Varför går det dåligt för de nya moderaterna?

Skattepolitiken baserad på jobbskatteavdragen saknar äkthet och utgör ett ödesdigert brott mot vad som kallats "moderat classic". I själva verket ser vi ett komplement till arbetsmarknadspolitiken som aldrig haft någon riktig trovärdighet - särskilt inte när arbetslösheten stiger. Under tiden har den gamla ideologin vissnat i brist på näring.

I tidskriften Fokus nr 42/13 skriver Torbjörn Nilsson en lång analys av Moderaternas nuvarande situation med tillbakablickar ända till Gösta Bohmans tid. Rubriken är "Underbara dagar ligger bakom oss". Det är en alludering på Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Men egentligen försöker han besvara sin inledande fråga: Varför går det dåligt för de nya moderaterna?  Svaret tycks vara komplicerat. Nilsson har intervjuat ett trettiotal moderater på olika positioner för att få svar.

Nilsson börjar med en intervju med Lars Tobisson som just kommit ut med en biografi över Bohman (som jag håller på att läsa). Striden mellan Bohman och Yngve Holmberg är central. " Poängen: det är farligt när man inte vårdar ett parti, oavsett om problemet är interna gräl, policyutveckling eller profilering ut mot väljarna."

Tidigare kampanjmakaren Peje Emilsson får beskriva hur mycket av vad Per Schlingmann nu iscensatt redan prövats och inte visat sig fungera. Istället satsade man på fördjupning; Nilsson refererar: "Under många slitsamma år tog de strid om själva synen på samhället, staten, stålarna. 1980 höll Gösta Bohman sitt tal i Uppsala där liberalismen sattes före konservatismen. De krävde valfrihet och vann den. Steg för steg formades en ny tidsanda, där konkurrens och reklam-tv och självständig riksbank blev självklarheter."

Nilsson pekar på de gamla moderaternas arv, att de flyttade den politiska mitten högerut och gjorde omöjliga saker möjliga. Emilsson avslutar med ett (omedvetet kontingent) uttalande:

"Det fascinerande är ju att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sänkt skatterna mer än vad Bo Lundgren trodde att han kunde göra. Men de har inte basunerat ut det på gator och torg."

Artikeln fortsätter med Cecilia Stegö Chilò, som inte är imponerad av vad de nya moderaterna åstadkommit. "Om man ser till det vi bildade opinion för i alla år, och faktiskt vann ett starkt stöd för, så tycker jag inte att den här regeringen har förvaltat det särskilt väl. Vi har fortfarande stora problem med storskaliga och dåligt fungerande offentliga system – som inom sjukvården, men det problematiserar man inte. Vi har fortfarande dålig flexibilitet på arbetsmarknaden, straffskatt på utbildning och framgång, och en försvarspolitik som inte hänger ihop."

Man kan fråga sig vad de här personerna som myntade begreppet "moderat classic" egentligen har för relevans idag, filosoferar Nilsson. Och han relaterar en anekdot från i somras med K-G Bergström  och Carl Bildt efter Fredrik Reinfelds sommartal (2013) där Bildt erkänner att han omfattar en rad inrikespolitiskt förlegade ståndpunkter (t ex om värnskatten). Det var två månader sedan. "Då såg moderaterna på ytan fortfarande ut som ett parti som mådde bra. Det gör de inte längre."

En orsak, menar Nilsson, finns i Dagens Nyheters reaktion efter sommartalet. "Gäsp, sa den liberala ledarsidan." Och därefter pekade man på en avgörande skillnad mellan moderaternas politik 2006 och den 2013.

Då (-06) hade Fredrik Reinfeldt ett problem – utanförskap kallade han det – som han hävdade skulle lösas med skattesänkningar. Nu torgförde han endast skattesänkningarna. Utan att ha ett problem. Det var ett problem. (enl DN)

Problemet med utanförskap och jobbskatteavdrag är enligt min mening centralt för hur de nya moderaterna uppfattas. Det är här Torbjörn Nilssons analys spårar ur. Han har naturligtvis rätt i att krisen inte bara, som en del moderater tror, beror på "tafflig mediahantering".  Skattesänkningsviljan har enligt SOM minskat sedan 2006 och Nilsson försöker spåra bakomliggande tendenser. Enligt Nilsson ligger dessa i att moderaternas problemformulering "ska vi ha ha ett bidragssamhälle eller ska vi satsa på en arbetslinje?" inte längre accepteras av väljarna. Det skulle vara intressant om det kunde redovisas belägg för just denna omsvängning i väljarkåren.

Jag skulle istället vilja hävda att de nya moderaternas skattepolitik redan från början saknade äkthet. Valet 2006 vanns inte på det första jobbskatteavdraget. Den skattesänkningen var enbart ett komplementärt instrument i arbetsmarknadspolitiken. Huvudproblemet var att bidragstagandet hade blivit alltför utbrett under Göran Persson. Det berodde på en medveten strävan att "frisera" arbetslöshetssiffrorna med hjälp av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Alliansen gjorde diffusa hänvisningar till att bidragen blivit så frikostiga att många egentligen arbetsföra istället föredrog ett bekvämt liv som eviga bidragstagare. "Strama upp reglerna och sätt dem i arbete" var undermeningen i det valvinnande budskapet.

Reglerna blev verkligen mycket mer rigorösa vilket också drabbade ersättningen från A-kassan. Försämringarna genomfördes under stort gny medan skattesänkningarna för det stora flertalet inte utannonserades särskilt tydligt. Många såg enbart att det blev dyrare att vara med i A-kassan. Ingen talade om att detta uppvägdes av skattesänkningar för de flesta. Detta måste betecknas som misslyckad social ingenjörskonst i den högre skolan.

Själva syftet med jobbskatteavdragen misstroddes redan från början. Syftet byggde på föreställningen att det fanns massor av jobb att söka men som förblev obesatta eftersom det var mer lönsamt att lyfta bidrag. Någon undersökning som visade att det fanns alltför små skillnader mellan arbete och bidrag presenterades aldrig. Det bara påstods att det i vissa fall var ren förlust att arbeta. Och var det inte sådana tendenser som de skärpta bidragsreglerna skulle stävja?

Ytterligare en anomali utgjorde motsättningen mellan den politiska viljan att förtidspensionera så många arbetslösa som möjligt för att få bättre siffror och föreställningen om den individuella viljan att få ta emot bidrag istället för att ta något av alla de jobb som skulle finnas. När så konjunkturerna försämrades och arbetslösheten steg också av denna anledning blev det alltmer uppenbart att jobbskatteavdragen i sig inte kunde bidra till fler jobb. Kvar fanns en konsumtionsstimulerande effekt i den mån skattesänkningarna inte finansierades med åtstramningar.

Ideologiskt var jobbskatteavdragen en främmande fågel i skattepolitiken. De hade ju samma funktion som övriga tämligen doftlösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hur skulle de kunna engagera alla dem som såg skattesänkningar som frihetsbefrämjande eller riktade mot ett orättvist bestraffande av extraarbete, övertid, ansträngning, utbildning och förkovran? Brottet mot "moderat classic" var gigantiskt.

Härutöver upphörde den principiella kritiken mot den offentliga sektorn och särskilt dess tendenser att utveckla ineffektivitet. Så länge det finns en kritisk tidsanda finns det också en beredvillighet att sänka skatterna och överföra offentlig verksamhet till marknader och avgiftsfinansiering. Men det verkar helt orealistiskt att tro att det skulle finnas en opinion för skattesänkningar som ett medel för arbetsmarknadspolitiken. SOM-institutets registrering av sjunkande vilja att stödja skattesänkningar är helt följdriktig. Den viljan håller på att vissna i brist på näring.

Att det börjar gå dåligt för de nya moderaterna kunde man se redan före valet 2010. Men den ekonomiska krisen och den inkompetenta Mona Sahlin (S) som svängde åt vänster, dolde de strukturella svagheterna. Arbetslinjen, arbetsmarknadspolitiken och jobbskattetanken höll inte så länge. I brist på annan politik är det naturligt att det blir svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, reinfeldt, anders borg, jobbskatteavdrag, arbetslinjen, Fokus, moderat classic, val 2014, skatter, politik på intressant.se

Magdalena Andersson (S) suddar ut politikens skiljelinjer

Skillnaderna mellan moderat och socialdemokratisk politik blir allt mindre. Beskeden från finansministerkandidaten förstärkte denna bild. Hon undvek nogsamt att ge besked om skattehöjningar. Och några konkreta skillnader i välfärdsplanerna framkom inte.

I Ekots lördagsintervju 26/10 -13 var Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson gäst. Hon utfrågades av Monica Saarinen. Den första frågeställningen handlade om beskedet från finansminister Anders Borg i TVs Rapport igår att riskkapitalbolag ska förbjudas äga skolor från 2015.  Det är fullt rimligt att få bort det "rena rama Vilda Västern" vi haft på friskoleområdet sade Andersson. Men S har ju inte velat gå så hårt fram? Det är bra att de borgerliga ansluter sig till vår politik och det är bra att man försöker komma tillrätta med de allvarligaste problemen. Riskkapitalföretagen borde nog sälja sina skolor om de inte kan tänka sig ett verkligt långsiktigt ägande.

Magdalena Andersson (S)

Nästa ämne var oppositionens misslyckade försök att stoppa höjningen av brytpunkten för betalning av 20 procents statsskatt. Det är fråga om en sänkning av marginalskatten med 20 procentenheter för ett mindre antal personer, som tjänar upp till några tusenlappar mera än 36 000 kr/månad.. Men oftast beskrivs denna marginella reform på 3 mdr kr som en onödig och orättvis sänkning av skatten för "de rika" med upp till 250 kr/mån. En förment objektiv journalist kan lätt avslöja var de personliga sympatierna finns genom att omedvetet använda det socialistiska perspektivet.

Men Saarinen beskrev inte sakfrågan särskilt djupt. Karin Pettersson i AB fick fördöma schabblet i en bandat inslag. TCO-chefen har ansett att detta är budgetens bästa skatteförslag. Nu beskrevs det som en skattesänkning för en miljon löntagare. (Det måste vara att låta fel perspektiv dominera. Det var väl marginalskattesänkningen som var det viktiga?) Att låna till skattesänkningar var förkastligt ansåg Andersson. Hon svarade undvikande på frågan om hon ville driva frågan i valrörelsen (om stoppandet skulle misslyckas definitivt).

Andersson var kritisk till att regeringen inte förankrade sina förslag i Riksdagen. S skulle minsann inte lägga fram osäkra förslag. Men hon trodde att de borgerliga skulle ha gjort likadant som S i brytpunktsfrågan. Ett femte jobbskatteavdrag på 12 mdr kr ska inte rivas upp utom att det ska trappas ner vid början för löntagare med 60 000 kr/mån. Det förra förslaget med 50 000 var ingen stor sak. Pensionärerna skulle vidare få lägre skatt.

Vad är det socialdemokratiska i S-politiken?  Varför går man inte fram med ökad välfärd och högre skatter? Jag förstår att det finns en otålighet - vi föreslår en del skattehöjningar.sade Andersson. M har sagt att välfärden ska gå före skattesänkningar, noterade Saarinen. Andersson menade att M intagit samtliga ståndpunkter den senaste veckan. Vi ska lyfta fram framtidsfrågorna. I Nacka ville hon bevara kundvalsmodellen. Är det inte att alltför mycket tillfredsställa medelklassen så att ingen vet vad som är S-politik? Oklart svar.

När kommer pensionärerna att ha lika hög skatt som löntagare? Det kunde Andersson inte svara på. Vi har 35 000 långtidsarbetslösa ungdomar. Vi ska höja taken i försäkringssystemen först.. -Enligt KI behövs 80 mdr kr fram till 2017. Andersson kunde inte bedöma detta men ville driva en mindre expansiv politik. Det viktigaste är att få upp sysselsättningen och ner arbetslösheten. Det behövs mer utbildning. Men om det inte blir så, varifrån ska pengarna komma? Svaret blev återigen utbildning och matchning. Även satsningar på näringspolitik var viktigt. Men om det blir en långvarig lågkonjunktur, vilka skatter ska då höjas? Det fick vi intget svar på.

Det låter som en politik för bra väder sade Saarinen. Vilka skatter vill ni höja? Svaret blev inte konkret. Överskottsmålet var viktigt. Avslutningsvis diskuterades att 70 000 flyktingar skulle tas emot nästa år. Fler kommuner måste ta emot flyktingar men det ska vara frivilligt, menade Andersson. Det borde vara självklart. Att ge tillfälligt visum att få ta sig till Sverige var en fråga på europeisk nivå.

Den riktigt intrikata frågan som blir resultatet av moderaternas omsvängning när det gäller skattesänkningar under nästa mandatperiod diskuterades inte. Andersson kom undan med att hävda att det kommit motstridiga besked. Men om valrörelsen kommer att handla om fortsatta satsningar på välfärden och inga skattesänkningar kommer situationen rimligtvis att utvecklas till krav på politiska skillnader. Kommer S i ett sådant läge att bjuda över M med mera välfärd och verkligt påtagliga skattehöjningar? Det var naturligtvis en fråga som den lätt byråkratiska Magdalena Andersson inte var mogen för.

Finansministerkandidaten klarade att svara på alla (ganska snälla) frågor. Men räcker det för att göra henne till en intressant politiker?  Det finns så gott som inga skillnader mellan S och M - i varje fall inga viktiga. Det gör politiken tråkig. Man kan väl i längden inte ha politiker som går in för att sudda ut politiken? Blir följden inte politikerförakt?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Magdalena Andersson, skatter, skattehöjningar, välfärd, moderaterna, regeringen, val 2014, utsuddad politik, ekonomi, politik på intressant.se

Ska skatteoppositionen upphöra?

Sänkta skatter var skatteoppositionens sista halmstrå. Det är länge sedan debatten handlade om skatter och offentlig effektivitet, skatternas omfördelande verkningar, skatternas skadeverkningar och skatternas frihetsinskränkande effekter. Behövs det inte en uppryckning?

Moderaternas stämma och Alliansens utspel inför denna kan bli en milstolpe i opinionsbildningen för högre skatter (bloggart 20/10 2013). Framtida historieskrivning kanske då pekar på dessa dagar i oktober som vändpunkten för skatteoppositionen - en idéströmning som pågått sedan Andra Världskrigets slut. Men naturligtvis hade marken förberetts genom att den principiella skattefrågan hade tonats ner sedan ett årtionde. Jag vill peka på en viktig tidpunkt: det moderata förlustvalet 2002 som (felaktigt) tolkades som en reaktion mot skattesänkningar som principiell idé.

På ytan ser det ut som att Socialdemokraternas planer på att försöka få valrörelsen 2014 att handla om välfärden kontra sänkta skatter skulle ha utöst en omvändelse under galgen och en genomgripande omorientering inom Alliansen. Hotet kan illustreras med Aftonbladets kampanj som lanserades 17/10 under nedanstående emblem:

Det kan onekligen förefalla som om omvändelsen delvis varit improviserad eftersom det under de avgörande oktoberdagarna lämnades motstridiga besked från Moderaterna. Men det kan även finnas taktiska motiv bakom detta. Problemet för skatteoppositionen är att omsvängningen satt ordentliga avtryck i opinionen. Så här kommenterade Ewa Stenberg i DN vad finansministern sagt under stämman i Norrköping:

"Anders Borg räknade upp flera satsningar som han prioriterar högre än jobbskatteavdrag om M vinner valet: fler undervisningstimmar i skolan, fler karriärtjänster för lärare och fler lärlings- och yrkes­introduktionsplatser (viktigast). Därefter obligatorisk sommarskola, investeringar i forskning och infrastruktur och åtgärder för att stimulera byggandet."

Man kan raljera över att Anders Borg övergivit skatteoppositionen. Men omsvängningen implicerar sannolikt viktiga konsekvenser för den framtida politiken.

 

Ska den principiella skatteoppositionen upphöra?  Det finns ett antal frågor som då upphör att ha aktualitet. Den första är frågan huruvida höjda skatter för att kompensera för byråkratiseringen och produktivitetsminskningen i den offentliga sektorn ska accepteras. Skolan är ett typiskt exempel. Enligt OECD har hela utbildningssektorn tagit i anspråk 6,5 procent av BNP såväl 2000, 2005 som 2010 (Ed at a Gl 440 s, tab B2.1; pdf). Samtidigt har studieresultaten blivit sämre.

En andra fråga är huruvida omfördelningen med hjälp av skatter och offentliga utgifter ska drivas så långt som i Sverige. Om inte denna fråga hålls aktuell får vi tendenser från låginkomsttagarhåll att ifrågasätta barnbidrag och andra förmåner för dem över genomsnittet. Man gör gällande att de som tjänar mer än andra får förmåner på dessas bekostnad.

En tredje fråga är skatternas skadeverkningar. Den måste ständigt hållas aktuell annars får vi en diskussion om höjda marginalskatter, avskaffandet av RUT och ROT och liknande.

En fjärde fråga är skatternas allmänt frihetsinskränkande verkningar. Istället för skatter kan man ha avgifter för i princip allting utom kollektiva nyttigheter. Den diskussionen borde ständigt föras på olika plan.

Av min uppräkning av frågor framgår att skatteoppositionen har varit näst intill avsomnad ganska länge...

Är inte en uppryckning motiverad?

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skattepolitik, skatt, frihet, omfördelning, skadeverkningar, offentlig sektor, välfärd, avgifter, regeringen, moderaterna, Anders Borg, ekonomi, politik på intressant.se

Ska välfärdshögern få förlora valet 2014?

Om moderatledningen anar att valet kan förloras är det motiverat att fundera på vilken fråga man ska falla. Alternativen är ökad välfärd respektive fortsatta skattesänkningar. Den fråga man inte väljer kan man sedan driva i opposition.

Nu är det inte skattesänkningar som ska gälla som vallöften (DN) för Alliansen nästa mandatperiod. Detta klargjordes av partiledarna i veckan och fastställdes ännu tydligare av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg under den idag avslutade moderatstämman i Norrköping (DN). Men moderaterna sände också ut motstridiga signaler genom att tala om att skattesänkningar var prioriterade om det skulle uppstå ett samhällsekonomiskt utrymme.Detta har Magdalena Andersson (S) och Ekot (Tomas Ramerg) tagit fasta på. Andersson talar dock om "skatteångest" (di).

Frredrik Reinfeldt på stämman i Norrköping

Går man till Reinfeldts avslutningstal idag 20/10 på stämman finns det dock inget om fortsatta skattesänkningar där. Inte heller i kvällens inslag i Agenda med Reinfeldt betonar han skattesänkningar. Det ska istället satsas på skola och utbildning före ev skattesänkningar. Det förefaller vara mest sannolikt att Moderaterna genom att betona satsningar på välfärden före skattesänkningar är en uttänkt linje för att försvåra Socialdemokraternas strategi att driva fram en valrörelse där ökad välfärd med S ställs mot nya skattesänkningar med M.

En anledning till denna omsvängning, som i satirprogrammet "Public service" i P1 beskrevs som att partiledaren dekreterade "alla ska bli sossar" (dvs i partiorganisationen), kan vara att olika undersökningar visar att när ökad välfärd ställs mot skattesänkningar är det välfärden som vinner. Det verkar dock vara i senaste laget att svänga nästan 180 grader när det är mindre än ett år kvar till valet.

En omsvängning i form av en satsning - eller betoning - av vård skola och omsorg är dock ändå något som kan mottas med tillfredsställelse av den s k välfärdshögern. Den består av kommunalpolitiker som pressas av att välfärdsproduktionen lider av problem (DN). Dessa problem uppstår regelmässigt inom den offentliga sektorn om den styrs på traditionellt sätt. Sannolikt är det så att resurstilldelningen realt varit ganska åtstramad i flera år. Tanken har varit att välfärdsproducenterna då skulle effektivisera verksamheten så att en hygglig service ändå skulle kunna produceras.

Detta är emellertid till betydande del baserat på önsketänkande. Under några år kan man sannolikt göra en del vardagsrationaliseringar. Men för att väsentligt minska kostnaderna krävs införandet av radikalt nya metoder. Ett exempel finns från kirurgkliniken i Skövde som kunde göras 20-30 procent effektivare (bart juli-13). Vanliga kommunalpolitiker är dock inte särskilt kompetenta rationaliserare. De tar inte heller hjälp från högskolor eller andra expertspecialister. När problemen tornar upp sig vill de ha större statsbidrag eller höja skatten.

Det är detta som öppnar för populistiska oppositionspartier, som för en okunnig väljarkår kan ge sken av att en ny regering kan lösa problemen genom att tillföra relativt små belopp (i form av statsbidrag). Reinfeldt beskrev taktiken i sitt tal.

Opinionsundersökningarna visar ett övertag för de rödgröna  i samma storleksordning som vid förra valet. Situationen är i övrigt emellertid helt annorlunda än när den mindre kompetenta Mona Sahlin drev partiet åt vänster och pressades att samarbeta med V. Dessutom kan C och KD åka ut ur Riksdagen med större sannolikhet idag. Det finns därför anledning att med största diskretion fundera på vilken valfråga som är lämplig att falla på 2014.

Om man går till val på tydliga skattesänkningar och förlorar blir det svårt att driva opposition i fyra år på fortsatta skattesänkningar. Då är det bättre att nu dra fram satsningar på välfärden och tona ner skattesänkningarna. Efter en ev valförlust passar det utmärkt att skylla förlusten på välfärdshögern och hur ofruktbar en satsning på en otraditionell linje kunde bli. I opposition blir det lättare att driva en tydlig politik med ideologiskt motiverade skattesänkningar igen.

[Analys av M i Expr]. Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, regeringen, Reinfeldt, skatter, välfärd, socialdemokraterna, oppositionspolitik, alliansen, politik på intressant.se

Nobelprismotiveringen gör nationalekonomin löjlig

Man måste skilja på finansiella och reala tillgångsmarknader. Då försvinner motsättningen mellan nobelpristagarna Fama och Shiller, som lett till förlöjligande av nobelpriskommittén. Bubblor kan uppstå på bostadsmarknaden. Och Shiller har varnat Sverige samtidigt som Finansinspektionen säger motsatsen.

Utdelandet av Nobelminnesspriset i ekonomi (bart) till tre amerikanska ekonomer med till synes motstridiga åsikter har förlöjligats i debatt och kommentarer. Det är Eugene Famas forskning om effektiva marknader som ställs mot Robert Shillers forskning om irrationaliteten hos marknaderna. Detta går inte ihop, menar man och antyder att det är symptomatiskt för den förvirring som råder inom nationalekonomin. Slutsatsen verkar vara att den inte är någon vetenskap som man behöver bry sig om.

Sålunda skriver den beryktade kolumnisten Andreas Cervenka i SvD 14/10 2013 fföljande:

" Eugene Fama, anses vara upphovsman till teorin om den effektiva marknaden. En teori som inte visade sig vara jätteeffektiv. Den har till och med anklagats för att ha bidragit till kraschen, eftersom den fick både Wall Street och övervakande myndigheter att blunda för riskerna (en beskrivning som Eugene Fama själv kallat för ”fantasier”)."

Mot Fama ställer Cervenka Shiller med följande formulering:

" En av de som kanske bidragit mest till att ifrågasätta tanken på den effektiva marknaden är Robert Shiller. Just det, en annan av årets pristagare. Att samma år ge fysikpriset till två forskare vars upptäckter tycks tala rakt emot varandra känns inte alltför sannolikt. Men i ekonomi går det alltså utmärkt. Hur är det möjligt?"

 Även den mer seriöse Victor Munkhammar i Dagens Industri 14/10  är inne på samma linje:

"Men priskommittén bjuder också på en liten paradox. Tillspetsat kan sägas att Eugene Fama är fader till teorin om effektiva marknader och Robert Shiller fader till teorin om ineffektiva marknader."

Det verkar som om prismotiveringens formulering "för deras empiriska analys av tillgångspriser" har medfört att man kan förlöjliga både Kungliga Vetenskapsakademien, speciellt priskommittén, och ekonomkåren i största allmänhet. Men efter vad jag kan förstå har ingen frågat sig vad "tillgångsmarknaderna" egentligen består av och vem som forskat om vad. Vi har både aktiemarknader, obligationsmarknader och liknande - de finansiella marknaderna. Men vi har också marknaderna för fastigheter, kontor, butikslokaler, hyresbostäder, bostadsrätter och småhus. Jag vill hävda att de finansiella och reala tillgångsmarknaderna fungerar på delvis olika sätt.

Eugene F Fama

Eugene Fama har främst forskat om finansiella tillgångar och speciellt om prissättningen på aktier (en beskrivning här; tips fr Tino S). Han menar att aktiemarknaden är effektiv på några års sikt. De kortsiktiga svängningarna är omöjliga att förutse men på längre sikt bestäms aktiepriserna av vinster och utdelningar. Det hade varit intressant om forskningsbeskrivningarna  hade illustrerats med direktavkastningens och P/E-talens långsiktiga utveckling. När jag tidigare tittade på dessa variabler för Sverige syntes inga enorma variationer - i synnerhet inte för aktieutdelningens relation till aktiekursen. Det indikerar frånvaron av socialpsykologiskt framdrivna "bubblor".

Därför förefaller det omotiverat att hävda att Famas forskning skulle ha visat att det inte kan förekomma irrationella prisrörelser på realtillgångsmarknaderna ("bubblor"). Var finns Famas forskningsresultat som visar detta?  När vi nyss i USA råkat ut för en kris orsakad av en bubbla på bostadsmarknaden verkar det konstigt att seriösa ekonomer i priskommittén skulle vilja belöna någon som i så fall visat  direkt felaktiga empiriska forskningsresultat. Att många kommentatorer ändå tror detta visar att den nationalekonomiska professionen har ett synnerligen lågt förtroende hos kåren av ekonomiska kommentatorer. Så kan det gå när man envisas med att sitta i sitt elfenbenstorn.

Robert Shiller hävdar däremot att reala tillgångar kan utsättas för prisbubblor. Det visste vi förut. Men han har bidragit till större förståelse av mekanismerna bakom dessa. Möjligen kan vi i framtiden bättre förutse en farlig prisutveckling. Men när han varnade 2005 för en farlig utveckling tycks just ingen ha lyssnat. Var de empiriska indikationerna för svaga eller opedagogiskt presenterade?  Forskning på detta område är väl minst lika viktig som den detaljerade  förståelsen av de finansiella och  reala mekanismerna på fastighetsmarknaderna?

Det skulle vara intressant om någon kunde visa hur Shillers forskningsresultat kunde tillämpas på Sveriges bostadsmarknad. I vilken mån  har t ex Finansinspektionen, som har det främsta ansvaret att varna, använt Shillers forskning i sin regelbundet utkommande rapport Den svenska bolånemarknaden (mars-13; pdf). I början på året oroades Shiller av utvecklingen för bostadspriserna i Sverige. Men FI gjorde stresstester och kvar-att-leva-på-kalkyler ungefär samtidigt. Då kom man fram till att det inte med någon stor sannolikhet var fråga om en bolånebubbla i Sverige. Borde inte några av ekonomerna i priskommittén utvärdera FI:s arbete utifrån Shillers rön? Vad ska vi annars ha forskningen till?

Läs även andra bloggares åsikter om Nobelpris, ekonomipris, Fama, Shiller, bostadspriser, aktiekurser, effektiva marknader, finansiella bubblor, reala bubblor, ekonomi, finansinspektionen, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vad har ekonomipristagarna gjort för nytta?

Kungliga Vetenskapsakademien gav Nobelminnespriset i ekonomi till tre amerikanska ekonomer med inriktning på prisutvecklingen av "tillgångar" som fastigheter, bostäder och aktier. Dessa priser kan ha en destabiliserande inverkan på samhällsekonomin. Men har forskningen gett någon stabilisering i praktiken?

Det är Eugene F. Fama, University of Chicago, IL, USA, Lars Peter Hansen, University of Chicago, IL, USA och Robert J. Shiller, Yale University, New Haven, CT, USA som får dela lika på ekonomipriset för forskning med empirisk inriktning rörande förståelsen av tillgångspriser. (Pressrelease)

Ett resultat är att aktiepriser inte kan förutses på kortare sikt. En slutsats är att det är bättre att satsa på index-fonder än på aktivt förvaltade fonder eftersom de senare har högre avgifter och lyckas inte bättre i det långa loppet. De korta kursrörelserna är slumpmässiga. Aktiemarknaden skulle inte vara "effektiv". Med det menas att prissättningen beaktar all känd information.

Det verkar dock vara mest en ontologisk fråga. I princip är all fundamental information känd på aktiemarknaden. Det finns inte aktörer som har tillgång till information som andra har förhindrats från att ta del av. I den meningen har aktiemarknaden "rätt". Men om det finns känslomässiga tendenser (optimism eller pessimism) som påverkar kurserna är det då fråga om exklusiv information som alla inte kan få del av? Eller om aktiemarknaden präglas av konformistiska tendenser - t ex genom att många är beredda att betala mera idag eftersom många betalade mer igår?

Jag kan tänka mig att man istället ska konstatera att aktiemarknaden inte helt styrs av fundamenta. Den är i en mening irrationell - dvs i ögonen på dem som anser att aktiepriser enbart borde få påverkas av fundamenta.

En annan effekt av för mycket tro på slumpfaktorernas betydelse kan bli att all aktieanalys kommer att betraktas som dyr och egentligen onödig. Det betyder att fundamenta inte tillmäts just någon betydelse. Jag kan inte tro att det skulle vara sant. Fundamenta spelar en stor roll och i det långa loppet är de avgörande för kursutvecklingen. Indexfonder eller andra sätt att sprida riskerna och få ner förvaltningskostnaderna är egentligen ett sätt att åka snålskjuts på dem som lägger ner ansenliga kostnader på att få fram vad fundamenta säger.

Den viktiga frågan är dock huruvida pristagarnas forskning gjort någon nytta? Har den kunnat lindra finanskrisen i USA? Det sägs att Shiller förutsåg bostadskraschen i USA på 00-talet. Men om det vore sant borde vi ha hört någon diskussion om varför man inte vidtog motåtgärder för att förhindra eller lindra kraschen. Eller var det så att Alan Greenspan verkligen gjorde något - nämligen höjde räntan  snabbt och kraftigt? Kanske var det detta som utlöste den riktigt omfattande bostadspriskraschen. Men det var kanhända inte Shillers fel?

Vad som har rapporterats är att Shiller 2005 vaarnade för att bostadspriserna stigit farligt mycket. Det är också vad han sade om de svenska bostadspriserna i början av året när han var i Sverige. Vi som känner till hur komplicerad frågan om en svensk bostadsprisbubbla är, kan inte lika lättvindigt instämma i varningarna för en bubbla (bart sep-13). Drastiska åtgärder som kan utlösa en kris borde i varje fall undvikas. Det gäller att i försiktiga steg på flera olika områden normalisera den svenska bostadsmarknaden. Samma sak borde man ha tänkt på i USA. Men bidrog Shillers forskning till besinning?

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbubbla, ekonomipriset, Shiller, bostadspriser, tillgångspriser, ekononomi, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vinster i välfärden är i själva verket avkastning på satsat kapital

Privata företag som satsar kapital i välfärdsföretag måste väl kunna få tillbaka kapitalet vid en försäljning? Och en viss ränta på pengarna är väl rimlig? Om sedan andra företag köper företag som riskkapitalisterna utvecklat är det inte skattebetalarnas pengar som finansierar dessa vinster.

Ekots lördagsintervju hade 12 oktober bjudit in Investors VD Jacob Wallenberg, som tillsammans med sin bror och kusin samt fadern Peter nu representerar "Wallenbergarna" i Sverige. Han intervjuades av Monica Saarinen. Första halvan av programmet handlade om Investors engagemang i välfärdssektorn. Man är ägare av vårdföretaget Aleris och storägare i Kunskapsskolan samt indirekt i friskolekoncernen Akademedia.

Jacob Wallenberg

Diskussionen handlade en hel del om långsiktigheten i engagemanget i välfärdssektorn, vilket Wallenberg betonade var viktigt för familjen. Det blev dock litet motsägelsefullt när han medgav att riskkapitalbolagen köper upp skolor och utvecklar dem i säg åtta år för att sedan sälja dem. På denna punkt fick lyssnarna ingen klarhet i hur riskkapitalbolagens verksamhet var tänkt att fungera. Men av ett inspelat inslag framgick tydligt att den borgerliga regeringen nog tänkte sig att försöka förbjuda riskkapitalbolagens skolägande.

Detta vittnar om att handfallenheten inför kritiken mot privat verksamhet är utbredd även hos dem som är närmast berörda av förbud och/eller regleringar. Därför kan bilden sprida sig av profithungriga riskkapitalister som genom att skära ned på skolpersonalen och andra kostnader får ett överskott från intäkterna från skolpengen för eleverna - "på skattebetalarnas bekostnad".

Det skulle knappast fungera särskilt länge påpekade Jacob Wallenberg. Det behövs konkurrens för utveckling. Jämför med Volvo. Utan konkurrens hade vi kört omkring med T-Fordar eller Drabanter, sade Wallenberg. Tanken är alltså att ägare av riskkapital går in i utvecklingsbara företag med sina pengar, som sedan används för att framställa bättre och billigare produkter. De som kan göra detta framgångsrikt kommer då att äga företag som genererar goda vinster.

Av någon anledning fortsätter dagens riskkapitalbolag inte att äga sina framgångsrika företag. Analogin med Volvo leder tanken till att Volvo skulle ha haft ett tiotal ägare sedan starten om vi ska ta riskkapitalbolagens mönster som förebild. Här skulle verkligen ett klargörande behövas i debatten. Vad är vitsen med riskkapitalbolag - i synnerhet inom tjänstesektorn?

Kan det vara så att en del av tjänstesektorn faktiskt är ordentligt utvecklingsbar? Med hjälp av betydelsefulla kapitaltillskott och förmågan att upphandla specialistkompetens kan olika verksamheter förbättras som ett engångslyft under ett antal år. När detta är gjort finns inte samma motiv som initialt att fortsätta att äga företagen. Därför säljer man till ägare som inte kan förmodas ha samma möjligheter till att lyfta företagen en gång till. Dessa företag får i fortsättning enbart en mera normal avkastning på sitt kapital.

Riskkapitalbolagen får när de lyckas en betydligt större avkastning på insatt kapital. Det beror dock knappast på att de kan pressa kostnaderna exceptionellt mycket. Med hjälp av sina insatser av kapital och kunnande skapar de attraktiva skolföretag som efter ett antal år kan säljas med vinst till andra företag. De får på så sätt tillbaka sitt satsade kapital (vilket förefaller helt rimligt och rättvist). Men de får också en realisationsvinst eftersom deras skolföretag anses vara mera värda än enbart det tidigare satsade kapitalet. Denna vinst betalas av de köpande företagen och inte av skattebetalarnas tillskott i form av skolpeng.

Svagheten i denna hypotes är att de köpande företagen måste kunna förränta hela det kapital som satsas vid köpen. Det är då fråga om avsevärt mera pengar än då riskkapitalbolagen gick in. De köpande företagen, som kan anses ta mindre risker, kan dock genom högre belåningsgrad kanske kompensera för detta. Det är fråga om den traditionella hävstångseffekten. Man måste dock se upp med den större risk som ökad belåning innebär.

Ovanstående beskrivning är ett förslag. Det kanske finns bättre beskrivningar som vi ännu inte hört?

[Ö Corren försvarar riskkapitalbolagen mot FP:s krav på förbud, nov-13, kritisk granskning av Per Lindvall SvD 2/7-14]

Läs även andra bloggares åsikter om vinster i välfärden, friskolor, Wallenberg, skolpeng, vinst, kapitalavkastning, Investor, riskkapitalbolag, ekonomi, politik på intressant.se

Den långa opinionsbildningen mot "löntagarfonderna"

För 30 år sedan inträffade en politisk vändpunkt för socialdemokratin. Då etablerades en principiellt antisocialistisk opinion genom den stora demonstrationen mot löntagarfonderna den 4 oktober 1983. Själva den tekniska delen av socialiseringsförsöket hade däremot oskadliggjorts flera år tidigare.

Det skulle vara intressant om historieskrivningen också kunde redogöra för bakgrunden till att näringslivskritiken mot fonderna, i de tidiga riktigt farliga versionerna, var relativt återhållsam medan den blev alltmera skarp i takt med att förslagen urvattnades. Kan det ha berott på att viktiga företrädare för näringslivet i början var beredda att kompromissa om den fria företagsamhetens grundvalar? Så småningom vände den interna opinionen alltmer och personer som Erland Waldenström och Tore Browaldh fick mindre inflytande. Till slut måste den statliga fondutredningen läggas ned (juni 1981).

Redan från början var jag starkt kritisk mot förslaget från Rudolf Meidner 1975. Men min inställning togs illa upp av de kompromissvilliga. Jag minns att en representant för Industriförbundet när debatten var relativt ny vid en lunch förklarade för mig att LO var så mäktigt att vi nu istället borde eftersträva en "nästbästa lösning". Den skulle innebära att vi skulle "slipa av" de värsta kantigheterna i LO:s förslag och erbjuda en kompromiss.

Min linje var istället den motsatta: vi borde framställa LO:s förslag så negativt som möjligt just för att förhindra en kompromiss. Inom SAF verkade jag för detta på olika sätt med en viss framgång. Och samme representant för Industriförbundet beskriver i en memoarbok hur han bearbetade den ledande kompromissrepresentanten i fondutredningen så att han skulle ge upp tanken att utforma ett motförslag som skulle kunna bli utgångspunkten i en kompromissförhandling.Han kunde dock inte låta bli att beskriva vår aktivitet på SAF som att vår "lobbyverksamhet tidvis hade en 'brutalitet'  som var främmande för tjänstemännen på Industriförbundet".

Det är för mig en gåta att kompromissivrarna  kunde hålla ut så länge. LO-tidningen visade redan tidigt vad man syftade till med löntagarfonderna. Se bilden nedan från hösten 1976:
 

LO är segervisst 1976

Ett år senare aviserade LO att man skulle gå ut i en påkostad kampanj för att stärka opinionen för löntagarfonderna. Detta ledde till  att vi på SAF bestämde oss för att sätta igång en ganska omfattande motkampanj. Centralt för denna kampanj var en liten skrift med titeln Fritt näringsliv eller fondsocialism. Den utgavs av SAF i 130 000 exemplar hösten 1977.

SAF slår tillbaka 1977

I skriften varnade vi för både planerad hushållning av öststatsmodell och för omfattande förluster för 740 000 aktieägare. En styrka i argumentationen var att vi kunde citera långa stycken från professor Assar Lindbecks ampra kritik av löntagarfonderna. En stor del av upplagan distribuerades ut till mindre företag som nu verkligen borde ha fått upp ögonen för hotet från löntagarfonderna. Ganska snart uppstod också en kritisk strömning  bland småföretagen som enligt min bedömning definitivt beseglade alla kompromissmöjligheter med LO.

Min tanke med en stor motkampanj var emellertid också att inleda en tillbakarullning av de opinionsmässiga landvinningar som de socialistiska idéerna fått sedan 1968. Detta innebar en kanske något känslig skärpning av den antivänsterbetonade information som SAF dittills hade bedrivit sedan 1970. Nu riktades udden direkt mot LO och indirekt mot socialdemokratin. Jag fick personligen stå som författare till motskriften.

Även om S vann valet 1982 trots vår påkostade opinionsbildning från Näringslivets ekonomifakta mot fonderna kan man ändå konstatera att de socialistiska idéernas makt över sinnena höll på att brytas. Den stora demonstrationen 1983 och några års fortsatt opinionsbildning från 4-oktoberkommittén, där jag också var engagerad, satte definitivt stopp för tankarna på socialism i Sverige. Tänk om Meidner och Anna Hedborg hade insett detta 1974 när de förde in maktövertagandet som en ny motivering för fonderna...



Se även bloggen: Palme och lötagarfonderna, jan 2007
Det blev inte socialism med löntagarfonder, Viktorovs disputation jan 2007

Utdrag ur "Sockerbagare i doktorshatt", 1997
  Läs även andra bloggares åsikter om socialism, löntagarfonder, löntagarinflytande, Meidner, fondsocialism, LO, SAF, vinstdelning, Waldenström, Erland Waldenström, konfiskation, öststatsmodell, ideologi, politik på intressant.se

Partiledarna satte retoriken främst

I kvällens långa partiledardebatt i Agenda var det retoriken som dominerade över en upplysande debatt om sakfrågorna. Även när faktauppgifter användes var det en ström av siffror som mera gav ett retoriskt intryck än en förmedling av faktiska förhållanden.

 

Partiledardebatten handlade om  vården, jobben, klimatet, kärnkraften, rättspolitiken och regeringsfrågan.

När det gäller vården gick Löfven (S) och  Sjöstedt (V) till angrepp och menade att den blivit sämre. Hägglund (KD) drog en rad siffror som han menade visade att det hade satsats mera i fast penningvärde under alliansregeringens tid. Detta är nu inte ett säkert bevis för att det verkligen har skett en volymökning av resurserna. Inflationen inom den offentliga sektorn består ju av löneökningar. Och dessa har varit större än stegringen av konsumentpriserna.

En mer hållbar argumentation presenterades av Björklund (FP). Han räknade upp att antalet läkare, sjuksköterskor, vårdcentraler och apotek hade ökat. Dessvärre angav han inga siffror eller andra jämförelser. Det bleker intrycket av vad han ville säga.

Oppositionen har dock en poäng när man kan hänvisa till upprop i pressen från läkare och vårdpersonal som påtalar överbelastning. Det är också vad allmänheten ofta tycks erfara. Om det är sant att resurserna ökat måste produktiviteten ha minskat så att många fått intrycket att det är själva  resurserna som har minskat. Och vems är ansvaret för det?

Litet förvånande var att debatten om jobben blev så korthuggen. Löfven sade sig hata arbetslöshet och Reinfeldt (M)  hatade i sin tur utanförskap. Löfven räknade upp olika sorters arbetslöshet som ökat och behövde inte nämna några siffror. Reinfeldt försökte i alla fall. Antalet förtidspensionerade hade sjunkit från 555 000 före regimskiftet till 365 000.

Reinfeldt kunde ha tillagt att det var fråga om en minskning med 34 procent eller 190 000 personer. Om alla kunde få jobb skulle arbetslösheten minska med ca 4 procent. Men många är svåra att anställa och får vänta länge på jobb. Här finns en viktig förklaring till att arbetslösheten är högre idag. Reinfeldt nämnde enbart finanskrisen och krisen i Europa som orsaker till dagens svårigheter.  Trots det har drygt 200 000 personer fått jobb sedan 2006, varav många utlandsfödda, framhöll Reinfeldt.

Någon debatt om dessa siffror blev det inte. Och hur Socialdemokraterna konkret ska åstadkomma nya jobb och "Europas lägsta arbetslöshet" framkom inte. Att enbart hänvisa till att man ska "satsa" i största allmänhet räcker inte.Vill S stimulera efterfrågan mer än regeringen? Hur kan man ge jobb åt deltagarna i "fas 3"? Att tvinga folk att fullfölja gymnasieutbildningen leder väl inte heller till att de med låga betyg får jobb?

En ljuspunkt i klimatdebatten syntes när Reinfeldt påpekade att världen släpper ut 34 000 miljoner ton koldioxid och Sverige bara 58 milj ton. Men Reinfeldt stakade sig på siffrorna så det är inte säkert att han fick fram budskapet.

TV borde fundera över hur debattformerna ska utformas. Många ämnen med många deltagare uppmuntrar retoriska vändningar och aggressiv munhuggning. Någon sakdebatt blir av naturliga skäl svår att föra. Hårdare styrning från programledarnas sida är nog behövlig.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, regeringen, socialdemokraterna, sjukvård, nya jobb, arbetslöshet, klimatpolitik, utsläpp, politik på intressant.se