Studerande svarar för ökningen av arbetslösheten

Arbetslösheten ökning sedan Perssons dagar består av heltidsstuderande som anmält sig som arbetslösa enligt AF.

Arbetsförmedlingen kom den 11 juni med en prognosrapport (prm, pdf) som innehåller en hel del intressanta uppgifter för den politiska debatten. En hel del av statistiken pekar i en annan riktning än Socialdemokraternas påståenden om misslyckad jobbpolitik och massarbetslöshet. Här ska jag kort belysa hur heltidsstuderande som anmäler sig som arbetslösa påverkar statistiken.

I diagrammet nedan visas den registrerade arbetslösheten överst och den egentliga arbetslösheten (blå linje) i mitten. Den blåa linjen visar arbetslöshetsprocenten för personer som inte samtidigt studerar på heltid.

Andelen arbetslösa som inte studerar är nu inte högre än under Perssons sista år

Vi ser att arbetslösheten steg under finanskrisen för att sedan sjunka långsamt. När eurokrisen förvärrades steg den något igen, vilket fortsatte markant de fyra första månaderna i år. Men tar vi bort de arbetslösa heltidsstuderande (gul linje) ser vi att orsaken till den kvarvarande höga arbetslösheten praktiskt taget enbart har orsakats av att de heltidsstuderande anmält sig som arbetslösa i större utsträckning.

AF har inte någon bra förklaring till orsakerna bakom denna utveckling. Man konstaterar att gruppen heltidsstuderande arbetslösa 1:a kv-13 består av 161 000 personer och de utgör 3,2 procentenheter av arbetslösheten som var 8,6 procent (16-64 år, Aku). Jämfört med 1:a kv-12 har arbetslösheten ökat med 27 000 personer eller med 0,4 procentenheter. Heltidsstuderande arbetslösa stod för mer än hela ökningen - från 2,7 till 3,2 procent..

Även utrikesfödda studerande anmäler sig som arbetslösa enligt AF. Detta gäller också de utomeuropeiskt födda som dominerat invandringen under senare tid. AF pekar på att utomeuropeiskt födda har en arbetslöshet 1:a kv-13 på 22,4 procent - en ökning på ett år från 21,8 procent. Men mer än hela ökningen berodde på att de heltidsstuderande utomeuropeiskt födda arbetslösa ökade - från att svara för 6,6 till 8,3 procentenheter av hela gruppens arbetslöshet.

Slutligen kan nämnas att 57 procent av ungdomsarbetslöheten 1:a kv-13 består av heltidsstuderande.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, studerande, arbetsförmedlingen, regeringen, nya jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Varför vill frihetsvänner införa en ny TV-skatt?

Skattekramare?

TV-licensen borde avskaffas men inte genom att en ny skatt infördes. Det är svårt att förstå att SvD vill ha nya skatter.

I måndags fastslog förvaltningsrätten i Luleå att personer utan TV-apparat men som äger en dator med tillgång till internet ska erlägga TV-avgift. Argumentet är att datorer kan fungera som TV-mottagare. Det har fått en del frihetsvänner att gå i spinn och ropa på en skatt för att finansiera TV etc som nu betalas med licensavgifter. Ett exempel är SvD som i en signerad ledare propagerar för denna nya skatt ( Siri Steijer 25/6). Ett mycket äldre exempel är moderaternas agerande från 2005.

Varför skulle en skatt vara bättre än en avgift kopplad till apparatinnehav? Även om byråkraterna kan komma med galna påfund har de ändå inte ordnat till ett så urbota tokigt system som att den som har både TV och dator nu ska betala dubbel TV-licens. Men det är en missuppfattning med betydande utbredning. Sålunda har SvD tagit in en artikel på Brännpunkt 25/6 som försöker slå fast att det nya domstolsutslaget innebär en skatt på internet.

SvD har egentligen inget öppet redovisat argument för varför det är "bättre betala tv-avgift via skatten" mer än att det blir krångligt att avgiftsbelägga nya typer av apparater. Det måste betecknas som ett genuint lättviktigt argument för en ny beskattning. Krånglet får väl Radiotjänst ta hand om.

Andra har pekat på det principiellt orättvisa i att ca 10 procent av befolkningen antagligen smygtittar på TV utan att betala och därför snyltar på de hederliga TV-tittarna som betalar för sig. Det går ju att köpa en begagnad TV-apparat och sedan ljuga om det kommer en kontrollant och frågar om man har TV. Med en TV-skatt skulle det bli svårare att fuska. Några har hittills helt ärligt kunnat förneka att de har en TV-apparat och öppet kunnat hänvisa till att de tittar på TV via datorn.

För dem som ojat sig över fusktittandet borde domstolsutslaget kommit som en lättnad. Nu måste en liten (men kanske växande) del av fusktittarna också delta i finansieringen. Men varför skulle slutsatsen istället bli att det vore bättre med en skatt? Vi har ju i alla år tålt att en liten andel fuskar liksom vi tål att det förekommer skattefusk utan att vi påkallar dödsstraff eller liknande.

Ett helt annat argument för en skatt är att jämföra "public service" genom SVT och SR med annan statsunderstödd kultur som teatrar och muséer och liknande. Det argumentet haltar dock betänkligt. Man kan visserligen anföra att det är en kollektiv nyttighet att det produceras nyheter och samhällsinformation och att alla därför ska vara med och betala. Men varför skulle det vara nödvändigt att genom en skatt tvinga folk att finansiera den stora massan av lättviktig underhållning som Robinson, På spåret och Så ska det låta? För sådant finns det kommersiella TV-kanaler.

En skatt har dessutom nackdelen att de som tittar mest skulle betala minst (genom att de oftast har låga inkomster). De som arbetar mycket och inte har tid att titta skulle få betala mera än tidigare med en proportionell skatt. Det strider mot Wicksells princip för en rättvis beskattning.

Det behövs inga nya skatter. Och TV-licensen skulle kunna avvecklas. Public service skulle kunna finansieras utan avgifter eller skatter för tittarna genom att staten öppnade för lägre koncessionsavgifter för TV-bolagen om de tog på sig ett public serviceuppdrag. Det föreslog jag i en bloggartikel 2006. Underhållningen kunde då reklamfinansieras och TV-licensen avskaffas.

Läs även andra bloggares åsikter om SvD, frihet, TV-skatt, TV-avgift, TV-licens, SVT, public service, skatt, media, samhälle, politik på intressant.se

Sveriges sysselsättningsgrad bäst i hela EU

Nu visar Konjunkturinstitutet att regeringens jobbpolitik har ökat själva sysselsättningsgraden sedan mitten av 2006. Det går inte att påstå att sysselsättningsgraden har minskat samtidigt som antalet sysselsatta har ökat otillräckligt.

Detta är samma bild som LO redovisade i slutet av april (blart 26/4-13) med den skillnaden att KI inte förutser någon sänkning av sysselsättningsgraden 2013 (pdf, tab 30). För befolkningen 15-74 år anger KI oförändrad sysselsättningsgrad (65,5%) för 2013.

I ett diagram visar KI också att den svenska sysselsättningsgraden ligger högst i EU. I Europa är det bara oljelandet Norge, som inte är med i EU, som har en något högre sysselsättningsgrad än Sverige.

Den svenska sysselsättningsgraden har återhämtat sig hyggligt efter nedgången under finanskrisen. Inte ens då låg sysselsättningsgraden beaktansvärt lägre än under regeringen Perssons tid under 00-talets första hälft.

Att regeringen lyckats hålla uppe sysselsättningen samtidigt som finanskrisen och eurokrisen slagit ut en tredjedel av den export Sverige borde ha haft idag är en bedrift som borde applåderas. Men Socialdemokraterna kommer att försöka vinna valet 2014 på argumentet att jobbpolitiken varit misslyckad. Det kommer bara att lyckas om den propagandan får stå oemotsagd.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, jobben, socialdemokraterna, regeringen, arbetsmarknad, jobbpolitiken, ekonomi, politik på intressant.se

Svensk export en tragedi - borde nu varit 50 % större

Att det går dåligt med jobben i Sverige beror på att exporten egentligen skulle varit 50 procent större idag.

Den svenska exporten fick stora svårigheter i samband med finanskrisen 2008. Men den återhämtade sig till sin gamla nivå i fasta priser till 2010/11. Genom eurokrisen inte bara slutade återhämtningen - exporten sjönk något. Nivån 2013 ligger i höjd med sista kvartalet 2007.

Med 7 procents årlig ökning hade exporten idag varit 50 procent större

Konjunkturinstitutet (pdf) visar ett diagram över exportens utveckling i fasta priser som i sig inte ser helt katastrofalt ut. Men det är en synvilla. Det är den uteblivna exportökningen som är problemet. Den  skulle kunna ses som en tragedi för Sverige - åtminstone för alliansregeringen som gick till val på sänkt arbetslöshet och utanförskap.

Diagrammet visar en ganska god ökning av exporten från början av 1997 till slutet av 2007. Under dessa 11 år växte exporten med 110 procent eller 7 procent om året. Hade denna utveckling fortsatt med 7 procents trend hade exporten varit 50 procent större 2013. Min skattning med ögonmått i artikeln igår blev en kraftig underskattning: då skulle 23 procent av exporten ha fallit bort 2013 mot 33 procent med en litet mer noggrann beräkning. Exporten (kvartal) blir i år ca 430 mdr när den med 7 procents trend skulle ha varit 645 mdr kr.

Om inte Sverige hade råkat ut för finanskrisen och eurokrisen skulle exporten ha varit avsevärt större idag. BNP hade också varit mycket högre och många fler jobb hade skapats. Det hade varit överhettning på arbetsmarknaden och myndigheterna hade gjort allt för att få dem i utanförskap att jobba produktivt åtminstone en del av arbetsveckan.

Socialdemokraternas kritik mot regeringens "misslyckade jobbpolitik" är därför en kritik mot att regeringen i Sverige inte lyckades sätta stopp för den globala finanskrisen och dessutom förhindra Angela Merkels destruktiva åtstramningspolitik för eurozonen. Men gick de borgerliga partierna verkligen till val på ett sådant program 2006?

Läs även andra bloggares åsikter om export, exportbortfall, lågkonjunktur, regeringen, socialdemokraterna, nationalekonomi, jobbpolitik, arbetslöshet, utanförskap, ekonomi, politik på intressant.se

Lågkonjunkturen varar ända framemot 2017

Konjunkturinstitutet kom med sin junirapport i förrgår (pdf, SvD). Den innehåller inga stora nyheter för den svenska utvecklingen. En liten uppjustering av BNP-ökningen sedan i mars har gjorts  till 1,5 procents ökning i år och till 2,5 procent 2014. Det allvarligaste med utvecklingen i stort är dock att Sverige först år 2017 uppnår ett normalt konjunkturläge. Vi har haft lågkonjunktur sedan 2008.

Kommer oppositionen att kunna etablera bilden av att lågkonjunkturen är regeringens fel? Det beror sannolikt på hur mycket information som når ut till tongivande media. Regeringens företrädare är dessvärre ganska sparsamma med fakta som visar något annat än det oppositionen påstår. Generella avståndstaganden utan fakta är ofta föga trovärdiga.

En hastig titt på KI:s rapport visar att det här finns mycket material som strider mot vad Stefan Löfven och Magdalena Andersson antyder. År 2013 blir ett dåligt år med kanske negativ tillväxt det andra kvartalet. Inflationen ska bli 0,1 procent. Trots detta tror inte KI att Riksbanken kommer att sänka räntan i början på juli trots att det skulle behövas.

Orsaken till att det fortsätter att gå ganska dåligt för Sverige är den politik som Angela Merkel drivit fram för eurozonen. Denna åtstramningspolitik slår mot Sveriges export. Här nedan visas ett diagram över exportutvecklingen:

Finanskrisen orsakade en kraftig minskning 2009. Därefter har exporten återhämtat sig, vilket registreras som en ökning. Men 2013 minskar exporten igen. Totalt minskar den 2013 med 0,5 procent varav -2,0 procent för varor (speciellt investeringsvaror). En framskrivning av trenden för totalexporten (97-07) på fri hand från diagram 100 visar att exporten 2013 borde ha legat på ca 570 mdr kr 2013. Den faktiska nivån ser istället ut att bli 440 mdr kr - en minskning med ca 23 procent. Det är en destabiliserande faktor som måste beaktas när man exempelvis bedömer hur sysselsättning och arbetslöshet har utvecklats i Sverige. Merkels halsstarrighet är väl ändå inte alliansregeringens fel?

Som bakgrundsinformation visas KI:s tabell över viktiga nyckeltal. Andra intressanta aspekter i rapporten finns det anledning att återkomma till.

Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturinstitutet, KI, exporten, ekonomiska läget, regeringen, socialdemokraterna, lågkonjunktur, nationalekonomi, oppositionspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Vill SvD Näringsliv ha högre räntor?

SvD sprider uppenbart helt felaktiga siffror om att bankerna i euroländerna skulle få årliga gåvor på 5 600 miljarder kronor. Det är den bankfientlige Andreas Cervenka som än en gång varit framme med skruvade resonemang.

Andreas  Cervenka

Det som tidigare var SvD:s näringslivsavdelning har nu blivit en nästan separat näringslivstidning med blekrosa sidor. Den håller sig med egna "ledarskribenter" som kallas krönikörer. En av dessa är den metaforpåhittige Andreas Cervenka. Han kommer ganska ofta med krönikor som är starkt kritiska till hur näringslivet och makroekonomin fungerar i stort. För detta har han hyllats och ansetts som en skicklig analytiker.

Alldeles nyligen (13/6)  kom Cervenka med en analys av det europeiska banksystemet under rubriken "Europas gåva till bankerna". Artikeln finns inte på nätet men en bloggartikel som nästan är likalydande publicerades av Cervenka 10/6. Texten går å ena sidan ut på att bankerna i eurozonen får en gåva från staten på 650 miljarder euro varje år, men å andra sidan att bankerna är illa ute och i behov av mera eget kapital.

Denna analys verkar inkonsekvent i mera övergripande mening. Men Cervenka är i första hand ute efter "gynnandet" av bankerna och hans uppmaning som "ledarskribent" på sista raden är: "Nu räcker det." Själva gåvoöverlämnandet beskrivs inte närmare men har att göra med att staterna har ett skyddsnät för bankerna som gör att de kan "låna billigare". Hur detta går till beskrivs inte men själva skyddsnätet motsvarar en "gigantisk subvention" som av två holländare beräknats till 650 miljarder euro eller 5 600 miljarder kronor.

Det är emellertid inte så att skatterna i eurozonen är 650 miljarder euro högre än nödvändigt och att dessa pengar överlämnas till "bankerna" varje år. Själva tanken faller på sin egen orimlighet eftersom det skulle innebära att eurostaterna skänkte bort ca 16 procent av sina inkomster till bankerna (eller närmare 8 procent av BNP). Men Cervenka skriver ingenting om detta utan verkar mer intresserad att sprida myter om hur bankerna skor sig på skattebetalarnas bekostnad.

Den faktiska grunden för Cervenkas fantasier är att bankernas upplåningsräntor på finansmarknaderna skulle vara några procentenheter högre om de "stått på egna ben" (Om detta också skulle ha påverkat småspararnas insättningsräntor framgår inte.) Utan det statliga "skyddsnätet" skulle alltså pensionsfonder, försäkringsbolag och andra större finansiella aktörer ha fått en väsentligt större avkastning än idag. I procent måste den vara gigantisk eftersom den motsvarar uppemot 8 procent av BNP.

Om bankerna skulle tvingas betala mycket högre ränta på sin upplåning för att investmentaktörerna är oroliga pga frånvaron av statliga stabiliseringsåtaganden, skulle också låntagarna i form av mindre företag och bostadsägare tvingas betala högre ränta - snuskigt högre ränta om man får tro Cervenkas siffror. Men Cervenka verkar förblindad av sin avsky mot bankerna och kanske då tror att det är bankernas vinster som skulle ha blivit lägre.

En enkel kalkyl visar hur felaktig denna tanke är. Cervenka nämner själv att andelen eget kapital i bankerna med de nya Basel III-reglerna inte behöver vara större än 3 procent. Med 20 procents avkastning på eget kapital (dvs ca 15 procent efter bolagsskatt) blir vinsterna i bankerna 0,6 procent av utlåningen. En räntehöjning med många procent har ingen möjlighet att neutraliseras även om bankerna upphörde att gå med vinst.

Det är en oursäktligt slarvig analys som Cervenka publicerat i två versioner. Men även om siffrorna är helt felaktiga är ändå ansatsen likafullt dubiös. I moraliserande ton framhåller SvD:s skribent att bankerna åtnjuter för låga upplåningsräntor. Det fordrar ett rättfärdigande av de högre utlåningsräntor som skulle bli följden om problemet på ett eller annat sätt åtgärdades. Denna komplettering saknas. Varför vill SvD Näringsliv att räntorna ska höjas? Eller varför publicerar man Cervenkas artikel?

Läs även andra bloggares åsikter om banker, räntor, räntehöjning, Cervenka, SvD Näringsliv, media, Svenska Dagbladet, fantasikalkyl, nationalekonomi, subventioner, euron, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Kampen kapital-arbete har ersatts med bråket om etnicitet och social utsatthet

Andelen fattiga i meningen socialbidragstagare har minskat sedan år 2000 med 17 procent i Sverige, med drygt 50 procent i Stockholm och med 59 procent i Husby-området. Klyftorna har minskat men vänsterns myter säger det motsatta - på liknande sätt som gällde "utsugningen" på 1970-talet.

När vänstern på 1960-talet fick upp ögonen för den gamle Karl Marx och hans teorier om "kapitalisternas utsugning" av arbetarna försökte man få in det moderna Sverige i denna mall. Eftersom den faktiska ekonomiska utvecklingen hade föga att göra med att helt nya grupper fick möjlighet att studera sociologi och nationalekonomi kom denna återfunna socialistiska analys att bli helt snedvriden. Det hindrade inte att denna ansats om utsugning fick ett starkt opinionsbildande genomslag.

Efter närmare fem decennier har denna uppkonstruerade kamp mellan kapital och arbete klingat av. Redan för tio år sedan förutsåg vänsterdebattörer att kampen mellan traditionell höger och vänster med socialisering och funktionell ekonomisk omfördelning till löntagarnas förmån skulle förbytas mot frågor om etnicitet och tillhörighet. En konkret orsaksfaktor fanns latent i form av de nationella konflikter som kunde förväntas driva fram kraftiga internationella befolkningsomflyttningar.

I maj 2013 var det inte studenterna som som initierade kravaller och upplopp som i maj 1968  utan istället ungdomar i invandrartäta och socialt utsatta förorter. Det började med bilbränderna i stadsdelen Husby i Stockholm (blart maj-13 om Löfven). Från vänsterhåll har orsakerna till förortsbråken hänförts till att "klyftorna" generellt har ökat och att detta till betydande del beror på den borgerliga regeringens politik. Alliansregeringen har invänt att inkomstspridningsmåttet gini-koefficienten ökat relativt obetydligt de senaste två decennierna och då främst under den socialdemokratiska regeringsperioden. En orsak kan ha varit ökade reavinster från aktier och bostäder. Däremot har lönespridningen snarast minskat något.

Men även om media oftast har relaterat varje obetydlig ökning av gini-koefficienten som att de ekonomiska klyftorna ökat på ett farligt sätt som "sliter isär" samhället, är detta inget som har en saklig relevans för de verkliga spänningarna i samhället. Gini-koefficienten påverkas ju främst av förändringar i inkomstfördelningen kring mitten av populationen. Allvarligare är att den "relativa fattigdomen" enligt OECD:s undersökning ökat mer i Sverige än i andra länder sedan 1995 (blart maj-13). Liknande siffror från SCB visar att runt 60 procent av försämringen inträffat sedan 2006.

Ökad "relativ fattigdom" bestäms av relationen till medianinkomsten och innebär i princip att alla kan få det absolut bättre samtidigt som några fler släpar efter och därför medför att fler klassas som fattiga. Men är en relativ position, som inte är lika gynnsam som andras, en orsak till upplopp? Fordras inte allvarligare fattigdom för att det ska bidra till kravaller? Ett sätt att studera den sociala utsattheten är att analysera socialbidragens utveckling (kallas nu ekonomiskt bistånd).

De som får socialbidrag är hushåll där i första hand arbetslöshetsersättningen inte räcker till för att uppnå skälig levnadsnivå. Men även otillräcklig sjukpenning eller pension samt medicinska svårigheter kan vara beaktansvärda  orsaker. År 2011 fick 6,0 procent av befolkningen (18-64 år) socialbidrag (Socialstyrelsen). Det innebär en minskning sedan 1995 med siffran 9,9 procent och sedan 2006 med siffran 5,8 procent har andelen varit praktiskt taget konstant. I fast penningvärde har utbetalningarna minskat med  14,6 procent sedan 1995 men ökat med 17,9 procent efter 2006. Det är finanskrisens utbrott 2008 som påverkar.

Den genomsnittliga perioden med socialbidrag har ökat från 5,7 månader 1995 till 6,6 år 2011. År 2006 var den 5,7 månader. Det finns därför visst belägg för att regeringens politik varit oförmånlig för vissa grupper i form av längre bidragsperioder även om praktiskt taget inte fler personer behövt socialbidrag. Siffrorna för hela landet är dock alltför grova för att förklara varför det uppstod oroligheter i Stockholms förorter.

Stockholms statistikkontor har gjort en omfattande sammanställning av socialbidragen i staden och även med uppdelning på stadsdelar (pdf). Här framgår det att 1995 fick 9,5 procent av befolkningen socialbidrag. Siffran minskade till 5,7 procent 2006 och ytterligare ner till 3,3 procent 2012. Det verkar alltså inte finnas belägg för ökad social utsatthet i Stockholm som förklaring till upploppen.

Fattigdomen i form av behov av socialbidrag har minskat

Att utvecklingen varit den omvända i Husby skulle kunna vara teoretiskt möjligt. Men detta motsägs av att stadsdelsförvaltning 1 med 47 900 invånare som omfattar Akalla, Kista, Husby och Rinkeby redovisar liknande siffror (tab 44 o 43). Det första året är 2000 och då hade detta område1 en andel socialbidragstagare som uppgick till 24,7 procent. Den minskade till 15,4 procent 2006 och ytterligare till 10,2 procent 2012. I antal var det 11 189, 7 044 resp 4 880 personer som hade ekonomiskt bistånd. Den sociala utsattheten har alltså minskat kraftigt även under den borgerliga regeringsperioden i Husby med omnejd.

Av befolkningen i stförv 1 (Husby med omnejd) är 57 procent födda utomlands. Av socialbidragstagarna är 63 procent utlandsfödda. Det är alltså inte heller så att socialbidragsberoendet skulle ha koncentrerats till utlandsfödda och därför kunnat ge upphov till frustration och upploppsstämningar.

Så varför har det uppstått kravaller i Husby med omnejd? Det är en stadsdel där socialbidragsberoendet minskat med 59 procent på 12 år mot drygt 50 procent för hela Stockholm och ca 17 procent för hela Sverige (2000-2012). Talet om "ökade klyftor" stämmer dåligt med den faktiska utvecklingen på samma sätt som vänsterns ekonomiska förklaringar alltid tenderat att göra

Varför framstår 70-talet som präglat av svåra motsättningar gällande den ekonomiska fördelningen mellan  kapital och arbete? Hade vinsterna ökat och rullade sig kapitalisterna i pengar? Nej, förklaringen var då vänsterns aktivism med vilda strejker uppammade av marxistisk mytbildning om "utsugning". Nu håller ett nytt paradigm på att skapas av vänstern där sociala klyftor och etnicitetsbaserade svårigheter hålls fram i form av nya myter. Men bakom detta kan nu som då ligga aktivism som söker sig mer eller mindre våldsamma utlflöden.

[SSvD, J Norb, Arpi Lblogg] Läs även andra bloggares åsikter om vänstern, Husby, upplopp, kravaller, invandring, socialbidrag, ekonomiskt bistånd, fattigdom, klyftor, kapital, arbete, utsugning, socialism, myter, samhälle, sociologi, regeringen, politik på intressant.se

Är det Borg som ska få Merkel att driva expansiv politik?

Sveriges finansminister vill att EU driver en politik som strider mot 2012 års finanspakt. Och då är det främst Tyskland som också måste göra en u-sväng i stabiliseringspolitiken.

Finansminister Anders Borg tog ett avgörande steg i synen på stabiliseringspolitiken den 14 maj. Då uttalade han en ny syn på hur Europas dystra ekonomiska utveckling skulle kunna motverkas med expansiv finanspolitik. Det skedde vid finansministermötet i Bryssel (bloggartikel 14/5) och hans syn kan ses som ett fullföljande av den omsvängning som skedde i höstas i Riksdagens budgetdebatt (blart sep-12). I förra veckan skrev han en debattartikel i DN (29/5) där han något preciserade sin nya syn. Artikeln kommenterades igår 2/6 av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski under rubriken: "Sveriges finansminister gör en viktig u-sväng":

Sanningen är ju att Borg, tillsammans med sina partikamrater i Tyskland och Storbritannien, varit pådrivande i de senaste årens massiva åtstramningar. Om bara budget­underskotten kapades skulle tillväxten komma tillbaka, var budskapet.

Nu är Borg inne på rakt motsatt linje i sin DN-artikel där huvudtesen är att ett antal länder har utrymme för större budgetunderskott nästa år. Det är 13 länder inom EU som förutses ligga under 3 procent av BNP och här nedan visar jag en lista med saldot för 2014 enligt EU-kommissionen (vårprogn pdf):

Tyskland 0,0 %
Estland 0,2
Grekland -2,6
Italien -2,5
Luxemburg -0,4
Österrike -1,8
Finland -1,5
Bulgarien -1,3
Danmark -2,7
Lettland -0,9
Litauen -2,4
Rumänien -2,4
Sverige -0,4

Dessa länder representerar 45 procent av EU:s BNP enligt Borg och de har finanspolitiskt utrymme att ha större underskott utan att det överstiger 3 procent. Men de tunga länderna har dessvärre också en statsskuld som är större än 60 procent av BNP: Tyskland 79 procent, Italien 133, Österrike 74 och lilla Grekland 175 procent. Av kvarvarande länder är det Sverige, Estland, Lettland, Luxemburg och i viss mån Finland som har ett beaktansvärt utrymme att föra en mer expansiv politik. Men några tunga länder är de inte.

Ett tungt land är däremot Tyskland. Om politikerna nu under krisåren inte kräver att Tyskland de kommande åren ska ha ett överskott för att arbeta ner statsskuldskvoten till 60 procent, kan Angela Merkel bidra till en avsevärd expansion i Europa genom att öka utgifterna och sänka skatterna så att det blir ett underskott på 3 procent. Den finanspakt som infördes 2012 måste åsidosättas (blart jan-12). Hur troligt är detta?

Vad har Borg för möjligheter att påverka Merkel att lägga fram en stimulansbudget för 2014? Politikerna i Tyskland verkar ju mest tävla om vem som är mest ansvarsfull när det gäller landets offentliga finanser. Eller kan Merkel gå till val på överskottspolitik och efter valet i september istället lägga fram en underskottsbudget? En tysk u-sväng?

Att Anders Borg insett att det behövs stimulanspolitik betyder inte att Angela Merkel gjort det på samma explicita sätt. Och även om hon faktiskt vet att överskottspolitik ger upphov till åtstramning och fortsatta svårigheter i andra europeiska länder mfl har hon sin egen, budgetkonservativa opinion att ta hänsyn till. Kan hon förändra den i grunden? Vissa försök har börjat göras. (AB 29/5)  Kanske är det sådana tecken som Anders Borg nu försöker hänga på?

Men är det inte istället en avveckling av euron, som professor Stefan Hedlund i Uppsala skriver om i SvD idag, som är den långsiktigt mest realistiska lösningen?


Läs även andra bloggares åsikter om stimulanspolitik, expansiv finanspolitik, underskottspolitik, Tyskland, Anders Borg, Merkel, budgetunderskott, statsskuld, EU, nationalekonomi, u-sväng, ekonomi, politik på intressant.se