fredag, februari 28, 2014

Palmemordet: ingen komplott - istället improvisation

Svenska Dagbladets nya teorier  om mordet på Olof Palme som rör Sydafrika och en känd Palme-hatare med spräckt alibi förefaller dåligt underbyggda. Konspirationer skulle ha medfört att Palme skjutits på Mynttorget. Och Palme-hataren är för lång för att passa in även om han kunde ha improviserat.

Debatten om mordet på Olof Palme 28 februari 1986 har blossat upp på nytt efter SvD:s avslöjanden om Stieg Larssons gamla PM. Där gör han gällande att det kan ha varit Sydafrika som låg bakom. Av någon anledning skulle den svenske exofficeren Bertil Wedin ha varit inblandad som mellanhand, vilket han naturligtvis förnekar (SvD 25/2). Teorin om en sydafrikansk konspiration är ganska långsökt liksom övriga teorier om en organiserad mordkomplott som av någon anledning skulle ha iscensatts på Sveavägen efter ett improviserat biografbesök.

Alla teorier om ett organiserat mord utom kurdspåret faller på att en utländsk säkerhetstjänst, en gangsterliga, en samling hatiska polismän eller officerare inte skulle gå tillväga på det sätt som skedde.Ett professionellt, rationellt planerat mord hade startat med en kartläggning av Palmes vanor. Därvid hade det visat sig att när han rörde sig i det som har kallats "den gyllene triangeln" mellan bostaden på Västerlånggatan, Riksdagen och Rosenbad så saknade han livvaktsskydd. Detta var en kompromiss med Säpo som ansvarade för säkerhetsskyddet. Palme kunde mycket enkelt ha skjutits på Mynttorget eller på kringliggande gator.

Hans Holmér  spekulerade något kring hur ett organiserat mord skulle ha utformats. I Expressen nämnde han att det nog skulle ha skett genom ett skott från en bil på Vasabron med gevär med kikarsikte när Palme promenerade över Riksbron en morgon på väg till jobbet i Rosenbad. Att han sköts av kurderna på Sveavägen enligt Holmérs huvudhypotes skulle ha berott på att de ville skjuta sitt offer på nära håll med pistol. Så hade nämligen de två tidigare kurdmorden gått till. Men ingen frågade varför kurderna inte skulle ha kunnat vänta på Palme vid mynttorget i en bil där mördaren snabbt hade hoppat ur och begått mordet på "kurdiskt" vis. Att istället organisera en jätteapparat med walkie-talkiemän som bevakade Palme i veckor borde väl ha varit ganska orealistiskt för en liga av kurdiska amatörer? Ställde aldrig någon journalist denna fråga?

Till och med polissprofessor Leif GW Persson har kommit fram till att mordet var improviserat av säkerhetstjänsten/polisen. Att det var denna grupp som låg bakom hade han hävdat länge. Men när det kom till den konkreta hypotesen  framlade han en utformning som byggde på att insidesinformation att Palme avbeställt livvakterna inför biobesöket där biografen inte var bestämd. GW måste därför arbeta med hypotesen att mördaren skuggade makarna från bostaden i Gamla stan via T-banan till Rådmansgatans uppgång utan att skjuta Palme. Istället väntade han till föreställningens slut och tvekade ytterligare trots att Makarna Palme när som helst hade kunnat ta en taxi hem utanför Grand. Detta förefaller helt orealistiskt (blart jan-13).

Mordet måste därför vara ännu mer improviserat. Ett ytterlighetsfall är att någon som gick omkring beväpnad på Sveavägen sent på kvällen fick ett infall och sköt honom. Det verkar osannolikt. Mer sannolikt är att en hatiskt inställd person råkade observera att Palme gick in på biografen Grand före nio och därför fick idén att skjuta honom när han kom ut vid 23-tiden. Under tiden kunde han hämta en revolver som han hade tillgång till men inte med sig. Därefter avvaktade han i närheten av Grand och följde efter på avstånd. Som den amatör han var tänkte han inte på att Palme skulle kunna bli avhämtad eller ta en taxi. Han tvekade in i det längsta. Det hade ju varit naturligt att Palme hade gått ner i den högra T-banenedgången i riktning mot Hötorget. Men makarna korsade Sveavägen och öppnade därmed en idealisk flyktväg uppför trapporna till Brunkebergsåsen för en person med lokalkännedom.

Mycket av detta scenario stämmer in på Christer Pettersson som gärningsman. Den enda svaga punkten är att GW anser att det finns ett vittne som sett en springande person på Tunnelgatan som inte var Christer Pettersson, vilken han kände till utseendet. Jag har dock inte sett att någon från polisen bekräftat detta.

En annan möjlighet, som polisen inte utrett närmare, är att den fd småföretagaren som sålt sitt företag och investerat pengarna i aktier skulle ha sett Palme gå på bio. Eftersom Palme dagen före hade medverkat till att höja omsättningsskatten på aktier från 1 till 2 procent hade börsen sjunkit. Denne person, som går under beteckningen GH i polisutredningen hade dessutom tillgång till en Magnum .357 och bodde i närheten. Motiv och möjlighet fanns och jag har inte hört något om ett starkt alibi.

En tredje möjlighet lanseras nu av SvD som pekar på den kände Palme-hataren Alf Enerström. Denne hade tidigare fått alibi av sin sambo Gio Petré. Nyheten är nu att hon återtagit sitt vittnesmål om alibi och hävdar att Enerström varit ute länge och sent på mordkvällen under förespegling att han skulle sätta pengar i P-automaten, vilket inte var nödvändigt eftersom parkering var gratis på lördagar. Någon nyhet borde det inte vara eftersom återtagandet skedde 1998 när paret separerade. Enerström sägs också medge att han hade tillgång till en revolver som han dock inte skulle ha haft licens för. Hypotesen försvagas dock av att Enerström sägs vara ganska lång, vilket inte stämmer med vittnesuppgifterna på mördaren. Han var dessutom 55 år vid mordtillfället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, februari 27, 2014

Var finns det "Tredje (S)teget"?

Aftonbladet angriper Socialdemokraternas ledande talesperson Magdalena Andersson och vill inte ha "politisk hopplöshet och brist på alternativ". Hon kopierar Borg. Vänsterfalangen vill ha samhällsförändring. Men kan man precisera något rimligt "projekt"?

Nu börjar Socialdemokraternas vänsterfalang vädra morgonluft. I Aktuellt 26/2-14 (6dgr) angrep deras främsta representant i pressen, Karin Pettersson på Aftonbladet, högerfalangen i en debatt med Widar Andersson på Folkbladet. Man är förtröstansfull om en valseger och då är det viktigt för vänstern i partiet att vrida politiken åt vänster.

Magdalena Andersson, högersosse?

Den närmaste orsaken till Petterssons missnöje med högern inom partiet var det stora reportaget om Magdalena Andersson i tidskriften Fokus i förra veckan. Där framgick det tydligt att hon är en teknokrat på högerkanten med bakgrund i Stockholms Handelshögskola och gift med en professor som kallar sig liberal. I en ledare i Aftonbladet 25/2 skriver hon: "Att läsa reportaget om Magdalena Andersson är att läsa en text om ett parti som håller på att missa en historisk chans." Karin Pettersson är missnöjd med den dominerande Magda som tar debatten på sina områden medan partiledaren Stefan Löfven står över och är konflikträdd. Pettersson skriver om Andersson:
"Problemet är att hon ­verkar sakna ambitioner att förändra Sverige. --- Borg och Andersson ­beskriver i dag verkligheten på samma sätt: pengarna är slut, jorden är bränd, ingen ska vänta sig någonting. Skatter kan i princip inte höjas och budgetregler är av gud givna. Det är bara att förhålla sig till detta, och ­lära sig leva med allt större klyftor."
Pettersson uppmanar sossarna att "sluta härma Anders Borg". Väljarna vill ju ha mer politik, gemensamma lösningar, reformer och inte sänkta skatter, inga vinster i välfärden och ett nytt "politiskt projekt". Istället rikminimerar S "ända in i kaklet". De borde förstärka den vänstervind som råder i väljarkåren, menar hon.

Tidigare under 1900-talet hänvisade Socialdemokraterna till sin långsiktiga politiska mission när de ville elda på massorna. Det första steget var den politiska demokratin, det andra var den sociala demokratin (med ATP-reformen i spetsen) och det tredje var "den ekonomiska demokratin" då politiker och löntagarrepresentanter skulle styra näringslivet. Men som vi vet materialiserades det tredje steget i löntagarfonderna. Där slogs Socialdemokraterna och LO tillbaka. Sovjetkommunismen föll. Snart kom ekonomiska kriser (90-talskrisen, finanskrisen och eurokrisen) som paralyserade den ideologiska förnyelsen.

Vad vänsterfalangen vill verkar vara att hitta ett nytt "tredje steg" istället för den nuvarande inriktningen som enligt Pettersson "handlar om politisk hopplöshet och brist på alternativ. Om en känsla av att en annan värld inte är möjlig." Visst kan man satsa på allt möjligt, menade Widar Andersson i Aktuellt, "om man inte vill vinna valet" tillade han. Och storstilade socialistiska experiment har alla chanser att bli disaströsa eftersom socialismen som idé är slut (blart juni-09). Det finns inget tredje steg vilket framgår av det "projekt" som Karin Pettersson skissar:
"Ett massivt kunskapslyft borde vara ett givet socialdemokratiskt vallöfte. Och då pratar vi inte fem miljarder per år eller några fler ­lärare i grundskolan. Vi pratar satsningar på Komvux, på yrkesutbildningar, på förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Vi pratar högre lärarlöner, ett nej till vinstuttag och ett löfte att vända trenden när det gäller ökad segregation i skolan, kosta vad det kosta vill."
 Aftonbladets ledarskribent tror att det är detta som skulle "förändra Sverige". De socioekonomiskt svaga gruppernas barn ska lära sig mycket mera än idag är ett budskap som Löfven gått ut med för länge sedan. Det är kanske den nya ideologin. Jag hörde Mikael Damberg (S) på TV4:s förmiddagsprogram igår som ville satsa på ideologi i form av jämlikhet. Det definierade också han som "lika chanser", vilket jag tolkar som att alla ska ha godkänd, teoretisk gymnasieutbildning i bagaget när vuxenlivet påbörjas.

Om detta kan man undra hur realistiskt det är att förmå motspänstiga ungdomar utan teoretisk begåvning att sitta på skolbänken med hjälp av tvång. Dessutom skulle jag tro att det redan idag förekommer överutbildning där många har teoretisk kompetens långt över den nivå som krävs för deras jobb. Konsekvensen av detta blir att de som verkligen inte skulle klara andra jobb än sådana stängs ute av onödiga kompetenskrav. Vi riskerar att få nya haverier inom skolor och arbetsliv om doktrinära synsätt ska prägla utbildningspolitiken efter valet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, februari 24, 2014

Adopterade från utlandet tjänar 14 procent mindre än svenskfödda

Det gick dåligt för adopterade från utlandet - speciellt för männen. De tjänar 18 procent mindre än svenskfödda från utbildningsmässigt jämförbara familjer. Kvinnorna tjänar 9 procent mindre. Utbildningsnivån i familjen där man vuxit upp är inte så avgörande som man trott.

I P1:s nyhetsprogram "Dagens Eko" rapporterades nu under eftermiddagen 24/2 om en undersökning från SCB som sades utvisa att det hade gått bra för utlandsfödda adopterade från 1970-talet. Detta inslag finns inte på Ekots hemsida. Där finns istället ett inslag från P3 som saknar faktaredovisning men som tydligt vinklar nyheten som att det gått dåligt för de utlandsadopterade.

Ekot i P1 redovisar SCB:s inkomstuppgifter som visar att de utlandsadopterade har lägre inkomster än infödda svenskar. Men en person från SCB (Anna-Karin Nylin) får uttala sig och hävda att det "ändå gått genereltt sett bra". Man får intrycket att det egentligen inte finns andra skillnader än litet sämre utbildning men ingen större frekvens av a-kassa, sjukpenning eller sjukersättning.


Vad är då sanningen? Från SCB:s pressmeddelande kan vi räkna ut att differensen mellan adopterade och infödda män är 18 procents lägre medianinkomst (291 000 mot 354 000 kr/år). För kvinnorna är inkomsten 9 procent lägre (246' mot 269'). En modest slutsats är väl att det gått ganska dåligt åtminstone för män som adopterades på 1970-talet? Den relativa löneskillnaden är dubbelt så stor för männen som för kvinnorna. Adopterade kvinnor har dessutom 31 procent lägre inkomst än inrikesfödda män. Det verkar allmänt som att adopterade har ca 14 procent lägre inkomster än jämförbara svenskfödda.

Av SCB:s pressmeddelande framgår också slutsatsen: "En annan orsak till inkomstskillnaderna är att adopterade i högre utsträckning har inkomster i form av sjukersättning, arbetsmarknadsersättningar och sjukpenning." Anmärkningsvärt är att Anna-Karin Nylin också anges som kontaktperson på pressmeddelandet. Hon har tydligen alltför reservationslöst fått sätta sin prägel på hur Ekots inslag ska mottas. Det är inte ägnat att skapa förtroende för Ekots nyhetsrapportering. Nog borde någon kritisk fråga ha kunnat ställas till SCB:s representant.

Undersökningen är korrigerad så att föräldrarnas utbildningsnivå i båda grupperna har samma struktur. Ändå har bara 21 procent av de utlandsadopterade männen en lång eftergymnasial utbildning mot 36 procent för de svenskfödda. För kvinnorna är det istället 36 procent för de adopterade kvinnorna mot 49 procent för de svenskfödda kvinnorna. Den relativa skillnaden är ett underskott på 42 procent för männen mot 27 procent för kvinnorna.

Rent siffermässigt har alltså de adopterade männen 42 procent mindre eftergymnasial utbildning med "bara" 18 procent sämre inkomst (42/18=2.3). De adopterade kvinnorna har 27 procent mindre utbildning men 9 procent sämre inkomst (29/9=3,0). Det förefaller alltså som om de adopterade kvinnorna i större utsträckning kunnat kompensera den sämre utbildningen i form av mindre lönedifferens än vad de adopterade männen lyckats med.

De adopterade männen har alltså jämfört med kvinnorna relativt lägre lön, absolut lägre utbildning och sämre förmåga att kompensera den sämre utbildningen med högre lön. Detta borde vara något att fundera över istället för slutsatsen att det generellt gått bra.

Vad är orsakerna till att det gick dåligt för adopterade män? Har någon en hypotes? En liten antydan fick vi från en adopterad man som uttalade sig i P3. Han nämnde något med svårigheterna att skapa sig en identitet och att det fanns svårigheter med den svenska könsrollen. Ingen bad honom utveckla detta uppslag.

En annan hypotes skulle kunna vara att benägenheten för de utländska familjerna att adoptera bort sina pojkar respektive flickor skiljer sig. Ett ytterlighetsfall vore att högutbildade familjer adopterade bort sina flickor medan lågutbildade adopterade bort sina pojkar. Jag har inte sett om SCB korrigerat för sådana skillnader om det ens är möjligt. Den korrigering som nämns är för utbildningsnivån i de svenska familjerna.

Kan det vara så att benägenheten att adoptera bort sina barn generellt är kopplad till föräldrarnas utbildningsnivå? Det skulle kunna förklara att adopterade generellt inte uppnår samma utbildningsnivå som svenskfödda trots att adoptivföräldrarna har samma utbildningsnivå som motsvarande svenskar. En sådan förklaring skulle dock ifrågasätta den axiomatiska uppfattningen att det är föräldrarnas utbildningsnivå under uppväxten som bestämmer barnens utbildningsresultat med smärre stokastiska variationer.

Har SCB:s undersökning i själva verket bidragit till att vi måste arbeta med hypoteser om att föräldrarnas utbildningsnivå inte är så avgörande för barnens framgångar som vi hittills fått höra?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, februari 22, 2014

Skapar arbetsmarknadsministern nya jobb?

Ekots lördagsintervju har försämrats drastiskt. Arbetsmarknadsministern fick prata mest om annat än nya jobb.

Den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) var gäst i Ekots lördagsintervju 22/2. Hon intervjuades av Monica Saarinen. Rubriken för inslaget var: "Var finns jobbben, Elisabeth Svantesson?" Diskussionen började med frågan när Arbetsförmedlingen skulle få ny chef. Inom en snar framtid var svaret.

Elisabeth Svantesson
Ungdomsarbetslösheten är hög. Man diskuterade orsakerna till en nära fördubbling under allianstiden. Svantesson menade att det var arbetsgivarna som ställer allt högre krav. Många unga klarar inte en gymnasieutbildning som arbetsgivarna numera kräver. Arbetsförmedlingen måste förmå ungdomarna att hitta tillbaka till ny motivation. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna ytterligare för dem upp till 23 år diskuterades. IFAU har utvärderat de sänkta avgifterna och menar att det blir dyra jobb - 1,1-1,6 milj kr. Det kunde man anställa fler ungdomar för direkt (fyra gånger fler).

Svantesson ville peka på typen av jobb och hänvisade till Y/A-jobb. Hon menade att regeringen gjorde både-och. Vissa jobb är helt befriade från arbetsgivaravgifter. Men det framgick inte vilka jobb som regeringen ser till att ungdomar direkt anställs till.

Svantessons engagemang i "Ja till livet" diskuterades något. Troendes roll i politiken diskuterades mera. Svantesson ville skilja mellan rollerna. Frågan är inte längre så svart-vit som hon såg den i sin ungdom (gällde troligen abortfrågan). Hon kände sig också bekväm med samkönade äktenskap.Programmet fortsatte med arbetsmarknadsministerns roll i de trossamfund hon nu tillhör. [En lyssnare kan undra vad dessa frågor har att göra i Ekots lördagsintervju. Inte heller disussionen om Israel och ursprungsmärkning borde höra dit.]

Ska utländsk arbetskraft i Sverige tjäna lika mycket som svenskar? Det ska vara justa villkor var svaret. Det finns 15-20 000 utstationerade. De kan bara få minimivillkoren sade Saarinen. Man kan sluta avtal menade Svantesson. Det är EU-domstolen som hittat på regleringens tillämpning. Saarinen hänvisade till att LO och S krävt att svenska kollektivavtal ska gälla. Protektionism? Saarinen försökte få svar på frågan om det var rätt att två personer på samma arbetsplats med lika jobb har olika löner. Det är fel att riva upp "Lex Laval" menade Svantesson.

Ännu en gång upprepade Svantesson att det skulle vara "schysst" på den svenska arbetsmarknaden med villkoren. Hon höll på den fria rörligheten i EU.

Mot bakgrund av påannonseringen som antydde att vi skulle få veta något om hur regeringen kan skapa nya jobb var dagen "Ekots lördagsintervju" en stor besvikelse. Merparten av programmet handlade om helt andra frågor. Ett flagrant exempel var diskussionen om arbetsmarknadsministerns privata religiösa engagemang och aktivism i Israel-frågan. Inte heller den utländska arbetskraftens juridiska förhållanden rörde jobbfrågan.

Istället för de perifera frågor som Svantesson inte har något direkt ansvar för borde vi ha fått hennes uppfattning om hur regeringens finanspolititik kunde skapa jobb. Har jobbskatteavdragen skapat jobb utöver den finanspolitiska effekten i form av ökad efterfrågan? Svantesson har ändå forskat en del på arbetsmarknadens område och hon borde kunna förklara hur en ev sådan effekt skulle fungera. Först skulle fler söka arbete hellre än gå på bidrag. Därefter skulle arbetsgivarna av någon anledning vilja anställa fler (främst okvalificerade där arbetslösheten redan är stor). Har verkligen det senare ledet förverkligats?

Har inte jobbskatteavdragen snarare bidragit till att fler blivit långtidsarbetslösa istället för förtidspensionerade? Och har inte de låga ersättningarna och de hårda kvalifikationsvillkoren i a-kassan medfört att de mera välutbildade arbetslösa onödigt snabbt tagit vilket jobb som helst och därmed utestängt de lågutbildade från de enda jobb de skulle kunna få? Här finns väl ytterligare en förklaring till att långtidsarbetslösheten ökat? Det kanske inte är så som nämndes inledningsvis i programmet att arbetsgivarna på kort tid blivit mer krävande vad beträffar formell utbildning?

Vi fick inte heller någon information om hur det kan komma sig att  det på åtta år (jan-06-jan-14) skapats ca 300 000 nya jobb samtidigt som arbetslösheten ökat (Scb). Detta har varit möjligt trots att exporten har utvecklats katastrofalt dåligt..Eftersom sysselsättningsgraden bara ökat med några tiondelar måste det vara befolkningsökningen som ligger bakom. Den har i sin tur nästan helt berott på invandringen. Har regeringens politik bidragit till detta jobbskapande? Borde inte i så fall ytterligare doser av denna politik kunna minska arbetslösheten? Eller är svenskar mer svåranställda än stora kategorier invandrare? Vad beror det i så fall på?

Som synes saknas det inte intressanta frågeställningar att konfrontera arbetsmarknadsministern med istället för de perifera frågor som avhandlades idag. Vi borde få veta om det är arbetsmarknadsministern, hela regeringen eller någon ytterligare kraft som skapar de nya jobb som faktiskt har kommit till på åtta år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

måndag, februari 17, 2014

Psykopaterna borde vara besvärande för feministerna

Forskning visar att fem procent av männen är psykopater mot bara en procent av kvinnorna. Det tyder på att likhetsfeminismens teori om verkligheten inte stämmer.

Likhetsfeminismen implicerar en teori om verkligheten som går ut på att kvinnor egentligen är män i psykologiskt hänseende. När kvinnor får åtnjuta samma teoretiska utbildning som männen kommer de att visa sig vara lika kompetenta för ledarbefattningar som män. Kvalificerade ledaregenskaper, som vanligtvis ses som sällsynta, förefaller inte alls vara problematiska inom feminismen. Att kvinnor inte är företagsledare i de större företagen beror tydligen enbart på en manlig konservatism, vilken sedan fortplantar sig till börsföretagens styrelseutnämningar. Lösningen blir därför könskvotering. Styrelseposterna får inriktas på annat än ledaregenskaper.

Det finns en del forskningsresultat som tyder på att det finns psykologiska skillnader mellan män och kvinnor (blart 13/2-14). Jag pekade särskilt på den könsmässiga snedfördelningen av psykopati, vilket föranledde en del debatt. Ett påpekande var att det kan vara svårt att identifiera psykopati. Ett annat var att det "egentligen" inte finns någon skillnad i frekvens mellan könen. Kvinnlig psykopati tar sig bara andra uttryck. Efter att ha konsulterat ett antal textböcker om psykopati vill jag hävda att dessa invändningar inte stämmer. Först finns möjligheten att identifiera ett antal tidiga beteenden (hos individerna när de var unga) som indikerar psykopati. Jag listar åtta sådana:
  1. Onödiga lögner
  2. Skolk
  3. Utbrott mot omgivningen
  4. Grymhet mot djur
  5. Pyromani
  6. Vandalism
  7. Vägran att lyda
  8. Sängvätning
Dessa kriterier har jag hämtat från Christina Gustavson 2008. Ofta brukar man också nämna beivrad kriminalitet före 12 eller 15 års ålder. Men alla vuxna psykopater är inte kriminella.

Det brukar sägas att 10 procent av alla chefer är psykopater. Därför är det extra intressant att den socialmedicinska professionen är inne på att frekvensen av psykopati är mycket högre bland män än bland kvinnor. Dalsegg & Wesche (2009) nämner att amerikanska undersökningar på 1980-talet visat att frekvensen bland män är 5 procent och bland kvinnor 1 procent (s 79).

Psykopati bland kvinnor och män skiljer sig också när det gäller att tillvinna sig makt. Män är utåtagerande och handlingsinriktade medan kvinnor "mobbar, skvallrar och intrigerar" enligt den svenska forskaren Susanne Strand, doktor i hälsovetenskap.

En beaktansvärd skillnad i förekomsten av psykopati i den konventionella formen mellan män och kvinnor borde vara besvärande för likhetsfeminismen. Det har därför gjorts försök att förklara uppkomsten av psykopati med icke-genetiska faktorer. Men dessa är inte relaterade till uppfostran varför det ändå måste finnas en genetisk bakgrundsfaktor som förklarar den olika benägenheten att utveckla en psykopatisk läggning. Professionen tycks avvisa att psykopati kan bero på annat än genetiska faktorer även om hela orsaksbilden ännu inte är utforskad.

Sannolikt kommer försök göras att i postmodernistisk anda förklara psykopati som en "social konstruktion" eller varför inte en "patriarkal konstruktion" som inte har någon relevans för samhället. Ett tag på 1970-talet kom hela psykopatibegreppet av vänstern att betraktas som en konspiration från makthavarnas sida för att förtrycka underklassen. (Man anser idag att ca 20 procent av internerna på fångvårdsanstalterna är psykopater.) Istället lanserade professionen termen "sociopati". Vi har att göra med en forskningsgren som visar en viss trendkänslighet när det blåser.

Psykopatiegenskapernas fördelning är emellertid bara en teoretisk utvikning i genderdebatten. Det viktiga borde vara att forskningen kunde ge bättre klarhet i hur ledaregenskaperna fördelas i befolkningen. Är de medfödda eller en följd av uppfostran? Kan man få ledaregenskaper genom att genomgå managementutbildning i vuxen ålder? 

[Uppdatering: En skribent i SvD Näringsliv (Carolina Neurath) vill på nyhetsplats 17/2 omdefiniera vad som menas med kompetens för styrelseledamöter. Det innefattar bl a att kunna säga nej till höga bonusar (till män): Att våga "gå emot resten av gänget ... Det är vad jag kallar kompetens". Det är kanske sådana ledamöter som feministerna vill ska kvoteras in? Men är kvotering en garanti för att få in rabulister? -
Läs även artikel i Psychology Today "Why Modern Feminism Is Illogical, Unnecessary, and Evil" av en evolutionspsykolog -09.]


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, februari 15, 2014

Anders Borg vill höja skatterna

Nyss ville finansministern sänka skatterna - nu vill han höja dem. Orsaken är förbättrad konjunktur och att skolans dåliga prestationer ska lösas med att man spenderar mer pengar på problemen.

Finansminister Anders Borg var gäst i Ekots lördagsintervju 15/2-14. Han utfrågades av Monica Saarinen.  Hur ska Moderaterna kunna vända utvecklingen i opinionen för en valseger? Har Borg några ess i rockärmen? Det var några frågor i påannonseringen.

Skatterna bör enligt Borg nu höjas därför att konjunkturen förbättras. Fordonsskatten ska höjas med 1-1,5 mdr kronor. Det blir 900-1000 kronor för mer benslinslukande bilar. En normal Volvo drabbas med 200 kr. Koldioxidsnåla bilar ska inte betala särskilt mycket mer.

Skatten på alkohol och tobak ska också höjas. Pengarna ska gå till skolan. Det här sätter en annan bild av valrörelsen enligt Borg. I budgetarna de tre kommande åren måste alla satsningar finansieras. Det ska bli offentligt överskott 2018. Det hade varit vansinnigt att strama åt i lågkonjunktur. Nu måste varje reform finansieras krona för krona. Man kan diskutera när skiftet inträffar men valet gör att det är nu framtidens budgetfinansiering definieras. Vi ska bygga upp säkerhetsmarginaler.

Vi har ett väldigt behov av restauration av skolan. Det tionde året kostar naturligtvis pengar. Vi har redan gjort en del satsningar på skolan enligt Borg. Enligt Saarinen satsades 20 gånger så mycket på skattesänkningar än på skolan i den senaste budgeten. Det var tydligen inte tillräckligt mycket på skolan konkluderade Saarinen. Även i nästa budget kan det behövas skattehöjningar enligt Borg. Vi har visserligen prioriterat fler jobbskatteavdrag men nu måste budgeten gå före. Vi kan inte vara så skarpa i våra löften den här gången. En precisering kommer i vårt valmanifest.

Man kan stärka arbetskraften både med jobbskatteavdrag och utbildningssatsningar. Vi kommer inte att höja brytpunkten om vi inte föreslår ytterligare jobbskatteavdrag.

Härefter diskuterades riskkapitalbolag i välfärden. Räntesnurror skulle motarbetas. Företagen måste ändra sitt sätt att agera. Borg skulle helst se att traditionella företagarfamiljer skulle bedriva skolverksamhet mycket långsiktigt. M tror på valfrihet och vinst och lönsamhet. Möjligheterna för riskkapitalbolag kommer att bli mindre.

Spendrups uttalande om kompetens i företagsstyrelserna diskuterades. Borg hänvisade till Norge där företagen inte fått försämrad lönsamhet. Det kommer en lagstiftning om två, tre år om det inte sker en snabb förändring. Men i princip ville Borg inte lagstifta. Men den kan framtvingas och då blir det sannolikt en norsk modell där företagen tvångslikvideras om andelen kvinnor i styrelserna inte är minst 40 procent.

Tredje pappamånad i föräldraförsäkringen diskuterades. Något klart besked gav inte Borg. Han ville avvakta en utredning.

Anders Borg är en rutinerad politiker som ger snabba och analyserande svar på frågorna. Men lyssnaren hinner ofta inte med att granska analyserna kritiskt, vilket även gäller utfrågaren. Det hindrar dock inte att man får en molande känsla av att Borg i själva verket är opportunistisk. Turerna kring den helt olika synen på skolsatsningarna inom ett halvår är ett exempel på detta. När skolans dåliga resultat till slut kom upp till ytan i den senaste Pisa-undersökningen är den naturliga reaktionen hos populistiska politiker att "kasta mer pengar över problemen".  Nu tävlar dessa politiker med varandra.

Något förvånande är att finansministern aviserar en höjning av fordonsskatten på gamla bilar. Den har ingen dynamisk effekt i form av mindre utsläpp av koldioxid som en höjning av bensinskatten skulle ha haft i viss utsträckning. Det är nu enbart en fråga om att mjölka bilisterna på pengar. Kopplingen till utbildningssatsningar är också helt omotiverad. Varför ska bilisterna finansiera utbildningen? Har inte andra grupper också en skyldighet att bidra till eventuellt bättre skolresultat?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, februari 13, 2014

Ingen strid mot dogmatisk feminism

Spendrup gör avbön efter att ha ifrågasatt den heliga uppfattningen att män och kvinnor är psykologiskt lika och därför lika lämpade att bli hänsynslösa företagsledare. Men åtminstone psykopaterna är nästan enbart män.

 På DN Debatt 12/2 skriver några styrelseleamöter i en stiftelse kallad "AllBright" en artikel som utgör ett hårt angrepp på Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup med anledning av hans uttalanden i Ekots lördagsintervju 8/2. Ingressen lyder:
"Pinsamma kunskapsluckor. Det är skandal att högsta företrädaren för näringslivet menar att det är brist på kompetenta styrelsekvinnor."
 Man kunde ha väntat att Spendrup skulle stå på sig. Men i DN  på nätet 13/2 viker han ner sig och skriver att han ångrar sig att han inte varit tydligare. Nu menar han:
"För mig är det helt främmande att säga att kvinnor saknar kompetens och det är inte vad jag har sagt."
Det framgår inte huruvida han blivit missförstådd om sin inställning till feminismen men han vidhåller att det inte får införas kvotering till börsföretagens styrelser. Idag deklarerade Stefan Löfven (S) i Sollentuna att  Socialdemokraterna kommer att införa kvotering om de vinner valet om inte andelen kvinnor snabbt ökar (SvD nätuppl). Idag rapporterar SvD att jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) och Peter Norman (M) redan i december 2013 höll ett hemligt möte med stora institutionella aktieägare där man hotade med lagstiftning om inte tillräckligt stor andel kvinnor nominerades till företagens styrelser nu i vår.

Om man har uppfattningen att det finns tillräckligt med kompetenta och erfarna kvinnor för styrelseposter och ställer detta mot siffran 23,7 procents faktisk andel 2013 (SIS Ägarservice) öppnar detta för argumenteringen till förmån för tvångsåtgärder. Detta skulle innebära en betydelsefull seger för likhetsfeminismen och sannolikt betyda avsevärda löneökningar för något hundratal karriärkvinnor.

Man kan förstå Spendrups ovilja att i Ekots lördagsintervju diskutera vad feminism egentligen betyder. Det finns flera varianter att välja på. Den stora skiljelinjen går mellan särartsfeminism och likhetsfeminism. Feminism innebär inte bara jämställdhet mellan män och kvinnor (vilket Spendrup understödde) utan också att man ansluter sig till en teori om hur verkligheten är beskaffad samt ofta en ideologisk syn på hur samhället fungerar och borde förändras. 

Särartsfeminismen erkänner att det finns medfödda psykologiska skillnader mellan könen men att dessa är lika mycket värda. Likhetsfeminismen förnekar däremot att sådana skillnader finns och förklarar de skillnader som ändå kan observeras med teorin om könsroller. Denna teori säger att skillnaderna beror på att pojkar och flickor uppfostras på olika sätt vilket blir bestämmande för deras skilda livsvariga "könsroller". Likhetsfeminismen har sedan ett antal olika ideologiska underavdelningar. Det kan handla om anarkafeminism, queerfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism eller socialliberal feminism för att nu nämna några.

Eftersom likhetsfeminismen är helt dominerande utanför vissa religiösa kretsar blir uppfattningen att kvinnors och mäns lika duglighet för poster i börsföretagens styrelser förutbestämd. Det behövs inga empiriska undersökningar för att fastställa detta eftersom det ingår i konceptet att vara feminist att anse detta. En uppfattning om hur verkligheten är beskaffad har upphöjts till en dogm som inte får ifrågasättas, vilket Spendrup dock gjorde. Han blev då en kättare som måste hånas och begabbas istället för att bemötas med sakliga argument. Därför har han nu gjort avbön.

Svenskt Näringsliv tar inte strid mot den dogmatiska feminismen. Det är om inte annat en indikation på hur svag organisationen nu har blivit. Sannolikt finns det i de egna leden en hel del företagare som litet oreflekterat instämmer i de feministiska dogmerna. Men följden lär bli att den lätt paranoida uppfattningen att det är männen på de högsta nivåerna i näringslivet som vill visa avoghet mot kvinnorna för att de är kvinnor kommer att spridas. Det underlättar tvångslagstiftning om kvotering.

En mindre paranoid förklaring till att det exempelvis i EU bara finns 17 procent kvinnor i börsnoterade företags styrelser skulle kunna vara att det finns ganska få kvinnliga VD:ar i stora företag. Det är sådana personer som sedan ingår i styrelserna. Och bristen på kvinnliga företagschefer kan vara att de traditionellt "hårda" ledaregenskaperna är sällsynta både bland män och kvinnor. Det är därför sådana personer kan betinga sig så höga löner. De som kan komma ifråga för en VD-post verkar i första hand vara män.

I de större företagen är kvinnorna i högre utsträckning chefer på mjukare områden. De är HR-chefer, informationsdirektörer, marknadschefer och liknande. Männen är däremot chefer inom produktion, försäljning, utveckling osv. Det är personer med ledarerfarenheter av verkställande arbete som främst eftersöks vid en VD-tillsättning. Traditionellt har detta visat sig vara en framgångsväg för företag som arbetar i hård konkurrens med andra företag. Men om alla sådana företag övergick till en mjukare stil skulle näringslivet sannolikt klara sina uppgifter ganska väl ändå.

Fortfarande kan dock feministerna invända att skillnaden i mäns och kvinnors karriärinriktning är ett resultat av uppfostran. Därför skulle på längre sikt fler hårda kvinnliga ledare kunna komma fram och bli lämpliga för verkställande företagsledning. Mot detta talar forskningen som finner att det faktiskt finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Ett flagrant empiriskt exempel är den lille pojken Bruce Reimer som efter en misslyckad omskärelse opererades om till flicka och fick hormonbehandling utan att någonsin känna sig som flicka.

En annan tänkvärd skillnad är förekomsten av psykopater. Dessa är nästan enbart män. I huvudsak är denna egenskap nedärvd även om hjärnskador kan förekomma i några fall. Pikant i sammanhanget är att de välanpassade psykopaterna (icke-våldsbenägna och enbart lätt kriminella) ofta blir framgångsrika men hänsynslösa företagsledare i en hård och konkurrensutsatt miljö.

SvD3 idag, SvD:s första och andra kampanjartiklar mot Spendrup


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, februari 08, 2014

Långsiktighet är bra enligt Spendrup

Den nye ordföranden i Svenskt Näringsliv är en allmänt välvillig person som företräder gängse uppfattningar bland företagen. Han har dock en marknadsekonomisk ideologisk grund för sina uppfattningar.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs nye ordförande Jens Spendrup var gäst i Ekots lördagsintervju 8/2 och utfrågades av Monika Saarinen.. Diskussionen rörde grunderna för det privata näringslivet och privat ägande inom välfärdssektorn.

Jens Spendrup
Det märktes att Spendrup, som han själv tillstod inte hade sysslat med argumentation. Agitation skulle inte förekomma inom företagen - inte ens i valrörelser. Marknadsekonomi är en överlägsen ekonomisk modell och då även inom välfärdsproduktionen. Men det bör ställas rigorösa kvalitetskrav. Engagemanget bör vara långsiktigt men Spendrup avstod från att precisera detta i antal år. Riskkapitalbolag kunde göra nytta genom att tillföra kapital, göra sammanslagningar och sedan sälja till långsiktiga ägare. Någon så konkret diskussion som den med Jacob Wallenberg (bart okt-13, också Saarinen) blev det inte.

Spendrup var för fler kvinnor i företagens styrelser men ville inte ha kvotering. Han var inte feminist.

Att gå med i euron (EMU) var fortfarande en principiell målsättning om än avlägsen.

Spendrup hade ingen åsikt om orsaken till Sverigedemokraternas framgångar. De hade inte kommit med några bra näringspolitiska förslag och ville begränsa den fria rörligheten. Han försvarade arbetskraftsinvandringen och försökte undvika diskussionen om missbruk och fusk. Man ska följa lagar och regler - även för litauiska lastbilschaufförer.

Det var viktigt att kunna göra undantag från turordningsreglerna i LAS. Saarinen påpekade att en undersökning visat att 8 av 10 företagare var nöjda med avstegen. Svaret var att det främst var ett problem för småföretagen. Ett arrangemang med inbetalningar till en fond som skulle understöja dem som blev friställda till följd av avstegen berördes utan att några konkreta detaljer nämndes.

Intrycket blev att Spendrup framstår som en sympatisk familjeföretagare utan de kantigheter som hans företrädare måhända lidit av. Frågan är om den mer fräna politiken ska överlämnas åt organisationens verkställande direktör. Urban Bäckström avgår i maj och den nya VD:n är en helt okänd kvinna (Carola Lemne, f-58 o VD för Praktikertjänst). Någon diskussion om detta och SN:s framgångsmöjligheter framöver fördes dock inte. (SN är en sammanslagning av SAF och Industriförbundet. År 1976 blev Curt Nicolin ordförande i SAF.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

fredag, februari 07, 2014

Är 15 procents avkastning i bankerna rimligt?

Det går att motivera 15 procents avkastning för bankerna om investeringarna och lånen ska öka 10 procent. SEB avkastar dock egentligen bara 12 procent. Det är därför vanskligt att höja aktieutdelningen.

Jag har alltid varit skeptisk till dem som menat att bankernas avkastningskrav på ca 15 procent är orimliga. Orsaken är att deras argument har förefallit vara ogenomtänkta, känslomässiga och allmänt vinstfientliga. Nu senast har Anders Borg skickat fram finansmarknadsminister Peter Norman för att kritisera bankerna varvid han förordade ett avkastningskrav på 10-11 procent (vid 2 procents inflation). Han har ett förflutet inom finansbranschen och borde kunna sina saker. Men han lämnade ingen antydan till beräkning varför hans syn skulle vara mera rimlig. Det enda han sade var att det finns önskvärda satsningar som blir ogjorda med för högt avkastningskrav.

Annika Falkengren
I SvD Näringsliv 6/2-14 uttalar sig SEB:s VD Annika Falkengren i syfte att försvara bankens vinst och utdelning. Siffrorna måste sättas i relation till verksamheten, menade hon och nämnde följande faktauppgifter för SEB 2013:

Vinst 18 miljarder kr [före skatt]

Eget kapital 122 miljarder

Utlåning 1 300 miljarder

Utdelning 8,7 miljarder våren 2014 enligt uppgift i samma artikel

Från dessa siffror kan man enkelt beräkna följande relationstal:

Avkastning på eget kapital 18/122: 14,8 % (f sk)
Egenkapitalrelation 122/1 300: 9,4 %
Vinstmarginal 18/1 300: 1,4 %
Utdelningsandel 8,7/18: 48 %
-------
Utdelningsandel av vinst efter skatt: 59 % (0,59x14,7) (underlag DN)
Sparat eget kapital 0.41x14,7: 6 mdr kr
Egenkapiatltillväxt  6/122: 4,9 %

Med 2 procents inflation tänker sig tydligen Annika Falkengren att utlåningen realt ska öka med 2,9 procent per år den närmaste tiden. Om andra banker har liknande intentioner kommer utlåningen i Sverige att växa ungefär lika snabbt som den reala tillväxten av BNP på säg 2,5-3 procent om året. Det verkar rimligt att tro att utlåningen kommer att expandera i denna takt.

Nominellt har bolånetillväxten legat på ungefär denna nivå. Den takt på 4-5 procent som brukar rapporteras anses dock ligga i överkant av dem som oroar sig för en bolånebubbla. Däremot visar siffror från KI att utlåningen till företagens investeringar kommer att expandera kraftigare de närmaste åren (pdf). I fasta priser är prognosen för investeringarna en ökning med 6,1 resp 8,8 procent 2014 och -15. Så med vissa prisstegringar behöver bankerna en egenkapitaltillväxt avsevärt högre än nominellt 4,9 procent om egenkapitalrelationen inte ska sjunka. Och ju mer restriktiva bankerna är till hushållens efterfrågan på nya bostadslån desto lättare blir det att klara oförändrad egenkapitalrelation.

Mot detta resonemang kan invändas att egentligen är inte SEB:s vinster så höga att de räcker till en avkastning på 15 procent. Det gängse sättet att beräkna vinst är efter bolagsskatt. Den vinsten uppgår till ca 14,7 mdr kr och blir i relation till eget kapital 12 procent. Skulle denna avkastning istället varit 15 procent (18,3 mdr) skulle med en utdelningsandel på 60 procent det egna kapitalet växt med  6 procent. Men en årlig nominell tillväxt på 6 procent är inte på något avgörande sätt högre än 4,9 procent. Det är fortfarande med de angivna förutsättningarna svårt att finansiera den utlåningsexpansion som prognoserna pekar på utan att egenkapitalrelationen försämras. Inte ens 15 procents avkastning är tillräckligt om utdelningsandelen är 60 procent.

Kritiken mot avkastningskrav på ca 15 procent förefaller alltså vara missriktad. Dessutom är kritiken mot att projekt med lägre räntabilitet inte kan komma till stånd svår att förstå. Om bankerna skulle sänka sin utlåningsränta från exempelvis 2 till 1 procent skulle utlåningen förvisso öka. Men om det var fråga om bostadslån skulle åtgärden elda på bubbeltendenserna. Företagslån är däremot knappast känsliga för någon procentenhets skillnad  i ränta. Där är det den prognostiserade efterfrågan som är avgörande för investeringarna. Kvar finns en liten del bostadsbyggnadsprojekt som skulle kunna gynnas något med en lägre ränta.

En annan näraliggande kritik mot bankerna är att de ger för stor utdelning till aktieägarna. Andelen utdelad vinst tycks öka vilket strider mot intentionerna med den från behovssidan beräknade räntabiliteten enligt ovan. Med lägre räntabilitet och lägre utdelningsandel skulle egenkapitaltillväxten kunna bli lika stor. Om SEB sänkte utdelningsandelen (efter skatt) från 59 till exempelvis 40 procent skulle egenkapitaltillväxten ceteris paribus öka kraftigt. Då skulle 60 procent av vinsten (efter skatt) sparas i företaget - dvs 0.60x14,7=8,8 mdr kr. Det skulle öka egenkapitaltillväxten till 7,2 procent (8,8/122=7,2 %). Det rimmar bättre med en investeringsökning i näringslivet mellan 6,1 och 8,8 procent plus prisökningar.

Om Norman fick som han ville skulle SEB kunna nöja sig med en avkastning på ca 10 procent. Vi antar att han menar efter skatt. Vinsten före skatt skulle då ha blivit ca 15,3 mdr kr och efter skatt 12,2 mdr. Om 59 procent av 12,2 mdr hade delats ut hade egenkapitaltillväxten blivit 5 mdr kr eller futtiga 4,1 procent. Med 40 procents utdelningsandel hade 7,3 mdr sparats och kapitaltillväxten hade ändå inte blivit större än 6 procent.

Med Normans lägre avkastning skulle SEB sannolikt få försämrad egenkapitalrelation med den efterfrågan på lån som borde komma från ökade investeringar i en nominell årlig takt uppåt 10 procent. Eller sitter han (eller någon annan) inne med information som gör det sannolikt att bankerna både kan låna ut mera och behålla det egna kapitalets andel av utlåningen trots att avkastningen (e sk) för SEB skulle sjunka från 12 till 10 procent?

Att bråka om SEB:s halvdåliga vinst är missriktat. Men kritiken mot att höja utdelningen är relevant. SEB behöver mera eget kapital för att kunna expandera utlåningen på ett säkert sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, februari 06, 2014

Företagarrörelsens anti-socialism

Tänk om näringslivet 1975 hade accepterat en kompromiss om löntagarfonderna. Då hade det varken blivit den "vändpunkt" 1983 eller en privatiseringsdrive på 80- och 90-talen som beskrivs i en ny bok. Istället hade en stor del av företagen ägts av kollektiva fonder med "individuell anknytning".

Ända sedan 1968 har näringslivet utsatts för en systemkritik från den "nya vänstern". Till att börja med var kritiken inriktad mot reklam, konsumism, privat ägande, vinstintresset och kapitalismen i allmänhet. I början av 1970-talet blev kritiken mer marxistisk och fokuserade på motsättningen mellan "kapital och arbete" (kallas på det ekonomiska området också den funktionella inkomstfördelningen). När LO anslöt till den vänsterradikala tidsandan skedde det först i termer av en lönepolitiskt motiverad kritik mot företagens vinster. Men snart utvidgades LO:s strävanden att också innefatta makten över företagen och att partiellt ta över ägandet av företagen.

En mobilisering av motståndet mot de socialistiska framstötarna skedde inom SAF med början 1970 då storföretagens ledare utbildades för att kunna argumentera mot vänsterkritiken. Som "skådespelare" för att gestalta vänsterkritiker anlitades sålunda Carl Bildt och Peje Emilsson. Jag fick en tid senare själv anställning för att bevaka kritiken och argumentera emot näringslivsfientliga tankegångar. När LO började avslöja en del om sina intentioner och det förslag till löntagarfonder som Rudolf Meidner höll på att slutföra fanns en viss, men begränsad, beredskap på motståndarsidan. Sannolikt hade Meidner redan tagit kontakt med prominenta företagsledare för att manövrera den kommande debatten om fonderna i ett förmånligt läge. Om detta visste jag då dock ingenting.

En historisk översikt om striden om löntagarfonderna, den partiella privatiseringen av välfärdsproduktionen, kampanjen för medlemskap i EU och andra viktiga näringslivsfrågor har nyligen utkommit i form av ett rikt illustrerat praktverk från Timbro. Boken är skriven av Janerik Larsson, som var journalist på Sydsvenskan innan han 1980 blev chefredaktör för SAF-tidningen och senare vVD på SN. Titeln är Så förändrades Sverige - företagarrörelsen & opinionen. I huvudsak börjar framställningen när Larsson kom till SAF och därför återstår mycket av historieskrivningen under de inledande åren av den socialistiska offensiven mot det fria näringslivet.


I en första fas försvarade sig näringslivet mot angreppen från vänster. Den kulminerade med den stora demonstrationen mot löntagarfonderna 4 oktober 1983. Även 1984 och -85 hölls stora demonstrationer den 4 oktober samt mindre manifestationer åren därefter. Men redan 1980 inleddes den andra fasen med en motoffensiv mot de socialistiska tankegångarna och arbetarrörelsens maktanspråk. På våren vägrade SAF att acceptera LO:s inflationsdrivande lönekrav med påföljd att LO utlöste en storkonflikt av dimensioner som inte setts sedan storstrejken 1909. SAF:s ordförande Curt Nicolin karaktäriserade dock konflikten som "en investering för framtiden". Först efter en vädjan från regeringen kunde konflikten avbrytas.

På hösten 1980 avhöll SAF sin andra kongress där en av frågorna var hur offentlig verksamhet kunde privatiseras med bibehållen skattefinansiering. Det var en idé som hade utvecklats i en arbetsgrupp ledd av Nils Holgerson (VD för Pripps) där jag var sekreterare. I en debattartikel i DN 12/11-80 presenterade jag grundprinciperna för ett vouchersystem under rubriken "Så kan Sverige privatiseras". En "kraftfull" artikel enligt min chef på SAF. Men det blev för mycket för vänstern, som försökte döda idén genom att överdriva budskapet.

Janerik Larsson citerar en av reaktionerna i en ledarartikel i DN 20/11-80: " Det är en hård och brutal värld som SAF och Danne Nordling erbjuder svenskarna". Men trots de starka reaktionerna från vänstern kunde en privat drift av daghem inledas efter några år. Anmärkningsvärt är emellertid att det fanns ett prominent men dock inte utbrett motstånd mot Nicolins linje också inom SAF. Larsson anför ett inlägg från dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar på SAF:s styrelsemöte i november 1980. Han menar att Gyllenhammar då försökte strypa SAF:s opinionsbildande verksamhet med motiveringen att den "kunde uppfattas som kritisk mot socialdemokratin" (s 33).  Det skulle vara intressant om historieforskningen om näringslivet kunde klarlägga hur stor skada Gyllenhammar egentligen åstadkom.

Andra frågor som behandlas i boken är folkomröstningarna 1980, 1994 och 2003 samt näringslivets informationssatsningar i skolorna. Men det är motståndet mot löntagarfonderna som är den centrala idén i boken. Även här behövs, som nämndes inledningsvis, ytterligare historieforskning - i synnerhet gäller detta de första reaktionerna på LO:s fondoffensiv. Här kom i höstas en liten bok från Svensk Tidskrifts förlag som kastar något mera ljus över denna dunkla tid. Titeln är Sista försöket att socialisera Sverige?



I ett av de första kapitlen bidrar jag själv med en kort historieskrivning av kampen mot de första förslagen till löntagarfonder. Där tar jag upp föreställningen att det inte lönade sig att göra motstånd mot det mäktiga LO och att det därför var en "second best-lösning" i form av en kompromiss mellan näringslivets vinstandelsromantiker och LO:s kollektivister som borde eftersträvas av näringslivet. Det är en hisnande tanke att denna linje kunde ha lyckats med följd att någon "vändpunkt" för företagarrörelsen aldrig hade  kunnat upplevas 1983. Istället hade stora delar av näringslivet idag till dominerande del ägts av fackföreningsstyrda fonder med "individuell anknytning".

Boken innehåller i övrigt några breda historieskrivningar och ett antal bidrag som relaterar löntagarfondsfrågan till dagens förhållanden. Sammanlagt har 15 skribenter bidragit till att belysa företagarrörelsens anti-socialism. Speciellt vill jag nämna bidraget från Lars Anders Johansson, kulturredaktör på SvT,  som belyser hur vänstern fick makt över språkbruket vilket bidrog till arbetarrörelsens radikalisering. Johansson menar dock att Olof Palme inte var drivande och att han "skjutit sig själv i foten" med sin radikala retorik och eftergifter mot vänstern i samhällsdebatten (hypotes 3 i min artikel om Palme jan-07).

Min recension av en liknande bok av Larsson juni 2011. Något om historieskrivningen okt-13

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, februari 04, 2014

Varför vill man ha sänkta skattter?

Den lägre medelklassen börjar ta till sig oppositionens budskap att skattesänkningar för dem själva försämrar den offentliga sektorn. Det öppnar för att regeringen kanske föreslår t ex höjda arbetsgivaravgifter utom för ungdomar. Vi lever i trianguleringarnas tid.

Många kan tycka att det är självklart att lägre skatter är eftersträvansvärda i dagens samhälle. Att utlova sänkt skatt borde därför vara en valvinnande fråga för regeringen. Men så är det inte enligt de allmänna opinionsundersökningarna och inte heller vad gäller inställningen till det femte jobbskatteavdraget. Detta beror sannolikt på vilken förställning allmänheten fått om vilka konsekvenser sänkt skatt har genom finansieringen.

I Sverige har politikerna (främst socialdemokratiska) traditionellt finansierat individuella välfärdstjänster (t ex vård, skola, omsorg, pension, sjukpenning) med hjälp av höga skatter. Dessa skatter har i högre utsträckning betalats av "de rika" och därför har det funnits ett naturligt egenintresse hos de lågavlönade att förorda högre skatter. De får ju härigenom välfärdsförmåner mycket billigare än om de skulle ha behövt köpa dem på en marknad. Spegelbilden av detta är att borgerliga väljare med litet högre inkomster varit emot skattehöjningarna. Litet vagt har denna grupp likaså frestats av budskap om skattesänkningar. Man kan kalla detta "förmånssyndromet".

Länge handlade skattefrågan i Sverige mera konkret om de starkt progressiva skatterna. Från socialdemokratiskt håll ville man höja skatterna för de rika och använda pengarna för att sänka skatterna för de vanliga löntagarna. Så skedde t ex vid 1971 års skattereform. Från borgerligt håll kunde man därefter kräva sänkta marginalskatter som inte nödvändigtvis måste finansieras med "social nedrustning" eller högre skatter för dem med lägre inkomster. Istället lanserades de "dynamiska effekterna". Genom lägre marginalskatter skulle arbetsutbudet öka (övertid, fulltid, extrajobb etc) hos de grupper som fick sänkt skatt och därmed skulle sänkt marginalskatt bli självfinansierande. Om de ökade skatteintäkterna inte räckte till kunde alltid vissa effektiviseringar i offentlig verksamhet bidra med resten. Ingen skulle få sämre förmåner.

Vid 1991 års skattereform fanns ett begränsat inslag av dynamiska effekter i finansieringen. Men den stora finansieringen utgjordes av avskaffade avdragsmöjligheter och beskattning av  skattefria förmåner som de med högre inkomster alltmer hade börjat praktisera för att komma undan den höga marginalskatten. Skattereformen kunde därför framställas som fördelningspolitiskt neutral inom varje decil av inkomsttagare i fördelningen. Ingen decil skulle tjäna mer än någon annan (utom i den högsta decilen där utfallet i förhandsberäkningen skulle bli något sämre).Kompletterande finansiering gjordes genom en momshöjning.

Syftet med den stora skattereformen 1991 var att ekonomin skulle börja fungera bättre. Detta skedde också men med fördröjning pga den svenska fastighets- och finanskrisen i början av 90-talet. Lägre marginalskatter kunde också beskrivas som ett befrämjande av den individuella friheten eftersom medborgarna fick disponera en mycket större del av resultatet av sitt extraarbete. Litet förvånande var att Modraterna i en senare fas av förberedelserna valde att hoppa av med motiveringen att skattereformen 1991 inte finansierades med nedskärningar av den offentliga sektorn och sänkning av skattetrycket i genomsnitt. Även Folkpartiet höll på att hoppa av i sista stund när LO verkade få gehör för att den högsta marginalskatten inte skulle sänkas till 50 procent utan endast till 55.

Alliansregeringen har praktiserat en helt annan syn på hur inkomstskatterna borde sänkas. Man vädjar inte längre till dem med högre inkomster med budskap om att minska det orättvist höga skatteuttaget för just denna grupp, samtidigt som man hade kunnat beskriva en sådan åtgärd som effektivitetsökande och därmed till fördel för alla. Ett sådant budskap är kanske för svårt att göra till något röstvinnande. Istället har man sänkt skatterna för låg- och medelavlönade. Budskapet att detta ökar friheten har använts sparsamt. Istället har man framställt sig som alla goda gåvors givare på skatteområdet. Detta gav kanske en viss utdelning i början men presentationen gjordes valhänt och många av de "tacksamma" mottagarna visste inte ens om att de fick ett förvärvsavdrag. Däremot irriterades de över försämringarna i a-kassan (högre avgifter och mindre förmåner) och i sjukförsäkringen.

Det förefaller som om inkomstskattesänkningarna till slut har drabbats av "förmånssyndromet" som nämndes inledningsvis. Lägre skatt ger sämre förmåner till dem med lägre inkomster och alla andra. Det står helt klart beträffande transfereringarna. Men med medias hjälp har oppositionen skapat bilden att även vård, skola och omsorg försämrats genom att skattesänkningarna minskat resurserna till den offentliga sektorn. Regeringen skulle ha behövt höja skatterna för de rika för att komma undan denna negativa inställning till skattesänkningar hos de breda grupperna.

Det sätt regeringen möjligtvis skulle ha kunnat använda för att förklara att skattesänkningarna inte har gett mindre resurser till vård,skola och omsorg är att man skapat så många nya jobb att skatterna från dessa kunnat finansiera sänkningarna. Det är ett ganska invecklat resonemang eftersom de nya jobben även beror på befolkningsökningen som också leder till ökad efterfrågan på offentliga tjänster. Sannolikt skulle resonemanget visa sig ohållbart. En stor del av de nya jobben har samband med den ökade invandringen och inte med en kraftigt höjd sysselsättningsgrad.

Hittills tycks regeringen ha kommit undan i debatten genom att skapa en vag förställning om att det är "tillväxten" som skapat utrymmet för skattesänkningar. Men tillväxten beror antingen på fler arbetade timmar (i huvudsak genom invandring) eller på att produktiviteten ökat extra mycket. Den senare förklaringen försvagas av att de löneökningar som ökad produktivitet i näringslivet genererar ganska snart också  leder till ökade löner i den offentliga sektorn (som ju inte kan släpa efter särskilt länge). Däremot kan transfereringarnas värde urholkas under ganska lång tid (även realt). Så har också skett för t ex a-kassa och sjukpenning. Dessutom har det skett avsiktliga sänkningar genom systemförändringar.

Oavsett hur skattesänkningarna i detalj har finansierats har regeringen inte presenterat någon konkret "berättelse" om hur det har gått till. Opinionen har därför successivt kunnat utveckla en alltmer kritisk syn i synnerhet som oppositionen och media spritt uppfattningen att finansieringen skett genom nedskärningar. Försämringar och missförhållanden finns alltid i den offentliga sektorn och dessa kan förstoras upp av illvilliga kritiker för att ge sken av generella förhållanden. Dessutom kan kritikerna få hjälp av att det skett en byråkratisering inom själva verksamheterna (sammanträden, fler beslutsnivåer, större administrativ personal, mer statistikinsamling, rapportskrivning osv). Produktivitetsminskning kan lätt förväxlas med nedskärningar.

Trianguleringens logik säger att regeringen nu måste försöka vända den lägre medelklassens skepsis till skattesänkningarna genom att tala om skattehöjningar. Anders Borg har redan antytt detta men enbart konkretiserat skatterna med dem på alkohol och tobak. I farans riktning ligger större höjningar av viktigare skatter. För att verkligen utmana Socialdemokraterna kanske regeringen föreslår höjda arbetsgivaravgifter, men inte för ungdomar. Pengarna skulle sedan uteslutande användas till vård, skola och omsorg.

Eftersom oppositionen är den offentliga sektorns vänner kommer någon avgörande kritik knappast från det hållet. Näringslivet kan delvis tystas med att kronan skulle försvagas vilket är bra för exportindustrin. Inflationen skulle stiga vilket en del anser vara bra för att minska arbetslösheten. Rimligtvis skulle också huspriserna lugna ner sig när reallönerna inte stiger. Fenomenet penningillusion skulle temporärt hålla konsumenterna lugna. Dessutom ska ju prylkonsumtionen bytas ut mot vård, skola och omsorg. Skickliga spinndoktorer kan nog göra detta till ett valvinnande koncept...

Skattereform? 29/1

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, februari 02, 2014

Löfven är knappast marxist

Utfrågningen av den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven i programmet "Nyfiken på partiledaren" 2/2 var inte särskilt avslöjande. Man kan fråga sig om programledaren Poul Perris är tillräckligt påläst om politiska ideologier för att få fram något väsentligt. Detta gällde också om utfrågningen av Fredrik Reinfeldt förra söndagen (26/1).De två statsvetarna som kommenterade efteråt fick sålunda på oklara grunder för sig att Löfven skulle vara marxist.

Stefan Löfven

Inslaget om ideologi i mitten av programmet cirkulerade kring några termer som är associerade med grundläggande värderingar. Dessa var rättvisa, klassamhälle och solidaritet.

Rättvisa illustrerade Löfven med en episod från uppväxten. I en matkö i skolan uppstod bråk och en vaktmästare "ryckte ut" den minsta killen ur kön och anklagade honom. Men Löfven hade sett att det var fel person. Den svagaste var oskyldig men enligt Löfven lättast att hantera. Han protesterade och fick så småningom en ursäkt hos rektorn till den lille mot att han själv bad om ursäkt för sin uppstudsighet.Löfven upprördes av denna godtyckliga behandling som den lille killen utsattes för.

Detta brukar kallas "kommutativ rättvisa" till skillnad från social rättvisa (bloggartikel juni-07). Lika fall ska behandlas lika.Detta har mycket länge varit ett grundkrav i alla borgerliga samhällen som bygger på rättssäkerhet. Om någonting var förvånansvärt i Löfvens syn på rättvisans ideologiska aspekter så var det att han inte nämnde "social rättvisa" och vikten av politiska åtgärder för att öka den ekonomiska utjämningen.

Som hastigast nämnde Löfven ordet "klassamhälle". Sådana tendenser menade Löfven skulle missgynna de svagaste; dock gav han ingen närmare förklaring. Användningen av termen synes vara  i den nya betydelsen som helt enkelt betyder välståndsskillnader oavsett orsak. Men Karl Marx använde klassamhället som en beteckning för ett samhälle där bourgeoisien ägde produktionsmedlen och där arbetarklassen var i stort sett egendomslös och hänvisad till att enbart sälja sin arbetskraft. Någon möjlighet för begåvade arbetare att höja sin levnadsnivå fanns inte eftersom all mera kvalificerad utbildning kostade pengar som enbart kapitalisternas barn kunde ha råd med.

Det var knappast ett traditionellt klassamhälle Löfven hade i åtanke. Perris borde ha frågat huruvida Löfven verkligen menade att det idag finns klassbetingade skrankor som hindrar uppåtsträvande individer i arbetarklassen från att förkovra sig t ex utbildningsmässigt. Att svagpresterande som vill komma upp sig inte klarar de teoretiska utbildningarna är knappast detsamma som att vi har ett klassamhälle.

Riktigt intressant var Löfvens exemplifiering av vad solidaritet går ut på. Det är inte att ge bort något åt andra (termen för detta är altruism, se min recension av Liedmans bok om solidaritet 1999). Han tog a-kassan som ett typiskt exempel. Ursprunget är att arbetarna lade undan pengar i ett kassaskrin. Den insamlade penningsumman var inte till för att någon enskild skulle kunna gå iväg med den. Pengarna fanns där om någon  blev arbetslös och inte kunde få nytt jobb trots att han försökte. Genom att den arbetslöse kunde hålla uppe sin konsumtion behövde han inte söka jobb till underpris. Det höll uppe lönenivån för alla och därmed var solidaritet något som alla tjänade på. Gruppens egenintresse befrämjas av solidariteten, kan man säga.

Löfven är knappast någon ideolog och än mindre marxist. Han är pragmatiker som vill lyssna på motsidans argument och förstår till fullo att det behövs framgångsrika företag för att löntagarna ska få det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: ,