Kreditexpansionen ökade penningmängden med 6 procent årligen under 30 år i USA

I genomsnitt ökade penningmängden i takt med BNP i nominella tal. En viss avsaktning förekom 1987-97. Priserna och BNP ökade vardera med 3 procent hela perioden. Med guldmyntfot hade det blivit deflation. Den österrikiska skolan framstår som oklar.

Bankernas "ohämmade kreditgivning" anses av en del bedömare vara orsaken till de ekonomiska svängningarna (bart 24/10) och kommer rentav att orsaka hela det nuvarande valutasystemets kollaps. Se bara hur priserna ökat 20 gånger i USA under 1900-talet, säger de (t ex Schlichter, s 158). Nu inrymmer dessa siffror två världskrig. Det skulle vara intressantare att få belyst hur de senaste årtiondenas finansiella utveckling sett ut. Ett principiellt räkneexempel ger viss vägledning:

Med 2 procents årlig inflation (det svenska målet för centralbanken) kommer priserna på 50 år att ha ökat 2,7 gånger och på 100 år drygt 7 gånger. Penningvärdet hade då minskat så att endast 37 procent återstod efter 50 år och obetydliga 14 procent efter 100 år.

Men bankernas kreditgivning ska också räcka till den ökning av penningmängden som den ökade transaktionsvolym som ökad produktion för med sig. Om vi antar att den årliga produktionsökningen är 3 procent i genomsnitt måste penningmängden öka med 5 procent årligen vid 2 procents inflation. På 50 år måste penningmängden då öka 11 gånger och på 100 år 131 gånger. Det följer av gängse beräkning av "ränta på ränta".

Det blir alltså stora siffror på 100 år som följd av en tämligen beskedlig kreditgivning och inflation. Ett sådant perspektiv förekommer sällan när t ex den österrikiska skolan förordar ett införande av guldmyntfot. I själva verket förefaller det som om guldmyntfot skulle innebära ganska oväntade konsekvenser för prisutvecklingen.

Vad skulle en renodlad guldmyntfot betyda för prisernas utveckling? Om vi antar att den lilla ökning av guldmängden som den den årliga produktionen utgör, i huvudsak används för tekniska ändamål och smycken måste priserna sjunka kraftigt. En oförändrad guldmängd ska ombesörja alltfler transaktioner. Utan inflation ökar transaktionsmängden i exemplet ovan med 3 procent per år, vilket blir 4,4 gånger mer på 50 år och 19,2 gånger mer på 100 år.

På 50 år sjunker då priserna till 23 procent av dagens nivå och på 100 år till knappt 5 procent av prisnivån idag. Även om vi antar att den del av den årliga produktionen som används till  investeringsguld idag skulle användas för myntning så motsvarar den endast ca 0,5 procent av guldmängden i världen. Produktionen har dessutom stagnerat under 00-talet (2010: 2 689 ton) och man talar om" peak gold". En övergång till guldmyntfot skulle rimligtvis därför innebära en övergång till deflation. Är det vad den österrikiska skolan strävar efter?

Om dagens system kan fungera inom förnuftiga gränser borde detta vara att föredra än ett system med ständig deflation. För att undvika sådan och även undvika allmänt fallande varupriser är det rimligt att tillåta 2 procents årlig inflation. Den består då till avsevärd del av stigande priser på tjänster genom att dessa har en lägre produktivitetsökningstakt men ungefär samma lönestegringstakt.

 För att uppnå syftet att finansiera de ökade transaktionerna och  en begränsad inflationstakt måste penningmängden helt enkelt tillåtas öka.Traditionellt har staten utgivit sedlar och mynt med ett åsatt värde (kallas fiat-pengar) som gäller för skatteinbetalningar och alla legala betalningar.. Genom att staten också kunnat betala sina egna utgifter genom att trycka mera pengar istället för att höja skatterna har fiat-valutor tidvis fått dåligt rykte. Därför har denna typ av finansiering av statsutgifterna numera ofta reglerats ytterst rigoröst.

Den viktiga funktionen för fiat-pengarna är dock att bankerna ska kunna ge krediter i en stigande omfattning som också ska vara förenlig med inflationsmålet. Det är denna väg nya pengar normalt skapas. Men även denna verksamhet betraktas med misstro av en del bedömare. Hur kan staten överlåta åt privatägda företag att fungera som skapare av mera pengar? frågar de sig. Ibland kan man av dem få intrycket att bankerna kan berika sig på att skapa pengar från ingenting, vilket ger associationer till någon form av förtäckt falskmynteri.

Bankernas vinster kommer från utlåningen av pengar och inte från skapandet av pengar. Vinsterna har sin grund i att kostnaderna för inlåning från småsparare och större kapitalplaceringsinstitut är lägre än räntorna på utlåningen. Krediterna finansieras sålunda genom sparandet i ekonomin och nysparandet stiger på längre sikt i takt med BNP. Det ligger till grund för ökningen av penningmängden med 5 procent årligen i det inledande exemplet. De nya pengarna är alltså bundna i den normala inlånings- och kreditgivvningsprocessen. Det betyder också att bankernas vinster kommer att utvecklas i takt med nominell BNP.

Kritiska betraktare har emellertid pekat på att kreditgivningen under en längre tid inte bara ökat mer än den reala produktionen utan också mer än nominell BNP. För USA verkar detta dock inte vara fallet. I nedanstående diagram har M2, som innehåller allmänhetens inlåningskonton, ökat i praktiskt taget samma takt som nominell BNP (pdf). Ökningen har varit knappt 6 procent om året uppdelat i nästan lika stora delar real ökning och prisökning (BNP-deflatorn).

Under de tio år som föregick utbrottet av finanskrisen 2007 ökade penningmängden M2 något snabbare. Men i relation till nominell BNP var ökningen knappt 6 procent snabbare för dessa tio år. För de tio åren 1987-97 ökade emellertid M2 hela 22 procent långsammare än nominell BNP trots att prisstegringstakten var praktiskt taget densamma. Kan detta ha skapat början till obalanserna tio år senare?

Möjligen skulle kritiken av utlåningen kunna avse intern kreditverksamhet inom finanssektorn som inte påverkar penningmängden. Det kan öka obalansen om en störning skulle inträffa (bart sept-08) men har knappast någon betydelse för konsumentprisutvecklingen. Dessutom är sådan ut- och inlåning i skuggsektorn inte åtkomlig för reglering med generella åtgärder som syftar till att kontrollera penningmängden. Detta verkar gälla både den österrikiska skolans förordande av guldmyntfot och de penningpolitiskt baserade, räntestyrda fiat-valutorna.

Det är dock naturligt att ländernas inhemska ekonomier blir alltmer skuldsatta. Med ett sparande som utgör en konstant andel av hushållens inkomster som i sin tur är en konstant andel av BNP måste ett allt större sparkapital ackumuleras. Om detta sparande lånas ut inom landet måste skulderna öka i relation till BNP. Bilden kompliceras av att några länder lånar utomlands av länder som lånar ut en del av sitt sparande.

För att hitta indikatorer som visar att obalanser håller på att utvecklas måste man titta närmare på olika delsektorer. Hur utvecklas priserna på kommersiella fastigheter eller bostäder? Hur ser långivningen ut med fastigheter eller bostäder som säkerhet?  Hur mycket lån ges till aktiemarknaden? Hur ser långivningen ut inom skuggbanksektorn? Det går inte att sluta sig till att en finansiell kris håller på att utvecklas genom att enbart studera penningmängdens utveckling i enlighet med den österrikiska teorin. Ökningen av penningmängdsmåtten i diagrammet ovan vid slutet av 00-talet är uppenbart en följd av finanskrisen - inte något som förebådade den.

< Forts Guldvaluta annat sätt att reglera kreditmarknaden, 2/11-12

  Läs även andra bloggares åsikter om penningmängd, inflation, BNP, finanskris, nationalekonomi, österrikiska skolan, deflation, guldmyntfot, ekonomi, politik på intressant.se

Hur hanterar österrikiska skolan exogena kriser?

Kriser utifrån som beror på en exportminskning förklaras dåligt. En sparandeökning som beror på rädsla skulle öka investeringarna. -Orealistiskt. En stor löneökning ger så mycket inflation att en restriktiv styrränta måste förutsättas. Då borde en stor del av teorin göras om.

Ett lands ekonomi kan både påverkas av de ekonomiska processer som pågår inom landet och av utifrån kommande impulser som förändrar skeendet i landet. Dessa processer kan kallas endogena respektive exogena.

En endogen process kan vara att företagen bygger upp sina lager inför en förutsedd försäljningsökning. När lagren är fulla sjunker deras inköp och orsakar arbetslöshet i leverantörsleden. Efterfrågan på nya varor från allmänheten kan då mattas så mycket att lagren framstår som för stora. Då minskar företagen sina inköp från leverantörsleden ännu mera med påföljd att ännu fler blir arbetslösa och oron för arbetslöshet medför att även andra drar ner sina inköp. Så småningom ökar behoven och inköpen ökar, delvis med sparade pengar. Konjunkturen svänger uppåt.

Exogena störningar kan vara följder av naturkatastrofer, krig och världsmarknadernas förändringar. Sådana förändringar tycks inte behandlas explicit av den österrikiska skolan. Men det borde gå att rekonstruera ungefär hur denna teoris olika element borde fungera vid exogena kriser. Här ska jag analysera tre olika typer:

• Exportminskning till följd av lågkonjunktur utomlands
• Sparandeökning till följd av terrorism eller krigshot (ex 11 september)
• Kostnadsökning till följd av kraftiga lönekrav från fackföreningarna

Om exporten minskar säger den österrikiska teorin närmast att det beror på att  exporten ökat för mycket under den föregående perioden Genom att bankerna lånat ut billigt kapital har exportföretagen investerat för mycket och har nu överkapacitet. Pågående projekt måste stoppas och resurserna omallokeras. Eventuellt kan det bero på att räntan stigit eller krediterna stoppats så att en vidare utbyggnad inte är möjlig. Men denna förklaring visar inte varför exporten plötsligt skulle kunna sjunka.

Om sparandet ökar beror det på att allmänhetens tidspreferens ökat. Man blir mer intresserad av framtida ökad konsumtion än konsumtion idag. Räntan sjunker därför och långsiktiga projekt sätts igång - t ex bostadsbyggande. Det är dock litet svårt att förstå mekanismen mellan rädslan för oroligheter, som många skulle se som tillräcklig för ökat sparande, och den förlängda tidspreferensen. Dessutom kan man inte bortse från företagens reaktion på den osäkerhet som uppkommit både genom det exogena hotet och den plötsliga minskningen av efterfrågan på deras produkter. Att prediktera en ökning av investeringarna i detta läge verkar vara felaktigt.

Om lönerna ökar kraftigt - långt över produktivitetsökningen - kommer detta välvilligt att finansieras av bankerna genom penninginjektioner. Företagen beviljas kredit för löneutbetalningarna, därefter höjer de priserna och får tillbaka pengarna som sätts in i bankerna och bildar grund för ytterligare kreditexpansion. Frågan är nu huruvida bankerna även i detta fall sänker räntorna. Detta sker ju normalt i den österrikiska teorin för att företagen egentligen inte behöver nya lån. Nu måste de ha lån för att betala de högre lönerna och då kan bankerna höja räntorna.

Höjda räntor för att lönerna ökat "för mycket" skulle kunna ses som att fackföreningarna tolkat löntagarnas tidspreferenser i förkortande riktning. De vill konsumera mera nu och borde då minska sitt sparande.Om så sker kan konsumtionen öka på sparandets/investeringarnas bekostnad. De långsiktigt inriktade företagen träffas av oklara effekter. Med högre ränta och mindre sparande måste de dra ner investeringarna och omallokera resurserna. Där blir det kris. Å andra sidan vill bankerna gärna låna ut pengar till dem till lägre ränta så att de kan fortsätta sin långsiktiga verksamhet. Då uppstår konkurrens med konsumtionen som drar upp priserna. Fackföreningarna kräver då ännu högre löner osv

I det senare fallet med en kombination av kostnads- och efterfrågeinflation verkar resultatet bli en mycket kraftigare inflationsprocess än i det första, mera normala österrikiska fallet. Frågan är om man kan bortse från att det finns en centralbank som med sin styrränta kan motarbeta bankernas vilja att låna ut mera pengar. I så fall bortfaller en av förutsättningarna för en närmast ohämmad inflations- och krisprocess. Centralbanken har då andra syften än att underlätta för bankerna att pracka på olika låntagare mera pengar. Om den österrikiska teorin erkänner ett sådant syfte måste en stor del av krisutvecklingsanalysen göras om.

I fallet med kostnadsinflation borde också det implicita antagandet om en växelkursregim som inte alls inverkar på landets ekonomi överges. Det gäller också kanske fallet med exportminskning. Konkurrenskraften kan försämras vilket ger ytterligare krisproblem. Det kan rimligtvis ske mycket snabbare än de mera långsamma långsamma förändringarna i den normala österrikiska teorin.

< Forts Kreditexpansionen ökade penningmängden 6 procent... 30/10-12

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, österrikiska skolan, kostnadsinflation, exportminskning, sparandeökning, nationalekonomi, kristeori, exogen kris, konjunkturer, ekonomi, politik på intressant.se

Bankerna är orsaken till konjunkturcyklerna enligt "österrikarna"

Genom att bankerna ökar kreditgivningen i en ekonomi med fullt kapacitetsutnyttjande uppstår en konstgjord "boom" med överhettning och inflation. Den leder efter en tid till recession som snart går över. Om man stimulerar i lågkonjunkturen kommer "reallokeringen" av resurser att försenas och förvärra krisen. Men stämmer detta för normalläget idag?

Att en konjunkturnedgång inte ska mötas med vare sig penningpolitisk eller finanspolitisk stimulans enligt den österrikiska skolan (bart dec-06) sammanhänger med denna skolas syn på varför det uppstår konjunktursvängningar. Här följer en kort beskrivning baserad på Detlev Schlichters nyligen utgivna bok. Tidigare har jag mera övergripande beskrivit detta i en artikel (8/10-12) om österrikarnas motstånd mot stimulanser.

Utgångsläget är en ekonomi i balans. Bankerna gör nu penninginjektioner, vilket a priori är möjligt när som helst. Att bråkdelsreservkraven eller styrräntan kan sätta stopp eller försvåra dessa injektioner är inte något som tas upp i konjunkturteorin (se bloggartikel om skapandet av pengar, 19/10-12). De nya pengarna lånas ut till lägre ränta än tidigare. Då kommer företagen att öka investeringarna kraftigt. Räntan ses som den styrande parametern för investeringarna i den österrikiska teorin. -Det är möjligt att räntan hade en så dominerande betydelse i början av 1900-talet - von Mises' banbrytande bok Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel kom ut 1912.

Teorin pekar på att den ursprungliga räntan, som ungefär motsvarar Wicksells naturliga ränta, är en följd av konsumenternas tidspreferens. Det betyder att en kort tidspreferens i t ex ett fattigt samhälle medför att folk vill ha fler konsumtionsvaror idag och inte om ett år. Det krävs då hög ränta för att de ska avstå och istället spara för att konsumera i framtiden. Om folk blir mer intresserade av ökad  konsumtion i framtiden kommer räntan att sjunka när sparandet ökar. Då ökar också investeringarna som möjliggör den ökade konsumtionen. Vi kan se detta när folk i fattiga samhällen installerar kylskåp och TV i sina plåtskjul och först i ett senare skede ökar bostadsbyggandet.

Från dessa generella samband pekar den österrikiska teorin på att effekten av en konstlad räntesänkning lurar företagen att öka investeringarna genom de billigare lånen. Men eftersom folk inte blivit mindre intresserade av konsumtionsvaror kommer penninginjektionen att orsaka konkurrens mellan konsumtion och investeringar som leder till inflation. Denna "boom" slutar med en kris med påföljande recession. Anledningen sägs ibland vara att företagen upptäcker att folk inte vill köpa deras framtidsinriktade nyttigheter. Ibland sägs dock orsaken vara att kreditgivningen från bankerna upphör på grund av antingen tvingande reservkrav eller genom rent misstroende som manifesteras i uttagsrusningar.

En mera successiv förklaring pekar på att i högkonjunkturens slutskede vill folk ha mera konsumtionsvaror medan företagen producerar större kapacitet för framtiden. Priserna stiger. Folk minskar sitt sparande och det höjer räntan. Företagen får då svårare att finansiera sina investeringar. Olika pågående projekt måste avbrytas. Några företag går i konkurs. En del av investeringsprojekten måste avvecklas, resurserna omfördelas och priserna justeras tillbaka. Ytterligare penninginjektioner kan enbart fördröja denna återställningsprocess. En korrigering av felallokerade resurser är absolut nödvändig utan att denna abstrakta slutsats närmare behöver konkretiseras.

En intressant fråga i detta läge är huruvida den uppkommande recessionen går över eller förvärras genom sekundära effekter. Schlichter förklarar trosvisst utan någon precisering att "Det finns helt enkelt ingen anledning att anta att recessionskrafterna på något vis ska bli självnärande och leda till ständigt sämre villkor."  Han verkar inte ha hört talas om credit crunch. Det är detta som motiverar stimulanspolitik i vissa svåra lägen, vilket Wilhelm Röpke insåg när han modifierade den österrikiska skolan med avseende på krispolitiken.

Den svaga punkten i kristeorin är emellertid frågan hur en balanserad ekonomi genom "generös" kreditgivning kan hamna i en svår kris gång på gång eller åtminstone drabbas av kraftiga konjunktursvängningar. Om det inte redan finns en obalans med lediga resurser eller en pågående strukturomvandling efter ett krig eller genom stark urbanisering kan ekonomin inte normalt utveckla en överinvestering i realkapital. De stora kriserna har uppstått efter första världskrigets bostadsboom i USA och lågräntepolitiken efter 11 september som också gav en bostadsboom. När detta även gav effekter för den finansiella sektorn kunde kriserna bli en depression på 30-talet genom en svår finanskris som uppmuntrades, respektive en stor recession där dock finanskrisen bekämpades nödtorftigt. 

Därför borde den svenska kontorsfastighetskrisen i slutet av 1980-talet analyseras närmare. Den passar ganska bra som åskådningsexempel för den österrikiska teorin. I en högkonjunktur kunde bankerna genom en misskött avreglering börja låna ut pengar till byggare av kommersiella fastigheter. Även på allmänheten prackade man på nya lån i mindre skala. Det ledde till en fastighetsbubbla där sedan banksystemet drabbades, vilket omtalades som "bankkrisen". Problemet för den österrikiska teoribildningen är att bubblor utvecklade genom en accelerationsprocess inte förekommer så ofta och regelbundet som företrädarna verkar göra gällande.

Beskrivningen av bankernas normala roll i det ekonomiska livet kan knappast vara korrekt. De är försiktiga med långivningen och begränsas av reservkrav och kapitaltäckningskrav av Basel-typ. Dessutom kan de inte låna ut ohämmat ens inom dessa ramar eftersom styrräntan medför att de exogent genererade räntesänkningarna från bankernas sida förhindras. Men kanske teorin passar bättre i mindre utvecklade ekonomier som ständigt riskerar att utsättas för okontrollerade bubblor? De kanske mera liknar det system som rådde kring förra sekelskiftet då den österrikiska skolan utformades?

< Forts Hur hanterar österrikiska skolan exogena kriser? 26/10-12
 
 Läs även andra bloggares åsikter om österrikiska skolan, banker, inflation, pengar, konjunkturer, recession, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, kriser, ekonomi, politik på intressant.se

Vad kan S och M göra åt varselvågen från exportföretagen?

Kan regeringen vidta några kraftfulla stabiliseringspolitiska åtgärder när exporten minskar? Är det riktigt att göra generella efterfrågestimulanser?  I kvällens Agenda förde Damberg fram ett förslag på 10 mdr kr.

I kvällens Agenda diskuterades ett principiellt stabiliseringspolitiskt problem som om det vore en fråga om arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström mötte socialdemokraternas extra partiledare Mikael Damberg (gruppledare) i en debatt som ingen kunde ha blivit så mycket klokare av.

Genom att länderna i EMU inte kunnat hantera eurokrisen har en lågkonjunktur uppstått. Den beror på att många länder dämpat sin import, ofta till följd av kraftiga åtstramningar från regeringarnas sida. Detta slår nu mot den svenska exporten som till hälften går till EU. Varslen om uppsägningar ökar. Arbetslösheten kommer att stiga från 7,5 till 8 procent, förutsatt att Europa-krisen inte förvärras. Det är dessvärre alltför sannolikt enligt min mening.

Vad ska då regeringen göra i Sverige? Detta var ämnet i Agenda. Lustigt nog var det Damberg som framhöll att krisen inte var regeringens fel utan den kom utifrån. Men han talade inte om att det därför inte finns mycket att göra utan han räknade upp ett antal åtgärder som stått på Socialdemokraternas program sedan sommaren. Engström kontrade med regeringens nya åtgärder i budgeten och drog också till med gamla åtgärder som halverad(e) restaurangmoms och arbetsgivaravgifter för ungdomar. Hom framhöll att det var tjänstesektorn som skulle ge nya jobb.

Detta med tjänstesektorn var väl att gå ifrån ämnet? Inte ska väl Sverige försöka anställa pappers- och stålarbetare inom resturangnäringen? Det intrycket har man inte fått hittills av regeringens politik. Det är lågutbildade ungdomar och långtidsarbetslösa som ska slussas över till till enkla jobb i tjänstesektorn. Att höja pålagorna för just den typen av jobb, som S vill, kan rimligtvis enbart bidra till att öka arbetslösheten - det har nog Engström rätt i. Men vad ska hända med arbetslösa från exportindustrin?

Ett förslag är att införa korttidsarbete i exportföretagen. Damberg var alert med att framhålla Socialdemokraternas förslag på området. Engström gjorde en mera slät figur när hon defensivt nämnde att detta minsann utreds just nu och att ett förslag ska komma i december. Politik handlar väl om att framstå som handlingskraftig när man nu ändå har en konstruktiv idé?

Det principiella problemet finns dock kvar. Alla överflödiga från exportindustrin kan väl inte gå undersysselsatta tills det kommer en konjunkturuppgång? Damberg kom med ett klassiskt keynesianskt recept: Socialdemokraterna har ett förslag till efterfrågestimulans med 10 miljarder kronor som går direkt till medborgarnas fickor. Om Engström hade kunnat något om ekonomi borde hon ha frågat var denna ökade efterfrågan skulle skapa jobb. Och skulle det vara möjligt att avskaffa detta stimulansprogram när exportkonjunkturen förbättras och företagen söker efter ny arbetskraft?

En efterfrågestimulans riskerar också att bli till en del helt verkningslös eftersom pengarna sparas av hushållen. Den del som spenderas kommer också till betydande del att riktas mot utlandet. Det behövs därför mycket stora belopp om det ska bli någon som helst praktisk effekt. Hur skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig att finansiera detta? Det är sådant Engström borde ha krävt svar på.

Slutligen hör till ämnet också räntepolitikens effekter på exportföretagen. Är de nya varslen ett ytterligare bevis för att vice riksbankschefen Lars E O Svensson har rätt? Den starka kronan slår i så fall ut 10 000-tals jobb i Sverige. Skulle Engström ha kunnat förklara att hon motsatte sig Riksbankens hökaktiga räntepolitik?

I själva verket borde några ekonomer med olika stabiliseringspolitiska inriktningar ha fått debattera vad som kan göras vid en utifrån kommande konjunkturnedgång. Men Agendas redaktion ville ha ytterligare en debatt mellan regeringen och oppositionen. Och då hängde man upp denna på varslen som nu råkar komma från exportindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om varsel, exportindustrin, konjunkturnedgång, minskad export, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, ekonomi, regeringen, Damberg, socialdemokraterna, nationalekonomi, politik på intressant.se

Hur skapas nya pengar?

 

Österrikiska skolan ger oklara svar

Pengar skapas av bankerna. Det är systemet med bråkdelsreserver som  medger en ohämmad produktion av nya pengar enligt den österrikiska ekonomiska teorin. Styrräntan spelar ingen större roll. Men hur själva reserverna ökar förklaras inte.

Skapandet av pengar ses av den österrikiska skolan (bart dec-06) som en väsentlig orsak till att det uppkommer kriser. Baserat på att det är lätt att framställa papperspengar arbetar skolan med en teori om recessionscykler som numera sägs visa att kriserna bara blir värre med risk för total valutakollaps i slutändan.

Här ska jag följa framställningen i Detlev Schlichters bok Paper Money Collapse. The Folly of Elastic Money and the Coming Monetary Breakdown; 2011). En  kortare redogörelse av viktiga aspekter finns i en artikel av Henrik Unné (Newsmill maj-10).

Pengar är numera inte sedlar och mynt till någon större del utan elektroniska kontoställningar trots att de kallas papperspengar. De kan skapas av centralbanken eller banksystemet. Historiskt har det varit relativt vanligt att staten via centralbanken finansierat en del av sina utgifter för att slippa impopulära skattehöjningar. Detta är numera ovanligt i utvecklade länder och den österrikiska skolan vänder sig främst mot de allmänt skadliga effekterna som man tillskriver dagens banksystem.

Det verkar som om teorin utgår från en mycket enkel mall för skapandet av pengar. Den bygger på bråkdelsreserver eller "fractional banking". Grunden för detta system är att man förutsätter ett visst reservkrav för utlåningen. Det betyder att bankerna ska hålla kvar en viss del av inlåningen som reserv utifall att många insättare skulle vilja ta ut sina pengar samtidigt (avskaffat i Sverige). Om det mesta var utlånat på längre sikt skulle en bank lätt få likviditetsbrist och drabbas av konkurs genom uttagsanstormning. För att minska sådana risker har man krav på reservkvoter, insättningsgarantier och centralbanker, som är långivare i sista instans.

Om en bank lånar ut en miljon och reservkrvet är 10 procent kommer i slutändan 10 miljoner i nya pengar att ha skapats i systemet. Det behövs enbart en grundplåt, som inte ges någon närmare förklaring om varifrån den kommer. När reserverna blir otillräckliga för vidare kreditexpansion är det lätt att låna upp nya reserver i centralbanken och på den interna bankmarknaden. Räntan på dessa lån administreras av centralbanken. Alternativt kan bankerna sänka sina kapitaltäckningskrav. Några siffror eller legala krav redovisar Schlichter inte.

Bankerna ses som utlåningsagitatorer. De vill låna ut så mycket som möjligt även om det inte finns någon egentlig efterfrågan på pengar. Dessutom har de centralbankerna i ryggen som hejar på.

Dessvärre fick Schlichter ett påpekande från en av dem som läste igenom hans bokmanus, vid namn  David Goldstone.  Jag är inte säker på att Schlichter har uppfattat det rätt. Men han blir osäker på hur bråkdelsreservsystemet skulle fortsätta att generera nya lån när bankerna överträder "kapitaltäckningskraven". Systemet skulle bli oelastiskt. Någon distinktion mellan reservkrav och kapitaltäckningskrav gör Schlichter inte. Och han nämner inte Basel III-reglerna som ska införas 2013.. De handlar om en kvot eget kapital och säkra tillgångar i relation till balansomslutningen (riskvägd utlåning).

Borta är nu lättheten att öka reserverna genom lån i centralbanken. Bråkdelsreservsystemet är i sig självt inte instabilt. Systemet måste kompletteras med en mekanism som också ökar den reservbas som systemet använder. Här blir resonemanget extra oklart. Systemet kräver också elastiska reserver. Detta förutsätter, skriver Schlichter "statlig inblandning och att papperspengar införs på politisk väg". Det är det hela. Han säger ingenting om hur denna mekanism skulle se ut. Därmed framstår det som oförklarligt att penningmängden under de 50 åren före finanskrisens början ökade 25 gånger (M2) medan industriproduktionen bara ökade 5 gånger och priserna 7 gånger.

En ytterligare underlighet är den undanskymda behandlingen av styrräntan som begränsningsfaktor för utvecklingen av penningmängden. Att räntan varit för låg för en realt balanserad investeringsutveckling framgår på andra ställen i boken. Men när det gäller skapandet av pengar är det bråkdelsreservssystemet som är boven. Hur förklarar österrikarna att många länder övergett detta och istället förlitar sig på styrräntan?

Hade det inte varit på plats att kritisera Basel-reglernas favorisering av utlåning till stater? Eftersom den ansetts vara riskfri har bankernas köp av statsobligationer inte sänkt kapitaltäckningsgraden. Finansieringen av dessa lån har kunnat ske i centralbankerna. Vinsten har sedan kunnat bilda nytt primärkapital och bas för en kanske 15 gånger större utlåning till företag och allmänhet.

Österrikarna om stimulanser, 5/10-12
Föreg eferfrågan och prisstegringar.  Forts Bankerna är orsaken till konjunktursvängningarna, 24/10-12

Läs även andra bloggares åsikter om österrikiska skolan, pengar, trycka pengar, sedelpressar, fractional banking, bråkdelsreserver, reservkrav, banker, kapitaltäckningskrav, ekonomi, finansiell ekonomi, nationalekonomi, politik på intressant.se

Abstrakt nationalekonomi säger att ökad efterfrågan ger högre priser

Nybörjare får lära sig det mikroekonomiska sambandet mellan ökad efterfrågan och stigande priser. Det är ett abstrakt exempel som inte alltid stämmer. Lågt kapacitetsutnyttjande sätter sambandet ur spel. Men det är tydligen överkurs.

Lagen om "tillgång och efterfrågan" är det första och för många sannolikt det enda man lärt sig om nationalekonomi. Detta är ett teorem som säger att utbud (S) och efterfrågan (D) räknat i kvantitet ska vara lika stora för att marknaden ska vara i jämvikt. Då etableras ett jämviktspris som inte utan vidare förändras.

Marknaden för en nyttighet (en vara eller tjänst) brukar illustreras med ett diagram där man prickar in en efterfrågekurva som faller med ökad efterfrågad kvantitet - priset sjunker medan den efterfrågade volymen ökar (åt höger i diagrammet nedan). Utbudet ökar (åt höger) när priset stiger. Därför lutar kurvan uppåt. Jämviktspriset P1 uppstår där kurvorna korsar varandra.

Priser visas på den lodräta axeln och kvantiteter Q på den vågräta. När mera Q efterfrågas vid varje prisnivå skiftar efterfrågekurvan D1 utåt till D2

Den intressanta frågan idag är vad som händer när efterfrågan ökar. Med det menas att efterfrågan är större vid varje pris än tidigare. Det ursprungliga jämviktspriset P1 kommer att stiga till det högre priset P2 där kurvorna ånyo korsar varandra. Att priset stiger beror på att S-kurvan lutar uppåt..

Varför antar man i denna abstrakta beskrivning att säljarna vill ha mera betalt per vara om efterfrågan ökar? En förklaring är att säljarna besitter ett rationellt egenintresse som medför att de kan tjäna mer pengar om köparna visar sig vara villiga att betala mera än tidigare. Det kan i sin tur bero på förändrad smak eller att köparna har mera pengar.

En annan förklaring är att är att utbudskurvan S avspeglar säljarnas produktionskostnader på marginalen. Om man ska producera ett antal enheter extra måste arbetet ske på övertid eller med högre arbetstakt som ökar kassationsfrekvensen och ackordsersättningen. Fler komponenter och halvfabrikat måste köpas in från nya och mer avlägsna leverantörer. Kanske måste man beställa komponenter med flygfrakt. Allt detta gör att marginalkostnaden stiger för den extra produktionen. Eftersom marginalkostnaden brukar avgöra priset på hela produktionskvantiteten blir priset P2 vid ökningen av efterfrågan.

Denna förenklade och abstrakta prismodell på det mikroekonomiska planet kan dessvärre också bli vägledande för bedömare på det makroekonomiska planet. Men då går det inte säkert att säga att ökad efterfrågan leder till högre priser. Här gäller nämligen inte längre de underförstådda förutsättningarna för mikromodellen, som handlar om fullt kapacitetsutnyttjande i en optimalt dimensionerad produktionsanläggning. Makroteori är inte aggregerad mikroekonomi, som en del tycks tro.

Redan ett så trivialt fenomen som för stora lager kullkastar den mikroteoretiska prismodellen. När efterfrågan ökar vill företagen i allmänhet passa på att minska sina lager om de har råkat ut för en otillräcklig efterfrågan tidigare som gjort att de tvingats producera på lager. Därför kommer de inte att höja priserna i proportion till den ökade efterfrågan.

Även om lagren inte är för stora kan många företag arbeta under sin fulla kapacitet. Om efterfrågan ökar kommer de att öka produktionen utan att höja priserna om det finns konkurrens på marknaden. Först kan det ske genom att man behållit anställda när det blev lågkonjunktur. Därefter kan man anlita bemanningsföretag vid tillfälliga belastningar. Sedan kan man anställa mer folk och om arbetslösheten befinner sig över Nairu-punkten ökar inte lönerna mer än normalt. Det finns uppenbarligen ett brett intervall där ökad efterfrågan inte leder till extra inflation. Först när fullt kapacitetsutnyttjande med full sysselsättning (Nairu) uppnåtts kommer t ex efterfrågeökande ekonomisk-politiska åtgärder att leda till klart ökad inflation.

Doktrinhistoriskt sett tycks det vara den skotske filosofen David Hume (1711-1766, Wp en) som ledde in tankebanorna i den abstrakta mikroteorin. Han skrev en betraktelse över kvantitetsteorin för pengar och priser (Of Interest 1748) som ingår i serien Essays Moral and Political. Där återger han ett förenklat exempel där en penningproducent över en natt ökar penningmängden med 10 procent. Han drar slutsatsen att de nominella priserna kommer att stiga med 10 procent. Ingenting har egentligen hänt, samhället har inte blivit rikare.

Detta är ännu idag den konventionella tolkningen av kvantitetsekvationen MV=PT. Om penningmängden M ökar måste prisnivån P stiga. Tanken att det första som inträffar när ekonomin ligger under fullt kapacitetsutnyttjande kunde vara att transaktionsvolymen T (ungefär BNP) istället ökar, tycks aldrig dyka upp i huvudet på dem som närmast dogmatiskt mässar att ökad penningmängd är liktydigt med inflation - ofta galopperande inflation.

Att David Hume inte kunde föreställa sig sådant som lågt kapacitetsutnyttjande vid mitten av 1700-talet är förklarligt. Men han borde ändå ha känt till att lagerhållningen kunde sätta det abstrakta sambandet mellan pengar och priser ur spel. Senare tids forskning borde också ha kommit på att praktiken ser annorlunda ut än den elementära teorin. Av någon anledning har ekonomkåren ändå valt att behålla den abstrakta synen i nybörjarundervisningen. Mikroteorin får tydligen inte kontamineras med makroteorins osäkra verklighetsanknytning.

En sak är att politiker och journalister har lagt sig till med denna förenklade syn. Men det är mera egendomligt att kvalificerade ekonomer också ger uttryck för denna syn. Det måste rimligtvis bero på något underliggande icke-teoretiskt skäl. Det kanske handlar om socialpsykologiska företeelser som kotteribildningar eller annan konformism. För inte har väl ekonomerna betalt för att ge en felaktig bild av verkligheten som medför att stimulanspolitik framstår som farlig?

< Forts Hur skapas nya pengar? 19/10-12

Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, stimulanspolitik, trycka pengar, inflation, Hume, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Partiledardebatten

Att sakligt reda ut arbetslöshetsfrågan och förklara stimulanspolitikens aspekter eller varför marginalskatterna ska höjas med oppositionens förslag kunde Agendas redaktion inte klara av. Regeringens egna redogörelser kan lätt upplevas som tråkiga.

Åtta partiledare debatterade i Agenda från 20 till 22 med avbrott för Aktuellt på 15 minuter. Ämnena var arbetslösheten, invandringen, sjukförsäkringen, ekonomin, skatterna, klimatpolitiken, skolan mm.Det blev inte någon uttömmande debatt i något av ämnena.

Som vanligt blev debatten om jobben en fråga om sifferjämförelser mellan 2006 och idag, Stefan Löfven (S)  sa redan när han kom till studion att han skulle ta upp "regeringens gigantiska misslyckande med jobben" Sakligt sett är politiken för sysselsättningen knappast ett misslyckande. Arbetslösheten består av två kategorier: under-nairu-arbetslösa och konjunkturarbetslösa. Den andra kategorin påverkas naturligtvis av finanskrisens verkningar och den akuta eurokrisen - något som regeringen inte kan göra så mycket åt.

Den första kategorin har fyllts på med resultatet av regeringens minskning av utanförskapet: fler marginaliserade grupper söker nu arbete istället för att gå sjukskrivna eller bli förtidspensionerade. Därtill kommer att invandringen förändrat struktur. De som nu kommer in i landet har ofta dålig läskunnighet och de flesta allmänt låg utbildning. Genom att oppositionen jagat regeringen har detta fenomen tagit sig in i den politiska debatten vilket naturligtvis gynnat Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Agenda gjorde före sommaren ett program om den stora arbetslösheten i Malmö där de utrikesfödda pekades ut som en väsentlig orsak (bart maj-12).

Problemet för regeringen är att en saklig beskrivning av orsakerna till arbetslösheten lätt kan dömas ut som "siffertricksande". Löfven kommer sannolikt att lyckas med att ifrågasätta regeringens jobbpolitik så länge allianspartierna  håller sig på det sakliga planet. En statistisk-nationalekonomisk diskussion kanske kunde intressera väljarna förr i tiden. Men idag upplevs sådant krävande diskuterande som tråkigt och lätt att avfärda. Och journalisterna verkar vara ovilliga eller oförmögna att engagera publiken i mera invecklade frågor.

Inte heller debatten om ekonomin kom att handla om nödvändigheten av stimulanspolitik för att skapa nya jobb. Problemet för regeringen är att sänkningen av bolagsskatten kan beskrivas som en oansvarig lånepolitik som inte stimulerar fram nya jobb. Borde inte finansdepartementet kunnat ha förberett en redogörelse för hur bolagsskatten kan tänkas påverka jobben? Det är ju jobben som sist och slutligen motiverar sänkningen - inte vill väl regeringen skänka bort skattepengar i onödan?

Intressant är att Vänsterpartiet vill börja trappa ner jobbskatteavdraget vid 30 000 kr/mån i lön för "välbeställda". Miljöpartiet sätter gränsen vid 40 000 kr/mån och Socialdemokraterna vid 50 000 60 000 kr/mån (S pdf). Denna fråga verkar regeringen inte kunna vinna eftersom det inte går att uppbåda något engagemang för i varje fall dem som ligger över Socialdemokraternas gräns. Nu slår Fredrik Reinfeldts ovilja att diskutera avskaffandet av värnskatten tillbaka på den egna politiken.

Varför gör inte regeringen detta till en principiell marginalskattefråga? Förstår man inte att marginalskatten stiger? Ingen har kommit med några procentsiffror för hur världens högsta marginalskatt ökar med oppositionspartiernas förslag. Borde inte åtminstone Saco, Skattebetalarnas förening och Svenskt Näringsliv komma med kritik av marginalskattehöjningarna i konkreta termer? Eller är det för jobbigt att räkna ut något som partierna själva mörkar med?  

Partiledardebatten tillsammans med opinionsmätningarna tyder på att Alliansen förlorar valet 2014 med SD som tungan på vågen för Löfven. Frågan som då återstår är vilken regering som i så fall kan bildas.

[Skattebetalarna har 11/10 kommit med en marginalskatteanalys där det framgår att V vill höja marginalskatten med 9,6 pe]

 Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, nya jobb, arbetslöshet, bolagsskatt, marginalskatt, skatter, regeringen, ekononomi, politik på intressant.se

Österrikiska skolan dömer ut ekonomiska stimulanser

Bostadsbyggandet och priserna har sjunkit kraftigt i USA. Ekonomin har anpassat sig så som den österrikiska nationalekonomin förordar. Borde då inte stimulanspolitik kunna motiveras för att påskynda återhämtningen?

Nu när Fed-chefen Ben Bernanke lanserat en tredje omgång av obligationsköp med nytillverkade pengar (QE3) har debatten om stimulanspolitiken tagit fart. En typ av kritik från USA är att det blir ökad inflation. En annan kritik kommer från den österrikiska skolan inom nationalekonomin, som verkar vara mera livaktig i USA än i Sverige.

Från en allmänt accepterad utgångspunkt hamnar Ö-skolan i slutsatser som inte härleds steg för steg. Det skulle vara intressant att få en mera konkret beskrivning. Ett svenskt exempel är krönikören i SvD (Andreas Cervenka) som menade att felaktiga investeringar och uppblåsta värden inte kommer att korrigeras genom Bernankes QE3 (bloggart 17/9-12). Annars är österrikarna mycket grundliga i sin framställning. Jag ska kort rekapitulera marknadsekonomins tendens att utveckla kriser enligt en ny bok av Detlev Schlichter med en bakgrund på Wall Street.

Teorin utgår från metodologisk individualism. Marknadsekonomi är en form av frivilligt samarbete för att förbättra tillgången på varor och tjänster. Den bygger på enskild äganderätt där först varor byts mot andra varor. En avgörande förändring sker när pengar införs. Då kan priser uppstå som möjliggör ekonomisk kalkylering. En väl fungerande marknadsekonomi bör leda till högre BNP men detta mått är inte målet för individernas agerande. Statliga penninginjektioner kan leda till högre BNP -men enbart på kort sikt. I själva verket bidrar de till en försämring på längre sikt, enligt Ö-skolan.

En konjunkturnedgång utmärks av "en ovanligt hög andel fallerade planer". Österrikarnas konjunkturteori vill förklara förekomsten av sådana kollektiva missbedömningar med att marknadens grundläggande prissättningsprocess blivit förvrängd. Orsaken till sådana storskaliga störningar ser den österrikiska skolan i förekomsten av "papperspengar" som ger möjlighet till penninginjektioner.

När ekonomin utvecklat en ohållbar pris- och produktionsstruktur och hamnat i lågkonjunktur finns bara en logisk lösning: "det är att tillåta en fullständig och ohämmad likvidering av varje ohållbart investeringsprojekt och en fullkomlig korrigering av de priser som blivit förvrängda av den föregående penninginjektionen". Resurserna måste allokeras om. Men några konkreta exempel ges inte. På ett abstrakt plan ser vi här den teoretiska motiveringen till varför Bernankes QE3 är felaktig enligt SvD:s krönikör.

Stämmer då denna konjunkturteori? Vi kan testa med ett exempel baserat på en vanlig konjunkturnedgång. Bilföretagen noterar ökad bilförsäljning. De ser att folk blir rikare och bedömer att de vill köpa fler bilar. Därför bygger de nya bilfabriker och anställer folk, som i sin tur kan köpa fler bilar och andra varor. När bilförsäljningen inte ökar mera blir de som byggt bilfabrikerna arbetslösa. De slutar köpa bilar och även en del bilarbetare blir då arbetslösa. Krisen sprider sig till andra branscher. BNP sjunker några kvartal.

För att kunna förklara denna konjunktursvängning  ser jag inte behovet att föra in penninginjektioner och existensen av papperspengar. En svängning av denna mildare form skulle lika gärna kunna inträffa med guldmyntfot och perfekt rörliga priser och löner. Detta är en första oklarhet i Ö-teorin.

En andra oklarhet ligger i lösningen av krisen i Ö-teorin. En del av bilfabrikerna ska "likvideras" fullständigt. Med tanke på att många länder i världen har befolkningar som snart är villiga att köpa bilar verkar denna rekommendation underlig. Varför ska man riva bilfabrikerna och reallokera resurserna? Dessa består väl av rivningsmassor och järnskrot? Vore det inte bättre att låta bilfabrikerna gå på halvfart med reducerad arbetsstyrka tills folk blev mera intresserade av bilar igen? Bilar slits och rostar och behöver ersättas av nya efter en tid.

Ö-teorin verkar vara så abstrakt att den inte gör skillnad mellan en recession och en depression. I det senare fallet är det sannolikt att det utbrutit en finanskris med tendenser till credit crunch och kollaps för banksystemet. Kvarstår rekommendationen att låta allting som inte är lönsamt likvideras? Det låter som Andrew Mellon, som var finansminister i USA i början av 1930-talet (bloggart mars 2009). Hans vilja att likvidera och utrota svaga banker medförde en finanskris som gjorde nedgången 1930 till en depression. Är det verkligen en depression som är lösningen på dagens kris i USA enligt den österrikiska skolan?

Stimulanspolitik är av ondo enligt Ö-skolan. Motiveringen är emellertid att den skulle förhindra anpassningen av ekonomin och förlänga krisen. Men eftersom bostadsbyggandet i USA har sjunkit drastiskt liksom bostadspriserna har det skett en anpassning. Varför skulle det då vara fel av Bernanke att försöka få igång bostadsbyggandet och öka konsumtionen litet mera? Om fler köper nya bostäder får fler jobb och de kan både köpa bostäder och andra varor. Den österrikiska skolan verkar vara för abstrakt för att dess företrädare ska kunna ge en konkret förklaring till varför Bernanke har fel när han nu vidtar QE3.

Introduktion: Ö-skolan och arbetslösheten, dec-06.  Forts ökad efterfrågan leder inte alltid till högre priser, 14/10-12

Läs även andra bloggares åsikter om österrikiska skolan, Bernanke, konjunkturnedgång, recession, depression, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, kriser, ekonomi, politik på intressant.se