Mona Sahlin tror att ungdomsgårdar är en vinnande satsning

Det finns inte så mycket att säga om Mona Sahlins framträdande i Almedalen. Arbetarledaren lade inte fram ens en antydan till ny handlingsstrategi för socialdemokraterna. För många måste det ha blivit en besvikelse. En ungdomssatsning i form av vad som rimligtvis måste ses som ungdomsgårdar är inte vad man väntade.

Inte hjälper det att Sahlin ger dessa alternativ till McDonalds olika fantasifulla namn. De har inte den betydelse som ett framträdande i Almedalen förväntas ha. Vi måste se detta utspel som en improvisering i brist på annat. Men ändå är det egendomligt att det inte finns strateger som kunde se möjligheten att gripa det politiska initiativet när varken statsministern eller alla alliansledarna skulle vara på plats. Det är en indikation som är intressant i sig. Sahlin tänker fortsätta att lyssna på rörelsen och vara frånvarande från politiken.

Det finns rimligtvis inte några politiska strateger av rang kvar inom (s). Sahlins menlösa utspel i Almedalen kan inte tolkas på annat sätt. Om man inte tror på sådana dumheter som att ju mindre man säger desto bättre blir opinionssiffrorna. Men det är inte seriöst. Mona Sahlin kanske inte är en riktigt seriös politiker?

(Nu tar jag några dagars semester före den längre semestern.)

Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, Almedalen 2007, politik

Höjd bensinskatt hjälper inte

Höjd bensinskatt med några kronor hjälper inte mot utsläppen. Det är istället EU:s regleringar, fordonsskattens ändring för nya bilar och förmånsbeskattningen som kan leda till att folk köper bränslesnålare bilar fram till 2020. Höjd bensinskatt terroriserar mest bara dem som redan skaffat bil.

Nu är miljöminister Andreas Carlgren ute i Almedalen med sitt förslag att höja bensinskatten för att minska koldioxidutsläppen med 30 procent 1990-2020. Det betyder i praktiken en minskning med 23 procent från dagens läge. Vad är detta om inte populistisk "mijöpolitik" som skall tysta miljöaktivisterna i miljöpartiet och Naturskyddsföreningen? Men vanligt folk kommer att förlora förtroendet för icke-bilägaren Carlgren. Kristdemokraterna har redan skjutit en torped som ännu inte detonerat.

Som jag skrev i en tidigare bloggartikel 29/5 utgör en höjning av bensinskatten (koldioxidskatten) mest ett slag mot alla dem som redan köpt sin bil och behöver köra den för nödvändiga transporter. Höjd skatt kan av dem ses som en terrorhandling på den fundamentalistiska miljöpolitikens område som de inte kan undkomma. De blir bara fattigare hur de än gör. Säljer de bilen har den fallit i pris och de får betala den högre skatten i alla fall. Behåller de bilen måste de betala mera.

Det är inte bensinskatten som borde höjas kraftigt utan i så fall är det skatten på nya bilar som skall utformas så att man väljer bensinsnåla bilar eller sådana som går på förnyelsebar energi. Att angripa bilismen är dock ett dyrt sätt att minska koldioxidutsläppen. I SvD 9/7 säger Carlgren att en satsning i Sverige ger en tiondel så mycket som i många utvecklingsländer.

I DN 9/7 refereras en beräkning från Sika (Statens institut för kommunikationsanalys) som gör gällande att en 20-procentig minskning till 2020 (sic) skulle kräva en höjning av bensinpriset från 11:14 (-05) till 20-22 kronor per liter. Det kommenterar Cargren med orden: "Nivån 20-22 kronor ligger inte i min föreställningsvärld". Men enligt Henrik Edwards på Sika leder en höjning med 10 procent till 3 procents mindre körning. Det betyder att en höjning från 12 till 22 kronor per liter borde minska körningen med 24 procent. Regeringens proposition kommer nästa år och då finns det elava år att åstadkomma en minskning. Vi har då att räkna med en effekt på hur folk väljer att köpa nya bilar och en motverkande effekt att högre inkomster leder till mera körning. Hur utfallet blir är då mera osäkert.

Eftersom Carlgren tar avstånd från en höjning till 20-22 kronor per liter kan man fråga sig vad han menar skall bli bensinskattehöjningens funktion. Vi vet att EU:s regleringar redan innebär att de nya bilarnas bränsleförbrukning skall minskas på administrativ väg. Dessutom vill Carlgren se över fordonsskatterna och förmånsbeskattningen. Att därtill höja bensinskatten med t ex 3 kr/l skulle minska körningen med 9 procent vilket fortfarande medför att normalbilistensom som förbrukar 1 500 liter per år betyder en fördyring av den kvarvarande körningen med 4 100 kronor per år.

Det är inte en höjning av bensinskatten med några kronor som hjälper mot utsläppen. Men som ett populistiskt slag i luften kanske det duger. Och det ger stora ökningar av skatteinkomsterna.

Kristdemokraterna (Sven-Gunnar Persson) och i viss mån moderaterna (Lennart Hedqvist) har kommit med kritik mot Carlgren (Ekot). Detta är intressant. Carlgren är inte förankrad i regeringen och har föregripit vad den statliga Klimatberedningen skall komma fram till. Frågan har legat och pyrt i flera månader och Fredrik Reinfeldt har inte sagt något sedan i december (se mina tidigare artiklar). Hur sköter statsministern bilmiljöfrågan? Almedalen blev kanske inledningen till Carlgrens avgång.

Andra bloggar om: bensinskatt, Andreas Carlgren, miljöpolitik, miljö, bilism, politik, koldioxidskatt på intressant.se

Elsamarbetet straffar svenska elkonsumenter

Min hypotes är att de höga elpriserna beror på att elsamarbetet med andra länder släpper in höga elpriser på en marginell volym via Nordpool. Den svenska oligopolmarknaden behöver en prisledare som ligger långt över de verkliga kostnaderna. Denna funktion har Nordpool med hjälp av myten att den avspeglar de fria marknadspriserna.

Nu kommer larmen om stigande elpriser igen. I DI idag 6/7 går Jonas Almquist, sverigechef för Bergen Energi ut med varningar om fördubbling av elpriset (råpriset). Det ligger idag kring 20 öre perkWh och kommer enligt terminsmarknaden att stiga till drygt 40 öre efter årsskiftet. Samtidigt deklarerar Telge Energi total osäkerhet om priserna på di.se.

Miljövännernas kritik mot EU:s system med utsläppsrätter för koldioxid ser ut att ha tagit skruv. Utdelningen av utsläppsrätter för den första testperioden 2005-2007 blev alltför generös med följd att priset föll till i det närmaste noll. Men från 2008 är tilldelningen mycket mer restriktiv. Redan idag kostar rätten att släppa ut ett ton koldioxid från 2008 över 21 euro.

Hur kan denna prisökning då påverka Sverige som inte gör el av fossila bränslen? Jo, Sverige har önskat samarbeta med andra länder om elförsörjningen. Vi har en liten möjlighet att exportera el till Kontinenten och likaså att importera om vi själva har brist. Eftersom elpriserna där sätts av kolbaserad och ibland även oljebaserad elproduktion kommer med det prissättningssystem som Norden tillämpar (den sk elbörsen Nordpool) denna marginella elmängd att bestämma priset för all el som produceras i Sverige. Just nu verkar det dock som om elledningarna inte har tillräckligt stor kapacitet för att klara en export av all överskottsel som Sverige producerar. Men det tillälligt låga elpriset här beror inte bara på överskott av vattenkraft utan också på de låga priserna på utsläppsrättigheter.

Genom att bygga ut elledningar mellan olika länder kan Sverige hålla sig med en för alla säsonger alltför liten elproduktionskapacitet. Det betyder att vi trots detta kan få el på vintern och exportera med vinst på sommaren. Men detta samarbete leder genom prissättningssystemet också till att Kontinentens höga elpriser sprider sig till Sverige utan att våra kostnader är så höga. Samarbetsviljan straffar sig.

Normalt hade man förväntat sig att elproducenterna skulle ha producerat el med ett påslag över självkostnaden bestående av två delar: en del för normal vinst och en del för att täcka svängningar uppåt i priserna under bristperioder. Detta förutsätter naturligtvis att företagen har rätt och möjlighet att bygga ut produktionskapaciteten. Föreligger inte s k 'fritt inträde' är marknaden inte fri och en "avreglering" kan då inte göras hur som helst.

Det är dock teoretiskt möjligt att fortfarande arbeta med en prissättningsprincip som tar hänsyn till att det tidvis måste produceras eller importeras el till mycket högre kostnader än genomsnittet. Den fråga vi måste få svar på är varför det inte är denna prissättning som tillämpas. Beror det på dålig konkurrens på grund av att tre jättar dominerar produktionen? Eller förekommer det konkurrensbegränsande verksamhet under falsk täckmantel?

En orsak kanke är konsumenternas intresse för spot-priser på el. Några tillfälliga perioder med låga priser tros kunna uppväga högprisperioderna. Det skapar en prissättning av den typ som sker på Nordpool. Men det normala borde vara att konkurrensen driver fram terminskontrakt som är så låga som man som producent kan riskera. Det ger inte utrymme för sådana vinster som elproducenterna haft under ett antal år. Rimligtvis avspeglar prisnivån på Nordpool aldrig den verkliga produktionskostnaden för huvuddelen av produktionen. Det betyder att det måste förekomma någon typ av konkurrensbegränsning.

Elmarknaden lider av dålig konkurrens. Den är en oligopolmarknad. Där finns enligt nationalekonomins pristeori ett starkt incitament att en prisledare framträder - antingen i form av någon prominent producent eller i form av ledande branschprislistor eller liknande. Min hypotes är att det är Nordpool som fungerar som prisledare med hjälp av myten att dess priser avspeglar det "fria marknadspriset". Utan tillgång till elementära kunskaper i pristeori hos politiker och journalister klarar man inte att genomskåda de institutioner som finns i elsektorn. Det är dock mera underligt att inte konkurrensverket ingripit. Man kanske inte heller där förstår vad som pågår?

Det är tydligen för mycket att analysera på en gång när det både förekommer marginella prisinfluenser utifrån, vissa influenser från svensk marginalproduktion och en skenbart fri prissättning på den nordiska elbörsen. Då kan tydligen inte konkurrensbegränsningarna upptäckas.

Andra bloggar om: nationalekonomi, konkurrens, oligopol, el, elproduktion, politik, ekonomi, konkurrensverket på intressant.se

Tvång att kunna simma rättfärdigas av nyttan

De som idag inte lär sig simma skall tvingas av skolan att göra det enligt skolministern. Det skulle rädda 50 personer från att drunkna varje år. Tvång tycks vara bättre än frihet i vissa fall. Men ger det staten rätt att inskränka friheten på alla möjliga andra områden? Kan vi värja oss mot paternalismen?

Skolminister Jan Björklund (fp) säger i lunchekot 3/7 att han vill införa obligatorisk simundervisning i skolan. Alla måste kunna simma 200 meter i årskurs fem och 50 meter på rygg. Svenska Livräddningssällskapet bedömer att denna reform kommer att rädda ca 50 liv varje år i framtiden. Annorlunda uttryckt är det fråga om att staten inte bryr sig om att det inte finns någon efterfrågan på privat undervisning i simning.. Staten etablerar en socialiserad produktion av simundervisning med pengar som tagits från medborgarna genom tvång i form av skatter. Dessutom skall alla elever rimligen tvingas att lära sig simma vare sig de vill eller inte.

Frihet att själv avgöra denna fråga ersätts på detta område med en paternalistisk tvångspolitik för medborgarnas individuella bästa samt i viss mån även för deras kollektivt bästa. Med det senare avser jag att uteblivna dödsfall även är till nytta för dem som inte drunknar: anhöriga slipper sörja, produktionen för alla blir något större och skatterna kan hållas något lägre. Ser vi här ett exempel på att det goda bör föredras framför det rätta - att tvång är mera nyttigt än frihet och att staten har rätt att ingripa överallt för att göra gott för medborgarnas bästa?

Onekligen är det fråga om ett konsekventialistiskt moraliskt rättfärdigande av ett visst tvång även om det inte är ett fullödigt bevis för utilitarismen. Problemet består av två delar: 1) tvånget att lära sig simma och 2) tvånget att finansiera simundervisningen trots att det inte är fråga om att hindra någon oförrätt.

1) När det gäller paternalism finns det två varianter - en svag och en stark. Den svaga paternalismen innebär att staten informerar medborgarna i detta fall om nyttan av att kunna simma. Staten kan tillhandahålla adresser till simskolor och stimulera etablerandet av sådana på alla skolorter. Den starka paternalismen innebär att staten fordrar genomgången godkänd simundervisning på samma sätt som genomgången elementär undervisning i övrigt. Detta rättfärdigas av att samhället idag inte kan fungera utan att medborgarna kan förstå olika rättsregler - en del i statens naturliga uppgift att förhindra oförrätter. Simkunnighet är dock något annat. Det är paternalism för individen.

Accepterar vi denna paternalism kan någon hävda att staten bör lära alla att cykla, köra bil eller behärska elementärt självförsvar. Och hur ställer vi oss till att staten reglerar ätandet? Onyttiga och fettbildande maträtter förbjuds på restaurangena och smör, socker och kött säljs mot ransoneringskuponger. Här finns om inte annat ett delikat gränsdragningsproblem.

Kan det vara så att staten bara utövar en ställföreträdande paternalism som egentligen emanerar från föräldrarna? Varför skulle då inte simudervisningen redan ha kommit igång mot erläggande av avgifter från föräldrarnas sida? Eller måste staten utöva paternalism gentemot de föräldrar som inte förstår att de borde kosta på simundervisning för barnen? Vad säger de om staten kräver att de själva måste betala? Eller håller de tyst om kostnaden slås ut på hela medborgarkollektivet precis som med den elementära skolundervisningen?

2) Tvånget att finansiera simundervisningen finns i princip även om Jan Björklund försöker sopa detta under mattan genom att påstå att resurser finns inom ramen för den vanliga idrottsundervisningen (en annan paternalistisk verksamhet?). Här föreligger dock en kollektiv nyttighet på gränsen till normal skyddsverksamhet. Om alla barn som kan lämnas utan omedelbar tillsyn är simkunniga kan stängsel och skyddsanordningar samt organiserad badövervakning och allmänhetens moraliska ansvar för att fösa bort barn från närheten till vatten göras enklare och lättare.

Vi skulle till nöds kunna acceptera att staten presumerar att alla vill att barn inte skall drunkna i ens närhet. Därför är man villig att betala en viss skatt för att bekosta simundervisning. Den är då Pareto-sanktionerad. Tyvärr leder detta medgivande till att frihetens fiender på ett oberättigat sätt kommer att peka på detta som ett prejudikat som visar att tvång är bättre än frihet på många andra områden. Hur skall vi kunna värja oss mot ett allomfattande paternalistiskt tvång? Den gränsdragning för statens legitima uppgifter som både Nozick och Mill dragit upp rikerar att rivas upp.

Andra bloggar om: frihet, tvång, paternalism, simundervisning, politik, statens uppgifter, samhälle på intressant.se

Bara grundtrygghet i socialförsäkringarna?

Med grundtrygghet och tilläggsförsäkringar på frivillig väg, som nu föreslås av två centerpartister, kommer den dolda omfördelningen att minska. Det kommer att väcka ont blod hos dem som nu gynnas av taken och den bristande aktuariska rättvisan. Debatten kommer kanske att avslöja att det bara är maktspråk som ligger bakom dagens "socialförsäkringar".

Två centerpartister föreslog igår 2/7 på DN-debatt att grundtrygghet skall införas i socialförsäkringarna - dvs för a-kassan och sjukförsäkringen. DN har satt den illvilliga rubriken "Avskaffa a-kassan och sjukförsäkringen". Det är inte vad Gustav Andersson (landstingsråd Sthms län) och Magnus Andersson, ungdomsförbundets ordförande, föreslår. Men de kunde ha gjort det för resonemangets skull.

Syftet med förslaget är att öka medborgarnas frihet att själva utforma skyddet "när det gäller graden av inkomsttrygghet". Alla skall garanteras en skattefinansierad grundtrygghet med samma belopp, som är tillräckligt lågt för att säkra incitamenten att arbeta. Därefter får var och en själv skaffa sig tilläggsförsäkringar eller spara så att ett lämpligt skydd kan erhållas.

Det är ett principiellt frihetsökande förslag. Varför skattefinansiering alls behövs framgår inte. Samma resultat skulle bli följden om det blev obligatoriskt att ta en grundtrygghetsförsäkring på denna låga nivå om man arbetar. Endast de som inte kan det behöver stödjas av skattebetalarna, vilket lämpligen kunde ske genom att de fick försäkringen (delvis) betald så att socialbidragssystemet kunde avlastas. Grundförsäkringen måste vara obligatorisk eftersom många annars skulle försöka åka snålskjuts på socialbidragen.

Centerpartisterna avvisar tänkta kritiska invändningar från folkpartiet och socialdemokraterna. Huvudinvändningen mot dessa två partier är att "medborgarna inte tilltros förmågan att själv hantera sin ekonomi över livscykeln". Att ett friare system skulle bli dyrare avvisas med den individuella anpassningen som för många skulle göra det billigare. Detta är dock ett alltför förenklat synsätt. Samma skydd kan ju erhållas billigare om det finns stordriftsfördelar i nuvarande system. Detta brukar ibland hävdas av förmyndarsystemets anhängare.

Den allvarligaste problematiken med ett (delvis) fritt system är dock frågan hur aktuariskt "närsynt" det skall tillåtas bli. Här finns både ett fördelningsproblem och ett försäkringstekniskt problem som kallas "adverse selection". A-kassan blir ju väldigt dyr för t ex välavlönade artister, som riskerar någon månads arbetslöshet kanske flera gånger om året. Detta problem kan endast delvis lösas genom att grundförsäkringen inte har differentierade premier. Liknande gäller sjukvårdspersonal eller livsmedelsarbetare som måste vara mer frånvarande än andra på grund av jobbets karaktär.

På en fri försäkringsmarknad kan det bli svårt att teckna tilläggsförsäkringar om det mest är de dåliga riskerna som nappar på erbjudandet (som är satt utifrån ett antal enkla genomsnitt). Då måste premierna höjas och då avstår ännu fler av de goda riskerna, vilket teoretiskt brukar påstås leda till marknadens sammanbrott. Det är emellertid inte empiriskt visat att detta är något allvarligt problem. Dessutom kan man komma tillrätta med det om staten anger ramarna för försäkringsmarknaden på ett sätt som gör att premiedifferentieringen inte får bli alltför stor på grund av auktuariemässiga skillnader. Detta borde kunna rättfärdigas av att en fungerande försäkringsmarknad är en kollektiv nyttighet som alla har nytta av.

Centerpartisterna nämner också att ett sätt att underlätta övergången till ett friare socialförsäkringssystem skulle kunna vara att inrätta temporära välfärdskonton. Det skulle bl a öka incitamenten att arbeta istället för att lyfta a-kassa eller sjukpenning. För att detta skall fungera måste överskottet vid pensioneringen kunna utnyttjas som t ex en förhöjd pension. Här är författarna inte riktigt tydliga.

Man kan dock fråga sig varför kontona i "förlängningen" bör upphöra. De borde rimligtvis få fortsätta att vara en integrerad del av ett försäkringssystem som kan arbeta med höga självrisker och låga premier - man sparar på kontot till ett kapital som kan användas när självrisken måste betalas. Sker det något innan man har tillräckligt med pengar på kontot kan man spara i efterhand.

En verkligt oklar punkt är dock författarnas spekulationer kring "omfördelningen". Med grundtrygghet skulle alla inkomstgrupper får sänkt skatt. Men de som har medelinkomster eller högre skulle få en mycket större sänkning av ersättningarna än andra. Dagens socialförsäkringssystem har dock två systemfel som är konstruerade för att missgynna just dessa grupper: taken i utbetalningarna som inte motsvaras av tak för "avgifterna" samt den lika höga "avgiften" för grupper som har mycket lägre risk för arbetslöshet och sjukfrånvaro än andra (oftast höginkomsttagare). Tas dessa två systemfel delvis bort kommer medelinkomttagare och uppåt att gynnas (allt annat lika). Eller vi kanske skall säga att missgynnandet av dem upphör. Det kommer dock att uppväcka vrede hos de idag privilegierade. Deras företrädare i kvällspressen kommer att beskriva ökad rättvisa som "djupaste orättvisa".

Gustav Andersson och Magnus Andersson anar inte vilka opinionsmässiga hinder som finns på vägen mot en reformering av socialförsäkringarna baserad på grundtrygghet. Vi får hoppas att den debatt som förestår tvingar frihetens fiender att visa hur svaga sakskäl de har för dagens orättvisa system.

Andra bloggar om: socialförsäkringar, politik, grundtrygghet, centerpartiet, frihet, offentlig sektor på intressant.se