Data för USA inför det nya stupet

EU-kommissionen har i sin vinterprognos (pdf) också en statistiksammanställning för USA 2009-2014. Den är intressant eftersom den kan utgöra en utgångspunkt för att bedöma hur nedskärningar med 1 200 mdr USD på tio år kan komma att slå. Mycket tyder på att detta kommer att inträffa 1 mars.

Prognoserna i tabellen är osäkra på grund av att man inte vet hur mycket av de automatiska nedskärningarna som verkligen kommer att slå in. En del av dessa kan vara beaktade. BNP kan från tabellen beräknas till 15,6 bnr USD 2012. En nedskärning med 120 mdr USD motsvarar då 0,77 procent av BNP.

Klicka på tabellen för att göra den större.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, statistik, budgetstupet, nationalekonomi, kris, ekonomi, politik på intressant.se

Montis svångrem öppnade för Grillo som störtar Italien och Europa i kaos

Efter Montis tillträde försämrades utsikterna för BNP 2012 och 13 med 4 procentenheter och för konsumtionen med 6,7. Hur kunde han tro att seriösa krafter skulle kunna vinna helgens val? Han bäddade för missnöje och kaos och det utan att budgetunderskottet kunde förbättras.

Hösten 2011 angav EU-kommissionen i sin prognos för Italien att BNP skulle öka med 0,1 procent 2012 och 0,7 procent 2013. Det var en kraftig nedrevidering från vårprognosen som avspeglade Silvio Berlusconis alltmera oseriösa ekonomiska politik. Därför tröttnade Europas ledande politiker och lät Mario Draghi (ECB) dra in på köpen av italienska statsobligationer. Följden blev att Berlusconi måste avgå och han ersattes av Mario Monti i spetsen för en teknokratregering.

Monti förde en sinister svångremspolitik som applåderades i övriga EU. Men utvecklingen blev ännu sämre. BNP minskade 2012 med 2,2 procent och förutses i vinterprognosen (pdf) minska med 1,0 procent 2013. Summatillväxten går alltså från +0,8 procent till -3,2 procent genom bytet av regim. En försämring av intrycket av den ekonomiska utvecklingen med 4 procent på drygt ett år är naturligtvis ingen merit inför parlamentsvalet i helgen.

Montis äventyrliga politik inför valet får ännu starkare relief när man tittar på den privata konsumtionens utveckling. Prognosen hösten 2011 var en ökning med 0,1 resp 0,4 procent - en nedrevidering från vårprognosen. Men utfallet som det idag ser ut i vinterprognosen är katastrofalt dåligt: konsumtionen minskar med 4,2 resp 2,0 procent 2012 och 13. Summatillväxten går alltså från +0,5 procent till -6,2 procent.

Att gå ut i en valrörelse med ett erbjudande om att en redan nedpressad prognos för konsumtionen ska försämras med 6,7 procentenheter är rimligtvis att be om valförluster och missnöjesröstning. Monti må vara en habil företrädare för konventionell austerity-politik, men någon skicklig politiker är han inte.

Man kan till och med ifrågasätta hans kortsiktiga skicklighet att minska budgetunderskottet. Det förutsågs hösten 2011 bli 2,3 resp 1,2 procent för 2012 resp 13. I vinterprognosen anges det till 2,1 resp 2,1 procent. Monti hade alltså inte ens några kortsiktigt positiva saneringssiffror för underskotten att peka på.

Beppe Grillo

Att föra en hård svångremspolitik i ett så politiskt labilt land som Italien kan lätt bli kontraproduktivt. Gick det inte att förutse uppkomsten av ett missnöjesparti som Femstjärnan med komikern Beppe Grillo i spetsen? Trodde Monti att en så oseriös politiker inte utgjorde ett reellt hot? Han har utlovat medborgarlön och folkomröstning om euron. Nu kommer Grillos framgångar tydligen att medföra att det inte går att bilda någon majoritetsregering i Italien. Då kan vad som helst hända vid omröstningarna. I slutändan torde det bli nyval (DN, SvD).

Det verkar alltså som om det egentligen är Mario Monti  som bäddat för de ansvarstagande krafternas valnederlag genom en okänslig svångremspolitik som släppte fram fantaster som Berlusconi och Grillo. Tråkigt nog kommer detta att återverka på resten av Europa genom den oförmåga att vidta motverkande stabiliseringspolitiska åtgärder som finns hos EU:s toppolitiker.

Tidigare: sämre för euroländerna. (Bloggat: nemokrati citerar The Guardian som nämner Grillos ungdomliga stöd)

Läs även andra bloggares åsikter om Grillo, Monti, Berlusconi, Italien, italienska valet, EU, euron, svångremspolitik, åtstramningspolitik, tillväxt, budgetunderskott, nedgång, ekonomi, politik på intressant.se

Det går ännu sämre för euroländerna

EU-kommissionen redovisar siffror som betyder att euroländerna förlorat välstånd motsvarande  3,8 procent av BNP vilket också betyder 440 miljarder € i förlust för hela EU. Förlusterna kan bli ännu större om Italien inte kan bilda en regering som fortsätter reformpolitiken.

Våren 2011 angav den europeiska kommissionen att BNP väntades öka med 1,6 procent i euroländerna 2012 (pdf). Nu kommer kommissionen med en nyinsatt vinterprognos (pdf) som visar att det ska bli en minskning av BNP med 0,6 procent. Det är 0,3 procentenheter sämre än vad man trodde i november 2012. Och alltså 2,2 procentenheter sämre än drygt ett år tidigare.

Kommissionen trodde hösten 2011 att BNP i år 2013 skulle öka med 1,3 procent. Nu blir det en minskning med 0,3 procent. Det är 0,4 procentenheter sämre än vad man trodde för tre månader sedan. Och alltså 1,7 procentenheter sämre för eurozonen än som bedömdes ett år tidigare.

Sammanlagt för 2012 och 13 har alltså bedömningen 2011 om en ökning av BNP med 2,9 procent förbytts till en minskning med 0,9 procent i vinterns bedömning för eurozonen. Det är en summaförsämring av prognosen med 3,8 procentenheter.

Räknat på en BNP 2011 för euroländerna om 9,4 biljoner euro betyder 3,8 procents förlust 357 miljarder euro enbart för euroländerna. För hela EU blir förlusten drygt 440 mdr € (BNP var 12,65 mdr €, tillväxten 3,3 som nu blir -0,2)

Enorma volymer av välstånd har uteblivit eller gått förlorade genom de oförutsedda faktorer som inträffade vid slutet av 2011 (en liten effekt på -0,2 pe finns redan 2011). Dessa faktorer var av tre slag. 1) Oro för eurons överlevnad genom att främst några små euroländer fick oväntade svårigheter, 2) De åtstramningar som en rad länder vidtog mot ökade budgetunderskott, 3) Oförmågan hos Europas politiker att vidta åtgärder som eliminerade oron för euron och oron för ökade budgetunderskott. Detta har kostat EU mer än 440 miljarder euro.

Silvio Berlusconi

Nu kan den "oväntade" försämringen fortsätta genom det oklara utfallet av valet i Italien. Enkäter på måndagskvällen ger Pier Luigi Bersani valsegern (DN) med god marginal i deputerandekammaren. Men det har tidigare hänt att Silvio Berlusconis anhängare ljugit om hur de röstat på väg ut från vallokalen. Han kan dessutom vinna åtminstone i senaten. Redan då kan det bli svårt att bilda regering. Om reformarbetet i Italien avstannar kan eurokrisen ta ny fart (DN). Eftersom motåtgärderna tenderar att bli halvhjärtade riskerar kaos i Italien att leda till fördjupad nedgång och recession i större delen av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, euroländerna, Europa, Italien, stabiliseringspolitik, BNP, tillväxt, Bersani, Berlusconi, ekonomi, politik på intressant.se

Anna-Karin Hatt övergav målet om fossiloberoende bilar

Eftersom inget nära förestående förbud mot fossilbaserade nya bilar planeras kommer sådana att finnas kvar år 2030. Det medgav energiministern. Därför har hon i praktiken övergivit målet om en fossiloberoende fordonsflotta 2030.

Regeringens energiminister Anna-Karin Hatt (C) utfrågades i Ekots lördagsintervju 23/2-13 av Ci Holmgren. Diskussionen rörde sig inledningsvis om problemen med utbyggnaden av vindkraften. Den ska prioriteras trots att Kungliga Vetenskapsakademien är skeptisk. I slutändan ska Sverige exportera "grön el". Huruvida detta är ekonomiskt rationellt för Sverige mot bakgrund av subventioneringen av vindkraften framkom inte. Holmgren underlät att ställa frågan.

När det gäller utbyggnaden av kärnkraften var Hatt stolt och glad. Men det rörde sig tydligen inte om att energiöverenskommelsen skulle innebära att kärnkraften skulle byggas ut. Hon poängterade att hon ville "vara tydlig" vilket numera måste anses vara en markör för otydlighet. Hatts retoriska framställning liknade
.Annie Lööfs.

Hur Sveriges elbehov skulle kunna tillgodoses om utrangerade kärnkraftverk inte ersätts med nya fick ingen förklaring. Hatt kom undan med fromma förhoppningar.


Fler miljöbilar måste ut på marknaden så att Sveriges bilar ska bli fossiloberoende till 2030. Det var mest en fråga om förmånsbilarna. Men hon kunde inte ge besked om förmånsbestämmelserna. Hur det går ihop med att även miljöbilar kan släppa ut fossil koldioxid lyckades hon inte svara på. Hon borde ha sagt att det inom något år kommer ett förbud mot fossilberoende miljöbilar. Det är naturligtvis orealistiskt.

Eftersom en del av dagens nya bilar kommer att finnas kvar 2030 är avsaknaden av ett förbud inom något år detsamma som att fordonsflottan inte kommer att vara fossilfri 2030. Borde inte regeringen överge sitt orealistiska miljömål?

Kan vi lita på att Hatt företräder regeringen? Frågan om fossiloberoende bilar är väl en fråga för miljöministern? Lena Ek (C) kanske har en mera militant inställning? Och Fredrik Reinfeldt själv har som statsminister att ta hänsyn till Miljöpartiet som en eventuell framtida samarbetspartner. Han kan inte gärna medge att det kommer att finnas tiotusentals fossilberoende bilar kvar 2030. Borde han inte försöka göra upp med (S) istället?

Läs även andra bloggares åsikter om klimatpolitik, växthuseffekten, fossiloberoende fordonsflotta, koldioxidutsläpp, bilar, miljöbilar, miljöpolitik, Anna-Karin Hatt, regeringen, miljöpartiet, vindkraft, politik på intressant.se

Industrins vinstandel ökade först efter 1993

Även äldre statistik för enbart industrin visar att det inte skett en onormal ökning av vinstandelen sedan 1980 som TV-programmet "Lönesänkarna" påstod. Men vänstern laddar upp med en ny attack i form av en bok som ska motivera klasskamp och extra stora löneökningar.

Jag hittade ett diagram i min gamla pärm från slutet av 90-talet från Ekonomifakta (där jag arbetade på 80-talet). Det beskriver driftsöverskottsandelen i industrin  i procent av förädlingsvärdet till producentpris och sträcker sig från 1963 till 1998.  Denna driftsöverskottsandel definieras som bruttoproduktionsvärdet minus rörliga kostnader inklusive skatt och subventioner - dvs en approximation av vinstandelen för industrin. Och omvänt en skattning av löneandelen.

Diagrammet visar en utveckling som normalt ligger vid 30 procent med små svackor vid konjunkturavmattningarna. Under de två krisperioderna 1976-81 och  1990-92 var dalarna djupare. År 1993 började en ökning som 1994 och -95 gav nivåer som tidigare endast överträffats 1950-51 (enligt den tabell som fanns på faktabladets baksida; källor NR o KI). 

Från 1950-talets normala nivå på 32-33 procent har vinstandelen under normala år etablerat sig vid 30 procentsnivån. Efter den stora lönsamhetskrisen vid decennieskiftet 1970/80 skedde en uppgång till normal nivå igen. Det är denna uppgång som nu upprör programmakarna bakom "Lönesänkarna" i TV2. Men det verkar inte finnas fog för att ens anklaga industrin för att ha ökat vinstandelen på lönernas bekostnad efter kostnadskrisen. Den serie som Lennart Schön presenterade i programmet förefaller inte stämma med nationalräkenskapernas.

Den ökning av vinstandelen som skedde efter 90-talskrisen var mer deciderad än normaliseringen efter kostnadskrisen. Vi ser samma utveckling för hela näringslivet (diagram) och fortsättningen här är en nedgång under slutet av 90-talet med en ny bottennotering 2001. Sannolikt har industrin haft ungefär samma utveckling som hela näringslivet. Därefter har det återigen endast skett en normalisering med en kort nedgång under finanskrisen 2008-09. Någon bestående och beaktansvärd nivåhöjning verkar inte ha inträffat för industrin. Men om Sverige i samma veva fick ett kraftigt överskott i bytesbalansen borde det vara naturligt att kapitalandelen i industrin ökade.

Nu blir det ny klasskamp?

Det vi säkert vet är slutligen att den kraftiga ökningen av vinstandelen efter 90-talskrisen kom samtidigt som reallönerna började öka med en snabbare trend efter 1995. Tillsammans med andra positiva faktorer som underlättade för näringslivet bidrog den bättre lönsamheten till att det gick bättre för hela Sverige. Det är en utveckling som nu hotas av vänstern som förutom TV-attacken också kommer ut med en bok i ämnet i slutet av mars.

Boken, som är en antologi, heter "Den sänkta löneandelen" och utges av Arenagruppen. Bidrag från Ingemar Lindberg (S och LO), Roland Spånt (TCO), Engelbert Stockhammer mfl. Utgivningen finansieras av Transportarbetarförbundet. Nu ska det tydligen bli klasskamp mot kapitalägarna och lönekrav som ska minska lönsamheten. Ett nytt 70-tal? Den här gången finns det dock en oberoende Riksbank som står på kapitalägarnas sida så att lockouter blir överflödiga. Men elände kan det bli ändå.

[Lars Calmfors tar avstånd: Dokument inifrån "vilseleder om lönerna", DN 26/2-13]

Läs även andra bloggares åsikter om vinster, löner, kapital, arbete, löneandel, vinstandel, kapitalandel, TV, Dokument inifrån, lönesänkarna, omfördelning, utjämning, marxism, vänstern, ekonomi, politik på intressant.se

Vinstandelen har inte ökat som TV påstod

TV-programmet "Lönesänkarna" gav en felaktig bild av att det svenska näringslivet hållit nere lönerna till förmån för vinsterna. Löneandelen har varit normal i 30 år med endast några tillfälliga variationer kring medelvärdet.

I TV-programmet "Lönesänkarna" från "Dokument inifrån" 14/2 gavs sken av att löntagarna fått en oförmånlig löneutveckling sedan slutet av 1970-talet. Detta försökte man bevisa genom att professor Lennart Schön från Lund fick presentera en lång serie uppgifter för "löneandelen" i ett diagram där denna hade sjunkit trendmässigt med början på 1980-talet fram till idag. Jag skrev en preliminär bloggartikel om detta 16/2-13 där jag hämtat ett diagram från KI:s decemberrapport. Det började 1993 och visade en klar sänkning av vinstandelen fram till 2012. Det betyder alltså att löneandelen ökat på analogt sätt.

Konjunkturinstitutet gör i sin årliga lönebildningsrapport en mera långsiktig analys av fördelningen mellan "arbete och kapital" (den funktionella inkomstfördelningen). Där försöker man fastställa ett rättvisande svar på den fråga TV-programmet ställde: har löntagarna eller kapitalägarna gynnats av de senaste årens ekonomiska utveckling? Som grund för detta har man räknat fram siffror sedan 1980 för hela näringslivet - alltså inte enbart för industrin som redovisades av Schön i TV. Diagrammet visas nedan:

Vinstandelen har inte ökat på 30 år

KI bedömer (pdf, s 62) att vinstandelen 2012 ligger något under den normala nivån om man tar hänsyn till arbetsmarknadsgapet. Av diagrammet framgår att den faktiska nivån ligger praktiskt taget exakt på det historiska genomsnittet 1980-2011 (den undre kurvan).

Sett i ett längre perspektiv syns ingen ökande trend, vilket var huvudtesen i TV-programmet "Lönesänkarna". Att vinstnivåerna låg så lågt 1980 och 81 har sin förklaring i den kostnadskris som uppstod under senare delen av 1979-talet. Då ökade löner och löneskatter (s k arbetsgivaravgifter) avsevärt snabbare än i Sveriges konkurrentländer med dålig lönsamhet och högre arbetslöshet som följd.

Den höga löneandel som TV verkade vilja ha tillbaka medförde under en lång tid att reallönerna utvecklades dåligt. Även under den första normaliseringsperioden för vinstandelen hade Sverige svårigheter med exporten och stora bytesbalansunderskott. Det var först efter ytterligare liberaliseringar av kapitalmarknaden, en stor skattereform, sänkt inflation och frisläppandet av kronan mm som det började gå bra för de svenska löntagarna. Efter 1995 började reallönerna stiga i nästan samma takt som under "rekordåren" på 1960-talet.

Men förbättringen berodde inte på att vinsterna sjönk på det sätt som  TV-programmet förordade. Vinstandelen varierar nu med konjunkturerna utan att ha en varaktig trend. Det är inte genom  en ökande löneandel som de anställda i näringslivet kan få högre löner.

Forts: Industrins löneandel ökade först efter 1993

Läs även andra bloggares åsikter om vinster, löner, kapital, arbete, löneandel, vinstandel, kapitalandel, TV, Dokument inifrån, lönesänkarna, omfördelning, utjämning, marxism, vänstern, ekonomi, politik på intressant.se

Politiken på 70- och 80- talen dömdes ut av professor Lindbeck

För tjugo år sedan lade den s k Ekonomikommissionen fram sina förslag. Den kallas populärt "Lindbeckkommissionen" och man kom med 113 konkreta reformförslag för att Sverige skulle kunna reda upp sina ekonomiska problem efter koronans fall i november 1992.

Idag 18/2 höll tankesmedjan Fores ett seminarium där de flesta av kommissionens ledamöter var med. Professor Assar Lindbeck inledde med att framhålla att det inte enbart var så att Sverige i början av 1990-talet råkat ut för en internationell konjunkturnedgång i kombination med ett antal inhemska politiska misstag. Det fanns också svagheter i det politiska systemets funktionssätt och strukturella brister, som medfört att Sverige börjat släpa efter mot omvärlden ända sedan början av 1970-talet.

Assar Lindbeck

Kommissionen rekommenderade förstärkningar av det ekonomisk-politiska regelverket kombinerade med en plan för budgetsanering på längre sikt där omedelbara och drakoniska nedskärningar skulle undvikas. Detta framhöll Lindbeck som en viktig förutsättning även idag mot bakgrund av den ekonomiska krisen i många av de europeiska länderna.

På min fråga om hur det kunde komma sig att kommissionen såg sig nödsakad att komma med förslag av så genomgripande slag gav Lindbeck ett intressant svar. Han menade att politiken sedan början av 1970-talet varit felaktig. Högre marginalskatter, en för stor utbyggnad av den offentliga sektorn och en alltför restriktiv politik mot företagen etc var bidragande till att det inte gick bra för Sverige.

Min slutsats är att vad Lindbeck beskrev var den klassiska socialdemokratiska politiken under Olof Palmes partiledarperiod. Palmes politik ledde helt enkelt till att Sverige inte kunde klara sig när det blev svårigheter i omvärlden. Den politiken behövde förändras i grunden när allting rasade för Sverige i början av 1990-talet. En hel del av förändringarna genomfördes under Göran Perssons tid. Men den stora skattereformen gjordes redan några år tidigare med Folkpartiets medverkan när Ingvar Carlsson var statsminister. Drygt hälften av de 113 förslagen är nu genomförda.

Ett underbetyg från socialdemokraten Lindbeck för den radikaliserade socialdemokratiska politiken under 1979- och 80-talen borde stämma dagens socialdemokrater till eftertanke.

SVT gjorde en inspelning och kommer att sända den under dagtid på torsdag och fredag.

Vinstandelen har minskat sedan 1993

I TV påstod man att vinsternas andel ökat på lönernas bekostnad. Men går man till Konjunkturinstitutets redovisning har tvärtom vinstandelen sjunkit trendmässigt sedan 1993. Varför fick vi ingen förklaring till minskningen med 10 procentenheter?

I torsdags 14/2-13 sändes TV-programmet "Lönesänkarna" (Dokument inifrån) där det gjordes gällande att den s k löneandelen sjunkit kraftigt sedan omkring 1980. Det är alltså fråga om lönernas andel av den reala produktionen (förädlingsvärdet) som skulle ha minskat. Istället har vinsterna ökat vilket bidragit till att ett litet fåtal aktieägare skulle ha fått stora vinstutdelningar. På så vis har inkomstskillnaderna ökat ("klyftorna har ökat").

Detta är en klassisk marxistisk tolkning av samhällets utveckling. Den ska utmynna i att lönekraven borde öka och att "klassförrädarna" inom LO och socialdemokratin borde sluta med att predika återhållsamhet. I programmet får mediavänstern  stöd från professor Lennart Schön (ekonomihistoriker) som menar att förskjutningen från löner till vinster "saknar motstycke i historien". Redovisningen av grunderna för detta påstående var dock knapphändiga. Statistiken över den s k löneandelen innehåller många fallgropar eftersom den gjorts av statistiker som inte alls haft sådana tolkningar för ögonen.

Konjunkturinstitutet gör regelbundet analyser av vinstutvecklingen i näringslivet. Där exkluderar man finansiella företag (banker, försäkringsbolag etc). Dessutom räknar man bort egna företagares arbetsinsatser från vinsterna. Dessa är ju ersättning för arbete och inte från kapitalinsatser och risktagande. KI:s redovisning börjar 1993 i rapporten som kom i december. I nedanstående diagram ser vi att vinsternas andel inte alls har ökat:

Vi ser tvärtom att vinstandelen sjunkit sedan 1993/95. Om vi räknar bort det statistiskt påförda driftsöverskottet i småhus mm har vinstandelen minskat med med ca 10 procentenheter 1994-2012. Det verkar vara en bild som helt strider mot professor Schöns trots att det är en kortare period som redovisas. Men programledaren Erik Sandberg har inte brytt sig om att ge någon förklaring till denna anomali. Alla som följer konjunkturutvecklingen blev nog ganska förvånade över att en helt motsatt bild än den vi sett under åtskilliga år nu visades upp.

Det finns alltså redan på det statistiska planet anledning att förhålla sig skeptisk till TV:s redovisning. Man kan dessutom fråga sig om det är vinster inklusive räntor som avses. Företagen kan ju teoretiskt ha kunnat börja betala en större andel av förädlingsvärdet i räntor vilket kan minska löneandelen. Men räntorna har varit lägre under senare tid än tidigare. Inte heller har vi hört något om att företagen skulle ha minskat sin soliditet och alltså ökat andelen lån i balansräkningen (med högre ränteutgifter som följd).

Konjunkturinstitutets redovisning för Sverige stämmer alltså inte med den bild för hela Europa som ofta visas upp. Det är naturligtvis tänkbart att det ser annorlunda ut i andra länder. Sålunda har de tyska reallönerna stått stilla 2000-2012 medan de i runda tal ökat med 15 procent i Sverige (ECs hrapp).

Skulle följden av propagandan från TV bli högre lönekrav kommer Riksbanken att höja räntan. Då stärks kronan och företagen får både svårigheter att konkurrera vid en starkare krona och genom högre lönekostnader. Arbetslösheten kommer att öka när vinsterna minskar. Men löneandelen blir högre och vänstern kan applådera.

Den som har följt debatten ser att vänsterns motargument är att de högre lönerna ska öka efterfrågan på företagens produkter och den vägen öka både sysselsättning och vinster. Detta var president Franklin D Roosevelts politik i USA för att stimulera ekonomin. Istället förlängdes depressionen. I Sverige är det ännu farligare eftersom exporten motsvarar hälften av Sveriges förädlingsvärde. Den ökade efterfrågan försvinner alltså till stor del utomlands medan kostnadsökningen träffar företagen till 100 procent.

Varför diskuterade programmet "Lönesänkarna" inte vilka följderna skulle bli mera tydligt? Professor Lars Calmfors´ osäkra resonemang om å ena sidan och å andra sidan gjorde knappast tittarna mera upplysta. Så vad syftade programmet egentligen till?

[SvD, bloggat: Tino S] Forts: Vinstandelen har inte ökat på 30 år
Andra bloggar om: löneandelen, vinster, vinstandelen, kapitalandelen, löneökning, lönesänkning, TV, media, ekonomi, omfördelning, politik på intressant.se

LO-chefen lierar sig med S-vänstern - kritiserar Löfven?

På ABF diskuterades Socialdemokraternas brist på ideologi. Det finns ett missnöje med nuvarande politik i termer av "affärsplan". Och Thorwaldsson deltar utan att markera stöd för Löfven.

Jag var på torsdagskvällen på ett ABF-möte med en i mycket ideologisk debatt om socialdemokratins framtid. Samtalsledare var Carl Tham.

ABF-mötet utgick från en diskussion av boken S-koden. Den socialdemokratiska utmaningen författad av Carl Hamilton, som inledde med en komprimerad presentation. Deltagarna ses på bilden nedan:

Diskussion på ABF i Stockholm

Från vänster ser vi Lena Sommestad, riksdagsledamot (S) och ordförande i kvinnoförbundet, Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO, Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Carl Hamilton, journalist och författare samt Carl Tham. Någon egentlig framtidsdebatt blev det dock inte. Tham presenterade diskussionen med konstaterandet att "tidigare gestaltade socialdemokratin framtiden, men så sker inte idag. Hamiltons inledning var likaså tillbakablickande.

Hamilton konstaterade att i valet 2010 var det bara var femte med fast arbete som röstade på S. Han menade att detta berodde på bristen på ideologi. På 90-talet blev folk osäkra på vad Socialdemokraterna ville och "vi vet inte själva". Däremot visste deborgerliga vad de ville. De presenterade ett  nyliberalt koncept som skulle ge bättre välfärd till lägre pris. Denna utveckling var närmast ödesbestämd: "Den enda vägens politik". Men valfrihetsreformerna har nu misslyckats. Frågan om vinster i välfärden är en bifråga. Det viktiga är en politik för att halvera arbetslösheten och undvika finanskriser i framtiden.

Karl-Petter Thorwaldsson

Karl-Petter Thorwaldsson menade att "vi gick vilse i frågan om vad politik kunde åstadkomma". Nu är den viktiga frågan "arbete åt alla" och vem som är bäst på att åstadkomma detta samt ge inkomster och trygghet åt medborgarna. Han ville ha en ny ekonomisk politik på liknande sätt som blev resultatet av "kohandeln" mellan socialdemokratin och bondeförbundet i början på 1930-talet. Då gav man mjölksubventioner till bönderna i utbyte mot statliga åtgärder för beredskapsarbeten. Thorwaldsson var optimist om framtiden men föga konkret. Han pekade på att "vi har 400 000 arbetslösa" men frågade "Vågar vi tro på politik?" Det är mycket sneglande på marginalgrupper.

Även om LO-chefen aktade sig för att ge konkreta formuleringar med kritik mot partiordföranden Stefan Löfven fick man ändå intrycket att han var med på noterna i diskussionsdeltagarnas kritik av den nuvarande S-politiken. Något stöd för Löfvens ideologibefriade politik gav han inte. Kritiken skulle kunna sammanfattas med orden "mer idologi" och inte någon "affärsplan".

Ulf Bjereld

Ulf Bjereld instämde i Hamiltons tes om att socialdemokratin lider av ideologisk vilsenhet. Han hänvisade till att konflikten mellan vänster och höger varit särskilt tydlig i Sverige. Men det har skett en individualisering som han beskrivit i boken Den nödvändiga politiken författad tillsammans med hustrun Marie Demker. Han tänkte sig att den "kreativa klassen" som kan räknas till närmare 25 procent av väljarna skulle kunna bli en rekryteringsbas för socialdemokratin. Men några recept gav han inte.

Bjereld var också medlem i den grupp som utvärderade orsakerna till socialdemokraternas valnederlag 2010, vilket han inte nämnde. Av den framgår, för den som kan räkna, att orsaken till nederlaget var att de som beskrev sig som "höger" övergav Socialdemokraterna i valet (bart dec-10). Men i själva rapporten nämndes inte ett ord om detta. Enbart de råa siffrorna presenterades. Orsaken till att utvärderingsgruppen inte gjorde en analys av detta uppgav Bjereld i ett mejl till mig vara "brist på tid". Misstanken att man inte ville diskreditera den vänsterideologi som Mona Sahlin hade satsat på borde inte kunna avfärdas så lätt.

Lena Sommestad

Den mest vänsterinriktade representanten var Lena Sommestad: Vi sprider glitter om jämlikhet men accepterar en vinstmarknad för skolan. Vi hade chansen att satsa på hållbar utveckling men istället blev det en affärsplan. Hon underströk att full sysselsättning kräver kräver att vi ruckar på den ekonomiska politiken. Det behövs ett paradigmskifte! Vi måste våga utmana! Dock erkände hon att den utmanande satsningen på löntagarfonder på sin tid inte gav några "bra vibbar". Men dagens S-parti är ett "lobby- och kampanjparti". Hon höll på medlemmarna (som sannolikt är mer vänster än S-väljarna) och hoppades att det nya partiprogrammet som ska antas på kongressen i april blir ett nytt projekt som det borgerliga, nyliberala projektet.

Nyliberalismen som ideologi är inte död enligt debattörerna. Det verkar snarare som om de anser att det är den socialdemokratiska ideologin som är död. Desperat söker de något innehåll till en ny variant. Men de lider brist på mera konkreta idéer. Och deras partiledning är inte alls med på noterna. Representanter för denna kommer inte till ABF, beklagade sig Tham. Intresset tycks enbart finnas hos den grånade publik som applåderar pliktskyldigast. Det är inte alls samma stämning nu som i februari 2010 då boken Jämlikhetsanden lanserades på ABF (bart).

Intressant är dock att LO-chefen ställer sig till förfogande i en diskussion om socialdemokratins ideologiska tillkortakommanden. Det beror kanske på personligt intresse för ideologi. Men det ser också ut att bottna i en otillfredsställelse med den nuvarande utrerat pragmatiska S-politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, socialdemokraterna, LO, Karl-Petter Thorwaldsson, Löfven, vänstern, politik på intressant.se

Bättre utsikter - ingen räntesänkning?

Många bedömare tror att Riksbanken sänker räntan. Men de ekonomiska utsikterna har förbättrats och då tar räntehökarna chansen att hålla igen.

I morgon får vi veta om Riksbanken sänker räntan från 1,0 till 0,75 procent vilket de flesta bankekonomerna förutspår (L Petersen SvD 12/2). Orsaken till denna prognos är att det var ganska nära att Riksbanken hade sänkt räntan med 0,5 procentenheter i december. Men sedan dess har de ekonomiska utsikterna ljusnat. Arbetslösheten är ännu 7,8 procent, varselvågen har ebbat ut och vissa återanställningar har rapporterats.

Den nedgångsdrivande processen har framför allt varit EU-ledarnas vilja att inte lösa euro-krisen. Denna inställning tycks nu ha övergetts. De något subversiva försöken att driva ut Grekland från EMU synes ha upphört. Mario Draghi på ECB har genom sina deklarationer att euron ska räddas kunnat övertyga finansmarknaden så mycket att de återkommande panikungarna inte längre uppstår.

Två orosmoment finns dock. Valet i Italien 24 februari kan ställa till svårigheter för en stabil fortsättning av utvecklingen. Silvio Berlusconi (f 1936) kan ännu ställa till problem när han försöker muta väljarna med stora skatteåterbäringar. Men det verkar inte särskilt troligt att han ska lyckas. I USA måste Republikaner och Demokrater enas om budgetnedskärningar och skattehöjningar före 1 mars. I annat fall sker automatiska  ingrepp som anses äventyra den pågående återhämtningen. Min bedömning är dock att inte ens en sådan "olycka" med budgetstupet skulle ha någon avgörande effekt på världsekonomin.

Det går framåt inte bara i USA utan också i Sydamerika. Även Kina börjar komma igång. Det är Europa som ännu står stilla. Ett tecken på att EMU fått bättre förutsättningar är förstärkningen av euron mot yen och dollar.. Den står idag i 1,34 $/€ mot mindre än 1,20 $/€ en kort period i mitten av 2012. Det är en förstärkning av euron med 12 procent mot dollarn. Även sett på uppemot tio års sikt är det en liten förstärkning. Perioden 2003-07 låg kursen på 1,25 $/€ i genomsnitt.

Mot japanska yen står euron idag på 126 yen/€. I mitten av 2012 låg kursen på 96 yen/€. Till idag har euron förstärkts med 31 procent mot yenen. Det beror till betydande del på den nya japanska regeringens aggressiva inflationspolitik där målet höjts till 2 procents inflation. Den normala kursen de tre senaste åren har legat på drygt 110 yen/€. Men på längre sikt har euron ändå försvagats något mot yenen. Kursen låg i genomsnitt på 142 yen/€ perioden 2003-07 mot 126 idag.

EU-kommissionens prognos i höstas låg dock på 102 yen/€ för 2012-14. Därför finns det en del oro på vissa håll inom eurozonen för att exporten ska få svårigheter genom den höga växelkursen. Detta gäller t ex Frankrike.

Ett ironiskt orosmoment för euron är Cyperns svårigheter. Det är dock begränsat trots att Cypern enligt EU:s beräkningar behöver ett räddningslån som är lika stort som BNP (17 mdr €). Hur Cypern skött sin ekonomi är litet av ett mysterium. Statsskulden motsvarar 90 procent av BNP och budgetunderskottet är ca 8 procent av BNP. Men banksystemet håller på att gå under. Kan lösningen verkligen vara att EMU övertar mer än hela Cyperns statsskuld? Är det detta som ska bli följden av införandet av euron?

Problemet hanteras nu av eurogruppens nye ledare, den holländske finansministern Jeroen Dijsselbloem, som efter måndagskvällens finansministermöte inte ville ställa i utsikt några garantier för skydd av bankspararnas pengar. Besked om åtgärder för att "skapa finansiell stabilitet" kommer i slutet av mars efter presidentvalet.

Sammantaget förefaller de positiva utsikterna väga tyngre än orosmomenten. Med utgångspunkt från räntehökarnas gängse resonemang i Riksbankens direktion är min bedömning att det inte blir någon räntesänkning. Det innebär dock inte att jag avvisar Lars EO Svenssons principiella resonemang (pdf) för en lägre ränta. Om detta stämmer skulle arbetslösheten ha kunnat varit avsevärt lägre.

[Uppdatering 9:40, 13/2: Riksbanken lämnade styrräntan oförändrad på 1,0 procent, pressm]

Läs även andra bloggares åsikter om ränta, styrräntan, riksbanken, konjunkturuppgång, euron, yen, eurokrisen, växelkurser, Cypern, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se

Borde bankerna femdubbla sitt aktiekapital?

Om man vill strypa kreditgivningen är väl inte en ökning av bankernas egna kapital särskilt motiverat? Det går ju att höja styrräntan.

I en söndagskrönika igår 10/2 skriver Andreas Cervenka att bankerna borde förbjudas att dela ut pengar till aktieägarna tills deras egna kapital uppgår till mellan 20 och 30 procent av utlåningen. Idén lanseras av professorerna Anat Admani och Martin Hellwig på Stanford resp Max Planck med stöd från bland andra Kenneth Rogoff.

Den alltid lika bankfientlige krönikören i SvD ondgör sig nu över att Swedbank ska dela ut 10 mdr kronor till aktieägarna med motiveringen att kärnkapitalrelationen hamnar på 15,4 procent. De nya reglerna kräver 13-15 procent. Hur dessa s k Baselregler fungerar skrev jag om i nov-09. Cervenka tar dock till det förenklade greppet där han ställer allt eget kapital i relation till utlåningen. För Swedbank är det 6 procent.

Tar man Cervenka på orden kan det alltså bli fråga om ett krav på femdubbling av det egna kapitalet - från 6 till 30 procent av utlåningen. Motiveringen för detta är att förhindra nästa finanskris. Inte ens den populistiskt bankkritiske Anders Borg är beredd att gå längre i denna riktning. Det har ju kommit kritik från andra länder när Sverige skulle ställa högre krav på sina banker än i övriga EU.

Vad som inte framkommer av Cervenkas artikel är huruvida ett kraftigt högre kapitaltäckningskrav är motiverat för att begränsa utlåningen eller om det är till för att öka bufferten vid kreditförluster. Det är svårt att se att risken för kreditförluster i framtiden, med nya regleringar och övervakning, skulle bli så stor att det behövs flera tiotal procentenheter som säkerhetsmarginal. I USA skulle finanskrisen knappast ha kunnat undvikas eftersom det var skuggbanksektorn som hade för litet buffertkapital. Där sker förhoppningsvis en uppstramning som ökar stabiliteten. Men risken finns alltid att man så småningom kringgår regleringarna om den reguljära verksamheten blir ointressant.

Om det istället är en tillfällig kreditåtstramning man är ute efter framstår propåerna som ännu mer svårbegripliga. Det är idag inte särskilt lätt för småföretag och bostadsköpare att få låna pengar av bankerna i USA och stora delar av Europa. Varför skulle det nu finnas motiv att ytterligare strypa kreditgivningen? Och om det funnes sådana motiv, skulle det inte vara enklare att höja styrräntan?

Läs även andra bloggares åsikter om banker, utlåning, primärkapital, buffert, ränta, aktiekapital, Cervenka, finanskris, Baselregler, ekonomi, politik på intressant.se

Kan staten främja den konstnärliga kvaliteten?

Konstkvalitetsdebatten liknar debatten mellan astrologer. Det finns tydligen inga kriterier för hur en konstruktiv diskurs ska utvecklas. Var finns den teoretiska konstforskningen?

Jag var på Timbros och Teater Brunnsgatan Fyras samarrangemang med debatt om vad som är konstnärlig kvalitet och vem som ska fälla avgörandet. Debatten gick av stapeln på torsdagskvällen 7/2 i teaterns mer än fullsatta lokaler.

Fyra personer med olika ingångar till kulturlivet utfrågades av Timbros Lars Anders Johansson (ej i bild). Från vänster ser vi Carl Rudbeck (litteraturvetare, tidigare på Timbro), Clemens Poellinger (konstredaktör SvD), Aase Berg (författare och poet), Agneta Klingspor (författare) samt Martina Montelius (konstnärlig ledare på Teater Bg 4).

Debatten skulle ta sin utgångspunkt i en målsättning för kulturpolitiken som ska "främja kvalitet och konstnärlig förnyelse" men den rörde sig över breda fält från konstkritik till hur man skulle definiera kitsch. Något svar på frågan huruvida konstkvalieten ska "avgöras av en utbildad elit på institutionerna eller är det upp till var och en att bedöma?" fick vi inte. Rudbeck ville se en tidig utbildning i skolan och en begränsning av konstkritiken till "konsumentupplysning". Poellinger medgav att konstkritiken helt igenom är subjektiv. Berg såg sig som elitist och hävdade att hon struntade i hur många som läste hennes poesi. Klingspor var kritisk till att konst skulle kräva teoretisk påläsning.

Intressantast var den ystert stridbara Martina Montelius som hävdade att hennes teater framförde stycken med kvalitet. Hon erkände att de var "bisarra, psykotiska och världsfrånvända". Men teatern har fått markant flera besökare. Det berodde dock inte på bättre recensioner. Dessa har kommit att betyda allt mindre. Men det är inte heller publiken som har börjat tycka bättre om utbudet. Istället menade hon att det är marknadsföring genom Linda Skugge som ligger bakom framgångarna. "Man behöver inte sänka kvaliteten för att nu ut bättre." Större statliga bidrag till små teatrar var hennes recept. Jag finner detta föga övertygande på det kognitiva planet. Att hon låter övertygande är helt enkelt en emotionell föreställning som är helt subjektiv.

Ingen var inne på elementära begrepp inom estetiken även om debatten ibland snuddade vid skillnaden mellan omedelbart upplevda konstintryck och en förståelse av konstverket genom kunskap om den teoretiska bakgrunden. Ibland kallas detta den karismatiska inställningen respektive uppfostrarinställningen. I grunden är det fråga om skillnaden mellan emotivism och naturalism inom värdeteorin.

Om man hävdar en emotivistisk teori blir god konst det som de flesta uppfattar som karismatiskt. Då får man acceptera att det gråtande barnet och sjömannen med pipan är god konst (även som reproduktioner) eftersom denna typ av konstverk ger konstupplevelser för den stora massan. Eliten i samhället vill dock distansera sig från massan i sin konstsmak. Därför hävdar man att många okarismatiska konstverk är god konst genom att man kan ge en teoretisk förklaring av vad som "menas" med verket.

Den naturalistiska inställningen öppnar för en systematisering av kriterierna för god konst. Men det tycks finnas en djupt känd rädsla för objektivism som hittills har hindrat uppställandet av de enklaste kriterier ens för dålig konst. Några av debattdeltagarna nämnde kommersiella baktankar utan att utveckla hur man skulle bedöma sådant. I ett inspelat inslag fick vi dock antytt att detta avgörs av "auktoriteter". Men hur utses dessa och hur vet vi att de inte är falska?

Det slog mig efteråt att konstdiskursen liknar diskussionerna inom astrologin. Även om astrologin saknar validitet (den mäter inte några verkliga effekter) skulle den ju kunna vara reliabel (den ger samma resultat gång på gång). Det finns astronomiska tabeller som ger grundfakta om i vilka stjärntecken solen, månen och planeterna samt beräknade punkter som Ascendenten och Medium coeli låg i vid en persons födelse. Detta är objektiva fakta som borde medföra att olika astrologer alltid borde komma fram till samma resultat.

I praktiken finns det mängder av olika tolkningsmöjligheter av himlakropparnas föregivna inverkan. Det medför att olika astrologer kommer fram till olika resultat. Ett flagrant tecken på detta är att tidningshoroskopen är så olika för individer med samma grundfakta. Men även test som utförts på mera seriösa astrologer visar på bristande överensstämmelse. Holländaren Rob Nanningas test av 50 astrologer 1994 där sju anonyma testpersoner skulle paras ihop med sina födelsedata visade i stort sett slumpmässiga resultat (skepsislista).

Om det finns någon seriös konstteoretisk forskning borde liknande tester göras av konstkritiker, konstkännare och auktoriteter samt också av allmänheten i olika länder för att utröna hur reliabiliteten i uppfattningen av olika konstverk ser ut. Det är väl ett grundkrav för att staten ska kunna betala ut skattepengar för att främja kvaliteten i konsten? Eller ska staten enbart lyssna på subjektiva tyckare?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, estetik, konstnärlig kvalitet, god konst, Teater Brunnsgatan Fyra, statsstöd, astrologi, politik på intressant.se

Kaos hotar i politiken 2014?

Om inte Åsa Romson (MP) bildar koalition med Moderaterna hotar kaos i politiken efter valet 2014. Det tycks bli slutsatsen av en debattartikel i DN skriven av både en socialdemokrat och en moderat.

På DN Debatt skriver idag (7/2) tre oberoende politiska bedömare om regeringsbildningen 2014. Det är Arne Modig (tid Demoskop), Bo Krogvig (tid infochef på S) och Ulrika Schenström (tid statssekr åt Reinfeldt). De kommenterar en ny opinionsundersökning om vad väljarna anser om olika partier som kan ingå i en ny regering 2014.

Det framgår inte om undersökningen först har presenterat tänkbara utfall i valet 2014. Man redogör i artikeln att opinionsundersökningarna sedan valet 2010 svängt fram och tillbaka vad gäller Sverigedemokraternas vågmästarposition. De bedömer dock att det ökade väljarstödet för SD under hösten 2012 kommer att bli bestående. Här finns orsakerna till att regeringsbildningen 2014 sannolikt blir komplicerad. Dessutom visar undersökningen att var femte väljare kan tänka sig att rösta på SD.

Opinionsundersökningarna sedan senhösten pekar i de flesta fallen på ett visst övertag för de rödgröna, men det är inte så stort att de får absolut majoritet. Tillsammans med SD kan alliansen fälla en regering som förlitar sig på S, V och MP. En relativ majoritetsregering med Stefan Löfven (S) i spetsen borde därför bli omöjlig om inte SD lägger ner rösterna i statsministeromröstningen efter valet. Löfven måste då söka ytterligare stöd.

Den refererade undersökningen visar att det bland de rödgröna väljarna "inte finns minsta entusiasm" för att Folkpartiet eller Centerpartiet skulle samverka i en regering ledd av Löfven. Däremot anser 34 procent av de borgerliga väljarna att de helst ser att också Miljöpartiet ingår i en regering med ett eller flera borgerliga partier. Bland moderata väljare är det fler som vill ha MP än C i en sådan regering. Detta var inte något som den moderate partisekreteraren Kent Persson ville ta i med tång när han intervjuades i december (bart 1/12). Han trodde dogmatiskt på en valseger 2014.

Även om alliansen får en relativ majoritet 2014 på samma sätt som 2010 kommer den nya grundlagen att ställa till problem. Fredrik Reinfeldt (M) kan inte bara sitta kvar. Han måste vinna omröstningen om statsminister också. Kanske räknar han med att SD lägger ner sina röster. Om de rödgröna blir större än alliansen uppstår frågan huruvida moderaterna ska lägga ner sina röster om Löfven som statsminister (försåvitt SD röstar emot).

Åsa Romson (MP)

Är då inte en regering med Reinfeldt som statsminister där Miljöpartiet också ingår mer sannolik? Den skulle kunna få absolut majoritet och dagens undersökning visar att det finns ett (spontant) stöd på 34 procent bland borgerliga väljare.

Om MP ska ingå i en borgerlig regering avgörs av vad partiets ledning anser. Partiet kan ställa hårda krav på eftergifter och utfästelser om en rigorös miljö- och klimatpolitik. Sannolikt kräver man också en politik för ökad invandring. Men räcker detta?

En koalition med MP kan förhindras av mer irrationella orsaker. Språkröret Åsa Romson (f 1972) anses vara mycket avvisande. Hon var ledamot av Stockholms kommunfullmäktige 2002-2010 och gruppledare under två år. Under denna tid visade hon en närmast fientlig attityd mot moderaterna. Därför finns det bedömare som förutser att ett samarbete med moderaterna sannolikt är uteslutet.

Artikelförfattarna i DN menar att "det kommer att krävas mod och svåra omprövningar" efter valet. "Om inte hotar kaos i politiken." Är kanske Åsa Romson en av dem som kommer att skapa kaos? Måste hon bilda koalition med Moderaterna?

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsbildning, val 2014, miljöpartiet, koalition, rödgröna, alliansen, Åsa Romson, socialdemokraterna, regeringen, moderaterna, kaos, politik på intressant.se

Statens tidning den enda i framtiden?

Internet medför att tidningarna får problem. Att ta betalt på nätet verkar inte vara någon lösning. Etermedia, som är gratis, tar över och staten kan göra en tidning av de texter som redan produceras.

Dödsdömd?

Idag meddelas att tidningspapperstillverkaren Stora Enso ska avskeda 600 personer. Orsaken är minskad användning av tidningspapper. Yngre personer läser inte papperstidningar längre. På sikt kommer tillverkningen av tidningspapper att minska ännu mera.

För att möta denna trend börjar tidningarna ta betalt för sina nätupplagor. Orsaken är att det inte går att finansiera tidningarna med annonser på nätet. Men att börja ta betalt för något som hittills varit gratis stöter på motstånd. Snart kommer tidningarna att märka att finansieringen inte räcker till. Följden blir nedskärningar och sämre journalistik. Det blir ännu svårare att ta betalt. Många tidningar kommer att upphöra att finnas till så som vi idag känner dem på nätet och i pappersversion.

Konkurrensen från statsradion och televisionen kommer att driva på nedläggningen av pressen. Genom nätet kan man gratis läsa en hel del av nyheterna. Man kan dessutom ta del av både nyhetsprogram och fördjupande analyser när som helst i form av ljud- och bildutsändningar över nätet. Vad behöver vi tidningarna till? Svaret är att det skulle behövas pluralism. Men hur många av nyhetskonsumenterna är intresserade av pluralism? De riktigt intresserade kan gå till partiernas och intresseorganisationernas webbsajter för att få andra infallsvinklar än statsmedias. Men det är mest för en professionell elit.

Den stora majoriteten kommer att ta del av statstelevisionens och TV4:s strömlinjeformade nyhetsflöde. Härutöver får man spridda åsikter via Facebook och i någon mån från bloggar och twitter. Någon ersättning för en pluralistisk dagspress är det svårt att se att det kan bli fråga om. Opinionsbildningen kommer att skötas av redaktioner som enbart tar upp frågor som anses passande och rumsrena. Vad som innefattas i detta kommer att avgöras av ganska små kotterier av mediefolk där alla känner alla och ingen vill göra sig omöjlig i kollegornas ögon.

För att tillgodose public service även för dem som inte är särskilt aktiva på nätet kommer kanske en "statens tidning" i pappersform att startas. Den ska naturligtvis vara lika "saklig och opartisk" som statsradion. I själva verket kommer det mesta av innehållet att kunna hämtas från de radioprogram som redan nu finns sammanfattade i text på nätet. Den redaktionella kostnaden är sålunda redan täckt och kvar finns tryckning och distribution att finansiera. Detta borde enkelt kunna ske genom annonser och en liten prenumerationsavgift.

Den utökade pluralism som många inbillade sig skulle bli följden av utbyggnaden av internet kommer istället med otäck sannolikhet att övergå till en statsdirigerad konformism. Men konformism kommer naturligtvis att kallas "mångfald".

Läs även andra bloggares åsikter om dagspress, tidningar, dagstidning, internet, webbtidningar, statens tidning, konformism, mångfald, public service, media, politik på intressant.se

Solidaritet och rättvisa är so(c)ialism

Den verbala användningen av slagord som associerar till socialstaten må vara effektiva för att inte bli ansedd vara nyliberal. Men Annie Lööf riskerar att göra sitt parti otydligt eller rentav vänsterinriktat som Centerpartiet var på 90-talet då man samarbetade med S.

Centerns programgrupp kan sägas ha bidragit till att ställa till stor kortsiktig skada för partiet. Flera opinionsundersökningar visar att om det vore val idag skulle partiet åka ut Riksdagen. Men även om ordföranden i idéprogramgruppen Per Ankersjö menade att man avsiktligt formulerade sig spetsigt (bart 12/1) så borde inte inte programförslaget (pdf) framstå som omedelbart upprörande för en sansad bedömare. Det måste vara vänsteroppositionen, som har ryckt ut ett antal punkter som formulerats synnerligen provokativt, som är den verkliga orsaken till Centerns tillbakagång.

I spetsen för centerpartivänstern står IT-ministern Anna-Karin Hatt (f 1972) som ganska snart sågade hela idéprogrammet (DN 9/1) trots att det fanns en överenskommelse att ligga lågt. Detta har medfört att centerledaren Annie Lööf har tagit avstånd från idéprogrammet i mer eller mindre kategoriska ordalag. Hon har under de nyligen avslutade kommundagarna sagt att hon är för "solidaritet och rättvisa" och att hon inte är nyliberal. Tidigare framhöll hon att hon är socialliberal (bart 11/1).

Kan en socialliberal vara för "frihet och äganderätt" om hon även pratar om "solidaritet och rättvisa"? Dessa senare slagord är traditionellt socialistiska. Solidaritet (med tvång) går ju ut på progressiva skatter där de välbärgade måste avstå från mycket större andelar av sina inkomster än andra. "Rättvisa" i detta sammanhang avser skattefinansierade bidrag och gratisförmåner för alla oavsett om man bidragit till finansieringen eller ej.

Även om Lööf tar avstånd från yviga inslag som månggifte, avskaffad skolplikt och avskaffandet av arvslotter för bröstarvingar samt börjar företräda en pragmatisk migrationspolitik kan Centerns program bli väldigt inkonsekvent. Om skatterna ska bli plattare och grundtrygghet införas blir det socialliberala inslaget uttunnat. I programmet har kravet på grundtrygghet i välfärdspolitiken inte uppmärksammats av vänstern. Så här skriver man i programförslaget:

"Mat, kläder, tak över huvudet och vård i händelse av sjukdom är exempel på nödvändigheter som alla ska ha rätt till. Därför finns det skäl att på politisk väg garantera ett skyddsnät och en grundtrygghet för alla människor."

I klartext är detta fråga om socialbidrag, nödvändig sjukvård, grundförsäkring mot arbetslöshet samt garantipension. Enligt Irene Wennemo, som uttalade sig i Ekots lördagsintervju 2/2,  är socialförsäkringsutredningen inne på grundtrygghet i a-kassan. Skulle grundtrygghet också införas inom sjukförsäkringen borde skatterna kunna sänkas avsevärt. Men min bedömning är att denna radikala skrivning om grundtrygghet inte kan tas på allvar, trots att vänstern inte angripit detta inslag.

Visst kan man som PJ Anders Linder i SvD 2/2 lovorda debatten som väcker nyfikenhet om vad Centern tycker. Men Lööf kan inte andas ut eftersom hon kan åka ut (SvD 4/2). Ett liberalare Centerparti är kanske mindre sannolikt (DN 4/2). Kvar blir kanske ett halvsocialistiskt parti av samma sort som samarbetade med Socialdemokraterna på 1990-talet. Och vem är intresserad av ytterligare ett sådant - ett fjärde - socialstatligt parti?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, Annie Lööf, ideprogram, solidaritet, rättvisa, socialliberalism, Anna-Karin Hatt, vänstern, liberalism, nyliberalism, ideologi, politik på intressant.se