Kan statliga skolor kompensera för bristande begåvning?

Eftersom det inte finns något samband mellan betyg och resurser i skolan kommer statliga insatser för att hjälpa kommuner med liten extraundervisning inte att leda till bättre resultat. De elever som saknar teoretisk begåvning måste hjälpas med andra insatser än att tvingas igenom gymnasiet.

Den nu helt dominerande utbildningsideologin säger att orsaken till utslagningen i skolan beror på bristande resurser i många kommuner. Lösningen är att staten ska ta ett större ekonomiskt ansvar för att kommunerna ska kunna satsa på elever som har behov av särskilt stöd. I en debattartikel idag 30/3-13 på Brännpunkt i SvD uppges det att en studie från Skolverket visat att en tredjedel av kommunerna inte satsar extra på elever med särskilda behov. De åtta artikelförfattarna med Metta Fjelkner och Ella Niia i spetsen vill därför att staten går in med pengar så att alla kommuner gör lika stora satsningar på svaga elever.

De åtta debattörerna ger följande problembeskrivning rörande den misslyckade skolan:

"En central orsak till dagens misslyckande ligger i de kraftigt skilda ekonomiska förutsättningarna i olika kommuner. Vår gemensamma slutsats är att den svenska grund- och gymnasieskolan skulle kunna klara sina respektive uppdrag mycket bättre om samhället tog ett samlat grepp om finansieringen av skolan. Det samlade greppet måste vara nationellt."

Debattörerna förklarar inte varför det kommunala skatteutjämningssystemet misslyckats på detta område. De räknar däremot upp de problem med skolan som nu börjar uppmärksammas allt mera: Skolan slår ut elever. Den första utslagningen sker genom att var tionde elev efter nian inte är behörig att gå vidare till gymnasiet. (Enl mina beräkningar 13 procent.). De elever med låga betyg som trots allt kommer in på gymnasiet löper flera gånger större risk att avbryta sina gymnasiestudier än de med medelbetyg eller strax däröver. (Totalt avbryter nästan 9 procent sina gymnasiestudier.) Artikelförfattarna pekar sedan på vilka elever det är frågan om:

"Det är elever vars föräldrar inte har läst på universitet eller högskola, eller ens har fullgjort sina egna gymnasiestudier, som oftast slås ut. Det är också de elever vars föräldrar har lägst inkomster. Det är alltså just de elever som den kompensatoriska skolan är särskilt till för som i dag slås ut av samma skola i störst utsträckning."

Betygen beror inte på ekonomiska resurser idag

Men så sent som i tisdags (26/3) redovisade DN  (blart) en stor undersökning av skolan som slog fast att skolprestationerna inte beror vare sig på lärartätheten, de ekonomiska resurserna eller tillgången på specialpedagoger ute i kommunerna. Hur kan de fackliga skoldebattörerna strunta i att förhålla sig till dessa resultat som så flagrant strider mot deras egna slutsatser om vad som behöver göras i skolan? Är de arroganta? Eller är det fråga om strutsmentalitet?

Samma kritik träffar också Stefan Löfven (S) och Eva-Lis Sirén  som i en debattartikel i DN idag skriver att "bara i lite drygt var fjärde kommun ges en tilläggskurs baserad på skolans socioekonomiska struktur". De tror också att mer resurser skulle höja betygen för barn till föräldrar med låg utbildningsnivå. och de har ingen kommentar till resultaten i DN:s undersökning.

Om det inte är bristande ekonomiska resurser som förklarar varför en del av eleverna får sämre betyg än andra, vad är då förklaringen? En förklaring är att elever med föräldrar som har högre utbildning också får hjälp med läxläsningen. I andra sammanhang i den utbildningspolitiska debatten har man försökt förringa läxornas betydelse för kunskapsinhämtningen. Den frågan lämnar jag därhän. Om hypotesen att läxhjälp för vissa skulle kunna kompenseras med statliga tillskott av pedagogiska resurser för andra elever ska stämma borde detta ha gett utslag i DN:s undersökning. Men där syns inget samband för de kommuner som satsar mest. De visar inte bättre resultat.

En annan förklaring är att de föräldrar som har högre utbildning i allmänhet också är mer begåvade än föräldrar med låg utbildning. Om begåvning och intelligens till ca 75 procent är nedärvd (länk) kommer de också att tendera att få barn med högre begåvning och högre betyg. Genom att det inte längre finns ekonomiska hinder för "fattiga men begåvade" elever att studera vidare kommer sambandet mellan begåvade föräldrar och barn som får höga betyg att förstärkas.

Att sätta in extra resurser för att tvinga upp betygsnivåerna för de som inte har tillräcklig teoretisk begåvning kan rentav ge skadliga effekter enligt vissa bedömare. I januari 2011 skrev fem barnmedicinska experter i SvD (blart) om svårigheterna för de elever (ca 14 procent) som har en IQ på mellan 70 och 85 - dvs "svag teoretisk begåvning":

"Elever med svag teoretisk begåvning – men inom normalvariationen – får svårigheter i dagens skola som utifrån vår erfarenhet är anpassad till elever som har en mer genomsnittlig begåvning." 

Författarna menar att dessa elever i högstadiet kommer att svara på kraven med "ogiltig frånvaro"  samt bristande självkänsla och uppgivenhet. De menar också att här finns en viktig förklaring till senare ohälsa och arbetslöshet. Liknande borde rimligtvis gälla för skärpta krav i gymnasiet där också en andel saknar tillräcklig teoretisk förmåga.

Socialdemokraterna vill tvångsutbilda alla till gymnasiekompetens före 25 års ålder (blart maj-12). Dessa "utbildningskontrakt" ska bli villkoret för att få a-kassa eller socialbidrag. Vad kommer de barnmedicinska experterna att säga om detta? Och vad är värdet på arbetsmarknaden av en gymnasieexamen som pressats fram med inkvisitoriska metoder?

< Andra bloggar om: utbildning, statliga skolor, betygsskillnader, betyg, begåvning, intelligens, IQ, läxhjälp, ärftlighet, avhopp, teoretisk förmåga, kompensatorisk uppgift, skolan, samhälle, politik på intressant.se

Föräldrarnas utbildningsnivå avgörande för skolresultaten - ett problem?

Det finns inget samband mellan lärartäthet, kostnader och specialpedagoger  å ena sidan och skolprestationer å den andra. Om föräldrarna däremot är begåvade och har högre utbildning presterar även barnen bättre. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har lyckats.

I dagens DN 26/7-13 redovisas en egen undersökning av skolresultaten i årskurs 9 läsåret 2011/12 och även fem år tidigare. Man har undersökt sambandet mellan prestationerna på de nationella proven (matematik, svenska och engelska) och ett antal bakgrundsfaktorer i Sveriges kommuner. Resultaten i grova drag är följande för vad som ger goda resultat:

• Lärartäthet - inget samband
• Andel lärare med examen - inget samband
• Kostnad per elev -inget samband (lokalkostnad ingår ej)
• Andel specialpedagoger - inget samband
• Andel med utländsk bakgrund - svagt samband
• Arbetslöshet i kommunen -starkt samband
• Andel föräldrar med universitetsutbildning - mycket starkt samband

 Vilka slutsatser ska man dra av detta för utbildningspolitikerna nedslående resultat? Det är inte nytt (blart nov-09). Den konventionella förklaringen brukar vara att de högutbildade föräldrarna läser läxor med sina barn och att detta höjer prestationerna. En liknande men mera diffus förklaring är att förekomsten av sådana välpresterande elever i klasserna också ökar prestationerna för andra elever. Genom det fria skolvalet har många klasser dränerats på välpresterande vilket förstärkt sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och goda prestationer.

Kan de konventionella förklaringarna, som utmynnar i kritik av "segregationen", verkligen stämma? Skulle allt större ekonomiska satsningar i form av både lärare och specialpedagoger inte ha någon effekt jämfört med föräldrarnas benägenhet att läsa läxor med sina barn? Eller finns det andra förklaringar? En antyds av svenskläraren Lena Eriksson på Vallonskolan i bruksorten Gimo (sidoart DN).Hon säger:

"Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. Det finns stöd i form av specialpedagoger, skolpsykologer och kuratorer. Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill."

Förklaringen borde kompletteras med att eleverna i Gimo som går ut grundskolan traditionellt har fått jobb i industrin. Betyg och teoretisk utbildning är inte viktigt för dem som bestämt sig för att bo kvar i avfolkningsorterna. Vi ser nu andra eller rentav tredje generationen av elever i bruksorterna som inte tänker skaffa sig universitetsutbildning. Eftersom deras föräldrar inte heller skaffade sig högre utbildning får vi automatiskt detta samband mellan föräldrarnas utbildning och elevernas prestationer. De föräldrar som tidigare visade sig vara begåvade och gick vidare till högre utbildning blev tjänstemän i större städer och bor inte längre i Gimo.

En omflyttning av detta slag kan också förklara en del av sambandet mellan svaga prestationer och hög arbetslöshet i kommunen. Det torde vara föräldrar med låg utbildning som främst är arbetslösa. De kan inte flytta till andra kommuner för att få jobb. Deras barn blir i högre grad svagpresterande. De föräldrar som skaffat sig utbildning har flyttat bort från de tillbakagående kommunerna. Deras barn presterar bättre i skolan, men gör det i kommuner med lägre arbetslöshet.

Begåvade arbetarbarn blir nu akademiker

Förklaringen till det mycket starka sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och prestationer i skolan kan enkelt hänföras till den moderna utbildningspolitiken. Den gick ut på att dra ut begåvningsreserven ur arbetarklassen med hjälp av studiemedel och studiesociala satsningar samt utbyggnad av antalet studieplatser i hela landet. Nu ser vi resultatet. De arbetarbarn som blev akademiker får barn som också tenderar att vara begåvade. De presterar bättre i skolan än dem med lågutbildade föräldrar och blir inte arbetare på bruket i Gimo.

Eftersom sådana egenskaper som begåvning och intelligens till avsevärd del går i arv kommer utbildningspolitiken rent statistiskt att göra det svårare att göra en klassresa (blart nov-11). De begåvade finns inte kvar i samma utsträckning inom arbetarklassen som för 50 år sedan. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har lyckats, visar artikeln i DN. Varför ska det betraktas som ett problem?

Bloggat S: Moberg, Roger Jonsson Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, betyg, skolresultat, familjebakgrund, kunskapsresultat, lärartäthet, eftergymnasial utbildning, jämlikhet, klassamhälle, klassresor, utjämning, meritokrati, begåvning, IQ, intelligens, filosofi, utbildningspolitik, samhälle, politik på intressant.se

Konfiskation eller konkurser i Cyperns banker?

Det onormala sättet för EU att hjälpa Cypern var sannolikt motiverat av att sabotera Cyperns fortsatta finansverksamhet samt att utså lidande hos cypriotiska banksparare som högljutt skulle vidareförmedlas till de tyska väljarna.

Cypern skiljer sig från tidigare kriser i eurozonen genom att banksektorn står i förgrunden för krisåtgärderna. Tidigare har staterna Grekland fått två nödlån på 240 mdr €, Irland har fått ett på 85 mdr € och Portugal ett på 78 mdr €. Spanien har dock fått ett stöd på nästan 40 mdr € som gått direkt till bankerna.

Bland dessa länder är det Grekland som avviker genom att staten gjorde partiell bankrutt. Greklands statspapper skrevs ned med närmare 70 procent. Detta ledde till att alla finansiella institutioner som innehade grekiska statspapper gjorde förluster i proportion till hur dominerande dessa papper var i värdeportföljen ("exponeringen"). Banker, försäkringsbolag, penningmarknadsfonder och pensionsfonder drabbades av förluster som mestadels var hanterliga. Ett undantag var institutionerna i Grekland. Av allt att döma har dessa rekonstruerats av den grekiska staten så att de åtminstone inte gått omkull.

Tricket i räddningspolitiken har tidigare varit att se till att förlusterna sprids och späds ut så att effekten i huvudsak blir en något lägre framtida avkastning för investerarna (t ex pensionärer). Men detta fungerar inte för Cypern. Där är förlusterna på de grekiska nedskrivningarna koncentrerade till några få banker (DN). Det normala förfarandet hade varit att staten hade räddat dessa banker genom att emittera statspapper till allt högre räntor, vilket till slut blivit omöjligt och krävt räddningslån från EU istället. För Cypern blev det omöjligt redan från början.  Och räddningslånen skulle ha blivit så omfattande att man ansåg att statsskulden  skulle ha blivit för stor (17 mdr € eller 97 % av BNP ovanpå dagens 87 %).

Prejudikatet från räddningen av Grekland hade för Cypern talat för att den cypriotiska statens nuvarande lån skulle ha skrivits ned så att staten kunde få ett räddningslån som inte hade blivit helt oöverstigligt. Med de siffror som nämnts, främst de sista 5,8 miljarderna utöver de första 10, skulle alltså statsskulden ha skrivits ned med 37 procent (=5,8 mdr €) - eller med 32 procentenheter av BNP. Denna modell valdes dock inte av ej redovisade skäl (DN). Inte heller gavs någon motivering för varför inte EU kunnat rikta stödet direkt till bankerna för att undvika en "missvisande" ökning av statsskulden.

Utgångspunkten för nödhjälpen till Cypern tycks ha varit att det inte skulle vara innehavarna av Cyperns statspapper som skulle lida förluster utan istället insättarna i Cyperns banker. Orsaken till detta kan misstänkas vara valpolitiska skäl i Tyskland där Angela Merkel ville undvika att beskyllas för att "rädda ryska skattesmitare och kriminella med tyska skattebetalares pengar". Den första tanken var att påtvinga Cypern en engångsskatt som skulle innefatta även småspararna i Cyperns banker, trots regler om att först ägarna sedan stora placerare och sist insättarna med konton över 100 000 € ska drabbas.

Av de totala insättningarna i cypriotiska banker, som nu beräknas till ca 105 mdr € (enl Steve Hanke, Johns Hopkins U), kommer ca 30 mdr € från icke-euroländer (främst Ryssland). Från andra euroländer utom Cypern kommer ca 17 mdr €. Nästa modell blev därför att konfiskera 20-25 procent av insättningar över 100 000 €. Den har dock övergetts i den slutliga uppgörelsen.

Nu får bankerna delvis gå överstyr och i konkurs. Fortfarande är det dock inte enbart ägarna som ska förlora sina pengar. De två stora bankerna, Laiki och Bank of Cyprus (BoC), rekonstrueras på så sätt att spararna (>100'€=4,2 mdr €) och ägarna (staten) i Laiki förlorar allt genom nedläggning. Goda fordringar och insättningar under 100 000 € förs över till BoC. Den kvarvarande BoC rekapitaliseras med hjälp av förluster på 30-40 procent för de större kontona. Ägarna förlorar sitt kapital. Dessutom införs en kapitalinkomstskatt på avkastningen. Vad de 10 miljarderna € i nödlån ska användas till redovisas inte.

För Cyperns finansverksamhet ser vi nu sannolikt slutet. Den slutliga lösningen verkar vara mycket sämre än den första. Om den inte hade beskrivits som en konfiskation genom engångsbeskattning utan som en partiell konkurs,  nedskrivning av fordringarna eller liknande i enlighet med vad som hände i Grekland borde lösningen ha kunnat accepteras med större jämnmod. Det betraktas ju som självklart att en så stor smäll som Cypern råkat ut för måste leda till sämre avkastning i framtiden. Men syftet med nödhjälpen var inte att minimera lidandet. Cyprioterna skulle förmås att skrika desperat för att tillfredsställa Angela Merkels väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om Cypern, räddningslån, konkurs, konfiskation, nedskrivning, Grekland, bankstöd, bankrutt, ekonomi, euron, Merkel, nationalekonomi, politik på intressant.se

Vilsna socialdemokrater vill höja skatterna

Borde skattekvoten vara 56 procent av BNP istället för 44? Skatterna borde höjas för att finansiera mera välfärd. Det var ABF-debattörernas budskap till den socialdemokratiska partikongressen i april.

På torsdagskvällen 21/3 hade ABF i Stockholm ett möte med rubriken Vad kongressen borde besluta om. Den går av stapeln första veckan i april. Idag har tidskriften Fokus en lång analys av vad partiledaren Stefan Löfven (S) kan och borde satsa på inför valet 2014. Båda företeelserna visar hur vilsna Socialdemokraterna verkar vara inför den framtida politiken.

ABF-mötet inleddes med en exposé av Joakim Palme, professor i statsvetenskap i Uppsala och tidigare chef för Institutet för framtidsstudier. Den var allmänt hållen och berörde behovet av konjunkturekonomiska åtgärder, regionalpolitik och att stärka den framtida skattebasen genom offentliga investeringar också i humankapital. Det med regeringen gemensamma syftet är att stärka sammanhållningen i samhället. Jämfört med södra Europa har Sverige dock begränsade problem. Några konkreta råd, utöver att överskottsmålet i budgeten borde avskaffas, gav Palme inte.

Joakim Palme

Därefter gjordes kortare inlägg av Emma Almgren (redaktionen f Tiden), Martin Klepke (pol red f Arbetet, tid LO-tidningen) och Daniel Suhonen (chef tankesmedjan Katalys och kongressombud). Samtalsledare var Carl Tham.

Klepke argumenterade för att "vi har råd med mera välfärd" och ett konkret förslag var en utbyggd tandvårdsförsäkring som skulle kosta uppemot 20 mdr kr. För detta krävs högre skatter men med långsiktig ekonomisk tillväxt är det möjligt att både ta ut högre skatt och öka den privata konsumtionen. Detta försökte han illustrera med en kortlek. Han fick dock visst mothugg från Palme som åberopade den tendens till fördyring av tjänsteproduktionen som i andra sammanhang går under beteckningen Baumols lag (vk-04).

Dessvärre hade nog Palme fel och Klepke rätt.  I år är skattekvoten 44 procent av en BNP på 3,7 bnr kr. I slutet av 1980-talet, som Klepke ville jämföra med, var skattetrycket 56 procent. Skillnaden blir i dag ca 440 mdr kr. Så mycket mera pengar hade den offentliga sektorn disponerat över om skattetrycket inte hade sänkts under snart 25 år. Om alla dessa pengar gått till lönekostnader i offentlig verksamhet skulle ca 40 procent fler kunnat anställas. Är det vad Klepke tänker sig?

Naturligtvis är Klepkes sifferexercis helt teoretisk. Det skulle inte i verkligheten vara möjligt att höja skatterna med över 10 procent av BNP. Men det illustrerar i vilka riktningar drömmarna inom socialdemokratin går. Tyvärr var det ingen som konkretiserade vilka skatter som man ville höja i närtid. Om pengarna ska gå till offentlig välfärd är det kommunalskatterna som måste höjas. Det är något som ligger i luften i Stockholms läns landsting genom att Filippa Reinfeldt (M) inte kan hantera de konsekvenser som en fyrkantig effektiviseringspolitik tenderar att medföra i sjukvården och för BB-verksamheten.

Daniel Suhonen

Suhonen var också inne på reformer som kräver höjda skatter. Detta budskap framförde han tidigare på ett seminarium med ABF och Tvärdrag i februari 2011 (bart). Han nämnde äldre- och barnomsorgen. Om även den resursmässigt gynnade skolan skulle få mer skattepengar förblev oklart. Partiledningen verkade vara kvar i 90-talets värld. På kongressen skulle han argumentera mot vinster i välfärden. Men han trodde ändå att det skulle bli en kompromiss.

Analysen i Fokus utgår också från motsättningen mellan föreställningen att "allt är möjligt med politik" och den aktuella passiviteten hos partiledningen. I EMU-kampanjen 2003 argumenterade Löfven för att Sverige skulle kunna låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Idag är det ett överskottsmål på 1 procent som gäller (vilket alla mötesdeltagarna ville avskaffa). Varken vård, skola och omsorg är något som Löfven kommer att satsa på enligt Fokus. Inte heller trygghetssystemen eller miljö, rättsväsende och jämställdhet vinner ett val enligt S-strategerna. Det är bara jobb och utbildning som kvarstår som valfrågor.

Mötesdeltagarna såg jobbfrågan som keynesiansk. Genom att överge de ekonomiska restriktionerna skulle offentliga investeringar kunna lånefinansieras och skapa jobb. Att det mesta av arbetslösheten består av lågproduktiva personer som inte skulle få jobb vid en allmän expansion antyddes inte ens. Löfven har ändå en formell lösning i form av tvångsutbildning, som dessutom tydligen skulle ge jobb utan mer expansiv ekonomisk politik.

Bilden av en socialdemokrati utan initierade tänkare som kan formulera en konsistent oppositionspolitik börjar bli alltmer tydlig. Om man inte skyler över denna brist med yviga ideologiska haranger, som Håkan Juholt var duktig på, kvarstår enbart en vilsen opposition som å ena sidan framstår som teknokratisk och rigid (ledningen) och å andra sidan som verklighetsfrämmande, inkompetent och förvirrad (intresserade debattörer).

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Löfven, s-kongressen, skatter, skattetryck, offentlig sektor, välfärd, ABF, nya jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Måste Cypern lämna euron?

En konfiskation ger sannolikt mer begränsade effekter för insättarna i bankerna än om Cypern lämnar euron. Bättre vore att EU tog över bankerna för en spottstyver.

Om Cypern inte konfiskerar 5,8 miljarder euro från bankinsättarna blir det inte något räddningslån från EU och IMF. Det dekreterade Angela Merkel nu på onsdagseftermiddagen. Cyperns president Nikos Anastasiades påstår sig ha en plan B för att rädda Cypern. Spekulationerna blir alltmera vildvuxna om vad denna skulle innebära. Det är knappast Buchheit-planen med sparcertifikat som jag skrev om igår. Ett rykte talar om en poll-tax. Den skulle enligt min beräkning bli orealistiska 25 800 € för en tvåbarnsfamilj. Lån från Ryssland, eventuellt i utbyte mot en flottbas, är ett annat rykte. Även lån från den ortodoxa kyrkan nämns i floran.

Nikos Anastasiades

Vad Anastasiades borde utröna är hur starkt Merkel vill tro på ett fortsatt medlemskap i euron för Cypern. Då kan presidenten utverka en kompromiss med kanske bara en 3-procentig engångsskatt kompletterad med en pantsättning av en del framtida naturgasutvinning eller liknande.

Den formella motiveringen för att en engångsskatt är nödvändig är att statsskulden annars blir för stor. Den är nu ca 87 procent av BNP. Om Cypern måste låna 16 mdr € ökar statsskulden med 89 procentenheter. Om lånebehovet kan begränsas till 10 mdr € ökar statsskulden med 56 procentenheter. Finns det sådana grader i helvetet? Motivet verkar vara något annat.

Skulle det inte vara bättre att EU köpte Cyperns banker (för en struntsumma) och härigenom både kunde rekapitalisera dem och få mera kontroll över transaktionerna så att kriminell verksamhet kunde motverkas? Problemet är att okunniga opinioner i Tyskland, Finland, Holland och Tjeckien inte skulle förstå en sådan räddningsoperation.

Den sista utvägen för Cypern är att lämna euron. Då införs cypriotiska pund som en parallell valuta. Centralbanken kan då gå in med pund i bankerna så att de inte måste gå i konkurs. Valutarestriktioner håller redan på att införas för att förhindra valutautflöde. Pundet kommer naturligtvis att sjunka och därmed får insättarna vidkännas en förlust om de ska använda pengarna utomlands i framtiden. Men valutaregleringen (plan C) kan kanske hjälpligt hålla uppe kursen på pundet under en ansenlig tid. Detta kommer naturligtvis att bli ett stort avbräck för Cyperns framtida finansiella verksamhet.

Att lämna euron verkar alltså också kunna leda till att Cyperns finansiella verksamhet ödeläggs. Men om Cypern snart avskaffar valutarestriktionerna kanske verksamheten kan byggas upp på nytt. Faran är att ett sådant avskaffande leder till en uttagsrusning från landet som helhet där insättarna gör gigantiska förluster på det sjunkande pundet. Vill någon återigen sätta in pengar i ett sådant lands banksystem?

Denna osäkerhet med att överge euron utgör rimligtvis ett starkt argument för Merkel att förmå Cypern att godta en konfiskation som ändå kan ses som en engångseffekt.

DN Läs även andra bloggares åsikter om Cypern, statsbankrutt, euron, stödpaket, bankstöd, insättningsgaranti, eurokris, nationalekonomi, Tyskland, Finland, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Cyperns plan B - Buchheitmodellen?

Istället för konfiskation kan de stora insättarnas pengar konverteras till räntebärande sparcertifikat. Det första konfiskationsförslaget har fallit och nu väntar alternativ.

< Det står klart nu på tisdagskvällen att Cyperns parlament har  röstat ner förslaget att konfiskera en del av spararnas pengar med klar majoritet. Detta var tydligen inte utformat som att sparkonton upp till 20 000  euro skulle gå fria som det har spekulerats om. Ca 6,7 procent skulle tas av småspararnas pengar. Över 100 000 euro skulle 9,9 procent konfiskeras, eventuellt ännu mera för att nå 5,8 mdr € om ett fribelopp måste införas.

Uppgifterna om sparvolymerna är osäkra. De uppges vara 8 gånger större än BNP, vilket skulle ge ca 140 mdr €. Samtidigt sägs konton över 100 000 € stå för hälften av insättningarna. Då skulle 10 procent av dessa ge hela 7 mdr € vilket är mycket mera än målet på 5,8 mdr €. Rapporteringen om Cyperns förhållanden är, liksom för andra krisländer, som vanligt ganska dålig.

När Cyperns president Nikos Anastasiades i TV4 tidigare på kvällen erkände att förslaget om konfiskation inte skulle gå igenom uttryckte han sig något hemlighetsfullt om att det fanns andra alternativ. Vilka de var ville han inte avslöja. Men enligt Reuters finns det ett mycket bättre alternativ för Cypern än det osäkerhetsskapande att konfiskera banktillgodohavanden. Det har lagts fram av Lee Buchheit och Mitu Gulati (pdf) som tidigare medverkat vid åtskilliga finansiella rekonstruktioner. (Tack till Rolf Englund för uppslaget)

Buchheit-Gulatimodellen är mycket enkel. Tillgodohavanden upp till 100 000 euro (insättningsgarantin) hålls utanför. Övriga insättningar konverteras till sparcertifikat som löper med ränta på fem eller tio år. Högre ränta för tio år ska stimulera till stabilitet. Eventuellt kan staten också för tioårscertifikaten utlova del i vinsterna från Cyperns framtida naturgasutvinning. Bankcertifikaten skulle kunna överlåtas fritt under löptiden. Dessutom föreslås att Cyperns statsobligationer får förlängda löptider.

Vad man kan fråga sig är varför alla insättningar över 100 000 € behöver bytas ut mot CD:er. Skulle det inte räcka med en begränsad andel? Det akuta hotet mot Cypern sägs vara att ett obligationslån på 1,4 miljarder euro som förfaller den 3 juni 2013. Varför behövs då 7 miljarder? Inte heller Buchheit förser läsarna med bakgrundsinformation.

Nikos Anastasiades kommer rimligtvis snart att komma med sin plan B. Frågan är om det blir någon lindrigare form av konfiskering eller en mera okonventionell lösning. Buchheitmodellen innebär väl att man kringgår kraven på att bankerna ska förklaras i konkurs när primärkapitalets andel sjunkit för mycket?

SvD Läs även andra bloggares åsikter om Cypern, statsbankrutt, euron, stödpaket, bankstöd, insättningsgaranti, eurokris, nationalekonomi, Tyskland, Finland, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Vart tar Cyperns stödpengar vägen?

Utlandets stöd till Cypern ger ingen höjd levnadsstandard för cyprioterna. De kan inte öka importen och utgör därför ingen belastning för skattebetalarna i eurozonen. Varför ska då stödpolitiken få leda till kaos och bristande tilltro till insättningsgarantin i bankerna?

0,9 milj inv

Nu pågår slutförhandlingarna om ett stödpaket till Cypern (DN, SR). Ett räddningspaket på 17 miljarder euro har diskuterats en tid, vilket motsvarar 95 procent av Cyperns BNP. Paketet har modifierats till ett lån från EU och IMF på 10 mdr euro och en "engångsskatt" på banksparande som ska ge 5,8 mdr euro - en linje som drivits av Finland (SvD). Först krävde IMF en skatt på 40 procent vilket därefter har reducerats till ca 10 procent för större innehav. Vreden mot den nye presidenten Nikos Anastasiades har blivit stor på Cypern och olika kompromissförslag diskuteras. Ett sådant tycks vara att skatten byts till statsobligationer med en löptid uppemot fem år. Bankerna kommer att vara stängda till på torsdag.

Den del av pengarna som kommer in från bankspararna (viss del [max 37 %] "ryska maffiapengar") ska gå till statsbudgeten för att täcka budgetunderskottet, som förutses bli 0,8 mdr € 2013 (4,5 %). Resten av bankpengarna kanske används för att minska statsskulden som förra året uppgick till 15,5 mdr €. Att förhindra statsbankrutt kräver inte särskilt mycket pengar.  De 10 miljarderna i stöd från utlandet ska gå till Cyperns banker som gjort enorma förluster på utlåning till Grekland.

Den intressanta frågan är vad som händer med bankstödet på 10 mdr € vilket motsvarar 56 procent av BNP. Det är ju inte så att Cypern kan använda pengarna till att öka sin levnadsstandard. Hela importen är ju bara ca 7 mdr €. Men om pengarna kommer in till Cypern och inte resulterar i ökad import måste samma pengar omedelbart lämna landet. De ska enbart registreras som primärkapital i Cyperns banker för att förhindra dem från att gå i konkurs. Därefter kan de föra ut pengarna genom att köpa euroländernas statsobligationer. Allt blir som förut realekonomiskt sett.

Frågan är varför man inte gör likadant med de sista 5,8 miljarderna euro. Varför ska man åsidosätta de bankgarantier för småsparare på 100 000 € som alla trodde var lagfästa? Det är tydligen inte bara Finlands fel (Hbl) utan också ett utflöde från den tyska valrörelsen och ett krav från socialdemokraternas Peer Steinbrück (SR). Förbundskanslern Angela Merkel är som vanligt för svag för att få rätsida på kravställandet. Först när det blev kravaller på Cypern började alla tyska politiker skylla ifrån sig. Men skadan är redan skedd. Bankgarantier som ska förhindra panikartade bankrusningar kan inte längre ses som garantier. Instabiliteten i hela Europa ökar.

Europas svaga politiker demonstrerar ännu en gång sin eminenta inkompetens på euro- och ekonomiområdet.

Forts: Cyperns plan B 19/3-13

Läs även andra bloggares åsikter om Cypern, statsbankrutt, euron, stödpaket, bankstöd, insättningsgaranti, eurokris, nationalekonomi, Tyskland, Finland, EU, ekonomi, politik på intressant.se

Euron ledde till svårigheter även för Finland

Lönerna har ökat för mycket i Finland. Exporten går knackigt. Jämfört med Sverige är situationen så dålig med euron att man diskuterar lönesänkningar.

Det går inte bra för Finland. Industriproduktionen minskade i februari med 4 procent vilket är mycket dåligt jämfört med andra länder. Sannolikt beror detta till stor del på att den finska exporten går dåligt. Jämfört med Sveriges export ser vi att något hände i samband med finanskrisen:

Finsk export började sacka efter vid finanskrisen

 Den finska exporten hade i mitten av 2012 fallit med 20 procent jämfört med fyra år tidigare. Den svenska exporten hade istället ökat några procent. Detta har påverkat BNP som också sackar efter genomsnittet för OECD-länderna:

BNP i Sverige (heldragen) har ökat mera än i OECD efter finanskrisen medan Finland gått sämre

Den dåliga exporten har också medfört att bytesbalansen i Finland börjat visa underskott. Tidigare hade Finland ett ansenligt överskott. Det började minska redan 2002:

Finlands överskott i utrikeshandeln började minska när euron infördes

Den dåliga utvecklingen av bytesbalansen i Finland är inte något ödesbestämt. Sverige, som har en liknande näringsstruktur, lyckades tvärtom öka sitt överskott samtidigt som Finlands började minska. Skillnaden mellan ländernas utveckling kan förklaras med skillnaden i valutaregim. När Finland införde euron började det gå sämre jämfört med Sverige. Det var inte bara länder i södra Europa som började importera mera och exportera mindre när de gick med i euro-samarbetet.

I en specialundersökning utförd av Konjunkturinstitutet i decemberrapporten (pdf) har man tittat närmare på hur konkurrenskraften i den finska resp svenska exportsektorn har utvecklats. Här tar man hänsyn till arbetskostnaderna, produktiviteten och valutakurserna. Dessutom har KI separerat den elektriska och optiska industrin för att bl a eliminera inflytandet från Nokia. Förbättrad konkurrenskraft illustreras av en fallande kurva nedan:

De tjocka  linjerna (SE heldragen och FI streckad) visar hela exportsektorns konkurrenskraft. Den steg i Sverige fram till 2006 och i Finland till 2007. Dock var utvecklingen något sämre i Finland. I samband med finanskrisen försämrades konkurrenskraften i Finland dramatiskt På två år steg arbetskostnaderna per enhet med 30 procent. Det berodde till stor del på försämrad produktivitet genom överkapacitet som en följd av finanskrisens effekt på exporten. Sverige fick inte en lika stor försämring eftersom kronan sjönk mot euron. Men därefter har kronan stärkts till förkrisnivå. Ändå är Sverige tillbaka på samma nivå för konkurrenskraften som 2007. Finland ligger fortfarande nästan 20 procent högre i kostnader.

Den oförmånliga kostnadsutvecklingen i Finland under första hälften av 00-talet medförde att Nokia gjorde stora utlokaliseringar till lågkostnadsländer. Dessutom kunde företaget inte hänga med i den teknologiska utvecklingen av 'smartphones'. Min hypotes är att Nokia också drabbades på ett avgörande sätt av den oförmånliga kostnadsutveckling som euron medförde.

Sauli Niinistö, president

Det är tydligt att Finland borde sänka sina arbetskostnader påtagligt för att kunna rädda vad som räddas kan eftersom det inte går att överge den fasta växelkursen (euron). Det är naturligtvis en tung och långdragen process som förutsätter krismedvetenhet inom de fackliga organisationerna. Ett försök att öka krismedvetandet gjordes i början av året. Då meddelade presidenten Sauli Niinistö att han ville sänka sin egen lön - från 160 000 € till 126 000 € (21 %). Även VD:n för Finlands Näringsliv ville sänka sin lön.

Att införa euron har fått oanade konsekvenser även för välskötta länder. Med euron hade Sverige sannolikt också fått diskutera lönesänkningar i den just nu pågående avtalsrörelsen. Istället kommer signaler om att vinsterna är för höga (blart 16/2-13). Sverige skulle knappast kunna klara att genomföra långsiktiga lönesänkningar. Frågan är om Finland kan det.

Lönesänkningar ger problem, SvD Näringsliv 18/9-15

Läs även andra bloggares åsikter om lönesänkning, euron, Finland, konkurrenskraft, avtalsrörelsen, Niinistö, nationalekonomi, löner, ekonomi, politik på intressant.se

Sverige har kreditåtstramning och deflation

Bankerna har upphört att låna ut mera pengar till företagen. I februari sjönk priserna. Har inte åtstramningspolitiken gått för långt?

Man kunde tro att att uppgången på börsen, den låga styrräntan och bankernas möjligheter att ge lån skulle ha lett till kreditexpansion, höjda bostadspriser och stigande inflation. Utlåningen till företag och allmänhet framgår av nedanstående diagram:

Vi ser här hur utlåningen från finanssektorn till företag (blå linje) först minskade kraftigt i ökningstakt efter kraschen i Lehman Brothers i september 2008. Därefter övergick verksamheten till återbetalning 2009/10. En viss återhämtning skedde sedan som kulminerade vid årsskiftet 2011/12, men därefter har utlåningen närmat sig nollstrecket igen.

Utlåningen till hushåll har trendmässigt sjunkit sedan början av 2006. Denna går främst till bostäder och utvecklingen avspeglas i de sedan första halvan av 2007 begynnande stagnationstendenserna i de reala huspriserna. Farhågorna om en bostadsbubbla förefaller överdrivna - i synnerhet när även själva bostadsbyggandet sjunkit. Det svenska bostadsbyggandet ligger lågt jämfört med andra länder och låg nästan lika lågt som i USA 2008-10 utan att någon byggkris inträffat i Sverige.

Inflationen, eller rättare sagt deflationen, var i februari -0,2 procent (KPI jämfört med nivån ett år tidigare). Om effekterna av räntesänkningarna räknas bort steg priserna med 0,9 procent (KPIF). Se vidare pressmeddelande från SCB.

Dessa förhållanden utgör underlag för den centrala argumentationen i vice riksbankschef Karolina Ekholms föredrag idag med titeln "Penningpolitik, konjunkturstabilisering och makrotillsyn" (pdf) där hon tillbakavisar att styrräntan ska användas för att påverka bostadsprisutvecklingen. Huvudtesen är att efterfrågetrycket är för lågt i svensk ekonomi och att detta i princip varit fallet ända sedan 2008.

Tyvärr saknas en beskrivning av vad en kraftigare inhemsk efterfrågan skulle ha betytt för posterna i försörjningsbalansen. Skulle exporten varit större? Kanske lägre styrränta hade sänkt kronkursen något men hade det betytt särskilt mycket för kapacitetsutnyttjande och arbetslöshet? Skulle volymen för bostadsbyggandet ha kunnat varit större med lägre ränta? Är det inte lånetaket och ökad byråkrati som drivit ner byggandet?

Starkare efterfrågan genom skattesänkningar eller lägre ränta hade sannolikt ökat den privata konsumtionen och därmed hade de investeringar som försörjer hemmamarknaden kunnat öka mera. Det hade minskat arbetslösheten. Mot tesen att ökad efterfrågan i en orolig tid skulle kunnat ge lägre arbetslöshet talar de psykologiska effekter som politikerna tenderar att driva fram. En stor del av perioden efter 2008 präglades av Thomas Östros' varningar för större budgetunderskott, vilket ledde till en tävlan mellan regeringen och Socialdemokraterna om vem som var mest ansvarsfull (konservativ) med statsfinanserna.

Den konservativa åtstramningspolitiken har i Sverige visserligen inte fått lika destruktiva konsekvenser som i många andra europeiska länder. Men nog verkar väl stagnation i utlåningen till företagen och deflation vara att skjuta under målet?

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, riksbanken, räntan, skattesänkninjg, penningpolitik, finanspolitik, nationalekonomi, åtstramning, deflation, priser, inflation, bostadsbubbla, ekonomi, politik på intressant.se

Hur skapa nya jobb?

Nya jobb kan finnas i tjänstesektorn och är kanske möjliga att stimulera fram med ekonomiskt stöd. Att tvångsutbilda de strukturellt arbetslösa och tving dem att söka jobb i exportindustrin verkar inte vara en framgångsväg.

I DN idag 11/3-13 skriver tidningens politiska kommentator Ewa Stenberg om Moderaternas stora möte i Karlstad i veckan. Hon menar att partiet "är i stort behov av förnyelse". Detta har vi hört ett antal gånger under den senaste tiden. Men hur ska förnyelsen gå till? Stenberg hänvisar till statsvetarprofessorerna Sören Holmberg och Henrik Ekegren Oscarsson fyra områden för partiernas kamp om väljarna: kompetens, närhet, tydlighet och agenda.

Några konkreta exempel: kompetens - ekonomisk krishantering; närhet - nej till LOV i alla kommuner; tydlighet - migrationspolitiken är inte tydlig (Billström/Reinfeldt); agendan - störst trovärdighet i jobbfrågan ger möjlighet att vinna hela valet. Frågan om nya jobb anses ha starkt bidragit till alliansens valseger 2006. Men jag vill också peka på en annan faktor: stopp för utnyttjandet av bidrag.

Idag har många glömt bort att det 2006 fanns en föreställning att orsaken till att det inte blev fler jobb i den goda konjunktur som då rådde var att många inte ville jobba. De såg det som mera fördelaktigt att leva på bidrag - förtidspension, sjukpenning och a-kassa. Det var naturligtvis attraktivt att då rösta för skärpningar i bidragssystemen och för jobbskatteavdrag som gjorde det relativt fördelaktigare att arbeta.

Kan köpas för skattepengar?

Nya jobb blev under flera år efter 2006 mest en fråga om att satsa pengar på skatteavdrag som skulle öka villigheten att arbeta. Nya jobb på den reguljära arbetsmarknaden skulle då köpas för skattepengar. Ett bevis för denna väg var att det alltid fanns tiotusentals kvarstående lediga platser trots många arbetslösa. Då och då lyfte man fram företag som gått miste om leveranser för att man inte kunde rekryter folk till de lediga jobben. Arbetsförmedlingen skälldes ut för sin oförmåga. 

Så småningom började fler och fler inse att en stor del av arbetslösheten istället beror på brist på lämpliga jobb. En del av denna brist har tillfälligt orsakats av utländska kriser som dämpat exporten. Men största delen av arbetslösheten - ca 6,5 procentenheter av 8 - är strukturell. Med det menas att även om det blir högkonjunktur kommer denna arbetslöshet att finnas kvar om inte särskilda åtgärder sätts in för att "skapa nya jobb". Att minska bidragsmöjligheterna eller göra det mindre attraktivt att leva på bidrag ger då inte upphov till flera jobb utan enbart till fler arbetssökande.

Någon kan hoppas att fler arbetslösa bidrar till att sänka löneläget och den vägen öppna för ett litet antal  nya jobb. Men om vi ska vara realistiska finns det små möjligheter att på den svenska avtalsmarknaden skapa sådana jobb som har en lön långt under dagens avtalade minimilöner. Högre upp i löneskalan sker knappast någon sänkning eftersom de som är kvalificerade redan har fått jobb. De som där är teoretiskt kvalificerade men har något arbetshandikapp pressar inte ner det allmänna löneläget även om de kan få anställning långt under det gängse löneläget.

I princip måste det finnas fler låglönejobb sedan länge för att marknaden ska kunna suga upp avgörande delar av den strukturella arbetslösheten. Inom EU finns det närmare 20 procent av jobben som definieras som lågavlönade mot endast några få procent i Sverige. Det visar hur svår lågkonjunkturen är i EU. Men det medför också att det endast uppstår ett fåtal lediga låglönejobb genom pensioneringar och liknande. Dessa räcker inte för att suga upp alla dem som enbart har enkla kvalifikationer för låglönejobb.

Sverige börjar på detta område likna  U-länderna som genom befolkningsökning, oförmånlig näringslivsstruktur och U-hjälp in natura har fått en hög strukturell arbetslöshet. Även i sådana länder anses att fattigdomen bäst bekämpas genom att skapa nya jobb. Det är naturligtvis självklart om ett utländskt storföretag kan etablera sig och utnyttja den billiga arbetskraften för exportproduktion. Men enligt förre ABB-chefen Percy Barnevik, som är drivande inom biståndsorganisationen Hand in Hand, är det också möjligt att skapa jobb genom att starta småföretag (DN Debatt 11/3-13). 

Organisationen Hand in Hand har skapat 930 000 småföretag som gett närmare tio miljoner jobb. Kostnaden per jobb varierar mellan 20 och 140 dollar. Har Barnevik hittat ett sätt att köpa nya jobb för en billig penning? Skulle Sverige kunna inspireras av Barneviks recept för att minska den strukturella arbetslösheten? Tyvärr skriver Barnevik ingenting i sin långa artikel om hur hans jobbskapande går till  mera konkret. Han säger bara att det inte är i den offentliga sektorn som de nya jobben skapas. Tvärtom är den överladdad med anställda. Järnvägen i Indien har 2,5 miljoner anställda och järnvägsministern har sagt till Barnevik att han bara behöver en miljon.

Barnevik talar om "självsysselsättning" i "mikroföretag" och småföretag. Det måste rimligtvis vara fråga om tjänsteföretag som  inte sysslar med massproduktion. Men hur fungerar processen ekonomiskt? Det måste vara fråga om någon sorts arbetsspecialisering som frigör tid för en del av befolkningen och ger produktiv användning av tiden hos de tidigare sysslolösa.

Jag kan konkret föreställa mig sådant som att en person börjar tvätta andras skjortor och därför kan köpa bröd bakat av andra som då får råd att köpa färdiglagad mat på marknaden osv. Stödet utifrån måste vara tillräckligt för att få igång och underlätta en expansiv process som så småningom kan gå av sig själv genom kopiering. 

I Sverige har vi dock kommit mycket längre så att införandet av enkel specialisering  på tjänstesektorn inte kan ge så mycket ytterligare. Vilka tjänster finns det kvar att utveckla i Sverige? De måste vara så enkla att outbildade och arbetshandikappade kan klara dem - eventuellt med statligt ekonomiskt stöd. Socialdemokraternas alternativ att tvångsutbilda denna kategori till gymnasieexamen för att sedan tvinga dem att söka jobb i exportindustrin verkar däremot helt orealistiskt.

Det är fler enkla jobb inom servicesektorn - t ex matserveringar - som borde stimuleras fram. Sänkt restaurangmoms är rimligtvis bara början. Om inte det lyckas återstår bara fas 3.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, tjänstesektorn, sevice, Barnevik, jobbskatteavdrag, arbetslinjen, regeringen, socialdemokraterna, arbetslöshet, u-länder, småföretag, ekonomi, fas 3, arbetsmarknadspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Global uppvärmning fortfarande utplanad

Mindre kända kylande effekter påverkar tydligen jorden igen. Temperaturen har inte stigit på 10-15 år som klimatmodellerna förutsagt. Inte heller under de 10 000 första åren efter istiden uppförde sig temperaturen som koldioxidhalten indikerade.

Det verkar inte bara vara så att sambandet mellan temperatursvängningarna och koldioxidhalten är omöjligt att belägga de senaste 10 000 åren för Grönland fram till mitten av 1900-talet (blart 5/3-12). De senaste 50 årens koldioxidutsläpp borde också ha gett en kontinuerlig temperaturökning. Men sedan 15 år har uppvärmningen planat ut:

Efter en varm januari är temperaturen nere på 00-talets nivå igen. Källa Roy Spencer

Klimathotsteorin säger att utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser har två effekter. Först finns det en fysikalisk effekt som brukar anges till ca 1 grad C vid en fördubbling av koldioxidhalten. I ett andra meteorologiskt steg antar man att det finns en återkopplingseffekt via den ökade temperaturens höjning av halten av vattenånga i atmosfären. Den varierar kraftigt i olika klimatmodeller men oftast anger man att den initiala effekten tredubblas.

De klimatforskare som vill delta i IPCC-samarbetet tenderar att undertrycka information om stora temperaturvariationer tidigare under Holocen (SVT/vetensk). Detta bidrar till att den konstanta koldioxidhalten kan visas inte ha bidragit till uppvärmningen före modern tid. Därefter har temperaturen ökat från mitten av 1800-talet och det antogs tidigt ha haft samband med ökad kolförbränning genom industrialismen. Men temperaturdata från Grönland fram till mitten av 1800-talet visar perioder med kraftig uppvärmning utan att koldioxidhalten har stigit.

Dessa data (bild) visar tvärtom att temperaturen sjunkit ca 0,7 grader samtidigt som koldioxidhalten stigit med närmare 10 procent under fem- sextusen år. Antingen stämmer inte ens den fysikaliska teorin eller också finns det naturliga inflytelser som överstigit den fysikaliska effekten.

De senaste 10-15 åren har tydligen också naturliga effekter som IPCC inte förutsett bidragit till att eliminera den fysikaliska effekten (om den stämmer). Möjligen skulle andra antropogena inflytelser ha kunnat inverka. Men det verkar svårt att visa hur stora eller vilka de är.
 
DN Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, växthuseffekten, global warming, klimat, miljö, uppvärmning, koldioxid, temperaturökning, IPCC, klimatpolitik, politik på intressant.se

Skatt efter förmåga - även för TV?

Nu förordar vänsterkrafterna att TV ska finansieras med en skatt som är större för dem med högre inkomster än för dem med lägre. Hur kan man motivera att en fast avgift ersätts med en progressiv skatt?

Vilken skattepolitisk princip borde man använda i ett modernt samhälle? Den frågan har aktualiserats av Centerns förslag till idéprogram där man var inne på att skatterna skulle vara mer proportionella. Med dagens språkbruk föreslog man "plattare skatter". Detta väckte ett ramaskri hos vänsterfalangen inom partiet som istället ville se "skatt efter förmåga".

Beskattningsprinciperna borde först sättas in i ett större perspektiv innan man kan ta ställning. Skatter var ursprungligen (åtminstone i princip) till för att finansiera krigsmakten och en del andra kollektiva nyttigheter. Om man skulle ha ett starkt försvar, som alla hade nytta av, var det naturligt att förorda införandet av progressiv skatt för finansieringen. Skatten tänktes tas ut efter förmåga. Rika skulle betala mer så att försvaret blev starkare. Alternativet var att någon främmande makt ockuperade landet. Skatten för försvaret var en stor ansträngning för ett fattigt land.

Detta resonemang kan dock inte tillämpas på individuella nyttigheter som i princip kan finansieras individuellt. Om man ändå skulle låta den offentliga sektorn producera produktionen av olika välfärdstjänster borde det naturliga vara att ta ut skatter som så mycket som möjligt liknade avgifter. Det var vad den berömde svenske ekonomen Knut Wicksell  (1851-1926) förordade vid förra sekelskiftet (bart). Skatterna skulle baseras på principen prestation-motprestation. Då kan man inte ha skatt efter förmåga.

Därefter har de socialistiska idéerna fått allt större genomslag. Skatterna sågs länge inte som ett sätt att finansiera den offentliga sektorn utan som ett instrument för att utjämna inkomsterna och göra de rika fattigare. Därför var skatterna mycket progressiva: skatteuttaget i procent steg med stigande inkomst. Det gav höga marginalskatter. Den högsta marginalskatten var som högst i slutet av 1970-talet med 87 procent av en inkomstökning.

Att marginalskatterna sänktes 1991 var dock inte resultatet att man övergett den socialistiska beskattningsprincipen. Motiveringen var att de ekonomiskt skadliga marginalsktternas fördelningseffekter istället kunde övertas av kraftiga begränsningar av de olika skatteavdrag, som främst höginkomsttagarna stod för.

Lars Ohly

Nu ska av allt att döma en ny skatt införas för att ersätta avgiften som finansierar statlig radio och TV (försl sep-12). Kravet på en skatt har ånyo initierats av att "Radiotjänst i Kiruna" börjat kräva in TV-licens för datorer, surfplattor och mobiltelefoner som kan ta emot TV-sändningar över internet (DN). Jag hörde nyss förre vänsterledaren Lars Ohly uttala sig i kulturradion för en sådan skatt (SR). Den skulle inte vara lika för alla utan vara lägre för dem som har låga inkomster. Det betyder progressiv skatt.

Varför ska TV-tittandet finansieras av personer med högre inkomster? De har uppenbarligen större förmåga att betala in en högre summa pengar för sitt TV-tittande. Men är skatteförmågeprincipen legitim för att motivera en progressiv skatt eller ens en "platt skatt" för att finansiera statlig TV? Varför är TV-tittandet så viktigt att det gäller att suga ut så mycket pengar som möjligt av var och en efter förmåga? Eller ska TV-skatten också användas för att göra de rika fattigare?

Principen om skatt efter bärkraft eller förmåga ställs på sin spets när en till stor del individuell nyttighet som TV-tittande ska finansieras med skatter. Att vänsterpartister och gammalcenterpartister, som vill gynna vissa grupper på andras bekostnad, drar upp principen om skatt efter förmåga kan vara förståeligt. Men är övriga partier lika socialistiskt influerade?

Läs även andra bloggares åsikter om skatteförmågeprincipen, skatt efter bärkraft, skatt efter förmåga, TV-avgift, TV-skatt, public service, vänsterpartiet, centern, centerpartiet, inkomstutjämning, Ohly, skatter, TV, media, politik på intressant.se

Minskad fattigdom trots fler med socialbidrag

Den allvarliga fattigdomen nästan halverades 2007-11 samtidigt som antalet socialbidragstagare ökade med en fjärdedel. Sverige gjorde bättre ifrån sig än Luxemburg som Eurostat placerar på första plats. Vänsterns kritik framstår som gnat och kvirrande.

SCB rapporterade 4/3 att andelen allvarligt fattiga är drygt en procent i Sverige mot 9 procent i hela EU. Sverige har sålunda lägst allvarlig fattigdom (tills m Luxemburg) och den har dessutom minskat från 2,2 procent 2007 till 1,2 procent 2011 (Eurostat).

Definitionen av allvarlig materiell fattigdom är delvis subjektiv. Det gäller att ta ställning till om man har råd att genomföra nio aktiviteter. Om man bara klarar fem av dem klassas man som fattig. De nio aktiviteterna är följande:

•  kan betala oförutsedda utgifter
•  har råd med en veckas semester per år
•  har råd med en måltid med kött, kyckling, fisk eller vegetariskt alternativ varannan dag
•  har tillräcklig uppvärmning av bostaden
•  har tvättmaskin
• har färg-TV
• har telefon
• har bil
•  kan betala skulder (hypotekslån eller hyra, räkningar, avbetalningsköp eller återbetalning av lån)

Undersökningen skiljer mellan dem som inte har råd med ovanstående och dem som inte behöver eller önskar några av aktiviteterna. Mot bakgrund av diskussionen i Uppdrag granskning om barnfattigdomen (bart 17/1-13) skulle man ha väntat sig att Rädda barnen kunde visa att de flesta fattiga barnhushåll bara klarar  t ex fyra av nio aktiviteter.

En fattig socialbidragstagare skulle kunna tänkas endast ha TV, telefon och tillgång till tvättmaskin och uppvärmning  men inte klara oförutsedda utgifter, skulder, semester, mat och bil. Det intrycket fick man av Rädda Barnens argumentation. Men Eurostats undersökning indikerar för Sverige att det endast är fråga om drygt 55 000 hushåll som är allvarligt fattiga (112' pers och 2 pers/hh). Enbart barnhushåll, som med RB:s definition är fattiga, uppgår till 149 000 (11,3 %). Det är uppenbarligen så att socialbidragsnivån och den liknande nivå som gäller för personer utan socialbidrag är ett 'fattigdomsstreck' som vida överstiger definitionen för allvarlig materiell fattigdom.

Men en betydande del av de allvarligt fattiga kan rimligtvis också antas vara socialbidragstagare. Det är därför litet förvånande att andelen fattiga sjunkit från 2,2 procent till 1,2 åren 2007-11. Enligt den definition som KI använder sig av (heltidsekvivalenter) ökade socialbidragstalet från 77 000 ekv till 97 000 åren 2007-11 (bart). Den allvarliga fattigdomen minskade alltså med 45 procent samtidigt som socialbidragstagarna ökade med 26 procent. 

Eurostats subjektiva metod är naturligtvis mindre reliabel än mätningar av faktiskt registrerade socialbidragstagare (med "ekonomiskt bistånd"). Men mätningen indikerar ändå att den svenska socialpolitiken för att bekämpa allvarlig fattigdom har varit relativt framgångsrik. Vår närmaste konkurrent, det avsevärt rikare Luxemburg, har t ex ökat den allvarliga fattigdomen med ca 50 procent åren 2007-11.

Sverige har i viss mening blivit mindre fattigt trots att antalet socialbidragstagare ökat. Klandret från vänster mot den borgerliga regeringen framstår mer som ett partipolitiskt drivet gnat och kvirrande än som en seriös kritik.

[DN] Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, allvarlig fattigdom, socialbidrag, ekonomiskt bistånd, barnfattigdom, socialpolitik, offentlig sektor, vänstern, politik på intressant.se

Globala uppvärmningen beror i huvudsak inte på växthusgaser?

Det har skett kraftigare temperaturvariationer ett tiotal gånger de senaste 10 000 åren på Grönland än den uppvärmning vi nu har sedan mitten av 1800-talet. Något samband med koldioxidhaltens små variationer finns inte i data från borrkärnorna.

Igår 4/3 kom återigen ett larm om att utsläppen av växthusgaser fortsätter i oförminskad takt enligt en utläckt rapport, som ska presenteras av IPCC i höst (SVT). "Världen håller på att missa 2-gradersmålet" är slutsatsen av rapporten som har den schweiziske professorn Thomas Stocker i ledningen. Han är på besök i Stockholm...

Ett mera objektivt material om klimatförhållandena, som intresserade personer själva kan bedöma, finns nu på climate4you.com. Denna faktasammanställning är upplagd av professor Ole Humlum vid universitetet i Oslo. Därifrån har jag hämtat ett diagram för temperaturen de senaste 11 000 åren på Grönland som ger ett helt annat intryck än det diagram IPCC:s ordförande Bert Bolin presenterade 1993. Det nya diagrammet bygger på forskning gjord av R B Alley:

Temperaturen har varierat med ca 1,8 grader C .

Vi ser här att det under perioden Holocen som varat drygt 10 000 år har det förekommit ganska stora naturliga temperaturvariationer. Temperaturstegringen på Grönland sedan mitten av 1800-talet till nu på ca 1,2 grader (kompletterad) är inte större än att den gott och väl faller inom de naturliga variationerna. Dessutom är det ingen som hävdar att ökad halt av växthusgaser kunnat åstadkomma hela temperaturökningen sedan 1800-talet. Det är bara uppvärmningen efter 1960-talet som kan bero på den då distinkt ökande halten av växthusgaser.

Jag har tidigare inte sett ett så detaljerat diagram som Alley redovisade år 2000. Det jag hade tillgång till var Bohlins som fanns i en liten bok från 1993. Det visar också variationer (större?) men ser inte alls lika dramatiskt ut:

Källa: Bert Bohlin, Hotet om klimatförändring, 1993

Om det har förekommit större temperaturvariationer tidigare än de vi ser i den moderna värmeperioden, som inte kommer upp högre än omkring samma nivå som under den medeltida värmeperioden, borde väl en god del av dagens uppvärmning kunna misstänkas ha liknande orsaker som det tiotal värmeperioder man kan se i Alleys diagram? Och Bohlins diagram framstår som ett genant enkelt försök att undertrycka besvärande information..

Professor Humlum redovisar också data över koldioxidhalten före industrialismen. Denna halt har utvecklats från 265 ppm för drygt 10 000 år sedan och svagt nedåt till 258 för drygt 7 000 år sedan. Därefter ökade nivån långsamt till dagens förindustriella nivå på 280 ppm (+8,5 %). Variationerna kring dessa trender var mycket obetydliga. När temperaturen låg litet högre för 7 000 till 8 000 år sedan låg koldioxidhalten i botten. Och tvärtom - när temperaturen sjönk långsamt fram till mitten av 1800-talet steg koldioxidhalten också långsamt. Något samband mellan koldioxid och temperatur finns inte i denna statistik från borrkärnor.

Förhållandena på Grönland de senaste 10 000 åren verkar utgöra ett kraftigt motargument mot att växthusgasutsläpp från mänsklig aktivitet skulle ha orsakat huvuddelen av uppvärmningen både tidigare och nu under den senaste tiden. Endast en mindre del av de senaste 50 årens uppvärmning skulle möjligen kunna hänföras till en förstärkt växthuseffekt.

Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, växthuseffekten, global warming, klimat, miljö, uppvärmning, koldioxid, temperaturökning, IPCC, klimatpolitik, politik på intressant.se

SvD: krediter för stabilisering är osunda

Krönikören Cervenka sprider oförtröttligt myten att krediter är farliga - även då de tas för att stabilisera utvecklingen i en ekonomisk kris.Är penningpolitik i princip osund? Hur skulle alternativet se ut?

I SvD skriver krönikören i Näringslivs-delen Andreas Cervenka ännu en kritisk artikel 3/3-13 om låntagning och krediter. Rubriken är "Faran med minsta motståndets politik" och artikeln går ut på att det är bättre att ta ett litet obehag nu och ha det skönt senare än att ha det skönt nu och desto jobbigare senare. Problemformuleringen är försåtlig eftersom nästan ingen torde förorda den senare vägen.

Varför har då politikerna och även allmänheten skuldsatt sig så in i helskotta (mer än 300 procent av BNP i de flesta av västländerna)? Det brukar Cervenka inte ge något svar på utöver att antyda att både politiker och allmänhet är moraliskt fördärvade, vilket möjligen är en följd av systemet med "fiat-valuta".

En stat kan sätta sig i skuld för att dess politiker ska kunna lansera populära reformer utan att komma med impopulära skattehöjningar som ska finansiera reformerna. Sådant förekommer i retoriken från oseriösa politiker. Sålunda lovade Silvio Berlusconi att han skulle kontant återbetala fastighetsskatten för 2012 och Beppe Grillo lovade att införa en medborgarlön för alla om 1 000 euro per månad. Men i praktiskt handlande förekommer inte prov på sådan politisk moral särskilt ofta. Pekandet på denna möjlighet måste istället främst ses som ett retoriskt knep för att diskreditera låntagning i största allmänhet.

Det är i situationer med konjunkturnedgång eller när svår ekonomisk kris står för dörren som det i första hand blir aktuellt för en stat att låna för att finansiera utgifterna. Och dessa är ofta reguljära eller motiverade för att minska redan ökad arbetslöshet - inte för att finansiera populära reformer. Dessutom kan centralbanken sänka räntan för att i en ekonomisk nedgång motverka den konsumtionsminskning som en orolig allmänhet gärna sätter igång med och som skulle förvärra nedgången. En del ekonomer menar att också företagen skulle vilja investera mera när räntan är låg. Det tror jag inte mycket på eftersom det ofta sker räntehöjningar inom något år som upphäver mycket av de redan begränsade fördelarna i en investeringskalkyl med något lägre ränta.

För privatpersoner finns det också en strukturell komponent i låntagningen. Den fortskridande förstärkningen av attityden  att alla ska bli medelklass och få åtnjuta "ökad jämlikhet" driver fram både lånefinansierad konsumtion och bostadsköp på ett sätt som inte förekom för ett antal årtionden sedan. I länder där medelklassen anses fått för små löneökningar genom att t ex vinstandelen i företagen ökat ses det särskilt motiverat för medelklassen att istället lånefinansiera konsumtionen av den ökade produktion som är nödvändig för att hålla uppe tillväxten.

Det verkar också finnas en strukturell komponent i staternas låntagning. Sedan mitten av 1970-talet har den dittills sjunkande statliga belåningsgraden i G20-länderna börjat öka på ett iögonenfallande sätt (bart apr-12). Orsakerna kan knappast vara en plötslig försämring av politikernas moral i början av 70-talet. Uppenbarligen måste någon mera substantiell bakgrundsfaktor ha förändrats. Det jag kan peka på är undergången för Bretton Woods-systeemet vad gäller den internationella valutaordningen. Men forskningen har inte fört ut någon tydlig förklaring till vilka mekanismer som skulle verka i sammanhanget.

Krönikören Cervenka i SvD verkar dock i första hand vara ute efter att brännmärka förre Fed-chefen Alan Greenspans penningpolitik och hans efterföljares, Ben Bernankes, kvantitativa lättnader.   Även ECB-chefen Mario Draghi får sig en släng av sleven. Dennes garanti att sätta igång "den elektroniska sedelpressen" gav upphov till, påstår Cervenka, den "felaktiga slutsatsen att någon räddning inte längre var nödvändig. Alla hot tycktes ha upplösts i tomma intet. Hurra! Kriskänslan försvann."

Det finns förvisso olika ingångar till att kritisera penningpolitikens utformning i stabiliseringspolitiken och även avvägningen mellan penning- och finanspolitiken. Vice Riksbankschefen Lars EO Svensson hävdar att penningpolitiken i USA inte orsakade finanskrisen (bart sep-09). Att hänvisa till en enda tidig kritiker (William White) som skulle ha menat att finanskrisen skulle ha orsakats av Greenspans lågräntepolitik i början av 00-talet är då knappast seriöst. Och än mindre seriöst är det att påstå att "hypersnabb kredittillväxt varit den accepterade metoden att bygga välstånd". Verkligheten är mycket mera komplicerad än så.

 Tanken med låga räntor i stabiliseringspolitiken är inte, som Cervenka påstår, "att låna lite av  morgondagens efterfrågan i ekonomin och njuta av den redan idag. Det normala är att ersätta en del av konsumtions- och bostadsefterfrågan med lättnader som håller uppe efterfrågan - inte öka den på morgondagens bekostnad. Är centralbanken oförsiktig kan det dock öka instabiliteten. Det är en fråga om kompetens och inte principer. Ibland hotar systemförstörande finansiella kriser. Då finns det anledning att gå in med t ex kvantitativa lättnader för att bevara grundstrukturen i det finansiella systemet. Skulle detta tillåtas gå under till stora delar kommer den reala ekonomin att påverkas synnerligen destruktivt med konkurser och exploderande arbetslöshet som följd. Att motarbeta uppkomsten av en omfattande "credit crunch" har mest att göra med att rädda det grundläggande välståndet - inte att låna av framtidens välstånd.

Om politikerna tror att det mesta löser sig automatiskt när istället en självförstärkande negativ spiral initieras kommer naturligtvis fler perioder med extra stor låntagning att uppstå. Skulderna hinner då inte amorteras ner förrän en ny skuldsättningsperiod inträder. Staternas belåningsgrad ökar i så fall trendmässigt. Det är därför av största vikt att undvika större obalanser i förväg. Med stor lånebelastning redan inledningsvis blir det svårare att bekämpa begynnande kriser.

Alternativet är att pröva en helt passiv politik. Den leder till svåra sekundära effekter som inte har med den initiala krisen att göra. Rimligtvis kommer en sådan politik att inte ta tillvara produktionspotentialen som en mera försvarsinriktad politik skulle innebära. Så varför skulle vi pröva något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om kredit, lån, skuldsättning, låntagning, kris, stabilisering, statsskuld, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, skuldkvot, ekonomi, penningpolitik, politik på intressant.se