Svårt att öka relativ lycka

Nu har det kommit ny forskning kring det paradoxala förhållandet att ökat välstånd bara har små effekter på den subjektiva lyckoupplevelsen. Institutet för Näringslivsforskning (IFU, tidigare IUI) lät Betsey Stevenson presentera forskningsresultat som visar att den s k Easterlin-paradoxen beror på en feltolkning. Detta poängteras av Per Gudmunson på SvD:s ledarsida. Refereat i DN av Johan Schück och i Ekot i P1.

Jag tycker dock det verkar som om Stevenson har använt sig av andra metoder som fångar in effekterna av ökat välstånd bättre än tidigare undersökningar. Dessa visar som bekant att sambandet mellan pengar och lycka är starkt vid låga inkomster för att därefter plana ut. Men även då är korrelationen mellan BNP per capita och genomsnittlig livstillfredsställelse ändå ca 0,35 (Argayle 2001).

Som jag utvecklat tidigare är lycka i subjektiv mening mycket påverkad av en relativ effekt. Efter att de svåraste materiella bristerna har övervunnits är det många som bara känner sig lyckligare om de tjänar mer än andra. Med inkomstutjämning blir denna del mindre och kan uppväga en stor del av de begränsade effekter som konventionellt har kunnat mätas från absoluta inkomstförbättreingar. Detta kan enligt min uppfattning förklara varför ökat välstånd och inkomster samt en utbyggnad av den offentliga välfärden inte får några stora effekter på den subjektiva lyckan.

Att ökad omfördelning skulle bli den moraliska slutsatsen är inte heller säkert eftersom man redan inom ramen för lyckoforskningen kan konstatera att minskade inkomster är starkt lyckominskande. Den moderna lyckoforskningen kan inte bedömas förrän man kan analysera vilka moralisk pretentioner den vill hålla fram. Men forskarna är i allmänhet försiktiga på detta område.

Andra bloggar om: lycka, lyckoforskning, omfördelning, utjämning, moral, samhälle, politik, välstånd på intressant.se

Är SF en form av liberal etatism?

Science fiction (SF) är en genre som inte är riktigt accepterad av kulturetablissemanget. Men både TV-serier och litteraturen innehåller utopistiska strömningar som skulle passa för kulturpersoner att analysera i termer av etatism och eskapism. Någon riktigt liberal SF i form av diktaturens avskaffande och införandet av rättigheter har jag dock inte sett.

Nyss hemkommen från London hörde jag ett radioprogram (Tendens) om SF-fenomenet i kulturen och sk "liberal rymdopera". Det är något som jag inte följt särskilt ingående. Det som var frapperande var att Star Trek-serien gett upphov till en sorts utopistisk eskapism även i Sverige med särskilda sammankomster (Trekkdagar) för intresserade. I radioprogrammet beskrev ordföranden i Stockholm Trekkers Peter Söderlund denna SF-värld som något av ett idealsamhälle där det inte förkom pengar, alla var som en stor familj och var och en uppskattades efter kompetens osv.

Det lilla jag sett av Star Trek gör mig fundersam. Vad vi ser är en framtida militär organisation vars högsta operativa ledning ställs inför olika problem av karaktären utmaningar mot hela kollektivet. Det är för det första ägnat att uppåda enighet och skyla över interna intressemotsättningar. Men för det andra måste en slagkraftig operativ organisation alltid sörja för medlemmarnas mera triviala behov (logement och marketenteri) för att kanalisera deras energi på den egentliga uppgiften. Vi ser alltså inte hur ett framtida samhälle skulle vara organiserat.

Det talades om både socialdemokratisk, marxistisk och liberal SF. Någon nämnde ett exempel där samhället skulle varit marxistiskt organiserat, men någon närmare beskrivning gavs inte. Sådan blir lätt tråkig. En berömd, politisk bok som räknas till SF-genren är En återblick av Edward Bellamy, som bygger på hur en person från 1887 upplever samhället år 2000. Där beskrivs ett socialistiskt samhälle som en kollektivt organiserad gemenskap i stil med Thomas Mores Utopia och grundat på 1800-talets teknologi. Tvånget som behövs för att det hela skall fungera är implicit som för det mesta i det jag sett av SF-alster. Detta framtidssamhälle är ingenting annat än en lång uppräkning av alla möjliga trevliga levnadsmöjligheter och poängterandet att 1800-talets socialt betingade otrevligheter inte förekommer. En utbrodering av Marx' beskrivning av socialismen som ett makligt herrgårdsliv där man kunde jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen och agera kritisk kritiker efter kvällsvarden kan rimligtvis beskrivas som en form av eskapism.

En kommentar om själva SF-genren i relation till deckar-genren gjordes av John-Henri Holmberg som för länge sedan också framträtt som en tidig libertarian. Efter vad jag förstod kan man idag skriva doktorsavhandlingar om deckare, vilket inte skulle varit möjligt för 25 år sedan - och detta skulle indikera att det kanske skulle bli möjligt vad gäller SF i framtiden. Det förutsätter dock att klyftan mellan "de två kulturerna" övervinns. Det betyder rimligtvis att kulturpersonerna uppbådar intresse för teknik. Men som framgår av den "mest berömda" SF-boken genom tiderna (av Bellamy) är det inte nödvändigtvis en fantasifull ny teknik som konstituerar en kulturhistoriskt eller litteraturhistoriskt intressant science fiction-roman. Det är föreställningen om det goda samhället och den sociala organisation som detta förutsätter som har intresse för framtidens doktorander i litteraturvetenskap.

En konkretisering av detta med social organisation är möjligen de uppkonstruerade moraliska dilemman som förekommer i de mera action-betonade avsnitten. Jag råkade se ett avsnitt av Star Trek där mr Spock (någon sorts människoliknande utomjording med hög rang) offrade sitt liv genom att gå in i rymdskeppets strålningsintensiva reaktor för att reparera denna och rädda livet på alla andra. Allt enligt ett mantra som gick ut på något som "allt för de många, inget för de få". Författaren (Gene Roddenberry) har alltså tagit upp ett utilitaristiskt element i handlingen men inte riktigt lyckats renodla situationen till ren altruism eftersom alternativet var att alla annars skulle omkomma. Motivet finns för övrigt i en amerikansk u-båtsfilm om en rysk u-båt där reaktorn måste repareras genom att några måste omkomma (en verklig händelse på 1960-talet).

I radioprogrammet framkom uppfattningen att SF-genren politiskt karaktäriserades av socialdemokratiska eller kanske hellre socialliberala värderingar. Eftersom staten hela tiden finns med i bakgrunden skulle man kunna fråga sig om det är på SF-området som en del liberaler får ge uttryck för sina etatistiska böjelser. Ju mer action desto mer av "nödvändighet" i handlandet för statens utsända med uppgift att kämpa för det goda. Det är sällan våldskonflikterna ses från den andra sidan. Därför kan inte något speciellt liberalt i handlingsmanuset framträda. Det finns sällan något val där utan bara bedömningsmöjligheter av teknisk natur.

Vi borde istället få se hur den "goda" rymdflottan besöker en planet som förtrycks av en diktator och en härskande elit. I kraft av sin moraliska mission avsätter de goda diktatorn och den härskande eliten betvingas av nya lagar som upprätthålls av de goda och förhindrar det förslavande förtrycket av den stora massan som istället för att utsättas för rekvisitioner under hot om våld från eliten kan betinga sig ett rättvist utbyte av tjänster och gentjänster med hjälp av ett importerat påfund kallat "pengar". Star-Trek-fantasterna kanske inte skulle bli så glada?
Andra bloggar om: Science fiction, SF, Star Trek, framtid, litteratur, kultur, utopism, utopia, liberal, socialism, etatism, utilitarism, politik, samhälle, litteraturhistoria på intressant.se

Liberalism och frihet

Ursprungligen fanns en betydelseskillnad mellan 'liberty' och 'freedom'. Det latinska begreppet libertas betyder obunden och var centralt vid frigivningen av slavar. Det germanska begreppet frihet kommer från befryndad vänskap och markerar tillhörighet. Liknande skillnad finns mellan privilegier och medfödda rättigheter.

På svenska har vi bara ett ord för frihet, vilket indikerar att vi har en ganska entydig bild av frihetsbegreppet. Många menar också att engelskans två ord för frihet - liberty och freedom - åtminstone idag är synonymer och syftar på samma entydiga begrepp. Men etymologiskt härrör engelskans två ord från två världar: den antika och den germanska. Betydelsen av liberty och frihet har därför skilt sig en hel del tidigare i historien.

Det förefaller som om frihet varit en fråga mest för den kultur som vi kallar den västerländska. Andra folk och språk hade inte något ord för frihet innan de kom i kontakt med väst. I Hammurabis lag finns sålunda inget ord för frihet eller för en fri man trots att där många gånger refereras till slavar. Men motsatsen till "slav" var inte "fri". Det var "herre". Och han var själv inordnad i en makthierarki. I de gamla kulturerna styrde för det mesta en envåldshärskare eller tyrann vars ord var lag. De gamla grekerna ansåg sålunda att det i en tyranni bara fanns en enda person som var fri. I en sådan värld är det naturligtvis svårt att föreställa sig ett begrepp som generell frihet.

Det engelska ordet liberty, där vi i svenskan har avledningarna liberal och liberalism, kommer etymologiskt från latinets libertas, vars adjektiv liber betyder obunden, icke reglerad och frigjord från restriktioner. På grekiska fanns motsvarigheterna eleutheria och eleutheros, vilka också hade en betydelse av oberoende och separation.

Ordet frihet har ett annat ursprung. Det härstammar från de gamla språken i norra Europa. Vi har fornnordiskans fri(r), tyskans frei, holländskans vrij, flamländskans vrig och keltiskans rheidd. Ursprunget är indo-europeiskt - priya eller friya eller riya - med betydelsen kär, högt värderad eller älskad. Därför har ordet fri samma rot som friend, freund och det svenska frände. Fri avsåg någon som var befryndad med en stam av fria människor med släktskap och berättigad tillhörighet.

I detta avseende var den ursprungliga betydelsen av frihet och liberty inte bara skiljaktig utan motsatt. Liberty betydde separation medan frihet implicerade förening. En person med libertas i det gamla Rom hade fått en garanti om en viss autonomi, till skillnad från en slav. En person med frihet i norra Europa var förenad genom släktskap eller tillgivenhet med en stam eller familj av fria personer, till skillnad från en slav. I ett sådant samhälle med frihet fanns en komplicerad uppsättning rättigheter och åtaganden där frihet implicerade lagstyre, makten att välja sin egen hövding och rätten att bli rannsakad och dömd vid tinget. Det var här man föddes fri om man inte var träl.

I det gamla Rom var det tvärtom. De flesta föddes med olika bindningar där "liberty" blev en specifik undantagsmöjlighet. Den mest vanliga symbolen för libertas/frihet var bilden av frihetsgudinnan i en ritual med en vindicta i ena handen (en lång stav) och en pileus libertatis i den andra (en toppig mössa), som hon erbjuder till den frigivne slaven. Ibland förekommer mössan uppträdd på staven. Libertas var alltså en förlänad, medborgerlig rättighet som inte sågs som naturligen inneboende i människan.

I norra Europa sågs däremot friheten som naturlig för alla friborna män. Hur stora skillnaderna än var i staus och välstånd var de alla lika inför lagen. I det gamla Rom betydde libertas ojämlikhet. Vissa hade många rättigheter, andra några få och slavarna inga. Härifrån kommer också ordet libertinus. Det avsåg en frigiven slav som hade garanterats rättigheter som som han inte förmådde använda på ett passande sätt. En kvarleva av detta finns ännu idag i vårt ord libertin - en person som på ett omåttligt sätt utnyttjar alla möjligheter till hedonistisk njutning. (Yngre sådana personer kallas dock idag "brats".)

En liknande skillnad mellan norra Europa och medelhavskulturerna finns i den gamla synen på rättigheter såsom krav eller fordran. Detta ord blev i norr ett samlingsnamn för hela berättigandebegreppet som gällde hela folket. I det gamla Rom var motsvarande begrepp innefattat i ordet ius som bestod i summan av de libertas som hade garanterats av lagarna i Rom. Ibland uttrycktes detta med orden privilegium eller immunitas. Privilegier var förmåner som lagen kunde ge några på andras bekostnad. Immuniteter var formella undantag från plikter och skyldigheter. Dessa båda fördelar gavs till speciella individer eller grupper. Men till skillnad från rättigheter var de något som kunde ges och inte något som måste ges.

Det finns alltså en etymologisk reminicens till skillnaden mellan positiv och negativ frihet i Isaiah Berlins mening. Den positiva friheten att vara sin egen herre kommer från den antika latinska och grekiska traditionen. Att vara fri från tvång i ett mera generellt avseende härstammar från de fria folken i norra Europa. Och att vara fri i socialistisk mening ansluter närmast till romarnas institution med privilegier och immuniteter (sociala förmåner och lägre skatter).

(Underlag från David Hackett Fischer: Liberty and Freedom, 2005) [Mer om boken -09 (2016)]

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, liberalism, fri, libertas, liberty, moral, filosofi, politisk filosofi, socialism, politik, rättigheter på intressant.se

Peter Eriksson (mp) vill höja bensinpriset med 2 kr

I Ekots lördagsintervju den 17 maj framträdde miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Han kom egentligen inte med några nya besked. Även om en medlemsomröstning om EU går honom emot sitter han kvar. Bensinpriset borde höjas med 2 kronor nu eftersom bensinen inte är tillräckligt dyr.

[Nu åker jag utomlands en vecka 19/5]

Diskussionen med Peter Eriksson (mp) skulle enligt förhandsinformationen handla bl a om hur miljöpartiet inför kongressen nästa helg skulle bli mera EU-vänligt. Den första frågan som Anders Holmberg ställde handlade om socialdemokraternas extra månad i föräldraledighet. Mp vill istället ge möjlighet att gå ner i arbetstid - till 75 procent för 2 500 kr/m. Att ta ut en dag då och då är inte lika bra, ansåg Eriksson. Kd:s förslag med ett litet vårdnadsbidrag är däremot början till ett hemmafrusystem.

Mp kommer att vara tyffa med arbetstidsförkortningen som skall införas i samarbete med socialdemokraterna. En möjlig konfliktpunkt i framtiden?

Norge är inte med i EU och får inte vara med och diskutera. År 2030 skall Norge vara koldioxidneutralt vilket inget annat EU-land åtagit sig. Det beror på att norrmännen skall pumpa tillbaka koldioxiden i oljelagren, menade Eriksson. EU har en viktig roll i miljöarbetet. Partistyrelsen har dock uttalat sig negativt om dåligt inflytande och nyliberala idéer i EU. Men tyvärr blev det en majoritet i folkomröstningen. Klimatfrågan är så oerhört akut. Det skulle inte vara någon fördel att gå ur i dagsläget, menade Eriksson som aldrig känt sig riktigt bekväm med att gå emot folkomröstningen. Det vore inte bra om EU upplöstes, som också Maria Wetterstrand nyligen uttalat.

EU är inte längre den rikemansklubb som det var förut genom utvidgningen, sade PE. Vi borde ha tagit klimatfrågan på allvar redan för 15 år sedan. Nu måste allt annat stå tillbaka för en omställning till hållbar utveckling. EU är då ett halmstrå som är litet bättre än Kina och USA i klimatpolitiken. Vi kräver folkomröstning om Lissabonfördraget med en ny "grundlag" för EU med "ökad överstatlighet". Om ett land säger nej faller det. Nu skall det bli medlemsomröstning om EU-utträde och ev krav på upplösning. Eriksson trodde att han skulle sitta kvar även om kravet på utträde blev kvar.

"Jag kommer i så fall att följa partilinjen." Själv är han oerhört kritisk men tycker tvärtom. Här ifrågasattes möjligheterna till språkrörets trovärdighet men frågan ställdes inte på sin spets. OS-invigningen blev nästa fråga där frånvaro var en option.

Bensinen kostar för litet idag enligt Eriksson men han hade inte någon åsikt om hur snabb bensinprisökaningen borde vara framöver - mp:s förslag är nu 2 kr/l. SIKA:s är fördubbling till 27 kr/l till 2020. - ÖB bör själv överväga om han skall avgå. Den kommande konferensen om Irak legitimerar USA:s politik och detta kan "jag inte ställa upp på" sade PE.

En framtida regering har mp menat inte skall innefatta vänsterpartiet. Det är den ekonomiska politiken som kan nämnas (ta ansvar) men vi har inte uteslutit v, sade PE. Ett rödgrönt alternativ mp/s skulle uppfattas som starkt framtidsinriktat. Motorvägar, Lissabon-fördraget, integrationspolitiken är skiljepunkter men betraktades inte som avgörande av PE. Inte heller skillnaderna mot v, som skulle kunna behövas för en majoritet.

De borgerliga klarar att genomföra det som man kom överens om i förväg. Något liknande bör ske under hösten om regeringsalternativet, vi väntar på besked från s, sade PE. Denna brist bidrog till valförlusten 2006.

Är mp ett ledighetsparti? Det ville Eriksson inte erkänna men han var på det klara med att den inledande frågeställningen var viktig. Där tog tiden slut och vi fick inte veta hur man samtidigt kan förslå mer ledighet och ändå försöka "utradera" bilden av ledighetsparti som prominenta företrädare för mp krävt.

Eftersom vi inte kunde förvänta oss att få något klart besked i EU-frågan hade det varit mera på sin plats att fråga om mp:s klimatpolitik. I Klimatberedningen reserverade sig ju mp för minskningar på 40 procent till 2020 mot regeringens på kanske 30 procent. Just när reservanterna borde ha talat om hur detta skulle gå till när man tydligen var överens om 70 öres bensinskattehöjning (inte 2 kr) och andra ganska modesta krav blev det helt tyst om denna motsättning. De flesta åtgärder som skall åstadkomma minskningen av GHG-utsläppen är inte preciserade. Något borde Peter Eriksson ha kunnat säga om detta.

Andra bloggar om: Peter Eriksson, miljöpartiet, klimatpolitik, EU, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljö, klimat, samhälle, politik på intressant.se

Kristendom är kanske utilitarism?

Den sk Gyllene regeln är central för kristendomens moral. I sin positiva version föreskriver den långtgående altruism. Detta påminner om utilitarismen menar en professor i Uppsala. Med vissa kompletteringar blir kristen etik detsamma som utilitarism. Men då har professorn glömt att utilitarism sanktionerar våld.

I Filosofisk tidskrift 2/08 skriver Jan Österberg, professor i praktisk filosofi i Uppsala, om den "Gyllene regeln - eller vad är Alf Svensson och Torbjörn Tännsjö oense om?" Många anser nog att den Gyllene regeln (GR) utgör kärnan i den kristna etiken. Den brukar formuleras ungefär på följande sätt: "Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig". Det finns också en negativt formulerad variant som tillskrivs Konfucius (500 f Kr) och den lyder: "Gör inte mot andra vad du vill att de inte skall göra mot dig". Den negativa versionen återfinns i Gamla testamentet och den positiva i Nya testamentet.

I kristen teologi brukar det påstås att egentligen säger de två varianterna av GR samma sak. Detta härrör från en utläggning av Marcus Singer i ett fiilosofiskt uppslagsverk 1967. Att vilja att något skall inträffa är ekvivalent med att inte vilja att det inte skall inträffa. Det ifrågasätter Österberg och jag är på den punkten beredd att instämma.

Låt oss testa detta med följande påstående: (1) Jag vill att du ger mig dina pengar. Är detta ekvivalent med (2) Jag vill inte att du inte ger mig dina pengar? Nog verkar det finnas en skillnad. Den framträder tydligare om vi direkt formulerar de pekunjära överföringarna positivt och negativt i den fullständiga versionerna av GR:

(a) Du ger mig pengar eftersom du vill att andra skall ge dig pengar.
(b) Jag tar inte dina pengar eftersom jag inte vill att andra skall ta mina pengar.

Här framträder enligt min mening den obestämdhet som karaktäriserar GR i den positiva versionen (a). Varför skulle du ge bort pengar för att själv få pengar av andra? Däremot verkar det mera meningsfullt att avhålla sig från att stjäla därför att andra också skall låta bli att stjäla. Här ligger det nära till hands att associera till följande precisering av den positiva varianten: "Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig" - dvs en uppmaning att göra tjänster och gentjänster i ett reciprokt samarbete. Denna ömsesidighet är nu varken de kristnas eller Österbergs syfte med att tillämpa GR. Regeln i dess positiva version är snarare ett sätt att motivera moralisk altruism.

Immanuel Kant har med sitt "kateoriska imperativ" (1785) formulerat en princip som ofta anses ge samma resultat som GR. Österberg relaterar emellertid tre invändningar från Kants sida mot principen. Den innehåller inte grunden för plikterna mot oss själva, den är obestämd när flera personer är inblandade och den förskriver inte en ovillkorlig plikt att hjälpa andra (altruism). Den tredje invändningen exemplifierar Kant med att man kan låta bli att hjälpa andra om man accepterar att inte själv bli hjälpt. Den som inte kräver altruism av andra kan alltså smita undan plikten att vara altruist, vilket jag förmodar var ett viktigt mål för Kant med hans imperativ.

I detta sammanhang brukar man som Österberg hänvisa till en kvickhet myntad av G B Shaw 1903: "Gör inte mot andra vad du vill att de skall göra mot dig. Deras smak kan ju vara annorlunda." Motargumentet från M Singer m fl är att GR måste tolkas generaliserande, dvs som att man måste ta hänsyn till de andras intressen och önskningar, vilka de än är. Här tror Österberg att man också kan undvika den pikanta konsekvensen att GR skulle sanktionera "lastbara handlingar" såsom att komma med skamliga förslag därför att man själv vill få sådana. Redan Augustinus brottades med att rädda GR från denna aspekt.

Hävdar man att man borde tillgodose andras faktiska önskningar och begär kommer ju framställandet av skamliga förslag att bli en plikt oavsett vad man själv tycker så snart man kan förutse att den andre önskar sig erotiska eskapader. Detta leder till långtgående kontraintiutiva konsekvenser på det sexuella området som i hög grad också träffar utilitarismen.

Österberg fortsätter omedveten om denna aspekt med att formulera en hypotetisk version av GR för att få grepp på Kants oaltruistiske smitare:

"(GRh) Du skall göra mot en annan människa vad du vill att hon gör mot dig i en möjlig värld där du befinner dig i samma omständigheter som hon i den aktuella världen befinner sig i."

Det skulle betyda att Kants oaltruist måste föreställa sig att han själv befinner sig i en hjälpbehövande omständighet och då är antagandet att det skall mycket till för att inte vilja ha hjälp. Alltså bör han ge hjälp åt andra. Österberg relaterar dock vissa komplikationer som kommer från ett kryptiskt exempel lanserat av Leibniz med en person som kräver för mycket. Låt oss istället testa den hypotetiska formuleringen ovan med ett enklare exempel som bygger på Durkheims altruistiska självmord (1897).

Två soldater befinner sig i en skyttegrav när en fräsande handgranat dimper ner mellan dem. Den ene befinner sig intill en krök i skyttegraven och kan välja mellan att kasta sig bakåt i skydd eller kasta sig över handgranaten och genom sitt självmord rädda den andre från vissa splitterskador. Vad säger nu GR?

Den som har valet antar att han själv är den som förefaller bli avsevärt skadad. Då skulle han vilja att den andre räddade honom från skadorna genom att kasta sig över handgranaten. Alltså skall han själv offra livet för att rädda den andre från skadorna. Altruism är en absolut plikt. Genom att presumera ett egoistiskt intresse att inte bli skadad på någon annans bekostnad tror GR-anhängarna att man kan uppbåda en mer långtgående självuppoffring. Detta förefaller föga övertygande.Varför skall den ene låta sig dödas för att den andre skall slippa hamna på sjukhus?

Utilitarismen ger svaret?

Österberg påpekar nu att GR formulerad som GRh och på liknande sätt har likheter med utilitarimen. Min plikt är att tillfredsställa den andres preferenser. Han tror att detta går bra så länge som vi har att ta hänsyn till en annan person. Men som jag visade med det altruistiska självmordet är detta fel ur utilitaristisk synvinkel. Redan här är det fråga om att göra en avvägning mellan starkare och svagare preferenser - det har inte att göra med att fler personer är inblandade som Österberg tror. En anhängare av GR anser "rimligen att det är bra att människor får sina preferenser tillfredsställda" förmodar han. Därför måste de kunna adderas. Därmed kan Österberg formulera den utilitaristiska varianten av GR som han kallar GR+:

(GR+) "Du skall handla så, att du maximerar den totala preferenstillfredsställelsen - alla människor, förutom du själv, tagna i beaktande."

Detta är en "hyper-altruistisk" princip som, förutom att agenten själv inte inkluderas, dock överensstämmer med den vanliga versionen av preferensutilitarism, konstaterar Österberg. Om vi har plikter mot oss själva kan vi komplettera principen med dessa så att vi får full överensstämmelse med utilitarismen, menar han. Enligt min mening lämnar Österberg genom denna komplettering definitivt den kristna etiken. Verklig altruism blir därmed ett moraliskt fel. Det är detta steg som medför att utilitarismen förbjuder den variant av altruistiskt självmord som jag presenterade ovan.

Slutsatsen borde bli att både GR och utilitarismen förefaller vara orimliga. Om vi testar GR+ med avseende på sex finner vi sannolikt att betydligt fler "skamlösa förslag" (för att uttrycka det försiktigt) är en plikt att framlägga. Det gäller även i de flesta fall utilitarismen. Om vi istället testar med tvångsvisa uppoffringar får vi intressanta skillnader.

Att bli kastad till vargarna

En hästdragen släde jagas av vargar. För att rädda sällskapet i släden måste du överväga att kasta någon åt vargarna. Utilitarismen ger klart besked: den minst nyttige skall kastas till vargarna för att bli uppäten och rädda de övriga - åtminstone från avsevärda skador i närkamp med vargarna. Men vad säger Gyllene regeln?

Med den negativa formuleringen av GR skulle inte någon kunna kastas till vargarna. Och med GRh skulle slädföraren inte kunna kasta iväg den minst nyttige eftersom han i den minst nyttiges situation inte själv skulle vilja bli kastad till vargarna. Den minst nyttige eller någon annan måste frivilligt offra sig. Gyllene regeln sanktionerar inte våld på det sätt som utilitarismen gör. Är inte det en avsevärd skillnad mellan kristen etik och utilitarism? Eller kan Österberg på allvar hävda att Alf Svensson och Torbjörn Tännsjö inte skulle vara oeniga på denna punkt?

Andra bloggar om: kristendom, gyllene regeln, utilitarism, Kant, Jesus, kristen etik, moral, etik, moralfilosofi, tvång, filosofi, politik på intressant.se

Statens uppgifter enligt Hayek

Synen på Friedrich Hayek och hans frihetsfilosofi är ett tecken på hur perspektiven kan förskjutas i samhällsdebatten. Att se Hayek som en radikal och konsekvent frihetsföreträdare är delvis ett misstag. Hans kategoriska kritik gällde socialistisk planhushållning. Om dagens välfärdsstat hade han inte så mycket att säga. Att staten har många legitima uppgifter även om de måste finansieras med skatter fann han i det närmase självklart.

Jag skrev en inledande artikel om Friedrich Hayeks syn på friheten i förra veckan (bloggen 8/5). Här skall jag belysa hur han ser på gränserna för statens uppgifter med utgångspunkt från hans bok Frihetens grundvalar (1959).

"Alla moderna stater har sörjt för de fattiga, missanpassade och handikappade och intresserat sig för hälsovård och kunskapsspridning." Denna "rent servicebetonade verksamhet" kommer att öka när välståndet ökar, menar Hayek. Den medför inget tvång eller åtminstone enbart genom att den måste finansieras med skatter. Vidare hör till statens uppgifter att tillhandahålla ett effektivt myntväsen och att upprätta mått- och viktsystem, lantmätning, markregistrering, statistik etc. Han nämner också sanitets- och hälsobefrämjande tjänster, byggande och underhåll av vägar samt bekvämligheter för stadsborna. En del kan tillgodoses genom upphandling från den privata sektorn. Staten kan också utfärda t ex förbud mot nattarbete och verka för arbetsrättslagstiftning samt säkerhetsbestämmelser på byggplatser och för högspänningselektricitet.

Vidare räknar han upp ett antal verksamheter som han menar hellre borde vara kommunala än statliga: "parker och museer, teatrar, sport- och idrottsanläggningar". Staten skall dessutom garantera en "begränsad trygghet" för alla medborgare som därför "inte är något privilegium". Det gäller svåra fysiska umbäranden och garantier för ett "visst existensminimum för alla".

Gränserna för statens kompetensområde går vid det Hayek kallar "underlätta för individerna att uppnå en viss standard", vilket är legitimt, och att "försäkra sig om att alla får den" (standarden) vilket han menar måste ske genom att "ta ifrån individerna all valfrihet i frågan" (s 247). I så fall blir välfärdsstaten "ett slags hushållningssystem där en patriarkalisk makt kontrollerar större delen av inkomsterna i samhället".

Likaså finns en gräns när välfärdsstaten försöker göra omfördelningar av livets goda. Det kräver "ett slags diskriminering och ojämlik behandling av olika människor, vilket är oförenligt med ett fritt samhälle. Med målet "social rättvisa" och omfördelning av inkomsterna kommer utvecklingen att "leda tillbaka till socialismen och dess tvångsinriktade och i huvudsak godtyckliga metoder".

I skattepolitiken sätter Hayek en bestämd gräns vid progressiva skatter. Han förordar proportionella skatter och menar att progressiva skatter är skadliga för arbetsincitamenten, hämmar sparandet och motverkar arbetsspecialiseringen till förmån för gör-det-själv-arbete. Dessutom blir progressiv beskattning konkurrensbegränsande eftersom det blir svårare att starta nya företag som kan utmana de gamla. Själva grunden för den progressiva beskattningen är föreställningen att man kan göra interpersonella nyttojämförelser, vilket är en uppfattning som övergivits av forskarna, påpekar Hayek. Sist och slutligen är det fråga om ett etiskt problem. Den progressiva beskattningen kan inte "försvaras utifrån rättviseskäl". Tyvärr går Hayek inte närmare in på denna moralfilosofiska fråga.

För dagens bedömare framstår inte Hayeks teser som särskilt kontroversiella. Det är bara om striden står mellan socialistisk planhushållning och traditionell marknadsekonomi för näringslivet som Hayek är på kollisonskurs mot politikerna.

Andra bloggar om: frihet, marknadsekonomi, staten, tvång, filosofi, skatter, progressiv skatt, proportionell skatt, Hayek, ekonomi, politik på intressant.se

Ökad om(s)kolning ökar inte efterfrågan på anställda

Fler företagare och omskolade anställda under den kommande lågkonjunkturen ökar inte efterfrågan på sysselsättning, som påstods av journalisterna i radions Studio 1. Sådana misstag gör att socialdemokraternas nya jobbpolitik framstår som något annat än en kopia av alliansens.

I radions Studio 1 på måndagen togs socialdemokraternas "nya" jobbpolitik upp. Som en sammanfattning på åtgärderna och hur de skiljer sig från regeringens program föreslog programledaren Jörgen Huitfeldt att socialdemokraterna vill öka efterfrågan på arbetskraft medan regeringen vill öka utbudet. Ja, ungefär så skulle man kunna sammanfatta skillnaderna medgav Ekots inrikespolitiske kommentator Inger Arenander. - Det är ju helt fel!

Om radions specialiserade kommentatorer inte förstår skillnaden mellan utbud och efterfrågan är det begripligt att allmänheten inte kan förstå hur man skall åstadkomma flera jobb. Socialdemokraterna har låtit Sifo undersöka hur 1 218 män och kvinnor ser på olika politiska förslag vad beträffar hur effektiva de är för att bekämpa arbetslösheten. Undersökningen redovisas på DN-Debatt idag 12/5 av Luciano Astudillo och Sven-Erik Österberg. Här är det yrkesutbildning för arbetslösa och utbildning till bristyrken som kommer högst på en lista med 11 förslag.

Inget av dessa 11 förslag innehöll dock Mona Sahlins paradförslag från Agenda igår, nämligen en 50-procentig subventionering av lönekostnaden för ungdomar som varit arbetslösa mer än tre månader. Och när hon intervjuades i Studio 1 nämndes detta inte alls. Hon avvisade kritiken från finansminister Anders Borg som utdömde de 124 förslagen på dagens "jobbtoppmöte" som gammal Ams-politik. Naturligtvis var den del av förslagen som handlade om förbättringar av förmånerna för småföretagarna ingen Ams-politik utan en fråga om ökningen av arbetsutbudet med hjälp av "brödföretagande".

Den andra delen är dock till betydande del en fråga om omskolning. På längre sikt är naturligtvis detta en effektiv politik om det går att förutse bristyrkena om några år. Men på kort sikt är en minskning av arbetsutbudet genom ökad omskolning skadlig eftersom den tekniska jämviktsarbetslöshetspunkten kommer att underskridas. Då ökar risken för stigande inflation och Riksbanken kommer i så fall att höja räntan. Det leder i sin tur till en dämpad konjunktur i förtid och sämre förutsättningar för nya jobb i framtiden. Att fråga allmänheten om sådana sammanhang i en Sifo-undersökning är enbart löjligt.

Vad socialdemokraterna nu förslår är att arbetsutbudet skall öka på några års sikt. Det skall ske genom att fler lockas att bli egenföretagare genom bättre sociala förmåner, trygghet, a-kassa mm. Samtidigt kommer en del redan etablerade småförtag som står inför nedläggning att kunna fortsätta litet till. Utöver detta skall kompetensen hos arbetskraften förhoppningsvis förbättras. Men om det inte finns efterfrågan på vare sig anställda eller tjänster från småföretagare i en kommande lågkonjunktur hjälper det inte att öka arbetsutbudet. Det är ju det argument som socialdemokraterna sedan länge har försökt möta alliansens jobbåtgärder med. Nu borde de få stå till svars för att ha kopierat själva grundansatsen i alliansens jobbpolitik.

Men istället blandas korten bort i radions Studio 1 med att skillnaden är att socialdemokraterna vill öka efterfrågan. En tankelapsus eller ett försök till äreräddning?

Andra bloggar om: jobbtoppmöte, jobb, arbetspolitik, nya jobb, sysselsättning, Mona Sahlin, socialdemokraterna, ams-politik, ekonomi, politik på intressant.se

Mona Sahlin kopierar alliansens jobbpolitik

TV-programmet Agenda presenterade socialdemokraternas nya jobbpolitik. Partiledaren Mona Sahlin intervjuades. Hon påstod att det var stor skillnad mellan hennes och regeringen jobbpolitik. Men i stora drag var det samma politik under olika beteckningar. Att alla är överens om att lönenivelleringen är skadlig för sysselsättningen påpekades av ingen.

Den som är insatt kunde visserligen konstatera att Mona Sahlin hade en poäng i att socialdemokraternas arbetsgrupp sakligt sett föreslår ett effektivare ungdomsarbetslöshetsprogram än de borgerliga. Man vill ge en statlig subvention med 50 procent till alla arbetsgivare som anställer ungdomar som varit arbetslösa mer än tre månader. Regeringen vill halvera arbetsgivaravgifterna för alla inom denna grupp. Det betyder att en hel del pengar satsas på personer som inte är arbetslösa. Och de som är arbetslösa får en mindre subvention än med socialdemokraternas förslag.

Det nya jobbprogrammet kommenterades av Peter Akinder, tidigare talskrivare åt Göran Persson och rådgivare åt Mona Sahlin, Ursula Berge, före detta politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet (nu vid Akademikerförbundet SSR), och Björn Rosengren, tidigare socialdemokratisk näringsminister. Men diskussionen handlade inte om sakinnehållet i den föreslagna jobbpolitiken.

Detta visar omedelbart svagheten i de framlagda förslagen. När inte ens experterna bryr sig om innehållet och Sahlins paradargument med skillnaden mellan s och alliansen, hur tror hon att väljarna skall se till innehållet? Det blir en retorikfråga, som programledaren Karin Hübinette kommenterade valrörelsens jobbdebatt. Det var Rosengren som först pekade på det paradoxala i denna jobbdebatt.

Göran Persson och s-regeringen hänvisade då till att jobben skulle komma och högkonjunkturen skulle ordna med sysselsättning. Alltså det klassiska borgerliga argumentet att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa. Men opinionen ville ha åtgärder, menade Rosengren. Det förstod alliansen och kom med aktiva åtgärdsförslag. Dessutom måste man komma ihåg att de borgerliga hade upptäckt att den totala frånvaron från arbetsmarknaden fortfarande efter 15 år var nästan lika hög som under krisåren. Det var bara beteckningarna som ändrat namn. När arbetslösheten sjönk steg sjukskrivningarna. När sjukskrivningarna sjönk steg förtidspensineringarna osv.

Detta kallades "utanförskapet" - en term som naturligtvis var förödande för ett parti som nyss gått till val på devisen "alla ska med". Vi fick en regering som vann valet på klassisk jobbskapande åtgärdspolitik, låt vara att den inte gick ut på att genom finanspolitisk stimulans skapa fler jobb. Sådan politik hade Nuder och Persson effektivt dömt ut som inflationsskapande och räntehöjande. Varför hör vi förresten inga socialdemokrater fördöma president Buschs motsvarande politik nu i dagarna?

Vad som sedan hände var att högkonjunkturen kom, en viss finanspolitisk stimulans genomfördes medan det är väldigt svårt att leda i bevis att paradnumren i alliansens jobbpolitik - ökningen av arbetsutbudet - haft någon påtaglig effekt. Detta illustrerades i Agenda med en jobbsökande kvinna som förvisso kunde berätta att hon inte förändrat sitt jobbsökande ett enda dugg pga reformerna med jobbskatteavdrag och tidsbegränsning av a-kassan.

Den poäng som möjligtvis skulle gå att utvinna är att neddragningen av Ams-åtgärderna ökat arbetslösheten och därför hållit nere inflationen. Nu fick Sahlin oemotsagd kritisera regeringen för att den inte satsat mer på omskolning. Men hur skulle det ha sett ut med en eller ett par procents lägre arbetslöshet? Inflationen hade blivit ett hot och Riksbanken hade höjt räntan, vilket hade brutit nacken av högkonjunkturen. Med Sahlins politik hade vi haft ett betydligt sämre läge inför den konjunkturdämpning som nu förestår. Den hade kanske istället säkert blivit en svår recession.

Programmet Agenda förmår inte få fram den sakliga problematiken i jobbpolitiken. Ändå fick Cecilia Hermansson på Swedbank förklara sammanhanget inledningsvis. Men det blev ingen uppföljning av den intressanta frågan hur man kan skapa jobb med ökad efterfrågan. Före Göran Persson var detta socialdemokraternas paradnummer i jobbpolitiken. Nu är den politiken förkastlig. Borde man inte ha denna metamorfos som ämne i något TV-program?

Slutligen borde väl någon ha slagits av sakinnehållet i regeringens och oppositionens politik. Nu när socialdemokraterna kopierar den borgerliga subventionspolitiken över hela atbetsmarknaden borde någon ha slagit fast att alla tycks vara överens om att låglönepolitiken med höga minimilöner och små löneskillnader inte är bra för marginaliserade gruppers sysselsättning. Det är därför deras löner nu måste subventioneras av skattebetalarna. Men det kanske inte är politiskt korrekt att påpeka detta? Eller är man alltför okunnig om sammanhangen? Det skall bli intressant att se hur vänsterpartiet skall hantera dessa statsingripanden för att korrigera partiets mångåriga stöd för en sysselsättningsdödande lönenivelleringspolitik.

Andra bloggar om: nya jobb, regeringen, socialdemokraterna, Sahlin, utanförskapet, sysselsättning, arbetsmarknad, ekonomi, politik på intressant.se

Hayek ser friheten som nyttig

Frihet är bra för hela samhället. Den spontana utvecklingen i ett fritt samhälle är vansklig att reformera med hjälp av förmenta förnuftsresonemang. Socialistisk planekonomi är "det stora misstaget". Frihet kräver en rättsstat och frånvaro av godtycklig makt, menade ekonomen F A Hayek.

För dagens människa representerar namnet Hayek kanske i första hand en mexikansk filmskådespelerska vid namn Salma Hayek (f 1966). Men samhällsfilosofiskt är namnet förknippat med Friedrich Hayek (1899-1992), nobelpristagare 1974 i ekononomi till Nobels minne. Han varnade i boken Vägen till träldom (1944) för hur satsningar på socialistisk planering skulle leda till ofrihet i de västerländska samhällena. Denna bok gjorde socialdemokraten och statsvetarprofessorn Herbert Tingsten till liberal och sedermera till chefredaktör för DN. Men den sägs också ha gjort den borgerlige Olof Palme till socialdemokrat. Idag 8 maj skulle Hayek ha fyllt 109 år.

Jag ägnade några dagar i förra veckan åt att läsa om delar av Hayeks stora verk Frihetens grundvalar från 1959. Den utgör en utbyggnad av idéinnehållet ur den litet snåriga boken från 1944. Men idéerna är eviga och man kunde tycka att en nästan 50 år gammal bok skulle vara lika aktuell idag. Så är nog inte riktigt fallet och redan 1983 när den svenska utgåvan kom från Ratio var en del av innehållet daterat. Detta beror delvis på den empiriska inriktningen av resonemangen som överskuggar själva frihetsidéerna.

Men det empiriska i boken är dessvärre sällan konkret. Boken är istället allmänt hållen och saknar nästan helt konkreta exempel. Argumenteringen är pragmatisk och undviker moralfilosofiska resonemang, som ju alltid kan exemplifieras konkret. I sista hand är Hayeks inställning deterministisk vilket tydligast framgår av hans bok Det stora misstaget från 1988.

Hayek skriver själv i Frihetens grundvalar att han förvånats över att det inte fanns någon bok som mera fullständigt redogör för frihetens idéer. Han vill med sin bok ge en "övergripande återframställning av grundprinciperna i en frihetens filosofi". Har han då lyckats med detta?

Själva grundansatsen som Hayek väljer medför att det filosofiska målet svårligen kan uppnås. Han vill inte explicit argumentera för frihetens principer utan vill att frihetens fördelar skall framgå av den empiriska evidens för ett fritt samhälle som han tar för given och känd. Några statistiska jämförelser av länder med olika grad av frihet hänvisar han inte till. Det är beprövad erfarenhet som är Hayeks grund vilket han sammanfattar med orden:

"Hur paradoxalt det än kan verka, är det troligen så att ett blomstrande fritt samhälle alltid i stor utsträckning måste vara ett traditionsbundet samhälle." (s 71)

Frihet är frånvaro av tvång konstaterar Hayek. Han resonerar kort kring den alternativa tolkningen att frihet är förmåga och makt - i slutändan måste man då identifiera frihet med välstånd. Det är en ödesdiger omtolkning menar Hayek som pekar på syftet att kunna argumentera för omfördelning i frihetens namn. Men en general kan vara mindere fri än en herde, resonerar Hayek i ett av sina få konkreta exempel. Vi måste också inse att vi kan vara fria men ändå vara olyckliga.

Hayeks huvudteser är att det ekonomiskt och socialt framgångsrika systemet har utvecklats evolutionärt genom framväxten av olika institutioner som bygger på viss frihet och rättsstatlig styrning. Det tvång som ofrånkomligen måste utövas är opersonligt och förutsägbart - dvs inte godtyckligt. Den spontana ordningen är samhällsnyttig och inskränkningar destruktiva för den ekonomiska utvecklingen.

Men hur skall statens omfattning bestämmas? Hayek lanserar inget principiellt resonemang för detta. Han medger att staten bör ta hand om de sämst ställda och ombesörja elementär utbildning. Även värnplikt kan godtas. Här finns den stora svagheten. Skulle mera tvång sänka tillväxten kraftigt? Hayek redovisar ingen evidens för detta. Och även om produktionen skulle hämmas något med högre skatter är ju det konventionella argumentet för detta att de sociala system som då kan finansieras ger upphov till så stora fördelar att denna reduktion av produktionen kan uppvägas. Med den "trial-and-error" som den sociala evolutionens process består av skulle det enligt Hayek tydligen vara en fråga om att förstå att man måste gå långsamt fram för att kunna utvärdera huruvida ökat tvång kan inkorporeras i den spontana ordningen.

Detta är en följd av Hayeks motvilja mot all rationalistisk konstruktivism. Denna är i sin tur betingad av 1930-talets tro bland många ledande ekonomer att samhällsekonomin kunde planeras av staten med hjälp av centrala direktiv. Ytterst härrör alltså Hayeks kritik mot konstruktivistiskt tvång från hans skepsis mot den sovjetiska planhushållningen och försöken att efterhandsrationalisera den som väl så effektiv som fri marknadsekonomi.

När nu sovjetsystemet fallit ihop och den kinesiska kommunismen blivit kapitalistisk finns det ingen som på allvar företräder en stor systemförändring som bygger på konstruktivistiskt tvång. Hayek har segrat i diskursen med Galbraith, Heilbroner, Myrdal och Meidner m fl samt delvis också med Keynes. På så sätt kan Hayek ses som modern. Men någon riktig vägledning för frihetens filosofi i relation till den moderna välfärdsstatens tvångsanspråk får man inte från Hayek.

Fortsättning: Statens uppgifter enligt Hayek, 14/5 2008

Andra bloggar om: frihet, filosofi, välstånd, moralfilosofi, spontan ordning, Hayek, politik, ekonomi på intressant.se

Det blev kallare de senaste 5-6 åren

Data från Remote Sensing Systems (RSS) i Santa Rosa i Kalifornien har rapporterat temperaturmätningar från april 2008. De visar att april i år var kallare än på 11 år (se Moderna Myter). Avvikelsen blev 0,08 grader. Klimatfundamentalisterna har försökt förklara detta med att det är tillfälliga variationer det senaste året som är orsaken. Rimligheten i detta kan man bedöma med hjälp av nedanstående diagram som börjar 2002.


Vi ser här att det inte utan vidare går att bortse från det senaste årets svängning och allraminst att bortse från temperaturminskningen det senaste halvåret. Jorden har haft motsvarande svängningar tidigare. Den nuvarande är dock något kraftigare än den 2003-04.

Är det växthusteorins begynnande sammanbrott vi nu ser? Eller kommer fundamentalisterna att lansera nya ad-hoc-hypoteser som skall rädda huvudteorin?

Andra bloggar om: global uppvärmning, klimathotet, växthuseffekten, klimat, miljö, klimatpolitik, temperatur, politik, samhälle på intressant.se