Ska S tvinga alla från grundskolan att ta studenten?

Redan idag går ca 13 procent inte vidare till gymnasiet. Där hoppar 7 procent av. Socialdemokraterna ska nu tvinga dem att gå i gymnasiet. Om dessa två grupper ska hämtas av polisen när de skolkar kommer vi att få ett helt annat samhälle.

Ibrahim Baylan

Socialdemokraterna tänker anta ett utbildningsprogram om obligatorisk gymnasieutbildning på sin kongress i april. Partiledaren Stefan Löfven och den utbildningspolitiske talespersonen Ibrahim Baylan presenterade förslaget på DN debatt den 30/1:

"Inför vår partikongress i april föreslår vi därför att gymnasieskolan görs obligatorisk upp till 18 års ålder. Det är ett ambitiöst, men realistiskt steg. Det gör att den nuvarande skolplikten förlängs, samtidigt som det finns möjlighet till dispens för ungdomar som har mycket goda skäl."

 Det sägs att dispenser ska ges till idrottselever och en del utrikesfödda. Men ingenting har sagts om hur man ska göra med alla som inte idag går vidare från grundskolan till gymnasiet. Många tycks tro att så gott som alla går vidare till gymnasiet. Problemet ses som att en mindre del kan hoppa av eftersom gymnasiet är frivilligt. Det är detta som ska lösas med tvång enligt Socialdemokraterna.

Siffrorna för hur många som inte går vidare till gymnasiet från grundskolan kan med visst besvär räknas fram från Skolverkets grundstatistik. Det fanns 2010/11 107 623 elever i grundskolans årskurs 9. Antalet antagna till gymnasiet läsåret 2011/12 var 93 285 elever. Det motsvarar 86,7 procent av nians elever. Sannolikt är skillnaden större eftersom det kan finnas antagna som inte kommer från vårens åk 9. Men det tycks finnas åtminstone 14 000 elever som inte går vidare till det frivilliga gymnasiet.

Det första tvångsproblemet är att få in alla grundskoleelever i gymnasiet. Det andra tvångsproblemet är att förhindra dessa 14 000 personer samt de 8 000 personer som hoppar av gymnasiet redan idag att hoppa av i Socialdemokraternas skola (excel). Man kan kanske villkora statens stöd till arbetslösa med krav på utbildning (blart maj-12) även om det är vanskligt med "utbildningskontrakt". Men nu går frihetsinskränkningen ett steg längre. DN skriver idag 31/1:

" Att tvinga vuxna som varken begärt samhällets stöd eller begått brott att sitta i skolbänken vore dock något annat. Det vore en frihetsinskränkning av ett slag som annars inte förekommer i demokratiska länder."

Eftersom det tredje året i gymnasiet  kommer att omfatta personer som fyllt 18 år så kan Socialdemokraterna därtill inte hindra myndiga människor från att hoppa av gymnasiet trots allt.

Man kan dock fråga sig hur över 20 000 personer som idag inte går ut gymnasiet ska komma så långt. Vilka medel har Löfven och Baylan att ta till för att grundskoleelever med låga betyg ska börja gymnasiet? Och om dessa tillsammans med "ordinarie" avhoppare enbart "sitter av" två år i gymnasiet är väl inte mycket vunnet? Att komma ut med ofullständiga betyg från avbrutna gymnasiestudier ger knappast några jobb.

Dessutom finns det en stor risk att elever med bristande teoretisk begåvning kommer att göra uppror mot en skola som inte passar deras förutsättningar. I en debattartikel i SvD (bart jan-11) skrev fem barnmedicinska experter om riskerna för denna grupp:

"För många blir så kallad ogiltig frånvaro den enda lösningen. Bristande självkänsla och uppgivenhet är snarast regel för dessa ungdomar. Man kan på goda grunder anta att här finns en viktig förklaring till ohälsa och arbetslöshet."

Ska Socialdemokraterna ta till polishämtning av skolkande elever? Eller ska föräldrarna bötfällas? Och om de tvångshämtade eleverna ägnar sig åt att sabotera undervisningen och förstöra i skolan med syraflaskor och smällare...?

Hur ska Socialdemokraterna få ökad trovärdighet i opinionsundersökningarna med en så totalt ogenomtänkt skolpolitik? Är Ibrahim Baylan omdömeslös när han nu riskerar sitt partis försprång i skolfrågorna? Alla kan rimligtvis inte ta studenten.

Läs även andra bloggares åsikter om tvångsundervisning, obligatorisk gymnasieskola, socialdemokraterna, utbildning, skola, Baylan, Löfven, utbildningspolitik, begåvning, teoretisk förmåga, arbetslöshet, samhälle, politik på intressant.se

Blir Frankrike nästa krisland?

Frankrike är helt bankrutt enligt en regeringsmedlem. Därför ska utgifterna sänkas och skatterna höjas. Kan det hjälpa när landet redan står stilla med hög arbetslöshet?

Paris går dåligt

Det har länge litet diffust talats om Frankrikes ekonomiska problem. President Francois Hollande har haft sin politiska inställning emot sig och förslaget om 75 procents marginalskatt har inte gjort saken bättre. När jag var i Paris för några veckor sedan fanns det fullt upp med fina butiker som skulle slå igen och hade utförsäljningar på 50-procent.

Nu har oron i regeringen kokat över genom ett uttalande från arbetsmarknadsministern Michel Sapin i en radiointervju. Han menade på måndagen att staten var "helt bankrutt" och därför behövs både utgiftsnedskärningar och skattehöjningar. Detta rapporterade The Telegraph på  tisdagen 29/1. Hollande vill skära ner med 60 miljarder euro och höja skatterna med 20 mdr €. Finansminister Pierre Moscovici karkaktäriserade arbetsmarknadsministerns uttalande som "olämpligt". Han tillade att Frankrike är solvent och kreditvärdigt.

Några data om Frankrikes situation enligt EU-kommissionens höstprognos gällande åren 2012 och 2013:

BNP-ökning  0,2 resp 0,4 % *
Inflation 2,3 resp 1,7 %
Arbetslöshet 10,2* resp 10,7 %*
Off utg, % av BNP 56,3* resp 56,7*
Budgetunderskott, % av BNP 4,5 resp 3,5
Räntebörda, % av BNP 2,6 resp 2,6
Statsskuld, % av BNP 90,0* resp 92,7
Bytesbalans, % av BNP -2,2 resp -1,8
* värden som är klart sämre än för England

En jämförelse med Storbritannien visar att Frankrike har en allvarlig svaghet i sina offentliga utgifter. Andelen är den hösta i hela euro-zonen. Arbetslösheten är klart högre medan budgetunderskottet är lägre. Men England har en egen valuta och har därför en bättre position än Frankrike.

Hollande lanserar nu en åtstramningspolitik som kanske kan ses som äventyrlig. Nedskärningarna motsvarar 5 procent av de offentliga utgifterna och skattehöjningarna motsvarar 0,9 procent av BNP. Det är siffror som  nästan är likartade med USA:s "budgetstup" som alla bedömare ansett vara katastrofalt om åtstramningen skulle göras på ett år. Nu tänker sig inte heller Hollande göra allting på så kort tid utan planen är tydligen att klara av åtstramningen på fem år.

Det som ändå tyder på att Frankrike kommer att bli ett krisland är att England vidtog åtstramningar när tillväxten var hygglig (liksom i USA) medan den står stilla i Frankrike redan i utgångsläget. Dessutom är arbetslösheten redan hög. Vi kan alltså med viss sannolikhet förvänta att Frankrike går in i en recession som varar så länge inte farten ökar i övriga Europa. Eftersom finansmarknaderna kan vara mer känsliga för problem med tillväxt och arbetslöshet snarare än för Frankrikes skuldsättning och räntebörda kan en recessionspolitik bli ödesdiger. En oförsiktig åtstramningspolitik med ministrar som talar om bankrutt kan därför leda till räntestegringar.

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, bankrutt, åtstramning, Francois Hollande, budgetunderskott, recession, kris, ekonomi, politik på intressant.se

Nu vill okunniga vänsterliberaler inkomstpröva barnbidragen

Den femtedel som tjänar mest tvingas betala 34 procent av sina skatter till folk med lägre inkomster efter att ha betalat sina barnbidrag och andra välfärdstjänster med de första 66 procenten av sina skatter.

I ett kort inlägg på Brännpunkt i SvD 28/1-13 går Joakim Holmertz från Liberala Ungdomsförbundet till angrepp mot barnbidragen för höginkomsttagarna. Det är inte statsfinansiella skäl som motiverar att barnbidragen för höginkomsttagarna ska avskffas enligt Holmertz. Han ser istället barnbidragen som en exploatering av de fattiga som tvingas betala de rikas semesterresor till Kanarieöarna (som barnbidraget räcker till). Holmertz skriver:

"'Överklassen har haft all anledning att fira!' hör man ibland från vänsterhåll. Det är sant. I 65 års tid. Så länge har svenska överklassfamiljer tagit del av bidrag bekostade av de mindre bemedlade. Det är dags att det får ett slut."

Varför far vänsterliberalerna med osanning? Det är ju enkelt att föreställa sig alla skatter en familj som tjänar en miljon kronor betalar, enligt Holmertz' exempel, och att dessa räcker till familjens barnbidrag och en rad andra välfärdsförmåner.

Det finns dessutom en beräkning av omfördelningen av livsinkomsterna i Sverige som visar raka motsatsen mot Holmertz' beskrivning av läget. I själva verket betalar den femtedel av inkomsttagarna som tjänar mest inte bara sina egna välfärdsförmåner utan också en hel del av andras förmåner också. Hela 34 procent av de 20 procentens skatter går till andra som tjänar mindre. Det framgår av en undersökning som Långtidsutredningen gjorde 2003 (bloggartikel jan-07).

Möjligen är vänsterliberalerna mest korkade och okunniga. Men perspektivet i Holmertz' artikel är inte att ta miste på. Det utgör ett angrepp på dem som har högre inkomster. Liberalerna vill skada dem ekonomiskt och tar då till argument som de inte kontrollerat. Ändamålet får helga medlen. Det är uppenbart att vänstern har nästlat in sig i borgerliga kretsar ungefär som 1968. Då fanns det t ex "liberalmarxister". Så kan det gå när borgerligheten inte bedriver någon seriös opinionsbildning längre.

[Stefan Karlsson] Läs även andra bloggares åsikter om vänsterliberaler, liberaler, Folkpartiet, vänstern, barnbidrag, omfördelning, rika, fattiga, rättvisa, jämlikhet, ideologi, politik på intressant.se

Improviserat mord på Palme enligt GW Persson

Ingen stor konspiration låg bakom. Halvgalen agent beordrade sin handgångne man att mot ersättning utföra det genom att skugga Palme från Gamla Stan. Men varför väntade operatören tills Palme kom till Tunnelgatan?

I det tredje avsnittet av fyra i TV-serien "En pilgrims död", som sändes i går kväll, fick vi se hur mordet gick till. Serien bygger på professor Leif GW Perssons bok Välfärdsstatens fall. Persson har länge drivit tesen att det s k polisspåret borde ha utretts tidigare. Tanken har varit att någon inom säkerhetspolisen eller militären ansåg sig ha haft patriotiska skäl att mörda Palme (bloggartikel om Riksbron som mordplats 1 mars 2006).

Mitt intryck är att GW i stort sett överger hela konceptet om en stor konspiration med telefonavlyssning och rader av mördare ute på sta'n försedda med walkie-talkies. Som händelseförloppet framställdes i TV var det fråga om en hastigt improviserad hämndaktion mot socialdemokratin där Palme var den ledande företrädaren. Utlösande faktor var att Palme avbeställde livvaktsskyddet.

En halvgalen Säpo-anknuten aristokrat (Claes Valtin) har blivit en belastning för Säpo och får order att avveckla sin verksamhet som något slags "smutsjobbskonsult". Han får uppfattningen att detta är politiskt betingat och blir därför extra förbittrad på socialdemokraterna. När han uppe på Säpos kontor får höra att Palme avbeställt livvaktsskyddet och eventuellt ämnar gå på bio för att se någon film om Mozart ringer han till sin hejduk Hedberg. Denne får i hast instruktioner och en revolver som Valtin "lånat" på polishuset.

Hedberg håller vakt utanför tunnelbanan vid Gamla Stan och skuggar sedan makarna Palme till biografen Grand. På något närliggande café inväntar Hedberg sedan att filmen ska ta slut. Därefter följer han efter makarna Palme på Sveavägen söderut och skjuter Olof Palme med två skott utanför Dekorima. Han springer sedan uppför trapporna och försvinner på Birger Jarlsgatan.

Vi kommer sannolikt att i det fjärde avsnittet att få höra att ett vittne längre in på Tunnelgatan sett mördaren springa förbi och att detta inte var Christer Pettersson, som vittnet kände till utseendet. Detta har dock undertryckts av Palme-utredningarna. Orsaken är oklar men vi ska väl få information om en vecka.

GW Persson lanserar uppenbarligen inte något riktigt polisspår som har något slags patriotiskt motiv som drivkraft. Här är det fråga om personlig hämnd och någon sorts materiell belöning för förövaren. Den första frågan är då huruvida en känsla av otack och avvecklad verksamhet räcker som drivkraft för att i all hast beställa ett mord på Palme. Denne hade enligt framställningen inte något att göra med att Valtin blev avvecklad.

Den andra frågan är hur GW anser att mördaren kunde följa efter makarna Palme i tunnelbanan när spärrvakten inte har vittnat om att någon följde efter.

Den tredje frågan är huruvida en erfaren "operatör" som Hedberg skulle vänta så länge med att skjuta Palme. Är det inte istället ett beteende som vi kan vänta av en osäker amatör som inte är riktigt säker på vad han vill? Det troliga hade ju varit att makarna Palme skulle ha tagit en taxi utanför Grand. Då hade operatören Hedberg missat hela uppdraget.

En mycket troligare teori är att en ensam, hatisk person sett Palme gå in på biografen. Därefter hade han haft tid på sig att skaffa ett vapen och sedan vänta på ett lämpligt tillfälle att skjuta.  Som osäker amatör tänkte han inte på att Palme kunde ta en taxi utan väntade istället på ett lämpligare ställe att skjuta på än direkt utanför biografen Grand.

Operatören Hedberg, som i TV-serien redan är utrustad med en revolver före biografbesöket, skulle rimligtvis senast ha skjutit Palme uppe i trappan från tunnelbanan vid Rådmansgatan. Där skulle det exakta händelseförloppet ha dolts ifrån insyn från Sveavägen. Flyktvägen hade varit nästan lika idealisk som vid Dekorima. Mördaren hade svängt åt vänster efter några meter och in på Rådmansgatan. Efter ett kvarter skulle han ha sprungit uppför trapporna mot Universitetets gamla kårhus. Förföljande bilar hade inte kunnat följa efter. Ovanför trapporna fanns t ex Spökparken att försvinna i.

Det verkar ganska uppenbart att Leif GW Perssons teori om hur Olof Palme mördades är orealistisk.

AB. Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Palme, Palmemordet, Leif GW Persson, polis, polisspåret, En pilgrims död, GW, Säpo, samhälle, politik på intressant.se

Ökad massarbetslöshet?

Regeringen ser ut att ha kunnat minska arbetslösheten, när föregiven ohälsa räknas in, med 140 000 personer. Men i den politiska debatten och i media skjuter man in sig på att arbetslösheten formellt ökat med ca 60 000 personer. Alliansen faller kanske 2014 på valhänt presentation av statistiken?

I Ekots lördagsintervju 26/1 uppträdde kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu som är Socialdemokrat. Han kan ses som en viktig opinionsbildare utan att höra till expertsfären. Han var missnöjd med hur debatten inom partiet hade förts för något år sedan. Den handlade om dåvarande partiordföranden Håkan Juholt och de personliga tillkortakommanden denne hade gjort sig skyldig till istället för bristen på jobb, enligt Reepalu.

När Reepalu talade om den fortgående massarbetslösheten som ett upprörande problem och ett misslyckande för regeringen kan man fråga sig hur fakta i stora drag egentligen ser ut. Är det fråga om ökad massarbetslöshet? Först kan vi titta på SCB:s diagram över antalet arbetslösa som kom i ett pressmeddelande från AKU i veckan:

Vi ser här att arbetslösheten i åldersgruppen 15-74 år sedan mitten av 2006 då Göran Persson (S) regerade har ökat i runda tal med 60 000 personer. Vad beror detta på? Det finns två underliggande orsaker. Den ena är den ekonomiska nedgången orsakad av finanskrisen med en fördröjd fortsättning i den pågående euro-krisen. Den andra är regeringens egna åtgärder för att synliggöra massarbetslösheten. På Göran Perssons tid dolde regeringen en betydande del av arbetslösheten genom frikostiga sjukskrivningar och forcerade förtidspensioneringar.

I nedanstående tabell från KI i april 2009 ser vi att under 2006 var "utanförskapet" på grund av ohälsa 630 000 (sjukpenning och förtidspension):

Alliansregeringen har genom olika åtgärder inom sin jobblinje minskat utanförskapet på grund av ohälsa till 431 000 för 2012 (prognos i dec -12), vilket framgår av nedanstående tabell:

För att på ett korrekt sätt kunna jämföra antalet arbetslösa 2006 i det översta diagrammet med 2012 borde man sålunda lägga till den dolda arbetslösheten i form av föregiven ohälsa. Eftersom det är närmast ogörligt att fastställa exakt hur många som tidigare blivit avförda från kategorin arbetslösa och överförda till ohälsa kan ett närmevärde erhållas genom att  själva förändringen istället används. Minskningen går från 630 000 till 431 000 - dvs med 201 000 personer. Det betyder att den "verkliga" arbetslösheten genom dessa olika sätt att kategorisera de arbetslösa har minskat med ca 200 000 personer men sedan ökat med omkring 60 000 personer enligt det första diagrammet. Den verkliga förändringen på grund av dessa båda faktorer blir alltså en nettominskning av arbetslösheten med 140 000 personer.

Om vi jämför bakåt kan vi se att regeringen idag fått ner den "korrigerade" arbetslösheten inte bara till en nivå avsevärt under 2006 års nivå utan också till en nivå under 2007 när högkonjunkturen 2006-07 kulminerade på arbetsmarknaden. Det är en god prestation eftersom vi idag har en lågkonjunktur som är orsakad av exportsvårigheter. Dessa kan lastas på Europas svaga ekonomisk-politiska ledarskap men inte på den svenska regeringen.

Trots detta har vi idag "massarbetslöshet" som dock till allra största delen består av någon sorts strukturarbetslöshet. Den öppna arbetslösheten var i december 7,4 procent. Det är i stort sett samma nivå som i december 2011 (AKU). Om vi tar fasta på att den naturliga arbetslösheten är ca 6,5 procent (dvs Nairu) kan vi inte kritisera regeringen för att göra för dåliga insatser i den ekonomiska politiken. När exporten går dåligt kan regeringen inte göra så mycket för att reducera denna konjunkturarbetslöshet som nu är ca 1 procent. Den stora utmaningen är istället den strukturella arbetslösheten på ca 6,5 procent.

Vad vill Socialdemokraterna göra för att minska denna arbetslöshet (ca 300 000 personer)? Reepalu hänvisade till Socialdemokraternas nya program (bart) där man skulle kräva att vid offentlig upphandling en del av de anbudsgivande företagens lönesumma måste gå till anställningen av svåranställda (5 procent nämndes). Detta skulle dock inte ge särskilt många nya jobb enligt Reepalu. Och det är nog riktigt. Om vi tänker oss att större delen av de  fem procent av upphandlingen på ca 800 mdr kr går till löner kan det bli fråga om ca 10 000 personer. Det flesta av dessa skulle dock tränga ut antingen vanliga låglöneanställningar eller en god del av de subventionerade anställningarna inom fas 1-3 eller liknande. Så det verkar inte vara någon lösning på problemet att reducera den stora strukturella arbetslösheten. Dessutom verkar det vara något förnedrande att införa en utauktionering av långtidsarbetslösa "fattighjon".

Hur arbetslösheten under nivån för  Nairu ska reduceras är det nog ingen som har ett kraftfullt recept på. Alla säger dock att detta blir den stora frågan inför valet 2014. Regeringen borde kunna peka på att den "verkliga" arbetslösheten blivit avsevärt lägre. Men försöken att övertyga om detta har hittills inte varit särskilt lyckade (bart jan-12). Inte heller förklaringen att denna arbetslöshet beror på brist på låglönejobb - Sverige har några få procent mot 17 procent i övriga Europa - låter övertygande.

Fakta talar visserligen till regeringens fördel. Men massmedia ger i stort en annan och mera negativ  bild genom förenklade jämförelser. Och regeringen saknar förmågan att presentera den rätta bilden. Ska Reinfeldt falla på eget grepp 2014?

Andra bloggar om: nya jobb, arbetslöshet, regeringen, socialdemokraterna, Reepalu, verklig arbetslöshet, ohälsa, förtidspensionering, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se

Ska Socialdemokraterna hålla auktion på nya jobb för fattighjonen?

Den nya principen från S, att offentlig upphandling ska kombineras med anställning av långtidsarbetslösa till lägsta anbud, liknar 1800-talets auktioner av fattighjon. Och ger det verkligen upphov till nya jobb?

Socialdemokraterna har lanserat ett nytt program för att skapa nya jobb. Det lades fram igår 23/1 av Stefan Löfven i en intervju i DN. I början av april ska S hålla sin partikongress och fastställa politiken inför valet. Portalparagrafen i programmet dekreterar att "Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken."

Ett av de mer konkreta inslagen i programmet gäller den offentliga upphandlingen från näringslivet. Ett villkor för att ett företag ska få ett offentligt kontrakt ska vara att en viss procent av de anställda ska komma från en särskild pool hos Arbetsförmedlingen med långtidsarbetslösa, funktionshindrade eller andra personer med speciella förutsättningar.

De svåranställda ska alltså tvångsanställas i vanliga företag som vill sälja sina produkter till den offentliga sektorn. Staten och kommunerna håller auktion på en kombination av  inköp av varor mm och ett omhändertagande av svåranställda. Den som ger det lägsta anbudet får skattepengarna. Ser inte Socialdemokraterna att detta är samma grundtanke som fanns på 1800-talet när det gällde att bedriva fattigvård? Fattighjonen utauktionerades till socknens bönder. Den som krävde minst ersättning för sina tjänster fick ta hand om de fattiga (Wp).

Fattighjon vid 43, Helena Svensdotter

Bortsett från det förnedrande i att bli bortauktionerad kan man ställa frågan om detta förslag verkligen ger nya jobb. På 1800-talet kunde bönderna alltid producera litet mer med hjälp av extremt billig arbetskraft även om fattighjonen inte var särskilt produktiva. De hade också hårdhänta medel att tillgå för att se till att det verkligen blev arbete utfört.

Idag är det emellertid inte lika lätt att sätta mindre kvalificerade i produktivt arbete. Antingen är dessa personer som ändå är så produktiva att de på sikt tränger ut andra lågproduktiva anställda. Eller också är de så lågproduktiva att de så snart som möjligt kommer att bli avskedade.

För att hindra alltför snabba avskedanden av de tvångsanställda måste Socialdemokraterna rimligtvis införa tidsbegränsade garanterade anställningar. Men leder inte detta till att denna kategori anställda låter bli att jobba? Det gäller i varje fall den del som inser att de inte kan räkna med fortsatt anställning efter tidsgränsens utgång. Varför skulle de göra några verkliga insatser om de inte kan avskedas? Risken är väl avsevärd att några istället känner sig förorättade och kränkta, vilket kan tas som förevändning att inte arbeta utan istället ställa till med oro på arbetsplatsen.

Kan verkligen Socialdemokraterna gå vidare med detta förslag? Av kommentarerna i DN och SvD att döma ser man programmet som realistiskt men otillräckligt. DN menar att det är bra att de långtidsarbetslösa kommer in på arbetsmarknaden, men det viktiga är ändå att skapa fler arbetstillfällen. SvD frågar sig hur dessa framtvingade anställningar blir förenliga med de bemanningskrav som nyligen restes av Kommunal och LO.

Ser inte ledarskribenterna och Löfven att principen om att ge anbud på att ta hand om långtidsarbetslösa är någonting som hörde 1800-talet till och inte är något för ett modernt samhälle? Det gäller väl även om förfaringssättet döljs i en ny upphandlingsförordning?

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, offentlig upphandling, upphandling, anbud, fattighjon, socialdemokraterna, Löfven, tvångsanställning, långtidsarbetslösa, arbetslöshet, politik på intressant.se

Var Palme socialliberal men ändå socialist?

Det hade varit bättre för Palmes "demokratiska socialism" om LO aldrig hade lagt fram sitt förslag om löntagarfonder och maktövertagande. Men Folkpartiet ville annorlunda.

Olof Palme har blivit en intressant person som politiker och inte bara som mordoffer. Dokumentärfilmen och den utvidgade TV-dokumentären samt filmen "Call girl" har bidragit. För snart tre år sedan utkom en hyllad biografi över Palme, skriven av historikern och journalisten Henrik Berggren omfattande över 700 sidor. Titeln är Underbara dagar framför oss. Den är tagen från ett franskt ordspråk - Les beaux jours sont devant nous - och citerades av Palme år 1968. Jag införskaffade ett exemplar 2010 och har nu läst om valda delar.

En orsak till nyläsningen är att jag i går kväll åhörde ett föredrag om boken av Henrik Berggren själv. Det centrala för mig är Palmes hanterande av radikaliseringen av Sverige på 1970-talet och hans relatering till LO:s förslag om löntagarfonder. Jag skrev en del om detta när ett par böcker, som kom ut i början av 2007, också behandlade löntagarfonderna (bart 25/1-07). Berggrens bok behandlar emellertid löntagarfonderna tämligen kortfattat.

Vid sammankomsten diskuterade jag dock en del med Berggren, som har uppfattningen att Palme ogillade idén med fackliga fonder redan från början. Palme var egentligen socialliberal, menade Berggren. I boken beskriver han hur Olof Palmes farfar, Sven Palme (gift med Hanna von Born fr Finland), närmast var kulturradikal. Han trodde på frihandel, upplysning och vetenskap och hämtade sina ideal från franska revolutionen och John Stuart Mill samt hyllade August Strindberg.

När Olof Palme var utbytesstudent vid Kenyon Collage i Ohio var den amerikanska vänstern fortfarande stark medan traditionell konservativ "amerikanism" befann sig i en omorienteringsfas, skriver Berggren. Detta påverkade Palme i socialliberal riktning. Även Assar Lindbecks memoarer underbygger synen på Palme som socialliberal (bart dec-12). Men hur kan en socialliberal beskriva sig själv som "demokratisk socialist"?

Min hypotes är att Palme med sin socialism inte menade det marxistiska idéarvet utan snarare socialism i liknande mening som den, som J S Mill bekände sig till på äldre dagar. Sådana tongångar fanns också i Folkpartiet på 1970-talet. Ett exempel är den dåvarande partisekreteraren Carl Tham, som tog klivet över till Socialdemokraterna och blev utbildningsminister. Folkpartiet under denna tid skulle ha kunnat karaktäriseras som "icke-marxistiska socialister". Partiets idétidskrift Liberal Debatt bytte vid denna tid också namn till "Frihetlig socialistisk tidskrift".

Det var egentligen Folkpartiet som var pådrivande i det som vi nu förknippar med demokratisk socialism. Man ville lagstifta om hälftenrepresentation för löntagarna i bolagens styrelser. Folkpartiet ville också införa vinstandelssystem i företagen och drev fram tillsättandet av en utredning om "löntagarna och kapitaltillväxten" 1974 - ett år innan Rudolf Meidner på LO lade fram sitt första förslag till löntagarfonder. Ett antal storbolagsdirektörer med Grängeschefen Erland Waldenström i spetsen hade också bildat den s k Vinstandelsgruppen där man kan förmoda fanns starka folkpartistiska sympatier. Det var bäddat för att företagen skulle lämna över en del av ägandet.

Olof Palmes demokratiska socialism skiljde sig i sak inte så mycket från de icke-socialistiska idéerna på andra sida blockgränsen. Sannolikt tänkte sig Palme att Meidners förslag skulle ställas mot Waldenströms, som antogs gå ut på fonder med individuella andelar. Därefter skulle LO och näringslivet kompromissa och enas om någon form av fonder med "individuell anknytning". En sådan uppgörelse skulle sedan lagstiftas med Folkpartiet och Socialdemokraterna som tongivande partier där övriga bara hade att ansluta sig om de ville visa upp sig som moderna och progressiva. Sannolikt skulle inte Moderaterna ansluta sig - de fick inte ens vara med i löntagarfondsutredningen de första åren.

Min bedömning är att detta var en uttänkt strategi. Det var inte många som förstod vad som skulle bli slutresultatet. Palme förstod det inte utan avvaktade Vinstandelsgruppens förslag. Hur denna grupps ledamöter resonerade borde den historiska forskningen titta närmare på. Om man hade lagt fram det allmänt väntade förslaget skulle rimligtvis en kompromiss ha lett till ett system som så småningom hade inneburit "socialisering med individuell anknytning". Var man medveten om den risken?

När Palme till slut förstod vad Meidners förslag innebar rent konkret blev han skeptisk. Frågan är om han ansåg att ett övertagande av ägandet i näringslivet stred mot hans socialliberala värderingar eller om han insåg att ett sådant förslag skulle kunna väcka socialiseringsspöket och medföra valförluster. Utan en kompromiss om fonderna skulle han i varje fall få bekymmer. Hans fluffiga vision om demokratisk socialism där någon sorts opreciserade fonder skulle vara ett av flera medel riskerade att gå överstyr.

Min tes är att Meidners fonder och LO:s kampanjande om att "överta makten" satte käppar i hjulet för Palmes strävanden och visioner. Det hade varit bättre för Palme att något sådant förslag aldrig hade lagts fram. Där var nog Berggren och jag överens efter gårdagens samtal.

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Palme, demokratisk socialism, socialliberalism, socialism, löntagarfonder, Meidner, LO, vinstdelning, Waldenström, ekonomisk demokrati, samhälle, politik på intressant.se

Klimatdebatten blev snedvriden enligt fyra forskare

Världsbankens rapport som hävdade att temperaturen ska stiga med fyra grader har misstolkats. Svenska klimatforskare påpekar att rapporten enbart handlade om konsekvenserna. Scenariot är osannolikt - i synnerhet mot bakgrund av de senaste 15 årens långsamma uppvärmning.

Det är de fyra ledamöterna i Vetenskapsakademien Lennart Bengtsson, Deliang Chen, Marie-José Gaillard och Henning Rohde som på DN Debatt 21/1 skriver under rubriken "Misstolkad klimatrapport hotar forskares trovärdighet". De kritiserar hur media i Sverige tolkat Världsbankens rapport om fyra graders temperaturökning på 50 år.

Någon ny utvärdering som visar större temperaturkänslighet är det inte fråga om. Rapporten "behandlar i första hand konsekvenserna av en tänkt global temperaturökning på 4°C". Denna utveckling är "mycket osannolik" enligt IPCC och den långsamma globala temperaturökningen de senaste 15 åren "har förstärkt denna uppfattning". I diagrammet här nedan kan temperaturutvecklingen enligt satellitmätningar studeras:

Det är första gången som jag sett att svenska massmedia nämnt att uppvärmningen inte går allt snabbare utan långsammare. Av diagrammet att döma har det rentav skett en utplaning. Det stämmer inte alls med klimatalarmisternas hetsande - t ex inför klimatmötet i Doha i slutet av 2012.

Författarna skriver också att växthusgasernas effekt ökat med 75 procent sedan 1800-talet. Det tolkar jag som att halten koldioxidekvivalenter ökat från 280 ppm till 490 ppm. Samtidigt har jordens medeltemperatur ökat med 0,8°C påpekar man och skriver: "En sådan temperaturökning är betydligt mindre än vad de modellberäkningar ger som bara tar hänsyn till ökningen av växthusgaserna." Det är en hänvisning till IPCC:s modeller som säger att en fördubbling av halten koldioxidekvivalenter ska ge ca 3,6 graders ökning, vilket blir drygt 2,9 grader när 75 procent uppnåtts (logaritmisk effekt).

Min beräkning bygger på att en initial GHG-effekt på 1,2 grader av en fördubbling ökar med en faktor 3 på grund av återkopplingseffekter från vattenånga och molnbildning, vilket är vad IPCC ofta menar. I den kritiska debatten hävdar man numera att det finns fog för att den totala klimatkänsligheten bara är 0,6 grader temperaturökning vid en fördubbling (Spencer o Braswell [2010] pdf).

De fyra författarna påpekar också att "Det råder stor osäkerhet om hur känsligt klimatsystemet är för mänsklig påverkan och därmed om hur hög koldioxidhalten måste bli för att ge en uppvärmning på 4°C." Man nämner kylning från aerosolpartikar men inte uppvärmning från sotpartiklar. I DN igår fanns en notis om en studie som funnit stora effekter från dieselmotorer och vedeldning mm. Jag skrev om denna 25-procentiga uppvärmningsandel i jan-09 (bruna moln).

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, klimathot, IPCC, miljö, global uppvärmning, temperaturökning, miljöpolitik, IPCC, klimatforskning, politik på intressant.se

Matchningen kan bli bättre i en lågkonjunktur

Vissa av Ekots lördagsintervjuer blir inte särskilt bra. Det gäller dagens intervju med Arbetsförmedlingens generaldirektör Angela Bermudez-Svankvist (ABS) som intervjuades av Mari Forssberg. Orsaken är främst det ytliga valet av huvudtema men också att Arbetsförmedlingen sysslar med tekniskt komplicerad verksamhet som en utanförstående har svårt att bedöma.

Angela Bermudez- Svankvist

På webben presenteras programmet med orden: "Angeles Bermudez-Svankvist blev chef för Arbetsförmedlingen för drygt fyra år sedan. Hon var regeringens "supervärvning" och den som skulle få alliansens nya jobb- och utvecklingsgaranti och Fas 3 på plats." Men rubriken var "Mission impossible" vilket är en adekvat utgångspunkt för huvudtemat om hur man anser att det gick med den förbättrade matchningen.

Det finns en övertro att mycket av arbetslösheten beror på dålig matchning. Med det menas i första hand att arbetsgivarna söker anställda men får vänta länge innan de hittar någon som passar till de lediga platserna. Vid dålig matchning finns det passande arbetssökande men eftersom dessa inte så snabbt kan komma i kontakt med arbetsgivarna som har passande jobb kommer arbetslösheten att bli onödigt hög. Detta är ett informationsproblem som kan lösas med bättre beskrivningar av kriterier och kvalifikationer samt genom bättre datasystem. Det kan också behövas erfaren hjälp som kan se de egentliga behoven och kompetensen och därför pusha på personer som inte trott att de skulle passa.

Om det i en lågkonjunktur friställs personer med en enkel kompetens medan arbetsgivarna i högre utsträckning söker högkvalificerade anställda kommer naturligtvis Arbetsförmedlingen att kunna förmedla en lägre andel av de lediga jobben. Matchningen ser ut att ha blivit sämre. Men det är meningslöst att enbart ta enkla totalsiffror från 2006 och jämföra med idag. Det blir ett ointressant program. Något låg felet också hos ABS, som borde ha påpekat att så enkelt kan man inte utvärdera hennes verksamhet.

Bermudez-Svankvist borde ha kunnat plocks fram ett konjunkturrensat index för matchningen som forskarna på Arbetsförmedlingens centralkontor rimligtvis kunnat konstruera. Även i en lågkonjunktur kan matchningen för sådana jobbkategorier där det finns både lediga jobb och passande arbetssökande bli bättre.

En annan sak är att man med arbetsmarknadspolitik skulle kunna göra svåranställda mer passande. Det handlar om arbetsmarknadsutbildning. Men programmet berörde egentligen inte detta ämnesområde. Om jag minns rätt finns det forskning som visar att arbetsmarknadsutbildning ger mycket liten effekt, åtminstone om konjunkturen är svag. Då spelar det knappast någon praktisk roll om man har konkurrens inom förmedlingsverksamheten. Antalet tillsatta jobb ökar ändå inte. Men det ger en bättre psykologisk position för de arbetssökande.

Det hade varit intressant om diskussionen om Fas 3 hade handlat om utträngningseffekter. Är det verkligen nödvändigt att de som sysselsätts där inte ska få utföra något verkligt produktivt arbete därför att man är rädd för tränga ut reguljärt arbete? Tänk om ABS hade fått utveckla sin syn - det hade kunnat föra debatten framåt.

Andra bloggar om: nya jobb, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, arbetsförmedling, matchning, Bermudez-Svankvist, ekonomi, politik på intressant.se

Ska skälig levnadsnivå ses som fattigdom?

Varför vill kritikerna av barnfattigdomen inte diskutera socialbidragsnormen? Är det som anses som skälig levnadsnivå i Sverige något som strider mot FN:s barnrättskonvention? Säg det då!

Försvararna av socialstaten försöker nu diskreditera kritikerna av överdrifterna om barnfattigdomen. "Domedagsindustrins vrede" är rubriken på DN:s ledare idag om denna reaktion (Erik Helmerson). När "betrodda organisationer och debattörer målar upp en bild av barnfattigdomen som inte stämmer" blir reaktionen såklart vrede. Man tycks från vänstern inte kunna argumentera i sakfrågan.

Redan själva ansatsen att inte tala om fattigdom utan om "barnfattigdom" är försåtligt. Det är naturligtvis mer upprörande att se tioåringar gå hungriga och frysande än om vuxna skulle göra det. Men barns fattigdom är en naturlig följd av föräldrarnas fattigdom. Och det är så Rädda Barnen definierar barnfattigdom. Det är barn som lever i fattiga familjer.

Håkan Juholt

Uppenbarligen ser Rädda Barnen "barnfattigdomen" som ett ekonomisk-socialt problem. Och socialdemokraternas f partiledare Håkan Juholt sade i sitt debuttal (AB 26/3-11) om förekomsten av barnfattigdom följande:

"Det är en skam för Sverige. Barnfattigdomen ska varje dag bekämpas med varje till buds stående medel. Den hör bara hemma i Reinfeldts Sverige, inte i Socialdemokratins Sverige."

Under våren 2011 utvecklade sig frågan till att socialforskaren Tapio Salonen, som är utredaren bakom Rädda Barnens siffror om hundratusentals fattiga barn, lade fram ett förslag till ett nytt bidrag som till den föregivna kostnaden 15 miljarder kronor skulle eliminera barnfattigdomen (blart juni-11). Något förvirrande var att han hade bytt den statistiska definitionen efter några månader.

Ett välfärdssamhälle har ett socialt skyddsnät vars sista instans är det s k försörjningsstödet (socialbidrag). Det är utformat för att ge en "skälig levnadsnivå" åt dem som inte kan försörja sig. För detta utarbetas en riksnorm som kommunerna inte ska underskrida. Tapio Salonen valde i sina första rapporter att definiera en familj som lever på socialbidrag som fattig. Det är naturligtvis litet godtyckligt.

Riksnormen är uppenbarligen till för ge en acceptabel levnadsstandard åt fattiga som inte kan försörja sig. För en ensamstående betalas hyran och dessutom 3 840 kronor skattefritt per månad till levnadsomkostnader. Om det är fråga om en ensamstående mamma med en tioåring får hon ytterligare 2 500 kronor per månad. Är det en skälig levnadsnivå? Det är i varje fall vad Socialstyrelsens hushållsekonomer kommit fram till.

Försörjningsstöd kan dessutom ges för sådant som inköp av TV, för kollektivtrafikresor och för umgängesresor. Om man menar att detta är "en skam" som måste "utrotas" säger man samtidigt att socialbidragsnormen är för lågt satt. Att det skulle ha förekommit en sänkning av socialbidragen framkommer inte av den kartläggning som Socialstyrelsen gjorde 2012. (Bidragen räknas också upp med KPI.) Socialdemokraterna borde tänka på att de själva arbetade med samma kriterier för skälig levnadsnivå när de hade makten.

Det är litet konstigt att man från vänster rasar mot barnfattigdomen utan att kritisera socialbidragsnormen. Susanna Alkoski utvecklade sin kritik i DN:s kulturdel 17/1 i en artikel på en och en halv sida under rubriken "Alla fattiga barn går inte i trasiga skor". Trots att första meningen lyder "Vad är en anständig miniminivå?" handlar ingen del om socialbidragsnormen.

Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin hänvisar till FN:s barnrättskonvention att "alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard" men hon kommer inte in på socialbidragsnormen (Brännpunkt i SvD 18/1). Däremot menar hon att "staten ska använda det yttersta av sina resurser för att säkerställa rättigheterna i barnkonventionen; i ett så rikt land som Sverige ska barnfattigdom inte behöva existera". Men slutsatsen att socialbidragsnormen borde höjas saknas, trots att hon uppenbarligen menar att den strider mot FN-deklarationen.

Inte heller Ann-Katrin Åslund (FP) med erfarenheter från Tensta (Bpkt 18/1) kommer in på socialbidragsnormen trots att hon vill diskutera vilka åtgärder som behövs för att minska "barnfattigdomen".

Hur står det till med samhällsdebatten? Bedrivs den av mindre kompetenta debattörer eller är det några sjuka faktorer som alla försöker undertrycka?

[Komplettering: Tapio Salonen  på Brännpunkt 19/1: "Ojämlikheten bland barn har ökat kraftigt". Andelen fattiga barn har varit oförändrad sedan b av 90-talet men övriga barnfamiljer har fått kraftigt ökad standard. -En truism. Att den oförändrade andelen beror på ökat antal fattiga flyktingfamiljer nämns inte heller.|Artförteckn]

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, socialbidrag, försörjningsstöd, barnfattigdom, samhällsdebatt, Rädda Barnen, bidrag, socialpolitik, samhälle, politik på intressant.se

Socialstatens propagandamaskineri torpederat vad gäller barnfattigdomen

En omfördelande socialpolitik måste ständigt underbyggas med konkreta beskrivningar av de "ökande klyftorna". Men nu har tre barnfattigdomsorganisationer gått för långt enligt Uppdrag granskning i TV.

I går kväll sändes säsongens första "Uppdrag granskning" i TV1. Janne Josefsson gjorde ett kritiskt reportage om hur barnrättsorganisationerna överdriver barnfattigdomen i Sverige (partiell sammanf). Det rör sig om uppemot en kvarts miljon barn som definieras som fattiga och som av organisationerna antyds inte ha mat för dagen och som måste gå med tunna sommarskor mitt i vintern av ekonomiska skäl.

Rädda Barnen är mest känd för sin propaganda mot barnfattigdomen (bloggartikel mars-11). Genombrottet skedde genom att den nye S-ledaren Håkan Juholt ville "utrota barnfattigdomen" i sitt första stora tal. I UG nämndes att han tog upp barnfattigdomen i Almedalen 2011. Till Almedalen hade Rädda Barnen lanserat en kampanj kallad "Black". UG-redaktionen skriver:

"Men när Uppdrag gransknings Janne Josefsson gav sig ut på en resa i Sverige för att granska barnfattigdomen visade det sig vara svårt att hitta alla dessa hungriga barn. Det finns inte många som känner igen sig i bilden Rädda barnen ger i Black-kampanjen."

UG har också granskat överdrifterna hos organisationerna Bris och Majblomman. Dessutom granskades författaren Susanna Alakoskis påståenden (förf t Svinalängorna). Bilden blev ganska entydig. Från en definition som har de två kriterierna socialbidrag eller ungefär lika låg inkomst utan rätt till försörjningsstöd ger man försåtligt intrycket att denna grupps barn består av individer som får gå hungriga och illa klädda på vintern. Flera hundratusen barn skulle verkligen fara illa. Men det tycks inte stämma enligt reportagen från fattiga områden.

Det går naturligtvis alltid att hitta några barn som verkligen lider. Men beror det på att socialbidragsnormen (försörjningsstödet) är otillräcklig? Janne Josefsson pekade på att det istället kunde bero på missbruksproblem, mentala störningar eller en oförmåga att sköta pengar hos föräldrarna.

En animerad diskussion uppstod med Alakoski där Josefsson i kritiska ordalag nämnde mamman som inte hade råd att bekosta sonens skolutflyktsavgift på 200 kronor men som själv rökte för 50 kronor om dagen (det blir åtminstone 8 500 kr under en termin). Alakoski menade att ett socialfall kunde vara så nedslaget att det både behövdes cigaretter och vin för att kunna leva mera normalt.

Här borde diskussionen ha fortsatts med vad som ska betraktas som skälig levnadsnivå. De som varken röker eller dricker vin skulle rimligtvis få mycket pengar över till annat. Eller menade Alakoski att socialtjänstemännen skulle behovspröva rökning och vindrickande? Och hur kan det komma sig att invandrarfamiljer,som någon påstod i reportaget, hade råd att skicka pengar från socialbidraget till släktingar i hemlandet?

Man kan naturligtvis godtyckligt definiera socialbidragsnivån eller motsvarande som ett kriterium för fattigdom (några olika definitioner enl SVT). En tvåbarnsfamilj ska då leva på under 17 500 kr/mån netto enligt SCB. Men det är ändå en nivå som ger mat, kläder och andra nödvändiga utgifter inklusive leksaker och hemförsäkring på en "skälig" nivå. Dessutom behovsprövas ytterligare utgifter för t ex möbler eller barnvagnar. Tjänstemän som jag talat med uppger att det förekommer att man t ex säljer den nyinköpta barnvagnen och istället köper en billig begagnad. Den som är intresserad kan läsa om riksnormen (utöver hyran) hos Socialstyrelsen.

Någon verklig barnfattigdom borde inte förekomma i Sverige. Välfärdsstatens skyddsnät är så finmaskigt att de fall som går att leta upp beror på abnorma förhållanden (som Josefsson listade i debatten med Alakoski). Därför var det inte konstigt att UG kunde torpedera propagandisternas överdrivna påståenden. Men som redaktionen framhöll i den efterföljande chatten: Journalister som vill granska dem som anses "goda" riskerar att själva mista sin "godhet". Det är vad som försöks med Josefsson som nu angrips av socialstatens partigängare med f kommunisten Lars Ohly i spetsen - se referat i AB om angreppen på internet.

Naturligtvis har ett angrepp på socialstatens goda tillskyndare från ett så oväntat håll som Uppdrag granskning och Janne Josefsson skadat själva grundidén i allmänhetens ögon. Det blir i fortsättningen svårare att utnyttja "barnfattigdomen" för att diskreditera den borgerliga regeringens politik och kräva höjda skatter och ökade bidrag (blart jun-11). Det blir intressant att se vad Socialdemokraternas utredningsgrupp om barnfattigdomen ska komma fram till. Propagandamaskineriet har lidit en svår förlust.

[Uppdatering torsdag kväll: I SVT:s Debatt Försvarade sig Josefsson mot Suhonen. Men debattledaren Kerstin Hedberg fick inte fram det debatten borde ha handlat om: Varför kan en del fattiga barn inte äta sig mätta eller tvingas gå med Foppatofflor på vintern? Det måste ju bero på två saker:
1) Socialbidragsnormen är för låg
2) Föräldrarna slösar bort socialbidraget på annat än barnens välbefinnande
Ingen kritiserade socialbidragsnormen. Det var inte heller mycket debatt om föräldrarnas beteende, trots att Janne Josefsson nämnde Alakoskis ilska över att man ifrågasätter att de röker. Någon sa "Barnen vågar inte begära något". Men vad man skulle göra med sådana föräldrar antydde ingen.
Så vad vill kritikerna? Jag tror att de enbart vill uttrycka sitt raseri över att UG försämrat vänsterns möjligheter att använda barnfattigdomen som murbräcka i angreppen på den borgerliga regeringen.]

Forts: Om skälig levnadsnivå, 18/1-13. Två forskare utvärderar barnfattigdomen och bekräftar bilden i UG (vänstern hade fel), 28/10-13. 

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, uppdrag granskning, rädda barnen, socialbidrag, Janne Josefsson, omfördelning, socialdemokraterna, propaganda, välfärdsstaten, offentliga sektorn, samhälle, politik på intressant.se

Förenklad partiledardebatt och tråkig

Dagens partiledardebatt i Riksdagen indikerar ingången i tråkigare fas i politiken. Frågan om jobben kan inte diskuteras med lösryckta siffror.

Debatten om jobben (se referat av Ekot) koncentrerade sig på frågan huruvida det var regeringens fel att arbetslösheten nu ökar. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville poängtera att Europas sparpolitik drabbar den svenska exporten och att detta ger upphov till ökad arbetslöshet. Oppositionsledaren (S) i Riksdagen, Mikael Damberg, försökte göra gällande att den förutsedda ökningen av arbetslösheten med 35 000 personer var regeringens fel.

Damberg (S) pekade på att regeringen gjort en stor prognosmiss tidigt i höstas. Detta tonades ned av Reinfeldt. Men Damberg ville slå fast att "regeringens politik är ett misslyckande, men sällan har jag hört en mer nöjd statsminister". Argumentet för detta var tydligen att Sverige lyckas sämre än andra nordiska länder. Reinfeldt hänvisade till "strukturförändringar".

Idag framkommer återigen att det kanske är penningpolitikens fel att arbetslösheten är betydligt högre än nödvändigt. Det är vice riksbankschefen Lars E O Svensson (th) som kritiserar Stefan Ingves (tv) och Riksbankens högräntepolitik. Om räntan varit lägre under de två senaste åren hade arbetslösheten varit 65 000 personer lägre, hävdar han (Ekot). Men detta passade tydligen inte in i riksdagsdebatten - då skulle Reinfeldt ha behövt kritisera Riksbanken. I media skulle detta framställas som att han försökte skylla ifrån sig.

En sak är huruvida den ekonomiska politiken bedrivs så att arbetslösheten blir onödigt hög. Det hävdar Svensson och tydligen också Damberg, men på olika grunder. En annan sak är huruvida stabiliseringspolitiken bedrivs för passivt så att den ökande arbetslösheten inte motverkas på de begränsade områden där så är möjligt. Detta var Miljöpartists språkrör Gustav Fridolin inne på när han fordrade att regeringen borde låta rusta upp miljonprogrammets bostäder. ROT borde gälla också för dem, menade Fridolin. Men Reinfeldt menade att det var hyresvärdarnas ansvar. Billigare byggande kunde bli farligt.

Idag är det naturligtvis för sent att sätta igång en renovering som inte skulle kunna ge effekt förrän om några år då arbetslösheten minskar när exporten ökar. Men tanken är inte ny. Varför minskar bostadsbyggandet idag? Det kan inte bero på att vi har överskott av bostäder. Det sägs att det helt enkelt beror på en kraftig ökning av byråkratiseringen av bostadsbyggandet. Eftersom ingen tycks kunna göra något åt detta borde väl en skattestimulans av renoveringen av flerfamiljshus istället vara något som hade kunnat ge åtskilliga jobb?

Istället för att utveckla debatten om arbetslösheten med mera ekonomisk-politiska resonemang körde politikerna med sina uttjatade och förenklade teser byggda på förenklade sifferuppgifter. Det gör debatten tråkig.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, pariledardebatt, ekonomisk politik, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt är oklar om 5:e jobbskatteavdragets effekter

Om ett ytterligare jobbskatteavdrag ger nya jobb borde det väl vara ett utmärkt tillfälle att lansera ett sådant 2014. Men Reinfeldt verkade osäker på effekterna. Det kunde höja räntorna och öka osäkerheten i den svenska ekonomin.

Fredrik Reinfeldt

I Agenda i söndags 13/1 utfrågades statsminister Fredrik Reinfeldt i en lång intervju med Mats Knutsson. En stor del av tiden ägnades åt möjligheterna att det skulle kunna bli ett femte jobbskatteavdrag för 1914. Jag såg just på reprisen eftersom det i söndags också sändes ett program om mordet på Olof Palme. Det var det första av fyra där Leif G W Persson presenterar en invecklad hypotes som tydligen går ut på att mördaren ska sökas inom försvaret eller polisen.

När Mats Knutsson frågade om jobbskatteavdraget tog han för givet att det skulle kunna vara ett viktigt medel för att "få fram fler jobb". Han hänvisade åtminstone till att Reinfeldt tidigare hävdat att det skulle vara på det sättet. Själv har jag flera gånger hänvisat till Reinfeldts uttalande i SvD (16/6-08):

"När vi dessutom har avmattningstendenser i ekonomin är det ännu viktigare med fler åtgärder som höjer arbetsutbudet." 

Men idag säger Reinfeldt att det måste finnas "ekonomiskt utrymme" för ett femte jobbskatteavdrag som sänker inkomstskatten. Om det finns ett sådant kan utvärderas först i augusti. Det betyder rimligtvis att om det går tillräckligt bra för Sverige med inte alltför stor ökning av arbetslösheten så kommer en skattesänkning som ska skapa fler jobb. Om man inte beaktar om det finns utrymme så kommer enligt Reinfeldt räntorna att stiga och skapa osäkerhet som minskar investeringar och framtidstro. Detta argument brukar dock mest framföras mot stimulansåtgärder i länder med redan stora budgetunderskott och stor statsskuld. Skulle Sverige vara så misstrott på finansmarknaderna att det inte skulle gå att skapa nya jobb när det verkligen skulle behövas?

Sänkningen av bolagsskatten diskuterades också. Den består av två delar: en som finansieras med skärpningar av regelsystemet (räntesnurror) och en del som är ofinansierad. Denna senare del borde väl ha likartade effekter på räntorna som ett jobbskatteavdrag? Borde regeringen inte åtminstone ha skjutit upp denna del tills det finns utrymme och istället ha satsat på ett säkert jobbskatteavdrag?

Ett jobbskatteavdrag har dock på kort sikt enbart en köpkraftsstimulerande effekt. Frågan är huruvida extra privat köpkraft kan rädda särskilt många jobb i Sverige när det är exporten som går dåligt. Är inte risken stor att pengarna dessutom kommer att sparas i dagens osäkra tider? Det hade varit intressant att få höra hur statsministern ser på detta, men Mats Knutsson verkade inte intresserad.

På längre sikt finns det en liten effekt på arbetsutbudet. Fler som lever på bidrag kommer att söka arbete. Men det är inte de direkt anställningsbara som stimuleras. De kommer naturligtvis att få jobb igen när konjunkturen vänder uppåt genom att exporten börjar öka. Det är istället de svåranställda som som i ganska liten utsträckning börjar söka arbete mera intensivt. Men de har dålig utbildning och gammal kompetens vilket betyder att de inte får jobb särskilt snabbt. Själva utgångspunkten för Knutssons intervju med statsministern ser ut att vara ohållbar.

Vad som fordras är istället att det vidtas åtgärder för de svåranställda. Om detta handlade en senare del av Agenda. Men det framkom inte något konkret om hur det skulle gå till att skapa fler jobb. Att ingångslönerna skulle sänkas hade Reinfeldt satt stopp för tidigare. Att tvångsutbilda alla avhoppare från gymnasiet, som Socialdemokraterna vill, avvisades av Reinfeldt som orealistiskt. Det går inte att tvinga skoltrötta 17-åringar. Det som ställdes i utsikt var en jobböverenskommelse med de fackliga organisationerna om en kombination av praktik och utbildning med någon sorts lönereduktion. Det skulle ge 30 000 nya jobb. Men hur vet man det? Det skulle vara intressant att se en beräkning.

Jobben kommer naturligtvis att dominera valrörelsen nästa år. Knutsson ställde samma fråga som journalisterna på Agenda ställt flera gånger tidigare: "Har inte regeringens jobbpolitik misslyckats eftersom arbetslösheten nu är högre än 2006 när ni tog makten"? Reinfeldts svar var något invecklat men gick ut på att politiken synliggjort den verkliga arbetslösheten, som Socialdemokraterna på sin tid dolde med förtidspensioneringar.

Detta synliggörande kan kanske bli en slagkraftig argumentation så småningom (om den stämmer). Men en bidragande orsak till den höga arbetslösheten är också att den långa krisen som nu består i följderna av eurokrisen också har ökat arbetslösheten. Om exporten går dåligt ökar arbetslösheten. Det är inte den svenska regeringens fel utan en följd av den taffliga stabiliseringspolitik som bedrivits av Europas politiker med Angela Merkel i spetsen. Men det sade Reinfeldt ingenting om.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, skatter, Reinfeldt, Agenda, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, svåranställda, nya jobb, arbetsmarknad, bolagsskatt, ekonomi, politik på intressant.se

En realistisk liberalism måste inte vara socialliberal

Är kränkningen av friheten att få göra sina barn helt arvlösa värre än att bortåt 40 procent av medborgarna tvingas betala mer eller mindre av sina livsinkomster till främmande människor? Det är en liberalism som klarar "välfärd utan skatter" som Centern borde diskutera.

Bertil Ohlin

I Dagens Nyheter igår 13/1-12 skrev Håkan Boström en mera idébetonad ledarartikel med anledning av stormen kring Centerns idéprogram. Artikeln hade rubriken "En liberalism för verkligheten" och utgjorde en plädering för Bertil Ohlins (FP) socialliberalism. Denna ställdes mot nyliberalismen eller "libertarianismen" som Boström hellre ville kalla fenomenet.

På känt manér framhöll Boström libertarianernas förkärlek för mera aparta fenomen som legalisering av prostitution och droger. Idag skulle man kunna komplettera med månggifte, testamentsfrihet, avskaffad skolplikt och fri invandring. Det är inte bara frihetens motståndare som driver förlöjligandet av dessa idéer. Libertarianerna själva har alltid gång på gång låtit frihetsidéerna haverera genom att provokativt framhäva "omöjliga" idéer som lätt kan avfärdas som dogmer. Att man också företräder uppfattningen att skatterna borde vara så låga som möjligt hamnar helt i skymundan i debatten.

Det blir därför lätt för Boström att argumentera för socialliberalismens frihetsbegrepp som han lägger i munnen på Ohlin:

"Det räcker inte med negativ frihet från staten. Det måste också finnas en positiv frihet i form av att alla medborgare garanteras vissa grundläggande resurser. Enbart negativ frihet skulle bli den starkes frihet att utnyttja sin omgivning och utan någorlunda lika livschanser gick det inte att se den liberala ekonomin som rättvis. Framgång i livet kan inte utan vidare ses som ett resultat av hårt arbete och skicklighet."

Hur skulle vi ställa oss till att man på motsvarande sätt argumenterade för att det inte räcker med demokratiska fri- och rättigheter? "Det behövs också positiv demokrati för att uppnå verklig demokrati." Det låter genast ganska obehagligt. Är det inte bättre att hålla sig till de politiska och individuella rättigheterna?

I själva sakfrågan är Ohlins resonemang passé och överspelat av modern egalitär filosofi. Statens förhållningssätt till "lika livschanser" har diskuterats av Dworkin och Rawls med olika resultat. Dworkins försök har kritiserats av Richard Arneson med fyra olika möjligheter till tolkning som resultat (bloggart nov-07).  Ingen av dessa tolkningsmöjligheter förefaller ha någon starkare evidens som relevant slutsats för ett program. Rawls teori om en maximal välfärdsnivå för de sämst ställda går dessutom lätt att ersätta med att man istället väljer en grundtrygghetsnivå (experiment visar detta). Så någon moralfilosofisk grund för Boströms förordande av socialliberalism tycks inte finnas.

Betyder detta att välfärdstjänster inte ska produceras? Istället för att diskutera möjligheten till "välfärd utan skatter" brukar frihetens kritiker måla upp detta skräckscenario för att få snabbt slut på en annars besvärlig diskussion. Det är här möjligheterna till ökad frihet - mindre omfattande kränkningar av de individuella rättigheterna - finns i praktiken. Legalisering av droger och månggifte mm liknande tillgodoser en försvinnande liten minoritet jämfört med att bortåt 40 procent av medborgarna har livsinkomster som i större eller mindre utsträckning beslagtas av staten för att ges bort till andra medborgare (bloggart jan-07). Är inte detta en betydligt värre frihetskränkning än kränkningen att inte få göra sina barn helt arvlösa?

Välfärden kan finansieras med hjälp av försäkringar, avgifter och välfärdskonton genom att skatterna kan sänkas radikalt. En viss omfördelning kan fortfarande finnas kvar på grundtrygghetsnivå om vi håller oss till Hayek och den reviderade Rawls (bloggart mars-12). Det borde rimligtvis gå att diskutera en realistisk liberalism av mer klassiskt slag som inte är socialliberal. Var Centerns programgrupp okunnig eller...?

< Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, centern, centerpartiet, ideprogram, socialliberalism, omfördelning, politisk filosofi, moralfilosofi, jämlikhet, Ohlin, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Centerns spetsiga program slår tillbaka?

Idéprogramgruppen förstod inte att de "medvetet spetsiga" förslagen kunde slå tillbaka mot hela frihetsprogrammet och partiet självt. Kritiken mot allt "nyliberalt" är fortfarande helt obalanserad. Dessutom kan det finnas dolda motiv.

I Ekots lördagsintervju 12/1 2013 framträdde miljöborgarrådet i Stockholm, Per Ankersjö (C) som varit ordförande i Centerpartiets idéprogramgrupp. Han intervjuades av Pontus Mattsson. Inriktningen på programmet skulle vara tydligare och kortare än det tidigare programmet. "Frihet", kunde det summeras med, sa Ankersjö. De stora skattehöjningarna i kommunerna med 13 kr till 2035 enligt SKL var en viktig utgångspunkt.

Fri invandring diskuterades. Det var det "enda logiska ställningstagandet" enligt programmet påpekade Mattsson. Men varför andra partier inom alliansen inte kommit fram till den slutsatsen framkom egentligen inte. Invandringen ska ses som en möjlighet och tillgång och inte en belastning, sa Ankersjö.

Månggifte var nästa fråga. Det var spetsigt formulerat för att tvinga fram en diskussion. Politiker ska inte lägga sig i människors privatliv. Men är detta inte ett utflöde av patriarkala system? Det ska inte automatiskt kopplas till sådant som vi inte tycker om. Politikens domäner måste tydliggöras.

Arvsrätten diskuterades. C vill att föräldrarna ska kunna göra barnen arvlösa? Detta har vi inte tydliggjort och diskussionen borde fortsätta. Det var en bisats.

Skolplikten ska omvandlas till en läroplikt. Bakom detta ligger landsbygdens överlevnad. Byskolor läggs nu ner i snabb takt. Systemet finns i Finland. Det handlar inte om att slippa bli utbildad eller gå i skolan när det känns obekvämt.

Staten bör vara så liten som möjligt. Det finns klara förebilder i programmet från 1912. Men det var inte fråga om sjukvård eller skola. Kanske kultur. Ingen nattväktarstat dock. LAS bör kanske inte finnas kvar? Sådan detaljnivå har vi inte gått in på, sa Ankersjö. Personligen tyckte han att lagstiftningen borde lättas upp. Arbetsmarknadens parter kunde ta ett större ansvar.

Decentralisering skulle möjliggöra lokal beskattning. Områden med stora rikedomar (Norrland) levererar pengarna till Stockholm. [Skatt på vattenkraft]

Olika socialbidrag och a-kassa? Svaren var oklara.

Reaktionerna har blivit starka. Det var väntat enligt Ankersjö. Vi behöver en värderingsdebatt. Men det har blivit mera än vi trodde. Det är dock bra att det kommer fram att det finns olika uppfattningar i partiet. Omfördelning fanns tydligen inte med i programmet - några byter kök efter fem år medan andra inte kan köpa nya skor till barnen.

Planen för debatten efter programmets presentation har inte följts. Partiledningen uttalar sig trots att man inte skulle det. Ankersjö trodde att det skulle landa bra. Glöden höll på att bli en brasa och då gick partiledningen in. Stämma i slutet av mars. Först då kan vi göra en utvärdering. Ankersjö står dock fortfarande bakom alla förslagen. Vi skrev det spetsigt och ville inte kompromissa i förhand. Då skulle det ha blivit urvattnat.

Hur kan socialliberaler och nyliberaler samsas i samma parti? Det blir problematiskt med dessa etiketter, menade Ankersjö. Skillnaderna kanske inte är så stora.

Varför har Centerpartiet gått tillbaka sedan 1970-talet? Det är otydligheten, menade Ankersjö. I slutändan blir vi tydligare nu trots att våra förslag missförståtts. (Tidigare artikel 11/1)

Pontus Mattsson är inte en lika vass utfrågare som Tomas Ramberg, som nu blivit politisk kommentator på Ekot. Per Ankersjö kunde därför klara sig ganska bra. Men objektivt sett måste han väl som ordförande för idéprogramgruppen på nio personer ha haft ett avgörande ansvar för strategin med programmet och dess utformning.Vi fick inte klarhet i hur han ser på möjligheten att programförslaget slår tillbaka och försvagar partiet.

Debattklimatet i Sverige är fortfarande sådant att allt som kan beskrivas som "nyliberalt" kommer att utsättas för en tillspetsad debatt. Det gäller idag likaväl som för 30 år sedan. När jag själv presenterade en idé om skattefinansierade servicecheckar i början av 1980-talet (bart feb-10) kastade sig kritikerna med massmedias hjälp över denna "tokiga idé" som de beskrev som att den offentliga sektorn utom försvar och rättsväsende skulle läggas ned i den mån folk inte själva hade råd att betala för tjänsterna direkt ur fickan. Idag har en hel del av mina idéer förverkligats på ett traditionellt pragmatiskt sätt (jan-12).

Det är klart att månggifte, avskaffad arvsrätt, fri invandring, avskaffad skolplikt och platt skatt som ingår i en "nyliberal attack" kommer att mötas av överdrifter som är lätta att göra sig lustig över och avfärda som omöjliga utopier. Det måste Ankersjö ha räknat med. Möjligen missbedömde han medias villighet att spela med i motattackerna. Men fenomenet att bilda drev borde inte ha varit obekant. Därför borde gruppen varit försiktigare eller ha haft en "plan B" att ta till om utvecklingen höll på att gå överstyr.

Om man ser till arbetarrörelsens strategi i lanseringen av nya tankar, såsom ekonomisk demokrati och löntagarfonder, har man först producerat ett stort studiematerial och bildat studiegrupper som skulle komma med synpunkter innan det färdiga programmet presenterades. En gång gick det snett. Det var när LO släpptes lös med egna studiegrupper om löntagarfonder som på kort tid utmynnade i det radikaliserade förslaget på LO:s kongress 1976. Partiet fick inte säga sitt och resten av samhället såg sig ställt inför fait accompli med ett förslag som kunde beskrivas som successiv socialisering utan någon konkret nytta.

Nu är Centerpartiet inget LO och framför allt inget 70-talsLO som då sågs som helt tongivande för samhällsutvecklingen. Inte kommer det att bli månggifte eller avskaffad arvsrätt för att ett litet parti som kanske åker ur Riksdagen möjligen ställer sig bakom sådana idéer. Min hypotes är istället att det är inslaget med "fri invandring" som väcker anstöt och kanske rädsla. I dagens läge ser många hur stora flyktinggrupper kommer till Sverige för att gå arbetslösa i 7-10 år och där kommunerna får svårigheter med försörjningen. Men det är inte rumsrent att kritisera denna politik. Därför ger sig denna kritiska opinion på de andra inslagen i idéprogrammet. Att programgruppen kanske främst avsett arbetskraftsinvandring är det ingen som tar notis om.

Det är riskabelt att lansera tankegångar som kan missuppfattas. Därför borde man inte ha lanserat flera olika sådana tankegångar i samma förslag. Nu uppstår en oklarhet om vilket förslag kritikerna egentligen är emot när man kan säga att alltihop måste göras om.

En helt annan kritikpunkt är att Centerpartiets presidium och andra centralt placerade talespersoner gick ut och hade synpunkter i förväg. Det var inte meningen enligt den överenskommelse som tydligen fanns. De vanliga medlemmarna skulle först få säga sitt, var tanken. Visar inte detta att Annie Lööf har ett problem med sin auktoritet och förmåga att leda partiet? Men hur ger hon en reprimand åt sina viceordföranden? Hon är rimligtvis försvagad och borde kanske ställa sin plats till förfogande om inte t ex Anna-Karin Hatt avgår. Ett alternativ kunde vara att Lööf så småningom utnämner en annan minister på IT-posten som straff.

Andra bloggar om: centern, centerpartiet, Per Ankersjö, ideprogram, månggifte, fri invandring, nyliberalism, socialliberalism, Annie Lööf, Anna-Karin Hatt, frihet, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Vilken opinion tänkte Centern tillgodose med idéprogrammet?

Nu ser det ut att bli en illiberal back-lash som resultat av en inkompetent skött lansering av Centerns idéprogram. Lööf deklarerar en betonghård socialliberalism i dagens DN.

Har inte Centern börjat i galen ända när man presenterade ett förslag till idéprogram som inte hade förberetts genom opinionsbildning och idédebatt? En rörelse som vill förändra samhället brukar först peka på ett problem som många människor direkt uppfattar som djupt känt. För att probleminsikten verkligen ska få fart kan den behöva hjälp på vägen genom opinionsbildning.

På sin tid kunde socialisterna peka på att stora grupper var fattiga. Men företagsägarna var rika. Om man tar företagarnas kapital kan man dela ut mycket pengar till de fattiga blev då en slagkraftig idé. Den förutsatte naturligtvis att den stora massan av medborgare var outbildade och oupplysta.

Nästa idé som socialisterna kom med var att ett annat ekonomiskt system med planhushållning skulle öka tillväxten och ge löntagarna högre löner. Dessutom skulle konjunktursvängningarna, som gjorde folk arbetslösa, elimineras.

Ytterligare en idé var att staten skulle inrätta myndigheter som producerade välfärdstjänster finansierade med höjda skatter. Man lockade med pension, sjukförsäkring, sjukvård, elementär utbildning, barntillsyn och äldreomsorg. Det var idéer som fick mer än halva folket att ge sitt stöd.

Men när socialliberalerna fick för sig att inrätta fonder som skulle "bryta den privata maktkoncentrationen" i näringslivet kunde de inte beskriva vilket konkret behov som dessa socialiseringsfonder skulle tillgodose. Socialismen som idé började då gå tillbaka och socialliberalerna försökte hitta andra idéer. Många blev i praktiken konservativa.

Men det fanns idéer om att staten var för rigid och skatterna ett hinder för tillväxten.Ökat medborgarinflytande över välfärdstjänsterna blev en tid en bärande frihetsidé eftersom medborgarna upplevde förmyndarsamhället som ett problem. Däremot var det få som såg ett behov av månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fler invandrare och lägre skatt för bankdirektörer mfl rika.

Centerpartiet, åtminstone en falang i partiet, försöker nu tillgodose behov som den stora massan inte alls ser som behov. Därför blir det debatt - men inte idédebatt utan debatt om politiska misstag och personliga maktambitioner.

Borde inte Centern först ha initierat en idédebatt om behovet av månggifte, arvsrätt och fler invandrare etc? Därefter kunde man ta ställning vilka idéer som förtjänade att få plats i ett idéprogram. Skattefrågan är ett undantag. Debatten har pågått sedan slutet av 1980-talet. Även inom socialdemokratin fanns tankar på att avskaffa den statliga och progressiva skatten helt i 1991-års skattereform. Det hade praktiskt taget resulterat i "platt skatt". Motivet var pragmatiskt. Det gamla skattesystemet var "ruttet och perverst" genom alla avdragsmöjligheter. Men därefter kom 90-talskrisen och intresset försköts bort från behovet att minska progressiviteten.

Idag borde Centern ha drivit problemen med progressiva skatter för tillväxt, förkovran, övertidsarbete, skattefusk, skatteplanering, svårigheter för småföretag, lågproduktivt egenarbete och svartarbete mm. En äkta idédebatt hade också tagit upp filosofiska principer om det förment rättvisa i att beskatta likvärdiga medborgares inkomster med olika höga skattesatser. Istället dyker det upp prominenta centerpartister som talar om "skatt efter förmåga", solidaritet och "rättvisa" (Anna-Karin Hatt resp Kerstin Lundgren | DN).

När partiledaren Annie Lööf idag 11/1-13 på DN-debatt svarar kritikerna finns ingenting av denna idédebatt med i artikeln. Tvärtom dekreterar hon en betonghård socialliberalism:

"Vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla maximala chanser i livet, att utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat."

Denna formulering är direkt antiliberal. Att utjämna "orättvisor" (dvs skillnader i förmåga) som  arv och uppväxt skapat möjliggör starkt progressiva skatter. De som förmår tjäna mer pengar ska "utjämnas" ner mot den nivå som de med minst förmåga kan uppnå efter att de fått "maximalt" stöd från staten/skattebetalarna.

Nu avslöjar sig Centern som ett icke-liberalt parti, ett socialliberalt parti, ett folkrörelseparti som står nära den gamla socialdemokratin. Behöver vi ytterligare ett sådant parti?

Riktigt patetiskt är att resultatet av bemödandena i arbetsgruppen bakom frihetsprogrammet tycks bli en illiberal back-lash. Det hade varit bättre att inte alls komma med något förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, Annie Lööf, idedebatt, nyliberalism, socialliberalism, liberalism, frihet, illiberal, platt skatt, skatter, utjämning, socialism, ideologi, politik på intressant.se

Får man enbart krossa vänstern men inte bilda opinion för liberalismen?

Nycander f på DN anser att näringslivet inte ska opinionsbilda för frihet. Men även motståndet mot löntagarfonderna byggde på frihetsidéer som genom besegrandet av vänstern fick ett uppsving. Om inte annat försköts samhällsdebatten från socialism till frihet.

Förre chefredaktören i Dagens Nyheter, socialliberalen Svante Nycander, har skrivit en debattartikel i DN 7/1-12 där han vänder sig mot näringslivets opinionsbildning för "nyliberala idéer" under rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". En kritikpunkt tycks vara att Timbro genom sin opinionsbildning påverkat "Centerpartiet att skriva ett nyliberalt idéprogram om fri invandring, månggifte och avskaffande av skolplikten."

Historien om näringslivets opinionsbildning är lång. En stor insats gjordes under beteckningen PHM (planhushållningsmotståndet) som vände sig mot arbetarrörelsens radikala efterkrigsprogram. Det ledde till att Socialdemokraterna trängdes tillbaka och Folkpartiet gick framåt. Nycander menar dock att PHM-kampanjens propagandistiska karaktär skulle ha stött bort väljare från FP så att ett regimskifte 1948 rentav förhindrades.

Nästa stora socialiseringsframstöt 1975 i form av löntagarfonderna motarbetades dock effektivt av näringslivet, vilket får godkänt av Nycander. Men valet 1982 förlorades av de borgerliga trots att näringslivet lade stora resurser på upplysningsverksamhet i valrörelsen. Mobiliseringen därefter av närmare 100 000 personer från hela landet i en demonstration 4 oktober 1983 var dock en framgång genom själva manifestationen, som upprepades på liknande sätt flera gånger senare den 4 oktober. Då krossades vänstern.

I valet mellan "fritt näringsliv eller fondsocialism" (bild) valde svenska folket fritt näringsliv. Men bestod detta av en så begränsad sak som att politiker inte skulle tillsätta företagsledningarna? Är inte ett fritt näringsliv något mycket större? Bygger inte denna idé på en ideologi om både ekonomisk och personlig frihet - inte bara politisk frihet som socialliberalismen ideologiskt begränsar sig till? (En pragmatisk acceptans för ekonomisk frihet finns väl också.)

Denna bredare frihetsideologi brukar kallas klassisk liberalism. När tanken föddes på nytt på 1970-talet kallades den nyliberalism. Termen används nu ofta av motståndarna närmast som ett skällsord för strävanden som går ut på att tränga tillbaka vänsteridéer av mindre radikalt slag än att ta över företagen. Man maskerar ett konservativt försvar av det bestående med en etikett som ska verka diskrediterande. Det är ett beprövat knep. Jag försökte själv få gehör för att termen 'löntagarfonder' skulle omges med negativa konnotationer. Men de i näringslivet som ville ha en annan variant av löntagarfonder var emot. Titeln på min skrift 1977 fick inte bli "Fritt näringsliv eller löntagarfonder". Även termen 'Meidnerfonder' tror jag är ett resultat av sådana överväganden.

Socialliberalerna karaktäriserar paradoxalt nog klassisk liberalism som torftig genom att kalla den nyliberalism - som Håkan Boström gör idag 8/1 i en signerad ledare i DN. Han är kritisk till centerpartisternas enkla frihetsivrande på ett i huvudsak principiellt plan. Det kan förvisso väcka anstöt att förorda ett nedrivande av gamla konventionella förbud. Bättre hade varit om en rad frihetsidéer hade kunnat konkretiseras med praktiska förslag. Vart tog medborgarkontona vägen i debatten? Eller privata försäkringar och annan avgiftsfinansiering?

Carl Johan Ljungberg och Ulf Lönnberg skriver i sin replik till Nycander 7/1 att "Timbros mer praktiska ”policy”-projekt inte alltid väckte mest genklang är också klart." Jag tror att de har socialstatsprojektet i åtanke. Det var nog mera konservativt än nyliberalt. Unga personer är troligtvis mera intresserade av Nycanders förkättrade "abstrakta idéer" än av praktiska lösningar. Det borde Nycander kunna inse. Ansvaret för hur en allmän frihetssträvan implementeras i de politiska partierna kan inte läggas på Timbro.

Även om alla liberala idéer inte är praktiskt möjliga att omsätta i verkligheten bidrar de ändå till att förskjuta den politiska idédebatten åt det frihetliga hållet. Det blir mindre utrymme för vänstern att diskutera frihetsinskränkningar. Socialdemokraternas idédebatt blir lika ointressant som Högerpartiets på 1960-talet. Och Vänsterpartiet kan reduceras till en betydelselös sekt på samma sätt som Carl-Henrik Hermansson (vpk) försökte med moderaterna i början av 70-talet. Det kan Nycander beklaga om han tror att det finns intressanta sanningar i dessa grupper som skulle kunna tillföra den moderna idédebatten något väsentligt.

Alla andra, även vänstern innerst inne, inser att socialismen som idé är död och mogen att läggas ned som formellt projekt. Vänsterns idéer har visat sig vara dysfunktionella. De har haft ett tillfälligt uppsving på den tiden utbildningsnivån var låg och väljarna hade uppfattningen att demokratins införande gav arbetarklassen rätten att exploatera bourgeoisien med hjälp av progressiva skatter och generell välfärdspolitik. I den mån inte alla insett att detta är fel har Timbro en stor uppgift att fylla.

Det är inte bara dumheter som fondsocialism som bör krossas. Även socialstatens långtgående antiliberala omfördelningspolitik måste få ifrågasättas. Men det bör inte ske genom att man skjuter sig i foten. Där kan jag hålla med Nycander.

Timbrochefen i DN. Läs även andra bloggares åsikter om Timbro, näringslivet, opinionsbildning, socialism, löntagarfoner, vänstern, SAF, Svenskt Näringsliv, Nycander, ideologi, fondsocialism, phm, politik på intressant.se