Marx har knappast något att tillföra om dagens kris

Nu tror man på SvD:s kulturavdelning att Marx har relevans för vår förståelse av dagens kriser. Ingenting nämns i en underdånig artikel om felaktigheterna i Marx´ teorier eller ens något om hans otrevliga karaktär. Min bedömning är att ikonen Marx är en efterhandskonstruktion.

I SvD 29/7-13 har man tagit in en märklig artikel "under strecket" om Karl Marx (1818-1883). Den gör gällande att borgerliga supportrar i Köln under senare delen av 1840-talet ironiskt nog samlade ihop pengar till Marx när han hade ekonomiska problem. Därmed kan man sätta rubriken "Borgarnas stöd Marx räddning" på artikeln skriven av Anders Burman, idéhistoriker vid Södertörns högsklola.

Karl Marx 1818-1883

Burman verkar vara bevandrad med olika biografier om Marx så den bok han i huvudsak skriver om kan knappast vara hans enda källmaterial. Det är en biografi skriven av den amerikanske historikern Jonathan Sperber med titeln Karl Marx: A nineteenth-cenuary life (648 s). Boken handlar enbart om personen och tänkaren Marx utifrån hans egen tid. Detta hindrar inte Burman från att hävda att det i  det nyvaknade intresset för Marx idag" framstår det som tydligare än någonsin att det är nödvändigt med ett kritiskt ekonomiskt perspektiv för att blottlägga mekanismerna i det kapitalistiska samhälle vi lever i".

Att artikeln mest återger ett antal biografiska notiser  blir mot den bakgrunden en besvikelse. Nog måste det vara möjligt att nämna några av Marx´ alla tillkortakommanden i en så pass lång artikel. När Burman tar upp arbetsvärdeläran borde han väl åtminstone konstatera att den var ganska föråldrad redan då Marx utkom med Kapitalet 1867. Och att Marx framlagt en revolutionsteori grundad på att kapitalägarna successivt betalar allt lägre reallöner för att få ett allt större överskott som skulle användas till fler maskiner omnämns inte. Den teorin har dessutom i verkligheten visat sig vara felaktig.

Det räcker inte med att Burman talar om "inre spänningar i kapitalismen" som ska framkalla en revolution. Det var ju på detta enkla sätt som Marx i sin ungdom fastställde att kapitalismen skulle gå under, vilket var ett resultat av hans fixering vid F A Hegel och dennes spekulationer kring världsandens manifestationer i "tes, antites och syntes". Marx´ revolutionsteori kan därför sägas utgå från en förutfattad mening och inte grunda sig på någon empiri över huvudtaget. Hur skulle en sådan lära kunna kasta något ljus över dagens världsekonomi med finanskris och eurokris?

En egendomlighet i Marx´ teori är att revolutionen skulle resultera i att "egendomen skulle vara gemensam snarare än privat och att arbetsdelningen skulle upphöra". Detta anser Burman  "står klart". Visst, men varför står det klart?  Marx har inte innefattat något i sin teori som indikerar vare sig en nödvändig statssocialistisk utvecklingstendens eller en fortsatt produktivitetsutveckling när maskinanvändningen minskar i betydelse (kanske till stor del upphör?). Det var Friedrich Engels som antog att det skulle bli planhushållning i hela samhället i någon sorts analogi med planeringen inom storföretagen.

En biografi på 648 sidor borde rimligtvis nämna något om Marx´ otrevliga personlighet. Han sågs som grälsjuk och egoistisk.. Men Burman andas inte en stavelse om detta. Även Karls far lär ha varit orolig över sonens destruktiva karaktärsegenskaper. Dessa brister fick bl a till följd att Karl Marx råkade i livslångt gräl med sin vägledare Moses Hess, som av allt att döma ändå ledde in Marx på kommunismens bana 1843.

Hur var det slutligen med "borgarnas stöd" till kapitalismens dödgrävare? Marx hade blivit avskedad fån Rheiniche Zeitung i Köln när tidningen drogs in 1843 på grund av en ateistisk artikel om den nya skilsmässolagen. Marx fick en kort anställning hos Ruge i Paris på en tidskrift med demokratisk inriktning, vilken lades ned efter ett nummer 1844. Borgerliga vänsterintellektuella gjorde då en insamling till förmån för den arbetslöse Marx. Att pengarna avsågs gå till en oförsonlig revolutionär var knappast fallet. Det framkom först så småningom. Det finns bättre historiska ironier.

Varför blev då Marx själva förgrundsgestalten för den rörelse som ville utplåna bourgeoisien?  Är det för att Kapitalet och andra skrifter av samtiden uppfattades som nyskapande och visionära? Därom får vi inget svar i Burmans artikel, kanske därför att Sperber själv låter bli att ta upp ämnet. Så vitt jag vet uppfattade samtiden inte Marx´ livsverk som något att ta större notis om. Hans upphöjelse till ikon verkar till stor del vara en efterhandskonstruktion, som fick en skjuts framåt av en artikel om det uppror som kallades Paris-kommunen 1871.

Marx försvarade där kommunardernas avlivning av ett antal prominenta borgare och biskopar i den   gisslan man tagit. Härav fick han ett oförtjänt rykte om sig att vara en farlig revolutionär. Brittiska säkerhetstjänsten skickade spioner till hans hem i London och pressen skrev om honom. Men Marx visste ingenting om revolutionernas praktik. Han var en verklighetsfrämmande dekisfigur som snyltade på sin omgivning och vars kompetens huvudsakligen låg i att kunna skriva långsökt polemiska texter. Det verkar däremot som om den socialistiska rörelsen i efterhand behövde en galjonsfigur som hade producerat förment lärda skrifter och som gärna kunde tolkas på olika sätt.

Den underdåniga artikel som SvD publicerade i måndags är därför illavarslande. Ser vi här början till att Marx ska få nytt intresse på liknande sätt som i mitten av 1960-talet? Då uppmärksammade man först hans mera sociologiska idéer i ungdomsskrifterna för att senare övergå till den ekonomiska "teorin". Nu tror man tydligen att de  (felaktiga) ekonomiska tankarna direkt har relevans för en helt annan ekonomisk verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl Marx, socialism, kommunism, kapitalism, finanskris, eurokris, SvD, Sperber, ekonomi, ideologi, politik på intressant.se 
Mer om Marx på min hemsida nordling.tv

Integrationen ganska lyckad - 54 procent av jobben gick till invandrare

Av de 303 000 nya jobben 2006-13 gick 163 000 eller 54 procent till utrikesfödda. Antalet jobb för dessa ökade med 28 procent mot knappt 4 procent för de inrikesfödda. På marginalen har dock arbetslöshetens ökning med 0,9 procentenheter främst drabbat utrikesfödda.

Det påstås ofta att regeringens integrationspolitik skulle vara helt misslyckad. Och det är förvisso sant att det finns stora problem i vissa storstadsförorter och på andra invandrartäta platser. Men i rättvisans namn måste Alliansens politik bedömas mot bakgrunden av den tidigare utvecklingen och  mot de påfrestningar som integrationspolitiken utsätts för från invandringspolitiken.

Sedan år 2000 har den ackumulerade invandringen varit närmare en miljon personer. Men utvandringen är i runda tal hälften så stor (SCB) genom återutvandring och utvandring av inrikesfödda. Dessutom påverkas de senares antal av återinvandring. Antalet utrikesfödda har därför på 12 år ökat med 470 000 personer. Andelen var i slutet av 2012 uppe i 15,4 procent och andelen med utländsk bakgrund (m utrikesfödda föräldrar)  var 20,1 procent.

Eftersom det traditionellt tar många år för speciellt utomeuropeiska invandrare att få jobb betyder ökad sådan invandring i början av 00-talet att integrationsproblematiken skärps under slutet av 00-talet och början av 10-talet. En fortsatt omfattande sådan invandring skapar i sin tur problem ett antal år framöver under 10-talet.

Trots detta har de utrikesfödda tagit hand om 54 procent av de nyskapade jobben på 303 000 personer maj 2006 - maj 2013 (163 000 personer). Sysselsättningen för de utrikesfödda har ökat med 28 procent och för de inrikesfödda med knappt 4 procent.

Den långsiktiga utvecklingen har inneburit en ökning av antalet utrikesfödda i befolkningen under första delen av 00-talet (-00-06) med 171 000 personer. Det är dessa som 2006-2012 till stor del sätts i arbete under den nya regimen. Men samtidigt har det under denna regeringsperiod skett en ökning av den utrikesfödda befolkningen med 298 000 personer. Eftersom sysselsättningsbenägenheten hos en stor del av denna del fortsatt att vara lägre än hos inrikesfödda (kanske i ökande grad pga inflyttning från Afghanistan och Somalia) kunde man ha väntat att sysselsättningsgraden för de utrikesfödda skulle ha minskat i betydande omfattning under alliansregeringen. Men minskningen blev bara 0,9 procentenheter (från 58,8 till 57,9 procent).

Den snabba ökningen av utrikesfödda har dock inte kunnat ske utan en ökning av arbetslösheten. Detta har skett i kombination med de ekonomiska kriserna globalt och i euro-zonen. Sveriges ekonomi har påverkats negativt av dessa kriser. Ändå har de utrikesföddas arbetslöshet i maj bara ökat från 13,1 procent till 15,7. Genom den kraftiga ökningen av sysselsättning och arbetssökande (+57 %)  blir dock antalet ganska högt eller 51 000 fler arbetslösa utrikesfödda. Den inrikesfödda befolkningens arbetslöshet ökade med 0,2 procentenheter (från 6,4 % till 6,6 %), eller med 18 500 personer.

Av den ökade arbetslösheten 2006 - 2013 (i maj) på 69 000  drabbades de utrikesfödda till 74 procent. En viss del av detta arbetslöshetsproblem berodde på de ekonomiska kriserna och en annan del på att alltför många svårsysselsatta gjorde inträde på den svenska arbetsmarknaden. Statistiken tillåter inte en redovisning av storleken på resp grupp.

Är det troligt att en socialdemokratisk regering hade kunnat åstadkomma ett bättre integrationsresultat? Kan vi tänka oss att S skulle ha kunnat fortsätta sin bidragspolitik med sjukskrivningar och förtidspensioneringar? Det hade kanske inneburit att 50 000 färre bidragstagare hade kommit ut i arbetskraften och då inte hade tagit jobben från invandrarna. En sådan politik förutsätter att dessa två grupper konkurrerar om samma typer av jobb, vilket ingalunda är säkert.

Eller ska vi tro att S hade kunnat begränsa invandringen så att integrationspolitiken hade varit helt i takt med invandringspolitiken? Begränsningen hade behövt vara litet större än de utrikesföddas ökning av arbetslösheten eftersom 18 500 fler inrikesfödda också blev arbetslösa. Det förefaller vara ett omöjligt alternativ även om det tycks finnas en del sådana tongångar inom LO.

Ytterligare en hypotetisk väg för S är att deras tänkta utbildningssatsningar - i form av att alla ska gå igenom gymnasiet med godkända betyg och att alla som eventuellt har behov av a-kassa eller socialbidrag måste gå igenom gymnasieutbildning före 25 års ålder - skulle ha gett jobb åt de extra invandrarna eller åt andra svåranställda. Sannolikt skulle inte integrationspolitiken kunnat bli så mycket bättre. Eventuella nya jobb hade knappast gått till de nyanlända.

Slutligen finns alternativet att anställa de arbetslösa i den offentliga sektorn. Med 20 000 kr/m i lön blir kostnaden runt 22 mdr kr eller ca 0,6 procent av BNP. Det är inte så mycket jämfört med mer än 100 mdr i skattesänkningar under perioden och avspeglar att arbetslöshetsproblemet inte är särskilt mycket allvarligare än under Göran Perssons sista tid. Om 69 000 fler anställs i offentlig sektor är det dock fortfarande knappast de nyanlända som skulle få jobben.

I stora drag har alliansregeringens integrationspolitik varit så framgångsrik som man rimligtvis kan begära. Man har lyckats skapa jobb åt stora grupper utrikesfödda samtidigt som fler som annars skulle ha blivit förtidspensionerade eller sjukskrivna också sökt arbete på en marknad som tryckts ner av finanskrisen och eurokrisen.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, invandring, utrikesfödda, val 2014, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Det skapades 303 000 nya jobb 2006-2013

Regeringen har lyckats öka antalet nya jobb med 7 procent och arbetsutbudet med nästan 8 procent. Den naturliga folkökningen exkl invandring har varit 2 procent. Varför beskrivs inte detta som en stor framgång?

Hur ska man utvärdera regeringens jobbpolitik på ett rättvist sätt? Syftet med politiken verkade i valrörelsen 2006 vara att minska "utanförskapet". Detta innebar i princip att det skulle bli mera lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag.

Alliansens politik gick därför ut på att med olika ekonomiska och administrativa incitament öka utbudet av arbetskraft. Det var en första förutsättning för att det skulle skapas fler jobb. Mera rått uttryckt skulle alltså fler börja söka arbete och fler skulle vara beredda att snabbare ta arbete eftersom det blev mindre lönsamt att lyfta a-kasseersättning. Förtidspensioneringarna och sjukskrivningarna skulle minska och det ökade arbetsutbudet kunde förmodas skapa en större benägenhet att ta jobb med lägre löner, vilket underlättades av skattesänkningar för löntagare.

Jobbpolitiken gick ursprungligen mera ut på att skapa jobb än på att minska arbetslösheten. Med tiden har en formalistisk syn på själva arbetslöshetsprocentens utveckling kommit att etableras. Jag vill dock hävda att en förutsättning för fler jobb genom lönebildningen (lägre lönekostnader) också förutsatte en betydande arbetslöshet. Regeringen kan dock retoriskt avvisa det argumentet med att jobbskatteavdragen medger en tillräcklig lönejustering nedåt så att ingen får lägre nettolön. I huvudsak gäller detta resonemang den strukturella arbetslösheten.

Konjunkturarbetslösheten var år 2006 inte någon viktig fråga eftersom den begynnande högkonjunkturen tenderade att reducera denna. Hur regeringen skulle utforma politiken om en ekonomisk världskris (t ex finanskris) eller en eurokris skulle inträffa fanns inte på kartan. Jobbpolitiken innebar inga utfästelser om jobbskapande vid en konjunkturkris.

Regeringen har utsatts för kritik mot jobbpolitiken som framställts som misslyckad i media och av den politiska oppositionen. Fredrik Reinfeldt har i ganska allmänna ordalag hänvisat till att Alliansen ändå skapat 200 000 nya jobb. Idag är den uppgiften två år gammal. Sanningen är att det blivit 303 000 nya jobb i maj 2013 jämfört med maj 2006 (+7,0 %).

Från maj 2006 till maj 2013 skapades 303 000 nya jobb enl SCB

Denna uppgift har dock viftats bort i debatten med argumentet att befolkningen ökat på sju år vilket gör det naturligt att jobben ökar. Detta låter bestickande men i stort sett är invändningen felaktig. Om vi börjar med befolkningsökningen kan vi se varför.

På sju år har Sveriges befolkning ökat från 9 miljoner till 9,5. Närmare bestämt med 508 100 personer (från 9 048' till 9 556', SCB). Av denna ökning berodde 347 500 på invandringen - dvs antalet utrikesfödda ökade och svarade för 68,4 procent av befolkningsökningen. I slutet av 2012 var 1 473 000 personer födda utomlands.

Hela ökningen av befolkningen har dock inte skett i arbetsföra åldrar. Befolkningen i åldersgruppen 15-74 år har ökat något mindre eller med 425 000 personer (+6,3 %) varav man kan anta att åtminstone 291 000 är utlandsfödda (68,4 %). Det är alltså endast 134 000 som är inrikesfödda  och de svarar för en ökning av den arbetsföra befolkningen med 2,0 procent. Man kan därför inte säga att en naturlig folkökning också ökar antalet jobb i detta fall. Mer än två tredjedelar av folkökningen fordrar att det skapas jobb som är anpassade för nyanlända utrikesfödda. Vi vet att detta inte går med automatik utan fordrar en uttänkt politik för integration och jobbskapande på arbetsmarknaden.

Alla som bidrar till ökningen av den arbetsföra befolkningen söker inte arbete. Det kan vara ungdomar som ska fortsätta att studera eller äldre som vill gå i pension åtminstone vid 65 eller kanske tidigare. Det egentliga arbetskraftsutbudet definieras av dem som står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande eller sysselsatta. Detta kallas också arbetskraftsdeltagande. I åldersgruppen 15-74 år ökade arbetskraften (AK) med 372 300 personer maj-06 till maj-13 (från 6723,9' till 7149,0' - eller med 7,9 %).

Dessa 372 300 personer utgör alltså facit för regeringens politik för ökat arbetsutbud. När hela befolkningen ökade med 5,6 procent har regeringen förmått att öka arbetsutbudet med 7,9 procent. Utbudspolitiken har definitivt lyckats över förväntan även om man haft god hjälp av invandringen, som också kan antas ha dominerats av personer i arbetsför ålder.

Steg två i regeringens jobbpolitik är att det ökade arbetsutbudet också ska börja arbeta. Det fordrar att det finns ekonomiska förutsättningar för att det ska skapas nya jobb. Också här har regeringen lyckats förvånande bra. Den arbetsföra befolkningen har ökat med 6,3 procent medan antalet jobb ökat med 7,0 procent (en faktaöversikt finns i min förra bloggartikel 18/7-13). Andelen sysselsatta i relation till den arbetsföra befolkningen har ökat från 64,9 till 65,3 procent - trots den  extra ökning av befolkningen 65-74 år som 40-talisternas pensioneringar medför (deras sysselsättning upphör men de finns kvar i den arbetsföra befolkningen).

Är detta en lyckad politik? Oppositionen har klarat konststycket att framställa den som misslyckad. Det beror på att regeringens utbudspolitik lyckats något bättre än den sysselsättningsökande politiken. Arbetsutbudet har ökat 7,9 procent och sysselsättningen "bara" 7,0 procent. Det har medfört att arbetslösheten ökat från 7,4 till 8,2 procent maj -06-13. Att den arbetsföra befolkningen ökade klart långsammare talar man tyst om. Och att den naturliga befolkningsökningen endast hade fordrat några fåtal procents ökning av jobben medan ökningen faktiskt blev 7 procent får regeringen ingen credit för. Dessutom har regeringen klarat detta samtidigt som finanskrisen och eurokrisen härjat ute i världen vilket minskat Sveriges export.

De som kritiserar regeringens jobbpolitik riktar i praktiken (omedvetet) sin kritik mot att arbetsutbudet blivit för stort - dvs att invandringen blivit för generös samt mot att förtidspensioneringar och sjukskrivningar inte behandlats tillräckligt generöst. Under sex år med Reinfeldt ökade antalet utrikesfödda 74 procent mera än under Perssons sista sex år, eller med totalt ca 50 000 personer om året. Till detta kommer effekterna från minskningen av ohälsan (sjukskrivning och förtidspensionering). Den var 630 000 personer 2006 enligt KI och man anger motsvarande siffra till 419 000 för 2013 i junirapporten (pdf, s 132). Det betyder en teoretisk ökning av arbetsutbudet med 211 000 personer eller 30 000 om året.

Det förefaller som om regeringen inte förstått att göra en poäng av den lyckade utbudspolitiken.  En ökning med 7,9 procent och en ökning av jobben med 7,0 procent borde inte vara något som ska få framställas som ett misslyckande - speciellt som de inrikesföddas befolkningsökning bara svarar för ca en tredjedel av dessa siffror.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, invandring, utrikesfödda, val 2014, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se
(Ekonomismen komm 21/7)

163 000 av jobben gick till utrikesfödda 25/7-13

Fakta om arbetslösheten 2006-2013

Arbetslösheten är något högre än för sju år sedan. Samtidigt har det skapats 303 000 nya jobb. Sysselsättningsgraden för de förvärvsaktiva har stigit med 1,2 procentenheter. Arbetsutbudet har ökat med 2,3 procentenheter eller med 7 procent.

Här ska jag presentera en kort sammanställning av viktiga siffror för arbetsmarknaden i maj 2006 och i maj 2013 så att jämförelser kan göras mellan Perssons och Reinfeldts jobbpolitik drygt ett år före valet 2014.

Källa: AKU grundtabeller, tusental personer

Personer 20-64 år

sysselsatta:
4190,7 -06
4427,5 -13
ökn 236,8 (+5,65 %)

sysselsättninkgsgrad:
78,4 % -06
79,6 % -13
 +1,2 pe

AK-grad:
83,4 % -06
85,7 % -13
 +2,3 pe (310,0 personer el 6,96 %)

arbetslöshet, antal:
264,5 -06
337,7 -13
ökn 73,2 (+27,7 %)

arbetslöshet, procent:
5,9 % -06
7,1 % -13
  +1,2 pe

befolkningen (20-64):
5342,7 -06
5560,0 -13
ökn 217,3 (+4,07 %)

Personer 15-74 år

sysselsatta:
4364,0 -06
4667,1 -13
ökn 303,1 (+6,95 %)

sysselsättningsgrad:
64,9 % -06
65,3 % -13
 +0,4 pe

AK-grad:
70,1 % -06
71,1 % -13
 +1,0 pe (372,3 personer el 7,9 %)

arbetslöshet, procent:
7,4 % -06
8,2 % -13
 +0,8 pe (69,1 pers)

befolkningen (15-74):
6723,9 -06
7149,0 -13
ökn 425,1 (+6,32 %)

Med den nya populationen 15-74 år som bas har det skapats 303 100 nya jobb mellan maj 2006 och maj 2013. Även sysselsättningsgraden har ökat trots att guppen 65-74 år, som har en låg sysselsättningsgrad, har ökat osedvanligt mycket pga 40-talisternas pensioneringar. Arbetslösheten har ökat med 0,8 procentenheter, vilket till 75 procent beror på ökat antal heltidsstuderande som samtidigt anmäler sig som arbetslösa.

En mera rättvisande bild fås om man tar bort pensionärerna 65-74 år från populationen samt studerande inom skolan (15-19 år). För den förvärvsaktiva populationen 20-64 år har det skapats 236 800 nya jobb 2006-13. Men genom att arbetsutbudet (AK) ökade ännu mera, eller med 310 000 personer, ökade också arbetslösheten med 73 200 personer. Merparten berodde på att fler heltidsstuderande också sökte arbete. Sysselsättningsgraden ökade med 1,2 procentenheter.

Är denna utveckling ett misslyckande som oppositionen rent allmänt gör gällande? I en kommande artikel ska jag analysera siffrorna närmare och insatta i ett större sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, AKU, ekonomi, politik på intressant.se

EU:s bankakut ska manipulera med ECB:s pengar?

Att en bankakut kan satsa tidigare inbetalda pengar är en dimridå som tydligen behövs av psykologiska skäl. Bankakutens pengar kommer i slutändan från ECB:s sedelpressar och inte från skattebetalarna vare sig dessa är banker eller privatpersoner.

EU-kommissionen vill sätta upp en "bankbyrå" som ska besluta om när det är dags att lägga ned eller rädda banker som råkat i kris. Det är fråga om en institution som ska övervaka bankerna i framtiden i enlighet med den bankunion som euroländerna ska inrätta. Trots detta räknar man med bråk (SvD) från Tysklands och Angela Merkels sida. De tyska väljarna tror att de kommer att få betala för andra länders ev misskötta banker. Finansministern Wolfgang Schäble varnar för att den tyska författningsdomstolen inte kommer att godkänna kommissionens förslag.

Syftet är dock enligt EU-kommissionären Michel Barnier att skattebetalarna inte ska behöva stå för notan vid en bankkrasch. Det sade han när han presenterade förslaget den 10 juli. Det är i första hand ägarna och de stora långivarna som ska förlora sina pengar. Det ska också på 10 år byggas upp en fond på 55 miljarder euro, vilken kan gå in och stötta banker i kris (DN).

För drygt ett år sedan lade samme Michel Barnier fram ett lagförslag där det på 10 år skulle bildas en fond på 65 miljarder euro (bloggartikel juni 2012). Hur det gått med detta har inte rapporterats i tidningarna. När det förslaget lades fram befann sig eurokrisen i ett mer akut skede och det uppfattades då som ganska irrelevant för att komma tillrätta med eurokrisen. Även det nya förslaget avfärdas av krönikören Andreas Cervenka (SvD) som otillräckligt för att lösa problemet med bankkrisen inom EU.

Denne Cervenka passar på att ge en känga till hur politikerna hanterat bankerna hittills i Europa. Men han gör det i termer av att "Europas daltande med bankerna fått förödande konsekvenser".  Samtidigt hänvisar han till att FT:s kolumnist Wofgang Münchau angett de dolda förlusterna inom eurozonens banksystem till mellan 1 000 och 2 600 miljarder euro. Svaga banker som inte vill låna ut pengar är en viktig förklaring till varför återhämtningen går så segt i södra Europa, skriver Cervenka. Betyder inte det att det har "daltats" för litet med bankerna?

Om man ska bygga upp en "räddningsfond" för bankerna i framtiden genom en årlig skatt under 10 år kommer pengarna att hamna hos ECB. Det var min bedömning för ett år sedan. Det verkar ju avigt om räddningspengarna för bankerna skulle sättas in på bankerna. När pengarna behövs trycker ECB nya pengar som sätts in som riskkapital i de krisande banker som förtjänar att räddas enligt bankakutens styrelse. Förhoppningsvis är det i framtiden inte fråga om en generell finanskris som måste bekämpas. I så fall räcker inte de 55 miljarderna. Då måste ECB gå in med helt "nya pengar" på samma sätt som nu börjat ske redan idag. Detta kan kanske ske mera öppet med hjälp av en bankbyrå än idag.

Det stora felet i eurozonens bankkrispolitik var ju att krisande banker fick stöd från staten (t ex Irland). Statsskulden ökade då drastiskt och kapitalplacerarna blev skeptiska till staternas förmåga att omsätta sina skulder. Följden blev att man krävde högre ränta vilket försämrade staternas förmåga att omsätta sina skulder ännu mer osv. Ett motmedel är att ECB garanterar en någorlunda överkomlig ränta för statspapper. Ett annat är något som Teresa Küchler i SvD beskriver som "...lån från ECB. Denna lösning: att banken i Frankfurt tyst fyller hål i euroländers banker är en konstruktion från förra året, som syftar till att regeringar ska slippa ta lån åt sina banker och då skaffa sig ohållbara statsskulder och låneräntor."

Vad är detta frågan om? En bank som genom t ex en fastighetsbubbla drabbats av svåra förluster, som reducerat det egna kapitalet till en oacceptabelt låg andel, kan ju inte få lån som skulle hjälpa upp situationen. Lån ökar inte det egna kapitalet. Vad som pågår i tysthet är tydligen att ECB satsar riskkapital i t ex de spanska bankerna (som hade förluster på 100 mdr € för ett år sedan). Detta skulle vara sensationellt. Küchler borde precisera vad hon menar med skrivningen i SvD Näringsliv 11/7.

Läs även andra bloggares åsikter om banker, bankkris, bankbyrå, bankakut, krisfond, räddningsfond, EU, bail in, ECB, nationalekonomi, eurokrisen, ekonomi, politik på intressant.se

Sjuk sjukvård kan bli 20-30 % friskare

Sjukvården kan bli 20-30 procent effektivare enbart genom att arbeta mer rationellt enligt forskare på Chalmers. Kirurgkliniken i Skövde kunde t ex förkorta vårdkön från fyra månader till en utan att tillföra mer resurser. Varför har man inte gjort detta för länge sedan?

En verklig sjukvårdsskandal avslöjades i SVT igår 11 juli 2013. För några år sedan var operationskön på kirurgkliniken 120 dagar och man klarade inte vårdgarantin. Men personalen slet och stressade enligt reportaget i SVT. Våren 2010 fick överläkaren Anders Plantin i uppdrag att leda ett förbättringsarbete i samarbete med forskare på Chalmers.

Sjukvården kan bli effektivare visar Skaraborg

Det handlar om att "jobba smartare" och låta förändringsarbetet inspireras av industrin. Nyckeln är att förändringarna drivs av medarbetarna själva, anser Plantin. I Skövde skapade man grupper med anställda från olika yrken som diskuterade och kom med förslag till lösningar. Ett exempel var problemet med läkarschemat och läkarnas ojämna närvaro. Här fanns tydligen det kända problemet med återbud och inställda operationer.

Sjukvårdsforskaren Andreas Hellström på Chalmers pekar på att det finns uppskattningar att vinsterna kan bli upp till 20, 30 procent bara genom att jobba mer effektivt. Forskarna menar att om hela sjukvården effektiviserades på liknande sätt som i Skövde skulle vinsterna för samhället bli enorma. "Det handlar om flera miljarder varje år."

Jovisst, "flera miljarder". Sveriges sjukvård kostar i runda slängar 250 miljarder kronor om året. Om den kunde drivas futtiga 1 procent effektivare skulle vinsten bli 2,5 miljarder kronor. Det är "flera miljarder".

Uppenbarligen visar exemplet från Skövde vad jag alltid misstänkt: sjukvården är sjuk och just ingenting har gjorts för att göra den friskare under alla dessa år då den kroniskt har befunnit sig i kris. Felet som utgör den stora skandalen är att det man gjort i Skövde skulle ha gjorts långt tidigare över hela landet. När man hör inslaget i Rapport tror man sig vara försatt tillbaka till mitten av 1900-talet. Men 60 år senare har man i en stad på en klinik gjort ett förbättringsarbete som skulle kunna likställas med att man idag uppfunnit hjulet.

Vad som verkligen behöver forskas om är varför sjukvården, som är så viktig och ändå i kris, inte förmår att implementera sådana förbättringar som sent omsider kunnat genomföras i Skövde. Kan det bero på att sjukvården utgör en klassisk byråkrati organiserad på samma sätt som när sjukvården i huvudsak var en militär företeelse formad på 1800-talet?

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, effektivisering, Skövde, kirurgklinik, sjukvårdsskandal, skandal, offentlig sektor, ineffektivitet, politik på intressant.se

Halverad fattigdom i världen

Andelen extremt fattiga har minskat från 47 procent 1990 till 22 procent 2010 trots befolkningsökningen. Det framgår av en rapport som Ban Ki-Moon presenterade i Genève 1 juli.

Nu är FN:s milleniemål inom räckhåll trots att u-hjälpen minskar. SvD hade för en gångs skull en tydlig artikel igår om fattigdomens utveckling i världen sedan 1990. Tidigare har man rapporterat om detta på näringslivssidorna med påföljd att kulturjournalister och andra som intresserar sig för globala moraliska problem knappast såg artiklarna. Jag skrev om detta förra gången i april och maj 2010.

Kulturvänstern har tidigare haft ett kraftigt opinionsövertag i frågan om världens fattigdom. I opinionsundersökningar har allmänheten svarat att de tror att de fattiga blivit fler och fattigare trots den motsatta utvecklingen i verkligheten redan då.

Nu rapporterar SvD:

• Fattigdomen har halverats. Mellan 1990 och 2010 har antalet extremt fattiga minskat från 47 procent till 22 procent 2010. Gränsen är 1,25 dollar om dagen och det rör sig om 700 miljoner personer.
• Fler får rent vatten. Andelen har ökat från 76 till 89 procent. Det rör sig om 2 miljarder personer.
• Dödligheten i malaria minskade. Mellan 2000 och 2010 var minskningen 25 procent. Även dösfall i tuberkulos tror man kan halveras till 2015.
• Hungersnöden minskar. Andelen undernärda har minskat från 23 till 15 procent 1990-2010.

 Vi får hoppas att vänsterns hela ansats med "globaliseringsfälla" och Attack mot världskapitalismens befrämjande av internationellt handelsutbyte nu kommit på skam.

Frihet minskar fattigdom.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, globalisering, världsfattigdom, FN, världskapitalism, u-hjälp, bistånd, vänstern, media, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetsutbudet överträffade sysselsättningsökningen

Regeringens politik för att stimulera arbetsutbudet har lyckats bättre än ökningen av sysselsättningen. Därför har arbetslösheten ökat trots att sysselsättningsgraden ändå ökat något, visar Riksbanken. Regeringen har "bundit ris åt egen rygg".

Det blev ingen räntesänkning som många hade hoppats (DI:s skuggdirektion). Räntan ligger kvar vid 1 procent.

I den penningpolitiska rapporten (prm, pdf) finns en del intressant statistik. På samma sätt som tidigare LO och Konjunkturinstitutet visar också Riksbanken att sysselsättningsgraden under alliansregeringens tid har ökat något. Men RB ställer denna i relation till utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet, dvs summan av sysselsatta och arbetssökande:

Den snabba ökningen av arbetsutbudet har gett extra arbetslöshet

Den övre kurvan visar arbetskraftsdeltagandets utveckling. Vi ser där hur andelen på tio år inte ökade trots allt tal om att fler måste arbeta för att försörja den ökande andelen äldre. En liten förbättring syns efter regimskiftet 2006 men effekten motverkas 2009 av finanskrisen. Först efter 2010 får den utbudsstimulerande politiken effekt på arbetskraftsdeltagandet. Det sker en ökning med 2 procentenheter på drygt tre år.

Tyvärr följer sysselsättningsgraden inte efter fullt ut. Den stannar 2013 endast på en något högre nivå än 2006. Exporten tar inte fart på grund av eurokrisen. Först under andra halvåret 2014 förutser Riksbanken en ny ökning av sysselsättningsgraden samtidigt som arbetskraftsdeltagandet planar ut. Då kommer arbetslösheten att sjunka.

Utan regeringens politik för att öka arbetskraften skulle arbetslösheten idag varit ca 2,5 procent lägre räknat som relation till arbetskraften. Då skulle arbetslösheten idag varit lägre än i slutet av den socialdemokratiska perioden.

Genom att arbetsutbudets ökning blivit så framgångsrik har regeringen gett ett farligt argument till oppositionen, som börjat tala om "massarbetslöshet". Denna bild har börjat sätta sig ordentligt genom att opinionsundersökningarna inte längre ger störst förtroende till regeringen vad gäller bekämpandet av arbetslösheten. Här passar kanske talesättet "att binda ris åt egen rygg".

Hur kan regeringen misslyckas att sätta sin egen bild av vad som hänt på arbetsmarknaden? Det är förvisso svårt att förklara saker med statistik. Men en kompetent politisk informationsfunktion borde klara sådant när nu ändå verkligheten står på regeringens sida.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsutbud, sysselsättning, arbetskraftsdeltagande, arbetslöshet, nya jobb, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se