Löntagarfonderna i historisk belysning

Hur lyckades näringslivets organisationer  slå tillbaka arbetarrörelsens försök att socialisera näringslivet med hjälp av löntagarfonder 1975-83? Det belyses i en doktorsavhandling framlagd 3 december 2020. Jag ger här min egen syn på socialiseringsförsöket.

Arbetarrörelsen gjorde ett första försök att införa socialistisk planhushållning efter andra världskriget. Det slogs tillbaka genom vad som kom att kallas PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet). En illustration återges på doktorsavhandlingens omslag (se bilden, länk). Det andra försöket initierades av LO genom ett förslag av ekonomen Rudolf Meidner 1975. Bakgrunden var den lönepolitiska diskussionen om "övervinster" och branschfonder inom LO sedan 1950-talet.

Hypotesen var att lika stora löneökningar för alla företag skulle leda till att de effektivaste företagen skulle slippa betala hela sin produktivitetsökning i löneökning Detta skulle leda till att dessa företag fick större vinst än det stora flertalet företag (kallades "övervinster"). Genom att LO inte tillämpade "bärkraftsprincipen" för sina lönekrav blev det kvar ett utrymme som på något sätt skulle kunna tas omhand i kollektiva fonder. Viktigt var att pengarna inte skulle delas ut för konsumtion utan istället finnas till hands för investeringar.

Samtidigt fanns bland några av storföretagens ledare tankegångar om vinstdelning. En ledande direktör var Grängeschefen Erland Waldenström som hade en styrande position inom Industriförbundet. Det ledde till att organisationen tillsatte den s k Vinstandelsgruppen som skulle utarbeta ett system för vinstdelning som man trodde skulle kunna avtala med LO om. En variant, som mycket tyder på att Meidner diskuterat med Waldenström, var att företagen skulle åläggas att göra riktade fondemissioner av aktier till någon sorts fonder. Dessa skulle i sin tur utge individuella andelar på ett sätt som inte beskar utrymmet för investeringar i företagen. Något konkret förslag lyckades man dock inte konstruera.

När Meidner 1974-75 var i färd med att färdigställa sitt förslag valde han av oklara ideologiska skäl att betona att dessa "löntagarfonder" också skulle användas för att utöva ägarmakt i företagen. På så sätt skulle fonderna successivt få ett allt större ägarinflytande i alla (större) företag som gick med vinst. Det motiverades med det populära argumentet att man skulle "bryta den privata maktkoncentrationen". Samtliga politiska partier utom möjligtvis Moderaterna såg de stora finansfamiljernas kapitalinnehav som ett centralt problem för Sveriges ekonomi. Det talades om "ekonomisk demokrati".

När Meidner i augusti 1975 lade fram sitt förslag möttes det av välvilliga kommentarer från Industriförbundets direktör Axel Iveroth som ansåg det befogat att pröva dessa tankegångar - dock förutsatte han att det inte skulle vara "en fråga om socialistiska experiment". Genom regionala konferenser i förbundets regi fick man avsevärt stöd för denna linje. Hur denna hållning skulle vara förenlig med Meidners klarspråk att makten så småningom skulle övertas av fackföreningsrörelsen framgick inte. Och hur man rättsligt skulle kunna ålägga företagen att överlämna aktier utan att de ens fick någon formell kompensation diskuterades inte. (Borde inte juridiska experter ha kunnat fastslå att detta var en förtäckt konfiskation?)

För egen del ansåg jag att löntagarfonderna skulle utgöra ett avgörande hot mot det fria näringslivet. Men eftersom socialiseringsaspekten var diffus och avlägsen pekade jag också i debatten på att utspädningen av nuvarande aktieägares aktiekapital skulle leda till sänkta aktiekurser. Meidners första konstruktion skulle rentav leda till något av en börskrasch genom att aktierna som skulle överlämnas till fonderna skulle värderas till aktuell aktiekurs. En initial kursnedgång skulle sålunda bli självförstärkande följande år. Min tanke var att företagsägarna lättare skulle förstå risken för personliga förluster ganska omgående än ett abstrakt scenario där nya ägare skulle ta över i (en avlägsen) framtid.

Min kategoriska inställning - nej till löntagarfonder - väckte dock bekymmer hos Industriförbundet som rimligen befarade att SAF skulle kunna sätta käppar i hjulet för Waldenströms ambitioner. Sekreteraren i Vinstandelsgruppen, Per-Martin Meyerson, bjöd mig på lunch och förklarade att det inte var någon idé att gå emot det mäktiga LO, som ändå skulle få igenom sitt förslag. Det vore bättre att konstruera en "nästbästa lösning" där man slipat av de värsta oformligheterna i Meidners förslag. Jag lät mig inte bevekas.

Vinstandelsgruppen bytte sekreterare till en ekonom på SAF, Nils-Henrik Schager, som publicerade en famös artikel med rubriken "Löntagarfonder - javisst, men hur?" Enligt Rikard Westerberg var detta ett utflöde av de två falanger som höll på att utvecklas inom näringslivet. Den ena ville utveckla en kompromiss med arbetarrörelsen medan den andra sade kategoriskt nej till alla fondförslag. Den senare falangen fick allt större inflytande och ledde till ett antal motkampanjer först från SAF och sedan från andra organisationer. Ett kuriosum är att min pamflett "Fritt näringsliv eller fondsocialism" godkändes av Schager utan några synpunkter. Den utgavs i 130 000 exemplar 1977 och utgjorde något av ett avgörande steg i opinionsbildningen mot löntagarfonderna.

Läs mer om fortsättningen i min artikel om Palme och löntagarfonderna.

Varifrån kommer växthusgaserna?

Bilar och flyg svarar för 7 respektive 1,5 procent av de globala utsläppen.

Det verkar ha pågått en skev rapportering om utsläppen av CO2 mfl gaser som sägs leda till global uppvärmning under många år. I centrum för uppmärksamheten har funnits personbilar och flyget. Vi har getts bilden att det är biltrafiken och flyget som är viktigast att begränsa för att motverka för att bekämpa uppvärmningen av jorden.

 

Men tittar vi på den totala bilden av varifrån växthusgaserna kommer är klimatalarmisternas beskrivning helt felaktig. Personbilar (inkl bussar) svarar inte för mera än 7,1 procent av utsläppen och flygresor (för persontransporter) bara för 1,5 procent.

 

I diagrammet redovisas senast (sept-20) tillgängliga data (2016).

 

 

 

Den stora utsläppskategorin är byggnader: bostäder, kontor, restauranger och butiker med 17,5 procent av totalen - inte persontransporter. Är verkligen klimatalarmisterna ute efter att minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt? Eller är klimathotarna ute efter att förändra det kapitalistiska samhällets livsstil i grunden?

Omfördelningens etik är knappast ålderstigen

 En ny bok som sammanfattar problematiken i  John Rawls´ teori om rättvisa gör gällande att ämnet blivit ålderstiget och nu utgör en doktrin bland många andra. 

Carl Rudbeck recenserar boken In the shadow of justice: Postwar liberalism and the remaking of political philosophy (Princeton U P) skriven av Katrina Forrester. Den tycks inte gå mera på djupet med Rawls´ teori som jag har diskuterat den på min blogg sedan 2006. Rawls´ frihetsprincip omnämns tydligen inte alls eller så har Rudbeck bortsett från en sådan diskussion.

Rudbeck presumerar att Rawls inte skulle ha något till övers för "rika konsulter och influencers" eftersom de fattiga inte skulle ha någon nytta av att de får bli rika. Det kan förefalla som att Rawls ville ta de rikas pengar - i synnerhet om deras rikedom var ett resultat av deras talangfullhet. Men faktum är att Rawls avvisade en skatt på "huvuden" (klumpsummeskatt) i sin sista bok Justice as fairness (2001) med hänvisning till den första principen om frihet.

Hela teorin bygger på den princip människorna väljer bakom "okunnighetens slöja" vilket är en empirisk fråga och inte en lös spekulation om "skyldigheter" som Peter Singer försökte med. Fröhlich & Oppenheimer visade med experiment bland studenter att det troliga var att folk skulle välja ett trygghetsgolv och inte att maximera det sämsta utfallet. Då blir Rawls´ teori mer i linje med Hayeks förordande av ett system med socialbidrag. Någon mer omfattande omfördelning skulle inte bli resultatet.

https://www.svd.se/bokslut-over-en-omstridd-drom-om-rattvisa

http://danne-nordling.blogspot.com/2015/01/skalig-omfordelning-nagra-sakliga.html

Extrem svensk klimatpolitik borde jämföras med en mer hovsam

Den svenska klimatpolitiken håller på att bli alltmer långtgående och ingripande trots att klimat-utsläppen bara är 0,4 promille av de globala (skogen beaktad), medan vår befolkning utgör 1,35 promille av världens folkmängd. En mer hovsam politik skulle inte märkbart påverka klimatutvecklingen. Så varför denna blinda klimataktivism i Sverige?

Enligt de enkla redovisningarna där markanvändning och skogsbruk inte räknas in släpper Sverige ut 0,1 procent av den globala koldioxiden vilket kan jämföras med Kina som släpper ut 28,5 procent. Och enbart tre länder står för hälften av de globala utsläppen (se tabellen).

En globalt verkningsfull klimatpolitik borde uppenbarligen inrikta sig på Kina som inte bara släpper ut mest utan som också kommer att öka sina utsläpp genom att bygga fler kolkraftverk de närmaste åren. Dessutom hjälper Kina andra länder att också bygga ut kolkraften. Istället borde Kina satsa på solkraft som skulle kunna kombineras med vätgasframställning. Denna vätgas skulle sedan användas för elproduktion i bränsleceller om natten eller när solen skyms av moln. Solkraft håller på att bli lika billigt som kolkraft.

Världens övriga länder borde alltså fordra att solrika länder som Kina, Indien och USA satsade på solkraft för elproduktion så att kolkraften kunde börja avvecklas.

Kan då Sverige bli ett föregångsland? Uppenbarligen inte. Men den extrema svenska klimatpolitiken påstås ändå ska utgöra ett föredöme: flygskatt, veganföda, subventionerade elcyklar, förbud mot nya bensin- och dieselbilar 2030 och därefter förbud mot försäljning av bensin och diesel. Finns det någonting som talar för att Kina, Indien och USA skulle ta intryck och följa efter Sveriges extrema politik? Och skulle den svenska klimatpolitiken omsatt i dessa länder ens minska kolanvändningen för elproduktion?

Med en mer måttfull och hovsam klimatpolitik i Sverige skulle klimatutsläppen globalt bli knappt mätbart större jämfört med en extrem klimatpolitik. De långtgående ingripandena i Sverige kan enbart motiveras av att andra länder skulle ta efter. Men de tre största utsläppsländerna kan inte kopiera Sverige som har skog och vattenkraft samt en del kärnkraft att använda sig av. Vindkraften skulle möjligen gå att använda i dessa länder. Men vad gör Sverige för att Kina ska satsa på vindkraft?

Är det inte troligare att den extrema klimatpolitiken i Sverige inte är motiverad av klimatet? Ingripandena mot bilismen och flyget verkar mera vara något som stämmer med Miljöpartiets ideologi där klimatet nu råkat bli en passande förevändning som kan legitimera långtgående åtgärder.

Björklunds stora koalition är osannolik

Efter ett antal turer i riksdagen efter valet skulle desperationen och nyvalshotet kunna leda till att det i november blir en stor koalition mellan S, M, C, L och KD, bedömer Björklund (L). En konkret genomgång av detta scenario visar att den bedömningen är dåligt underbyggd.

Jan Björklund (L) vill att den nuvarande regeringen avgår, säger han i SVT:s utfrågning 28/8. Han är inte beredd att återupprepa DÖ. I andra hand vill han ha samarbete över blockgränsen (i fall 2). Om SD vill behålla S i regeringsställning bör de tala om detta före valet, menade han. Utfrågaren Camilla Kvartoft ansåg inte att hon kunde komma längre. Men ett bättre jobb gjordes för några dagar sedan då Björklund utfrågades i SvD (24/8):

"Liberalernas partiledare säger att om inget annat fungerar så måste det till en regering över den traditionella blockgränsen.

– Viljan i dag till detta är obefintlig. Du kommer att få höra nej från de flesta involverade. Men när det gått fyra talmansrundor och vi står på randen till ett nyval i november – då får alla bekänna färg [sade Björklund].

Så du ser hellre ett nyval än att bilda regering med stöd av SD?

– I det läget måste vi samarbeta över blockgränsen. Antingen Alliansen och Socialdemokraterna tillsammans, eller efter tysk modell där vi släpper fram en regering bestående av Moderater och Socialdemokrater. Det är jag beredd att göra, säger Björklund som ändå vid ett flertal tillfällen upprepar att han kommer göra allt han kan för att hålla ihop Alliansen eftersom han anser att den är viktig för Sverige."

Detta kan tolkas som att Björklund i första hand vill ha en koalition med Alliansen och Socialdemokraterna. Svaret innebär också att det slentrianmässiga avfärdandet att Löfven genast skulle säga nej, som SVT:s ena kommentator kom med, inte är giltigt. Det krävs att Björklunds scenario testas med ett konkret resonemang. Ett försök:

Talmannen sonderar först med Ulf Kristersson som hör med Annie Lööf. Hon vägrar att ingå i en regering som kräver aktivt stöd av SD (fall 2). Det har hon och Arthursson slagit fast ett antal gånger. UK tackar nej till talmannens hypotetiska fråga. Nästa steg blir ett av de två följande: A) Kan UK bilda en smalare regering utan C? B) Kan Stefan Löfven (S) bilda en regering?

A) En borgerlig talman frågar UK om denne kan bilda en regering med M och KD och nämner att sonderingarna visat att varken C, L eller SD skulle rösta nej. Då blir UK statsminister för en svag minoritetsregering. Björklunds novemberscenario inträffar aldrig.

B) En socialdemokratisk talman tillfrågar den nyss avsatte Löfven om han kan bilda regering och nämner att sonderingarna visat att han får stöd av MP och V. Men SD, M och KD har klargjort att det blir nej. C och L är otydliga. Löfvens kandidatur går till omröstning. Med stor sannolikhet får han en majoritet emot sig. Detta måste ske senast efter 8 oktober (14 dagar efter 24/9) då Löfven senast kommer att avsättas. Det finns alltså lång tid för spekulationer och sonderingar. Men det framstår som en anomali att Löfven ena dagen avsätts och nästa dag får i uppdrag att bilda ny regering. Talmannen kan då dra ut på processen för att öka dramatiken och understryka nödvändigheten att återvälja Löfven.

Om L och C framhärdar med att avsätta Löfven genom att inte lägga ned rösterna måste talmannen (S) hitta ett nytt förslag. Ska denne då försöka med alternativ A) eller med någonting mera långsökt? Björklund tror att det inte blir A) utan någonting väldigt apart i två rundor som båda faller i omröstningar.. I november är det så dags för den stora koalitionen Al+S eftersom det annars blir nyval.

Problemet är dock att det inte finns fler trovärdiga alternativ som kan röstas ner på vägen till Al+S och höja desperationsnivån så att en stor koalition kan accepteras. Inte ens en socialdemokratisk talman borde kunna undvika att pröva alternativ A) innan det blir dags för "den stora koalitionen" eller den "tyska lösningen" (M+S).

En förutsättning för Björklunds scenario är uppenbarligen att UK avvisar alternativ A) - dvs M+KD - för att hålla ihop Alliansen. Det utesluter också M+S som Björklund litet inkonsekvent också kan tänka sig. Och det förutsätter att Löfven kan tänka sig denna stora koalition i fredstid. Det alternativet har han avvisat. Men hur skulle han ställa sig till att få bli statsminister i en stor koalition? Det kräver att UK går med på det vilket verkar otroligt.

Resultatet måste rimligen bli en M-regering eller en M+KD-regering. Om inte Björklund vet något som vi inte vet måste hans novemberscenario vara frågan om ogenomtänkta önskedrömmar.

Grekland har tagit sig förbi botten

Nu betalas det sista stödet till Grekland ut. Man skönjer en återhämtning. Det primära budgetsaldot är positivt. Men uppgången kan bli skakig och långsam. Varför gick det så illa för Grekland?

Grekland har drabbats av en kris som minskade BNP med uppemot en fjärdedel. Investeringarna har minskat med närmare 75 procent, rapporterar SvD 21/8-18 (Tomas Lundin). Det har varit en brutal svältkur menar Lundin men pekar också på positiva tendenser:

"På plussidan står att åtstramningarna har lett till att Grekland sedan flera år har ett budgetöverskott om man räknar bort räntebetalningar. Ekonomin har också börjat växa igen, med 1,4 procent förra året och förväntade 2 procent i år. Arbetslösheten har gått ner från nästan 24 procent 2016 till knappt 20 procent."

"Men är detta nog för att Grekland ska klara sig på egen hand? På pappret finns det mycket som talar för det. För större delen av skulderna måste Grekland inte börja betala räntor och amorteringar förrän 2033. Regeringen har också en buffert på omkring 24 miljarder euro som säkrar landets finansieringsbehov fram till mitten av 2020. Det borgar för stabilitet ifall marknaderna skulle rata grekiska statspapper."

"Positivt är också att de största grekiska bankerna har börjat städa upp i sina låneportföljer och i Europeiska centralbankens senaste stresstest klarade sig utan större anmärkningar."

Det man saknar i analyserna av Greklands kris är varför det gick så illa. Visserligen fuskade sig Grekland in i EMU och drabbades extra hårt av finanskrisen. Dessutom hade landet utvecklat en överdimensionerad och svårt ineffektiv offentlig sektor. Men det förefaller inte som om andra svaga ekonomier har råkat ut för så svåra kriser som Grekland. Kan Greklands problem hänga ihop med att man var med i EMU och drabbades av "hjälpprogram" som de europeiska politikerna påtvingade landet och som verkar ha gjort det onda värre? Det välmenande moraliserandet verkar ha varit kontraproduktivt. Får vi någonsin se en utvärdering?

 SvD 21/8-18

Löfven (S) borde inte kunna fortsätta som statsminister efter valet 2018

Med den nya grundlagen kommer Löfven att avsättas som statsminister. Sedan hänger det på SD om han kan komma igen. Sannolikheten för detta är begränsad.

Det går sämre för Alliansen i Sifo i april. Alliansen får 40,5 procent mot 42,1 i februari. De rödgröna får 40,6 procent mot 39,1 i februari. Men betyder det att Löfven kan börja hoppas på att "vinna" valet? Nej, så länge Alliansen och SD vill avsätta Stefan Löfven vid förtroendeomröstningen efter två veckor kommer den nya författningen att medföra att det blir mycket svårt för Löfven att fortsätta som statsminister trots att de rödgröna blir större än Alliansen.

Den första prövostenen utgörs av omröstningen om en ny statsminister som rimligtvis är Ulf Kristersson. Han har två principiellt olika möjligheter: dels att försöka bilda en Alliansregering och dels att antingen ensam eller tillsammans med Löfven bilda en regering. Visserligen har en opinionsundersökning angett att 60 procent av moderatväljarna vill att M samarbetar med SD men att detta skulle resultera i en gemensam regering är långsökt. Denna opinion kan dock innebära ett memento både för C och för S när det gäller att ta ställning till Kristerssons propåer om samarbete.
 
Om SD säger nej till en alliansregering och Löfven säger nej till samarbete med Alliansen eller enbart med Kristersson uppstår inte den andra prövosituationen att få igenom en budget. Budet går då till Löfven som nyss blivit bortröstad vilket verkar ologiskt. I förlängningen skymtar då en ny DÖ-period. Det verkar mindre troligt, liksom att C och L utan vidare skulle hoppa över till det rödgröna blocket.

Det mest troliga är fortfarande att det kan bildas en alliansregering, som måste söka stöd över blockgränsen enligt Annie Lööf eller där stöd finns att få enligt Kristersson. Med denna inriktning kan alliansregeringen också få igenom sin budget

Kan SD eller S tjäna på att inte släppa fram en alliansregering? SD kan t ex hota med detta för att få ett regeringsprogram med en mer restriktiv flyktingpolitik. Men om Kristersson håller fast vid sin linje blir det mest vapenskrammel utan betydelse eftersom alternativet för SD blir en S-regering som borde framstå som ännu mer opålitlig i flyktingpolitiken, åtminstone om MP ingår i underlaget. Dessutom kan det bli avhopp från C och L till de rödgröna om SD är halsstarrigt.

Då kanske det är S som kan tjäna på att Alliansen inte kan bilda regering? Löfvens huvudstrategi kan fortfarande vara att säga nej för att få C och L att hoppa av och övergå till det rödgröna blocket - antingen med ministerposter eller genom ett stödavtal. Många tror litet cyniskt att så kommer att ske genom dessa två partiers otydlighet i debatten. C och L:s villighet kan dock diskuteras. Emellertid håller denna strategi endast så länge man kan vara säker på att SD säger nej till en alliansregering. Utan ett nej därifrån har Löfven inte möjlighet att blockera för att tvinga fram ett avhopp från C och L.

Kan då Löfven tvärtom agera så att han driver Alliansen i armarna på SD? Genom att kategoriskt säga nej till allt bocköverskridande samarbete skulle han långsiktigt kunna skada Alliansen genom att hålla fram hur den samarbetar med SD för att få igenom sin politik. Dessutom skulle sannolikt den räddhågsna Annie Lööf spräcka Alliansen genom att ställa sig utanför regeringen. Alltid en liten framgång för Löfven. Med devota politiska journalister och retoriskt svaga allianspolitiker skulle nog en sådan (begränsad) strategi kunna lyckas.

I Ekots lördagsintervju en vecka senare med Kristersson 21/4 framkom ytterligare information om regeringsbildningens problem.   Alliansen ska tydligen inte gå fram med en gemensam uppfattning om migrationspolitiken utan väljarna ska få lägga tonvikten genom att kunna rösta på de olika partierna. Det kan vara vällovligt i andra frågor än migrationspolitiken som ju ändå har en särställning genom SD:s deklarationer om dennas betydelse för regeringsbildningen.

Med Ulf Kristerssons linje blir det en öppen fråga vilken tonvikt migrationspolitiken ska ha. Och det beror inte bara på hur många röster främst C kommer att få i valet utan också på de olika partiernas förhandlingsskicklighet, slughet och förmåga att lura motståndarna. En ytterligare oklarhet är huruvida Alliansen (åtminstone till synes) ska komma överens efter valet innan man tar upp förhandlingar med S eller om man ska inbjuda till simultana fempartiförhandlingar (om KD kommer in).

Dessa oklarheter ställer till med bryderi för SD. Ska partiet släppa fram en alliansregering ledd av Kristersson som inte har en klar migrationspolitisk linje? Eller ska man säga nej och därmed få Löfven som statsminister - en person som man några veckor tidigare avsatte i den obligatoriska omröstningen? Och kan SD vara säkra på vilken migrationspolitik S ska bedriva med hjälp av SD? Om Löfven menar allvar med blocköverskridande uppgörelser är det med alliansen han tänker bedriva sin migrationspolitik. Då får SD ingen utdelning för att de fällde Kristersson.

 Läs även andra bloggares åsikter om val 2018, Kristersson, Löfven, regeringsbildningen, politik på intressant.se

Lurade Stalin Hitler eller tvärtom?

Vikten av ett försvar - om Molotov-Ribbentrop-pakten

Den traditionella tolkningen av pakten som ingicks i augusti 1939 är att Stalin ville vinna tid för att upprusta inför Hitlers befarade anfall på Sovjet. Men Stalin kanske istället ville att Hitler skulle försvagas av ett krig med västmakterna så att han själv kunde anfalla det som då var kvar?

Stalin menade efter undertecknandet av pakten att Hitler trodde att han lurat Stalin medan det i själva verket enligt Stalin var han som lurat Hitler (PH aug-17). Med utgångspunkt i detta kan pakten granskas mera kritiskt än vad som traditionellt skett.

Hitler ville angripa Polen och skapa en "korridor" fram till Ostpreussen. Det tyckte han var ett ganska modest krav som knappast var värre än att han fick ockupera västra Tjeckoslovakien efter München. Men han var rädd för att detta skulle utlösa ett krig som skulle bli ett tvåfrontskrig om han samtidigt anföll mot väster. Ett tvåfrontskrig ville han undvika. Men västmakternas sonderingar, som pågick tidigare under 1939, om en pakt mellan England, Frankrike och Sovjet riskerade att helt omintetgöra Hitlers fortsatta expansionsplaner.

I början av maj 1939 avskedade Stalin sin västvänlige utrikesminister Litvinov som dessutom var av judisk börd. Han ersattes av den icke-judiske Molotov vilket brukar ses som en tyskvänlig signal från Stalin (Wp) även om andra tolkningar finns. I varje fall öppnade detta i juli 1939 för tysk-sovjetiska förhandlingar om handelsutbyte. Men Molotov fortsatte samtidigt förhandlingarna med västmakterna om en trippelallians mot Tyskland. En del bedömare menar att detta var ett sätt att trigga tyskarna att föreslå en non-aggressionspakt med Sovjet istället. Den 3 augusti presenterade sålunda den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ett utkast till en icke-interventionspakt. Ett handelsavtal träffades den 19 augusti och den 22 augusti avslöjade tyska tidningar att hemliga politiska förhandlingar mellan Tyskland och Sovjet pågick samt att tanken på en trippelallians hade lagts ned.

Hitlers möjlighet att ingå en icke-angreppspakt med Sovjet var sålunda mycket lockande. Om den höll skulle Hitler inte bli inringad av fientliga stater. Han skulle då kunna våga sig på att anfalla Polen med förhoppningen att västmakterna, på grund av pakten med Sovjet, inte skulle våga börja krig. De lät ju Tyskland ockupera resten av Tjeckoslovakien utan att börja krig. På kvällen den 23 augusti var pakten ett faktum. Hitlers spioner rapporterade inte om någon förestående krigsförklaring. Så Hitler anföll Polen 1 september 1939.

Låt oss nu testa första ledet i Stalins omdöme om pakten: vilken grund skulle Hitler kunnat ha för att han skulle ha ansett att han lurat Stalin? Närmast till hands ligger tanken att Hitler med pakten lyckades förhindra ett samarbete mellan västmakterna och Sovjet, vilket alltså skulle stärka Hitlers expansionsplaner och på sikt underlätta ett tyskt anfall mot Sovjet. Stalin kan ha tänkt att Hitler var inställd på en trippelallians som skulle ha omintetgjort hans expansionsplaner och att han nu inbillade sig att han förmått Stalin att istället göra upp med Hitler. Genom ett hemligt tillägg till pakten fick båda parter möjlighet att expandera på Polens och Östeuropas bekostnad och med detta kunde Hitler ha tänkt att han lockat Stalin att godta hans egna expansionsplaner.

Det andra ledet i Stalins omdöme om pakten har diskuterats livligt av historikerna. Var pakten enbart ett desperat sätt för Stalin att vinna tid för upprustning när västmakterna trilskades med förhandlingarna om en alternativ trippelallians? Eller ville Stalin lura Hitler att börja ett krig som Stalin kunde utnyttja för vidare syften? Att Hitler skulle ha klarat sina krigsplaner utan att Sovjet åtminstone var neutralt var uteslutet (Edw Ericson 1999). Den implicita tanken i den traditionella tolkningen är däremot att Hitler skulle ha  kunnat invadera Sovjet tämligen omgående efter attacken mot Polen, vilket därför fordrade snabba strategiska politiska motdrag från Stalin. Det verkar mindre troligt om inte Stalin var helt felinformerad om Tysklands styrka.

En hel del tyder istället på att Stalin redan tidigt, redan rentav under 1920-talet, vidtog förberedelser för att möjliggöra ett krig genom att understödja Tysklands upprustning. Rapallo-fördraget från 1922 främjade detta. Dessutom bidrog Stalins agerande 1932-33 till att hjälpa Hitler att vinna riksdagsvalen då Stalin tillhöll de tyska kommunisterna att inte stödja socialdemokraterna ("socialfascisterna") mot nazisterna. Och redan 1925 hade Stalin deklarerat att bråket mellan de kapitalistiska grupperingarna borde uppmärksammas eftersom det kunde leda till krig som skulle försvaga imperialisterna och accelerera den proletära revolutionen. Om krig utbryter, sade Stalin, ska vi inte sitta med armarna i kors - vi ska gå in, men gå in sist.Tanken var att kapitaliststaterna skulle utmatta varandra genom krig som skulle underlätta för Sovjet att sprida kommunistiska maktövertaganden.

Det finns en del indikationer på att Molotov-Ribbentroppaktens syfte var just detta att utlösa ett inomkapitalistiskt krig. Redan 26 augusti rapporterade The Times i London att de franska och brittiska kommunisterna fått ett dokument från Komintern via M Dimitroff som i fem punkter skulle förklara den rysk-tyska pakten. Det handlade om (1) "ny taktik" mot bakgrund av erfarenheterna de senaste fem åren, (2) att även om en pakt med de demokratiska länderna skulle ha stoppat axelmakterna skulle det ha inneburit ett förringande av de kommunistiska principerna att stödja kapitalistiska länder, (3) att sovjetregeringen och Komintern beslutat att det är bäst att hålla sig undan varje konflikt men hålla kvar beredskapen att ingripa när de stridande parterna försvagats i hopp om att kunna säkra en samhällsrevolution, (4) att pakten är en diplomatisk seger på bekostnad av axelmakterna och (5) att huvudhindret för en trippelallians var fientligheten hos Polen, Rumänien och Balkanententen.

En andra indikation dök upp 8 september 1939 när en finsk, svenskspråkig, kvällstidning i Helsingfors (Nya Pressen) rapporterade från Moskva om ett cirkulär som tillställts samtliga högre kommunistledare "i Ryssland och i utlandet" dagen innan nonaggressionspakten ingicks. Rubriken i tidningen var "Världskriget främjar världsrevolutionen.". Detta cirkulär var framställt i dialogform och syftet angavs vara att förebygga ett missnöje bland kommunistledarna och förklara för dem varför pakten konstruerades. Det angavs att cirkuläret författades vid ett möte i Kreml där Stalin, Molotov, Vorosjilov, Sjdanov, Lazar, Kaganovitj, Andrejev, Sverjnik, Mikojan, Berija, Kalinin o a deltog.

Huvudbudskapet i cirkuläret var att det inte skulle bli någon världsrevolution utan ett långvarigt krig. Om Sovjet slöt en pakt med västmakterna skulle det inte bli något krig. Så Sovjets uppgift var att stödja Tyskland så att det vågade sig på ett krig och sedan försöka se till att det blev långvarigt. Hela politbyrån 1939 utom Chrustjov räknades upp som deltagare. Men några ytterligare spår av detta cirkulär har inte setts till. Däremot har det gjorts gällande att politbyrån hade ett hemligt möte den 19 augusti där Stalin informerade om planerna att ingå en pakt med Tyskland (Wp, JSMS-06). Det var alltså fyra dagar innan Ribbentrop kom till Moskva för att underteckna pakten.

Protokollsanteckningar från politbyråmötet 19/8 1939 kl 22 omnämndes sedan den 28/11 1939 i paristidningen  Le Temps som fått ett ilmeddelande från den franska nyhetsbyrån Havas i Genève. Samma dag erhöll det tyska utrikesministeriet en tysk översättning av anteckningarna. I samma veva publicerades också en franskspråkig version i en schweizisk tidskrift.

Eftersom det ursprungliga protokollet ännu inte har kunnat återfinnas anser historikerna att det föregivna mötet kanske inte har ägt rum. De påståenden som tillskrivs Stalin (enligt ovan) framstår ju som synnerligen förgripliga och kräver naturligtvis därför extra säkra källhänvisningar.

Enligt anteckningarna underströk Stalin att "om vi sluter en ömsesidig assistanspakt med Frankrike och Storbritannien, kommer Tyskland att hoppa av från Polen och söka ett modus vivendi med västmakterna." -- "Å andra sidan, om vi accepterar Tysklands förslag, och sluter en non-agressionspakt med henne,  kommer hon  säkert att invadera Polen, och en intervention från Frankrike och England blir sedan oundviklig." Stalin räknar därefter upp fördelarna med att dela upp Europa i sfärer och fortsätter med en utvärdering i två fall av följderna av ett krig mellan Tyskland och västmakterna.

Det första fallet är att Tyskland besegras, vilket enligt Stalin skulle leda till en sovjetisering av Tyskland och en kommunistregering. Risken är då att västmakterna ändå är så starka att de kan inta Berlin och förstöra Sovjettyskland. För att undvika detta är det viktigt att kriget blir så långvarigt att västmakterna blir missmodiga och utmattade så att de inte längre har förmågan till detta. Därför kommer Sovjet att hjälpa Tyskland ekonomiskt och leverera råvaror och förnödenheter i avvaktan på rätt tidpunkt.

Det andra fallet är att Tyskland segrar i kriget mot väst. Några tror att detta skulle innebära en allvarlig fara för oss, analyserade Stalin. Det ansåg han dock vara fel eftersom Tyskland efter ett sådant krig skulle vara så försvagat att det inte kunde starta ett krig mot Sovjet på minst tio år. Dessutom menade han att i ett besegrat Frankrike skulle kommunistpartiet vara starkt och en kommunistisk revolution skulle oundvikligen bryta ut. Då skulle Sovjet kunna exploatera situationen och komma till Frankrikes hjälp och få henne som allierad, ansåg Stalin.

Stalin upprepade avslutningsvis att det var i Sovjetunionens, arbetarnas hemlands intresse att ett krig bryter ut mellan das Reich och det anglo-franska blocket. "Allt måste göras så att det drar ut så länge som möjligt med målet att försvaga båda sidorna." Vi måste ingå pakten med Tyskland, dekreterade Stalin, och "vara beredda när kriget slutar".

Enligt protokollsanteckningarna antogs förslaget att ingå en non-aggressionspakt  enhälligt. Det uppdrogs åt presidenten i Komintern att tillsammans med sekreteraren Dimitrov  och under överinseende av Stalin utarbeta instruktioner lämpliga för kommunistpartierna utomlands.

Det har påpekats att själva huvudkomplotten var allmängods hösten 1939. Sålunda publicerade Paristidningen L'époque  den 2 november en artikel där det bl a stod att syftet med den sovjet-tyska överenskommelsen var att locka Hitler i en fälla och att Kreml vill att kriget pågår så länge att deltagarna försvagas. När sedan kriget slutar kommer det att bli uppenbart att de segrande demokratierna är lika utmattade som Tyskland och då infaller den rätta tidpunkten för Stalin att agera. (Refererat av den i övrigt kritiske S Slutch.)

Två dagar efter det att Havas' offentliggjort anteckningarna kommenterade Stalin nyheten i Pravda 30 november (när finska vinterkriget började). Han tog naturligtvis avstånd från artikeln och framhöll att det inte var Tyskland som hade förklarat västmakterna krig, att Tyskland kommit med fredsförslag och att det var de styrande kretsarna i England och Frankrike som hade avvisat Sovjetunionens försök att snabbt bringa kriget till ett slut. Han förnekade inte att han sagt att det var önskvärt att kriget blev långvarigt och utmattande för deltagarna. Och han framhöll inte att han ingick pakten för att skjuta fram ett eventuellt anfall av Tyskland på Sovjet.

Men Stalin gjorde rimligtvis en allvarlig felbedömning när han trodde att Hitler skulle försöka undvika ett tvåfrontskrig som under WW1. I varje fall kunde han inte tro att Hitler redan 1941 (och relativt sent på året) skulle vara så dumdristig att han gick till anfall mot Sovjet. (Kan Stalins fiasko med att ta Finland på tio dagar ha spelat in?)

Svenska Pressen 8 sept 1939

[En kortare version av Stalins tal i svensk översättning finns i Erkki Hautamäkis bok Finland i stormens öga (2004) återgivet här.]

Läs också mina FB-inlägg baserade på Sven Allards bok:
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10156573919519189&set=a.10151227598479189&type=3&permPage=1
https://www.facebook.com/danne.nordling/posts/10156541147784189

Läs även andra bloggares åsikter om Molotov-Ribbentroppakten, Stalin, Hitler, andra världskriget, storpolitik, historia på intressant.se

Löfven måste avgå senast 26 sept-18

Efter Annie Lööfs omsvängning i partiledardebatten kommer en alliansregering att bildas även om de borgerliga inte blir större än de rödgröna.

Nu är Alliansen större än de rödgröna i Sifo. Det kan tyckas att det är så jämt mellan blocken att ingen kan förutse hur det kommer att gå i valet. Men detta är en felsyn. Med de ståndpunkter som partierna intagit kommer Stefan Löfven (S) att få avgå senast omkring 26 september i år. Därefter bildar Ulf Kristersson (M) en alliansregering bestående av fyra partier (om KD kommer in).
Inom två veckor efter riksdagen återsamling efter sommaren ska numera en obligatorisk förtroendeomröstning om den sittande statsministern Löfven hållas. Då får han en majoritet av samtliga riksdagsledamöter emot sig och måste avgå. Det spelar ingen roll om Alliansen eller de rödgröna är större eftersom även SD har deklarerat att de ska rösta emot Löfven.

I partiledardebatten i onsdags deklarerade nämligen centerledaren Annie Lööf för första gången tydligt att det skulle bildas en alliansregering även om Alliansen var mindre än de rödgröna. Hon menade att den i så fall skulle söka stöd över blockgränsen. Det var nu socialdemokraternas tur att ge stöd på liknande sätt som Alliansen gett stöd åt Löfven, menade hon. (Den analogin haltar väl betänkligt?)

Man behöver dock inte anföra moraliska resonemang för att kunna se att Löfven inte har några egentliga alternativ. Skulle han fälla en alliansregering med hjälp av SD skulle han själv behöva ta över regeringsmakten. Och då måste han förhandla med SD om ett regeringsprogram för att de ska lägga ned rösterna i förtroendeomröstningen som följer. Detta scenario har Löfven kategoriskt avvisat.

Av allt att döma är Löfven körd i september oavsett hur utfallet blir för de båda blocken i relation till varandra. Men han kommer att göra allt för att skrämma de borgerliga från att rösta emot honom i förtroendeomröstningen. Frågan är dock om argumentet att regera med stöd av SD kommer att ge upphov till kaos längre biter på de partier som tidigare svajat. Han vill ju själv ha blocköverskridande samarbete.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, rödgröna, val 2018, centern, Annie Lööf, regeringsskifte, politik på intressant.se

Kristerssons möjligheter att bli statsminister om Alliansen förlorar valet

Opinionsundersökningarna tyder på att de rödgröna blir större än Alliansen. Kan Ulf Kristersson ändå bli statsminister?

Stefan Löfven (S) kan hoppas på relativ majoritet i valet enligt sammanställningen Svensk väljaropinion, gjord av Sifo för SR Ekot nyligen. De rödgröna får 41,0 procent av väljaropinionen mot 40,2 procent för Alliansen. Likaså visar SCB:s stora undersökning idag 43,4 resp 39,0 procent. Det betyder att det kvalificerat svåra regeringsbildningsproblemet kvarstår 2018.

Löfvens drömscenario 2018 kan sannolikt rent matematiskt förverkligas. En regering S+MP+C+L får  majoritet i dessa sammanställningar. Men trots att de rödgröna går bakåt i de färskaste undersökningarna - minus 0,6 procentenheter i SVO - kan han hoppas på att önskedrömmen ska få mer än 50 procent. Många kommentatorer tycks utgå från detta och spekulerar om huruvida Löfven ska få med C och L i en blocköverskridande regering eller om de ska stanna utanför och bli någon sorts "dörrmattor" för Löfven i riksdagen.

Är det verkligen sannolikt att C och L tvärtemot sina explicita deklarationer idag skulle frångå sina försäkringar att inte splittra Alliansen och inleda samarbete med Socialdemokraterna? Ja, sade Stikkan Ljunggren häromdagen och hänvisade till Machiavelli. Många andra kommentatorer är av samma uppfattning. Rent konkret borde ett sådant scenario se ut ungefär så här:

När valet har "vunnits" av Löfven blir han bortröstad av en riksdagsmajoritet efter 14 dagar. Därefter sonderar talmannen med Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. Han tackar nej eftersom C och L inte vill ingå i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd. Budet går då till Löfven som plockar fram ett avtal med C och L om att de ska stödja regeringen S+MP:s budget mot vissa tillgodoseenden av C:s och L:s hjärtefrågor (vilka?).

Skulle väljaropinionen bli tillfreds över agerandet från C och L? Knappast, det skulle bli en överströmning av sympatisörer redan från början till Moderaterna. C och L säger snarare nej till Löfven och fordrar att han (eller någon) bildar en regering med hela Alliansen där statsministern är borgerlig (enl Björklund, L). Om Löfven motsätter sig detta måste han bilda en minoritetsregering S+MP med stöd av V som idag. Den kan när som helst fällas om SD får för sig att rösta på Alliansens samfällda förslag (som idag).

Eftersom Löfven har noterat att Alliansen nu under en hel mandatperiod har accepterat att spela en tillbakadragen roll, där den enbart lyckats irritera med några nålstick som kostat några statsråd jobbet, kan han försöka sig på ytterligare fyra år enligt denna modell. Annie Lööf har (C) ju visat sig livrädd att fälla regeringen Löfven och behöva regera med (aktivt) stöd av SD. Opinionen idag visar att detta kan få sin fortsättning.

Så vad skulle kunna ändra på detta scenario? Ulf Kristersson kan visa sig mera hårdför och inte ge upp när Lööf och Björklund vill dra sig ur och splittra Alliansen när talmannen kommer med frågan. Men vad har han för påtryckningsmöjligheter mot Lööf och Björklund? Han kan hota med att brännmärka C och L som förrädare och splittrare eller liknande. Skulle han ha möjlighet att förmå C och L att återvända till fållan (Alliansen)? Vet någon?

Eller ska Kristersson direkt erbjuda Löfven att ingå i en alliansregering eller rentav en M+KD-regering? Möjligheterna för detta är oklara. Men Löfven har insisterat (för ett år sedan) att en koalitionsregering också ska innefatta MP. Och Björklund skulle insistera på att statsministern skulle vara borgerlig. Det blir en fråga om förhandlingsskicklighet där Kristersson har försteget att vara tillfrågad som regeringsbildare. Många bedömare tror dock att Löfven aldrig skulle ge upp tanken att bli statsminister när han "vunnit" valet. Skulle han hellre gå i opposition tillsammans med SD? Det är ett hot som Annie Lööf inte skulle kunna stå emot.

Om det inte ens kan bli en S+M-regering kan Kristersson teoretiskt bilda en M+KD-regering med någon form av stöd från C och L och en förhoppning att S+SD inte fäller denna. Om Löfven släpper fram en sådan regering förbinder han sig implicit att inte omedelbart fälla den om den inte kommer med omvälvande förslag (som dessutom SD måste motsätta sig). Ett exempel är ett avskaffande av flygskatten, Värre blir det om Kristersson vill avskaffa värnskatten. Ingen vet hur SD skulle ställa sig men risken är avsevärd att både S och SD skulle fälla ett sådant förslag.

För Löfvens del tillkommer problemet att han inte kan fälla en borgerlig regering med hjälp av SD utan att ha en plan för hur han kan ta över regeringsmakten. Om Kristersson inte utlyser nyval måste Löfven regera med hjälp av SD, vilket inte verkar så roligt. Eller ska han själv så fort som möjligt i en begynnande konjunkturnedgång utlysa nyval och ställa till oreda för alla? Det borde vara möjligt för Kristersson att förankra större beslut i blocköverskridande överenskommelser och klara vardagsregerandet med hjälp av stingsliga hot om kabinettsfråga och avgång.

En hel del av detta spel avgörs på det moraliska planet. Löfven kommer att hävda att eftersom hans block är t ex 0,5 procentenheter större än Alliansen har han en moralisk rätt att regera. Mot detta kan Kristersson hävda att Löfven har en, visserligen oenig, majoritet i riksdagen på uppemot 55 procent emot sig. Detta argument har dock försvagats de senaste veckorna när Jimmie Åkesson (SD) sagt sig kunna stödja Löfven i migrationsfrågan. Kan Kristersson turnera den moraliska frågan så att han får ett övertag eller ska han kasta in handduken? Om han lyckas få ett argumentatoriskt övertag borde Löfven inse att han inte kan hålla på med att ställa till bråk och sprida osäkerhet och därför acceptera Kristersson som statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristersson, statsminister, val 2018, Löfven, Alliansen, Lööf, kabinettsfråga, regeringsbildning, politik på nyligen.se

Liberalerna stannar utanför?

Jan Björklund (L) har inte satt sig in i den parlamentariska situationen efter valet om de rödgröna blir större än Alliansen. Det visar hans analogi med Vänsterpartiet idag.

Liberalernas partiledare Jan Björklund gav några distinkta besked i SvD den 11/11-17 som förtjänar att kommas ihåg när valresultatet 2018 är färdigt. Om Alliansen blir större än de rödgröna ska Alliansen bilda regering. Om Alliansen blir mindre kommer L inte att bryta sig ur Alliansen utan samarbetet över blockgränsen ska ske mellan Alliansen och S.

Om Alliansen blir mindre och det bildas en koalitionsregering ska statsministern vara borgerlig och inte tas från det största partiet S, menar Björklund. Men samarbetet kan också ske i riksdagen. Eftersom Björklund inte tänker sig en ren alliansregering i detta fall måste samarbetet i riksdagen tydligen ske mellan en rödgrön regering och alliansen. Det är samma läge som idag. Björklund fick inte tillfälle att utveckla hur han ser på detta passiva scenario. Ett citat:

Fråga: "Vilket scenario är mest önskvärt om ni blir mindre än de rödgröna?
– Det går inte att säga i dag. Det kan vara ett samarbete i riksdagen eller en blocköverskridande regering. I Tyskland har M och S samarbetat. Vi är så vana med att det finns tydliga regeringsalternativ, men plötsligt har vi en rätt så europeisk situation. Exakt hur det blir får man förhandla om efter valet, säger Jan Björklund.
Ett huvudscenario är dock att Alliansen samarbetar med Socialdemokraterna, i riksdagen eller i regering."

Ett regeringssamarbete ska enligt Björklund ske med S och hela Alliansen där statsministern ska vara borgerlig. Det är ett kraftfullt besked och förutsätter rimligtvis att Ulf Kristersson (M) får uppdraget att bilda regering.  Björklund kommer då att fordra att regeringen har majoritet i riksdagen genom att Socialdemokraterna tas med i regeringen. I annat fall kommer L att bryta sig ur Alliansen och stanna utanför regeringen. Alliansen har då spruckit och Björklund har underkänt Kristerssons strategi.

Motiveringen för att bryta sig ur är sannolikt Björklunds syn på svårigheterna att bilda en alliansregering utan relativ majoritet som Björklund motiverar med en analogi till regeringens relationer till V idag:

" Det handlar inte bara om att tillträda, det svåra är att överleva. Det upplevde Löfven 2014. Det är fullt tänkbart att SD släpper fram en alliansregering utan löften, men så fort den har tillträtt sitter man på SD:s nåder om vi är mindre än de rödgröna. Åkesson skulle få precis samma situation som Sjöstedt har i dag. Han beställer saker som Löfven måste leverera, säger Björklund."

Denna analogi haltar och V:s position idag är därtill en produkt av Reinfeldts strategiska tänkande. Antag att Jonas Sjöstedt (V) "beställer" en höjning av värnskatten. Stefan Löfven (S) säger nej.  Skulle då Sjöstedt kunna hota med att rösta med de borgerliga i denna fråga? Nej, Björklund måste mena att Sjöstedt skulle hota med att inte rösta på den rödgröna budgeten så att regeringen faller. Alliansen är idag större än S+MP. Men Sjöstedt inser att det inte ligger i V:s intresse att fälla regeringen eftersom det inte skulle leda till att värnskatten skulle kunna höjas. Dessutom skulle en rad andra regeringsbeslut som V står bakom inhiberas. V är en dörrmatta åt Löfven och kan inte få igenom något som Löfven ogillar.

Detta svaga läge för V förelåg redan i oktober 2014. Men genom Löfvens förhastade överenskommelse med V (om vinster i välfärden mm) gavs V en starkare position än som var motiverat. Detta hetsades fram av Fredrik Reinfeldt (M) med hot om att inte "släppa fram" Löfven om han inte kunde visa att han hade formellt stöd som räckte för en relativ majoritet. Samma krav ställdes också av den moderate talmannen Per Westerberg. Bevekelsegrunderna för denna strategi framstår som oklara.

Kristerssons strategi är att ignorera SD. Skulle SD försöka beställa något som Alliansen ogillar säger Kristersson nej. Han kan förhandla över blockgränsen med Löfven om en rimligare lösning på frågan om den är av begränsad betydelse. I viktiga frågor kan Kristersson ställa kabinettsfråga för att få Löfven att släppa på sina ståndpunkter som sammanfaller med Sverigedemokraternas. Inte vill Löfven fälla regeringen och själv regera med SD:s stöd.  Björklund borde kanske fundera igenom problematiken ännu en vända.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristersson, val 2018, moderaterna, Sjöstedt, Björklund, liberalerna, regeringsbildning, SD, politik på intressant.se

Har Annie Lööf rätt om teorin om dörrmattan?

Det finns två synsätt gällande regeringsbildningen 2018: Annie Lööfs "teori om dörrmattan" och Ulf Kristerssons deklaration om att Alliansen ska gå fram med sin egen politik även om den kan fällas av S och SD i förening.

Annie Lööf (C) ansattes hårt om regeringsbildningen i det sista inslaget i Agenda på söndagskvällen 1/10. Det hela kokade ner till "teorin om dörrmattan". Den säger enligt Lööf att SD inte kommer att agera dörrmatta åt Alliansen utan kommer att ta betalt för sitt stöd till en alliansregering. Därför måste Alliansen söka blocköverskridande lösningar av obestämt slag. Någon ren alliansregering kan inte bildas måste bli slutsatsen.

Dörrmatteteorin strider i stora stycken mot vad den nye moderatledaren Ulf Kristersson lanserade som sin syn på regeringsbildningen under söndagseftermiddagen. Han pekade på det egentligen uppenbara att det krävs en mycket övertänkt och deciderad strategi från SD:s sida för att välja att rösta med de rödgröna i avgörande frågor. Om Alliansen lägger fram sin politik är det fritt att rösta för eller emot den. Men om SD röstar emot är det sannolikt att Stefan Löfven (S) istället bildar regering.

För Annie Lööf är det självklart att SD när som helst kan rösta på de rödgröna om inte "Alliansen dansar efter deras pipa". Detta deklarerade Mattias Karlsson (SD) i december 2014 enligt Lööf. Men hon nämnde inte att Karlsson betingade röstvalet till vilket regeringsalternativ som skulle öka invandringen - det skulle SD rösta emot.

Kristersson nämnde i sitt installationstal att han ville göra upp med S om migrationspolitiken. Om han lyckas med detta blocköverskridande samarbete i enlighet med Stefan Löfvens anda faller Lööfs teori om dörrmattan. SD har då inte längre något påtryckningsmedel mot Alliansen och kan inte kräva betalning i form av t ex mer restriktiv migrationspolitik för att stödja Alliansens budget. SD kan inte uppnå något väsentligt genom att fälla alliansregeringen.

Paradoxalt nog kan alltså en blocköverskridande uppgörelse i migrationsfrågan göra det obehövligt med andra blocköverskridande mått och steg. Det behövs sålunda inga koalitioner mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

När Löfven inser detta kommer han att försöka backa från blocköverskridande samarbete som fråntar honom regeringsmakten. Han har all anledning att understödja 'teorin om dörrmattan' för att omöjliggöra bildandet av en ren alliansregering. Här kan han räkna med hjälp av både C och massmedia samt naturligtvis av SD. Men kanske uppfattningen om Annie Lööfs strategiska kompetens håller på att bli alltmer skamfilad. Den hårda utfrågningen i Agenda anger en ny ton från media. Och Thomas Gür passade nyss på att påminna om Lööfs kapitala felbedömning av hur SD skulle rösta i december 2014 (i AB11/11-14).

Om Löfven lyckas undvika att snärjas av en migrationspolitisk överenskommelse med Alliansen kan han försöka göra gällande att en alliansregering  inte går att bilda utan att man gjort eftergifter gentemot SD - i strid med Kristerssons uttalande. Men mot denna taktik från Löfven kan Kristersson invända att Alliansen försöker bilda en regering enbart på sin egen politik. Om Lövfven och SD i förening vill förhindra detta, så varsågod. Då ska Löfven istället regera med hjälp av stöd från SD. Hur trakterad är han av detta? Om Löfven menar allvar med att hålla SD kort måste han rimligen acceptera en alliansregering. Men då får Lööf inte sätta käppar i hjulet.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, dörrmatta, Socialdemokraterna, regeringsbildning, val 2018, SD, Annie Lööf, Ulf Kristersson, politik på intressant.se

Regeringsfrågan om de röd-gröna frlorar 2018

Trenden att M går tillbaka och C går framåt kan med olika ultimativa krav leda till en mycket komplicerad regeringsbildning. Kanske blir det ett samarbetsavtal mellan en regering Löfven och C+L.

Flera opinionsundersökningar visar ännu att Alliansen kan få relativ majoritet 2018. Här visas den senaste från DN/Ipsos gjord 9-22 maj. De rödgröna förlorar med en procentenhet (avrundat).

En kanske avgörande händelse är Sverigedemokraternas med utspel 19/5-17 i DI (Ekot). Nu är det Oscar Sjöstedt (SD) som går ut och säger att man inte kommer att rösta bort Stefan Löfven (S) om Alliansen vinner valet försåvitt SD inte får vara med i förhandlingarna om den kommande regeringen.Samtidigt säger S (Eneroth) att man inte kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra (M) som statsminister. För att kunna analysera detta borde förutsättningarna preciseras. Ett scenario:

Löfven sitter kvar trots en ev valförlust. För att kunna avsätta honom inom två veckor fordras att en majoritet av ledamöterna röstar emot honom - annars fortsätter han som statsminister tills han förlorar någon viktig omröstning eller utsätts för en misstroendeförklaring. Men om SD har släppt fram honom som statsminister redan från början är det inte helt sannolikt att SD nödvändigtvis vill avsätta honom senare om hans politik är oförändrad sedan valrörelsen.

Om det inte blir förhandlingar mellan Alliansen och SD blir alltså en röst på SD en röst på Löfven, vilket AKB vill understryka. Kan det vara SD:s syfte? Tidigare fick man intrycket att SD:s röstning om statsministern skulle avgöras av vilket regeringsalternativ som partiet menade var mest invandringsrestriktivt. Men nu tycks man inom SD tro att det skulle gå att spela ut blocken mot varandra de två första veckorna före statsministeromröstningen.

Har SD inte lyssnat på Annie Lööf? Hon har med en dåres envishet deklarerat att hon inte förhandlar med SD och inte kan regera om regeringen blir beroende av SD. Tror någon att att Lööf skulle överge sin närmast fundamentalistiska uppfattning inför SD:s hot att Löfven annars sitter kvar?

Eller spekulerar SD i att restalliansen (minus C) skulle bilda regering med stöd av SD. Det som tyder på detta är att AKB uttalar att hon inte kan tänka sig att 'regera' med SD men säger inget om att 'regera med stöd' av SD. Att i detta läge kräva förhandlingar när både Jan Björklund (L) och AKB är emot detta kan emellertid bli kontrafinalt. Dessa två partier kan komma fram till att det enda säkra är att ta in Löfven och/eller hans hejdukar i en Alliansregering (inkl C).

Nu kan någon invända att det är just detta SD vill: bli det enda riktiga oppositionspartiet 2022 - kanske med egen majoritet. Sådan eskapism tror jag inte vi behöver analysera här. Den kritiska frågan är istället vad socialdemokraterna vill. Genom att deklarera att Löfven inte tänker avgå självmant ställer de samarbetet Alliansen-SD på sin spets väl medvetna om att Lööf inte tänker rösta bort Löfven tillsammans med SD - speciellt inte nu när SD ställt samverkansvillkor och höjt priset för en gemensam bortröstning. Både S och SD har satt Lööf på pottkanten.

Uträkningen från Socialdemokraterna verkar vara att i första hand splittra Alliansen med hjälp av Lööf. Det finns dock inga uttalanden från henne att hon skulle vilja regera ihop med S och de fd kommunisterna. Risken är också uppenbart stor att C skulle gå sin undergång till mötes efter ett sådant förräderi. Inte ens om Lööf blev statsminister skulle C klara sig oskatt ur samarbetet. Men Annie Lööf har ändå chansen att uppnå herostratisk ryktbarhet om hon vill.

Är inte det mest sannolika att Alliansen vid en valseger erbjuder Löfven ett blocköverskridande samarbete som är så generöst att han frivilligt avgår? Genom att Lööf och i viss mån den övriga Alliansen har skött sina alternativ så illa har Alliansen inte några bra val kvar. Det kan i värsta fall gå så illa att Löfven inte bara blir vice statsminister utan fyller upp regeringen med socialdemokrater förutom de borgerliga partiledarna. Han är en god förhandlare och Alliansens partiledare är oskickliga.

Det kan emellertid gå ännu värre.  Moderaternas felbedömning av Annie Lööfs lojalitet vid SD-utspelet i januari-17 kan kosta AKB statsministerposten. Den kan gå till Lööf så länge siffrorna för blocken ser ut som dagens Ipsos'. Detta förutsätter en uppgörelse med S. Men trenden för M förutskickar att Alliansen bryts sönder. En möjlighet, som en del pekar på, är att M förbereder en regering med stöd av SD och KD. Enligt Ipsos skulle den kunna få majoritet över de rödgröna även om MP kommer in. C och L skulle då få lägga ned rösterna när SD-frågorna kommer upp. Är det så SD vill ha det med sitt kravställande?

Men ett krossat M-parti med en defaitistisk partiledare som i mycket saknar karisma och agitatorisk förmåga kanske väljer att stanna utanför regeringen för att konsolidera sig och byta partiledning. Om Löfven bryter samarbetet med Vänsterpartiet kan resultatet bli en S+MP-regering med ett samarbetsavtal med C och L, som främst skulle garantera att budgetpropositionerna gick igenom efter förhandlingar. En röst på Lööf blir då en röst på Löfven. Det förstår dock inte medelklasskvinnorna i större städer som sägs ha övergett M till förmån för C...

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Centern, Socialdemokraterna, val 2018, regeringsbildning, regeringsfrågan på intressant.se 

Stoppar Centern regimskiftet 2018?

Centerns aggressiva avvisande av Kinberg Batras utspel om samtal med SD borde betyda att Annie Lööf inte vågar förena sig med oppositionen i den obligatoriska omröstningen om Löfven 2018. Men om hon låter bli att backa i förväg borde Löfven förstå att överge sin förhastade deklaration att sitta kvar till varje pris. Då skulle en blocköverskridande samarbetsregering kunna bildas.

Jag tolkar Anna Kinberg Batras utspel 19/1-17 som att hon i god tid före valet 2018 ville syna pålitligheten hos Centerpartiet och möjligen också Liberalerna (f d Folkpartiet). Skulle man vara beredd att redan före valet börja diskutera framläggandet av en gemensam budget och kunde man acceptera att åtminstone samtala med SD i utskotten i Riksdagen? AKB fick ett svar från Annie Lööf (C) som hon nog inte var beredd på: ett vasst och kategoriskt avvisande.Några dagar senare följde Centern upp sitt avvisande med ett ultimatum från vice ordföranden Anders W Jonsson (som han dock backat något ifrån)..

Bakgrunden är att AKB i juni 2016 i Ekots lördagsintervju deklarerade att M skulle rösta nej till Stefan Löfven efter valet 2018 även om de rödgröna fått relativ majoritet. I oktober 2016 deklarerade Löfven att han inte tänkte avgå självmant om Alliansen skulle få relativ majoritet. Alliansen skulle få visa att den var enig med SD för att få ihop en majoritet av alla riksdagsledamöter i den obligatoriska omröstningen. Han förutskicka att Centern knappast skulle våga gå ihop med SD med hänsyn till sina egna väljare.

Senare i oktober 2016 kom ett stickspår från Jan Björklund (L) om vad som var tänkbart ifall att de rödgröna vann valet 2018 med relativ majoritet. Han kunde för egen del tänka sig en blocköverskridande regering där Moderaterna och Socialdemokraterna ingick. I media förvanskades dock utspelet och kom att uppfattas som gällande situationen där Alliansen fått relativ majoritet. Kort därefter kom Löfven med ett föga uppmärksammat uttalande i AB där han var med på att ingå i en alliansregering på villkor att också MP fick vara med.

Med Centerns utspel 24/1 (förhastat ultimatum) och Liberalernas mera lågmälda instämmanden har det som kunnat anas sedan i höstas nu kommit upp till ytan. Nu kan konstateras att det inte blir någon gemensam alliansbudget före valet och att allianssamarbetet efter valet är i fara. Här ska analyseras vad som kan hända om Alliansen vinner valet (får relativ majoritet). Utgångspunkten är att Löfven inte avgår självmant.

Tidigare har man kunnat utgå från att Löfven skulle bli avsatt vid den obligatoriska statsministeromröstningen - trots att målet en majoritet av ledamöterna kräver att också SD röstar emot Löfven. Denna röstning har Jimmie Åkesson (SD) utlovat utan att ställa villkor (hösten-16 i Ek li men som 25/1 i Rapport inte var helt klart). Men Löfven förefaller nu att skörda framgångar i sitt arbete med att skrämma C och L från att bli beroende av SD. Det kan bli så att C inte vågar rösta emot Löfven eftersom en avsättning kräver aktivt stöd från SD. Annie Lööf kan alltså stoppa ett regimskifte 2018. Men med en klar valseger för Alliansen kan L bli så stort att en majoritet mot Löfven kan formeras utan Lööfs medverkan.

Om vi däremot antar att både C och L hoppar av från Alliansen vid en valseger för att bli stödpartier till Löfven och Lövin tillsammans med Vänsterpartiet kan Löfven sannolikt sitta kvar. Men att samarbeta med de f d kommunisternas parti är ett långt och vanskligt steg för C och L. Och utan V kan sannolikt inte majoritet garanteras. Ett alternativ är att C och L både avstår från att avsätta Löfven och att gå med i hans regering. De kan då bli tungan på vågen mellan de rödgröna och M, KD, SD. Det fordrar dock att Löfven tror att deras stöd inte är gratis vilket förutsätter att de kan rösta på förslag som stöds av SD. På sikt äts de sannolikt också upp av M och KD som kommer att betrakta dem som förrädare.

Det är alltså ganska osannolikt att Löfvens grundstrategi att splittra Alliansen skulle kunna lyckas. Men inte heller Alliansens grundstrategi, som förefaller formulerad av "Bagdad Bob", kan lyckas. En Alliansregering med endast relativ majoritet (som 2010-14) lever farligt sedan SD upptäckt att det inte finns något hinder i grundlagen att rösta på andra partiers budgetmotioner (som i dec-14). Numera är det bara Annie Lööf som ständigt återkommer till att målet är en Alliansregering med alla fyra partierna. Strängt taget hävdar Björklund samma sak men han undkommer genom att många politiska bedömare tror att han vill ha med S i en sådan regering (det gäller ju fallet då Alliansen förlorar valet).

Om Alliansen vinner valet finns det bara tre alternativ: att börja samarbeta med S, att börja samarbeta med SD (har fallit i dagarna) eller att låta Löfven regera vidare. Det tredje alternativet kommer Löfven vid närmare eftertanke att finna vara alltför plågsamt. Alla hans förslag kan när som helst röstas ned av enbart Alliansen, vilket  även innefattar budgeten. Men om SD vägrar att rösta emot honom kan han hamna där även om Alliansen är emot honom. - Skulle Löfven däremot släppa sin halsstarriga ambition att sitta kvar tills han får ett misstroendevotum emot sig kan han med viss trovärdighet redan vid talmansrundan efter valet föreslå en blocköverskridande fempartiregering där han själv (och ev MP) skulle ingå. Detta har han redan föreslagit i AB i höstas.

En variant av detta alternativ är att Löfven nöjer sig med att ingå ett avtal med Alliansen att inte rösta på sin egen budgetmotion för att förhindra att SD fäller regeringen och ställer till kaos. Eftersom han är så mån om att isolera SD skulle det kunna vara tänkbart. Någon borde lägga fram tanken för att syna Löfven.

Centerns och Liberalernas delvis aggressiva avfärdande av AKB:s propå att man skulle kunna samtala med SD i utskotten medför av allt att döma att en Alliansregering, som måste få någon garanti från SD att inte budgeten fälls, inte kan bildas 2018. Det betyder att redan vid statsministeromröstningen kommer Annie Lööf att vägra att fälla Löfven. Om hon däremot inte backar i förväg kan Löfven förstå att självmant avgå för att öppna för en blocköverskridande regering tillsammans med åtminstone M, KD och L. Han får väl nöja sig med att bli vice statsminister för samarbetets skull.

[Se även Centerns motstridiga egna förklaringar efter debaclet.]
- - - -
Alternativen om de rödgröna får relativ majoritet, bloggart sep-16

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsbildning, val 2018, moderaterna, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Alliansen, politik på intressant.se

Är klimatskeptikerna offer för sin personlighet?

De som inte vill acceptera forskarnas påståenden om att människan orsakar nästan hela den globala uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet har en auktoritetsbunden personlighet. Det framgår av en doktorsavhandling i psykologi. Men kan inte skepsisen också ha orsakats av förskarnas arrogans och konstiga ovilja att diskutera sakligt om uppvärmningens orsaker?

Det finns åtminstone tre förklaringar till varför en stor minoritet är skeptisk till teorin att mänsklig aktivitet är den dominerande orsaken till den globala uppvärmningen (AGW): 1) Företrädarnas beteende, 2) Konsekvenser för livsstil och levnadsstandard och 3) Teorins underbyggnad i grova drag.

Nyligen har en doktorsavhandling (bilden) i psykologi av Kirsti Jyhlä behandlat frågan med koncentration på orsaksfaktor 2). Det framkommer att personer med konservativa och högerinriktade åsikter som är emot ekonomisk nivellering och för ett hierarkiskt samhällssystem i högre grad är skeptiska till teorin om AGW. Jag tolkar det som att Jyhlä pekar på det som tidigare kallades "den auktoritära personlighetstypen" är en väsentlig förklaringsfaktor. Rent allmänt verkar det som att sådana personer är obenägna att acceptera tvångsvisa försämringar och därför blir de benägna att ifrågasätta grunderna för anspråken på att försämringar är nödvändiga.

Också min orsaksfaktor 1) handlar om psykologi men i detta fall som en reaktion på AGW-företrädarnas uppträdande. Det frapperande hos klimathotsföreträdarna är deras arroganta attityd och ovilja att diskutera sakfrågan med kritikerna. "Debatten har avgjorts för länge sedan och det är onödigt att än en gång förklara varför AGW-teorin är korrekt" heter det. Man hävdar att världens klimatforskare är så gott som eniga och att konsensus råder. Att ifrågasätta teorin påstås vara oförskämt, moraliskt tvivelaktigt, korrumperat eller rentav kriminellt. Dessa krav på konformism retar inte oväntat upp många som vill ha en intellektuell sakdiskussion som grund för sina ståndpunkter.

Den tredje orsaksfaktorn accepterar inte auktoritetsargument. Även om AGW-frågan kan framstå som invecklad går det att ge en populärvetenskaplig beskrivning som i grova drag ger en förklaring. Och det saknas inte populärvetenskapliga utläggningar om mekanismerna bakom växthuseffekten, klimatmodellernas indelning av jordytan i nästan kvadratkilometerstora rutor, temperaturdata, koldioxiddata, glaciärdata, data om isbjörnar och mycket annat mindre relevant.

Länge omnämndes inte ens den centrala förklaringen som är principiellt mycket enkel. En ökning av koldioxidhalten i en behållare medför att värmestrålning ger större uppvärmning (så långt brukade man förklara). Men denna uppvärmning är för liten för att förklara hela atmosfärens uppvärmning och därför anser man att det finns en återkoppling från att litet högre temperatur ger en följdeffekt i form av högre halt av vattenånga i atmosfären som i sin tur ger den stora uppvärmningseffekten (detta var nytt). Här påverkar dock molnbildningen på olika sätt och den empiriska effekten blir mycket komplicerad och osäker.

Nu tycks forskarna mera anta att uppvärmningen beror på ökade utsläpp av växthusgaser eftersom det inte finns någon annan beaktansvärd förklaringsfaktor. Utifrån detta konstruerar man invecklade matematiska klimatmodeller som numera används som bevis för teorins riktighet.

Jag kan inte annat än att fortsätta att vara skeptisk. Mycket prominenta klimatvetare har ju huggit i sten tidigare. Ett patetiskt exempel är f vicepresidenten Al Gore som i en bok efter sekelskiftet ville göra gällande att koldioxidhalten sedan 600 000 år samvarierat med temperaturen på jordytan (isborrkärnor). En närmare granskning visade emellertid att temperaturen förändrades flera hundra år innan koldioxidhalten började förändras. Något bevis för koldioxidens värmande effekt ser jag inte. När det blir varmare ökar koldioxidhalten utan att det nödvändigtvis finns starka återkopplingseffekter.

Det är oklart hur mycket klimatvetarna tidigare anslöt sig till Gores förklaring. Men jag hörde inga kraftfulla avståndstaganden. Kanske trodde man att Gore hade delvis rätt i att de stora temperaturvariationerna orsakades av koldioxiden och andra växthusgaser (GHG) och inte av jordaxelns lutning och liknande cykliska förändringar lagrade på varandra. Men ingen brukar hänvisa till någon separering av GHG-förändringar och jordaxelförändringar.

Skulle då GHG-förändringar på medellång sikt (11 000 år) kunna vara orsaken till temperaturförändringar vilket Gore också hävdade? Vi kan titta på nedanstående diagram från professor Humlums site 'Climate4you':

I det övre diagrammet över temperaturen har jag lagt in den nutida temperaturen som ett kryss. Koldioxiden har däremot ökat sin halt explosivt och dagens nivå (395 ppm) ligger litet ovanför (utanför) det övre diagrammet. Humlums data kommer från isborrkärnor medan kompletteringarna efter 1854 är  från gängse mätdata i nutid.

Något medelfristigt samband mellan koldioxid och temperatur kan inte utläsas.

Nu kan man hävda att detta inte varit känt för den stora allmänheten som fått lita på forskare och andra auktoriteter. Men när den som varit intresserad kan hitta sådan här statistik blir man skeptisk. Och varför har inte de populärvetenskapliga journalisterna beskrivit hur dåligt statistiken ser ut att kunna belägga teorin om människans dominerande inverkan på den ökande uppvärmningen? Om en förvriden personlighet har spelat roll för klimatdebatten är det vetenskapsjournalisterna som tycks vara behäftade med något av den "auktoritära personligheten".

[En ingående redogörelse för möjligheten att det finns naturliga temperaturcykler (överlagrade), som kan upptäckas med spektralanalys, har nyss publicerats i sammanfattning av Klimatsans - en teori av Carl-Otto Weiss.]

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, växthuseffekten, klimatskepsis, klimatförnekare, Gore, klimathot, uppvärmning, global warming, auktoritär personlighet, vetenskapsjournalister, politik på intressant.se