Arbetstidsförkortning och medborgarlön

Miljöpartiets 35-timmarsvecka skulle sänka levnadsstandarden med 2,7 månadslöner. Tillsammans med demografiska krav mm sänks standarden med 4 månadslöner. En basinkomstgaranti skulle också leda till att folk arbetar mindre, vilket är syftet. Men det skulle leda till ilska hos dem som skulle tvingas försörja de lågproduktiva.

Nu börjar mera eskapistiska samhällsförbättringsförslag dyka upp i debatten. Det började med att Miljöpartiets partikongress körde över partiledningen och fastställde att partiet ska verka för 35-timmarsvecka. Igår publicerade SvD på sin webbsajt ett inlägg om medborgarlön som alternativ till den "misslyckade arbetslinjen".

Dessa två förslag har grundligt kritiserats flera gånger tidigare. Men varje gång de framförs på nytt verkar det som om förslagsställarna aldrig hade hört talas om kritiken. Den här gången finns det dessutom en allt större insikt om att arbetslösheten nu till största delen är strukturell - dvs löneläget för okvalificerade jobb är högt och därför är jobben få, samtidigt som antalet lågproduktiva personer har ökat.

Principiellt sett är en arbetstidsförkortning med dagens stora tjänstesektor (ofta skattefinansierad) en mycket dyrbar reform. Även en övergång från 40 till 35 timmars arbetsvecka blir dyr. Först måste lönerna sänkas med 12,5 procent. Det sänker levnadsstandarden med 1,5 månadslöner (bloggart jan-12). Men det räcker inte med detta.

Den offentliga sektorn kan inte minska sin produktion med 12,5 procent. Där måste man anställa 16,5 procent fler läkare, sjuksköterskor, forskare, lärare, barnskötare, äldrevårdare, poliser, brandmän, byrådirektörer och andra administratörer m fl. Tanken att detta behov skulle tillgodoses av de arbetslösa i Husby m fl upploppsområden framstår som absurd. I runda tal måste 5 procent av de sysselsatta överföras till den offentliga sektorn vilket motsvarar en skattehöjning med 5 procent av BNP. Det betyder att runt 10 procentenheter av  medborgarnas arbetsinkomster går bort i en skattehöjning - eller 1,2 månadslöner.

Orealistiskt MP?

Miljöpartiets krav på arbetstidsförkortning i ett första steg till 35 timmar betyder alltså en standardsänkning på 1,5+1,2=2,7 månadslöner. Detta är ett något illa tajmat krav eftersom det  enligt förbundet för Sveriges kommuner och landsting under åren framöver krävs skattehöjningar på grund av den åldrande befolkningen och nödvändiga kvalitetsförbättringar. Dessa skattehöjningar angav SKL till 13 kr per hundralapp eller 1,5 månadslöner (blart apr-10). Summa drygt 4 månadslöner i sänkt privat levnadsstandard.

Medborgarlön kan konstrueras som en basinkomstgaranti (BIG) som alla vuxna i aktiv ålder erhåller från staten. En annan variant är negativ inkomstskatt (NIT) som kan ses som ett generellt socialbidrag, vilket trappas ned i takt med ökade arbetsinkomster. I SvD förespråkar Lennart Fernström på Fria Tidningen  ett system med BIG på sannolikt 10 000 kr/månad (se basinkomst.nu). Det är ca 50 procent mer än MP:s nu nedlagda krav.

Fernströms syfte är inte att skapa fler jobb. BIG skulle tvärtom kunna användas för att pressade människor skulle kunna arbeta mindre. De lågproduktiva skulle aldrig behöva arbeta om de nöjde sig med basinkomsten finansierad av de arbetande skattebetalarna: "För dem som idag står utanför arbetsmarknaden ger medborgarlön en trygghet och frihet från myndigheternas påfund." Han försöker inte som andra debattörer göra gällande att en rad andra bidrag skulle kunna avskaffas för att göra reformen billigare. Det kanske beror på att han insett att detta argument i stort sett är felaktigt. Det är i stort sett enbart socialbidragen som skulle kunna reduceras kraftigt. Övriga bidrag har ett speciellt syfte som inte skulle försvinna vid införandet av BIG.

Medborgarlön är en omöjlig idé när det är så att den demografiska utvecklingen (enl ovan) kräver att vi arbetar mera. För att ge möjligheter till de lågproduktiva är det inte heller ett liv i sysslolöshet som är lösningen (förutom att detta skulle väcka ilska hos skattebetalarna) utan istället specialanpassade arbetsuppgifter och utbildning som tar till vara den lilla produktivitet som ändå finns bland dem.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetstidsförkortning, medborgarlön, basinkomstgaranti, BIG, arbetslöshet, 35-timmarsvecka, miljöpartiet, ekonomi, politik på intressant.se

Stefan Löfven hade inga konkreta svar om hur upploppen ska förhindras

Orsaken till upploppen var de ökande klyftorna där långtidsarbetslösheten är viktig enligt S-ledaren. Men någon förklaring till varför bruksorterna inte "brinner" kom inte. Receptet verkade vara en allmän minskning av arbetslösheten.

"Arbetargrabben om förortsbråken" var rubriken för Ekots lördagsintervju 25/5-13 där han utfrågades av Monica Saarinen. Tanken var att socialdemokraternas ledare skulle presentera sitt program för att förhindra upplopp i framtiden. Stefan Löfven hade ju besökt Husby i hemlighet för några dagar sedan.

Programmet inleddes med frågan om samarbete mellan S och MP efter valet. Det skulle avgöras av väljarna i valet 2014 - inte genom att man bestämde något i förväg. Men någon form av besked skulle ändå lämnas i före valet. Huruvida S kunde samarbeta med Folkpartiet i en S-MP-regering var en fråga som inte berördes.

Stefan Löfven (S)

Därefter gick man över till upploppen i förorterna. Löfven hänvisade till den nyligen framlagda OECD-undersökningen om de ökade "klyftorna". Långtidsarbetslösheten såg han som en viktig orsak. Det finns 77 000 ungdomar som varken arbetat eller studerat på tre år. Men han kunde inte förklara varför det inte "brinner i bruksorterna" som har liknande dåliga siffror som Husby.

Löfven hade ingen kunskap om Husby och ingen analys utom att det fanns social utsatthet. Han hänvisade till att "klyftorna i hela landet har ökat". Det är de borgerliga som haft makten i sju år. Men S har kanske bidragit något tidigare. [Detta är en nästan korrekt beskrivning enligt min granskning 17/5-13.]  Han lovade lägst arbetslöshet i EU till 2010 och minskad långtidsarbetslöshet. Det har förekommit ett antal "satsningar" på förortsområden under de snaste decennierna. Ska man fortsätta? Vårdcentraler och bibliotek har försvunnit, var svaret. Ytterligare sådana satsningar var oklara. Det är jobb och utbildning som behövs, enligt Löfven.

Väljarnas reaktioner? SD kan få tillfälle "att ställa till det". Sverige ska ha en generös flyktingpolitik. Någon särskild integrationspolitisk talesperson behövs inte. En minister får vi återkomma till. Var sjätte LO-medlem skulle rösta på SD enligt en undersökning i februari, hur skulle Löfven få tillbaka dem? SD gör det alldeles för enkelt för sig. Men budskapet till dina väljare? Alla människor har sin plats i det socialdemokratiska Sverige, sa Löfven. Bidragen skulle höjas och utbildning garanteras. Det var åtminstone en fråga om höjd a-kassa, men diskussionen gick alltför snabbt vidare.

Hur ska klyftorna minskas? Det är jobben enligt Löfven. Vad ska göras annorlunda sedan 90-talet? Svaret var att alla då fick det bättre men nu får de fattigaste det sämre. Även den fattigaste sjundedelen ska få jobb. [Om de kan arbeta menade han väl?] Men regeringen sänker istället bolagsskatten. Ska man sänka skatten för dem? Det är inte skattesänkningar som är det primära. Någonstans ska pengarna tas. De som tjänar mer än 60 000 kronor per månad ska få minskat jobbskatteavdrag och vid Löfvens inkomst inget alls (150' el 120' kr). Förmögenhetsskatt och arvsskatt ska inte återinföras. Löfven lyckades undvika att svara på frågan om de "relativt fattiga" (ett begrepp som inte nämndes) skulle få högre socialbidrag eller höjda bidrag i övrigt. Det var arbetstillfällen som var lösningen [som om ingen tänkt på det tidigare].

Vi måste få tillräcklig ökning av arbetade timmar och då kan vi slippa skattehöjningar för att trygga välfärden, menade Löfven. Enligt KI måste man få ner arbetslösheten till 4 procent till 2017 för att inte behöva höja skatterna, hade Saarinen tagit reda på. Det är deras bedömning enligt Löfven. Om kalkylen inte lyckas med lägst arbetslöshet till 2020 är ett hypotetiskt problem. Kan man rucka på överskottsmålet? Det är inte aktuellt nu. Vi har ett underskott just nu. Bolagsskatten var en felanvändning av våra resurser. Nu har vingen plan för att rucka på överskottsmålet. Vi ska ha starka statsfinanser. Det behövs en bred överenskommelse för något annat.

Löfven klarade sig hyggligt i utfrågningen. Monica Saarinen är en mindre vass utfrågare jämfört med den tidigare programledaren Tomas Ramberg. Kanske det var därför vi inte fick någon diskussion om att det är enkelt att ställa upp ett mål för sänkt arbetslöshet till 2020 men betydligt svårare att konkretisera vilka jobb som ska åstadkommas. Är det exportindustrin som ska anställa de arbetslösa? Eller är det den offentliga sektorn?

Nu handlar jobbskapandet dessutom om en fråga som är ännu svårare eftersom det är socialt utslagna i oroliga förortsområden som ska ha jobb enligt Löfvens preliminära analys. Hur gör man för att skapa jobb som passar för utpräglat lågproduktiva personer? Och hur gör man med yngre personer som enligt Aftonbladets reportage inte ens vill jobba även om det finns jobb? Även om arbetslösheten kan pressas ner till Österrikes nivå 2020 kvarstår uppemot 250 000 ytterst svåranställningsbara personer. Är det inte dessa som även i framtiden till stor del kommer att finnas i de oroliga förorterna?

Tidigare artikel om upploppen 22/5
Läs även andra bloggares åsikter om upplopp, Husby, Löfven, socialdemokraterna, nya jobb, arbetslöshet, förorter, miljöpartiet, val 2014, politik på intressant.se

Det våras för Hobbes och hans tvångssamhälle

Om oroligheterna i Husby återkommer på olika ställen i framtiden uppstår något av ett "allas krig mot alla". Det ville den engelske filosofen stävja med en fruktansvärd envåldshärskare som ingen vågade sätta sig upp mot. Det måste undvikas.

"Någonting måste förändras" är rubriken på DN:s ledare om upploppen i Husby 22/5. Det kan tyckas vara ett motiverat krav. Men politikerna har under många år känt till problemen i invandrartäta storstadsförorter. Arbetslösheten (2012) var i  Husby 8,8 procent mot 3,3 i hela Stockholm, andelen socialbidragstagare 12 procent mot 3,6, andelen förtidspensionerade 8,5 mot 4,7 och läsåret 2011/12 nådde bara 41,7 målen i alla ämnen mot 76,2 procent i hela Stockholm. Att kräva mer av samma sak och ropa på krafttag, som Salar Rashid, kommunfullmäktig (S), kräver i en debattartikel 22/5 i DN kommer av allt att döma inte att leda till någon större förändring. Inte heller Stefan Löfven har några recept (DN).

Det framförs många hypoteser om orsakerna till upploppen. Polisens agerande menade DN igår i en ledare 21/5,  "brist på mening i tillvaron" anser Johan Schück i DN 23/5 och statsminister Fredrik Reinfeldt menade att "vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. I SvD 22/5 kan man möjligen spåra ett instämmande i denna förklaring. (Fler i SvD) Att upploppen är organiserade visar om inte annat de förråd av stenar som hittats på olika håll i Husby. Vi kommer sannolikt att få se fler upplopp på olika orter i framtiden.

Husby, Stockholm maj 2013

Om vi utgår från att politikerna fortsätter sin ljumma politik de närmaste åren kommer situationen att förvärras och klimatet kommer att hårdna. Sammanstötningarna blir mera våldsamma och kraven på resoluta åtgärder fler. Risken är stor att vi till slut får ett auktoritärt samhälle av den typ som den engelske filosofen Thomas Hobbes (1588-1629) förordade i sitt stora verk Leviathan (blart maj-06). Hans tes var att utan en stark statsmakt får vi ett "allas krig mot alla" som enbart kan stävjas med hjälp av en fruktansvärd styresman som liknar det bibliska odjuret Leviathan.

Vi kan tänka oss att "Leviathan" inför restriktioner i form av inrikespass, vägspärrar, utegångsförbud på nätterna och lagar mot lösdriveri samt andra tvångsåtgärder som fanns i det gamla samhället - t ex arbetsinrättningar. Det blir inget trevligt samhälle men Hobbes' tanke var att det ändå var sämre med ett liv som var "ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort".

Tidigare har jag varit skeptisk till Hobbes' teori (blart juni-06) på spelteoretiska grunder.  Rationella människor har ingen anledning att bryta freden eftersom alla skulle förlora stort på detta. Detta framgår av den spelteoretiska konstellation som kallas "hök och duva". Men om aggressiviteten i samhället är sådan att förlusterna av att bryta freden framstår som små och vinsterna stora för enskilda, kommer våldet att breda ut sig. Det kan analyseras med spelet "samarbete eller bedrägeri" (kallades ursprungligen "fångens dilemma"). Båda parter har där en anledning att ta till våld för att förekomma motparten eftersom fred skulle ge en sämre position. Inom statsvetenskapen har man ansett detta spel är relevant för analysen av Hobbes.

Eftersom det förekommit frekventa rapporter om att de militanta ungdomar som leder upploppen är beredda att bränna sina grannars bilar och den större massa som låter sig utnyttjas inte heller drar sig för att förstöra för sig själva och sina släktingar, kan man skönja tendensen till att "samarbete eller bedrägeri" börjar bli det mera relevanta spelet. Upploppens fördelar ses som större än att fortsätta en långsam fredlig utveckling. Det bereder marken för Leviathans återkomst.

Läs även andra bloggares åsikter om Hobbes, tvång, våld, upplopp, Husby, spelteori, filosofi, statsvetenskap, politik på intressant.se

LEO:s teori: Ökad inflation till 2 % ger 40 000 jobb

Kraven på en sänkt ränta från LEO Svensson i Riksbanken bygger på en rekonstruktion av en sk Phillipskurva om det statistiska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Men borde man inte veta litet mer om de underliggande sambanden?

Igår avgick vice riksbankschefen Lars E O Svensson när hans mandatpeiod på sex år gick ut. Han ville inte ställa upp för en ytterligare period eftersom han inte fått gehör för sin uppfattning att Riksbanken hållit en för hög ränta och därmed orsakat att inflationen understigit målet på 2 procent med 0,6 procentenheter sedan 1997. En följd av detta är enligt LEO att arbetslösheten legat för högt. Ibland nämns siffror på uppemot 60 000 personer.

I samhällsdebatten har uppmärksammats att det varit hårda kontroverser inom riksbanksdirektionen om hur styrräntan skulle sättas. LEO har reserverat sig för lägre ränta sedan Riksbanken började höja räntan efter den akuta fasen av finanskrisen 2008-09. Men varför det rått så skarpa motsättningar har inte framkommit mera konkret. LEO har ansett att hans förordande av lägre ränta vilar på vetenskaplig grund och gängse metoder för att bestämma sambanden i ekonomin. Allmänheten har fått intrycket att direktionen inte velat bemöta LEO i sak utan helt enkelt röstat ned honom.

Själv trodde jag att LEO verkligen hade ett gediget utredningsarbete att hänvisa till när han argumenterade för lägre ränta. Det som förbryllade mig något var att det aldrig hänvisades till de grunder som underbyggde hans resonemang. Därför har jag efterforskat källorna till LEO:s resonemang. Det verkar ytterst vara en uppsats från april 2013 som finns på L E O Svenssons hemsida (pdf). Här utreder han hur inflation under ett trovärdigt inflationsmål kan ge upphov till en onödig kostnad i form av för hög arbetslöshet.

Phillipskurva (PC)

Grunden för LEO:s analys är den s k Phillipskurvan som anger ett samband mellan inflation och arbetslöshet. Detta var stabilt när William Phillips (NZ) presenterade sambandet för Storbritannien till början av 1960-talet. Lägre arbetslöshet gav upphov till högre inflation och tvärtom. Sambandet är numera inte alls så entydigt, vilket illustreras av det vertikala strecket för NAIRU i principdiagrammet.

Om arbetslösheten sjunker under NAIRU enligt pilen A kommer inflationen att stiga kraftigt och genom desorganisationsmekanismer leda till både bestående högre inflation och en återgång för arbetslösheten till NAIRU eller högre. Den långsiktiga Phillipskurvan är i så fall vertikal vid nivån för den "naturliga arbetslösheten" NAIRU.

Lars E O Svensson menar dock att det finns möjligheter att göra åtgärder där Phillipskurvan inte är vertikal. Han gör statistiska genomgångar för att bestämma lutningen för en Phillipskurva inom detta intervall i Sverige. Resultatet är en lutning på 0,75. Detta innebär att om inflationen är en procentenhet högre kommer arbetslösheten att minska med 1/0,75=1,33 procent. Med en inflation som kunde varit 0,6 procentenheter högre (differensen mot inflationsmålet 2 %) skulle arbetslösheten varit 0,6/0,75=0,8 procent lägre. Vi kan översätta detta till antal genom att använda ett tal för arbetskraften på 5 miljoner. Då blir resultatet 40 000 personer färre arbetslösa.

Formellt skulle denna ansats kunna leda till att arbetslösheten kunde sänkas med ca 3 procentenheter om vi tror att NAIRU ligger på drygt 5 procent. Det trodde Anders Borg för ett par år sedan skulle gälla för 2014. Konjunkturinstitutet har dock återgått till att anse att NAIRU ligger kring 6,5 procent. Dessa nivåer är sannolikt oåtkomliga med hjälp av räntesänkningar eftersom styrräntan redan är så låg som 1 procent. Men om det var så att inflation i sig skulle minska arbetslösheten borde det vara möjligt att öka inflationen med kvantitativa lättnader (QE) i penningpolitiken. Detta fordrar att man accepterar att inflationsmålet på 2 procent temporärt åsidosätts.

Det som också är oklart med LEO:s teori är hur den rimmar med en syn från motsatt håll. Antag att en internationell återhämtning leder till att arbetslösheten sjunker med 2,5 procentenheter. LEO:s teori säger då att inflationen kommer att öka med 1,9 procentenheter. Med uppemot 1 procents underliggande inflation i botten skulle en sådan återhämtning inte vara förenlig med inflationsmålet. LEO:s teori verkar förutsätta att inflationsmålet höjs för att konjunkturarbetslösheten ska kunna elimineras.

Slutligen känns det otillfredsställande att lita på ett rent statistiskt genomsnittligt samband. En god teori förklarar också de underliggande mekanismerna så att nya förhållanden i någon mån kan beaktas. LEO tillhandahåller enbart en "svart låda" som inte förklarar några samband. Därför borde man ta de mera precisa siffrorna med en god nypa salt.

Tidigare bloggartikel maj-06

DN om LEO 16/5-13: 1 o 2 Läs även andra bloggares åsikter om inflation, arbetslöshet, Lars E O Svensson, riksbanken, räntan, styrräntan, penningpolitik, nationalekonomi, stimulanspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetslinjens regler orsakade 59 procent av fattigdomsökningen

Skärpta regler för bidrag leder vid brist på jobb till att inkomsterna för 15 procent av alla sjunker under 60 procent av medianinkomsten. Det drabbar särskilt utlandsfödda. Alliansens argument mot S om när den relativa "fattigdomen" ökade stämmer dåligt.

Enligt den undersökning från OECD som kom häromdagen ökade andelen relativt "fattiga" från 3,7 procent till 9,1 procent mellan 1995 och 2010. Fattigdomsstrecket ligger då vid 50 procent av medianinkomsten.

Finansminister Anders Borg avvisade att regeringens politik skulle ha haft någon väsentlig betydelse för utvecklingen av dessa "klyftor". Han hänvisade till att måttet på inkomstskillnaderna (troligen gini-koefficienten) visserligen har ökat sedan 1995 men att 85 procent av ökningen inträffade under den socialdemokratiska regeringsperioden. Det skedde vid en pressträff om Finanspolitiska rådets rapport (pdf).

Magdalena Andersson (S) kommenterade undersökningen med påpekandet att det är en internationell trend att inkomstskillnaderna ökar. Men "vi socialdemokrater" försöker hindra denna utveckling medan den borgerliga regeringen försöker påskynda "utvecklingen mot ökade klyftor".

Finanspolitiska rådet konstaterar att gini-koefficienten varit förvånansvärt konstant under finanskrisen och eurokrisen. Det är detta Borg försvarar sig med. Den övergripande bilden är alltså att inkomstskillnaderna ökat något 1995-2011 och detta har skett i huvudsak under Socialdemokraternas regeringsperiod. (Enl SCB var ginik 0,227 resp 0,288 resp 0,298.)

Men OECD-undersökningen handlar inte om att ge en övergripande bild utan vill belysa hur det gått för en mindre del av befolkningen - de som finns i hushåll under 50 procent av medianen i inkomst. Denna statistik finns inte exakt hos SCB i Sverige. Men genom att där redovisas hur det gått för gruppen under 60 procent av medianen kan förhållandena detaljstuderas.

Andelen "relativt fattiga" var med 60-definitionen 7,3 procent 1995. Trots stigande inkomster överlag ökade denna andel trendmässigt fram till 2011 och var då 14,4 procent.  Det sista socialdemokratiska året 2006 var andelen 10,2 procent. Av hela ökningen 1995-2011 på 7,1 procentenheter inträffade alltså 2,9 pe eller 41 procent under den socialdemokratiska perioden. Det betyder att 59 procent av ökningen av andelen "fattiga" orsakades under den Alliansens regeringsperiod.

Det verkar som att Magdalena Andersson har mest rätt i denna dispyt om när "fattigdomsklyftornas ökning" orsakades. Borgs argumentation att i huvudsak förneka ansvar är något egendomlig och verkar vara ett misstag. När de borgerliga lanserade arbetslinjen var ju syftet att göra det mindre lönsamt att leva på bidrag och att sänka skatten för de arbetande. Det betyder att skattesänkningarna gick till löntagarna och det är sällsynt att den som arbetar inte kommer upp i en inkomst på 60 procent av medianen. Därmed steg gränsen på 60 procent och fler som inte arbetade hamnade då under gränsen. Löneskillnaderna ökade ju inte, se gårdagens bloggartikel.

Eftersom olika bidrag inte har höjts under alliansregeringens tid har dessas betydelse blivit allt mindre i relation till övriga inkomster. T ex har a-kassan och barnbidraget minskat i realvärde och socialbidragen endast ökat i takt med prisökningarna. Realinkomsterna för medianen har ökat med 15,4 procent 2006-11 (exkl reav). Samtidigt minskade realinkomsterna för decil 1, som till största delen lever på bidrag eller låg pension, med 2,5 procent.

En ytterligare orsak till att en större andel av befolkningen sjunkit under fattigdomsstrecket är att allt färre kvalificerar sig till a-kassa genom de skärpta arbetsvillkoren. Dessa personer är hänvisade till att leva på socialbidrag eller lita på försörjning från släktingar och bekanta. Här finns förklaringen till att realinkomsterna i decil 1 kunde sjunka trots att den allmänna ökningen med 15,4 procent. Gruppen 20-64 år av arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade fick enl SCB en minskning av realinkomsterna med 4,3 procent medan ökningen för samtliga 20-64 år var 13,6 procent.

Att gruppen arbetslösa har fått allt lägre bidrag (inte uppfyllt arbetsvillkoren) kan bero på att andelen nytillkommande utlandsfödda ökat. Denna grupp har delvis dessutom i sig haft en mycket dålig utveckling av realinkomsterna 2006-11 enligt SCB. För gruppen utlandsfödda inom EU27 (utom Norden) var ökningen 0,8 procent. För utlandsfödda i övriga Europa var ökningen 3,9 procent och för utlandsfödda utanför Europa blev det en minskning av realinkomsten med 5,4 procent (gäller 1-10 år i Sverige med ålder 20- år). Hela gruppen utlandsfödda utanför Europa hade dessutom en genomsnittlig inkomst på 57,5 procent av totalen (2011).

Hur arbetslinjen egentligen är tänkt på detta område är inte riktigt tydligt. Men det kanske är meningen att de låga bidragen för utlandsfödda ska stimulera dem att söka arbete så fort som möjligt. I så fall är det meningen att andelen fattiga ska öka i takt med att antalet utlandsfödda blir fler - åtminstone så länge det råder brist på lämpliga arbeten. Socialdemokraterna bör å andra sidan inte rikta kritik mot att den relativa fattigdomen ökar om det beror på ökad asylinvandring. Det blir i så fall på samma gång en kritik mot flyktingmottagandet. Eller vill S öka bidragen så att fattigdomen minskar?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, jobbskatteavdrag, invandring, utlandsfödda, inkomstutveckling, relativ fattigdom, OECD, arbetslöshet, fattigdom, socialdemokraterna, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Ökade lönespridningen har upphört under Alliansen

Lönespridningen ökade under den socialdemokratiska regeringsperioden men har sedan upphört. Den ökade andelen fattiga beror kanske på den tidigare ökningen av utanförskapet, som ledde till bidrag istället för lön.

En undersökning av "klyftorna" från OECD fick stor uppmärksamhet under gårdagen - med ett helt uppslag i SvD. Definitionen var dock inte inkomster i allmänhet. Det var fråga om andelen relativt fattiga i Sverige 1995-2010 (SvD 15/5-13). Med "andelen relativt fattiga" menas den andel av alla hushåll som har en disponibel inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Den andelen har ökat från 3,7 procent 1995 till 9,1 procent 2010.

Ökningen i Sverige är klart större än ökningen i andra länder. Man blir litet konfunderad över måttets validitet när förändringen i Italien går från 14,7 procent till 13,0 och i Grekland från 13,5 till 14,3. Japan som inte är känt för stora inkomstskillnader ligger på 16,0 procents andel 2010 (diagram).

Kommentarerna från Anders Borg (SvD) och Magdalena Andersson (SvD) går ut på att ökningen av andelen fattiga inträffade redan på Socialdemokraternas tid respektive att det finns "en politisk skiljelinje i Sverige, där vi socialdemokrater försöker hindra utvecklingen, medan den borgerliga regeringen påskyndar utvecklingen mot ökade klyftor". Detta påstående verkar vara helt felaktigt.

Faktum är att lönespridningen har upphört att öka under alliansregeringens tid enligt SCB (uppd)Diagrammet nedan visar hur mycket högre de högavlönades löner är jämfört med de lågavlönades. Den blå linjen gäller genomsnittet för män och kvinnor och visar att de högavlönade har en lön på 204 procent av de  lågavlönades.

 Lönen för 90:e percentilen i relation till 10:e

 

De högavlönade hade 2007 en lön på 206 procent av de lågavlönades. Det har alltså skett en liten löneutjämning under alliansregeringens tid. Däremot ökade lönespridningen under den socialdemokratiska tiden. År 1992 hade de högavlönade 177 procent av de lågavlönades lön.

En grov konkretisering av vad som hänt är att en person som idag tjänar 41 000 kronor per månad utan den socialdemokratiska ökningen av lönespridningen istället hade tjänat 35 000 kr/m (före skatt). Den lågavlönade har i detta räkneexempel antagits tjäna 20 000 kr/m.

Under tisdagen kommenterade Folkpartiets ekonomiske talesman, professor Carl B Hamilton, de ökade "klyftorna" med ett resonemang som gick ut på att det är positivt att de som arbetar hårt, tar ansvar och blir befordrade också ska få mer ekonomisk ersättning för detta. Något sådant har uppenbarligen inte inträffat. Hamilton har förväxlat lönespridning med inkomstspridning.

Orsaken till att det blivit en större andel relativt fattiga ligger istället hos de som inte jobbar. Denna grupp har under alliansregeringen fått högre relativ skatt och olika bidrag har i relativa termer släpat efter den allmänna inkomstökningen. Dessutom har vissa delar av denna kategori helt blivit utan bidrag genom arbetsvillkoren i a-kassan. En del, men inte alla, har fått socialbidrag.

Det är alltså de hårdare kraven som ställs till följd av arbetslinjen som medfört att fler kanske blivit fattiga. De ska enligt denna filosofi få det så mycket ekonomiskt sämre att de inte ser bidragstagande utan istället jobb som den naturliga utvägen.

Eftersom även inkomststatistiken tyder på att den nu uppmärksammade ökningen av klyftorna inträffade redan under den socialdemokratiska regeringsperioden är det missvisande att skuldbelägga arbetslinjen för att ha orsakat ökningen av fattigdomen. Det kanske istället var den tidigare ökningen av "utanförskapet" som gjorde folk fattiga. När sysselsättningsgraden sjönk och bidragstagandet ökade under Perssons tid, sjönk rimligtvis allt större grupper ner under 50-procentsstrecket. Magdalena Andersson (S), som förnekar denna utveckling borde få förklara sig.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, fattigdom, klyftor, inkomstspridning, lönespridning, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, ekonomi, politik på intressant.se

Det politiskt omöjliga kan bli möjligt

En hel del av de frågor och förhållanden som omhuldades av  den nya vänstern har nu trängts tillbaka. Ofta har det krävts långvarig och envis opinionsbildning utanför de politiska partierna för att uppnå detta.

Jag var igår 14/5-13 på ett välbesökt seminarium anordnat av Johnny Munkhammars minnesfond som handlade om hur man kan göra "politiskt omöjliga" idéer möjliga att genomföra i verkligheten. Det handlade om samverkan mellan idéer, opinionsbildning och praktisk politik och gick av stapeln i Riksdagens förstakammarsal, se bilden:

Från vänster ser vi Fredrik Segerfeldt, ordf i fonden, Urban Bäckström, VD i Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl, Fores o tilltr pol chefred SvD, Henrik von Sydow, ordf i skatteutskottet (M) samt Karin Svanborg-Sjövall, välfärdspolitiskt ansv på Timbro.

Bäckström betonade bl a att det gällde att "tänka nytt" och inte bara agera på defensiven. Lifvendahl tog upp vikten av den "centrala zonen" som Hans Zetterberg definierat som en gemensam del av fem olika samhällssektorer. Det är naturligtvis svårt att göra en sammanställning på empirisk grund om hur man ska gå tillväga för att få genomslag för frågor som de flesta betraktar som orealistiska. Min egen erfarenhet säger att det gäller att sikta in sig på långsiktig opinionsbildning från krafter som är oberoende av de politiska partierna. Dessa är ofta ganska konservativa och tenderar att slå ifrån sig nya idéer. Därför måste de känna ett tryck utifrån.

Två konkreta exempel kan illustrera min tes: löntagarfonderna och marknadsinflytandet på den offentliga sektorn. Löntagarfonderna kan ses från två håll. Näringslivet lyckades undvika fonderna trots att det då mäktiga LO stod bakom. Och LO misslyckades med att införa något som länge betraktats som politiskt omöjligt (socialistisk ekonomi) trots att man utarbetat en successiv strategi i samklang med tidsandan och kunde utnyttja att det inom näringslivet fanns krafter som ville göra upp i en kompromiss (blart sep-12). Dessutom fanns det länge ingen majoritet mot löntagarfonderna i den utredning som folkpartiet i ett tidigt skede drev fram (blart nov-09) - inte ens med borgerlig regering.

När vi lanserade valfrihet i den offentliga sektorn 1980 var inte heller de borgerliga partierna välvilliga utan direkt avvisande. Massmedia gjorde stora insatser för att beskriva en sådan reform som en avveckling av den offentliga välfärden. Det ledde till ett mycket starkare genomslag och bidrog sannolikt till att idén fick fotfäste i den fortsatta seriösa debatten. (Se vidare min bloggartikel februari-10.)

Här nedan ska jag redovisa en lista på frågor som betraktats som omöjliga och rentav baserade på felaktiga idéer men där jag ändå deltagit i argumenteringen. Några har inte rönt någon framgång medan andra till slut fått ett visst genomslag.

En positiv syn på kapitalism och marknadsekonomi med början 1970.

Investeringslön som skulle göra anställda till aktieägare 1970>. Blev skattesubventionerade aktiefonder och sedan allemansfonder.

Onödigt att höja löneskatterna i början av 70-talet för årliga skatteomläggningar. Lyckades inte.

Sänkta marginalskatter och minskad progression 1970> . Lyckades först 1983 och 1991.

Indexreglerade skatteskalor (reallöner som grund) 1973>.

Vinsternas och börskursernas effekter på fördelningen mellan löntagare och aktieägare 1972>. Lyckades i början av 80-talet.

Löntagarfonderna 1974>. Lyckades delvis 1983.

Inflationen beror på löneökningarna 1972>. Lyckades delvis efter storkonflikten 1980 och sedan i början av 90-talet.

Marknadsanpassning i offentlig sektor 1980>.

"Hälften kvar" från mitten av 1980-talet. Lyckades 1991.

Sänkt skattetryck från början av 80-talet. Lyckades efter 2006.

Hushållstjänster borde få sänkt skatt 1986>. Lyckades med Rut-avdraget 1 juli 2007.

En fråga som jag inte lyckats med ännu är bensinskattens motivering med växthuseffekten. Klimathotsteorin är massivt etablerad och när Johan Norberg gått över till hotlägret (Obs P1 15/5) finns det skäl att vara pessimistisk. En annan fråga är arbetstidsförkortning till 6-timmarsdag. Detta är orealistiskt och jag har påpekat det ett antal gånger. MP har nu tagit bort kravet och V ligger lågt. Länge har jag också drivit tesen att S inte är så bra på att hålla låg arbetslöshet som sades i början av 1970-talet. Vi måste skilja mellan öppen och dold arbetslöshet. Och luftiga åtgärder för nya jobb måste avslöjas.

Det är när allt kommer omkring en hel del som förändrats i rätt riktning sedan den "nya vänstern" skaffade sig ett dominerande inflytande över opinionen och en del reformer i Sverige. Det gäller att vara uthållig.

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, politiskt omöjligt, löntagarfonder, kapitalism, vänstern, offentlig sektor, marknadsekonomi, skatter.marginalskatt, skattetryck, arbetslöshet, ROT, inflation, politik på intressant.se

Låna till stimulanser i Europa säger Borg

Finansminister Anders Borg manar till en politik för expansion i Europa. Arbetslösheten är 12 procent och får inte bita sig fast är hans argument på finansministermötet i Bryssel under tisdagseftermiddagen (Ekot 15:45).

Enligt Borg ska södra Europa få mer tid på sig att komma i balans och i norra Europa ska föras expansionspolitik genom skattesänkningar eller satsningar på utbildning. Hur finansieringen ska gå till var litet otydligt. Men intervjuaren presumerade att det skulle ske genom låntagning. Det blir alltså större underskott i statsbudgetarna inom eurozonen. Eventuellt kommer också Sverige att beröras i enlighet med den debatt om att överskottsmålet i Sverige ska ses över en mycket längre tid eller överges till förmån för ett enkelt balansmål.

Anders Borg lägger fram en revolutionerande ny syn på stabiliseringspolitiken. Skulle EU kunna föra en underskottsbaserad tillväxtpolitik utan att montera ned eurosamarbetet? I min artikel i fredags uteslöt jag denna möjlighet. Hade jag fel? Borg borde inte lägga fram sitt expansionsförslag utan att ha någon förankring bland övriga finansministrar. Men i så fall uppstår frågan varför det just är den svenske finansministern som ska framföra förslaget om en helt ny kurs i stabiliseringspolitiken. Är det kanske fråga om en försöksballong från en mindre grupp länder?

Angela Merkel skulle få tampas med en väljarkår som kan antas bli ännu mer irriterad över att de sydeuropeiska länderna ska få stöd under en ännu längre tid. Samtidigt ska Tyskland skuldsätta sig mera och i den populistiska retoriken är detta detsamma som att de tyska skattebetalarna genast måste hosta upp pengarna. Och det är val i september...

Hur ska Borg kunna fortsätta att tala om "ordning och reda i statsfinanserna"? Och hur kan man hålla sig till finanspaktens bestämmelser om reducering av budgetunderskotten med en sådan expansiv inriktning?

Det enklaste sättet att stimulera är att ECB lånar ut pengarna både till de länder som som inte borde strypas ytterligare och till de länder som behöver öka tillväxten för att hela området ska komma tillbaka till tillväxt. Men det finns ingenting som tyder på att det skulle finnas institutionella förutsättningar för detta. En sådan politik fordrar både pedagogik och regelförändringar som förberedelser.

Redan ett förordande av underskottsfinansiering fordrar att EMU och andra länder anser sig kunna ta mera lån. Hur skulle Borg kunna styra över dessa länders lånevilja?

DN, SvD, DI, Ekot [Ledare SvD] Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, Anders Borg, EMU, eurokrisen, lånefinansiering, expansionspolitik, finanspolitik, skatter, nationalekonomi, Europa, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Stabiliseringspolitik i praktiken

Om man behåller euron kommer stabiliseringspolitiken i praktiken enbart att handla om en mycket långvarig åtstramningspolitik. Det är nödvändigt, enligt många bedömare, att det först blir sämre innan det kan bli bättre.

Huvudlearen i SvD idag 10/5-13 handlar om den europeiska stabiliseringspolitiken. Rubriken är "räknefel ändrar inget i Europa" och artikeln är skriven av Ivar Arpi (vik). Den är föranledd av  det räknefel som fanns bakom påståendet från Harvard-ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff att ett land med över 90 procents statsskuld i relation till BNP skulle få problem med tillväxten.

Man kan få intrycket att SvD torts allt kommit fram till att påståendet att "motståndarna till åtstramningspolitiken menar att besparingarna förvärrar krisen" faktiskt är felaktigt. Men detta är inte vad ledaren går ut på: "Den som tror att ännu hårdare åtstramningar i Europa är en magisk lösning  har nog lika fel som den som tror att det räcker med Krugmans spenderarpolitik." Det finns rimligtvis full enighet om att åtstramningspolitiken förvärrar krisen på kortare sikt. Oenigheten gäller huruvida detta är nödvändigt eller om det finns en annan väg i praktiken.

I teorin finns det alltid utvägar. Men även i den teoretiska debatten om stabiliseringspolitiken har det funnits oenighet. En invändning mot att tolerera ökade budgetunderskott har varit att de inte hjälper: varje upplånad dollar drar undan lika mycket privat konsumtion och investering och slutresultatet blir noll. En annan är att statens ekonomi fungerar på samma sätt som ett hushålls. En tredje är att budgetunderskott måste leda till inflation eftersom fler varor än som finns efterfrågas.

Stabiliseringspolitiken i praktiken brottas också med nya "makrointernationella" problem. Tidigare var det enstaka länder som kunde råka illa ut. Ett land som har kroniska underskott i bytesbalansen och som genom stigande budgetunderskott visar att man inte tänker göra något åt situationen att "leva över sina tillgångar" får oftast problem när räntebördan stiger genom ökad andel för statsskulden. Finansmarknaderna vill då ha högre ränta och när gamla lån ska omsättas blir situationen snabbt akut kritisk. Många länder förebyggde dock svårare kriser genom att på ett tidigt stadium devalvera sin valuta och ta litet extra inflation.

Det nya är att eurozonens länder inte kan devalvera. De måste måste undanröja behovet av lån från utlandet genom att trycka ner efterfrågan inom landet - och det sker både genom offentliga utgiftsminskningar och skattehöjningar. Dessutom finns en vag förhoppning att lönerna härigenom ska sjunka. Detta är i sig en destruktiv process eftersom arbetslösheten stiger och minskar skatteintäkterna osv. Men därtill kommer att många länder samtidigt måste strama åt - och dessutom motarbetas de av överskottsländerna som inte vill se sina överskott minska - vilket medför att  någon starkare förbättring inte kommer att kunna registreras på länge.

Om man som ekonomisk-politisk bedömare håller fast vid att euron i praktiken måste finnas kvar med alla regler, finns det inget annat sätt att lösa underskottsproblemen än den mödosamma väg som SvD anvisar. Av detta följer att ECB:s räntesänkning nyligen kanske var felaktig. Även den tidigare låga räntan har lett fel genom att den ökat efterfrågan och behoven av lån från utlandet. Kanske bygger lågräntepolitiken på den primitiva uppfattningen att investeringarna skulle bli större genom några procentenheters lägre finansieringskostnader. Samtidigt har penningpolitiken inte lyckats förmå bankerna att bevilja lån till de mindre företagen i den utsträckning som de önskat. Möjligen kan politikerna ha tänkt sig att statsbudgeten kan stramas åt extra mycket om hushållen (en del) kompenseras med låga räntor. Synen på relationen mellan penningpolitik och finanspolitik borde klargöras.

För att kunna bedriva en mindre kärv åtstramningspolitik måste stimulansförespråkarna precisera vilka åtgärder som borde vidtas och vilka institutionella ramar som måste åsidosättas. Hittills har åtstramningsförespråkarna kunnat tillbakavisa hela tanken på alternativ med att hävda att det inte finns någon "quick fix". Men om detta beror på teoretiska hinder eller praktiska svårigheter har inte blivit klarlagt.

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, finanspolitik, penningpolitik, eurokrisen, Rogoff, stimulanser, nationalekonomi, Europa, SvD, ekonomi, politik på intressant.se

Kulturens uppgift är att utmana högermakten?

Den svenska politiserade kultureliten tror att kulturdebatten ska utmana "makten". Men man definierar makten på ett gammaldags marxistiskt sätt. Makten kan istället ses som företrädarna för den icke-moraliska altruismen. Borde den inte utmanas som Ayn Rand försökte?

Jag var på Timbros tredje kulturdebatt på Teater Brunnsgatan 4 idag 7/5-13. Ämnet var "Vem är samhällskritisk? Bör kulturen vara samhällskritisk?" Fem kulturdebattörer diskuterade under ledning av Lars Anders Johansson på Timbro.

Debattörerna ovan är från vänster Erik Helmerson, förf o ledarskribent DN, Anina Rabe, kulturjournalist SvD o SDS, Wille Crafoord, kompositör o trubadur, ersättare [Jonna Sima] från Arena samt Martina Montelius, konstnärlig ledare Teater Brunnsgatan Fyra.

Kulturen bör inte alltid vara politisk. Det verkade debattörerna vara överens om.  Men alltför ofta försöker man sätta in olika kulturyttringar i ett politiskt sammanhang, påpekade Rabe. Helmerson menade att det ändå skett en förbättring sedan 70- och 80-talen. Crafoord diskuterade kultur också utifrån ett högerperspektiv. Men Montelius menade att det inte kan finnas någon högerkultur eftersom kulturens uppgift är att utmana makten (kapitalismen?). Ska högern göra en teaterpjäs om att man "måste behålla rut-avdraget" frågade hon polemiskt.

Debatten verkade att ta fart när Helmerson kritiserade vänstern för att under 70-talet ha låtit bli att angripa den socialdemokratiska makten med löntagarfonder och allt. Istället gick kritiken ut på att Socialdemokraterna var något slags socialfascister. Men detta spår vidareutvecklades inte särskilt långt. Ändå är det här den kritiska punkten finns. Varför måste kultur vara vänster? Inte har den s k Benke-debatten som startade i DN gett något riktigt svar på den frågan.

En kvinna i publiken pekade på att det är högerns människosyn som borde stå i fokus. Hon nämnde därvid den liberala författaren Ayn Rand. Detta problemkomplex skulle enligt min mening kunna tas upp som en diskussion för framtiden. Den politiskt intresserade kultureliten skulle ju kunna utmana den politiska makten i välfärdsstaterna med ett ifrågasättande av omfördelningen med tvång som dessa stater bygger på. Är inte avskyn för våld och tvång något som utgör en vällovlig människosyn?

Men kultureliten (t ex Montelius) anser att "altruism" är den mest ädla människosynen som det är vänsterns uppgift att bl a genom olika kulturyttringar befordra. Och då låtsas man som om det inte är någon skillnad på moraliskt förankrad altruism och politiskt dikterad "tvångsaltruism". Det är att göra det lätt för sig. Kulturvänstern verkar inte själv vilja bli utmanad när det gäller dess världsbild - och än mindre vill denna opinionsbildningskraft sätta in sina resurser för att utmana den politiska makten om synen på denna tvångsstruktur i samhället.

Hur ställer sig egentligen kulturvänstern till Rands grundläggande moraliska diskurs i boken Och världen skälvde? Kan man moraliskt tolerera att de flesta högproduktiva flyr från det etablerade samhället för att på en avskild plats bilda ett nytt som inte bygger på tvångsaltruism? Ska man tillåta detta eller sätta in t ex krigsmakten för att återföra flyktingarna/nybyggarna till det dysfunktionella gemenskapssamhället? Ayn Rand har ställt upp problemet utan att någonsin lyckas få till stånd den kulturdebatt som denna onekligen fascinerande fråga förtjänar.

Nu har Timbro kommit med en nyutgåva av Atlas Shrugged på svenska. Är det inte dags för några ur den radikala kultureliten att ta upp den utmanande frågan om tvångsomfördelning i ett liberalt samhälle? Eller är utmaning bara ett annat ord för att stryka medhårs?

[SvD] Läs även andra bloggares åsikter om kultur, Timbro, altruism, omfördelning, politisering, tvångsaltruism, samhällskritik, ideologi, kapitalism, högern, samhälle, politik på intressant.se

Det går något sämre för eurozonen

Vårprognosen från EU visar sämre siffror för EMU än vinterprognosen i februari. På drygt 2 månader har BNP-prognosen reviderats ner med 0,1 procentenheter. Och budgetunderskotten revideras upp.

För hela EU innebär prognosen från EU-kommissionen (pdf) nu att det förutses recession för 2013 (DN). BNP ska minska med 0,1 procent mot en förutsedd ökning på 0,1 procent den 22 februari i vinterprognosen. För EMU är det en sänkning från -0,3 till -0,4 procent. Det är inte ett tecken på att stabiliseringspolitiken i EU pekar på framgång..BNP-ökningen 2014 har skrivits ner med 0,2 procentenheter till 1,2 procent för EMU. För Sverige är det fråga om en uppskriving till 1,5 procent 2013 men en nedskrivning för 2014 med likaledes 0,2 procentenheter till 2,5 procent.

Den offentliga sektorn fortsätter att öka i EMU (eurozonen). De offentliga utgifterna hade kunnat sänkas till 49,5 procent av BNP 2011 (51,0 % i Sverige). Detta var också prognosen för 2013 i vintras men nu anges 49,7 procent. Nästa år blir andelen 49,3 procent (49,2). Nedskärningspolitiken ger inte särskilt stora utslag för den offentliga sektorn. För 2014 är det istället fråga om en ökning av BNP som ger minskningstalet.

Även de i och för sig sjunkande budgetunderskotten revideras upp något. För EMU har underskotten sjunkit från 6,4 procent 2009 till 3,7 procent 2012. Men för 2013 revideras minskningen till 2,8 procent upp till 2,9. En lika stor upprevidering till 2,8 procent 2014 görs också. Det är Irland, Frankrike, Italien, Cypern, Malta, Portugal, Slovenien och Finland som fått sämre utsikter för budgetunderskotten på drygt två månader.

Statsskulden förutses bli större än 90 procent i Belgien, Grekland, Irland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern och Portugal. För övriga EU länder är det bara England som ligger över 90 procent i statsskuld. Notabelt är att Slovenien med en statsskuld på 54,6 procent av BNP förutses få en negativ tillväxt på 2,0 procent och ett kortsiktigt stigande budgetunderskott på 5,3 procent av BNP. Frankrike ligger på 3,9 med en tillväxt på -01 resp 1,1 procent. Något av dessa länder kan bli nästa krisland i eurozonen. Det är dock inte så enkelt att hitta krisländer enbart med ledning av att statsskulden skulle vara större än  90 procent av BNP. Då står USA och Japan på tur...


Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, EU, euron, EMU, vårprognos, eurokrisen, ekononomi, politik på intressant.se

Socialdemokraternas skickliga retorik mot arbetslösheten

I vårmotionen och 1 maj presenteras en rad resonemang om sänkt arbetslöshet. Men det konkreta innehållet är magert. Det är inte mycket bättre än vad som presenterades under jobbkongressen 2009. Retoriken är dock mer framgångsrik.

Det sägs att arbetslösheten blir den viktigaste valfrågan 2014. Därför gäller det för Socialdemokraterna att klara två uppgifter på detta område i den politiska debatten:

1. Etablera bilden av regeringens politik mot arbetslösheten som misslyckad.
2. Lansera sig som partiet med en säkert recept mot arbetslösheten

Punkt 1: Statistiken över arbetsmarknaden är långtifrån entydigt dyster. Men Socialdemokraterna är med hjälp av en flod av statistiska uppgifter på väg att lyckas diskreditera regeringens politik mot arbetslösheten. Redan lanserandet av målet att Sverige ska ha lägre arbetslöshet än Österrike 2020 ger ett övertag.

Punkt 2: S har länge försökt ta ifrån regeringen försteget i arbetslöshetsfrågan. Det mest ambitiösa försökat var när Mona Sahlin och Thomas Östros hösten 2009 arrangerade en särskild partikongress - den s k jobbkongressen. Den blev ett fiasko i brist på konkreta förslag (blart nov-09). Ingen kommer ens ihåg att den avhölls.

Nu tar S nya tag. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har redan genom sina personligheter bättre möjligheter att för väljarna lansera en jobbpolitik med fortfarande litet konkret innehåll som någonting lovande för framtiden.  Men de har också genom sina erfarenheter möjligheter att presentera konkreta resonemang som kan förväxlas med konkreta åtgärder.

Hittills har man agerat på följande fem receptområden:

1. Stimulanser genom finanspolitik
2. Lättnader för näringslivet
3. Göra folk mer anställningsbara
4. Anställa i offentliga sektorn
5. Subventionera jobben för svåranställda

1) I höstas ville S stimulera efterfrågan generellt med 10,8 mdr kr. Detta förlag verkar man ha  dragit tillbaka men man nämner det ändå försåtligt nog i motionen om vårbudgeten, VÅM-13 (pdf). Däremot gick idag 1 maj LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i ett tal ut med LO:s gigantiska finanspolitiska stimulansförslag på 70 mdr kr, som jag skrev om 25/4 (DN). Men Magdalena Andersson anser att den internationella konjunkturen kommer att förbättras under första halvåret 2014, vilket sannolikt gör generella stimulanser onödiga. Löfven säger nej till LO (DN). Rörelsen går i otakt på punkt 2.1.

2) Löfven har erfarenhet av näringspolitik. Därför lanserar han ett innovationspolitiskt råd "direkt under statsministern" och allmänna satsningar på "kapitalförsörjning för inkubatorer samt en nationell strategi för innovationsupphandling". En forskningskommission om arbetslösheten i olika länder ska inrättas (ska ledas av prof Mårten Palme, DN). Dessutom ska exportstödet till mindre företag öka. Mer konkret är att sjuklöneansvaret andra veckan för arbetsgivarna ska avskaffas utan att arbetsgivaravgifterna höjs.  Men hur många jobb kan det bli?

Socialdemokraterna vill också försämra för näringslivet. Genom att fördubbla löneskatterna för ungdomar och fördubbla restaurangmomsen kommer man att försämra möjligheterna till nyanställningar och rentav förstöra ett antal redan existerande jobb.

3) S vill satsa på att alla ska fullfölja gymnasieutbildningen. En sommarskola på 20 dagar ska göra att de som inte ens är behöriga för gymnasiet efter grundskolan (anges till 12,5 % 2012) kan börja gymnasiet. Detta ska bli obligatoriskt för alla upp till 18 år. Även därefter ska man tvinga dem som hoppat av att utbilda sig klart upp till 25 års ålder. Annars ska de inte få a-kassa eller socialbidrag. Klasserna ska göras mindre. En 90-dagarsgaranti för ungdomar införs som både handlar om att erbjuda jobb och utbildning. Men vilka jobb det skulle röra sig om anges inte.

I motionen anger S vilka jobb som behövs enligt Arbetsförmedlingen. Listan visas i nedanstående tablå:

Varför blir inte de i FAS3 gruvarbetare eller förskollärare?

Det är alltså främst ganska kvalificerade jobb, som ofta kräver högskoleutbildning, som finns att tillgå. Hur tvångsutbildade gymnasieelever ska kunna få dessa jobb framgår inte. Den AMP-åtgärd som tidigare kallades FAS3 (nu sysselsättningsfasen) vill S avskaffa genom att erbjuda jobb eller utbildning (detta har dock erbjudits redan i de tidigare faserna). Det verkar finnas andra hinder som gör att dessa personer inte blir t ex gruvarbetare eller förskollärare.

I VÅM-13 omnämns en del gamla utbildningssatsningar från 2012. Det är bl a ökad bristyrkesutbildning (5 500 platser), yrkesvux och komvux (8 000 platser) samt yrkeshögskola, högskola och universitet (4 000 platser). Dessutom trodde man att intensifierad arbetsförmedling för dem i FAS3 skulle ge 5 000 jobb. Huruvida denna politik fortfarande gäller är inte helt klart.

4) S vill anställa fler inom den offentliga sektorn i form av s k extratjänster (gäller även ideella sektorn). Dessa jobb ska ges till dem som nu sysselsätts i FAS3 (ca 34 000 pers). Det kan vara fråga om städning på sjukhus, omvårdnad om äldre och tillsyn för att de äldre ska komma ut oftare. Extratjänsterna får inte tränga ut ordinarie arbeten och ska betalas med avtalsenlig lön bekostad av staten. Men hur ska man garantera att kommuner och landsting inte avskedar ordinarie personal och anställer gratis extrapersonal?

5) S vill subventionera s k yrkesintroduktionsjobb för unga som varit arbetslösa mer än sex månader. Hela lönekostnaden för kommuner och landsting ska betalas upp till 75 procent av heltid. I den privata sektorn ska arbetsgivarna få 10 000 kr per månad (inte per år som Anders Borg trodde). Staten ska också betala handledarstöd. Detta förutsätter avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Man beräknar att det kan bli 10 000 jobb för en kostnad på 400 mkr. Förslaget kommer troligtvis att genomföras av regeringen.

Från förra året finns också ett förslag om särskilt anställningsstöd med 3 500 platser omnämnt. Hur stor subventionen är anges inte.

Socialdemokraternas motion är ganska ostrukturerad i sin disposition där många upprepningar förekommer. Den förefaller bestå av ett hopklipp av tidigare texter och den saknar djupare analyser. Alla som orkar sätta sig in i vad som står i motionen inser att här presenteras ett antal osmälta idéuppkast utan större konkretion eller realism. Motionen ska tydligen enbart utgöra en formell grund för att hävda att man har en politik för nya jobb.

Inte heller nu har S någon konkret politik för nya jobb. Skillnaden mot 2009 är att Socialdemokraterna idag är skickligare i sin retorik och har företrädare som inger större förtroende än Sahlin och Östros. Det kan man komma långt med om mottagarna är okritiska eller välvilliga.

["Åtstramningen är katastrofal" Per Lindvall SvD 2/5-13] [Lindvall: Samhällets ekonomi inte som en familjs, SvD 7/5-13]
Andra bloggar om: nya jobb, första maj, socialdemokraterna, LO, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, regeringen, sysselsättning, ekonomi, politik på intressant.se