Smygsocialism bland liberaler?

Att försöka utjämna människors ekonomiska slutresultat är inte liberalt utan ganska socialistiskt. Socialliberaler har istället talat om "lika förutsättningar" och accepterat olika resultat. Riktiga liberaler vill inte ens gå så långt.

I ett liberalt borgerligt idéprogram står följande att läsa i portalparagrafen:

"Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. --- Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat."

Är detta bara politisk varmluft? Eller finns det någon konkret substans i formuleringarna? Jag ska visa hur man kan konkretisera den tredje meningen i citatet. I den socialistiska diskursen om fördelningspolitik (blart-07) har man sedan 1980-talet diskuterat problemet med hur man ska förhålla sig till skillnader som arv och uppväxt skapat. John Rawls' teori om rättvis fördelning tar ingen hänsyn till skillnader i potential mellan individer. Där är enbart skillnader i inkomster relevanta, vilket irriterat vänstern.

Rawls' teori tillåter stor ojämlikhet om det är till fördel för de sämst ställda. Moraliskt oförtjänta egenskaper (t ex hög intelligens) skulle då belönas för att de sämst ställda kan få ansenliga bidrag från dem med dessa egenskaper genom beskattning. Samtidigt kommer oambitiösa men kompetenta personer med Rawls att få kompensation för att de tjänar dåligt. Helst skulle vänstern vilja införa utjämnande skatter på ärftliga talanger samt på kompetens förvärvad under uppväxten. Endast skillnader i ambition skulle tillåtas ge ekonomiska differenser. Den moralfilosofiska motiveringen för denna ståndpunkt är oklar och jag har därför kallat den för teori X.

Efter denna korta moralfilosofiska bakgrund till kravet på utjämning i programmet kommer vi till hur utjämningen ska ske konkret. Där har vänsterfilosoferna (t ex Ronald Dworkin) inte klarat att ge en konkretisering. Det går inte att särskilja ambitioner från talang och kanske inte heller från utbildning.  Så vad återstår? Rimligtvis blir resultatet en tämligen trist nivellering med progressiv beskattning och marginalskatter på 90 procent kombinerat med en kraftfull subventionspolitik för de individer som har svårt att utan hjälp "förverkliga sina liv och sina drömmar".

Medelmåttan enligt Google

Detta brukar kallas "utjämning av slutresultatet" och anses bygga på en socialistisk jämlikhetsuppfattning. En socialliberal jämlikhetsidé är istället att försöka utjämna individernas förutsättningar. Alla ska få gå i likvärdiga skolor och studiesociala inrättningar ska motverka att ekonomiska skillnader för föräldrarna ska påverka studiemöjligheterna. Ärftliga egenskaper (dit rimligtvis även autonom ambitionsnivå hör) kommer då att leda till inkomstskillnader som får tolereras. Det är enbart vissa, genom utbildning förvärvade, egenskaper som kan utjämnas. Och i praktiken är det svårt att nå ända fram, vilket dagens läxhjälpsdebatt illustrerar. Riktiga liberaler inser att människor är olika och kanske inte kan ges exakt lika förutsättningar på administrativ väg.

Men det "liberala" parti som formulerat sitt idéprogram enligt det inledande citatet verkar vara obekant med den filosofiska jämlikhetsdiskursen. Man anammar aningslöst en socialistisk formulering som vid närmare granskning dessutom strider mot den inledande meningen. Där slås individens "rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid" fast. Hur går det ihop med att man strax därefter hävdar att man tror på "ett gemensamt ansvar för att --- utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat"? Ett gemensamt ansvar betyder ju att staten ges rätt att med tvång ta resurser från vissa individer för att ge dem till andra.

Centerpartiet, det är detta parti det gäller, har alltså smugit in en formulering som legitimerar en utjämning av alla individers slutresultat i samhällslivet. Det är något som endast ganska radikala socialister tidigare förordat. Vad har en karriärinriktad person i det privata näringslivet att vänta av ett parti som klassar hans/hennes framgångar som en orättvisa byggd på arv och uppväxt? Och vad har en driftig småföretagare att vänta av ett parti som klassar hans/hennes framgång som oförtjänt och beroende av "valet" av rätt föräldrar?

Slutfrågan blir rimligen: Kan riktiga liberaler stödja detta parti i fortsättningen om inte denna formulering rörande "orättvisor" tas bort ur idéprogrammet?

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, socialism, lika lön, utjämning, fördelningspolitik, centern, ideprogrammet, liberalism, frihet, tvång, rättvisa, skatt, nivellering, moral, ideologi, politik på intressant.se

Calmfors klargör inte stabiliseringspolitiken

Regeringen tänker nu driva en expansiv politik för att stimulera konjunkturen. Men detta görs samtidigt i termer av populära reformer. Sådana underskott är farliga eftersom det som är populärt inte lätt kan tas tillbaka när stabiliseringspolitiken kräver det.

I DN idag 27/8-13 skriver professor Lars Calmfors en kolumn om den ekonomiska politiken inför höstens budgetproposition. Den handlar främst om reformutrymmet och överskottsmålet för de offentliga finanserna men han ser åtgärderna i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Calmfors är missnöjd med diskussionen om reformutrymmet:

"Kvaliteten på den offentliga debatten sänks av att politikerna inte är särskilt pedagogiska när det gäller att förklara varför det uppstår ett sådant reform­utrymme."

Lars Calmfors

Nu kan man också säga att kvaliteten på debatten också sänks av att regeringen, oppositionen och nationalekonomerna inte klargör när de offentliga finanserna kan gå med underskott motiverat av stabiliseringsskäl. Calmfors utvecklar hur ett "reformutrymme" kan skapas av att offentliga inkomster är automatiskt kopplade till BNP-utvecklingen medan utgifterna styrs av regelverk, som måste ändras för att de ska öka i takt med inkomsterna.

Genom att politikerna ställt upp ett överskottsmål på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel har man försökt att slippa en diskussion om underkottsfinansiering av statsbudgeten i lågkonjunkturer. Många har en dogmatisk syn på underskott och de brukar måla upp vilka hemska konsekvenser det kan bli av underskott: hyperinflation, skenande räntor, statsbankrutt, framtida generationer blir ränteslavar samtidigt som det inte blir några positiva effekter på konjunkturen.

Genom överskottsmålet, som i praktiken är något vagt, har denna diskussion hittills kunnat undvikas. Men bidragande har sannolikt varit att Socialdemokraterna i början av krisen försökte måla upp en bild av regeringen som finanspolitiskt oansvarig och att de stora underskotten från 90-talskrisen skulle återkomma med den borgerliga regeringen. Thomas Östros (S) talade då om ett förestående "ekonomiskt moras" och Calmfors citerar Fredrik Reinfeldt som då ansåg att de som ville ha en mer expansiv politik med stimulanser ville "köra ekonomin i diket". Jag minns hur regeringen då brännmärkte Svenskt Näringsliv som ett "särintresse" när man förordade stimulanser.

Nu är situationen den omvända (sedan 20 sept-12). Calmfors skriver att finansministern idag vill "tillföra energi till ekonomin" just genom en sådan stimulanspolitik. Men han anser inte denna vara motiverad av något "ekonomiskt omtänkande". Det är istället fråga om opportunism och en satsning på en valbudget. "Reformer" på 25 miljarder innebär sannolikt att överskottsmålet överges enligt Calmfors. Det ligger mycket i att man inte kan höja skatter och minska utgifter med 20 mdr kr 2015-17 för att uppnå överskottsmålet.

Eftersom lågkonjunkturen till följd av finanskrisen blivit ovanligt utdragen finns det emellertid skäl att förlänga tiden då man inte kan uppnå överskottsmålet. Calmfors borde därför ha skjutit in sig på regeringens stabiliseringspolitik istället för att se politiken som reformbetingad. Sverige tycks befinna sig i en situation av nästan klassisk keynesiansk skattehöjningsbindning: När konjunkturen behöver stimuleras vidtar man åtgärder som inte går att ta tillbaka när tiderna blir bättre.

Nu är situationen mer komplicerad eftersom det är inkomstminskningar som dominerar. Ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt och sänkt skatt för pensionärer är svåra att frångå om något år. Om statsfinanserna inte förbättras tillräckligt är det andra skatter som måste höjas. Alternativt måste de offentliga utgifterna minskas mera än vad som blir resultatet av oförändrade regelsystem. Det hade varit bättre att sänka skatterna mera generellt med möjlighet att successivt höja dem framöver.

En svag regering efter valet 2014 kan nu hamna i den klassiska situationen att varken kunna höja skatterna eller skära ned utgifterna. Det som då återstår är fortsatt lånefinansiering, överhettning, inflation och räntehöjningar. Det parlamentariska systemet är inte utformat för att i alla lägen kunna bedriva en rationell stabiliseringspolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om reformer, skattesänkningar, statsbudgeten, stabiliseringspolitik, konjunkturer, Calmfors, regeringen, val 2014, nationalekonomi, socialdemokraterna, offentliga finanser, överskottsmål, ekonomi, politik på intressant.se

Måste medelbetygen vara lika i likvärdiga skolor?

Skillnader i medelbetyg mellan olika skolor kan vara följden av att föräldrarna har olika utbildningsbakgrund. Det behöver inte vara ett ökat antal lågkvalitativa skolor och lärare som är orsaken.

Debatten om skillnaderna i den svenska skolan blir alltmer förvirrad. Enligt SvD idag 20/8-13 handlar debatten om kraven på likvärdighet om att "alla skolor ska producera samma resultat, trots att elevsammansättningen skiftar".  Igår 19/8-13 publicerades i DN en debattartikel av Daniel Suhonen, Mats Wingborg och fem läraranknutna debattörer, som bär syn för sägen. Åtminstone de två förstnämnda är socialdemokrater. Ett utdrag:

"Den enskilt viktigaste faktorn för en elevs och en skolas resultat är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Elever med högskoleutbildade föräldrar får i genomsnitt 232,6 meritpoäng i årskurs 9 (2011/12). Det är högt över genomsnittet på 211,4 poäng. Elever vars föräldrar endast har förgymnasial utbildning får i snitt bara 158,1 poäng, vilket innebär att de inte får godkänt i alla ämnen (krävs 160 poäng). Om föräldrarna har en gymnasieutbildning höjs snittet till 195,6 poäng men fortfarande är det en bra bit under genomsnittet."

Kort uttryckt visar de sju vänsterdebattörernas siffror att barn till högskoleutbildade föräldrar har 47,1 procent högre betyg än barn med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning (typ grundskola). Om skolorna ligger i områden där föräldrarna mest hör till den ena eller andra gruppen kommer likvärdiga skolor med logisk nödvändighet att få helt skilda medelbetygsnivåer.

Något bevis för att det skulle ha skett en ökning av antalet lågkvalitativa skolor presenteras alltså inte. Men det är ostridigt att den svenska skolan blivit allt sämre. Det visar även internationella jämförelser. Därför ska man inte bli förvånad att den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 7 700 per år till drygt 11 000 per år sedan 1998. Det motsvarar en ökad andel på 8,6 procent till 12,5 procent 1998-2011/2012. (Det är ingen "procentuell ökning" som artikelförfattarna uttrycker det.) Att detta ens skulle vara ett bevis för att skillnaderna mellan skolorna ökat är svårt att se. Och även om skillnaderna skulle ha ökat kan skolorna fortfarande vara likvärdiga.

Betygsskillnaderna har ökat mellan "socialgrupperna". Läsåret 2007/08 låg de två högre grupperna ett par poäng lägre. Men guppen med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning låg 5 poäng högre (bloggart nov-09). På fyra år har eleverna med sämst bakgrund i föräldrautbildning lyckats sämre trots att debatten om att skolan ska kompensera för socioekonomisk bakgrund varit ganska intensiv. En effekt från ökad invandring av föräldrar med ytterst låg utbildning och med barn som inte varit läskunniga kan dock ha påverkat statistiken.

Den övergripande tendensen till betygsskillnaderna är dock i huvudsak en annan. Alla elever kan inte få betyg i medelområdet. Men dagens egalitärt inriktade skoldebattörer tycks tro detta när man försöker skylla betygsskillnaderna på bristande insatser från skolan och lärarna. Man vill att akademikerbarnen och arbetarbarnen ska ha i stort sett samma betygsnivå. Att betygen till betydande del skulle vara ett resultat av medfödda egenskaper är helt främmande för socialdemokratiska debattörer.

Annat var det när socialdemokratiska skolpolitiker införde s k relativa betyg 1962. Då skulle varken skolan eller föräldrarnas utbildningsnivå kunna kompensera för olikheterna i teoretisk förmåga. Enligt detta sätt att se skulle betygsutfallet alltid bli "normalfördelat" sett på nationell nivå. Man ansåg att 7 procent av eleverna var obegåvade och skulle få det sämsta betyget på en femgradig skala. De endast mera svagt begåvade var 24 procent, de medelbegåvade 38 procent, de bättre begåvade 24 procent och de överbegåvade 7 procent, vilket skulle avspeglas i betygen.

Ändå kunde detta betygssystem ses som progressivt. Den som var "begåvad men fattig" skulle upptäckas av skolan och genom studiesociala åtgärder i kombination med utbyggd gymnasieskola även på småorterna skulle en studentexamen bli möjlig. Cykelbudet skulle inte dömas att fortsätta med okvalificerade arbeten i hela livet om den teoretiska förmågan fanns. Han kunde bli akademiker och hans barn skulle troligtvis senare också bli akademiker.

Konsekvensen av denna utbildningspolitik måste på lång sikt bli att arbetarklassen utarmas på begåvningar. De begåvade arbetarnas barn är idag akademiker. Därför kommer skolstatistiken mer och mer att uppvisa en korrelation mellan betyg och socioekonomisk bakgrund för eleven. Det måste vara fel att skylla detta på att skolorna har olika kvalitet och inte är någorlunda likvärdiga.

Timbro Läs även andra bloggares åsikter om skolan, betygsskillnader, klassamhälle, utbildningspolitik, begåvning, intelligens, likvärdig skola, socialdemokraterna, politik på intressant.se

Hägglund och Kd vill sänka skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer med 8 - 22 %

Idag hade Rapport i TV ett kort inslag om förhandlingarna inför höstens budget. Göran Hägglund (Kd) intervjuades. Hur skulle han få opinionssiffrorna att vända uppåt? Jo, han ville sänka skatten för pensionärerna i första hand - dvs med högre prioritet än ett femte jobbskatteavdrag som också diskuteras. Skattesänkningen för pensionärerna skulle bli 50 till 60 kronor 2014.

Motiveringen för en sänkt skatt för pensionärerna är de stora skattesänkningar som löntagarna fått genom de fyra jobbskatteavdragen som når sitt maximum vid 29 200 kr per månad i lön. Där är skattereduktionen 1 852 kr per månad enligt jobbskatteavdrag.se. Någon kanske kan få för sig att jobbskatteavdraget illustrerar skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer. Men saken är mer komplicerad än så. Pensionärerna har också fått skattesänkningar, men inte på långt när lika stora som för löntagarna.

Göran Hägglund

Det hade därför varit på plats att rapportredaktionen hade frågat Hägglund hur mycket hans föreslagna skattesänkning skulle minska skillnaden i skatt för exempelvis inkomsttagare med 15 000 och 25 000 kronor per månad. Men den frågan slapp Göran Hägglund svara på (av barmhärtighet?).

Skillnaden i skatt är för en person med en inkomst på 15 000 kronor per månad 227 kronor till löntagarens fromma. För en person med 25 000 kronor i månadsinkomst är skatten 729 kronor högre för pensionären än för löntagaren.

Nu kan vi räkna ut att en skattesänkning på säg 50 kronor för pensionären med 15 000 kronor i månatlig pension reducerar skillnaden till 177 kronor. I relativa tal minskar skatteskillnaden med 22 procent.

På samma sätt kan vi räkna ut att en skattesänkning med säg 60 kronor för pensionären med 25 000 i pension reducerar skillnaden till 679 kronor pe månad. Det betyder att skatteskillnaden minskar med 8 procent.

I själva verket kan resultatet av regeringens budgetförhandlingar bli ökade skillnader i skatt mellan pensionärer och löntagare. Om ett femte jobbskatteavdrag skulle införas för 2014 (nu när SD är med på noterna) kan det bli en skattesänkning med 190 till 375 kronor per månad för löntagarna. Det var det förslag för 2012 som sköts upp när SD deklarerade att man skulle fälla det i Riksdagen.

Är det verkligen med 50 - 60 kronor i månaden i skattesänkning för pensionärerna när löntagarna kan få det sexdubbla som ska ge Kristdemokraterna fler röster i valet 2014?

Läs även andra bloggares åsikter om kristdemokraterna, göran hägglund, skattesänkning för pensionärer, jobbskatteavdrag, skatter, pensionärer, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Temperaturen fortsätter att vägra stiga

Den globala temperaturen stiger inte som klimatalarmisterna ständigt påstår att den gör. Diagrammet nedan baserar sig på satellitmätningar av lufttemperaturen.

Temperaturen har slutat att stiga på 2000-talet (Roy Spencer)

 När ska det bli en diskussion om vad som kan tänkas orsaka denna skillnad mellan klimatalarmisternas förutsägelser och de faktiska temperaturmätningarna? Eller förnekar klimathotarna att temperaturen slutat att stiga?

Borde inte denna stagnation i temperaturutvecklingen åtminstone leda till att politikerna i Sverige kan börja avvisa att det skulle vara nödvändigt för Sverige att göra mer än andra länder för att begränsa koldioxidutsläppen?

 Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, global temperatur.temperatur, uppvärmning, miljö, koldioxid, växthuseffekten, miljöpolitik, politik

Ska jobbrapporter för arbetslösa ge bättre matchning?

Tendensen att stressa kvalificerade arbetslösa att även söka jobb som är mer lämpade för svåranställda kan öka långtidsarbetslösheten och försämra marknadens effektivitet. Krav på jobbrapporter kan öppna för höjd a-kassa och den vägen bättre effektivitet.

Från den 1 september 2013 måste arbetslösa varje månad skicka in rapporter om sitt arbetssökande (DN 1/8). Regeringen vill öka kontrollen av dem som lyfter a-kasseersättning och har skjutit till 46 miljoner kronor för ombyggnad av arbetsförmedlingens datasystem. 150 personer ska nyanställas för att sköta den ökade administrationen.

Syftet med nyordningen anges inte men kan rimligen vara ett led i förbättringen av matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare, som man anser inte sköts tillräckligt bra. En följd borde bli att de arbetslösa med ersättning söker fler jobb - i juni 109 000 personer. Men kommer arbetslösheten då att minska?

Matchningen på arbetsmarknaden är ett intrikat problem. Socialdemokraterna har tagit fasta på en kritik som går ut på att företagen har många lediga platser som de inte kan besätta. Det är dålig matchning påstår de och tycks rikta kritiken mot regeringens sätt att låta Arbetsförmedlingen slöa till i förmedlingsverksamheten.

Detta är emellertid enligt min mening  till största delen inte något matchningsproblem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många arbetssökande som skulle passa för den typ av jobb som näringslivet har svårt att hitta folk till. Hur bra sökprocesserna än är skulle det inte gå att tillgodose företagens behov. "Matchningsproblemet" är istället i bästa fall ett utbildningsproblem. Men det kan också vara en följd av orealistiskt önsketänkande hos arbetsgivarna.

Bättre matchning kan minska arbetslösheten om det faktiskt finns arbetssökande till de jobb som finns lediga men där det finns svårigheter för parterna att komma i kontakt med varandra så snabbt som skulle vara möjligt.  Detta problem skulle kunna reduceras om de arbetssökande kunde söka fler jobb per tidsenhet.  Med hårdare kontroll och låg arbetslöshetsersättning är tanken att sökaktiviteten ska kunna hållas intensiv. Men det finns problem även här.

Ett förenklat exempel kan illustrera vad som kan hända. Antag att det finns två kategorier arbetssökande på arbetsmarknaden: ingenjörer och städare. Normalt skulle ingenjörerna vänta tills det finns ingenjörsjobb att söka och det kan ta tid. Om staten kontrollerar ingenjörernas sökprocess hårdare och fordrar att de också söker städjobb kan man få ner deras arbetslöshet genom att de kan få jobb där de är överkvalificerade. Detta reducerar emellertid antalet lediga jobb för städarna. Det tar då längre tid för dem att få jobb. Netto minskar inte arbetslösheten.

Vad vi kan vänta oss av en snabbare sökprocess för dem med "multikvalifikationer" är en ökande långtidsarbetslöshet för dem med få kvalifikationer. De måste vänta längre på att få lämpligt jobb eftersom mera kvalificerade hela tiden tar en del av de passande enkla lediga jobb som dyker upp. Följden av detta blir rimligtvis att en del av de långtidsarbetslösa mer eller mindre slås ut från arbetsmarknaden. Dessa personer fortsätter då att vara arbetslösa även när det blir högkonjunktur och hamnar i det som tidigare kallades Fas 3. Strukturarbetslösheten ökar och Nairu-nivån eller jämviktsarbetslösheten stiger. Den s k beveridgekurvan (samb vakanser och arbetslöshet; källa LO) förskjuts utåt:

Samma antal lediga platser som 2007 gav drygt en procentenhet högre arbetslöshet 2012

 Om även de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle räknas in i kurvan ovan skulle skillnaden mellan 2007 0ch 2012 bli ännu större. Arbetsmarknadens funktionssätt ("matchningen") har alltså försämrats och inte förbättrats som finansminister Anders Borg hävdade för något år sedan. Man kan därför spekulera kring syftet med införandet av jobbrapporter i en annan riktning. Dessa kan ge möjlighet att motverka rekryteringen av överkvalificerade till jobb som bäst lämpar sig för mera svåranställda. I kombination med en höjd a-kassa för de mer kvalificerade (genom en höjning av ersättningstaket) skulle dessa kunna vänta med att söka "första bästa jobb" och därmed förbättra situationen för de svåranställda.

Inför valet 2014 är det dessutom läge att införa populära reformer som en höjning av a-kassan. Detta måste dock göras på ett sätt som gör att Borg inte tappar ansiktet. Ökad kontroll av de arbetslösa med hjälp av månatliga jobbrapporter kan påstås vara en förutsättning för att kunna tillåta en höjd arbetslöshetsersättning.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbrapporter, arbetsförmedlingen, matchning, nya jobb, arbetslöshet, a-kassa, arbetslöshetsersättning, höjd a-kassa, beveridgekurva, arbetsmarknad, fas 3, Anders Borg, ekonomi, politik på intressant.se