgrön seger och socialdemokraten Peer Steinbrück blir förbundskansler.

Teoretiskt skulle Merkel kanske kunna bilda en "stor koalition" tillsammans med SPD på liknande sätt som under 2005-2009. Det får vi se efter valet i september 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om Merkel, Tyskland, recession, EMU, eurokrisen, valförlust, politik på intressant.se

Kent Persson (M) har ingen "plan B" för samarbete

Vem ska moderaterna samarbeta med om opinionsundersökningarnas resultat står sig inför valet 2014, Det ville partisekreteraren inte svara på trots att läget nu är annorlunda än tidigare genom SD:s vågmästarroll. Kan det bli en verklig minoritetsregering?

Hur ska Alliansen vinna valet 2014? Moderaternas sedan i våras nye partisekreterare Kent Persson utfrågades av Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju 1/12-12. Programmet handlade som vanligt inte mycket om den påannonserade frågan.

Lågutbildade flyktingar som kommer till Sverige kan hävdas bidra till arbetslösheten och utanförskapet. Är inte denna problemformulering att gynna SD:s agenda? Denna frågeställning ledde till en detaljerad immigrationspolitisk diskussion. Kent Persson menade att arbetslinjen bör omfatta alla och var ett sätt att möta SD - inte att ge dem ett lillfinger.

Persson betonade att man inte skulle förhandla med SD. Men ni har genom "utfrysningen" gått miste om möjligheterna till ett femte jobbskatteavdrag, menade Ramberg. Huvudskälet är inte SD sade Persson. Det finns inte ekonomiskt utrymme. Hypotetiskt skulle M alltså kunnat acceptera stöd från SD, antydde Ramberg. Men det avvisades av Persson.

Diskussionen fortsatte med turerna kring redovisningen av bidrag till politiska partier. Ramberg försökte få Persson att framstå som inkonsekvent. Den långa diskussionen om detaljer om lotteriverksamhet, externa insamlingsorganisationer och lagstiftning mm var väl mest av intresse för specialister.

Persson har en lön på 90 000 kr/m och sex månaders uppsägningstid.

Moderaternas framgångar minskar enligt SCB de andra småpartiernas stöd och minskar Alliansens stöd, menade Ramberg. Det gällde inte vid valen, sade Persson.

Vad ligger i att M inte längre vill kompromissa med Miljöpartiet och inte kan tänka sig att bilda gemensam regering? Persson menade att det är MP som ändrat inställning. Vad blir då kvar i form av samarbete om satsningen på att Alliansen inte kan bilda en majoritetsregering misslyckas? Persson hade inga andra tankar om detta än en valseger för Alliansen - ingen plan B. Väljarna ska inte få något besked om att söka stöd på annat håll. Och han verkade tro att KD skulle klara sig kvar i Riksdagen.Där slutade programmet.

Så som opinionssiffrorna ser ut enligt Ipsos mätning igår (bart) har det ingen betydelse huruvida KD klarar sig kvar - Alliansen förlorar ändå regeringsmakten om SD inte kan räknas in som stödparti.Till skillnad från tidigare är detta senare nu teoretiskt möjligt, vilket främst försätter Stefan Löfven i en svår situation.Han kan få en majoritet i Riksdagen emot sig trots att KD åker ur. Då blir regeringsbildningen ytterst komplicerad som jag framhöll igår. Det blir den förstås också om KD räddas kvar utan att Alliansen får relativ majoritet.

Kent Persson försvarar sig mot sådana spekulationer genom att inta en närmast dogmatisk valsegerattityd. Det är kanske vad en partisekreterare måste göra. Men med några opinionsundersökningar ytterligare kommer Rambergs frågor att pocka på svar. Vem ska alliansen samarbeta med om valresultatet ger relativ minoritet som resultat? Tidigare skulle man ha kunnat svara att man drar sig tillbaka för att arbeta på en come back 2018. Men det går inte 2014 om de rödgröna inte får absolut majoritet och som minoritet inte kan göra sig beroende av SD.

Någon form av samarbete över den tidigare blockgränsen tvingas fram genom att SD blir tungan på vågen med rödgröna som är större än alliansen. Eller kan Fredrik Reinfeldt regera vidare trots att de rödgröna är större? Då skulle han ytterst bli beroende av SD:s aktiva röster för regeringens förslag - inte bara att de avstår från att rösta emot, som idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Kent Persson, Alliansen, rödgröna, socialdemokraterna, val 2014, regeringen, minoritetsregering, SD, politik på intressant.se