Under galgen lät Merkel bli att sänka Spanien och Italien

Att inte göra ont värre ses som en positiv utveckling för Europa. Men Merkel har gjort mycket för att hindra en välgörande tillväxt och borde kritiseras för detta. Nu är den viktiga frågan hur respiten ska användas för att få ordning på de svaga länderna - inte hur de ska hindras att ställa till problem långt in i framtiden.

Under natten till fredagen gick Tysklands förbundskansler Angela Merkel med på att låta EU:s räddningsfonder ge direkt stöd till svaga länders banker genom lån och kanske direkta rekapitaliseringsåtgärder samt att fonderna också ska få köpa krisländernas statsobligationer. Detta medför att räntorna kan hållas nere. Dessutom ska räddningsfonderna inte få förtur vid återbetalning av lån från bankerna, vilket också kan lugna investerarna och sänka räntorna.

Många bedömare samt också aktiemarknaden och räntemarknaden har upptagit beskeden från EU-toppmötet positivt. Dessa beslut skulle varit otänkbara för några månader sedan enligt EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Det är ett märkligt besked. Om Spaniens och Italiens kriser hade eskalerat till bankruttnivå redan för ett par månader sedan skulle alltså statsbankrutterna nu spridit sig över hela Europa.

Det borde vara självklart att några åtgärder måste vidtas när bankrutterna närmar sig i två av de största av Europas ekonomier. Men Merkel har nu i mer än två års tid gjort nästan allt hon kunnat för att bromsa konkreta räddningsoperationer. Motivet för detta uppgav hon för någon vecka sedan vara de legala hinder som EU:s regelverk sätter upp mot stödåtgärder. Man borde då fråga hur dessa legala hinder kan sättas ur spel genom "utpressningstaktik" från Spanien och Italien när det gäller den "tillväxtpakt" (120 mdr €) som Merkel gärna ville få igenom på toppmötet. Det var en av de långsiktiga åtgärder som skulle sättas in istället för konkreta insatser i det akuta skedet och som jag varnade för i min artikel 24 juni-12.

Att Merkel nu gör en omvändelse under galgen har hon redan fått hård kritik för av sina egna parlamentsledamöter i förbundsdagen. De har också låtit anmälningarna hagla över författningsdomstolen som inom en vecka kanske kommer med ett underkännande av hela den akuta delen av räddningsinsatser som EU:s toppmöte kom fram till. En av dessa är att räddningsfonderna ska tillåtas sätta in pengar direkt i svaga länders krisbanker istället för att låta pengarna först öka respektive lands budgetunderskott och statsskuld. Detta satte Merkel stopp för i ett tidigare skede trots att det borde varit självklart att en sådan ordning innebar att en stor del av pengarna då skulle kastas i sjön och inte få någon verkan (bart 2/6-12).

Det är tydligt att Merkels position på hemmafronten är mycket svag och att det ytterst är oförmågan att hantera en ganska utbredd, dogmatisk opinion både hos väljarna och hos vissa av parlamentarikerna som gör att hon inte vill förhandla om ens akuta insatser för att stabilisera den europeiska ekonomiska utvecklingen. Historiens dom över Merkel kommer att bli hård. Men redan idag borde hon utsättas för mer kritik. Det är självklart att EU på ett eller annat sätt måste undvika att kasta in regionen i totalt kaos. Den viktiga frågan är istället hur eurokrisen och skuldkrisen ska bekämpas mera varaktigt. Och då menar jag inte åtgärder för att på lång sikt kunna undvika en ny skuldkris i svaga länder, även om Europas ledare har en perverterad faiblesse att diskutera sådant istället.

Om euron ska räddas "till varje pris" måste dagens situation kunna visas gå mot en stabilisering utan att några ekonomiska eller politiska "under" ska inträffa. Vi kan inte räkna med att världskonjunkturen kommer att intensifieras så att Europas svaga länder kan öka exporten exceptionellt. Inte heller kan vi räkna med att bankunion, insättningsgarantier eller ens ett gemensamt finansdepartement i Bryssel för EMU-länderna kommer att klara att få upp tillväxten i de svaga länderna. Allt hopp sätts tydligen till att en drakonisk åtstramningspolitik inom ramen för orubbliga växelkurser ska göra en del företagare så förhoppningsfulla att de börjar investera i nya anläggningar med flera anställda och andra att starta nya företag som ger tusentals jobb.

Det skulle vara intressant att se en teoretisk kalkyl som visar att åtsramning i en stor del av Europa kan ge tillväxt samtidigt som växelkurserna hålls oförändrade. Och finns det något empiriskt exempel som visar att detta skulle vara en framkomlig väg? Är det istället kanske så att man ändå hoppas på ett under?

Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/Merkel" rel="tag">Merkel, http://bloggar.se/om/euron" rel="tag">euron, http://bloggar.se/om/eurokrisen" rel="tag">eurokrisen, http://bloggar.se/om/skuldkrisen" rel="tag">skuldkrisen, http://bloggar.se/om/Europa" rel="tag">Europa, http://bloggar.se/om/EMU" rel="tag">EMU, http://bloggar.se/om/EU" rel="tag">EU, http://bloggar.se/om/r%E4ddningspaket" rel="tag">räddningspaket, http://bloggar.se/om/Spanien" rel="tag">Spanien, http://bloggar.se/om/Italien" rel="tag">Italien, http://bloggar.se/om/nationalekonomi" rel="tag">nationalekonomi, http://bloggar.se/om/%E5tstramning" rel="tag">åtstramning, http://bloggar.se/om/ekonomi" rel="tag">ekonomi, http://bloggar.se/om/politik" rel="tag">politik på intressant.se

EU-ledarna låter det gå åt skogen genom beslutsångest

Varför vill politikerna i Europa diskutera irrelevanta problem som bara har en teoretisk beröring med dagens akuta skuldkris? Vi kommer med stor sannolikhet att få se ett intetsägande resultat av nästa veckas EU-möte.

Den här veckans toppmöte i EU kommer av allt att döma inte leda till att den akuta krisen i Spanien kommer att kunna lösas. Istället vidtar en politisk diskussion om hur ramarna för verksamheten i euroländerna ska se ut om fem, tio år. Det kastas in förslag om t ex en bankunion som ingen vet vad det är. Men på måndag kommer kanske ett förslag som kan diskuteras vidare på torsdag. Detta gäller också gemensam bankakut och insättningsgarantier.

Det mest sannolika är att eurozonen hankar sig fram som tidigare. Det kommer att fordras nya räddningspaket för att rädda Grekland och att man gör minimala stödåtgärder för Spanien. Men ingenting av detta kommer att vara tillräckligt för att ge en avgörande förändring.

Allt fler bedömare pekar i detta sammanhang på att EMU är felkonstruerad. Man kan inte ha en statsövergripande centralbank som driver en gemensam penningpolitk och samtidigt 17 olika regeringar som sköter finanspolitiken. Därför talar man om behovet av en "fiskal union" och i förlängningen en politisk union. Men redan en fiskal union, som ju verkar vara en felöversättning av det som på svenska borde kallas finanspolitisk union, är ett stort steg till en politisk union.

En gemensam finanspolitik har länge varit på tapeten utan att det närmare har preciserats vad detta skulle handla om - mer än att det skulle fordra mer av gemensam skattepolitik. Strängt taget är finanspolitiken den andra delen av stabiliseringspolitiken. Politikerna har länge haft en förkärlek att låta den första delen, dvs penningpolitiken, vara dominerande i stabiliseringsåtgärderna. Med en fyrkantigt utformad, gemensam penningpolitik ställs i själva verket hårdare krav på finanspolitiken i respektive land för att korrigera den dåligt anpassade genomsnittliga penningpolitiken. Det skulle t ex ha fordrat att Irland och Spanien hade genomfört åtstramande åtgärder för att dämpa utvecklingen på fastighetsmarknaderna.

Vad skulle en "gemensam finanspolitik" då kunna innebära? Är det ytterligare en mera fyrkantig genomsnittspolitik som är dåligt anpassad till de olika delstaterna i den framväxande federationen, som avses? Bryssel dikterar måhända att alla ländernas budgetar ett visst år ska utformas med ett underskott på t ex 0,3 procent? Tyvärr har finanspolitiken en egenskap som förhindrar att utfallet blir som man tänkt sig. Konjunkturen kan slå olika på olika länder och de kan ha automatiska stabilisatorer som är olika utformade. Då blir också budgetutfallet helt olika trots att man haft samma saldomål i de olika länderna. Det är helt enkelt omöjligt att ha "samma finanspolitik" över hela eurozonen. Och det är också mycket oklokt om man försökte.

Ibland får man dock intrycket att fiskal union är någonting mindre långtgående än finanspolitisk samordning. Det verkar då vara fråga om finansiella anpassningar som att länderna går i borgen för varandra, t ex genom att man tar upp gemensamma lån via euroobligationer. En diskussion om detta tar mycket lång tid och kräver grundlagsändringar i en del länder. Men det vore typiskt om Europas ledare började tjafsa om sådana långsiktiga frågor när de egentligen avkrävs beslut om hur Spanien ska räddas. Dagens situation skulle inte ha varit så allvarlig om inte ledarna sedan i höstas hade lagt så mycket arbete på en "finanspakt" som först år 2013 ska börja verka, men som visat sig så orealistisk att t ex Spanien redan beviljats undantag.

Det verkar finnas någon sorts psykologisk beslutsångest hos Europas ledare, som förhindrar dem från att ta kraftfulla beslut som skulle motverka den akuta skuldkrisen. Istället ägnar man sig åt mycket av en skendebatt om långsiktiga problem. Den debatten lurar många bedömare att tro att politikerna verkligen diskuterar väsentliga problem trots att de inte gör det. Frågan är bara varför politikerna undviker väsentligheterna.

När ett hus brinner och brandkåren kommer måste man klara ut hur man bäst släcker elden omedelbart. Att istället diskutera hur brandskyddet kan förbättras och hur samverkan mellan olika brandkårer och lokala krafter bättre ska samordnas i framtiden verkar vara irrelevant för de väsentliga insatserna för att släcka elden nu.


Andra bloggar om: beslutsångest, fiskal union, finanspolitisk union, räddningspaket, Spanien, EU, euron, skuldkris, eurokris, finanspolitik, penningpolitik, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Grekland skar ner med 21 % - ändå blev krisen värre

Från 2008 till 2012 minskar de offentliga utgifterna (utom räntor) med 21 procent. Det är alltså fel att tro att grekerna inte gör just någonting för att genomföra nedskärningar. Men en följd har blivit att BNP minskar med 17 procent.

Grekland har en BNP på ca 205 mdr euro 2012. Siffran bygger på beräkningar från de prognoser EU-kommissionen kom med i början på maj (Grekl pdf). Den senaste siffran är 227,3 mdr euro för 2010. Men därefter har BNP minskat kraftigt. Detta tycks olika ekonomiska bedömare ofta förbise.

Den offentliga sektorns utgifter i Grekland motsvarade 50,0 procent av BNP 2010 (st annex pdf). Härav gick 18,2 procentenheter till offentlig konsumtion och 5,7 till räntebetalningar. Transfereringar och investeringar stod alltså för 26,1 procentenheter. Men i debatten om eurokrisen görs inte några analyser av något annat än det redovisade budgetunderskottet. Så gjorde exempelvis finansminister Anders Borg i sin kommentar till det grekiska valresultatet (lyssna) när han pratade om en långsiktig plan.

Här nedan visar jag hur det grekiska budgetunderskottet (B-usk) utvecklats 2007-2012 samt de offentliga utgifternas andel - båda i procent av BNP:

År . . . B-usk . .  Off utg
2007 . . 6,5 . . . . 47,3
2008 . . 9,8 . . . . 50,5
2009 . .15,6 . . . .53,8
2010 . .10,3 . . . .50,0
2011 . . 9,1 . . . . 50,0
2012 . . 7,3 . . . . 49,7

Denna konventionella redovisning leder dock tanken fel. Man får intrycket att Grekland inte gör särskilt mycket för att få ner budgetunderskottet vilket tycks bero på att man inte skär ner de offentliga utgifterna i den omfattning som fordras av "trojkan" (EU, IMF och ECB).

I själva verket har Grekland skurit ner de utgifter som regeringen kan påverka - allt utom räntor - mycket kraftigt. Men eftersom BNP samtidigt sjunkit har siffror som mäter andelen inte påverkats så mycket. Både täljaren och nämnaren har sjunkit.

Vi bör alltså dra bort ränteutgifterna från de offentliga utgifterna och räkna om nettovärdena till en absolut utveckling i fasta priser. Från EU-kommissionens siffror har jag gjort en ungefärlig beräkning genom att korrigera utgiftsandelen för BNP-minskningen. I nedanstående tabell framgår i första kolumnen nettoutgifterna (primära offentliga utgifter), därefter visas ett index för BNP-utvecklingen i volym och i den tredje kolumnen ett mått för de primära utgifternas utveckling i fasta priser (man kan se det som den hypotetiska andelen i procent av BNP 2007). Detta index har minskat från 42,8 till  35,8.

År . . .  . .  Prim utg . . . . BNPindex . . . . Off utg-index
2007 . . . . . . 42,8 . . . . . . 100,0 . . . . . . . 42,8
2008 . .  . . . .45,5 . . . . . . . 99,8 . . . . . . . 45,4
2009 . . . . . . 48,6 . . . . . . . 96,5 . . . . . . . 46,9
2010 . . . . . . 44,3 . . . . . . . 93,1 . . . . . . . 41,2
2011 . . . . . . 43,1 . . . . . . . 86,7 . . . . . . . 37,4
2012 . . . . . . 43,4 . . . . . . . 82,6 . . . . . . . 35,8

Under hela perioden har de verkliga offentliga utgifterna minskat med 16,4 procent i fasta priser. Men utgångspunkten borde kanske istället tas 2008 när utgifterna på grund av de automatiska stabilisatorerna ökade under början av finanskrisen. Detta skedde även 2009 så 2008 är ett mellanår. Indexet för utgifterna har då sjunkit från 45,4 till 35,8 eller med 21,1 procent 2008-12.

Här får vi en bekräftelse på det som DN idag 19/6 beskriver som att "fyrkantigt genomförd åtstramningspolitik utan andra reformer leder fel". Att stirra sig blind på budgetunderskottet, som inte vill minska som vore önskvärt, och därför fordra ytterligare nedskärningar av de offentliga utgifterna leder inte till att krisen går över. Budgetbalansdogmatismen leder istället till att krisen förvärras. BNP minskar med 17,4 procent på fem år. Det är en av orsakerna till att Angela Merkel med sin åtstramningspolitik kommer att gå till historien som en misslyckad politiker.

När Grekland fick sin skuldnedskrivning och utfästelser om stödpengar i februari påstod EU-byråkraterna och Merkel att nu skulle Grekland kunna uppnå någon sorts balans till år 2020 med 120 procent av BNP i statsskuld. Jag försökte då göra en rekonstruktion av kalkylen (bloggart feb-12). Då kom jag bl a fram till att det skulle krävas svåruppnåeliga tillväxtsiffror för att förhoppningen skulle slå in. Är det inte dags att EU nu presenterar detta program i pedagogiska former så att grekerna förstår hur de ska få ordning på sin ekonomi? Eller var februarikalkylen en bluff?

Det är denna kalkyl som Mats Persson på DNdebatt idag borde ha visat vara felaktig. Annars finns det ingen större anledning att hänvisa till att Maastricht-fördraget förbjuder stödlånen till Grekland.


Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, offentliga utgifter, nedskärningar, åtstramning, austerity, eurokrisen.skuldkris, Merkel, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Så tippar jag valet i Grekland

Det blir inte Grexit nästa vecka. Mitt grundtips är att Ny Demokrati blir litet större än Syriza. Då kan det bli en koalitionsregering med Pasok som ännu en tid kan styra över ett långsamt sönderfallande Grekland, som är beroende av Merkels välvilja.

Här ska jag göra en spekulativ bedömning av hur dagens nyval i Grekland kan tänkas utfalla. Med utgångspunkt från detta tänkta utfall kan vi lättare bedöma hur det verkligen blev. Min spekulation bygger bl a på tio dagar gamla opinionsundersökningar. I nedanstående tabell visas de viktigaste partiernas röstandelar enligt mitt grundtips:

Ny Demokrati . . . 29 %
Syriiza (vänster) . . 28
Pasok (soc dem) . 13
Dimos (dem v) . . . 7
Gyllene Gryning . . 4
Övriga . . . . . . . . .19

Det konservativa Ny Demokrati skulle få 73 mandat av 250 samt 50 extramandat. Då skulle Antonis Samaras (61 år) kontrollera 41 procent av parlamentets röster. För att kunna bilda regering måste han skaffa sig en eller flera koalitionspartners.

Närmast till hands borde ligga Pasok med Evangelos Venizelos (55) som förfogar över ca 32 mandat. Då skulle regeringen ha 155 mandat eller 52 procent av rösterna. Eventuellt kan Samaras försöka få med Dimos med ca 18 mandat. Då stiger röstandelen till 58 procent.

Teoretiskt kan det finnas en taktisk fördel att ta in Syriza i koalitionen. Då kan man delvis neutralisera de verklighetsfrämmande men populistiska krav som partiledaren Alexis Tsipras (38) brukar framföra. Med 70 mandat från Syriza skulle ND och Pasok ingå i en regering med 75 procent av rösterna. Men en sådan regering är inte lätt att bilda och dess politik skulle bli svårförutsägbar.

Mitt grundtips att det blir en höger-mitten-regering som bedriver en mild revideringspolitik grundar sig på att alternativet framstår som ytterst riskfyllt i grekernas ögon. Om Alexis Tsipras blir premiärminister, vilket bara fordrar en liten förskjutning i valutfallet, kommer med avsevärd sannolikhet Grekland att överge euron. För grekerna, som de ser det, innebär det återinförda drachmer som leder till devalvering och inflation. Bensinen blir orimligt dyr, viktiga mediciner går inte att importera, exportföretagen kan inte köpa in halvfabrikat och arbetslösheten stiger. Dessutom blir sparkapitalet, för dem som har sådant, kraftigt reducerat medan de som har lån får orimliga krav på räntor och amorteringar över sig. Därtill befarar man att bankerna går i konkurs och måste socialiseras.

Vi kan leka med siffrorna och kasta om utfallet för Ny Demokrati och Syriza. Då är det Tsipras som måste skaffa sig en partner med ca 13 mandat för att få majoritet. Ska Pasok ställa upp på det? Eller kan Tsipras hitta stöd hos kommunisterna och de mer obestämda vänsterpartierna? Det kan jag inte bedöma. En sådan regering blir i varje fall svag. Kanske den inte ens går att bilda och vi får ett tredje nyval?

Kanske Grekland ändå klarar sig även den här gången. Men det innebär bara att grekerna hankar sig fram med hjälp av stödpaket som är beroende av Angela Merkels välvilja.  Någon långsiktig förbättring kan de inte hoppas på. Var finns kalkylen som i februari sades visa att det skulle gå att förbättra läget till 2020?

Andra bloggar om: Grekland, nyval, Ny Demokrati, Pasok, Syriza, Grexit, euron, bankrutt, politik på intressant.se

Merkel borde svälja förtreten och planera eurons partiella avveckling

Svälj förtreten, Merkel, och gör upp en plan för hur de svaga länderna kan gå ut ur euron på ett ordnat vis. Det finns knappast någon opinion för Europas förenta stater som för evigt kan rädda varandra. Grekland kan inte räddas och knappast heller Spanien i det långa loppet.


Efter valet i Grekland på söndag vet vi litet mera om hur det går för Europa och om eurokrisen ska förvärras. Men resultatet kan också bli att det fortfarande inte går att bilda någon regering. Bankpaketet för Spanien på 100 mdr euro (dvs 10 % av BNP) har visat sig vara för litet - åtminstone ur psykologisk synvinkel. Det är egendomligt att inte EU:s myndigheter låter göra bedömningar av behovet så att opinionen och marknaden kan se vad som sakligt sett behövs. Istället sätter ryktesspridningn igång.

Här nedan har jag sammanställt en liten tabell över läget för Spanien och Grekland 2012. Siffrorna är hämtade från kommissionens prognos från början av maj (pdf, snabbfakta) och avser procent av BNP:

2012, procent . . . . Span . . . Grekl
BNP-förändr . . . . . -1,8 . . . . -4,7
Statsskuld . . . . . . .80,9 . . . . 160,6
Primärsaldo . . . . . .-3,3 . . . . . -1,0
Räntebörda . . . . . . 3,2 . . . . . . 6,3
Utrikesbalans . . . . -2,0 . . . . . -7,8


För tillväxten i båda länderna har EU gjort alltför optimistiska kalkyler som fått revideras ned för 2012 (1 resp 2 procenh). Därför kan man nog inte lita på prognoserna för 2013, -0,3 resp 0,0 procent.

Statsskulden för Spanien kommer nu att stiga med 10 procentenheter genom Tysklands olyckliga krav att bankstödet inte skulle betalas ut till bankerna utan till staten som i sin tur betalar till bankerna. Prognosen för 2013 var 87 procent för Spanien och 168 procent för Grekland. Nu blir det 97 procent för Spanien och kanske något mindre för Grekland om räddningslånen inte utbetalas fullt ut. Spanien lär snart behöva ett nytt räddningspaket just av anledningen att statsskulden framstår som skrämmande hög.

Primärsaldot avser statsbudgetens egentliga utfall när man inte tar hänsyn till räntebördan.  Spanien har inte gjort så drakoniska nedskärningar som Grekland och ligger något sämre till. Men utsikterna går i rätt riktning med -3,1 för 2013. Grekland förutses däremot försämra sitt primärsaldo till -2,0 procent av BNP.


Spaniens räntebörda är hälften så stor som Greklands vilket i huvudsak beror på att statsskulden är hälften så stor. Men egentligen skulle Grekland ha en mycket större räntebörda om inte skulderna hade blivit nedskrivna. I höstprognosen 2011 när det inte var klart med den stora skuldnedskrivningen var EU:s prognos att statsskulden 2012 skulle bli 198,3 procent. Den var 2011 165,3 procent. Nedskrivningen medförde att andelen i år endast förutses falla till 160,6 procent (tabellen). Men den skulle ha stigit till 198 procent utan nedskrivningen. Detta är EU:s politik i ett nötskal. De under stor vånda framkrystade åtgärderna betyder inte mera än att status quo bibehålls.


På samma sätt innebar skuldnedskrivningen för Grekland  att räntebördan lättades något. Den sjönk från 6,9 till 6,3 procent istället för att stiga till 8,0 procent av BNP. Mot bakgrund av dessa siffror har jag svårt att tro att Grekland på något sätt skulle kunna få ner statsskulden till 120 procent av BNP till 2012, som det var så mycket hallå kring tidigare i år (bart feb-12). Om det vore möjligt borde väl EU-kommissionen visa upp en sådan kalkyl inför valet på söndag...


Slutligen visar utrikesbalansen (bytesbalansens saldo) att Grekland är i full fart med att halka hopplöst efter Spanien. Båda länderna hade vid mitten av förra året en nettoskuld mot utlandet på 95 procent av BNP, se nedanstående diagram:

Utlandsskulden i Spanien och Grekland var 95 % av BNP

Nu är Spanien på god väg att minska sin försämring av utlandsskulden - bytesbalansunderskottet blir 2 procent i år och 1 procent nästa. Grekland fortsätter däremot sin försämring nästan i samma höga takt som tidigare. Underskottet blir 7,8 procent i år och 6,3 procent 2013. Sannolikt är den lilla minskningen av underskottet mest en följd av förutsedda åtstramningar. Spaniens relativa förbättring är på sätt och vis tragisk eftersom den kan leda till att olika politiker får nytt hopp om att det nog ordnar sig.

Även om valet i Grekland inte leder till att euron (delvis) ersätts med en annan valuta är det svårt att se att några ytterligare utbetalningar från EU skulle rädda Grekland mer än för stunden. Jag lyssnade på Magdalena Andersson (S) och Anna Kinberg-Batra (M) när de utfrågades i Studio Ett under torsdagseftermiddagen. De verkade båda inställda på att varken Spaniens eller Greklands kriser skulle leda till sammanbrott för euron. Istället uttalade de fromma förhoppningar om att strukturåtgärder och konkurrenskraftsförbättringar skulle kunna lösa kriserna på sikt.

Den stora frågan är huruvida vi ska bejaka att EU blir en transfereringsunion och närmast en federal stat på sikt. Det kan vara en dold agenda för fanatiska Europa-förespråkare. Utan transfereringar är nuvarande euro-konstruktion dödsdömd. Eftersom opinionen är svag för en federal stat måste konsekvensen bli att euron avvecklas för de länder som inte kan uppnå balans med nuvarande destruktiva politik. Angela Merkel borde svälja förtreten och tillsätta en kommission som utarbetar en plan för hur länderna i Sydeuropa kan avveckla euron med så små störningar som möjligt.

 Läs även andra bloggares åsikter om Merkel, Spanien, Grekland, euron, eurokrisen, skuldkrisen, transfereringsunion, statsskuld, budgetunderskott, räntebörda, utrikesbalans, bytesbalansunderskott, nationalekonomi, grexit, ekonomi, politik på intressant.se

Europas kris idag och USA:s 1930

De som levt i sus och dus på 20-talet skulle få genomgå en moralisk upprustning genom depressionen på 30-talet. Idag kräver de tyska väljarna att de som nu kommit i svårigheter dessutom ska plågas med ytterligare svårigheter, trots att de innerst inne vet att det inte hjälper sakligt mot krisen.

Det finns vissa likheter mellan Europas eurokris idag och den process som ledde fram till den stora depressionen i början av 1930-talet i USA. Både eurozonen och USA hade bundit sin valuta på ett sätt som initialt gjorde det omöjligt att vidta kraftfulla motåtgärder mot den begynnande krisen. Europa råkade ut för den utifån kommande finanskrisen. USA råkade ut för en nedgång i bostadsbyggandet redan i slutet av 1920-talet samtidigt som industrikonjunkturen gick ned. Genom en felaktig hantering av dessa allvarliga störningar drabbades USA av en depression. Hur det slutar för Europa har vi inte sett ännu.

Chefredaktören för Dagens Nyheter, Peter Wolodarski, skrev igår 10/6-12 en kolumn där han jämförde vissa drag i USA i början av 30-talet med dagens kris i Europa. Det som är mest tragiskt är att samma moraliserande mot dem som "felat" och levt i sus och dus går igen idag. Finansministern i USA hette då Andrew Mellon och hade suttit sedan 1921 (bild). Han är känd som "likvidationist" eftersom han ansåg att allt ruttet i ekonomin skulle likvideras. Den osunda konsumtionen under 20-talet skulle bestraffas med fattigdom som skulle lära folk att leva ett mera moraliskt liv (bloggart mars -09). Krisen var helt enkelt ett nödvändigt "reningsbad" som andra senare kallat svåra konjunkturnedgångar. Därför var det fel, mest av moralistiska skäl, att vidta motåtgärder.

Det fanns emellertid ekonomer redan då som utvecklade teorier om att det också var fel av sakliga skäl att försöka motverka svåra depressioner. Detta hindrade dock inte president Herbert Hoover från att vidta flera motåtgärder i form av offentliga investeringar mm. Han var inte så renlärigt " laisser-faire" som Wolodarski försöker göra gällande. Hoover har fått kritik från budgetkonservativt håll (WSJ, v Misesinst) för att han påbörjade Franklin Roosevelts politik (New Deal) många år innan denne kom till makten 1933. Nu har vi istället den socialdemokratiska opinionen i Tyskland som effektivt hotar Angela Merkels alla eventuella försök att tillåta stimulansåtgärder i Europa.

Jag är dock inte säker på att Merkel skulle vilja släppa fram stimulanser även om hon kunde klara oppositionens kritik. På samma sätt som Roosevelt ville åstadkomma budgetbalans är Merkel också inställd på detta. På så sätt är Merkel dagens Roosevelt. Men han var också inställd på att höja skatterna samtidigt som han startade offentliga arbeten (bloggart feb -09). Genom att tredubbla olika inkomstskatter 1934-38 lyckades Roosevelt också uppnå budgetbalans. Detta skedde dock till priset av en ny, kraftig konjunkturnedgång 1938. Kanske det är något som kan stämma till eftertanke bland dem som så trosvisst pläderar för åtstramningar och budgetbalans för att uppnå tillväxt?

Det är senare keynesiansk mytbildning som skapat bilden av Roosevelt som en företrädare för Keynes' politik. Någon egentlig krislösning framkom inte i USA utan rustningsutgifterna inför andra världskriget löste problemet med arbetslösheten och produktionsminskningen. Det skedde dock till priset av väldiga budgetunderskott. Hur det går för Europa kan vi ännu inte skönja. Nu står Europa ännu i början av en process som kan leda till en ny 30-talsliknande depression. Fortfarande vill man rädda euron. USA släppte kopplingen till guldet tre år efter krisens utbrott. Dessförinnan hade Mellon låtit penningmängden minska med en tredjedel (han var den tongivande aktören sedan Fed-chefen avlidit 1928). Så långt har inte ECB fått gå. Istället har centralbanken ökat penningmängden (temporärt 2 år) med ca 1 000 mdr euro.

Mellon lät tusentals banker gå i konkurs efter ett flertal förödande bankrusningar. Detta ledde till en finanskris som satte upp förkrossande hinder för företagens möjligheter att låna pengar till de enklaste investeringar. Vanliga människor tvingades betala tillbaka sina lån med påföljd att de inte längre kunde konsumera just någonting, vilket gjorde fler arbetslösa och satte fler banker i gungning. Men Mellon tyckte att det var rätt att utrota (weed out) alla ruttna banker.

De senaste dagarna verkade det som att Merkel skulle upprepa denna operation, nu med de spanska bankerna som mål. Men i näst sista sekunden måste hon ha gett klartecken till en diskussion och ett preliminärt beslut att hjälpa Spaniens banker att överleva. Ett stöd på 100 mdr euro ska ges på något sätt. Rent psykologiskt verkar det vara i underkant. På finansmarknaderna är man avvaktande. Som vanligt är man otydlig med de konkreta uppgifterna vilket tyder på att stödet inte är förberett. Enbart detta är ägnat att erodera förtroendet.

Tydligen är det så att det är ESM, som ska uppstå den 1/7, som ska låna ut pengarna till den spanska staten. Det kommer att öka statsskulden och räntebördan, vilket snart kommer att ge skäl till försiktighet med utlåningen till Spanien för ordinarie ändamål. Se hur det gick för Irland. Där dras man fortfarande med stora problem.

Nu varnas det dessutom för att konstruktionen kommer att öka de spanska räntorna. Tydligen är det så att ESM lånar ut pengar på ganska kort tid. Snart ska lånen betalas tillbaka och då har ESM förtur, vilket ökar risken för de vanliga långivarna. De kommer därför att kompensera sig med att begära högre räntor, är argumentet från Per Magnusson på Royal Bank of Scotland.

"För lite och för sent" riskerar att bli omdömet om räddningsoperationen för de spanska bankerna. Men tillsvidare försvåras inte krisen, vilket är en framgång för de europeiska politikerna - om nu paketet kan omsättas i praktiken. Men man kan befara att reaktionerna efter det grekiska valet om en vecka kan innebära en försämring. Jämfört med 30-talet är det ännu tacknämligt att allvarliga bankrusningar har kunnat undvikas.

Läs även andra bloggares åsikter om 30-talsdepressionen, USA, Europa, EU, EMU, Mellon, Merkel, budgetbalans, bankkris, finanskris, ekonomi!stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vem betalar Spaniens bankstöd?

Är det Europas skattebetalare istället för spanjorerna som måste betala det nya bankstödet? Eller är det egentligen enbart fråga om att garantera låga räntor för lån som som på ett eller annat sätt ändå måste kanaliseras till Spanien?

Nu ska Spanien få 40 eller 80 eller rentav 100 miljarder i stöd från EFSF mfl "brandväggar" (DN). Pengarna ska gå till bankakuten Frob. Den allmänna opinionen harmas över denna extra belastning. Alla bedömare förklarar nämligen att det blir skattebetalarna i ett antal länder som får betala för spanjorernas förluster i banksektorn. De borde istället själva uppoffra sig, menar man. Denna syn kan analyseras uppdelat på flera tänkbara fall.

I det första fallet kan vi tänka oss att spanjorerna egentligen borde höja skatterna eller minska de offentliga förmånerna så att man får pengar till bankerna. Spanjoren borde minska sin privata konsumtion och dessutom avstå från en del sjukvård och utbildning mm för att täcka förlusterna för bankerna. Vart dessa reala resurser skulle gå i praktiken är det ingen som tänker på. De utgör tillgångar som måste förintas för att förlusterna ska försvinna.

I det andra fallet skulle man kunna föreställa sig att spanjorerna levt i sus och dus på lånade pengar. Nu kan de inte betala de allt högre räntorna och då rycker EU ut med pengar så att de kan fortsätta att leva på andra länders bekostnad. Spanjorerna borde istället höja skatterna och minska den offentliga konsumtionen, som i första fallet.

Båda dessa synsätt är naturligtvis felaktiga. Vad som hänt är att Spanien blåst upp sitt bostadsbyggande till orimliga proportioner. Det har byggts för både spanjorer och utlänningar. När så finanskrisen kom gick det inte att sälja bostäderna och byggandet sjönk ihop. Dessutom fanns det nu arbetslösa bostadsägare som till varje pris ville bli av med sina nyinköpta och dyra bostäder. Men de var belånade och därför blev det förluster för bankerna.

När bankernas förluster blev tillräckligt stora blev primärkapitalet för litet. Dessutom kräver EU att primärkapitalet ska höjas till ca 7 procent av utlåningen. En del sparare bedömde då att bankerna skulle fallera och att deras sparade pengar var i fara. De började ta ut sina pengar och försvårande ytterligare situationen för bankerna. Nu måste de både rekapitaliseras och få ny inlåning som ersättning för de uttagna pengarna.

Realt sett består Spaniens förluster av en mängd tomma bostäder och en mängd arbetslösa personer som måste leva på andra människors inkomster. Bankägarnas konsumtionsmöjligheter har dessutom minskat. Allt Detta får spanjorerna lida av i många år. Skulle någonting bli bättre om de dessutom sänkte sin standard ännu mera för att få pengar att sätta in i banksystemet? Vad har bankerna för nytta av den köpkraft i form av bilinköp, bostadsköp, läkarvård och skolgång som spanjorerna själva inte får utnyttja?

Det är klart att Spanien på längre sikt måste få bort sitt underskott i handeln med utlandet. Annars måste EU bli en bidragsfederation som permanent förser vissa regioner med resurser från starkare delar av federationen. Men det är en annan fråga än hur banksektorn och statens upplåningsmöjligheter akut måste säkras.

Varifrån kommer då de uppemot 100 miljarder euro som bankerna ska "få"? EFSF lånar ut dessa pengar till spanska akuten Frob, som dels kanske köper preferensaktier och dels lånar ut pengarna mot facila räntor till bankerna (ersätter bankrusningens effekter). EFSF lånar i sin tur pengarna från medlemmarna i EMU plus Sverige. Den svenska centralbanken har t ex antytt att man ställer upp med 100 mdr SEK. Pengarna lånar centralbankerna upp på kapitalmarknaderna. Konkret kan det röra sig om pensionsfonder som ansett att det blivit för riskabelt att köpa spanska bankcertifikat som istället lånar ut sina pengar till det finansiella stabiliseringssystemet. Det har ECB som yttersta garant.

När de spanska bankerna kan överleva och fortsätta att låna ut pengar kommer deras vinster att öka. Då kan de dra åt sig bankrusarnas pengar igen och betala tillbaka lånen till EFSM. De ökade vinsterna möjliggör för bankerna att återköpa preferensaktierna och den vägen för Frob att betala tillbaka lånen. Både Sveriges och USA:s bankstödsinstitutioner kom ut i slutändan utan större förluster.

Det är svårt att se att spanjorerna kommer att kunna leva på andra länders bekostnad genom bankstödet. De undviker en ännu större katastrof men det är väl inte att parasitera på oss andra? Vi andra får temporärt nöja oss med att inte kunna få jättehöga räntor från vår utlåning till Spanien. Men vi är väl inga ockrare som gråter över detta?

DN Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, bankstöd, bankkris, EU, EFSF, skuldkrisen, eurokrisen, euron, brandvägg, parasiter, bostadsbubbla, ekonomi, politik på intressant.se

Vad vill Reinfeldt?

Reinfeldt fick knappast fram några valvinnande frågor i Ekots intervju. Polisen kan bli en förlustfråga. Massarbetslösheten håller också på att få fäste i debatten istället för utanförskapet.

I Ekots lördagsintervju 9/6-12 intervjuades statsminister Fredrik Reinfeldt av Tomas Ramberg. Programmet skulle handla om hur regeringen skulle återta initiativet inför valet 2014. Men istället diskuterades eurokrisen, polisen och "etniskt födda svenskar".

Reinfeldt gjorde först bedömningen att Spanien måste få ett räddningspaket på minst 40, kanske 80 miljarder euro för att banksystemet ska klara sig säkert. Han nämnde sina erfarenheter från Spaniens förre premiärminister Zapatero, som gång på gång förklarat att det inte fanns någon kris för de spanska bankerna.

När det gäller sådant som har bäring till politik ville Reinfeldt inte ha reformer som, t ex euroobligationer, som skulle innebära att notan för räddningen fördelades på ett annat sätt än det på vilket skulderna byggts upp. En räddning som inte drabbade spanska folket utan sköt över bördan på andra avvisades av Reinfeldt. Han hänvisade till Sverige som byggt upp fonder för insättningsgarantier och stöd till bankerna. "Det är bra." {Som jag skrev om 6/6-12 innebär detta dock bara att Riksbanken får trycka pengar när bankerna krisar. Någon uppoffring för svenskarna blir det knappast.}

I princip var Reinfeldt fortfarande för euron på lång sikt. Men reformen blev inte som det var tänkt. Den krävde " stor skötsel" vilket inte blev fallet. Ramberg frågade om inte reformen borde ha utformats med tanke på att verkligheten skulle kunnat bli kärvare än förväntat. "Ser vi inte nu en kraschlandad utopi?" På den frågan gav Reinfeldt inte något klart svar utan hänvisade till att sista ordet inte är sagt.

Polisen diskuterades nästan halva programtiden. Kontentan var att polisen ökat från ca 16 000 till över 20 000 poliser. Samtidigt har alla mätningar visat att polisen blivit mindre effektiv - uppklarningsprocenten har minskat. Vi fick dock inte veta huruvida man kunde påstå att fler poliser leder till direkt sämre effektivitet, eller om det finns någon bakomliggande faktor som minskar effektiviteten. Reinfeldt antydde att det var koncentrationen på den grova brottsligheten som drog resurser från beivrandes av mängdbrotten (t ex cykelstölder). De tio morden i Malmö kräver 100 poliser var ett exempel.

Att brottsbekämpningen, en klassisk moderat paradfråga, inte kommer att bli någon vinnande fråga i nästa val stod helt klart. Med tanke på "trianguleringens" popularitet kan denna bli en vinnande fråga för de röd-gröna. Är det inte dags att sparka justitieminister Beatrice Ask?

Som tredje huvudfråga diskuterades massarbetslösheten. En uppspelning av vad Reinfeldt sade om etniska svenskar visade sig vara formulerad som att "etniskt födda" svenskar inte var drabbade av massarbetslöshet. Vi som vet hur de statistiska definitionerna ser ut förstår att Reinfeldt försökte skapa ett sammanfattande begrepp för utlandsfödda och inrikesfödda med minst en förälder född utomlands. Men det var inte något som framkom i programmet.

Nu försökte Ramberg snärja Reinfeldt med att denna grupp (i åldern 25-54 år) både fjärde kvartalet 2006 och 2011 hade en arbetslöshet på tre procent. Att det inte blivit en förbättring berodde enligt Reinfeldt {med all rätt} på att vi då hade en högkonjunktur medan vi idag drabbats av både finanskrisen och eurokrisen. Dessutom dolde Göran Persson arbetslösheten med förtidspensioneringar och sjukskrivningar. Här borde Reinfeldt kanske medgett att ett ökat arbetsutbud på kort sikt ökar arbetslösheten tills det kan skapas nya jobb för dem som tidigare gömdes undan med eviga bidrag från skattebetalarna.

Den stora bristen i Reinfeldts argumentation var dock att han sprutade ur sig en mängd siffror och påståenden som inte riktigt verkade vara relevanta. Pratet om "massarbetslöshet" är viktigt för frågan om det behövs mer stimulans i ekonomin idag. Det är knappast fråga om mer än någon procent lägre arbetslöshet. Men nu börjar ordet förskjuta sin betydelse till att avse "hög arbetslöshet" oavsett orsak.

Det är viktigt för regeringen att klargöra att den höga arbetslösheten till mycket stor del beror på strukturella problem som dessutom har blivit svårare. Reinfeldt gjorde ett tafatt försök att peka på att orsaken till att arbetslösheten bland utlandsfödda ökat från 11 procent, när Alliansen kom till makten, till 14 procent idag, var att flyktingarna nu har så mycket sämre utbildning. Då var det välutbildade personer från Iran och Irak som kom till Sverige. Idag är det personer från Afghanistan och Somalia med "ett till ett och ett halvt års utbildning" som nu ska konkurrera om jobben. Det kan ta fem till tio år innan sådana personer får ett jobb, framhöll Reinfeldt. Men vinner man val på ett sådant resonemang?

Avslutningsvis diskuterades ett femte jobbskatteavdrag. Där framkom inget nytt.

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, regeringen, eurokrisen, polisen, etniska svenskar, massarbetslöshet, nya jobb, arbetslöshet, utlandsfödda, ekonomi, politik på intressant.se

Sorel - våldets filosof som kan återkomma

Den franske filosofen Sorel ville inte vänta på att determinismen skulle leda till revolution enligt Marx. Han introducerade 1908 en viljefilosofi som med våldets hjälp skulle ge snabbare resultat. Därför hyllade han också Lenin för "revolutionen" 1917.

Tidsandan på vänsterkanten verkar vara sådan - med klasshat, våld och beundran av Lenin - att Georges Sorel från 1908 åter kan bli aktuell. I den konventionella idéhistorien är den franske filosofen Georges Sorel (1847-1922) mest känd som syndikalistisk teoretiker och förespråkare av lanserandet av myten om generalstrejken som ett sätt att på sikt störta det bestående samhället i gruset.

I svenska Wikipedia, men inte i engelska, framställs Sorels filosofi som till stor del en förelöpare till fascismen. Denna diskussion brukar koka ner till huruvida Sorel var höger eller vänster. Delvis är frågeställningen anakronistisk. Vi måste komma ihåg att före fascismen fanns vid förra sekelskiftet två antikapitalistiska och antiborgerliga idéströmningar. Den ena förordade en "konservativ" revolution och den andra väntade på en revolution som skulle bli följden av de "objektiva lagar" som Karl Marx sades ha upptäckt. Ingen av dessa var konservativ och "höger" i nutida mening.

Sorel var engagerad i den socialistiska och anarkosyndikalistiska rörelsen. Men han var influerad av Henri Bergson och dennes tankar om en viljefilosofi. Därför ville han inte acceptera den passiviserande läran om determinismen. Sorel ansåg dock att kampen mot determinismen kunde föras inom marxismen. Han trodde på "viljan, på den oförutsägbara framtiden - och på våldet" skriver Svante Nordin i sin nyutkomna bok Filosoferna. Sorel hade ingenting till övers för kompromisser med borgarklassen och dess tänkesätt, värderingar och arbetsformer. Han tyckte illa om alla intellektuella mfl som utgav sig för att företräda arbetarklassen.

Sorels mästerverk brukar anses vara hans Réflexions sur la violance (Reflexioner om våldet) från 1908. Där utvecklar han sin syn på den heroiska moral som arbetarna ådagalade under klasskampen. Det omfattade dock inte grymhet. Den svenska inställningen till våldet (Jönson) verkar ha gått längre än Sorels. Våldet var för Sorel motsatsen till den borgerliga livsformen.

I fjärde upplagan till sin bok om våldet 1919 skrev Sorel ett appendix med en entusiastisk hyllning till Lenin som just genomfört sin novemberkupp ("Oktoberrevolutionen"). Man kan förstå att denna voluntaristiska brytning med marxismen var i Sorels smak (voluntarism = som har med viljan att göra). Vi borde kanske därför klassificera Lenin som fascist?

Sorel fick efterföljare som förordade en "tysk socialism" eller rentav en "preussisk socialism" som Oswald Spengler uttryckte det. Ernst Jünger hade i sin bok Stålstormen från 1920 som genomgående tema hatet mot borgerligheten, kapitalismen och demokratin. Carl Schmitt angrep i ett tidigt arbete 1919 den tyska konservatismen i konventionell betydelse. Och Sorel hyllades av Benito Mussolini. Ska Sverige verkligen flörta med sådana potentater?

DN Läs även andra bloggares åsikter om Sorel, fascism, vänstern, socialism, konservatism, högern, Aftonbladet, Johan Jönson, våld, klasshat, klasskamp, filosofi, ideologi, politik på intressant.se

EU:s dimridå att "bankerna" ska rädda bankerna

Banker kan inte sätta in pengar i bankerna för att ha pengar i framtiden för att rädda sig. Det är centralbanken ECB som måste skapa nya pengar för att rädda bankerna. Men det förstår inte EU eller så vill man lägga ut dimridåer.

Idag lade EU-kommissionären Michel Barnier fram ett lagförslag som ska bryta länken mellan banker i kris och ländernas statsbudgetar som likställs med skattebetalarna (Ekot). På tio år ska EU:s banker tvingas betala ca 65 mdr euro som ska finnas i beredskap för att bekämpa framtida bankkriser. Detta verkar vara mest ett blufförslag.

För det första är beloppet 65 mdr € löjligt litet. Enbart de spanska bankerna behöver idag ca 100 mdr €. Jämfört med att ECB sedan december lånat ut 1 000 mdr € till en procents ränta är 600 mdr SEK ca 6,5 procent av det beloppet. Och snart måste ECB rycka ut med mera pengar.

För det andra kan bankerna själva inte avsätta pengar för framtida användning. De kan ju inte "sätta in pengarna på banken". Deras räddningsfond måste placeras utanför banksystemet. Ska fonden köpa aktier? Hur går det i så fall om en framtida kris innebär att det också går dåligt för företagen? Ska aktiemarknaden då pressas ytterligare för att frigöra kapital som ska ges åt bankerna? Och inte är det bättre att köpa statsobligationer. När bankerna krisar i framtiden är lösningen knappast att sälja ut statsobligationer. De måste ju köpas av placerare som har lånat ut sina pengar till just bankerna.

Det enda rimliga är att räddningsfonden placeras på ett konto hos ECB. Där blir det ingen ränta eftersom inte heller ECB kan köpa aktier eller obligationer för dessa pengar. De steriliseras helt enkelt och upphör att existera. Under tiden måste bankerna höja utlåningsräntorna för bolånetagare och företag. De måste också sänka räntorna för småspararna och pensionsfonderna. Möjligheten att sänka vinstutdelningen till aktieägarna är begränsad eftersom bankerna måste kunna attrahera aktiekapital för att hålla uppe primärkapitalet, särskilt när lönsamheten pressas av den nya EU-avgiften.

Det blir alltså inte bankerna som betalar de eventuella framtida räddningsoperationerna. Frågan är om det egentligen är någon som betalar i meningen att de får dra ner på sin konsumtion för att bygga upp räddningsfonden. Bankernas höjda räntor borde kompenseras med en sänkning av styrräntan för att makroekonomin inte ska påverkas negativt.

Så för det tredje kommer en ev bankkris i framtiden att mötas av utbetalningar från ECB motsvarande de pengar som "satts in". Dessa pengar finns inte placerade utan måste skapas av ECB när de behövs. ECB "trycker pengar" helt enkelt. Allt hokus-pokus som Michel Barnier hittat på är helt onödigt och måste vara till för att lägga en dimridå över det faktum att räddningen av bankerna i framtiden går ut på att trycka pengar.

Eller är det så att Barnier och EU-kommissionen faktiskt tror att Penningen har en självständig metafysisk existens utanför den reala ekonomin? En vanföreställning som kanske är en förklaring till att eurozonens ekonomi håller på att falla sönder?

Barnier föreslår också "bail in" för bankerna från 2018. Det innebär att t ex pensionsspararna ska förlora sina pengar om en storbank hotas av konkurs. Säkrast att köpa tyska statsobligationer med 0-ränta istället?

Läs även andra bloggares åsikter om banker, bankkris, krisfond, räddningsfond, EU, bail in, Penningen, nationalekonomi, eurokrisen, ekonomi, politik på intressant.se

Klasshatet - nytt hopp för extremvänstern?

Extremvänstern lanserar nu klasshatet som en bejublad inkörsport för strävan efter ett nytt samhälle. Aftonbladet har påbörjat en kampanj mot Dagens Nyheter för att dess kulturavdelning markerat avstånd från extremismen och klasshatet från Johan Jönson.

Dagens Nyheters kulturdel har länge utmärkt sig med att praktiskt taget alltid visa åtminstone förståelse för olika vänsterextremistiska kulturyttringar och politiska ståndpunkter. Men den 28 april 2012 släppte kulturchefen Björn Wiman in en artikel som markerade en gräns mot vänstern. Det var Jens Liljestrand som på två hela sidor fick skriva under rubriken "Det våldsamma klasshatets sånger är tillbaka".

Kontentan av Liljestrands artikel är ett angrepp på "landets just nu kanske mest hyllade poet" Johan Jönson för det klasshat denne manifesterar. Bakgrunden är en uppläsning på Dramaten i en överfull Marmorfoaje’ där Jönson lugnt och värdigt reciterade en prosadikt om hur han en gång jobbade på en firma som anlade trädgårdsmurar i folks trädgårdar. Familjerna är överklassiga och arroganta mot hantverkarna.

Ett riktigt snaskigt avsnitt har blivit beryktat som handlar om en familj i Äppelviken. När Jönson lånade toaletten "torkade jag vid ett tillfälle av min herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar". Liljestrand fortsätter: "Jag ville ju egentligen", läser Jönson, "och vill fortfarande att de här personerna skulle skadas fysiskt." Efter uppläsningen jublar publiken på Dramaten och falsettskriker. "De klappar om poeten när han kliver av scen."

Jönsons senaste samling "med.bort.in" är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris på drygt 400 000 SEK. Där beskriver Jönson hur han äcklas av fotbollsspelare som tjänar mer än LO- medlemmarna och därmed är "klassfiender". Han hatar alla som bor på Södermalm och han hatar Wanja Lundby-Wedin. "Han önskedrömmer om hur Fredrik Reinfeldt blir skjuten i huvudet i direktsändning, 'hur skallen. smashas. sönder. liksom sprängs. inifrån.'" Bara några dagar senare på 1:a maj fick barnen slå sönder pinatas - bollar med godis - prydda med bilder av huvudena på Reinfeldt och Annie Lööf vid Vänsterpartiets barnaktiviteter.

Liljestrand avslutar sin artikel med att nämna att Sverige är ett av världens jämlikaste länder och gör en pastisch på Jönsons skaldekonst med följande versrader:

"du kan ta ditt
jävla klasshat och
köra upp i röven"

Detta blev för mycket för Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg. Hon är marxist och vill ha en "annan samhällsordning". Den viktiga motsättningen i samhället är fortfarande den mellan kapital och arbete och det är den ekonomiska fördelningen som borde diskuteras. Nu har hon startat en kampanj mot DN:s kulturredaktion och Björn Wiman i synnerhet. Hon och hennes hejdukar har nu producerat ett halvdussin kritiska artiklar (översikt med länkar). Debatten har dock förskjutits mot huruvida Lenin var en god klasskämpe eller en hatisk och våldsbefrämjande despot.

DN har släppt in Olle Svenning med kritik mot Lindeborg men också Aase Berg med mera vänsterbetonade uppfattningar samt som så ofta Göran Greider.

(Svenning)

(Greider)

En översikt ges också av Johan Lundberg (Axess) som berättar mera om debatten och Lindeborgs radikalisering. Hon framstår alltmera som en kommunistsympatisör. [fler länkar]

Läs även andra bloggares åsikter om klasshat, klasskamp, våld, kommunism, Åsa Linderborg, Johan Jönson, vänstern, extremism, extremvänstern, Aftonbladet, kulturdebatt, socialism, ideologi, politik på intressant.se

Måste Spanien upprepa Irlands misstag?

Uttagsrusningen från spanska banker kommer sannolikt att leda till en credit crunch som förstör Spaniens ekonomi och kraschar ett antal banker. Den spanska staten saknar möjligheter att kompensera valutautflödet från bankerna genom att Spanien saknar en riktig centralbank. Därför måste EU gå in med pengar så som skedde i Irland 2010.

Irland råkade ut för en bostadsbubbla liksom Spanien. En väsentlig orsak var den låga räntan som ECB höll trots den överhettade konjunkturen i dessa länder. När finanskrisen medförde en konjunkturnedgång var det många som ointelligent kunde klara räntor och amorteringar på sina bostadslån. Då fick bankerna problem och en del aktörer trodde att de skulle kunna stoppa uttagen av insättningsmedel eller inte lösa sina certifikat vid förfallodagen.

I Irland fick oron till följd att regeringen införde en bankgaranti. Så vitt jag kan förstå var den otillräcklig när det gäller de utländska långivarna till de irländska bankerna. De ville ha sina pengar och den irländska staten lånade pengar utomlands för att kunna lösa ut de utländska långivarna. Följden blev ett inflöde av valuta till staten som gav bort pengarna till bankerna (garantin). Bankerna använde pengarna till återbetalningar till de utländska fordringsägarna så att det inte blev någon större effekt på utlandsbetalningarna totalt.

Resultatet blev emellertid att statens budgetunderskott som en engångseffekt ökade med 20 procent av BNP vilket skrämde pensionsfonder och andra internationella placerare så att räntan steg. Det hela beskrevs som att skattebetalarna tämligen omgående måste betala dessa pengar med orimligt höjda skatter eller nedskärningar. Därför fick Irland ett nödlån från EU som rimligtvis måste ha inneburit att långivarna till den irländska staten fick göra sig av med de irländska statsobligationerna som övertogs som säkerheter av EU. Någon effekt på valutaflödena blev det inte heller av denna operation (bloggart aug-11).

Bankerna på Irland, liksom i Sverige, finansierar normalt sin utlåning både genom insättningar från småsparare och från upplåning från kapitalplacerare. De senare är ofta utländska. Om utlänningarna drar tillbaka sin normala utlåning måste den rimligtvis ersättas med annan upplåning (oftast dyrare) och inte av staten/skattebetalarna. Men det förstod inte Irland 2010. Följden blev både ett stort budgetunderskott och ökad statsskuld och en relativt dyr skuldsättning till EU. Om EU hade lånat ut pengarna direkt till bankerna hade statsskulden i Irland varit avsevärt lägre idag. Men detta var tydligen inte möjligt eftersom den s k centralbanken i EU inte är någon riktig centralbank. När Irlands banker fick problem med hotande bankrusning fanns ingen "lender of last resort".

Detta verkar vara ett systemfel som är inbyggt i euro-konstruktionen. Nu när Spanien står inför ett liknande problem med krisande banker och hotande bankrusningar finns det ingen centralbank som kan förse de spanska bankerna med obegränsat med pengar så att en bankrusning blir meningslös. Istället är det ett reellt hot att de spanska bankerna går under, inte genom sina tidigare vidlyftiga affärer, utan genom att valutaflykten medför en sådan credit crunch att bankerna inte hinner driva in 14 gånger de undandragna beloppen genom uppsagda lån. Om spanjorerna tar ut 100 mdr € från bankerna måste dessa vid ett kapitalkrav på 7 procent säga upp lån på bortemot 1 400 mdr € för att inte gå i konkurs. Det kan bli svårt att hinna med. Som lök på laxen måste företag och bostadsägare som står utan lån sälja sina tillgångar till reapris och lägga ned verksamheten.

Den här gången är Spaniens situation ännu värre än Irlands eftersom staten Spanien inte ens kan låna upp de pengar som skulle behövas för att möta valutaflykten - räntan är nästan 7 procent på tioåriga obligationer. Euron skulle förhindra valutaspekulation men tycks nu vara den främsta anledningen till att spanjorerna flyr från spanska tillgångar. Så kan det gå när Spanien saknar centralbank.

Hur kunde eurons konstruktörer glömma att förse valutaunionen med en fungerande centralbank istället för den löjliga tyska knähund som kallas ECB? Kommer EU att förse de spanska bankerna med pengar eller ska man gå omvägen över statsbudgeten?

Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, bankrusning, bankkrasch, bostadsbubbla, stödpaket, EU, Irland, ekonomi, kris, nationalekonomi, politik på intressant.se