Neoreglering - smart government

Vänstern kräver att finanskrisen skall leda till mindre marknad och mera regleringar. Men vilka regleringar behövs för att undvika en ny kris? Är det mera eget kapital i bankerna eller bättre penningpolitik? Vänsterideologi borde inte få ersätta konkreta förslag.

Idag skriver i DN Anders Isaksson om "Vägen ut ur krisen". Det är en artikel om vilka lärdomar man kan dra för att inte hamna i en kris i framtiden samt en del förslag att genomföra i dagens kris. Isaksson tar fasta på ett resonemang från den brittiske näringsministern Peter Mandelson, även kallad "mörkrets furste". Det är fråga om att politiska tänkare på vänsterkanten nu stimuleras av krisen att vidga statens roll och dra upp riktlinjerna för en ideplogisk renässans.

Men vad är det då dessa vänstermänniskor vill genomföra? Något mera långtgående än Mona Sahlins duttande med bidrag och Ams-utbildningar förvisso - men vad konkret? Mandelson kallar den nya politiken "smart government" och Isaksson skriver:

"Lämnad åt sig själv kan inte marknadsekonomin producera ett långsiktigt hållbart välstånd, menade Mandelson, det är staten som ytterst säkrar både dess existens och legitimitet. För att klara globaliseringens fria konkurrens och tillgodose medborgarnas krav på arbete, välfärd och social rättvisa krävs därför en legering av marknad och näringspolitisk aktivism, byggd på samverkan mellan det privata näringslivet och en smart, kapabel och strategiskt inriktad regeringspolitik."

Detta tycker Isaksson är föga originellt. Jag håller med. Det är ju så många regeringar försökt regera utan de för den skull upplevts som särskilt smarta. Men Isaksson problematiserar inte hur vänstern nu skall kunna konkretisera sin nya politik.

Är det fråga om att socialisera en del företag? Eller är det mera arbetsrättsliga regleringar som är framtidens melodi? Kanske det är förbud mot deltidsarbete eller rentav vänsterns paradreform: sex timmars arbetsdag? Eller är det 200 000 fler jobb i offentlig sektor som skall rädda oss från framtida finanskriser och lågkonjunkturer?

Om man verkligen skall försöka eliminera lågkonjunkturer i framtiden finns det egentligen bara två områden för vänstern att flytta fram statens makt: mer finansiella regleringar och mer stabiliseringspolitisk aktivism. Vi kan t ex tänka oss större krav på bankerna att hålla eget kapital i relation till utlåningen. Det betyder att det inte kan lånas ut så mycket pengar som idag. Är det bra? Och skulle en bank som drabbas av förluster klara sig bättre om kravet på eget kapital var större? Är det inte istället så att när förlusterna blivit tillräckligt stora så att den föreskrivna gränsen passerats så är banken på obestånd - vare sig kapitalgränsen ligger högt eller lågt?

Det kanske är marknadsvärderingsregleringen av tillgångarna som är felet? Om finansiella företag fick värdera sina värdepapper till inköpspris istället för varje kvartals marknadspris så skulle inte tillfälliga svängningar på börsen eller kapitalmarknaden leda till omedelbara dominoeffekter. Det skulle betyda att den tidigare säkerhetsmotiverade regleringen var fel. Och vad hade vänstern för åsikt om marknadsvärderingen då den infördes för några år sedan?

Stabiliseringspolitisk aktivism är kanske vad vänstern vill ha? Om exporten sjunker och ingen vill köpa alla Volvo och Saab, hur skulle en stabiliseringspolitisk åtgärd kunna rädda jobben? Varken socialisering eller lagerstöd är några hållbara lösningar. Isaksson har visserligen ett recept i form av att avskaffa förmånsskatten på personalrabatten i bilindustrin. Det skulle snabba upp förnyelsen av bilparken. Men jag kan inte se att personalens egna bilinköp utgör någon betydelsefull räddningsplanka för bilindustrin.

Det som möjligen skulle kunna göras är att låta bilarbetarna jobba med statliga projekt. Isaksson föreslår att man installerar belysning på alla tungt trafikerade vägar. Det är kanske bättre än att bilarbetarna går arbetslösa. Man kan också, som han föreslår, beställa elhybridbilar till statliga myndigheter från Volvo och Saab. Men strider inte det mot upphandlingslagen?

Så vad är det vänstern vill? Skulle Riksbanken ha fört en mer förutssende räntepolitik? Det var naturligtvis fel att höja räntan i september. Men vem kunde ha trott att Ben Bernanke och Henry Paulson skulle låta Lehman Brothers gå i konkurs? Det var först efter denna händelse och schabblet med det amerikanska krispaketet på 700 mdr dollar i Kongressen som alla förstod att det skulle kunna bli en allvarlig kris.

Och när alla trodde på kris så blev det också kris genom de psykologiska spridningseffekter som tydligen finns. Dessa är uppenbarligen dåligt utforskade. Det är kanske behovet av mer forskning på det stabiliseringspolitiska området som är den enda slutsats vi kan dra av dagens kris. Det är knappast detta som är vad vänstern menar med vad jag kallar "neoreglering".

Vi måste kräva att vänstern konkret talar om hur de vill att den fria marknadsekonomin skall trängas tillbaka. Inte skall väl vänstern få vinna framgång på abstrakta och diffusa ideologiska krav som konkret kanske bara betyder höjda skatter?

Andra bloggar om: finanskrisen, ideologi, skatter, stabiliseringspolitik, regleringar, vänstern, socialism, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Karl-Bertil Jonsson och finanskrisen

"Ändamålet helgade medlen" när Karl-Bertil Jonsson ville göra gott med hjälp av sitt juljobb på posten. Att tänja på reglerna var också förutsättningen för att Clintons bostadsminister skulle få igenom bostadslån till socialt utsatta grupper. Denna mentalitet har nu lett till omätliga skador genom finanskrisen.


Vid jul skall vi visa medkänsla för våra svagare medmänniskor. Det anser nog många och ett utflöde av denna uppmaning till altruism är tv-programmet Karl-Bertil Jonssons julafton som brukar sändas på julafton (kl 19). Men det är inte något uppbyggelseprogram för det traditionella gåvobudskapet härlett från de "heliga tre konungarna" och deras gåvor i form av guld, rökelse och myrra till Jesusbarnet. Dessa "tre vise män" som senare har namngetts som Kaspar, Melchior och Balthasar ville hylla den nye konungen med gåvor. Det var naturligtvis en förtänksamhet att visa sin vördnad inför den mäktige - inte en gärd av medkänsla för det fattiga barnet - som drev de tre uppvaktarna.

Men Tage Danielsson har skrivit en julsaga om den unge gossen Karl Bertil som fått juljobb på posten. Där passar han på att omdestinera ett antal julpaket till socialt utsatta personer. För att något lindra tittarnas invändningar mot denna tvångsaltruism demonstreras hur illa valda julklapparna ursprungligen varit och att de avsedda mottagarna därför inte gjort någon egentlig förlust. Sensmoralen i den lilla propagandafilmen från 1975 är att "ändamålet helgar medlen". Att åsidosätta äganderätten och avsändarnas rätt att skicka sina presenter till avsedda mottagare ursäktas med att julklapparna istället gör så mycket mera gott hos de stackars utsatta personerna i filmen. Vi ser ett prov på hur den utilitaristiska moralen kan användas för ett socialistiskt angrepp på det "nonsens" som kallas rättigheter. Det skall gå för sig att "ta från de rika för att ge till de fattiga". Propaganda för omfördelande skatter var kanske Danielssons motiv.

Men moralfilosofer i alla tider har varnat för att låta ett gott ändamål ta över i det praktiska handlandet. Aisopus hade redan på 300-talet före vår tideräkning berättat en fabel om "björntjänsten". Den utarbetades av den franske författaren La Fontaine under andra hälften av 1600-talet: En tam björn upptäckte en fluga på sin sovande herres huvud. Björnen tog då en sten och krossade inte bara flugan utan också sin herres huvud. Goda avsikter har åstadkommit mycket ont här i världen.

Är det inte samma sak med finanskrisens orsaker? President Bill Clinton utnämnde 1993 Henry Cisneros (f 1947) till bostadsminister. Han påbörjade då ett målmedvetet arbete för att sprida ägandet av bostäder till låginkomsttagare och etniska minoriteter. Men det skedde inte genom att staten beviljade subventionerade räntor efter behovsprövning. Istället utnyttjades de halvstatliga företagen Fannie Mae och Freddie Mac. Dessa kunde förmås att köpa in lån som getts till normalt insolventa grupper så att långivarna både befriades från risken och så att de fick mera pengar till ny, icke prima långivning. Dessa lån paketerade sedan Fannie och Freddie om tillsammans med prima lån och sålde vidare till de stora placerarna. År 1995 skulle 42 procent lånas ut till låginkomsttagare. Nivån höjdes sedermera till 50 och därefter till 56 procent (under Bush).

Denna hyllade verksamhet involverade inte dem som i sista ledet skulle få betala den ökade andel fallisemang som naturligtvis skulle bli följden. På något sätt trodde man att förlusterna skulle spädas ut och betalas nästan omärkligt av "de rika". Genom att tänja på reglerna skulle "de goda" kunna ta sig rätten att göra gott på andras bekostnad - precis som Karl-Bertil Jonsson fått för sig i Tage Daniselssons saga. Jag vill hävda att det är samma mentalitet bakom den förment fina berättelsen om Karl-Bertil som den som orsakade finanskrisen.

[Uppdatering: Se sur vänsterkommentar med utdrag från YouTube]

Andra bloggar om: jul, tvångsaltruism, finanskrisen, filosofi, altruism, bolån, omfördelning, filosofi, politik, äganderätt, utilitarism på intressant.se

Reinfeldt antydde sänkt skatt för pensionärerna

Om bromsen för pensionerna slår till kan det bli aktuellt att diskutera ytterligare skattesänkningar för pensionärerna om statsfinanserna tillåter, antydde statsministern i Ekots lördagsintervju. Tillfälliga stimulansåtgärder kunde finansieras med lånade pengar antydde han också.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var gäst i Ekots lördagsintervju 20/12 där han frågades ut av Tomas Ramberg. Enligt påannonsen var det det kommande "skitåret" so stod i centrum. Och nu hotas pensionssytemet av reglerna som kräver sänkning av pensionerna om avkastningen på fonderna blir för dålig (sänkta aktiekurser). Vad kunde staten göra enligt Reinfeldt? Han tänkte inte att staten i första steget skulle skjuta till pengar till pensionssystemet om "bromsen" skulle slå till. Istället antydde han ytterligare skattesänkningar 2010 för pensionärerna. Skulle det bli 400 kronor i månaden i sänkning som motsvarar bromsens effekter? Det svarade Reinfeldt inte på. Vi kan inte köra de offentliga finanserna i diket, var det allmänna svaret.

Prognoserna visar att det blir underskott i de statliga finanserna framöver. Skulle underskottet kunna bli större? Kan man sänka skatterna med lånade pengar? Ja, om de är tillfälliga menade Reinfeldt litet vagt. Vi vill se en varaktig sysselsättningsökning och behålla så mycket som möjligt av tidigare förbättringar. Vi har prövat jobbskattesänkningar och de har fungerat. Även i en lågkonjunktur? Här försökte han göra gällande att de skulle ha effekt. Andra sänkningar skulle kosta 3-4 mkr per jobb.

Frågan kvarstod och svaret var att det var viktigt med bestående förbättringar på sikt. Gör det som ändå långsiktigt är rätt, sade han.

Frågan kom in på att köpa svenskt. Det är många som lever på upplevelser som produceras i Sverige. Maria Rankka på Timbro har kritiserat detta. Hon är inte partikamrat sade Reinfeldt. Hur skulle det gå om alla följde uppmaningen att köpa tjänster producerade i det egna landet? På detta svarade han inte. Vilka föreställningar förmedlas i frihandelsdebatten? Han undvek att explicit svara. Uttalandet att inte köpa kinesiska varor i julklapp var svaret i en debatt om kortvariga stimulanser menade Reinfeldt.

Var det ett misstag att höja medlemsavgiften i a-kassan? Det var ett sätt att finansiera skattesänkningarna. Notan skall inte kunna skickas i osynlighet till skattebetalarna, sade Reinfeldt. För vissa grupper kommer sänkningarna nu att bli så stora att det blir billigare än tidigare att vara med. En tredjedel av de arbetslösa är inte med i a-kassan enligt arbetsförmedlingen - dubbelt så stor andel som 2006 (32 mot 15 procent). Det var ett annat konjunkturläge då, menade Reinfeldt. Vad är det för liv att leva på grundförsäkringen på drygt 7 000 kr/m? Inget bra liv tyckte han. Eller var det 5 500 i månaden som Ramberg efter en stund nämnde? Skillnaden är inkomstskatten vilket inte framgick.

Varför höjs inte ersättningen för de arbetslösa? Svaret på detta var en utläggning om nystartsjobb mm. Frågan kom in på idén på differentieringen av avgifterna. Om det är helt andra skäl som höjer arbetslösheten är väl idén förfelad. Men Reinfeldt menade ändå att det fanns olika risker. Men krisen kommer utifrån? Olika höga löneökningar i krisen var tydligen Reinfeldts tanke (och därmed olika hög arbetslöshet i olika branscher). Reinfeldt var envis och menade att en internationell konkurrensmiljö skulle påverka möjligheterna att ta ut löneökningar. Ett kringgående?

Det finns 60 000 lediga jobb på arbetsförmedlingen framhöll Reinfeldt. Utanförskapet har sjunkit med 30 000 personer var Reinfeldts svar på konjunkturåtgärder på arbetsmarknaden. Han verkade inte förstå frågan vad det var för vits med att pressa ut fler på arbetsmarknaden. Han försvarade arbetslinjen. Folk skall inte kunna säga nej till jobb som erbjuds. Jämförelse med Täby för honom själv kom upp. Det var säkerhetsmotiverat. En lagändring gjordes om statsministerns folkbokföringsort.

Hur rimligt är det att köra på etanol än på bensin? Svaret var effekterna på världsmarknaden. Vi kan inte ha en veckopolitik för koldioxidskatten. Vi använder sådana styrmedel i mycket högre utsträckning än andra länder. Höjd skatt skall också vägas mot andra miljöåtgärder. Svensk bilindustri behöver och kan förnya sig enligt Reinfeldt.

Det var en rad ganska tekniska frågor som togs upp och Reinfeldt undvek oftast att ge konkreta besked. Vi fick intrycket att arbetslinjen även skulle vara en adekvat politik för en lågkonjunktur. Att det skulle bli "för dyrt" med generella åtgärder antyddes mycket hastigt genom att siffran 3-4 mkr per jobb i förbigående nämndes. Här föreligger enligt min mening en felräkning som jag utvecklade igår. Det hade varit intressant om Reinfeldt hade fått utveckla sitt halva medgivande att stimulansåtgärder kan vidtas med lånade pengar. Det enda nya som Reinfeldt kom med var antydningen att det skulle kunna bli mer skattesänkningar för pensionärerna om pensionerna sänktes 2010.

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, pensioner, skatter, finanskrisen, stimulanspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Rädslosparandet förvärrar krisen utan motåtgärder

Krisen beror initialt på en minskad export. Men ca 70 000 jobb förloras genom att hushållens sparande ökar 4 procentenheter av rädla för krisen. Denna effekt skulle kunna bekämpas med stimulansåtgärder på bara 4 procent av BNP och inte med 16 procent som Finansdepartementet tror.

Konjunkturinstitutet (KI) kom idag 19/12 med en ny konjunkturrapport (pressm, pdf). Den innehåller en hel del av bakgrundsbeskrivningar till finanskrisen - internationellt och i Sverige. Men det intressantaste är beskrivningen av hur det privata sparandet förutses fortsätta öka. Detta "försiktighetssparande" eller "rädlosparande" minskar den möjliga privata konsumtionsökningen. En nästan stillastående privat konsumtion förvärrar krisen, som initialt orsakats av minskad export och psykologisk influens via finanssektorerna.

Enligt min mening måste stabiliseringspolitiken för den reala ekonomin nästan enbart begränsas till åtgärder för att förhindra den initiala krisens spridning. Det gäller alltså att motverka den sparandeökning som sker av rädslan för att bli arbetslös eller för att man känner sig finansiellt utsatt i tider med fallande aktiekurser och huspriser. Att försöka kompensera en exportminskning är på kort sikt ogörligt. På litet längre sikt är det möjligt men det gäller att se till att arbetskraften inte binds upp i mindre produktiva verksamheter när det blir en internationell uppgång.

I nedanstående diagram visas hushållens sparkvot (olika definitioner) enligt KI:s prognoser:


Vi ser att sparkvoten enligt traditionell definition nu tenderar att bli lika hög som under 90-talskrisen. Det är en varningssignal. Men själva ökningen både med och utan kollektivt pensionssparande inräknat är också illavarslande. Från 2008 till 2010 ökar hushållens sparande med ca 4 procentenheter. KI förutser i sin prognos att Riksbanken sänker räntan till 1 procent. Därför återstår enbart finanspolitiken för att motverka denna kontraktiva tendens. Vissa sådana åtgärder antas också vidtas av KI.

Exporten förutses minska med 1,3 procent 2009 men öka med 4 procent 2010. Arbetslösheten skall öka nästan 2 procentenheter 2009 respektive 1 året därpå. Orsaken till de förlorade jobben påverkas också av andra faktorer såsom investeringarna och bostadsbyggandet. Båda dessa visar samma tendens som exporten. Grovt kan man därför uppskatta den uteblivna privata konsumtionens effekt till mellan 1 och 2 procentenheter av de arbetslösa eller ca 70 000 jobb.

Hur stor temporär statsfinansiell försvagning skulle det erfordras för att motverka denna förlust av jobb? Finansdepartementet har gjort en del beräkningar av ett sådant problem i samband med att finansminister Anders Borg i tisdags presenterade reviderade prognoser för de närmaste åren.

Finansministern menade tydligen då att en generell efterfrågestimulans skulle bli alltför dyr, t ex en tillfällig momssänkning. "Hushållen sparar ofta mellan hälften och en fjärdedel av sådana tillskott, säger han, och dessutom består hälften av den privata konsumtionen av importvaror." (DN 17/12)

En tabell i det OH-material som FiD presenterade förefaller avse att ge en underbyggnad till Borgs påstående. För att rädda 120 000 jobb krävs en "försvagning av finansiellt sparande" med 4 procent av BNP eller 132 mdr kr om multiplikatorn är 1. Är den 0,5 (pga att hälften sparas?) krävs 8 procent. Och är multiplikatorn 0,25 (pga att hälften är import?) krävs 16 procent av BNP brutto och 14 netto (dvs 528 mdr kr brutto).

Om denna rekonsruktion stämmer tror alltså finansministern att generell stimulans också kan rädda jobben som går förlorade i exportsektorn och genom minskade investeringar. Det indikerar en helt orealistisk syn på vad finanspolitiken skulle kunna åstadkomma. Det är, som jag framhållit, enbart spridningseffekterna som kan motverkas med en efterfrågestimulans som temporärt neutraliserar hushållens "rädslosparandeökning".

Om vi rensar bort den fåfänga förhoppningen att t ex en momssänkning eller inkomstskattesänkning skulle kunna rädda 120 000 jobb (nästan 3 procentenheter) och istället försöker motverka sparandeökningen blir frågan: hur mycket av BNP motsvarar 4 procentenheter av privat konsumtion? Eftersom konsumtionen utgör 47 procent av BNP blir den behövliga stimulansen knappt 2 procentenheter. Möjligheterna för hushållen att delvis spara stimulanserna medför att vi kanske måste ta till dubbelt så mycket för att få den avsedda effekten på konsumtionen.

Men förhållandet att kanske hälften av konsumtionen riktas mot utlandet fordrar ingen ytterligare fördubbling. Den uteblivna konsumtionen har ju redan beaktat detta förhållande. Stimulansen innebär enbart att sparandeökningens negativa effekt på konsumtionen skall eliminineras. Den realistiska, temporära stimulansen motsvarar därför bara 4 procent av BNP och inte 16 procent som antyds av FiD. Rädslan hos Anders Borg för att statsfinanserna skulle försvagas på ett så drastiskt sätt att ingen ville ställa sig bakom en stimulans är alltså ogrundad.

Tabellen från FiD innehåller sålunda två felaktigheter. För det första utgår man från en alltför stor möjlig minskning av arbetslösheten (120' istället för ca 70'). För det andra är det ett tankefel att inte beakta att utebliven konsumtion redan innehåller ett hänsynstagande till att en del av konsumtionen importeras. Vill departementet avsiktligt lägga fram statsfinansiella skräcksiffror för att ta loven av kraven på stimulansåtgärder?

[Uppdatering: Mats Morin på LO resonerar ännu tydligare som Anders Borg enligt ovan i Fokus nr 51/52.]

Andra bloggar om: finanskrisen, stabiliseringspolitik, skatter, stimulanspolitik, sparande, Anders Borg, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Sparandet är ett långsamt pyramidspel

Sparade inkomster blir realkapital som inte går att konsumera. För att kunna konsumera måste det finnas någon som tar över kapitalet i form av eget sparande. Det upptäckte bedragaren Madoff som i årtionden kunde ge hygglig avkastning med hjälp av nya insättnigar.

Vad är sparande? Vår syn präglas fortfarande av det gamla bondesamhällets möjlighet att "spara i ladorna" för kommande svåra tider. Men i praktiken har sparandet inte längre denna karaktär. Det vi sparar idag kan vi inte äta upp i morgon. Sparandet används för investeringar. De består av maskiner, byggnader och anläggningar. Det är bara den lilla andelen lagerinvesteringar som kan konsumeras i framtiden.

Hur kan man då spara till en semesterresa eller till pensionen? Det man avstår i konsumtion nu kommer ju att vara bundet i helt okonsumerbara saker av metall och cement och omöjliga att leva av i framtiden. Den enkla förklaringen är att även utan kapitalbildning kommer nya grupper att finansiera de gamlas "avsparande". Det betyder att så länge de yngre sparar kommer detta att kunna finansiera de äldres negativa sparande genom att de tar över det gamla sparandet. I ett statiskt samhälle motsvarar de yngres sparande bara de äldres pensioner och då registreras hushållens sparkvot som noll.

För att det skall ske någon kapitalbildning måste de yngres sparande vara större än de äldres avsparande. Det betyder att företagen kan göra nyinvesteringar och inte enbart ersätta utslitet realkapital. På så sätt kan det bli större tillväxt i produktionen. Det betyder också att sparandets avkastning (räntor, vinster) måste återinvesteras och vanligtvis också kompletteras med ytterligare avstående från konsumtion. Om en yngre generation någon gång i framtiden skulle sluta spara skulle den då levande äldre generationen bli utan pension. Sparandet kan därför ses som ett långsamt pyramidspel. Eftersom det är långsamt kommer det inte att kollapsa.

Detta upptäckte kanske den i fredags avslöjade finansmannen Bernard Madoff. Han startade för 20 år sedan en hedgefond. Fonden skröt med att år efter år kunna leverera en stabil avkastning på 10-12 procent. Den var inte bäst bland fonder men den levererande trygghet. Avkastningen var nästan lika hög i dåliga tider som i goda. Men fonden var grundad på ett s k Ponzi-upplägg. Benämningen kommer från bedragaren Charles Ponzi som för hundra år sedan betalade avkastning till sina investerare genom att ta pengar från nyinsättningar utan att ha någon reell verksamhet.(Källa DI 16/12).

Madoffs fond avslöjades genom att finanskrisen medförde att en del insättare ville ha ut sitt kapital för att i ett akut läge kunna täcka andra förluster. Om detta inte hade hänt skulle tydligen den amerikanska finansinpektionen SEC inte kunnat upptäcka falsariet före den nu 70-årige Madoffs död. Det tyder på ett systemfel hos granskningsinstitutionerna. Men annars hade falsariet kunnat pågå hur länge som helst. Genom relativt förmånlig avkastning finns det inget incitament för att överge fonden förrän man behöver pengarna. Eftersom investerarna var rika kanske inte uttag behövde göras av personliga skäl ens på ålderdomen. "Sparkapitalet" kunde gå i arv och fortsätta att vara insatt i stor utsträckning. Även avkastningen återinvesterades. Utbetalningarna kunde alltså bli mycket begränsade. Det tyder på att en hel del av de 50 miljarder dollar som Madoff själv uppgivit som förvaltat kapital borde finnas kvar (dock inte återinvesterad "avkastning"). Men han har varit en stor bidragsgivare till allt från konst till medicinsk forskning samt gett bidrag till politiker som Hillary Clinton. Så en hel del av pengarna kan ha försvunnit den vägen. Hans exklusiva bostäder borde däremot kunna användas för återbetalning.

Så länge inte investerarna behövde ta ut mer pengar än vad nyinsättarna bidrog med skulle Madoffs fond kunnat fortleva. Folk hade trott att de ägt pengar som inte fanns. Men även vanliga sparare äger pengar som inte finns. Så vad är skillnaden? Den är samhällsekonomisk. Madoff bidrar inte till några nyinvesteringar. De "investerade" pengarna går i hans fond till konsumtion. Riktigt sparande bidrar till realkapitalbildningen. Men det paradoxala är att Madoffs fond skulle ha kunnat finansiera en hel del av deltagarnas pensioner så länge som fondens verksamhet inte blev så avvikande att den avslöjades.

Andra bloggar om: finanskrisen, falsarier, bluff, pyramidspel, sparande, kapitalbildning, investeringar, nationalekonomi, Wall Street, ekonomi på intressant.se

Stabiliseringspolitikens begränsningar

Ekonomisk stabilitet i ett avancerat ekonomiskt samhälle kan principiellt uppnås antingen genom att större obalanser förebyggs eller att dessa, när de uppkommer, effektivt kan bekämpas genom stabiliseringspolitiska åtgärder.

Den förebyggande metoden, som inte har diskuterats särskilt mycket, kan t ex gå ut på att återgå till guldmyntfot eller att försöka sig på mer eller mindre socialistisk planekonomi. Föreställningen finns nog att detta riskerar att lägga band på effektivitet och tillväxt. Därför skulle det vara bättre att lita på stabiliseringspolitiken.

Men stabiliseringspolitiken är inte alls så effektiv som politiker och ekonomer trott sedan 1930-talet. Detta beror på en kombination av oväntat stora hanteringssvårigheter och att de stabiliseringspolitiska medlen inte fungerar som den enkla teorin förutsagt. Bidragande till hanteringssvårigheterna har också varit att någon kraftig obalans inte inträffat sedan 1920/30-talen. Därför har någon färsk, praktisk kunskap inte kunnat byggas upp. En annan orsak är att finanspolitiken till stor del har övergetts till förmån för penningpolitiken vilket medfört att man trott att kristendenser alltid kan mötas med räntesänkningar. Dessa medel beskrivs i min artikel 3/11 om tre slags stimulansåtgärder.

Sammanfattningsvis kan man se på stabiliseringspolitiken utifrån möjligheterna att vidta åtgärder vid rätt tidpunkt och utifrån möjligheterna att rikta dem mot den primära krisen eller mot dess spridningseffekter.

Det förefaller vara oerhört svårt att sätta in åtgärder vid rätt tidpunkt. Det beror på eftersläpningstendenser ("lags") som först är av statistisk natur, därefter tar det tid att uppmärksamma statistiska avvikelser och att utvärdera huruvida dessa är allvarliga. Efter detta vidtar en beslutsprocess som genom att det finns så många olika uppfattningar om stabiliseringspolitiken riskerar att ta lång tid - i varje fall om det inte är centralbankens direktion som har att fatta beslut. Efter detta skall åtgärderna implementeras vilket kan ta lång tid om det är fråga om tidigareläggning av offentliga investeringar. Även räntesänkningar tycks vara svåra att implementera på marknaden, vilket indikerar att penningpolitiken inte riktigt fungerar enligt läroboken (boräntan kan stiga när styrräntan sänks). Effekterna av räntesänkningar tar sedan lång tid innan de får någon verkan. Det kan röra sig om 1-2 år.

Ett annat problem av mera principiell natur är svårigheten att se skillnaden mellan att bekämpa den primära krisen och att motverka spridningseffekter. I USA har det två gånger på hundra år uppstått en kraftig obalans i bostadbyggandet som därefter lett till omfattande krisproblem. Om man byggt för många bostäder finns det inga möjligheter att göra detta ogjort. Det som är möjligt är att subventionera bostäder med lågräntepolitik, subprime-regler eller direkt (bostadbidrag och räntebidrag är metoder praktiserade i Sverige). Men detta riskerar att enbart uppskjuta och förvärra krisen. Vad som teoretiskt är möjligt är att tidigarelägga offentligt byggande och liknande så att byggnadsarbetarna får jobb. Men i praktiken faller detta på tidseftersläpningar.

Om det istället är exporten som fått svårigheter är det också svårt att bekämpa en sådan nedgång. Bättre exportkrediter är en liten möjlighet, i synnerhet om exportsvårigheterna sammanhänger med utländska kreditåtstramningar. Teoretiskt skulle bilar som inte kan säljas på export kunna säljas på hemmamarknaden och slå ut en del import. Men statliga åtgärder för att befrämja detta måste ses som likvärdiga med handelshinder som inte är tillåtna enligt internationella avtal. Några bilarbetare kan naturligtvis få jobb på hemmamarknaden om den kan expandera genom stimulansåtgärder. Men på kort sikt är detta inte något betydelsefullt och om den psykologiska kriskänslan får sprida sig är det osannolikt att det blir någon expansion.

Det är istället de sekundära effekterna av en initial kris som kan motverkas. Detta kan ske både genom förtroendeskapande åtgärder och genom åtgärder som flyttar det privata sparandet i tiden. En kris är ofta sammankopplad med svårigheter i det finansiella systemet. Därför är det angeläget att snabba åtgärder vidtas för att hindra bankerna att strama åt krediterna och marknadsräntorna från att stiga. Det får inte gå som vid den svenska 90-talskrisen där krediter sades upp för tiotusentals småföretag så att mer än 50 000 gick i konkurs. Medlen är t ex insättningsgarantier, kreditgarantier för bankerna och kreditgivning från centralbanken.

När allmänheten genom sensationsbeskrivningar i massmedia får intrycket att en allvarlig arbetslöshetskris hotar brukar sparandet öka. Det är en följd av att många befarar att de kan bli arbetslösa och några faktiskt blivit det. Stabiliseringspolitiken kan då öka hushållens efterfrågan och motverka den privata sparandeökningen. När tiderna blivit bättre måste dock en minskning av det privata sparandet kompenseras genom en motsvarande ökning av det offentliga sparandet. Stabiliseringspolitiken kan i detta fall inte använda sig av medel som svårligen kan reverseras när tiderna blivit bättre. Att en del av effekterna går utomlands eller medför ökat sparande är däremot irrelevant i den mån dessa effekter blir omvända i högkonjunkturen.

Om däremot stabiliseringspolitiken inte kan öka den privata efterfrågan är det däremot problematiskt att förhindra en spridning av den primära krisen. Ett argument för detta är att allmänheten vid en svagare finanspolitik blir ännu mer orolig och tror att sociala förmåner måste dras in. Sparandet kan då kanske öka mera än själva efterfrågeökningen och medföra att stimulansåtgärden blir kontraproduktiv ("ricardiansk ekvivalens"[EU pdf]). I Sverige kan man dock se att hushållssparandet minskade under 1980-talet trots att budgetunderskottet ökade.

Ett annat argument är att ökad efterfrågan genom statlig upplåning utomlands eller i centralbanken är omöjlig eftersom alla resurser redan används och inflation hotar. Detta verkar dock bero på en förväxling av en åtgärd vid full sysselsättning med en som vidtas för att förhindra en extra sysselsättningsminskning.

Jag vill ännu en gång peka på slutsatsen att det hade varit bättre om penningmängden hade kunnat ökas i en stabil takt i paritet med produktionsökningen enligt vad Milton Friedman föreslagit. När så inte har skett borde stabiliseringspolitken bedrivas med större förstånd. Sådana experiment som USA:s finansminister Henry Paulson ägnade sig åt när han ville straffa de "giriga" genom att statuera exempel och låta Lehman Brothers gå i konkurs 15/9 borde inte ha fått förekomma. Den stabiliseringspolitiska forskningen har varit eftersatt. Vad vi ser är stabiliseringspolitikens kris.

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskrisen, räntan, skatter, banker, nationalekonomi, guldmyntfot, politik, ekonomi på intressant.se

Stabiliseringspolitiken hankar sig framåt

Nu vidtar man sent omsider både penningpolitiska och finanspolitiska stimulanser. Var finns de som forordar att man skall vara passiv? Eller ar passiviteten enbart att rekommendera nar ekonomin ar i balans?

Både Riksbankens rantesankning med 175 punkter och regeringens lilla krispaket på 23 mdr på 3 år visar på en stabiliseringspolitisk forvirring som har sin yttersta orsak i att politikerna och ekonomerna inte ar overens om hur ekonomin fungerar. Det finns egentligen bara tre huvudåtgarder som kan vidtas nar en kris seglar upp: 1) Passiv politik som bygger på stabilisatorer, 2) Finanspolitik och 3) Rantepolitik.

1) En passiv politik forordas av mera okonventionella ekonomiska skolor och ekonomer. Ofta forvaxlar man en principiellt rekommenderad obenagenhet att gora statsingripanden från borjan, nar ekonomin ar i balans, med uppfattningen att detsamma ar att rekommendera nar ekonomin ar i svangning (galler ofta diskussionen om guldmyntfot). Om man skulle kunna undvika svangningar genom att inte låta staten ingripa skulle ingen komma på att krava sådana eftersom anledningen då saknades.

1a) Ett sarskilt problem uppkommer nar den passiva politiken har att ta stallning till de automatiska stabilisatorernas effekter. Nar ekonomin forsamras okar utbetalningarna av arbetsloshetsstod och socialbidrag samtidigt som skatteintakterna sjunker. Detta verkar stabiliserande genom att spridningseffekterna från den initiala nedgången går långsammare. Dessutom uppstår så småningom påfrestningar på statsfinanserna (ex den svenska 90-talskrisen). Dessa dyker dock inte upp i allmanhetens medvetande forran med fordrojning. Just detta medvetande har namligen eventuellt en sarskild effekt på hushållens sparande enligt teorin om "ricardiansk ekvivalens".

1b) En ortodox uppfattning av det passiva slaget tar fasta på att automatiska stabilisatorer också innebar en sorts "aktiv" okning av budgetunderskottet. Vid en kris bor alltså staten hoja skatterna och skara ned utgifterna for att hålla budgeten i balans. Denna uppfattning ar bitvis foretradd i den svenska debatten av både Thomas Östros och Anders Borg och har kritiserats som budgetfundamentalism. Ett trick for att undkomma dilemmat med skattehojningar i borjan av en kris ar att ha ett stort overskott i utgångslaget.

2) Med en inriktning på finanspolitik måste regeringen vidta ofinansierade skattesankningar och utgiftshojningar. Detta strider naturligtvis kanslomassigt mot alla amatorekonomers satt att gora analogier mellan ett hushålls och statens ekonomi. Utan ekonomisk utbildning tror man att staten måste agera på samma satt som hushallen. Det ar detta fenomen som ocksa bidrar till att man kan stalla upp en teori om "ricardiansk ekvivalens". Om hushållen faktiskt tror att statens budgetunderskott bidrar till att pensioner, a-kassa, sjukforsakring, barnbidrag och liknande måste skaras ned eller avskaffas blir det ekonomiskt rationellt for den enskilde att drastiskt oka sitt sparande. Då blir finanspolitiska åtgarder verkningslosa eller rentav kontraproduktiva. Anders Borg har hanvisat till denna effekt som forklaring till att han inte velat ta till kraftiga motåtgarder.

Vad blir då effekten av finanspolitiken i princip? Om exporten minskar kan i dagens lage en skattesankning knappast få igång någon importkonkurrerande produktion av betydelse. Daremot kan en forbattrad exportkreditgivning underlatta for exporten - i synnerhet om minskningen beror på att koparna i utlandet drabbats av kreditåtstramningar. Den initiala nedgången kan dock inte i stora delar motverkas. Det ar bara spridningen som kan bekampas. De som befarar att bli arbetslosa i exportsektorn okar sitt sparande och orsakar att personer på hemmamarknaden mister jobbet osv. Den finanspolitiska motåtgarden ar då att ersatta sparandeokningen med ny efterfrågan. Detta kan på ett tidigt stadium isolera krisen till den initiala sektorn.

Problemet ar dock vad som hander på langre sikt. Nar ekonomin forbattras och exportforetagen vill investera kommer också det okade sparandet hos hushållen att kunna konkurrera om resurserna. Konsumtionsokningen kan bli for stark och oka inflationen. Om detta hotar sager teorin att privat konsumtion och offentlig sektor måste hållas tillbaka. I ett demokratiskt samhalle med ekonomiskt outbildade politiker och valjare ar emellertid detta fruktansvart svårt. Finanspolitikens andra fas har darfor alla chanser att misslyckas.

3) Ett satt att komma runt finanspolitikens svårigheter ar att forlita sig på penningpolitiken och ranteandringar. Men om rantan hojs i finanspolitikens andra fas blir rantan hogre an annars. Detta kan dock inte spela någon storre roll for investeringarna eftersom de andå måste kalkyleras med betydligt storre forrantningsrisker an några procents hogre stryrranta.

Penningpolitikens principiella effekter ar grovt sett att en kompenserande konsumtionsokning kan astadkommas genom en tidigarelaggning av lantagning hos hushållen. Rantan sankas och då lånar en del hushåll till konsumtion som de annars skulle ha lånat (eller sparat) till senare. Nar ekonomin forbattras och exportforetagen vill investera hojer man styrrantan och hushållen skjuter upp sin konsumtion. Teoretiskt verkar rantepolitiken vara sakrare an finanspolitiken.

Ett problem med penningpolitiken ar dock att rantan hålls for låg alltfor lange med risk for "bubblor" som foljd. Dessutom har det visat sig att rantepolitiken inte fungerar som den forvantats enligt teorin. Styrrantans sankning har inte spritt sig till borantorna som den borde och darfor har rantepolitiken blivit mindre effektiv.

En god del av forlusterna for den svenska samhallsekonomin har enligt min mening orsakats av att politikerna och ekonomijournalisterna inte varit på det klara med vilka mojligheter och effekter stabiliseringspolitiken egentligen har. Ytterst trodde man val att varldsekonomin var 'osankbar'.

(Skrivet med engelskt tangentbord i SA.)

Andra bloggar om: stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, finanskrisen, räntan, skatter, banker, nationalekonomi, guldmyntfot, politik, ekonomi på intressant.se