Naturliga rättigheter enligt Rothbard

Det är ett axiom att alla människor äger sig själva. Därför kommer oägda eller ärligt införskaffade resurser som man bearbetar till något att också ägas av en själv. Två alternativ finns som är orimliga. Detta gäller såväl samlarens bär som farmarens skörd och själva marken som odlas. Hur det går med arrenderad mark klargör inte Rothbard.

< Ekonomen Murray N Rothbard (1926-1995) var en av de mera distinkta ”libertarianska” amerikanska tänkarna och elev till Ludwig von Mises. Han har influerats av den österrikiska skolan och den anarkistiska politiska teoribildningen. I boken For a New Liberty 1973 analyserar han människans grundläggande rättigheter (kap 2).

Utgångspunkten för Rothbard är begreppet ”naturliga rättigheter” som är en del av den större stukturen ”naturlig lag”. Sådan teori vilar på föreställningen att det finns en mängd ”entiteter ” i världen, var och en med sina specifika egenskaper i form av en distinkt ”natur”. Exempel är koppar, järn och salt; och arten människa är likaså bestämd av sina specifika egenskaper. Människan måste för att handla välja mål och medlen för att förverkliga dem. Det är då vitalt att ha frihet att lära sig vad som är ändamålsenligt. Att göra våld på detta är att gå emot vad som är nödvändigt för människans möjligheter att överleva [ett instrumentellt argument].

Denna inledning av Rothbard är konventionell men inte särskilt förutsättningslös och i själva verket onödig för det fortsatta resonemanget. Liknande gäller för tillbakavisandet av påståendet att individualister skulle omfatta ett ”atomistiskt synsätt” när de i själva verket framhåller att deras syn bygger på ett särskilt kvalificerat samarbete i form av frivilliga byten med varandra. Här hade han möjligen kunnat utveckla varför ett frivilligt samarbete är moraliskt mer överlägset än enkelt tvång. Det hade dock sannolikt fört för långt i detta sammanhang eftersom detta hade fordrat en analys av ett tredje alternativ i form av samarbete byggt på den moraliska metoden.

Den mest fruktbara metoden att behandla naturliga rättigheter utifrån en ”libertariansk position” är, enligt Rothbard, att göra en uppdelning i olika delar och börja med det grundläggande axiomet om självägarskap. Detta självägande tillförsäkrar varje människa i egenskap av mänsklig varelse rätten att ”äga” sin egen kropp. Rimligtvis är detta ett intuitivt fastställande av det grundläggande axiomet vilket skulle kunna förnekas av någon med en annan intuition. För att pröva denna möjlighet genomför Rothbard en analys av konsekvenserna av ett sådant förnekande.

Vid ett förnekande av självägarskapet finns två möjligheter enligt Rothbard: 1) En särskild klass människor har rätten att äga en annan klass. 2) Alla har rätten att äga en lika stor kvotdel av alla andra individer. Den första möjligheten förutsätter att den ena klassen förtjänar att i egenskap av människor äga den andra klassen undermänniskor, som inte förtjänar att betraktas som helt mänskliga. Den ena klassen tillåts exploatera den andra och leva parasitärt.

Den andra möjligheten , som Rothbard kallar deltagande kommunalism eller kommunism, implicerar för det första en absurditet. Varje individ får äga en kvotdel av andra men ändå inte sig själv. Och för det andra: eftersom alla handlingar av en individ kräver samtycke av alla andra skulle något effektivt handlande bli omöjligt och mänskligheten gå under. I praktiken måste beslutsfattandet överlåtas till en styrande grupp och vi är då tillbaka i det första fallet med en överlägsen klass människor.

En frihetsanhängare måste därför avvisa alternativen till tesen om självägarskap. Problemet ligger inte i ägandet av en själv utan i ägandet av icke-mänskliga objekt, dvs av tingen på denna jord, menar Rothbard. Om vi iakttar att någon lägger beslag på en klocka, som innehas av någon annan, kan vi inte automatiskt se det som en aggressiv handling mot den senares äganderätt till klockan. Det kan ju vara så att denne inte är den ”riktiga” ägaren till klockan och att det hela är fråga om ett återtagande av den egna legitima egendomen. För att bedöma detta behöver vi en teori om rättvisa i ägandet, som kan avgöra vem som är den legitime ägaren.

En del liberaler försöker lösa äganderättsproblemet genom att hävda att vem som helst som den existerande regimen dekreterar är ägare skall betraktas som den rättmätige ägaren. Detta är en anomali enligt Rothbard, som anser att det främst är utilitaristiska laissez-fair-anhängare som förordar att man börjar den nya frihetliga världen genom att konfirmera det existerande ägandet. Han konstruerar ett exempel där regimen i USA just före sin avgång överlåter ägandet av de 50 delstaterna till familjerna Rockefeller, Kennedy och andra liknande grupper. Skulle liberaler kunna betrakta de 50 nya satraperna, som nu upptar ensidigt fastställda skatter från sina undersåtar, som rättmätiga ägare? Utilitaristerna som inte har någon teori om äganderätten skulle förvisso göra det om de är konsekventa, menar Rothbard. För en betraktare utifrån svensk horisont är det snarare rättspositivisterna (värdenihilisterna) som saknar en teori om äganderätten.

Rothbard konstaterar att individerna inte bara måste äga sig själva utan också andra saker som kommer från en bearbetning av jorden omkring dem. Han konstruerar ett exempel med en skulptör som åstadkommer en ”skapelse” av lera. Det är inte många som skulle hävda att skulptören inte har äganderätt till sin produkt. Det finns bara tre logiska alternativ. 1) Skaparen äger själv sin produkt. 2) Någon eller ett antal andra äger äger skapelsen. 3) Varje individ i världen äger en kvotdel av skulpturen. Vi kan betrakta detta problem på samma sätt som vi gjorde med självägandet. Den kritiska frågan är istället hur det egna ägandet tar sin början. Här hänvisar Rothbard till John Locke och citerar dennes exempel med samlaren av ekollon och äpplen i skogen.

Från Lockes framställning av ägandet genom inblandning av det egna arbetet försöker Rothbard hantera ägandet av marken och invändningarna från Henry George och hans efterföljare. Resonemanget är i korthet att eftersom samlaren av ekollon och bär har äganderätt till dessa har också lantbrukaren rätt till sin skörd. Men vem har äganderätten till själva marken som dessa aktiviteter försiggår på? Återigen relaterar Rothbard de tre logiska möjligheterna: 1) Marken tillhör den första användaren. 2) Marken tillhör andra. 3) Alla äger en kvotdel av all mark. Georges förordande av den tredje ståndpunkten löser inte det moraliska problemet enligt Rothbard. Om marken skulle tillhöra ”Gud eller Naturen”, varför skulle det vara mer moraliskt att all mark skulle ägas av hela världen än att anta ett individuellt ägande? Dessutom skulle det i praktiken bli en liten styrande grupp som skulle kontrollera marken och inte världen som helhet, menar han.

För att ytterligare tillbakavisa den georgistiska ståndpunkten anför Rothbard att naturrättens rättfärdigande av äganderätten till ursprunglig mark bygger på samma princip som för all annan äganderätt. Ingen kan i själva verket skapa materia, utan denna tas ur naturen och transformeras med hjälp av arbete och idéer till nya produkter. Och detta gör nybyggaren när han röjer, inhägnar, odlar eller bygger på marken. Hemmansägaren är lika legitim ägare som skulptören i det tidigare exemplet.

Svagheter i resonemanget om markägandet

Rothbard tillägger ytterligare att om marken är given av naturen så gäller detta också folks talanger, hälsa och skönhet. Och precis som dessa egenskaper har getts till specifika individer och inte till ”samhället” så har skett med mark och naturliga resurser. – Här framkommer en oväntad svaghet i resonemanget. Inte har marken mm fördelats till olika individer med samma naturgivna nödvändighet som genetiska egenskaper konstituerat individer med olika talanger och färdigheter?

Detta tycks Rothbard inte inse. Istället konstaterar han att ingen kan producera någonting utan att ha tillgång till mark, om så bara för en ståplats. Men även detta borde stämma till eftertanke. Alla äger inte mark. Hur kan då dessa existera utan att kränka andras äganderätt? Hur kan allmän mark existera om den inte kan administreras i praktiken? Historiskt har en god del av marken länge betraktats som en allmänning tills trycket blivit så stort att en privatisering skett. Det har inte funnits någon identifierbar ”första användare”. Hur skall man vidare betrakta nyfödda invånare på marken? Måste de ha tillstånd från ägaren för att födas? Rothbard gör ingen ansats till att problematisera sin uppfattning.

Inte ens ett så elementärt problem som arrende av mark nämns av Rothbard. Om en individ inte kan äga mark från början kan han inte heller i full utsträckning äga några av frukterna av sitt arbete, hävdar han. Visserligen bör ingen få äga mer mark än vad han kan så och skörda, såsom Locke stipulerade, men eftersom detta är mycket vanligt i praktiken borde även detta problem analyseras. Skall jordbruk med anställda inte få förekomma? Får man arrendera ut sin mark? Får man sälja den? Vad händer när det blir brist på användbar mark att ta i bruk?

Varför ställer Rothbard upp alternativet till privat ägande i form av ett världsomfattande allmänt ägande? En pakistansk baby har väl knappast med en bonde från Iowa att göra utan det är dessa respektive stater som kan tänkas administrera allmän mark inom sina områden. Om en ny stat bildas och skyddas av en krigsmakt som i princip alla invånare bidrar till är det väl denna stats administration som skall fördela marken? Då borde man sträva efter att finna en princip för fördelningen som verkar rimlig inte bara när staten bildas utan också långt senare när förhållandena kan ha ändrats.

Det är naturligtvis ett framsteg att Rothbard diskuterar rätten att äga mark i relation till den georgeistiska teorin. Förvisso innebär det att analysen går längre än Robert Nozicks framställning, som publicerades 1974, där dennes ståndpunkt enbart innebar ett avvisande av Henry George i ytterst korta ordalag. Men så värst mycket längre än till den punkt Locke kom år 1690 har frågan om rättigheterna till marken inte framskridit. Andra rättighetsteoretiker har för övrigt inte ens omnämnt marken som ett särskilt problem.

Alan Gewirths logiska härledning av rättigheter 6/8-06

Den intuitiva rätten till självförsvar

Har vi rätt att försvara oss mot t ex vilda djur? Vi kan realistiskt att döma förvänta oss att andra människor kommer att acceptera sådant självförsvar. Det kan då beskrivas i termer av att vi har en rätt till självförsvar. Härifrån borde vissa övriga rättigheter kunna härledas.

< Här skall jag ta upp den första av de sex metoder att härleda rättigheter, som jag beskrev översiktligt i min förra bloggpost. Denna metod går ut på att inuitivt ställa upp rättigheter i en kort lista.

Det kan hävdas att rättigheter grundade på intuition är känsliga för motstridande inuitioner (Alan Gewirth). Om man bara lakoniskt konstaterar att människor har rättigheter (Nozick) eller räknar upp rättigheter i en stipulativ "förklaring" (USA och Frankrike på 1700-talet) kan någon förvisso hävda att hans intuition säger att dessa rättigheter inte finns. Den moderna intuitionismen (G E Moore) är av denna karaktär men handlar om specifika handlingar och inte om rättighetsprinciper. Det är därför befogat att söka efter härledningen av rättigheterna, som av naturliga skäl inte finns med i korta "kataloger".

Vi får göra det vanliga tankeexperimentet med ett naturtillstånd där inga lagar eller fast etablerade konventioner gäller. Om vi börjar med den mer okontroversiella situationen där någon blir överfallen av ett vilt djur kan vi ställa oss frågan: har man då rätt att försvara sig själv, eller bör man låta sig slitas i stycken och bli uppäten? Om vi med rättigheter menar en föreställning om vad andra människor är skyldiga att acceptera att man själv gör kan vi relativt enkelt besvara denna fråga. Vår intuition säger att alla människor omkring oss förväntar sig att ingen invänder mot att vi försvarar oss mot vilda djur. Det förefaller vara en realistisk föreställning eller ett axiom att alla är "skyldiga" att acceptera att vi försvarar oss själva.

Av detta följer att ingen "bör" ingripa för att förhindra oss att försvara oss mot vilda djur. Synbarligen har vi här härlett en värdepremiss från en faktuell beskrivning av vår omgivning. Detta strider mot den vanliga beskrivningen av 'Humes lag' - att man inte kan härleda "bör" från "är". Värdepremissen måste föreligga från början för att vi skall kunna ha rätt till självförsvar. Och eftersom den inte har någon självständig existens är det nonsens att säga att vi har rätt till självförsvar. Vi skulle lika gärna kunna ha en skyldighet att bli uppätna, enligt den konventionella tolkningen av David Hume.

Denna rigorösa tolkning av 'Humes lag' är felaktig utifrån vad Hume själv rimligtvis menade. Men tolkningen är ändå relevant eftersom den ligger till grund för de två moderna metaetiska riktningarna 'värderelativism' och 'värdenihilism' (emotivism). Vad som avses är att många tycker att självförsvar är bra respektive att den som hotas av vilda djur ger uttryck för känslan "sjävförsvar - hurra!". Båda dessa ståndpunkter kommer dock till korta i exemplet med vad andra människor anser om vårt beteende att försvara oss mot vilda djur.

Rätten till självförsvar är ett begrepp som inte handlar om vad vi själva tycker om att försvara oss mot att bli uppätna. Det kan finnas självmordskandidater eller religiösa fantaster som inte vill försvara sig. Den relativistiska ståndpunkten hamnar därför fel. Rätten till självförsvar handlar om en realistisk föreställning om vad andra människor har för förväntningar om vårt beteende och om vad de kommer att göra när de ser att vi utövar vårt självförsvar.

Det realistiska är att förvänta sig att andra kommer att acceptera vårt självförsvar. Vi förväntar detta därför att vi bedömer att andra inte har någon särskild preferens att måna om de vilda djuren framför sina medmänniskor och dessutom själva skulle vilja försvara sig i motsvarande situation. Härvid kan vi realistiskt sett bortse från eventuella aparta beteenden. Vi kan tvärtom förvänta oss att aparta personer som skulle försöka hindra oss från vårt självförsvar skulle hindras av normala människor, som skulle hänvisa till att vi var i vår fulla rätt att försvara oss från att bli uppätna.

Den värdenihilistiska ståndpunkten blir tämligen meningslös. Den säger nämligen att rätten till självförsvar eller skyldigheten att inte hindra vårt självförsvar är liktydigt med att någon uttrycker känslan "förhindra självförsvar - usch!". Vad frågan handlar om är ju istället en generell och realistisk bedömning av andra människors reaktioner vid vårt självförsvar. Det skulle i så fall närmast vara en förutsägelse att de flesta skulle uttrycka känslan "förhindra självförsvar - usch!" om de blev tillfrågade. Skulle värdenihilisterna påfordra en sociologisk undersökning för att fastställa huruvida denna känsla fanns hos större delen av befolkningen? Och om detta var fallet skulle suveränen tipsas om att dekretera att nu har befolkningen rätt till självförsvar?

Det förefaller alltså som att vi objektivt med hjälp av intuition kan faställa värdepremissen "vi har rätt till självförsvar mot vilda djur". Detta kan ses som ett stipulativt axiom som sedan kan användas som utgångspunkt för en logisk härledning av andra rättigheter. Några särskilda kunskapsteoretiska problem borde inte uppstå förrän vi kommer till härledningen av av anspråken på välfärdsförmåner, som ibland sker i termer av "rättigheter".

Naturliga rättigheter enligt Rothbard 30/7-06

Sex metoder att härleda rättigheter

Människornas oberoende rättigheter har motiverats på sex olika sätt. Genom att transcendenta motiveringar ibland anförts har de mer seriösa rättighetsteorierna stigmatiserats av en air av mysticism. Men en härledning av rättigheterna från grunden eller ett samhällskontrakt bygger inte på vidskepelse.

Vilka är de specifika kriterierna på innehav av moraliska rättigheter och hur kan man veta att människor har sådana rättigheter? Hur kan existensen av dessa rättigheter fastställas eller rättfärdigas? Chicagofilosofen Alan Gewirth (1912-2004) har listat fem metoder som försöker ge svar på dessa frågor och han presenterar dessutom en egen metod:

1) Intuition (ex: franska rättighetsförklaringen, Grotius, Nozick)

2) Institutionalism (rättigheter genereras från transaktioner, t ex löftesgivande)

3) Intresseprincipen (primära intressen eller behov genererar rättigheter)

4) Intrinsikalt värde (personer med rättigheter har värdighet eller är mål i sig själva)

5) Opartisk överenskommelse (Rawls)

6) Logisk härledning på dialektisk grund (Gewirth)

Jag skall ge några kritiska kommentarer till dessa metoder som delvis baseras på Gewirths korta genomgång i boken Human Rights (1982). Utgångspunkten är att härleda rättigheter som är universella och genomförbara utan att behöva åberopa någon politisk församling eller annan suverän.

1. Genom intuition slås fast att människan har vissa rättigheter. Metoden är naturligtvis i viss grad maktlös om den skulle ifrågasättas med motstridiga intuitioner. Men som redan visades av Grotius' första försök att fastställa rättigheter är dessa inte intuitivt gripna ur luften. Det finns en kognitiv grund som dock inte brukar redovisas. Därför är det inte så enkelt att ifrågasätta t ex Grotius' fyra rättigheter (självförsvar, självförsörjning, inte skada andra och inte stjäla) med hjälp av en annan intuition för realistiska rätttigheter.

2. Institutioners formella eller informella regler (t ex löftesgivande, kontrakt, dekret) genererar rättigheter men träffas av svårigheten att vissa institutioner kan vara moraliskt felaktiga. Då behövs likväl en oberoende norm för ett rättfärdigande.

3. Personer har intressen och därför anspråk på rättigheter. Men rimligen måste dessa intressen åtminstone begränsas till att vara grundläggande och primära eller ha karaktären av objektiva behov. (FN:s åtta sociala rättigheter förefaller motiverade på detta sätt.) Denna syn träffas dock av svårigheten att det inte nödvändigtvis är egenskaper som är gemensamma för alla människor som genererar moraliska rättigheter. Varför skulle inte "viljan till makt" eller expertkunskaper etc kunna generera rättigheter?

4. Att människor har ett värde i sig och därför har rättigheter utgår från en normativ premiss som implicerar slutsatsen. Liknande gäller för direkt transcententa hänvisningar för rättigheternas grund. Bevisbördan flyttas enbart bakåt i kedjan. Tidigare slutade denna kedja med Gud eller "naturen".

5. En grupp personer skall välja sitt samhälles konstitutionella struktur genom att upprätta ett samhällskontrakt. För att detta skall ske opartiskt behövs någon form av mekanism som extraherar vissa personliga egenskaper som kan snedvrida kontraktet eller omöjliggöra en överenskommelse. Rawls inför tankeexperimentet "en slöja av okunnighet". Enligt Rawls kommer de då överens om att varje person måste ha vissa grundläggande rättigheter. Metoden har ifrågasatts för att den skulle vara "cirkulär". Genom den egalitarism som representeras av allas lika okunnighet genereras den egalitära slutsatsen.

6. En logisk härledning kan antingen utgå från en premiss som alla i praktiken erkänner (Grotius, Rothbard) eller från ett resonemang som presumerar att visst handlande implicerar en sådan premiss (Gewirth). Det är enkelt uttryckt antingen människans natur eller människans anspråk på nödvändiga handlingsbetingelser som genererar rättigheterna. I Gewirths teori är dessa betingelser "frihet och välbefinnande". Detta synes innebära en glidning mot "positv frihet" i meningen materiell frihet.

Jag skall återkomma till några av de sex metoderna i separata artiklar. Det är främst nr 1, 5 och 6 som förtjänar att uvecklas. Eftersom rättigheter är preskriptiva och inga faktaomdömen blir analysen självfallet inte empirisk i trivial mening. Men diskussionen om rättigheter består inte i ”utbrott av ordflöden” som rättspositivister skulle kunna hävda.

Anspråken på rättigheter är ofta underbyggda med mer eller mindre goda skäl. De försök som gjorts utan att redovisa dessa skäl, eftersom rättigheterna sagts vara givna av Gud eller "naturen" etc, har ställt till med en hel del skada för mera seriösa rättighetsteorier. Dessa har också fått en air av vidskepelse och mysticism omkring sig. Det är dags att ändra på den saken.

Den iniutiva rätten till självförsvar 23/7-06

Skatt på män - politik är tvång

Att införa en skatt som skall vara till nackdel för vissa medborgare borde inte vara legitimt i ett samhälle där politiken är till för allas bästa. Men Schymans hänvisning till prejudikatet hög skatt för höginkomsttagare gör att en mansskatt inte principiellt kan avvisas.

I oktober 2004 föreslog Gudrun Schyman att en särskild skatt på män skulle införas därför att några få män misshandlar kvinnor. I slutet av veckan i Almedalen föreslog hon en skatt på män för att jämna ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det ser ut som hon ogillar män och vill straffbeskatta dem oavsett motivering. Det uppammar löjet. Men själva resonemanget är ändå ett paradexempel på hur politik kan användas för tvång utan egentlig rationell motivering.

Förr i tiden var politik ofta ett medel för de härskande att skaffa sig fördelar på undersåtarnas bekostnad. När en mera individualistisk politisk syn började sprida sig med individuella rättigheter och politisk demokrati blev det inte längre möjligt att utan vidare begå tvångsövergrepp mot undersåtarna. Politiken skulle nu ha syftet att vara till förmån för alla medborgare. Men det dröjde inte länge förrän filosofiska motiveringar för en politik som riktade sig mot en del av medborgarna i syfte att skada dessa lanserades. Paradexemplet är utilitarismen.

Om det är legitimt att driva politik till nackdel för en del av medborgarna utan att dessa försökt skada andra är en särskild straffbeskattning av män inte något avvikande. Om Riksdagens majoritet röstar för en mansskatt är den helt i sin ordning. Antag att Fi kommer in i Riksdagen och blir tungan på vågen. Då kan regeringsförhandlingarna lätt utmynna i att en mansskatt införs. Vi ser här ett principiellt problem som borde i förväg regleras i författningen.

Svårigheten är att väljarkåren är korrumperad när det är egna intressen som står på spel. Sannolikt finns det en massiv majoritet mot en mansskatt i väljarkåren. Men det finns det inte på samma sätt mot statsskatten. Förra gången Schyman lanserade mansskatten hänvisade hon explicit till detta - det är lika naturligt att ha en extra skatt på män som en extra skatt på dem med höga inkomster, sade hon 2004.

Om vi inte kan ta avstånd från en skatt som har till syfte att vara en nackdel för vissa grupper är det svårt att se hur vi principiellt skulle kunna avvisa en skatt på män, feta personer eller invandrare, vilket var förslag som cirkulerade i debatten 2004. Politik innebär tvång. Det är inte bra med tvång och därför borde tvångsåtgärder reserveras för situationer där det skulle innebära ännu större nackdelar - ofta i form av mera tvång - att avstå.

Att angripa alla män med en skatt som skall subventionera kvinnor som inte är framgångsrika löneförhandlare verkar vara en begäran att få använda statens våldsappartat för icke legitima ändamål. Finns det fler sådana ändamål som skulle kunna bli aktuella?

Skatten sänks 1000 kr/mån med Reinfeldt

Med moderaterna kommer de flesta att få en skattesänkning på 1000 kr per månad. Fler jobb kommer att skapas - oklart hur. Talet i Almedalen var retoriskt klart sämre än Perssons. Men det är politiken som gäller - inte tom retorik.

Fredrik Reinfeldt (m) inledde sitt tal i Almedalen idag 5/7 med en betraktelse över arbetslösheten. I Bergsjön, som han hade besökt, förmodade han att man också dolde arbetslösheten. Svaret blev nej, det skulle ha varit fint om alla utanför skulle ha fått kallas arbetslösa, men så långt hade de inte kommit. De fanns utanför någonstans - Reinfeldt gick inte in på hur dessa grupper klassificerades.

Även i Landskrona finns många som står utanför. Där hade arbetsförmedlarna fått extra resurser så att de nu kunde tala med både de arbetssökande och arbetsgivarna. Det ansågs som något anmärkningsvärt. Det vanliga på arbetsförmedlingarna var enligt moderatledaren att man öppnar "verktygslådan" och skyfflar över de arbetslösa till friårsplatser eller plusjobb mm. Det gäller att få bort så många arbetslösa som möjligt så att målet 4 procent nås före den 17 september, sa Reinfeldt. I brinnande högkonjunktur finns det ändå 150 000 personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Underförstått var att siffran var hög, men hur många kan bedöma detta?

Några ytterligare belägg för arbetslöshet, egentlig arbetslöshet eller utanförskap nämnde Reinfeldt inte. Var fanns miljonen arbetslösa och vad består den av? Eller är det 1,5 miljon som egentligen är arbetslösa? Nog hade det varit på sin plats att precisera argumenten, eller är det något som inte stämmer i argumentationen? Istället framhöll alliansledaren att det nu finns ett hjälp på väg i form av ett politiskt alternativ. Oj, det visste vi inte...

Därefter kom Reinfeldt in på sjukvård, skola och äldreomsorg. Han betonade stoltheten som de anställda i sjukvården känner för att de faktiskt hjälper människor. Och han fortsatte med att resurserna är uttänjda. Detta avsnitt var dessvärre oklart och gick på något sätt ut på att makten över den skattefinansierade välfärden ligger "hos någon annan". Reinfeldt blev oklar och invecklade sig i en massa lätt floskulösa vändningar. Varför gav han inget besked om att den svenska skolan är dyrast i hela världen men att Alliansen ändå skall satsa mer på skolan? Hela VSO-komplexet återkom dessutom senare i talet.

Reinfeldt menar att den sittande regeringen egentligen säger: "Rösta på oss så gör vi ingenting!" Detta var ett utmärkt grepp men som inte fullföljdes. Några ytterligare vändningar på samma tema återkom senare. Men Reinfeldt är tydligen retoriskt obevandrad eftersom han plottrade bort ett så pass slagkraftigt koncept.

En röst på moderaterna är en röst på fler jobb. Nu betonade Reinfeldt att han skulle ge hela programmet för flera jobb och det gällde att lyssna noga. Programmet vilar på tre ben:

1 Det skall löna sig bättre att arbeta (spridda applåder). Skattefinansierade välfärdstjänster skall bli mer betalda. Reinfeldt skulle väl ha sagt att offentliganställda måste få högre löneökningar än andra? Men istället blev han oklar. Skatterna skulle sänkas för dem som mest behöver få en förbättring. Det är alltså konventionell socialdemokratisk fördelningspolitik som moderatledaren aviserar. Skattesänkningen beövs av sociala skäl - inte därför att den har välgörande effekter på samhällsekonomin så att alla tjänar på den.

Det skall bli 1 000 kronor mer i månaden som kommer ut ur bankomaten för de flesta. Inte mer för chefsläkaren eller andra högavlönade. Men finansieringen då? frågade Reinfeldt retoriskt. Hans svar var sensationellt nog att en LO-familj skulle få 1 000 kronor mer i månaden även när finansieringen (ej preciserad) hade dragits ifrån. Den ouppmärksamme kunde lätt få intrycket att detta inte går ihop eller att finansieringen är noll. Men Reinfeldt menade naturligtvis att nu var det två personer som drog ihop inkomsten, vilket betyder att ungefär hälften tas tillbaka i form av "finansiering" från LO-familjerna. Vem betalar då dessas vinst så att det i slutändan blir förlust? Chefsläkaren, de arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade?

Här hade det varit på plats att klargöra anklagelserna från Persson att de förtidspensionerade får det sämre utan att det rimligtvis kan stimulera någon att börja arbeta. Är det ett förslag från Alliansen? Vilket syfte har det i så fall? Är det inte nya förtidspensioneringar som snarare borde motverkas? Resonemanget om fokus-grupper som partierna brukar använda för att testa förslag och som Persson anklagades för att ha använt för att få fram förslaget om 300 miljoner till de förtidspensionerades bostadsbidrag, gick nog över huvudet på de flesta åhörarna.

2 Underlätta att anställa. Det är de tillfälliga jobben som ökar. Sedan 2002 har 60 000 jobb försvunnit i industrin. Då måste trösklarna sänkas. Förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter skulle vara till fördel för turistindustrin och Gotland. En servitör som nu kostar 22 000 kr/m skulle bara kosta 13-14 000 kr/m. Dessutom skulle han få 1 000 kr/m själv. Hur det förra går ihop är en gåta. Om alla arbetsgivaravgifter togs bort från en lönekostnad på 22 000 kr blir det 16 500 kr kvar. Det är en låg lön men den är framför allt högre än kostnaden på ca 13 500 kr som Reinfeldt menar skulle bli resultatet. Och dessutom vill han väl inte ta bort alla abetsgivaravgifter.

3 Folk måste våga starta företag och våga låta små företag växa. Här kom Fredrik av sig och nämnde rubriken långt senare mot slutet av punkt 3. De stora företagen växer utomlands och därför måste mindre företag expandera. Men attityden till företagare är fel, enligt Reinfeldt. Inom idrotten kan vi välkomna utmärkta prestationer men inte inom näringslivet. Retoriskt blev denna punkt riktigt dålig och oklar.

Härefter kom ett moment om skolan som blir sämre i förhållande till utlandet trots alla måldokument och sjukvården som dignar under administration. Med Alliansen skulle onödig byråkrati skäras bort.

Brotten skall bekämpas. "I våldets Sverige får hederligt folk flytta sig åt sidan." Trots vår frihet upplever vi en brist på egen frihet på grund av brottsligheten. Men Thomas Bodström (s) strävar mot halvtidsfrigivning. Med moderaterna kommer däremot fler att sitta inne. Psykiatrin måste förbättras.

Avslutningsvis raljerade Reinfeldt med den splittrade regeringskartellen och "förnekelsepolitiken". Göran Persson vill avveckla energin och jobben. Han vill låta fler inte jobba och upptäcka att det är mycket lönande. Rösta istället på något av de fyra allianspartierna, uppmanade Reinfeldt.

Räcker detta för att vinna valet? Reinfeldt är en driven talare men lät pauserna bli väl långa, vilket publiken uppfattade som en maning till applåder. Dessa blev dock mestadels lama. Dessvärre var strukturen i talet oklar och de retoriska passagerna dåligt intränade och tidvis med dåligt koncept (något manus syntes inte till). Men man kan bli en bra statsminister utan att vara en perfekt retoriker. Det gäller att ha en bra politik. På den punkten kom Reinfeldt egentligen inte med något nytt. Men sammanfattningen att en röst på moderaterna ger 1000 kronor mer i månaden för de flesta är kanske ett effektivt budskap. Det borde slå Perssons budskap om någon hundralapp mer till den som är förtidspensionerad med hög hyra.

Om inte Persson kan tvinga Alliansen på defensiven med oklarheter i finansieringen och liknande blir det svårt för socialdemokraterna. Samtidigt är nog väljarna trötta på sifferexercis så det kräv mer än så för att ta tillbaka initiativet. I Perssons tal i Björkvik den 6 augusti kommer han sannolikt att avisera en tandvårdsreform på ca 5 miljarder. Kan det vara något?

Slopas fastighetsskatten?

Den nya typ av fastighetsskatt som Alliansen vill genomföra kan leda till höjd skatt för vissa. Eller också drivs fram uppgjorda försäljningar inom familjen. Dessutom blir det mer lönsamt att investera i småhus för uthyrning genom skattevinster.

Idag 4/7 höll Alliansen en presskonferens under förmiddagen där man aviserade att fastighetsskatten skulle slopas efter 2008. Det var åtminstone ambitionen för den utredning som måste tillsättas om de borgerliga vinner valet. Riktlinjerna för slopandet är desamma som kd varit inne på under en längre tid och som partiet envist hållit fast vid. Tidigare i år föreföll det som om kd hade fått ge med sig men nu är det tydligen de andra tre partierna som fått vika sig. Denna uppgörelse kommer att leda till både sakliga och politiska problem.

Under en inledningsfas kommer tomtvärdena att begränsas till maximalt 5 000 kronor. Eftersom höga tomtvärden också "smittar av sig" till byggnaderna är det inte säkert att maximeringen ger så stor lindring som man först kunde tro. Här gäller det för Alliansen att kunna visa att denna begränsning leder till minst samma nedsättning av fastighetsskatten som regeringens förslag att utöka begränsningsregeln till 3,33 milj kr i taxeringsvärde och den nya begränsningsregeln på max 6 procent av hushållsinkomsten däröver upp till 5 miljoner i taxvärde. En miss på den punkten kan uttnyttjas som ett tecken på "panikartad improvisation" och bristande kompetens.

Det permanenta avskaffandet preciserades inte på presskonferensen. Sälunda angavs inte något belopp för den kommunala avgiften, som kd satt till 2 800 kr/år. Inte heller angavs hur de som idag betalar mindre fastighetsskatt än så skulle hanteras. Antag att den kommunala avgiften sätts till 6 000 kr/år. Då kommer många att få höjd fastighetsskatt.

Sätts avgiften så lågt som kd vill måste ytterligare finansiering till för att reformen skall gå ihop. Kd har föreslagit höjd realisationsvinstskatt - från 20 till 30 procent av vinsten. Det fick vi inget besked om. Blir det en höjning kommer många att se det som nödvändigt att sälja dessförinnan. Det smartaste är att sälja till någon närstående. Då får man 10 procent av vinsten skattefri mot att man betalar lagfartsavgifter. Samtidigt försäkrar man sig om att den extra värdestegring, som eventuellt uppkommer så småningom när fastighetssktten sänks, fortfarande behålls inom familjen.

Det stora principiella problemet uppstår när man byter synsätt för den grundläggande motiveringen för fastighetsskatten. Den är för småhus historiskt sett en form av kapitalinkomstbeskattning. Därför har man också medgett att man får avdrag för utgiftsräntor. Principiellt var det aldrig meningen att utgiftsräntor skulle vara avdragsgilla mot arbetsinkomster. Men det gamla skattesystemet före 1991 kunde inte hantera detta problem utan det växte successivt fram ett allt större beroende av ränteavdragen även mot arbetsinkomster vilket politikerna inte ville åtgärda i det nya systemet trots att det blev möjligt.

Om fastighetsskatten istället ses som en "avgift" för kommunal service, som eventuellt paras med en sänkning av kommunalskatten, blir kapitalplaceringar i småhusfastigheter skattefria. Ändå skall avdrag för räntor medges mot arbetsinkomster. Det öppnar för spekulation. Man kan skaffa ett antal privatbostäder för uthyrning och tjäna på att hyresintäkterna beskattas med 30 procent medan finansieringsräntan för en löntagare i praktiken ger upphov till en minskning av denna skatt till 21 procent alternativt 23,7 procent. Här ett exempel:

Du lånar 10 miljoner för att investera i 10 småhus för uthyrning. Räntan är 4 procent eller 40 000 kr per hus. Hyran sätts till samma belopp plus de 20 procent av hyresintäkten som är skattefri, dvs 50 000 kr/år eller 4 200 kr/mån. Den skattefria delen går till underhåll och drift. Med denna hyra har du inte fått någon vinst på uthyrningen. Men genom skattereglerna i Alliansens förslag verkar det som du kan få ett ränteavdrag på 30 procent av räntan från arbetsinkomsterna för de första 2,5 husen och därefter (när räntan går över 100 000) ett avdrag på 21 procent. Tots att hyran inte ger någon vinst subventionerar skattebetalarna ditt köp av 10 hus för uthyrning med 100 000 x 0.3 + 300 000 x 0,21 = 87 000 kronor.

Fredrik Reinfeldt kunde därför inte lova att ett förslag av denna typ skulle införas. Först måste det utredas. Det är nog säkrast så. Det kan finnas ytterligare konstigheter med ett förslag enligt kd-principen som man måste ta ställning till. I förlängningen spökar ett avskaffande av ränteavdragen mot löneinkomster.

Persson kom med tom retorik i Almedalen

Inga nya argument och inga nya reformförslag kom från Persson. Han försökte sig på ideologisk och moraliserande retorik för att kanske likna Palme. Men det blev mest tomma ord. Varför vände han sig inte mera till media?

Att få inleda talarrundan i Almedalen är en förmån som man kunde tycka att socialdemokraternas partiledare Göran Persson inte skulle ha varit sen att utnyttja. Eftersom almedalsveckan är ett i huvudsak massmedialt evenemang trodde jag att det gällde att göra sådana utspel som när de vidareförmedlades till de andra partiledarna skulle sätta dem på det hala. Men Persson såg talet i Almedalen (nr 2 för hans personliga del) som något som skulle passa på ett socialdemokratiskt partmöte.

Formellt var det säkert riktigt. Publiken bestod mest av socialdemokrater som applåderade pliktskyldigast. Retorikexperter har också hävdat att Göran Persson kommer bäst till sin rätt vid ett "levande framträdande". Det sade t ex Göran Hägg i TV 4 i lördags och tillade att det också gällde för Olof Palme. Han har säkert rätt. Det var ett retoriskt kvalificerat tal Göran Persson höll i Almedalen på söndagskvällen. Det direktsändes i TV-24 så några fler än åhörarna i Almedalen fick se och höra den store ledaren. Men vad var behållningen?

Persson inledde med en exposé över det gröna folkhemmet. Vi har ett moraliskt ansvar. Vi skall gå först med tunga uppoffringar för miljön för att visa andra länder att det går att leva ett gott och tryggt liv utan att skada klimatet. Vi skall odla bränsle till våra flygplan, båtar och bilar i varenda avkrok av Sverige. En sådan regionalpolitik i kombination med miljöpolitik "skall vi kämpa för och tro på".

Därefter framhöll Persson hur bra det går för Sverige jämfört med andra länder. Arbetslösheten för både vuxna och ungdomar sjunker snabbt. I höst kommer Sverige att nå målet om 4 procent arbetslösa. Men några konkreta siffror som gör detta troligt nämnde Persson inte. Inte heller nämnde han några argument som visar att det går bättre för Sverige på ett djupare plan och mera på längre sikt. Nu öppnar han för att han rider på en tillfällig konjunkturuppgång. Långsiktigt har ju ändå levnadsstandarden per person sedan 1980 ökat drygt 60 procent i USA men bara drygt 40 procent i Sverige. Men det är kanske en riktig spekulation. Vilken av Alliansens partiledare skulle med en begriplig retorik kunna ifrågasätta Perssons skönmålning?

När detta var avklarat kom ett avsnitt med känslomässig kritik mot Alliansens oginhet mot de arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade. Varför skall de få det sämre? Nej, de skall få det bättre! Bostadsbidragen till de förtidspensionerade skall höjas av s (gammalt förslag). Att införa betyg hjälper inte för att förbättra skolan. Något argument gavs inte. Ett slagord introducerade Persson dock, men han stakade sig så det gick nog inte hem den här gången. Det var någonting med att folkpartiet vill göra skolgårdarna till kaserngårdar. Dåligt utfört, Persson!

Beskrivningen av Alliansens förhistoria som Persson därefter i detalj gick in på kan knappast intressera någon annan än djupt övertygade socialdemokratiska partiarbetare. Hans utläggningar om det obehagliga med att bada i samma badvatten var just - obehagliga. Resten av talet var dels en utfyllnad med ytterligare jeremiader över Alliansen dåliga förslag och dels ett försök att bli ideologisk med hjälp av en fokusering på "solidariteten" - eller var det altruismen Persson menade?

Nyckelmeningen var "att se sig själv i andra". Det är också titeln på en bok av "den siste marxisten" professor Sven-Eric Liedman från 1999 som handlade om osjälviskheten. Men detta är svår materia så Perssons argument nådde nog inte längre än till de redan övertygade. Palme skulle sannolikt ha förenklat detta till att socialdemokraterna står för osjälviskhet medan de borgerliga står för egoismen. Detta hade varit begripligt om än inte korrekt.

Hela Perssons ideologiska koncept gick ut på att ingen är så stark att man inte kan hamna i svårigheter. Då skall det finnas en hjälpande hand som utför en solidaritetshandling. Ingen skall lämnas efter. Alla har lika rätt och värde. - Visst, tillämpa detta på villaägarna.

Om huset brinner ner kommer försäkringsbolaget till hjälp utan att andra villaägare utför någon speciell "solidaritetshandling". Det räcker med att de betalat brandförsäkringspremien. Ingen lämnas efter. De kapitalistiska bankerna ser till att deras säkerheter för lån är brandförsäkrade. Var finns staten i detta samhälle? Behövs Göran Persson för att garantera alla villaägarnas "lika rätt och värde"? Har inte Persson snott åt sig ett område att exploatera politiskt för egen del utan att det finns något absolut skäl för detta?

Persson höll istället fram alternativet att "de starkare tillåts gå först". Därefter får de "inte fullt så begåvade" komma efter. Men det är inte hans modell. Förmåner skall fås efter behov och finansiering tas efter förmåga (Marx´och Blancs princip). I arbetarrörelsens samhälle ställer man upp för sina kamrater. Vi skall växa tillsammans och annat självrättfärdigt bottenskrap avslutade talet.

-Nej, Persson. Du är ingen Olof Palme. Göran Hägg må säga vad han vill om likheter, men någon moralistisk jämlike till Palme såg vi inte här i Almedalen 2006.