Snart åker KD ut ur Riksdagen

Dagens opinionsmätning från DN/Ipsos visar på ett intressant tänkbart utfall i valet 2014. Siffrorna i DN visar att det inte spelar någon roll om KD åker ut eller inte. De rödgröna blir ändå större än Alliansen. Att stödrösta på KD blir meningslöst.

För tredje månaden i rad ligger KD under fyraprocentsspärren och 8-27 november låg partiet på 3,2 procent. Det var en minskning med 0,6 procentenheter.

Noteringar i övrigt: M 29,7(+0,3), FP 5,3 (oför), C 4,4 (+0,2), SD 8,8 (+0,3), MP 8,3 (+1,1), S 34,4 (-0,4) och V 4,5 (-1,8) samt övriga 1,4 (+0,9).

Skillnaden mellan blocken blir 4,5 procentenheter med 47,1 procent för de rödgröna och 42,6 för Alliansen.

Detta betyder att KD ramlar ur Riksdagen och ställningen blir 47,1 mot 39,4. Skillnaden ökar till 7,7 procentenheter. Men det räcker inte för att Stefan Löfven och de rödgröna ska kunna regera utan stöd av Sverigedemokraterna. 

Oavsett hur det går för KD med eventuella stödröster från de borgerliga kommer Löfven enbart att kunna bilda en minoritetsregering med SD som tungan på vågen. Det blir helt meningslöst för de borgerliga att försöka få in KD i Riksdagen.  Därför ökar sannolikheten för att de åker ut. 

Om denna konstellation kvarstår måste Fredrik Reinfeldt börja arbeta på en annan regeringsbildning än den nuvarande. Eftersom Löfven inte gärna vill regera med ett beroende av SD borde han bli öppen för samarbete med M. Om detta inte går för sig måste han få med både Miljöpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet i en koalitionsregering. Är det realistiskt? Utan sådana försök överlämnar han initiativet till Reinfeldt och hans försök att få stöd från Miljöpartiet.

Regeringsbildningen blir med dagens siffror ganska komplicerad efter valet 2014. KD blir dock betydelselöst. Det räcker inte med att lägga ner partiet före valet som jag föreslog i sept 2011.

 Läs även andra bloggares åsikter om val 2014, KD, kristdemokraterna, regeringen, socialdemokraterna, Ipsos, opinionsundersökning, politik på intressant.se

Temperaturökningen har nästan stannat av

Under det pågående klimatmötet "COP18" i Doha, Qatar publicerade The Telegraph 28/11-12 en temperaturkurva av officiös karaktär. Den visar att den globala uppvärmningen tycks ha så gott som upphört det senaste decenniet:

Kurvan är baserad på statistik sammanställd av NASA, Met Office och University of East Anglia.

För några veckor sedan publicerade Världsbanken en rapport som sades visa att det sannolikt skulle bli en uppvärmning med 4 grader Celsius till 2060. Det är dubbelt så mycket som vanliga larmbudskap tidigare pekat på. Men orsaken till att vi nu skulle vänta en mycket kraftigare  temperaturökning än man tidigare trott rapporterades inte. Det fräter på förtroendet för klimataktivisterna och Världsbanken. Var det en insats för propaganda inför klimatmötet som låg bakom?

Andra larmbudskap är att havsytan skulle stiga med en meter till 2100. Men någon ökad stegringstakt de senaste 20 åren har inte uppmätts med hjälp av satelliter. Takten är 3,1 mm per år. Haven började stiga i slutet av 1800-talet i en takt av 1-2 mm per år, vilket inte kan ha samband med utsläpp av växthusgaser.

Nu väntar vi en ny rapport från FN:s IPCC i september 2013. Sannolikt kommer larmrapporterna att bli mer frekventa fram till dess.

DN Läs även andra bloggares åsikter om temperatur, uppvärmning, global uppvärmning, klimat, klimathot, växthuseffekten, IPCC, Doha, COP18, FN, miljö, klimatpolitik, politik på intressant.se

Grekland räddas till priset av recession i Europa

Genom den utdragna och osäkra räddningen av Grekland har Europa råkat ut för en recession. För 2012-13 blir kostnaden närmare 400 mdr euro. Och osäkerheten kvarstår till efter det tyska valet. Ett resolut ingripande från Merkel för Grekland 2010 hade kunnat undvika dessa kostnader till ett bagatellartat pris i jämförelse.

Idag kom siffror för Sveriges BNP det tredje kvartalet 2012. Tillväxten sjunker jämfört med tillväxten andra kvartalet - från 1,3 procent till nu 0,7 procent (Ekot). För fjärde kvartalet räknar många att tillväxten blir negativ och några befarar (SvD) att det också blir fallet första kvartalet 2013. Då skulle Sverige vara nere i recession.

Jämfört med förhandsbedömningarna var Sveriges siffra idag bättre än förväntat. Bedömningarna har angetts både till 0,6 och 0,4 procent. Och jämfört med EU med -0,4 procent klarade sig Sverige bra. Torts att exporten minskade med 2,3 procent ökade den privata konsumtionen med 1,3 vilket ändå var en besvikelse. Nordea hade räknat med 2,4 procent (DN). Även en lagerökning bidrog uppåt. USA ökade dock BNP med 2,7 procent.

Den europeiska konjunkturnedgången börjar nu hinna ikapp Sverige. Varifrån kom den? Förra våren var det ingen som såg en recession för både 2012 och 2013 (enl SEB -0,4 resp -0,2 %). Då förutsåg EU-kommissionen (EC) att BNP 2012 skulle öka med 1,8 procent. När EC på hösten 2011 kom med en prognos för 2013 pekade den på en ökning med 1,3 procent. På kort tid har 3,7 procents BNP-ökning för två år försvunnit ur verkligheten. Kostnaden för nedgången för hela EU med en BNP -11 på 12,6 bnr € och närmare 0,5 procents bättre tillväxt än enbart EMU ser ut att bli drygt 400 miljarder euro.

Jag vill hävda att Europas politiker bedriver en destruktiv ekonomisk politik med syftet att inte behöva ge mer än minimalt stöd åt Grekland och andra krisländer. Genom den osäkerhet (nu Schäuble) denna politik skapar och de föreställningar om åtstramningars välsignelse som tillämpas i nästan alla länder kommer sålunda närmare 400 miljarder euro att förloras. Det nyligen preliminärt godkända tredje stödpaketet för Grekland är kanske något mer genomgripande än tidigare överenskommelser. Med det ses ändå med viss skepsis av finansmarknaderna. Det innehåller följande komponenter (SvD):

Från det andra stödpaketet ska 34,4 mdr € till slut utbetalas i december (skulle ha skett tidigt i somras, hela lånelöftet är 130 mdr €). Härav går 10,6 mdr € till statsbudgeten, som har ett underskott på ca 13 mdr € 2012. Resterande 23,8 mdr € går till rekapitalisering av grekiska banker. Ytterst täcker pengarna mer än väl årets underskott i bytesbalansen på ca 17 mdr €. Det sker alltså ett utbyte av långivare.

Räntorna sänks. Det gäller det första stödpaketet från 2010 där räntan är Eurobor+1,5 procent, som nu blir 1,0 pe billigare. Lättnaden blir "minst 4 mdr €". Den uppgiften måste avse en icke specificerad tidsperiod. Om det är under åtta år till 2020 ligger ett lån på 50 mdr € i botten. Hela lånelöftet är på 110 mdr €.

Uppskov med räntan. Lånen i det andra stödpaketet från mars 2012 (på 130 mdr €) blir räntefria i tio år. Om räntan är 3 procent blir lättnaden 4 mdr € per år under tio år. Löptiden förlängs från 15 till 30 år. Lättnaden uppges sammantaget bli 44 mdr €.

Euroländernas centralbanker och ECB ska betala tillbaka ett belopp motsvarande de vinster de gjort på grekiska statspapper. Beloppet placeras på ett spärrkonto. Villkoren för användning uppges inte. Det kan bli en minskning av "nuvärdet" på statsskulden med 56 mdr € eller ca 16 procent av närmare 350 mdr (motsvarar 28 procent av BNP).

Grekland återköper egna statspapper till underpris. Krävs av IMF. Priset blir något högre än de 20-30 procent av det nominella värdet som nu är marknadsvärdet. Ger lättnad när lånen förfaller. Grekland får själv bestämma hur finansieringen ska ske. Detaljerna oklara.

Målsättningen med det tredje stödpaketet är att få ner den grekiska statsskulden till 124 procent av BNP till år 2020. Det ska bli "substantiellt lägre" än 110 procent år 2022.När Grekland uppnår överskott i det primära budgetsaldo (där räntor ej ingår) är långivarna beredda att överväga ytterligare stödåtgärder. Enligt EC blir underskottet 1,4 procent 2012 och 0 år 2013. Det medför fortsatt osäkerhet.

Jag försöker här nedan göra den överslagskalkyl för utvecklingen till 2020 som saknas i redovisningen av det tredje stödpaketet:

Grekland har i år en skuld som blir 177 procent av BNP. Räntebördan är 5,4 procent eller 10,6 mdr €. Utbetalningen i december (räntefri i 10 år) motsvarar räntebördan 2013. Räntebördan reduceras därefter med drygt 4 mdr (2% av BNP) per år genom de tio årens räntefrihet. Statsskulden reduceras genom att primärsaldot är positivt vilket EC:s prognos anger till 1,5 procent 2014. Denna effekt skulle under 7 år ge 10,5 procentenheters reducering (av BNP). Räntan på återbetalningen finansiella vinster med 56 mdr € ger ett positivt tillskott på kanske knappt 2 mdr € per år, vilket motsvarar 1 procent av BNP, vilket på 8 år ger 8 procent.

Ränteeffekterna blir sammanlagt fram till 2020 en reducering med 3 procent av BNP per år. Primärsaldot ger kanske 1,5 procent. Det ska ställas mot den ursprungliga  räntebördan på 5,4 procent. Kvar blir 0,9 procent som varje år skulle öka statsskulden. Decemberutbetalningen reducerar statsskulden med 5,4 procentenheter av BNP. Vinståterbetalningen reducerar statsskulden med 28 procentenheter. Kvar blir ca 144 procent av BNP. Om grekerna kan göra budgetförstärkningar med ytterligare 0,9 procent av BNP per år skulle alltså statsskulden kunna sjunka till 144 procent (utan tillväxt). Med 2 procents årlig tillväxt skulle statsskuldens andel bli 123 procent av BNP. Därtill kommer en reducering från eventuella återköp av statspapper där pengar för finansieringen dock saknas.

Jag har gjort en rekonstruktion av hur trojkan tänker för att komma ner till 124 procent av BNP 2020. Planen innehåller två svagheter. Det fattas budgetförstärkningar motsvarande 0,9 procent av BNP (1,8 mdr €). Det verkar vara rena önsketänkandet att BNP skulle kunna öka med 2 procent när ytterligare åtstramningar istället måste göras. Prognosen från EC för 2014 är 0,6 procent.

När finansmarknaderna och näringslivet i Europa får detta klart för sig kommer spekulationerna om Grexit att sätta igång på nytt. Räntorna stiger och investeringar och sysselsättning faller. Recessionen fortsätter. Orsaken till att räddningen av Grekland blev så kraftlös anses vara att den politiskt svaga Angela Merkel inte klarar att göra något mera konstruktivt före valet i september 2013. Hennes stödopinion ser försöken att rädda euron och skapa stabilitet som olagliga subventioner av "lata greker". Och Merkel saknar förmåga att ge någon annan bild.

Om Merkel istället hade ingripit kraftfullt när Greklands problem kom till ytan 2010 skulle mycket av den osäkerhet, som blev följden av veligheten, ha kunnat undvikas. Då hade en stor del av förlusten på närmare 400 mdr € till följd av den klantiga stabiliseringspolitiken kunnat undvikas. Kostnaden för att rädda Grekland hade varit oansenlig i jämförelse med recessionsförlusterna. Kanske kostnaden rentav hade blivit mindre genom att stämma i bäcken istället för i ån. Kan man ställa Merkel till svars för detta?

< Läs även andra bloggares åsikter om Angela Merkel, Merkel, Grekland, stödpaket, recession, eurokrisen, euron, Europa, EMU, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, statsskuld, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Olika stabiliseringspolitik i USA och Europa

Stabiliseringspolitiken i USA sänker budgetunderskottet från 13 till 5 procent. Samtidigt är tillväxten halvbra. I Europa sänker man ett hälften så stort budgetunderskott genom åtstramningspolitik som i stort sett utraderar tillväxten.

Tillväxtutsikterna är nu mycket bättre för USA än för Europa enligt EC (kommissionen) och SEB, vilket jag skrev om 7/11 resp 21/11. De enkla siffrorna enligt SEB är 7,3 resp 0,2 procent 2012-14. Orsaken är rimligtvis skillnaderna i hur man bedriver stabiliseringspolitik i USA och Europa. Detta uppmärksammades av DN igår 25/11 där den politiske chefredaktören Peter Wolodarski hänvisade till min blogg. Udden var riktad mot den ekonomiska politik som bedrivs av Angela Merkel och som har fått stöd av Fredrik Reinfeldt.

I USA mötte man den finansiella krisen efter kraschen i Lehman Brothers med ett finansiellt motverkansprogram (TARP) beslutat i oktober 2008 som förhindrade en svår "credit crunch". Det följdes av ett finanspolitiskt stimulanspaket (ARRA) på $700 i februari 2009. Ytterligare stimulanser gjordes därefter. Genom en kombinerad effekt av krisen och räddningspaketen blev budgetunderskottet 2009 enligt SEB 13 procent av BNP. Några stora prisstegringar blev inte följden av underskotten och inte heller av de kvantitativa lättnader som vidtogs av Fed, vilket hade befarats av vissa ekonomiska skolor. Inte heller framöver ser SEB någon fara för ökad inflation (diagram). Även budgetunderskottet förutses fortsätta att minska för att bli 5 procent av BNP 2014 enligt SEB.

Det förefaller som om USA skulle klara sig hyggligt trots alla svårigheter. Vi känner dock inte igen denna bild från massmedias rapportering om USA:s krispolitik. Ibland kan man tro att det skulle gå bättre för Europa utom för några krisländer.Trots att EMU inte fick mer än hälften så stort budgetunderskott som USA har regeringarna vidtagit åtstramningsåtgärder som nu ser ut att väsentligt hämma tillväxten och ge fördel åt USA. De automatiska stabilisatorerna bidrar till att öka budgetunderskottet i EMU och regeringarnas åtgärder sätter nu deras effekter ur spel i syfte att snabbt uppnå budgetbalans.

Kan man se avvisandet av de automatiska stabilisatorerna som en anslutning till den österrikiska teorin om att en kris alltid är orsakad av finansiella överdrifter och felinvesteringar, som nu måste "avvecklas" under en reningsprocess som varar många år? Vad vi nu ser skulle alltså vara något i grunden positivt. Europa undgår genom recessionen en mycket värre kris genom att inte vidta stimulansåtgärder enligt denna teori.

I analogi med detta förutser den österrikiska teorin rimligtvis att den amerikanska ekonomin går mot en katastrof. Paradexemplet är bostadsbyggandet som bl a stimuleras med Ben Bernankes QE3. Det förhindrar en återgång till en stabil utveckling så småningom. Andreas Cervenka i SvD uttryckte detta extra vältaligt 15/9:

"Istället för att låta vansinnig kreditgivning, felaktiga investeringar och uppblåsta värden korrigeras tillåter Federal Reserves ständiga allmosor hela härligheten att flyta vidare som en gigantisk drivmina. Under tiden hotar hela det finansiella systemet att klappa ihop eftersom nollräntorna gör att det inte längre finns någon anledning att spara i banker eller för dessa banker att låna ut."

 Om vi tittar på bostadsbyggandet förefaller denna syn komma alldeles för sent. De felaktiga investeringarna i bostäder har rimligtvis redan korrigerats under fyra, fem år:

Med en befolkningsökning på knappt en procent om året är det grovt sett motiverat att bygga ca 1,3 miljoner bostäder per år. Men de senaste åren har det bara byggts 0,5 miljoner. Det betyder att omkring fyra miljoner bostäder inte har byggts. Det är en mycket betydande korrigering. Om nu bostadsbyggandet kan öka genom stimulanser borde väl inte detta kunna avvisas med att det återigen skulle orsaka en period av överinvesteringar i bostäder. Ser vi här ett exempel på den österrikiska teorins svaghet genom att vara alltför abstrakt och därmed ha svårigheter att ta in impulser från den konkreta verkligheten?

Om inte annat så kommer den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren att visa vad den österrikiska teorin går för i praktiken. Frågan för Europas politiker är dock om den teori man agerar utifrån är tillräckligt välunderbyggd för att man ska fortsätta på den inslagna åtstramningsvägen.

Föreg: USA ökar penningmängden men inte Europa 21/11-12  Forts: Grekland räddas till priset av recessesion i Europa 29/11-12

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, USA;Europa, EMU, trycka pengar, QE, nationalekonomi, finanspolitik, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Bäckström på SN vill ha platt skatt

Bäckström vill införa platt skatt och mera avgifter istället för skattehöjningar för att finansiera den offentliga sektorn. Det är ett budskap som borde underbyggas med ordentliga utredningar som ger argument i den kommande debatten.

I Ekots lördagsintervju 24/11-12 utfrågades Urban Bäckström av Tomas Ramberg. Programmet påannonserades med påpekandet att Bäckström blivit besviken på Stefan Löfven (S) när det gäller bättre förutsättningar för näringslivet.

Arbetsförmedlingen och SAS diskuterades. Differentieringen av a-kasseavgifterna har drivits av SN. Men nu när det ska komma överens om en "jobbpakt" verkar man ha övergett denna uppfattning. Att en sådan pakt skulle kunna ge 30 000 nya jobb ville Bäckström inte ha en uppfattning om.

Urban Bäckström

Vad är det som ger nya jobb i detta förslag frågade Ramberg. Blir det inte en lönesänkning för ungdomar i praktiken? Där fick vi inte något klart svar. Själv bedömer jag att det kan bli en viss effekt genom att personer med tvivelaktiga kvalifikationer kan visa vad de går för, vilket Bäckström också var inne på. Men det kan inte bli några stora effekter. De tar ju i huvudsak jobb som annars skulle gått till någon annan. Att ökad sysselsättning skulle kunna åstadkommas, genom att lönekostnaden per timme utfört arbete av ungdomar skulle sjunka, erkände han inte.

Nästa fråga handlade om Socialdemokraternas förslag om vården. Bäckström vände sig mot kraven på personaltäthet. Det offentliga ska inte lägga sig i hur företagen organiserar verksamheten. LOV skulle behållas och göras obligatorisk. Politikerna skulle istället bestämma vilken kvalitet som skulle hållas.

Att förslaget från S skulle hota det fria näringslivet diskuterades. Här fick man nog intrycket av att Bäckström använt överord. Visserligen har Socialdemokraterna föreslagit stora skattehöjningar men detta är väl inte något hot mot det fria näringslivet?

Extra betalningar till välfärdstjänsterna diskuterades. Pengarna kommer inte att räcka på 20-30 års sikt menade Bäckström. Vi ska dock inte hamna i det amerikanska systemet. Det finns eg gräns för hur mycket skatt man kan ta ut. Samtidigt kommer människor att efterfråga så mycket mer. Avgifter behövs.

Bäckström förordar att statsskatten tas bort och "platt skatt införs". Det finns diffusa företagsstöd som kan tas bort. Det blir fler jobb om höginkomsttagarna kan arbeta mer och förkovra sig, menade Bäckström litet vagt. Tidigare reformer har ökat sysselsättningen.

Ramberg var inne på två områden som kan ge problem för Svenskt Näringsliv på längre sikt om inte argumentationen klarläggs. Det ena är behovet av avgifter i välfärden. Det andra är övergången till mindre progressiva skatter.

Avgifter kan förvisso behövas om välfärdsproduktionen blir dyrare och Bäckström menar att efterfrågan kommer att öka (per person). Alternativet är skattehöjningar. Om ingenting görs kommer desorganisationen att öka. Redan nu ser vi en tendens i Stockholm till ökad efterfrågan på sjukvård. DN rapporterade igår att antalet akutbesök på sjukhusen ökat med 20 procent sedan 2007. Är det ett exempel på ett område för höjda avgifter? Eller ska man lansera en försäkring som betalar vid godkända akutbesök? Detta med avgifter har diskuterats i tio år och snart kommer politikerna sannolikt att lansera skattehöjningar istället.

Att avskaffa den progressiva skatten är ytterst en rättvisereform. Men beskattningen debatteras inte i rättvisetermer mer än i den förvridna form som gör gällande att mera utjämning ger mera rättvisa. Bäckström och många andra på högerkanten vågar dock inte driva skattepolitiken principiellt utan de nöjer sig med pragmatiska argument om högre tillväxt, som alla tjänar på.

Även på det pragmatiska området skulle argumenten behöva bli bättre. Det finns väl möjligheter att redovisa undersökningar eller utföra nya sådana som visar att höga skatter och speciellt höga marginalskatter hämmar den ekonomiska tillväxten? Hur mycket mera tillväxt kan man vänta om man i en beaktansvärd omfattning övergår till avgifter istället för skatter inom den offentliga sektorn?

Andra bloggar om: skatter, välfärd, avgifter, tillväxt, rättvisa, Urban Bäckström, platt skatt, ekonomi, politik på intressant.se

Liberalen von Mises är nu historia

Boken om Mises har ett intressant förord och spänner över ett flertal ämnesområden. Som doktrinhistoriskt inlägg på liberalismens och den liberala ekonomins område fyller den en plats.

Igår 22/11-12 presenterade Timbro boken Medelvägens motståndare Ludvig von Mises Texter i urval av Kurt Wickman. Detta skedde vid ett seminarium som kretsade kring von Mises liv och idéer. Ludvig von Mises (1881-1973) var professor i nationalekonomi, verksam i Wien, Genève och New York. Han var en kategorisk företrädare för liberalismen och räknas också som en prominent företrädare för den österrikiska ekonomiska skolan. De ekonomiska teorierna behandlades dock inte närmare på seminariet.

Historiskt gjorde Mises en insats i den s k kalkyldebatten med företrädare för socialistisk planhushållning. Socialistiska ekonomer som Abba P Lerner och Oskar Lange menade att planhushållning utan marknader och prisbildning ändå kunde bli effektiv genom att man kunde arbeta med "skuggpriser". Man kanske skulle kunna säga att de ville simulera en marknadsekonomi i planeringen. Detta ansåg Mises vara omöjligt i praktiken. Nu kan vi konstatera att Mises hade rätt och att plansocialismen var dömd till undergång. Men på 30-talet var det nog många som med Lange och Lerner ansåg att de vunnit debatten.

Sett i ett stort och abstrakt perspektiv är naturligtvis också mycket av den österrikiska skolans varningar för ett system som tillåter ohämmad kreditexpansion relevanta idag. Men den mera utarbetade teorin är rimligtvis föråldrad av det enkla skälet att den först formulerades i en institutionell kontext som är 100 år gammal. Sålunda finns i boken inget utdrag ur Mises bok från 1912 med titeln Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel där penningteorin först framlades. Något gehör för uppfattningen att världen skulle återgå till guldmyntfot fick Mises varken efter kriget eller i början av 70-talet. Inte för inte kan han betecknas som "medelvägens motståndare".

Ett exempel på detta motstånd finns på socialpolitikens område. I Timbros bok finns ett utdrag från boken Human action från 1949 där Mises tar upp kritiken för att kapitalismen skapar fattigdom, ojämlikhet och otrygghet. Mises menar att samhällen med sociala system är ohållbara (ex Paraguay) och han skriver: "...befolkningsökningen måste leda till ökad fattigdom." Här är han intressant nog fokuserad på Kina som väl kan sägas ha demonstrerat hur just kapitalismen minskat fattigdomen så som han förordade.

Den relevanta frågan om fattigdom i ett kapitalistiskt samhälle handlar enligt Mises om de människor som inte kan ta hand om sig själva. Belysande är den del som betecknas som icke arbetsföra. Han tar upp "sådana invalider som saknar möjlighet att överleva och inte tas om hand av sina närmaste". Försörjningen av dem har länge setts som en akt av medlidande och Mises diskuterar välgörenhetens otillräcklighet och tendens till förnedring. Han menar att större delen av dem som får hjälp från välgörenhet är offer för de styrandes misslyckade konjunkturpolitik med kreditexpansion. Implicit finns argumentet att pengarna skulle räcka till de verkligt hjälpbehövande om detta inte var fallet.

Det finns metafysiska argument för rätt till stöd inom naturrätten, skriver Mises. Men även om vi kan omfatta dessa religiösa och etiska synpunkter besvarar de inte frågan om vilka metoder som borde användas. Han vänder sig mot statliga socialförsäkringssystem som det tyska (med hänvisning till en studie som visar att drivkrafterna att hälla sig frisk tenderar att minska). Han skriver:

"Att ersätta stöd genom välgörenhet med rättsligt erkända anspråk på understöd verkar dock inte överensstämma med den mänskliga naturen som vi känner den. Det är inte hänsynen till några metafysiska spekulationer, utan praktisk effektivitet som gör det olämpligt att införa laglig rätt till understöd." 

Den möjlighet till privata försäkringar på marknadsekonomins grund som börjat diskuteras 50 år senare kunde Mises tydligen inte föreställa sig.

Ludwig von Mises har använts som en ikon för både den klassiska liberalismen av brittisk typ och av den libertarianska grenen i USA. Här finns en motsättning mellan minimalstatsföreträdare och och dem som inte vill ha någon stat (eller skatter) alls, antyder Wickman i förordet. Det kan bero på att den amerikanska traditionen härrör från "the westward drive" där man försökte överleva mot naturens krafter och fientliga människor. När man fick depescher från östkusten rörande "sophantering" och liknande upplevdes detta som irrelevanta påhitt från en stat som var ett påfund från det förmögna etablissemanget på östkusten. Den europeiska synen med rötter i ett sedan länge etablerat system såg istället staten som en lösning på "ett ordningsproblem".

Andra bloggar om: von Mises, Mises, liberalism, österrikiska skolan, socialism, historia, deologi, ekonomi, politik på intressant.se

USA ökar penningmängden men inte Europa

Det går bättre för USA än för Europa. Kan det bero på att penningmängden nu bara ökar obetydligt inom euroländerna? Det borde väl framhållas av den österrikiska skolan?

Banken SEB kom idag 21/11 (pdf) med en konjunkturprognos som pekar på en del intressanta tendenser för USA och euroländerna. För Sveriges del förutses  en BNP-ökning med 0,7 procent i år (ej kkorr) och med 1,3 procent 2013, resp 2,5 för 2013 (pm). Det är avsevärt bättre än i euroländerna, där BNP sjunker i år och nästa år. Men jämfört med USA är våra siffror mediokra. USA kommer trots alla hot att växa med 2,2, 2,4 resp 2,7 procent 2012-14.

Bara i eurozonen sjunker BNP både 2012 och 2013

SEB:s ekonomer räknar inte med att budgetstupet (fiscal cliff) utlöses mekaniskt 2013 men att det istället för att bli en åtstramande effekt på 4 procent tror man att det kan bli 1,5 procent, vilket den expansiva ekonomin kan svälja. Prognoserna för olika delområden framgår av nedanstående tabell:



Exporten och framförallt investeringarna väntas öka ganska starkt. Arbetslösheten sjunker dock inte så mycket vilket tycks bero på att USA också drabbats av liknande strukturell arbetslöshet som Sverige. Den s k Beveridge-kurvan har skiftat utåt vilket indikerar en sämre matchning på arbetsmarknaden. Fed bedömer att den strukturella arbetslösheten (jag tolkar det som NAIRU) ligger på 5,6 procent.

Centralbanken Feds kvantitativa lättnader med 40 mdr $ per månad kommer enligt SEB att kompletteras med ytterligare 45 mdr per månad när "operation twist" upphör. Trots detta ser bankens ekonomer inga höjda inflationshot framöver:

En långsam förbättring av bostadsbyggandet kan också förutses. Det har redan börjat öka i blygsam omfattning. Om ökningen grundar sig i befolkningsökning och utrangeringar kommer fortsatt bostadsbyggande att bidra till uppgången.

Vad är då orsaken till att det går så mycket bättre för USA än för euro-länderna? Treårssumman av BNP-ökningstalen är för USA 7,3 procent och för EMU 0,2 procent. Differensen blir något mindre om man tar hänsyn till skillnader i befolkningsökningen. För USA blir treårssumman ca 4,6 procent och för EMU -0,8 procent.

Den stora skillnaden mellan USA och EMU är uppenbarligen skillnaden i ekonomisk politik. Detta syns särskilt tydligt i centralbankernas politik. Här nedan visar den blåa kurvan ECB:s styrning av eurozonens penningmängd:

Efter finanskrisens kraftiga nedgång i penningmängdsökning kunde Fed ganska snart få upp ökningen till förkrisnivåerna igen. Men det kunde inte ECB. Det verkar vara en avgörande förklaring till att det går bättre för USA. Mot bakgrund av min tidigare genomgång av den österrikiska skolans konjunkturteori verkar det som om tesen att inte göra något i stimulansväg följs av Europas politiker. Det kunde väl "österrikarna" framhålla. Visar det också att österrikarna har fått större framgång i Europa än i USA? Och är det också en framgång för ekonomin i Europa?

Föreg: Svältkuren slår tillbaka? 20/11-12  Forts: Olika stabiliseringspolitik i USA och Europa 26/11-12
< Läs även andra bloggares åsikter om USA, EMU, eurozonen, konjunkturutveckling, BNP, stabiliseringspolitik, SEB, euro, ECB, ekonomi, penningmängd, inflation, nationalekonomi, politik på intressant.se

Svältkuren slår tillbaka?

Grekland har 2008-12 minskat de offentliga utgifterna realt med 19 procent och BNP har fallit minst 20 procent. Ändå har budgetsaldot bara förbättrats med 3 procent av BNP. Och 2 enheter beror på skuldavskrivning. Åtstramningspolitiken verkar inte ge någon beaktansvärd effekt.

Det pågår en omorientering av de ekonomiska analyserna av Europas problem. Den förda åtstramningspolitiken börjar alltmer ifrågasättas. Ett exempel på detta är IMF med Christine Lagarde i spetsen. Ett annat exempel är SvD:s näringslivsanalytiker Per Lindvall som på måndagen 19/11 publicerade en utförlig analys av politiken mot eurokrisen under rubriken: "Eurozonens svältdiet kan slå tillbaka hårt". Här återges ingressen:

"Den europeiska åtstramningsdieten håller på att svälta ut ekonomin fullständigt och skuldkrisen förvärras. Inför veckans EU-toppmöte har Internationella Valutafonden, IMF, och kanske även EU-kommissionen börjat inse detta. Men Tyskland vill hålla på principerna och dra åt ett snäpp till, även på hemmaplan. Fortsätter svältkuren kan ett redan tufft 2013 bli mycket jobbigt."

 Jag tittade ånyo på Greklands siffror och med ett nytt perspektiv ser politiken mot Grekland ut att vara väldigt destruktiv på ett ogenomtänkt sätt. Grovt sett har förvisso Grekland missbrukat sitt EMU-medlemskap och skaffat sig större problem fram till 2008 än man hade tidigare. Det bestod till avsevärd del i att man fortsatte att hålla sig med ett budgetunderskott på 4-6 procent av BNP trots att statsskulden ökade mer och mer. Men budgetunderskottet ökade inte till en onormalt hög nivå före 2008. Tvärtom hade Grekland ett större underskott tidigare, i genomsnitt på 8,6 procent 1993-97.

När finanskrisen drabbade Grekland 2008 steg budgetunderskottet till 9,8 procent av BNP och temporärt ännu mera 2009. Greklands export föll med 15 procent vilket gav upphov till en recession. Andra länder återhämtade sig från exportraset efter några år, men det gjorde inte Grekland. Ännu i år (2012) ligger exporten 13 procent under nivån 2008. Detta är en av orsakerna till budgetunderskottet. Men exporten motsvarar bara 25 procent av BNP och skulle, om den hade återhämtat sig, varit 29 procent av BNP. All export är dessutom inte inhemskt producerad så betydelsen för Greklands BNP-kris i form av en nedgång på 20 procent 2008-12 bör inte överdrivas.

Orsaken till Greklands depressionsliknande nedgång verkar att huvudsakligen bero på åtstramningspolitiken. En uppdelning på effekter orsakade av export resp åtstramningar är komplicerad och behöver egentligen inte utföras för att man ska förstå skeendet. Grekland har 2008-12 sänkt de reala offentliga utgifterna med 19 procent (nominellt från 118 mdr € till 99 mdr). Samtidigt har emellertid också de reala intäkterna sjunkit ganska mycket, eller med 13 procent (nom fr 95 mdr € till 86). Omräkningen från nominella värden är gjord med BNP-deflatorn som inte stigit lika mycket som KPI. Därför kan de reala minskningarna vara något större.

Så i korthet har 19 procents minskning av utgifterna bara lett till att budgetunderskottet minskade från 9,8 procent av BNP till 6,8 procent. Dessutom har Grekland fått en skuldavskrivning med 107 mdr € i mars 2012 som rimligtvis sänkt räntebördan med ca 2 procent av BNP. Av förbättringen av budgetsaldot med 3 procentenheter beror tydligen ca 2 enheter på skuldavskrivningen och inte på åtstramningspolitiken.

Greklands ekonomi har nära nog kollapsat. Det tredje kvartalet i år minskade BNP med 7,2 procent. Kommissionens prognos är en minskning endast med 6 procent hela året i år och 4,2 procent 2013. Allt tyder på att minskningen 2008-13 blir närmare 25 procent. Svältkuren slår tillbaka.

En sista fråga: Varför har Grekland inte lyckats återta det mesta av exportförlusterna på det sätt som alla andra av de redovisade länderna gjort utom Finland och Japan? Kan det också ha ett samband med att den av Tyskland implementerade svältdieten för Grekland medför problem för företagen att producera för export?

Forts: Penningpolitiken i USA och EMU 21/11-12.

<  Källor: Ec: st annex, Greece, Wp: Gr gov dcr, eurocr. Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, åtstramningspolitik, svältdiet, svältkur, budgetunderskott, euron, eurokris, skuldkris, nationalekonomi, EMU, ekonomi, politik på intressant.se

Fler vill också rädda Grekland - inte bara EMU

Nu höjs röster för att rädda själva Grekland genom nedsatt ränta och mindre åtstramningar. Med tanke på tidigare felräkningar kan det kanske leda till en mer konstruktiv syn på tisdag i Bryssel.

Greklands statsskuld måste göras långsiktigt hållbar. Det anser alltfler bedömare. IMF-chefen Christine Lagarde anser att skulden borde skrivas ned, vilket Tyskland m fl motsätter sig. Belgaren Luc Coene som sitter i ECB:s styrelse anser att Grekland inte klarar sig utan ytterligare nedskrivningar som nu skulle drabba ECB (SvD). Det är anmärkningsvärt eftersom "trojkans" utlåning hittills varit undantagen från tidigare skuldnedskrivningar - t ex den på 107 mdr euro i våras.

Skulden för Grekland beräknas av EU-kommissionen till 177 procent av BNP år 2012. Och BNP kan man förutse bli högst 197 mdr euro (pdf). I euro blir alltså skulden 349 mdr €. Enligt Fitch är 70 procent av den placerad hos trojkan. Det blir 244 mdr euro. Det är denna fordran som skulle kunna delvis efterskänkas - eller "skrivas ned" som det eufemistiskt heter.

Ett alternativ till att efterskänka skulder är att sätta ner räntan på dem - såväl gamla som kommande. Det är en tanke som framförs av Charles Dallara, chef för den internationella bankföreningen IIF. Han menar att räntorna redan från nästa vecka kan sättas ned till självkostnadspris (SvD). Det skulle tydligen Tyskland kunna svälja.

Tanken kan verka tilltalande. Men har Dallara verkligen räknat på vad det skulle betyda? En grov kalkyl är att utgå från hela räntebördan 2012 som kommissionen anger till 5,4 procent av BNP (pdf). Med en skuld på 177 procent blir den genomsnittliga räntesatsen 3,05 procent. Det verkar vara en ränta som redan ligger kring självkostnaden för räddningsinstitutionernas upplåning på marknaden. Eller stämmer inte kommissionens siffror inbördes?

Hur som helst är det sannolikt att det är genom att minska räntebördan som Grekland kan få kontroll över statsskulden, vilket jag antydde i artikeln i förrgår 14/11. En annan beräkning av hur stora lättnader som behövs har gjorts av storbanken Goldman Sachs. Där anser man att behovet av nedskrivning är minst 80 mdr euro. I relation till hela statsskulden på 349 mdr euro blir det 23 procent. Och översatt till räntebörda blir 23 procent en minskning från 5,4 till 4,2 procent. Kan det verkligen betyda något väsentligt? Det verkar inte som om Goldman Sachs har gjort någon realistisk beräkning.

Med en räntebörda på 4 procent fordras att Grekland skaffar sig ett primärt budgetöverskott på 4 procent av BNP för att statsskulden inte ska öka i euro. EU-kommissionen tror att det ska bli 0 procent 2013 och +1,5 procent 2014. Kameralt beräknat krävs det då nedskärningar på ca 5 mdr euro ytterligare av de offentliga utgifterna. Problemet i praktiken har varit att den grekiska statens intäkter har fallit nästan lika snabbt som utgifterna har minskat. Perioden 2008-12 förbättrades primärsaldot 3,4 procentenheter (av BNP). Det skedde till priset av nedskurna offentliga utgifter realt med bortåt 25 procent. Nominellt såg det däremot ut som om ingenting hänt. De offentliga utgifterna låg 2008 på 50,5 procent av BNP och 2012 blir siffran 50,7 procent.

Med tanke på att det förekommit vissa genanta felräkningar tidigare (de Rugy o Hidalgo, bart juni-12, komm) så kan man misstänka att politikerna kanske inte har något bra beslutsunderlag när de diskuterar Greklands situation. Nästa gång blir på finansministermötet i Bryssel på tisdag 20/11. Kommer man då att erkänna att kalkylen från början av året, där Grekland skulle uppnå 120 procents skuldkvot 2020, var en felräkning?

Dallara framför däremot tanken att det istället behövs stimulanspolitik och stabiliserande stöd till Greklands banker. Två tredjedelar av de senaste nedskärningskraven borde tas bort. Det skulle vara intressant att se en kalkyl för vilka effekter detta kunde ha. Kan det rädda Grekland och inte bara EMU?

Forts: Svältkuren slår tillbaka? 20/11-12
[Komplettering: Mer om Lagarde mfl på cnbc] Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, EMU, euron, skuldavskrivning, räntenedsättning, nationalekonomi, räntebörda, budgetunderskott, felräkning, ekonomi, politik på intressant.se

Nu blir det ingen "Grexit"

Det finns ingen möjlighet för Grekland att reducera statsskulden till 120 procent av BNP till 2020. Men med en reducering av räntebördan kan Grekland leva med en mycket högre statsskuld. Då kan man vara kvar i euron med hög arbetslöshet och 25 procent lägre offentliga utgifter.

I fem månader har grekerna väntat på stödlån som ska godkännas av trojkan (EU, ECB och IMF). Under tiden har en utbetalning  på 31,5 miljarder euro hållits inne sedan i somras. Till slut har det grekiska parlamentet klubbat igenom åtstramningar och en budget som fått nåd inför trojkan.

Genom att ta upp lån med hjälp av statsskuldväxlar har Grekland säkrat återbetalningen av ett lån på 5 miljarder euro som förfaller på fredag 16/11. Annars hade Grekland gått i konkurs. Man kan dock aldrig vara helt säker. Flera gånger tidigare har Grekland förklarat att pengarna tar slut eller "statskassan blir tom"  ungefär om en månad. Det är ett spel som pågår mellan långivarna och grekiska staten.

Nu ska Grekland få två år till på sig att komma tillrätta med statsfinanserna. Vad detta innebär omnämns inte. Men det är inte  tillräckligt för att komma ner till en statsskuld på 120 procent av BNP som blev resultatet av ett antal dramatiska turer i början av året.   Finansdepartementets prognos för skuldkvoten 2014 är 192 procent av BNP. EU-kommissionen räknar i sin höstprognos (pdf) med 189 procent. Förlängningen beräknas kosta ca 32 mdr euro ytterligare och därför talar IMF om behovet att efterskänka en del av lånen på 53 mdr euro. Detta förslag avvisas dock av flera euro-länder med Tyskland i spetsen. Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker deklarerade också att det inte kunde komma på fråga (DN).

Eurogruppen diskuterar istället sänkta räntor och förlängda amorteringstider. Det är ett sätt att formellt ha kvar fordringarna, vilket säkrare borde tillfredsställa ogina opinioner i Tyskland, Holland och Finland. Annars har opinionerna litet yvigt handlat om det välgörande med en konkurs, där man tydligen inte förstår att detta innebär en total förlust av utlåningen.

Det är naturligtvis en sänkt räntebörda för Grekland som nu ger en ljusning i framtidsutsikterna. Under femårsperioden 2008-13 kommer Greklands BNP att summerat sjuka med 25,3 procent. Räntebördan 2008 var 5,0 procent av BNP och förutses bli 5,4 procent 2013. Realt sjunker bördan alltså mer än 20 procent på fem år. Den måste fortsätta att sjunka eftersom det inte förefaller realistiskt att de offentliga utgifterna kan sänkas så mycket mera till 2020. Mellan 2008 och 2013 förutses en sänkning från 50,5 till 49,6 procent av BNP. Det betyder en real minskning uppemot 25 procent på fem år.

Räntebördan förutses bli 6 procent av BNP 2014. På sex år fram till 2020 genererar detta en ökning av statsskulden med 36 procent av BNP. Om det primära saldot (alltså exkl räntor) blir positivt blir skuldökningen mindre.

EU-kommissionens prognos visar att det primära budgetsaldot blir 0 år 2013 och positivt med 1,5 procent 2014. Säg att man kan hålla +2 procent fram till 2020. Med en räntebörda på 6 skulle 2014 års skuldkvotsrelation öka från 189 till 201 procent av BNP. Om BNP också växer med 2 procent årligen skulle statsskulden dock minska till 178 procent av BNP. Det finns alltså ingen realistisk möjlighet att komma ner till de 120 procent som Angela Merkel talade om i början av året. Inte ens om räntebördan reducerades med 5 av 6 procentenheter skulle skuldbördan komma ner till mindre än 163 procent av BNP till 2020.

Med en låg skuldbörda och ett visst budgetöverskott spelar det dock knappast någon roll om statsskulden är 170 eller 120 procent av BNP. Något stabilitetsskäl att lämna euron finns inte. Om Grekland kan uppnå något som liknar min skiss ovan kan landet hanka sig fram med en fortsatt dålig konkurrenskraft och stor arbetslöshet. Det är väl vad hela den tragiska farsen gått ut på. Euron ska räddas. EMU får inte förminskas. Ett Grexit får inte uppstå. Att grekerna sedan får lida i många år är det ingen som lägger någon större vikt vid - detta lidande kan ju framställas som deras eget fel.

Forts: Fler vill rädda också Grekland - inte bara EMU 16/11-12
 Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euron, Grexit, EMU, Europa, räntebörda, ekonomi, nationalekonomi, arbetslöshet, misär, politik på intressant.se

Lönesänkningar på 15 procent före konkursen i SAS

Nu får de anställda se första steget i sin destruktiva plan från 2007 förverkligas. De får lida för sin egen kortsiktiga girighet. Och på sikt väntar konkursen. SAS blir det nya SAAB.

Sedan de anställda strejkade sönder flygbolaget SAS i maj 2007 har det inte funnits någon återvändo till en vinstgivande drift. Jag gjorde i en bloggartikel 28/5-07 prognosen att SAS efter strejken då så småningom skulle gå samma väg som Swissair sju år tidigare. Det skulle bli en total kollaps och företaget skulle upphöra i sin nuvarande form. Den gången tyckte de fackliga organisationerna att SAS gott kunde ta på sig kostnadsökningar på uppemot 25 procent.

Nu får HTF och andra skörda vad man sått för fem år sedan. Det blir med stor sannolikhet lönesänkningar på 15 procent. Ca 1 000 anställda av 15 000 avskedas och arbetstiderna förlängs (DN). Vad var vitsen med strejken för fem år sedan? Av ren egoism strejkade man bort en del av sina egna jobb. Och det är bara en en etapp på vägen mot undergången. Flygexperten Richard Björnelid ifrågasätter huruvida en sparplan av den omfattning som läckte ut under söndagen räcker för att rädda det "sargade bolaget" (DN).

SAS blir med stor sannolikhet det nya SAAB. Efter ett antal turer för någon sorts rekonstruktion eller partiell till total utförsäljning måste man förklara SAS i konkurs. Den här gången är skillnaden att det är de anställdas fackliga organisationer som drivit på mot konkursen. För fem år sedan fanns det spekulationer om att regimskiftet skulle ha gjort facken mer strejkbenägna. Det är i varje fall en rationell förklaring till deras agerande. Men som jag menade då finns det också en moralisk förklaring. Kortsiktig egoism är en egenskap som också finns hos löntagare även om man med ett vänsterperspektiv inte vill föreställa sig att "de svaga" kan ha dålig moral.

Är det inte något för kulturdebatten i Sverige att ta tag i? Att alltid tillskriva bankdirektörer och företagsledare rutten moral blir lätt enahanda. Här finns chansen att problematisera moralsociologin. Även löntagare kan ha dålig moral och i fallet SAS dessutom kombinerat med osedvanligt kortsiktig dumhet.

Läs även andra bloggares åsikter om SAS, konkurs, facket, HTF, strejk, moral, rutten moral, egoism, löntagare, ekonomi, politik på intressant.se

Utsikterna för Europa och USA

Prognosen för Europas ekonomi ser dyster ut. Men jämfört med USA, som gett ett intryck av att stå stilla i presidentvalskampanjen, är Europa en katastrof. Det blir relativt bra tillväxt i USA enligt dagens prognoser.

Idag kom EU-kommissionens höstprognos (st annex, pdf) som innefattar prognoser för 2013 och 2014. BNP förutses minska med 0,3 procent i år och sedan öka med 0,4 procent nästa år och därefter med 1,6 procent 2014, se diagrammet nedan:

BNP förutses 2012 ligga mer än 1 procent under toppnivån 2008

För eurozonen är siffrorna ännu mer nedslående med en minskning i år på 0,4 procent i år och en ökning med 0,1 procent nästa år och sedan 1,4 procent. Det är om något ett tecken på en misslyckad stabiliseringspolitik som inte på länge ser ut att återföra Europa till normala banor. Vi kan jämföra med utvecklingen i USA som allmänt också uppfattas som att ha misslyckats med att skapa en godtagbar återhämtning. Där höll president Barack Obama på att ersättas med Mitt Romney för att han inte lyckats klara ekonomin.

Kommissionen redovisar en BNP-prognos för USA med en ökning på 2,1 procent i år, 2,3 procent nästa år och 2,6 procent 2014. Om detta väcker missnöje i USA borde det bli uppror i Europa. EMU ligger för de tre åren på en sammanlagd procentenhetsökning som uppgår till 1,1 enheter. USA ligger på 7,0 enheter eller 5,9 procentenheters bättre tillväxt 2011-14.

Inte ens Tyskland med serien 0,8, 0,8 och 2,0 (s:a 3,6) ligger i närheten av USA. För Sverige är summan 5,5 enheter och avsevärt bättre än för Tyskland men ändå klart sämre än det "misslyckade" USA.

Så varför ska USA kritiseras? Redan 2011 nådde man en högre BNP än före krisen. Och nu ser tillväxtutsikterna mycket bättre ut än i de flesta andra länder. Det är i huvudsak bara de baltiska staterna som går ännu bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, USA, EMU, euro, BNP, stabiliseringspolitik, Obama, ekonomi, politik på intressant.se