Politisk oförmåga ger kris på kris

Det är tragiskt att världens ekonomiska utveckling ser så dyster ut. Jag tycker mig kunna skönja ett mönster. Först begås allvarliga misstag i utformningen av det ramverk ekonomin ska verka inom. Under flera år får obalanser utvecklas regionalt och i skymundan. Till slut utlöser någon händelse - en räntehöjning, en konjunkturnedgång eller ett fallissemang - en ond cirkel där balansen går förlorad.

Vi har sett detta krisförlopp i Sverige på 80-talet, i USA på 00-talet och i Europa på 00-talet. Det tråkiga är att det alltid dyker upp politiker som vill vänta och se istället för att resolut sätta in åtgärder som kan stoppa den onda cirkeln. Om huset börjar brinna verkar det huvudlöst att vänta och se om elden kanske inte blir så farlig. Och de som ser eldsvådan som välförtjänt för att ägaren slarvat med brandskyddet borde åtminstone tänka på att elden kan sprida sig till det egna huset när allt är för sent.

Nu åker jag på semester ett par veckor. Under tiden ska USA komma fram till hur budgetunderskottet på litet längre sikt ska minskas. Det ska visas den 23 november. Mycket av USA:s akuta problem har uppstått genom det politiska bråket kring skuldtaket i somras med påföljd att kreditbetyget sänktes. Detta har i sin tur lett till en allmän psykologisk krisstämning som gjort konsumenterna försiktiga och medfört att företagen avvaktar med investeringar.

Svaga länder som Grekland och Italien har drabbats extra av denna oväntade konjunkturnedgång i stora delar av världen. EMU-området har utan att man riktigt har märkt det byggt upp en obalans i några av länderna ända sedan införandet av euron. Har man en monetär union måste man också ha en kraftfull centralbank som kan vidta kraftfulla åtgärder när man ser att det börjar barka åt skogen på vissa håll inom EMU. Men detta har stoppats av Tyskland. I stället har vi fått en politik av tövan. Detta sölande har förvärrat krisen på ett nu närmast klassiskt sätt. Ett litet struntland som Grekland kommer nu med största sannolikhet att åsamka Europas invånare välfärdsförluster som kan mätas i 100-tals miljarder €. Och detta sker helt i onödan. Om politikerna med Angela Merkel i spetsen istället hade visat ledarskap och handlingskraft hade läget kunnat vara mycket ljusare.

Grekland kommer att gå under som modern välfärdsstat. Frågan är hur det kommer att gå för Italien. Den nya regeringen med Mario Monti har inte kunnat inge så stort förtroende att den långa räntan sjunkit mer än marginellt. Det är farligt att låta räntan stiga med otillräckliga motåtgärder. Nu fortsätter ECB:s försiktiga stödköp under tyska protester och inget avgörande händer. Till slut är volymen obligationsköp så stor att någon hävdar att det är fel metod. Därefter påbörjar Italien vägen till betalningsinställelse och bankkris.

Metoden att genom åtstramningar få budgetbalans kan tyckas vara vad som behövs för de försumliga PIIG:s-länderna. Men oavsett hur illa vi tycker om dessa länders frivola leverne är det inte för att vi känner att det är moraliskt riktigt att sätta strypkoppel på dem som ska avgöra vad som är en riktig ekonomisk politik. Vi måste tänka på konsekvenserna av en åtstramning i en stor del av Europa. Det kommer att förvärra och inte förbättra läget.

Nästa år ska Spanien och Italien omsätta lån motsvarande 5 procent av BNP. Om långivarna ser att allt liv rinner ut ur åtminstone Italien men kanske i viss utsträckning även Spanien kommer refinansieringen att misslyckas. Vi råkar då in i det scenario som jag skrev om 2/9 2011: en europeisk katastrof. Och den beror enbart på politisk oförmåga.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, kris, katastrof, statsbankrutt, konkurs, Italien, Spanien, ränta, skuldkris, statsskuld, åtstramning, stabiliseringspolitik, bankkris, ekonomi, euron, EMU, nationalekonomi, politik på intressant.se

Bankernas avkastningskrav i teori och praktik

Det kan tyckas att 15 procents avkastning är utmanande. Men om vi utgår från Nordea behövs 14 procent för att kunna expandera 4 procent realt vid dagens inflation. Orimlighetsintervallet rör sig om några procentenheter och man bör vara försiktig med ordvalet.

I en debattartikel i Dagens Industri 10/11-11 startade Thomas Franzén, ordförande i Finanskriskommittén, en kritisk diskussion om bankernas avkastningskrav, som han anger till 15-20 procent på eget kapital. I gårdagens DI angriper Tommy Waidelich (S) Nordea och menar att banken har "utmanande vinstkrav". Och i ledaren uppmanar DI företagsledare som Jacob Wallenberg, ordf i Investor, att ta debatten om avkastningskrav.

I gårdagens SvD gör dock Patricia Hedelius en mera avvikande analys och menar att börsbolagens mål är långt uppe i det blå. I listan över mål och utfall har Swedbank, Nordea och SEB alla målet 15 procent på eget kapital. Men de två förstnämnda har bara uppnått detta två år av fyra och SEB tre år av nio. Någon närmare beskrivning av vad avkastningskrav på 15 procent egentligen innebär konkret ger hon dock inte.

Betyder 15 procent att en bank bara kan köpa värdepapper som förväntas avkasta minst 15 procent? Det är naturligtvis en felsyn. Betyder det ens att ägarna får 15 procents avkastning på satsat kapital om det blir 15 procent på bankens egna kapital? Den frågan är komplicerad och kräver en särskild analys.

Det enkla frågan handlar först om hävstångseffekter. Om avkastningen på totalt kapital (t ex 100 re) är exempelvis 5 procent blir den mycket högre på eget kapital om det främmande kapitalet får klart lägre avkastning än 5 procent. Säg att hälften av kapitalet är lånat och får 3 procent - dvs 0,03x0,5x100=1,5 re. Hela avkastningen är 5 re och då får det egna kapitalet 3,5 re. Avkastningen blir då 3,5/50=7 procent.

Om det egna kapitalet är 10 procent får lånekapitalet 0,03x0,9x100=2,7 re och det egna kapitalet får 2,3 re som ger 2,3/10=23 procent. Genom att välja soliditet kan samma totalavkastning ge helt olika avkastning på eget kapital.

Det betyder alltså att banken inte letar efter placeringar som ger mer än 20 procents avkastning. Vad banken måste försöka uppnå är goda utlåningsräntor i respektive segment av utlåningsmarknaden, helst stora andra intäkter som inte kräver kapital, en närmast maximal utlåning inom ramen för kapitaltäckningskraven utan att kreditförlusterna blir kännbara och så låga inlåningsräntor som möjligt inom respektive segment på inlåningsmarknaden.

Denna strävan att optimera verksamheten bör ha ett övergripande riktmärke i form av t ex avkastningen på eget kapital (EK). Detta sätts av krav på utdelning, bolagsskattebetalningar och hur mycket marknaden växer. Ju mer marknaden växer desto mer kapital måste genereras så att sparade vinster/EK kan växa i samma takt.

Marknadens tillväxt borde normalt vara densamma som näringslivets och fastighetsmarknadens tillväxt. Men om det sker ett skift i soliditetskraven för låntagarna kan marknaden tillfälligt avvika från den reala produktionsökningen plus inflation. Här tycks finnas en speciell benägenhet för fastighetsägande att acceptera en högre belåningsgrad som under en period kan generera högre priser och därmed större lån inom ramen för en högre men oförändrad belåningsgrad. Exempel på detta finns i Sverige i slutet av 1980-talet (kontor) och USA i början av 00-talet (småhus).

Om det dessutom finns en skuggbanksektor som inte är ålagd samma kapitaltäckningskrav som de riktiga bankerna kan en farlig utlåningsbubbla drivas upp. Vi hade finansbolag i Sverige och investmentbanker i USA. Mot bakgrund av vad som hände i Sverige i början på 90-talet är det litet märkligt att ett liknande misstag kunde göras i USA drygt 10 år senare. Nationalekonomerna verkar inte vara så intresserade av empiriska erfarenheter.

Dagens debattörer vill ensidigt lasta bankernas avkastningskrav för de obalanser som uppstod i mitten av 00-talet. I Sverige var detta mindre tydligt i början av 90-talet än vad det är nu. Franzén menar att kraven är "orimliga" i någon absolut mening (1 krona idag ska ge 8 kronor om 15 år). Det hade varit intressant att istället få en överslagskalkyl som visar vilken avkastning som är rimlig i relation till den normala tillväxten i Sverige.

Här ska jag grovt göra ett räkneexempel med Nordea som grund. Uppgifterna är från DI:s börstabeller. Direktavkastningen är 4,8 procent och p/e-talet 10 (efter schablonskatt). Av detta följer att ca 48 procent av vinsten delas ut. Då finns 52 procent av vinsten kvar för expansion genom återinvestering. Det är 5,2 procent av börskursen. Om detta är grunden för värdestegringen på börsen kommer den bara att bli 2 procentenheter större än inflationen idag.

Vinsten efter skatt för Nordea 2010 (2,7 mdr €) motsvarade 11 procent av det egna kapitalet (Wp) och är sjunkande 2011. Om vi antar att vinsten efter skatt kunde höjas till 14 procent på eget kapital och att hälften delades ut kommer de sparade vinsterna att kunna medge en expansion med 4 procent realt. Det motsvarar näringslivets långsiktiga expansion. Om inflationen kan sänkas till 2 procent skulle det räcka med 12 procents avkastning.

Så länge vi talar om ett mål på 15 procent* som i praktiken inte uppnås ens hälften av åren kan jag inte se att detta är vare sig orimligt eller utmanande. Det gäller att sikta något högre i teorin än vad som uppnås i praktiken. I dagens läge finns det härutöver också anledning att ta höjd för både ökade kreditförluster och större marginaler till de strängare kapitaltäckningskraven framöver.

Bankerna i världen har inget gott rykte när det gäller att stabilisera den ekonomiska utvecklingen. En del av detta beror på "skuggbankerna" och inte de vanliga bankerna. Men även dessa bör bevakas på olika vägar. Banksektorn borde inte få expandera på ett orimligt sätt. Men det verkar inte vara dagens avkastningskrav som utgör den stora risken. Bedömningsmarginalen rör sig om några få procentenheter. Därför borde kritikerna använda ett mera nyanserat språkbruk än ord som "orimligt" och "utmanande" om teoretiska målsättningar.
___________
*15 procent efter skatt är med 25 procents bolagsskatt 20 procent före skatt

Läs även andra bloggares åsikter om banker, avkastningskrav, finanskrisen, ränta, kredit, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Juholt vill ta bort hela skillnaden i skatt för pensionärerna

Juholt kan tänka sig att höja skatter för att finansiera reformer som ett borttagande av hela skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer. Det antyddes i Ekots lördagsintervju.

Hur ska Håkan Juholt (S) vända katastrofen till en framgång? Så lyder en del av påannonseringen till Ekots lördagsintervju 12/11-11 där Juholt utfrågades av Tomas Ramberg. Bakgrunden är trasslet med hyresersättning för dubbelt boende som medförde att Socialdemokraterna nästan sjönk med 10 procentenheter i några opinionsundersökningar till drygt 25 procent. Det första ämnesområdet handlade om förtroendefrågan.

För ett år sedan kritiserade Juholt Mona Sahlin för det låga förtroendet. Att han nu inte anser detta relevant beror tydligen på att det är så långt kvar till nästa val. Partiledaren måste prövas i val. Är valet ett experiment? Det medgav inte Juholt.

På Twitter spekulerades om Juholt för ett år sedan. Då var Juholts svar att han var alltför yvig och ostrukturerad, har varken kapaciteten politiskt eller socialt.. Men han har aldrig strävat efter uppdraget. Nu förstärker han sitt lag, sade han. Då var jag ensam, nu kan han rekrytera i en omfattning som han inte hade klart för sig för ett år sedan.

Vinstintressen i välfärden - först skolan: Gör som i Norge och Danmark (stiftelser). Skattemedel får inte hamna utomlands. En partiöverskridande överenskommelse behövs. Men han kunde inte ange något underlag som visade att verksamheten skulle vara bättre i Norge och Danmark. Det var tydligen enbart för att uppnå ett känslomässigt mål som vinstutdelning skulle begränsas. Det är direkt olämpligt att riskkapitalbolag ska driva verksamheten. Det finns väl ingen risk där, menade Juholt. Inga bibliotek men utdelad vinst är orimligt.

Varför ska då andra aktiebolag få dela ut vinst eller rentav drivas med vinst? Vinstmaximering hör inte hemma i välfärdssektorn. Skattemedel får inte hamna någon annanstans. Ramberg menade att regeringen också ville stoppa missförhållanden, var finns den ideologiska skillnaden? Jag vill diskutera hur överskotten ska återinvesteras. Det är retoriken, sa Ramberg, men konkret är det alltså fråga om att förbjuda riskkapitalbolag i välfärden.

Bojkotten av TV:s Agenda var nästa ämne. Vi kan gå till TV4 har Juholt sagt. Han menade nu att Reinfeldt försökt bunta ihop S med SD. Det är ingen korrekt bild som SVT försökte ge. Oppositionen håller inte ihop som fyra partier. Varför denna prestigekamp mot SVT? Det är en del av demokratin. Det är viktigt med bilden - vi är inte ett oppositionsblock! Ramberg antydde att det kunde vara taktik att bojkotta TV-debatten. En bild är värd mer än tusen ord, sa Juholt. SD är ett borgerligt parti som stödjer Regeringen i de flesta frågor.

Budgetalternativet: S-debattörer har hävdat att ni bryter mot kongressbeslut - toppstyrning? - förmögenhetsskatt och RUT. Det är detaljer menade Juholt. Vad har du för mandat att överpröva? Partistyrelsen har tagit beslut och RUT ska styras till barnfamiljer och äldre. Kongressbeslut kan modifieras i enstaka fall.

Budgetöverskott: Det ska vara överskott över en konjunkturcykel. Ni föreslår en mer åtstramande politik. Det är för att krisen i Grekland och Italien kan fördjupas. Om det kunde bli underbalansering senare i en kris framgick inte. Vi ska bedöma från fall till fall.

Pensionsbeskattningen: vi hoppas att kunna klara att ta bort skillnaden under mandatperioden. Det kostar 17,5 mdr kr sa Ramberg, mer än hela reformutrymmet. Om man vill har man råd att finansiera. Juholt avvisade inte explicit andra skattehöjningar men tiden räckte tydligen inte för att klargöra hur ekonomin för även andra reformkrav skulle gå ihop.

Som vanligt gick tiden mest åt till att munhuggas om de mera spektakulära frågorna som egentligen inte har särskilt mycket saklig betydelse. Den korta diskussionen om Socialdemokraternas syn på budgetunderskottet i olika konjunkturlägen gav inte någon klarhet. Har S helt kastat sin traditionella uppfattning från 30-talet och Wigforss överbord? Det kanske är så att S tjusas av den österrikiska skolans teorier? Men vi lär inte få veta. Juholt förefaller inte vara en tillräckligt tänkande och stringent person för att kunna ställa olika teorier mot varandra.

Juholt vill agera från fall till fall. Då borde han åtminstone kunna beskriva hur det ekonomiska skeendet skulle utvecklas med olika alternativ. Thomas Östros brukade alltid legitimera sina krav på större åtstramningar och och högre överskott med att annars skulle räntorna dra iväg för Sverige, ev i kombination med fallande kronkurs. Redan detta är för svårt att föreställa sig när det gäller Juholt. Han har inte den kapaciteten.

Nu gjorde Juholt ett medgivande som hade varit intressant att få något mera utvecklat. Han ville ta bort hela skillnaden i beskattningen mellan löntagare och pensionärer. Så vitt jag kunde höra var han inte främmande för att finansiera denna och andra reformer med skattehöjningar. Detta är den stora nyheten. Då borde vi fått veta vilka skatter som kan bli aktuella att höja.

Intrycket totalt blev att Juholt hade ganska rätt i att han är för ostrukturerad och inte har tillräcklig politisk kapacitet. Han är en agitator och debattör - knappast något mer.

Andra bloggar om: Juholt, Socialdemokraterna, Håkan Juholt.skatter.pensionsbeskattning, pensionärsskatt.budgetunderskott, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Italien krossas av psykologiska reaktioner

Italiens kortsiktiga problem borde sakligt sett kunna bemästras enligt statistik från EU. Budgetsaldot exkl räntor ökar till +3 procent 2012. Varken räntebördan eller statsskulden ökar oroväckande. Den akuta krisen måste bero på andra faktorer.

Idag kom EU-kommissionen med sin höstprognos. Från de siffror som där presenteras kan man analysera Italiens situation i relation till de andra krisländerna Grekland, Irland och Portugal. Jag återger siffrorna 2008-2012 för fyra nyckelområden nedan. Dessa är bytesbalansen (skillnad mellan export och import), det primära budgetsaldot (skillnaden mellan skatter mm och offentliga utgifter utom räntor), räntebördan (utgifterna för räntor på statsskulden) och statsskulden.

Alla siffrorna anges i procent av BNP i respektive land. Det kan ibland bli litet lurigt eftersom BNP kan sjunka och då överdrivs associeringen till värdena i absoluta tal. Primärt budgetsaldo + räntebörda = konventionellt budgetsaldo. Värdena är för åren 2008, 2009, 2010, 2011 och 2012.

Bytesbalans i % av BNP

Italien . . . -2,9, -2,0, -3,5, -3,6, -3,0
Grekland -17,9, 14,3, 12,3, -9,9, -7,9
Irland . . . -5,6, -2,9, +o,5, +0,7, +1,5
Portugal -12,6, -10,8, -9,7, -7,6, -5,0

Primärt budgetsaldo % av BNP

Italien . . . +2,5, -0,8, -0,1, +0,9, +3,1
Grekland -4,8, -10,6, -5,0, -2,1, +1,0
Irland . . . -6,0, -12,1, -28,2, -6,7, -4,3
Portugal . -0,6, -7,3, -6,8, -1,6, +0,8

Räntebörda i procent av BNP

Italien . . . 5,2, 4,6, 4,5, 4,9, 5,4
Grekland 5,0, 5,2, 5,7, 6,9, 8,0
Irland . . . 1,4, 2,0, 3,1, 3,6, 4,3
Portugal . 3,0, 2,9, 3,0, 4,2, 5,2

Statsskuld i procent av BNP

Italien . . . 105,8, 115,5, 118,4, 120,5, 120,5
Grekland 113,0, 129,3, 144,9, 162,8, 198,3
Irland . . . 44,3, 65,2, 94,9, 108,1, 117,5
Portugal . 71,6, 83,0, 93,3, 101,6, 111,0

Källa: EC (pdf)

De institutioner som ska placera bankers och pensionssparares kapital måste naturligtvis vara försiktiga även om de placerar i något lands statsobligationer. Tidigare betraktades sådana papper som förstklassiga och någon kapitaltäckningsreserv krävdes inte. Men nu är realistiska hot om partiella betalningsinställelser en reell fara även i Europa. Greklands nedskrivning av lån på 200 mdr € är det första exemplet på att detta hot inte är tomt.

Irland och Portugal var så illa ute att räntorna på deras nyemitterade obligationer gick över 7 procent. Detta anses vara ett grovt tecken på att situationen är långsiktigt ohållbar och att utländsk hjälp behövs i form av nödlån med lägre ränta. Men vad är det som utlöser misstroendet på finansmarknaderna?

För Irlands del är saken kanske enkel. Regeringen gjorde en utfästelse att garantera alla bankers fordringar för att skydda insättarnas pengar. Denna garanti utlöstes på något sätt, vilket ökade budgetunderskottet drastiskt 2010. Övriga indikatorer tydde inte på problem.

Portugal är svårare att förstå. Alla fyra indikatorer visar att Portugal gjorde bättre ifrån sig än Grekland. Men ändå var Portugal moget för utländsk hjälp långt före Grekland. Sannolikt finns det antingen andra indikatorer som har varit oförmånligare för Portugal eller också någon form av utomekonomiska svårigheter som påverkat.

Detta förefaller också gälla Italien. De fyra indikatorerna visar inte att Italien skulle vara oförmöget att hanka sig fram i flera år ytterligare utan utländsk hjälp. Det går rykten att ECB skulle ha slutat att stödköpa italienska obligationer för att sätta press på Silvio Berlusconi. Det skulle i så fall vara ett farligt spel eftersom det kan leda till en räntehöjningsprocess som inte kan vändas nedåt igen. Ett tidigare exempel var för något år sedan då Angela Merkel uttalade att en lösning av krisländernas problem skulle innefatta förluster för privata investerare. Det medförde en räntehöjning för krisländerna som aldrig helt kunde tas tillbaka.

Min slutsats är att det är främst psykologiska faktorer som ligger bakom Italiens akuta problem. Berlusconi är illa tåld och hans agerande inger inte subjektivt förtroende på finansmarknaderna. Hans inrikespolitiska möjligheter att få igenom besparingar anses begränsade. Trots detta förutser EU-kommissionen att Italiens regering ska lyckas åstadkomma en fortgående förbättring av det primära saldot till +0,9 procent av BNP i år och till +3,1 år 2012. Det borde objektivt sett inge förtroende och inte misstro. Varken räntebördan eller statsskulden förutses öka på ett oroande sätt.

Jämför även med min tidigare artikel om Italiens mera långsiktiga framtid 2/11-11. En preliminär slutsats är att dagens agerande mot Italien kan driva ut landet ur eurozonen eller i onödan öka räntebördan till en ohållbar storlek.

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Grekland, Irland, Portugal, bytesbalans, budgetunderskott, räntebörda, statsskuld, statsbankrutt, nedskrivning, Berlusconi, ekonomi, EU, EU-prognos, euron, nationalekonomi, politik på intressant.se

Globala uppvärmningen har stannat av

Den senaste tioårsperioden har temperaturen inte stigit. Beror det på aerosoler från Kina? Eller försvinner värmen ner i haven? Kanske koldioxiden inte har så stor effekt på temperaturökningen som man trott?

Jag följer då och då Roy Spencers månatliga rapportering om den globala temperaturutvecklingen. Nu finns det anledning att studera temperaturkurvan till och med oktober 2011. Det ser ut som om den globala uppvärmningen har stannat av, se nedanstående diagram:

Nollinjen utgör genomsnittet 1981-2010

Trots att koldioxidutsläppen har fortsatt - de har t o m ökat - ser vi inte någon tydlig ökning av temperaturen det senaste decenniet. Teorin om växthusgasernas kraftiga effekter på temperaturökningen, via en återkopplingseffekt genom ökad vattenånga i atmosfären, ser inte ut att stämma.

De som vill propagera för klimathotet försöker komma undan denna svårighet för den antropogena uppvärmningsteorin (AGW) genom olika undanflykter eller ad hoc-hypoteser. Ett exempel visades på Uppsalainitiativets blogg den 6/11-11. Där försöker man göra gällande att de AGW-skeptiska ständigt drar upp korta perioder i temperaturutvecklingen som bevis för en kylande utveckling.

Jag tycker dock att kurvan inte kan tolkas som att det enbart är fråga om en tillfällig stagnation i en långsiktig uppåtgående trend. Vi måste komma ihåg att två av de stora temperatursänkningarna sedan 1980 orsakats av vulkanutbrott, El Chichon 1982 och Pinatubo 1991. Det senaste årtiondet ansluter alltså till en alltmer stagnerande trend i relation till koldioxidutsläppen.

Andra AGW-anhängare har velat förklara stagnationen som orsakad av tillfälliga faktorer. En sådan förklaring är att Kinas snabba produktionsökning har inneburit en snabb utbyggnad av tusentals kolkraftverk. De antas ha dålig rökgasrening så att utsläppen av svaveldioxid har ökat kraftigt sedan sekelskiftet. SO2 omvandlas av atmosfärens fuktighet till svavelsyrlighet som betraktas som en aerosol som reflekterar solljuset.

Det tråkiga med en sådan förklaring är att aerosoler tidigare har ansetts endast ha en långsam inverkan eftersom haven avger värme från tidigare uppvärmning som inte slagit igenom fullt ut flera decennier tidigare. Denna hypotes användes mot ett par forskare 2005 som gjorde gällande att den enorma mängd SO2 som släpptes ut från Pinatubo borde ha medfört en mycket större temperatursänkning om det fanns en påtaglig återkopplingseffekt från vattenånga.

Något bevis för en ökad halt av aerosoler har jag oavsett detta inte sett. Grundtrenden är att halten minskar genom renare utsläpp. AGW-anhängarna har istället lanserat en hypotes om att värmeökningen från koldioxiden nu tillfälligt försvinner ner i världshaven. Detta har Roy Spencer nyligen räknat på. Han visar att klimatmodellerna ger en orimlig uppvärmning av haven som inte stämmer med mätningarna ner till 700 m. Dessutom utnyttjar han modellerna och den kalibrering som Levitus-observationerna medger till att dra slutsatsen att en fördubbling av CO2-halten till år 2100 bara ger en temperaturhöjning med ca 1,3°C istället för 3°C som IPCC har som genomsnitt (eller mer).

Bloggat: C-G Ribbing på TCS.
Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, global uppvärmning, koldioxid, temperatur, klimat, klimatkris, IPCC, miljö, aerosoler, havstemperatur, klimathot, politik på intressant.se

Svårare göra en klassresa?

"Den orättvisa skolan" är en programserie i SR som tycks kasta skulden för betygsskillnaderna mellan socialgrupperna på de inkompetenta lärarna och kommunerna. Att utbildningspolitikens satsning under årtionden på att underlätta klassresor för begåvade nu står vid vägs ände nämns inte.

Sveriges Radio gör nu en storsatsning på olika program som ska handla om "den orättvisa skolan". Det första programmet Kaliber sändes i söndags och påannonseras på SR:s hemsida så här:

"Den svenska skolan har som uppgift att se till att alla elever oavsett social bakgrund ges samma möjligheter att uppnå målen. Med den nya skollagen, som trädde i kraft 1 juli i år, har kraven blivit ännu tydligare: alla elever i Sverige ska nå minst godkänt i alla ämnen. Men allt färre elever klarar det och skolan har blivit sämre på att hjälpa elever som på grund av kön, klass eller etnicitet har det svårare. Trots att Skolinspektionen och tidigare Skolverket har påtalat stora och återkommande brister, struntar många kommuner i att åtgärda kritiken, visar Kalibers granskning. ->Svårare göra en klassresa "

Det centrala är att fler elever inte får godkänt och att skolan blivit sämre på att hjälpa elever med dålig statistisk bakgrund - dvs pojkar, arbetarbarn och utlandsanknutna.

Satsningen har också medfört en debatt om ett liknande problem: hur fungerar Skolverkets statistiska analysverktyg SALSA egentligen? (Akronymen står för Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser.) Enligt DN idag är syftet "att göra goda insatser mer synliga och att sporra till förbättringar – alltså raka motsatsen till att fatalistiskt säga: Ni kan inte bättre." Men DN tror ändå att lärarna påverkas av den statistiska bakgrunden och därför inte gör sitt bästa:

"Elever som möter lärare som inte tror att de ska nå målen trycks ner. Om de inte heller i hemmiljön har någon som tror på deras förmåga att klara av skolan är risken stor att de ger upp."

Därför vill DN ha höga löner för lärare i områden där eleverna har svagt stöd hemifrån: "De bästa åt de svagaste".

Svenska Dagbladet (Johan Ingerö) angriper enbart den bristande ambition som statistiken riskerar att medföra. "Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent." Därför frågar SvD:

"Varför ska egentligen någon förälder skicka sitt barn till en skola där två tredjedelar av eleverna förväntas slås ut? Genom SALSA-modellen reduceras skolan till ett förvaringsutrymme, och utbildning till närvaroplikt."

Mot denna "modell" ställer ledarskribenten "Monroedoktrinen" efter grundaren av FDA-skolan i Harlem, som nu är en av USA:s bästa skolor. Det verkar som om de goda resultaten enbart är ett resultat av den höga ambitionsnivån och varken är en följd av mer resurser eller högre lärarlöner. Enda problemet skulle då vara praktiskt i form av eventuell brist på eldsjälar som Lorraine Monroe. Detta ligger i linje med vad generaldirektören Ann-Marie Begler på skolverket säger i "Kaliber":

"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma. Då har skolan ett uppdrag att kompensera för de här olikheterna."

Det finns tydligen inga begåvningsskillnader av praktisk betydelse mellan olika "socialgrupper" (Wp) enligt Begler. Det har nu blivit en politiskt korrekt uppfattning. Men under perioden 1962-1995 tillämpades relativa betyg (Wp) som utgick från att 31 procent av eleverna skulle få betyget 1 eller 2 (åtminstone i några ämnen) vilket verkar nästan motsvara de 25 procent som idag inte får godkänt i alla ämnen.

Skulle man kunna rädda Beglers och Ingerös ståndpunkt genom att hävda, att även på 1960-talet förekom sådana sociala handikapp, att den tidens också oambitiösa skola inte kunde förmå alla elever att få minst en 3:a i betyg på en femgradig skala? Det verkar långsökt och är ohistoriskt. Synsättet var det motsatta. Fördelningen av de olika betygen skulle avspegla en "klockformad" fördelning av begåvningsresurserna enligt andelarna 7, 24, 38, 24, 7 procent av eleverna.


Den tidens utbildningspolitik gick ut på att tömma det lager av outnyttjade begåvningar som fanns inom det som kallades socialgrupp III. De begåvade barnen till föräldrar i t ex gruppen "ej facklärda arbetare" skulle ges nya ekonomiska möjligheter att gå vidare till högre studier och en yrkeskarriär inom socialgrupp II. Denna möjlighet till en klassresa förespeglas av valaffischen t h med ett cykelbud som möter en grupp studenter. Även om man var fattig skulle den begåvade kunna bli akademiker.

Om Beglers tes om lika begåvningsnivå inom socialgrupperna skulle stämma måste socialgrupp III ha haft en mycket högre begåvningsnivå för 50 år sedan än II och I. Det nya utbildningssystemet och studiemedlens införande tömde ju lagret av "fattiga begåvningar" i gupp III. Verkar det troligt?

Det verkar vara mer sannolikt att när man öppnade möjligheter till klassresor försvann en hel del av begåvningarna från arbetarklassen. Det var det som socialdemokratiska debattörer anade redan på 70-talet och kallade "hotet mot arbetarrörelsen". Om detta stämmer kan man inte förvänta annat än att betygsnivåerna generellt är lägre i skolor med stor andel föräldrar med lägre utbildning. Enligt SCB får föräldrar med högre utbildning barn med 42 procent högre betyg än barn till föräldrar med lägre utbildning (bart nov-09).

Både traditionell skolpolitik, med idéer om relativa betyg, och en stor del av dagens praktiska lärararbete tycks vara inriktade på att det finns fundamentala faktorer bakom betygsskillnaderna. Men det lämnar inte socialliberalerna någon ro. De vill ana mera osynliga skrankor och mekanismer som missgynnar dem som borde ha högre betyg (ett smygande klassamhälle?). Därför antyder DN, Begler och Ingerö att de flesta lärare gör ett dåligt jobb när de inte lyckas kompensera för de föregivna nackdelar, som de svagpresterande anses lida av.

DN tar seriöst på sin tro och förordar att mer skattepengar satsas på att rekrytera de bästa lärarna till lågbetygsskolorna. Begler på skolverket hotar med skollagen. Ingerö på SvD önsketänker om "Monroes framgångskultur".

Alla tycks vara överens om att skolan är orättvis och att det främst måste bero på de inkompetenta lärarna och möjligen på viss resursbrist. Men kan någon hänvisa till en undersökning som visar att det blivit svårare att göra en klassresa? Finns det en stor andel begåvade elever som inte kan gå vidare för att de får orättvist dålig undervisning och därmed låga betyg?

Eller är det så att de välmenande kommentatorerna istället kommer att "göra ont värre" om de får igenom sitt program "du kan bara du vill"? Fem experter i barnmedicin vid utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus skrev i SvD 22/1 2011 en artikel som varnade för att en betydande del av de 14 procent av eleverna med en IQ mellan 70 och 85 riskerade att slås ut genom satsningen på de teoretiska målen i skolan (bart). Andra har varnat för ökande självmordsfrekvens (bart juni 2010).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, betyg, betygsskillnad, orättvis skola, klassamhälle, SALSA, jämlikhet, IQ, intelligens, klassresor, utjämning, meritokrati, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Varför behålla euron i Grekland?

Det blir dyrt att lämna euron. Stora nedskärningar väntar. Bankrusningar kostar 60 mdr €. Exporten innehåller mycket import. Turisterna blir skrämda av sociala oron. EU:s subventioner kan dras in.

Idag 7/11-11 intervjuas Arthur van Slooten, strateg på franska storbanken Société Générale, i DI om Greklands framtid i eurozonen. Han framför ett antal argument mot att Grekland skulle lämna euron och menar att det då finns en risk för ett fall i BNP med 25 procent. Det blir för dyrt för Grekland. Någon risk för ökad inflation - närmast hyperinflation - som svenska ekonomer varnat för, nämner han inte (bart 3/10).

Det första argumentet är att Grekland har ett budgetunderskott. van Slooten säger:

"Om landet går ur euron måste de skära ner det omedelbart den hårda vägen. Det betyder att regeringen inte har några pengar att betala ut. Istället kommer den att utfärda ett slags skuldsedlar som blir den nya drachmern och inte särskilt accepterad."

Någon förklaring till att det inte istället blir den nya sedelpressen som trycker drachmer som finansierar statsutgifterna ger han inte. Istället pekar van Slooten på den "politiska ilskan" från andra EU-länder som skulle medföra att Grekland riskerar att förlora stödet från EU:s strukturfonder och den gemensamma jordbrukspolitiken, Cap, vilket skulle leda till en förlust på 5-8 procent av BNP. Detta gäller för en "oordnad betalningsinställelse" - alltså inte ett väl förberett utträde.

"Det skulle också minska alla incitament investera i landet" och det skulle ta tid att återfå förtroendet.

Den sociala oron skulle fortsätta menar van Slooten. Det leder till förlorad produktion och till att turister tvekar att resa till landet.

Det grekiska banksystemet riskerar att kollapsa eftersom folk skulle rusa till bankerna för att ta ut pengar. "Vi uppskattar att det skulle behövas runt 60 miljarder euro för detta." Här gäller det bankstöd över natten, enligt van Slooten. Övriga länder skulle tydligen få ställa upp med detta stöd för att hindra "spridningseffekter i finanssektorn".

Argumentet att ett euroutträde skulle gynna ekonomin genom att underlätta att sälja grekiska varor och locka turister är ohållbart enligt Société Générale. Stödet för detta motargument är att grekiska varor har ett stort importinnehåll och att ett utträde skulle ifrågasätta ett fortsatt medlemskap i EU. Det skulle i sin tur leda till höjda tullavgifter och behov av omförhandling av handelsavtal.

Jag får intrycket att Arthur van Slooten har negativa förutfattade meningar om ett euroutträde. Argumentationen verkar ganska tunn och bitvis långsökt. Varför skulle BNP sjunka 25 procent? (Intervjuare Mattias Mauritzon)

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, skuldkris, euron, EMU, Europa, EU, euroutträde, euroexit, inflation, drachmer, nationalekonomi, budgetunderskott, ekonomi, politik på intressant.se

Skulle Europa ha haft skuldkris utan euron?

Det finns knappast fog för att avfärda europrojektet som en väsentligt bidragande faktor bakom dagens skuldkris och det aktuella kaoset i Grekland.

I DN idag 6/11-11 skriver Peter Wolodarski en söndagskrönika med rubriken "Vårt ständiga behov av syndabockar" där han vill hävda att dagens europeiska kris varit väl så allvarlig utan euron:

"Det är för enkelt att ge ett enskilt land eller en gemensam valuta skulden för den dramatiska kris som Europa nu genomlever. Och vi kan vara säkra på att vår del av världen hade gått igenom en mycket allvarlig chock även utan euron och intern grekisk oreda."

Ett centralt argument för detta är att Sverige råkade ut för en mycket allvarlig kris i början av 90-talet utan att man kan skylla på någon svensk mentalitet eller speciell inkompetens hos den borgerliga Bildt-regeringen.

Men är det inte i själva verket så att det finns stora likheter mellan Sveriges 90-talskris och den europeiska skuldkrisen idag? Ekonomerna borde dessutom ha kunnat dra lärdom av Sveriges kris för att förstå riskerna med ett upprepande i större skala.

I Sverige infördes på 80-talet en avreglering av kredit- och valutamarknaderna. Det ledde till att det fanns förutsättningar för överdrifter och obalanser om man inte såg upp. Bankerna såg chansen att låna ut mer pengar, hushållen att dra ner sparandet för att kompensera den dåliga inkomstutvecklingen efter skatt och inflation och företagen att spekulera i kommersiella lokaler. Budgetunderskottet kunde finansieras utomlands genom "valutalånenormen" som innebar att företagen lånade utomlands och sedan lånade ut till staten med vinst. Växelkursen var fast och räntan alltför låg. Men den kunde inte höjas eftersom detta skulle ha apprecierat växelkursen och försämrat konkurrenskraften.

I eurozonen infördes en gemensam valuta och ränta och i dagens krisländer var den länge alltför låg vilket ledde till minskat hushållssparande. Nästan alla länder försämrade det primära budgetsaldot (här ingår inte räntor; pdf, tab 37) och även stora EU-länder lånade för mycket (över gränsen 3 procent av BNP). Grekiska hushåll drog ner sin sparkvot från 9,1 till -0,3 procent mellan perioderna 97-01 och 02-06 (tab 43). Italien och Grekland passade på att försämra sin konkurrenskraft på samma sätt som tidigare men nu finns ingen valuta att devalvera för att rätta till obalansen.

Skulle Grekland eller Italien falla skulle sannolikt en rad banker i Europa få stora svårigheter och om de kunde överleva skulle de ändå sluta att låna ut pengar med konkurser och arbetslöshet som följd. Det var precis vad som hände i Sverige när 50 000 företag gick i konkurs genom bankkrisen i början av 90-talet. Alltför sent lyckades politikerna hjälpa bankerna så att krisen inte blev fullständigt katastrofal. Nu sätter de europeiska politikerna sitt hopp till räddningsfonden EFSF som helst ska bidra till att det inte blir statsbankrutt men som kanske i andra hand kan användas för att rädda bankerna. Pengarna räcker dock knappast om Italien måste skriva ned skulderna med 20 procent.

Sverige kunde så småningom komma ur sin skuldkris genom att överge valutasamarbetet och låta kronan falla. Men det valutasamarbete som krisländerna drabbats av, eller åtminstone begränsas av, kan inte överges. Därför är själva valutasystemet en av orsakerna till att skuldkrisen uppstått. Dessutom har länder som ser att de inte klarar den extra belastning, som finanskrisen 2008 har inneburit, inte längre några motmedel att ta till.

Dessa krisländer är istället hänvisade till improviserade hjälpaktioner från övriga euroländer, som kivar inbördes eller som styrs av bångstyriga väljargrupper med fixa idéer. Det medför att ledarskapet blir extremt kraftlöst och vilset när istället resoluta och välplanerade räddningsaktioner på ett tidigt stadium hade behövts. Ett exempel är den grekiska räntan, som fick stiga från 4-5 procent årsskiftet 2009/10 till 12 procent ett år senare utan att ett tillräckligt kraftfullt hjälpprogram introducerades. Nu är räntan ca 25 procent och Grekland i kaos såväl ekonomiskt, politiskt och civilt.

Drömmen om ett federalt Europa, som skulle kunna genomföras inte demokratiskt utan genom nödtvång vid en kommande kris, har drivits till sin spets. Så här sade Romano Prodi, EU Commission President enligt Financial Times, 4 December 2001:

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."

Men det svaga ledarskapet räcker inte heller till för att kuppa igenom överstatliga tvångsåtgärder. Dessa skulle i praktiken innebära att starka euroländer (läs Tyskland) permanent fick subventionera de svaga och misskötsamma. Ett sådant EU vill stora grupper inte ha. Det är därför inte alldeles enkelt att avfärda euron som en fatal faktor bakom dagens europeiska skuldkris och det pågående kaoset i Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, EMU, euron, Grekland, skuldkris, kaos, federalt Europa, Papandreou, Prodi, nationalekonomi, devalvering, ekonomi, politik på intressant.se

Om Grekland stannar kvar i euron...

Kan Grekland hanka sig fram med euron och hjälp från räddningsfonder? Då måste minst 10 procent av den offentliga sektorn kapas. Skatterna kanske kan höjas. Men ökad arbetslöshet försämrar budgetsaldot så det kanske inte blir någon lösning.

Det verkar inte bli någon folkomröstning i Grekland om räddningspaketet från 27/10-11 som innebar en viss skuldnedskrivning, offentliga åtstramningar och stöd till fortsatt låntagning (DN). Det är en första förutsättning för att behålla euron för Grekland. Men hur kommer Grekland att klara sig? Hur stora åtstramningar behövs?

I en kortsiktig analys kan man ta fasta på räntebördan i procent av BNP. Den förutsågs av EU-kommissionen före sommaren bli 6,7 procent 2011. Någon prognos för räntesatsen på nya, långa lån gjorde man inte. Men den var 9,1 procent 2010 mot 4,1 procent för fem år sedan, 2006. Idag måste Grekland betala 25 procent, vilket i praktiken betyder att landet är beroende av välvilliga utländska räddningsinsatser. När Grekland ska omsätta lånen i sin nu otillständigt stora statsskuld på ca 352 mdr € (157 % av BNP eller kanske mera) måste alltså räddningsinstanserna (tex EFSF) ge lån till mera normala villkor. EFSF har tidigare gett lån till Irland och Portugal med knappt 6 procents ränta.

En mera exakt analys av Greklands utsikter skulle behöva gå in på vilka lån som förfaller de närmaste åren och vilken ränta de haft. Uppgifter från Der Spiegel (via Englund) visar på ett förfall med 33,7 mdr € 2012 och 30,7 mdr 2013:


Det är inte riktigt 10 procent av skulden men skulden var naturligtvis avsevärt mindre då lånen togs. Alla lån är inte heller på 10 år vilket gör situationen mer oklar men sannolikt allvarligare. Men eftersom det är fråga om äldre lån är de placerade hos utländska långivare eller inom Grekland och därför föremål för nedskrivning med 50 procent. Frågan är dock huruvida vi kan betrakta de inhemska lånens nedskrivning som en verklig lättnad. Om vi antar att hälften av lånen som förfaller de närmaste åren är inhemska tyder siffrorna på att ca 16 mdr € måste lånas upp från EFSF eller efterträdaren ESM. Så småningom stiger beloppen och under en mellanperiod kommer räntebelastningen att öka genom att räntan varit nere i 3,6 procent på de förfallande lånen.

Enligt Giorgos Papandreou kommer Grekland 2012 att uppnå ett primärt budgetsaldo på närmare noll - dvs när inte räntebördan är inräknad. Det betyder att budgetunderskottet kommer att motsvaras av räntebördan. Den spåddes bli 6,7 procent av BNP 2011. Vad blir den 2012?

Först slipper Grekland betala ränta på åtminstone 57 mdr € av de 100 mdr som nedskrivningen omfattade (Papademos' siffra). Om skulden är 352 mdr € sjunker den med 16 procent och likaså räntebördan på 15 mdr €. Det blir en lättnad av bördan med 2,4 mdr € eller 1,1 procent av BNP (jfr blartikel 30/10). Dessutom kunde det tänkas att räntan på de gamla lånen var högre än på de nya. Men tio år tidigare var räntan 4,3-5,1 procent. Om EFSF inte ger bättre ränta till Grekland än till Portugal kommer räntebördan att öka något 2012 på grund av detta.

Min slutsats blir att räntebördan fortfarande är mer än 5,5 procent av BNP 2012. Om vi också skulle inkludera de inhemska lånens nedskrivning minskar räntebördan med ytterligare 0,8 procent av BNP. För att få balans i budgeten så att räntebördan inte ökar måste alltså statsbudgeten kameralt sett skäras ned med motsvarande 4,8-5,6 procent av BNP. Det rör sig om storleksordningen 10 procent av den offentliga sektorn.

En del av denna förbättring av budgetsaldot kanske går att åstadkomma med en skattehöjning. Men skatteuppbörden är ineffektiv. Dessutom tillkommer de dynamiska effekterna av nedskärningar och skattehöjningar. Medborgarnas inkomster minskar och arbetslösheten stiger. Det försämrar statens budgetsaldo så att en ännu större nedskärning behövs osv.

Att inte lämna euron och försöka överleva med svångremspolitik och låneutbyten med hjälp av EFSF är uppenbarligen en osäker väg. Och något långsiktigt hopp innehåller denna metod inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euron, åtstramning, svångremspolitik, statsskuld, räntebörda, skuldkris, EU, räddningsfond, EFSF, nationalekonomi, Papandreou, folkomröstning, ekonomi, politik på intressant.se

Italien borde lämna euron

Den stigande räntan för Italien fordrar att exporten kan börja öka kraftigt. Det är inte möjligt med dagens dåliga konkurrenskraft som cementeras av eurosamarbetet. Statsskulden på 2 bnr € kanske bara kan fås att gå runt i tre år med hjälp av räddningsfonden EFSF.

Italien är nästa land som inte kommer att kunna betala räntorna på sina utlandslån. Det beror dels på Italiens ganska dåliga ekonomiska utveckling de senaste tio åren och dels på att fordringsägarna befarar att deras lån ska skrivas ned under hot från EU-politikerna. BNP är ca 1 648 mdr € 2011 - dvs 7,4 gånger större än Greklands.

Sedan Italien gick med i EMU har konkurrenskraften utvecklats nästan lika dåligt som i Grekland (bart 17/10-11). Perioden 2002-11 ökade lönekostnaderna i € med 7,9 procent mot Greklands 8,1 i förhållande till övriga industriländerns ökning. BNP-ökningen per capita var 2 procent före införandet av euron (pdf, s 205). Därefter har det inte varit just någon ökning. BNP/c föll 5,8 procent 2009 mot 2,4 för Grekland som också hade en avsevärt bättre utveckling under 00-talet.

Det förefaller som om Italien bedrivit en mycket mer åtstramande politik än Grekland efter euroinförandet. Bytesbalansunderskottet höll sig på några procent av BNP fram till finanskrisen då det ökade till 3-4 procent. Perioden 1996-2000 var det överskott med i medeltal 1,8 procent.

Italien har idag en statsskuld på 1 982 mdr € (progn f -11). Den motsvarar 120 procent av BNP. Men andelen har inte stigit särskilt mycket. Italien är avvikande mot andra länder på denna punkt. Redan i mitten av 90-talet var statsskulden i samma storleksordning. År 1995 motsvarade den 121,5 procent av BNP. Då var ränteläget högre och räntebördan så hög som 11,6 procent av BNP (i Sverige 5,4 %). Nu har räntebördan varit 5 procent under 00-talet och sjunkit något. I år är prognosen (i maj) 4,8 procent av BNP som ska betalas i räntor 2011.

Reallönerna har ökat med obetydliga knappt 0,6 procent per år efter eurons införande. Men det är ändå en förbättring i relation till årtiondet före då reallönerna stod stilla. Någon grund i högre arbetsproduktivitet finns dock inte. Den föll från 1,6 procent årligen 1991-2000 till strax under 0 årligen 2001-2010.

Eftersom de nominella löneökningarna inte dragit iväg efter eurointrädet har Italien på ytan tagit mer allvarligt på medlemskapet än Grekland. Men den lilla upplättning av politiken som skedde efter inträdet tycks ha varit tillräcklig för att långsamt leda till finansiell ruin i dagens turbulenta värld. De välståndsbildande krafterna har inte fått någon stimulans av euron. Tvärtom har det under ytan skett en obstruktion mot politiken i form av sänkt produktivitet. Detta har försämrat konkurrenskraften och medfört långsamt större underskott i utrikeshandeln.

På 90-talet kunde Italien hantera en lika stor statsskuld som idag och en 2,5 gånger större räntebörda. Det går inte nu. Långräntan låg på drygt 4 procent under 00-talet. Ännu förra året låg den på 4,0 procent. Men sedan har den stigit. Räntan för en 10-årig statsobligation låg för en vecka sedan något under 6 procent på andrahandsmarknaden. Igår var den uppe i 6,3 procent trots att ECB stödköpte italienska obligationer. Detta sätter igång en självgenererande process som leder till avgrunden.

Långivarna i form av finansinstitut som förvaltar småspararnas och blivande pensionärers ihopsamlade pengar kan som en trolig utveckling se en allt större räntebörda byggas upp för Italien. Berlusconi har fått order om att skära ner statsutgifterna för att räntebördan inte ska resultera i större upplåning. Men eftersom den offentliga sektorns andel legat konstant i många år är det väletablerade förmåner som måste tas bort. Det väcker opposition och har framför allt ingen välgörande effekt på arbetsproduktiviteten i den för utländsk konkurrens utsatta sektorn. Den skulle behöva lönekostnadsminskningar.

Eftersom långivarna inte kan se en exportboom som genererar skatteintäkter för att täcka räntebetalningarna måste de tro att Italien snart använder sig av prejudikatet från Grekland och begär att statsskulden skrivs ned. Siffran 10 procent nämndes 20 oktober (bloggart). Jag har dock svårt att se vad vitsen med en så liten nedskrivning i sig skulle vara. Det skulle minska räntebördan med 0,5 procent av BNP, varav merparten är placerad i Italien. Men 200 mdr € i efterskänkta skulder låter redan det väldigt mycket.

Faran är att det finansiella systemet i Europa och Italien inte ens kan svälja 200 mdr € utöver de 100 mdr € som Greklands delkonkurs orsakade. Följden kan då bli en kreditkontraktion med uppsagda lån och konkurser med arbetslöshet och produktionsminskning som följd. Då minskar skatteintäkterna och Italien (staten) har ännu mindre pengar till räntebetalningar. Snart kommer krav på större nedskrivningar osv.

Den radikala lösningen på problemen för Italien (och Grekland) är att lämna euron. Då kan konkurrenskraften förbättras och Italien skulle kanske inte ens behöva skriva om utlandsskulderna om man kan se att produktionen kommer att öka ordentligt.

Alternativet är att övriga euroländer garanterar Italiens lån så att fordringsägarna inte ska begära allt högre ränta. Det grova sättet att göra detta är att EFSF köper upp Italiens statsskuld på 1,98 biljoner € vid varje tillfälle obligationer är till salu. Men detta är ogörligt eftersom EFSF endast disponerar 1 bn €.

Går det då inte att använda faciliteten EFSF:s pengar mer successivt? Faciliteten kunde tänkas garantera ett tillräckligt högt pris för Italiens obligationer varje gång ett förfallande lån måste omsättas i ett nytt. Riktmärket skulle vara en kurs som ger bortåt 4,55 procents lägre ränta än idag - dvs den tyska räntan. Om vi antar att Italiens statsskuld omsätts vart sjätte år kommer facilitetens biljon att räcka i tre år. Då finns halva statsskulden hos EFSF.

Det skulle behövas en mera sofistikerad lösning eftersom alla pengar inte kan satsas på Italien och risken är stor att problemen inte ens är lösta på tre år. Vi kan tänka oss att EFSF beviljar Italien en i stort sett definitiv subvention av "överräntan" på nya statsobligationer sålda till marknaden. Antag att denna subvention motsvarar 4 procents lägre ränta. På hela skulden blir 4 procent 80 mdr €. Det beloppet uppnås enligt omsättningsantagandet ovan efter 6 år. Därefter måste 80 mdr € betalas varje år. En biljon räcker då 11,5 år ytterligare. Det ger 17,5 års respit.

Kanske kan subventionen göras mindre eftersom andra aktörer kan ta intryck och nöja sig med lägre ränta. Då skulle pengarna räcka längre eller kunna användas till flera krisländer. Denna modell tror jag dock inte är förenlig med EFSF:s statuter. Man får lämna lån till förmånliga villkor men inte ge direkta subventioner.

Vi kan slutligen tänka oss att EFSF försöker med stödköp av italienska obligationer i hopp om att de genom strategiska insatser kan få räntorna att bli lägre. Det är en osäker metod men skulle naturligtvis kunna användas under lång tid. Faran är dock att utbrott av misstroende leder till räntetoppar och självförstärkande ränteoro.

Eftersom det inte finns någon fördragsmässig möjlighet att lämna euron borde förutsättningarna för hur detta ända ska klaras utredas närmare. EU:s räddningsinstitutioner räcker endast till att ge en respit på några år. Det är inte tillräckligt för att krisländerna ska kunna vända sin reala ekonomiska utveckling - i synnerhet inte när världsekonomin går in i en nedgångsfas.

Mer om Italien bart)

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Grekland, räntebörda, ränta, statsskuld, skuldkris, EU, euron, EFSF, nationalekonomi, statsbankrutt, ekonomi, politik på intressant.se

Stor vänsterdemonstration mot G20 i Nice idag

Vänstern demonstrerar mot G20-mötet i Cannes som ska diskutera Tobinskatt och bankregleringar samt kanske hur man ska kunna rädda krisande euroländer från bankrutt. Vad är syftet?

Effektiva avspärrningar i Cannes hindrar vänstern från att komma i närheten av G20-mötet på torsdag och fredag. Dessutom har fransmännen satt in 12 000 poliser för att bevaka toppmötet, rapporterar Niece-matin. Avspärrningarna i två zoner med olika rigorös bevakning framgår nedan:


Vänstern har valt att demonstrera mot G20-mötet i östra delen av Nice istället. Den ska pågå klockan 15-18 och väntas samla 7 000-10 000 deltagare. 2 500 poliser och gendarmer sätts in samt 380 lokala polismän. Frankrike har dessutom skärpt gränskontrollen mot Italien sedan en vecka för att hindra verkliga extremister från att komma in. Man har satt in "hela paketet". Allt tyder på att vänstern inte ska lyckas med några våldsamheter. Men så har sagts många gånger tidigare.

En ny demonstration planeras till på onsdag i Cap-d'Ail - en liten ort strax sydväst om Monaco på vägen till Nice. Cannes ligger sedan ännu längre västerut på andra sidan om Nice med Antibes emellan. Organisationen Attac planerar en "falsk presskonferens" på gatan med Nicolas Sarkozy den 3 november (han anländer 2/11). Däremellan ska ett antal "överraskande och symboliska" aktioner iscensättas. Den 4 november planeras en slutaktion mot toppmötet.

Mycket av demonstrationseffekterna går sannolikt förlorade genom att de sker på platser som inte är knutna till Cannes och toppmötet. Därför borde man räkna med med någon oväntad aktion nära Cannes eller möjligen på någon annan känd plats. Om det inte blir bråk kommer vi knappast att höra av någon opposition från antiglobalisterna.

Som alltid kan man fråga sig vad vänstern vill med demonstrationerna. Nu har man delar av EU med sig med Angela Merkel i spetsen som vill införa en Tobinskatt och genomföra mer rigorösa kontroller av bankerna samt diskutera Basel III-reglerna för övriga länder. Programmet framgår här. EU:s intentioner inför G20-mötet framgår av ett brev från Herman Van Rumpuy och José Barroso den 7 okt till övriga deltagarländer inför det förberedande mötet 23/10 (svensk översättning, pdf). Man förstår att det är svårt att komma fram till något konkret när allting är så allmänt hållet i brevet.

Men toppmötet har verkligen prominenta deltagare som naturligtvis drar till sig demonstranter och kanske också terrorister. Zuma från SA, Merkel, Al-Soud från Saudi, Cristina Kirchner (Arg), Julia Gillard (Austr), Dilma Rousseff (Br), Stephen Harper (Kan), Hu Jintao, Myung-Bak (SKor), Obama, Sarkozy, Singh (Ind), Yodhoyono (Indon), Berlusconi, Noda (Jap), Calderón (Mex), Cameron, Medvedev, Erdogan, samt Barroso och Rumpuy.

När nu Merkel vinner allt större framgång i sina strävanden att inte förse EU:s räddningsinstitutioner med vare sig likviditet från ECB eller utfästelser från Tyskland om "obegränsade" bidrag (gränsen är 210 mdr €) sätter man hoppet till Kina. Hu Jintao kan bli en huvudperson på mötet tror DN i en osignerad nyhetsartikel. En kinesisk grundplåt i en utlåningsinstitution kan tillsammans med EFSF hålla räntorna nere för flera krisande euroländer samtidigt. Det är viktigt i dagens situation när OECD kom med en dyster prognos (DN)

Läs även andra bloggares åsikter om G20, Cannes, Nice, vänstern, kapitalism, Occupy Wall Street, Sarkozy, toppmöte, demonstrationer, kravaller, upplopp, Tobinskatt, euron, EU, ekonomi, politik på intressant.se