Ny definition av arbetslöshet mm

Arbetslösheten väntas sjunka från 5 till 3 procent enligt den definition som användes i valrörelsen. Den nya "nya" definitionen säger istället att sänkningen går från 7,5 till 5,5. Det är farligt låga siffror. Utanförskapet i form av ohälsa minskar bara med 3,8 procent. Det behövs fler kraftfulla åtgärder.

Regeringen har nyligen upphävt regeringsbeslutet från 1986 att heltidsstuderande som söker arbete inte skall räknas som arbetslösa. Den internationella arbetsorganisationens (ILO) definition skall följas. Det ökar antalet arbetslösa och arbetskraften. (Den senare ökar 2006 från 4586' till 4671'.) I nedanstående diagram visas arbetslösheten enligt den gamla och den nya definitionen.


Denna definition anses vara bättre eftersom den tar hänsyn till den stora ökningen av studerande som söker jobb. Men alla dessa kan knappast räknas som arbetslösa trots att ökningen skedde i samband med att arbetsmarknaden försämrades under 90-talskrisen. Nedanstående tabell och diagram visar kategorin arbetssökande heltidsstuderande uppdelad på komponenter:


Vi ser här att en tredjedel av de nära 100 000 arbetslösa studerande är 16-19-åringar som främst söker ett extraarbete för att dryga ut inkomsterna under skoltiden. En femtedel ytterligare är äldre studenter i liknande situation. En tredjedel av alla är dock föremål för arbetsmarknadsutbildning och således mera egentligt arbetslösa.

Nedanstående diagram visar att den nya definitionen fördubblar ungdomsarbetslösheten i gruppen 16-19 år. Men om det främst är några timmars extrarbete i veckan som är orsaken blir jämförelsen med de 16 procent av sådana ungdomar som inte studerar och går arbetslösa haltande.
Vi kommer att få problem med jämförbarheten bakåt i tiden. Arbetslösheten 2006 var 5,4 procent och blir med den nya defitionen 7,1 procent (246' resp 330'). I SvD rapporterade man nyligen att arbetslösheten kommer att öka när övergången sker och påverka olika ekonomiska beslutsfattare. Det låter oroväckande. En statistikomläggning kan inte påverka någonting i verkligheten förrän det finns bedömare som börjar handla som om något verkligt har förändrats. Kan vi tro att det är så illa?

Konjunkturinstitutet rapporterar i Konjunkturläget augusti 2007 (pdf) att man gjort en alternativ prognos för arbetslösheten enligt den nya definitionen. Någon ökning av den verkliga arbetslösheten är det inte fråga om, vilkar framgår av nedanstående diagram:

Arbetslösheten kommer att minska från 7,1 procent 2006 till 5,5 procent 2009 (ny def). Det betyder en minskning från 5,4 till 3,6 procent enligt den gamla definitionen. I själva verket ligger denna siffra endast obetydligt över tre procent enligt den definition som gällde under början av valrörelsen förra året. Det var då Göran Persson och Hans Karlsson försäkrade att arbetslösheten skulle sjunka under fyra procent före sommaren. Men vem kommer ihåg sådana siffror eller ens personerna som uttalade sig?

Det stora problemet med en arbetslöshet på 3 procent enligt gamla AKU är den inflationsdrivande effekt som en så låg siffra har. Arbetslösheten borde vara höre och andra komponenter i utanförskapet lägre. KI förutser en nedgång av bidragsförsörjada med ca 150 000 personer mellan 2006 och 2009 enligt nedanstående tabell:

Vi ser här att förtidspensioneringarna nästan inte alls minskar till 2009 och de sjukskrivna med knappt 25 000. Jämför detta med 45 000 personer i Ams-utbildning som bidrar till den öppna arbetslösheten så kan man förstå hur litet regeringens åtgärder för att minska utanförskapet genom att minska ohälsan betyder. Detta kommer att bryta nacken av högkonjunkteren om det inte snart blir stora "oväntade" effekter på arbetsutbudet.

Andra bloggar om: arbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, utanförskapet, politik, arbetsmarknadspolitik på intressant.se

"Ingen förtjänar att ha en högre inkomst än andra"

Eftersom ingen själv valt egenskapen att kunna tjäna mycket pengar är ingen förtjänt av en högre inkomst, menar en del filosofer m fl. Men rättfärdigandet av detta saknas och diskursen har mest handlat om att vissa på ett orättist sätt utnyttjar existerande samarbetsregler. Det rimliga är istället att medfödda egenskaper får ge upphov till välståndsskillnader i ett fritt samhälle där ett klokt regelsystem tillämpas.

Den filosofiska diskussionen om ekonomisk utjämning under senare tid har tagit fasta på argumentet att endast moraliskt förtjänta skillnader i personliga egenskaper får vara utslagsgivande för inkomstskillnader. Grunden för detta teorem är dock oklar och jag har tidigare kallat rättfärdigandet av detta teorem för "Teori X". Filosofen Peter Singer gjorde vissa försök att underbygga teoremet genom att hävda att inkomster i relation till genetiskt ärvda förmågor varken ger jämlikhet eller rättvis inkomstfördelning. Det senare därför att ärvda förmågor är godtyckliga och inte relaterade tilll "vad människor förtjänar eller behöver".

Ett element i "teori X" skulle alltså kunna vara argumentet att slumpmässigt erhållna egenskaper och förmågor inte får bli utslagsgivande för inkomstskillnader för att inkomstfördelningen skall bli "rättvis". Och vad är en rättvis inkomstfördelning? Enligt Singer är fördelningen rättvis om inkomsterna fördelas "efter behov". Andra nöjer sig med att den är helt jämn eller att den är så jämn att ytterligare omfördelning skulle ge försämringar för de sämst ställda. En "mini-max-utilitarist" skulle hävda att en rättvis fördelning gav maximal lycka åt de sämst ställda och en egalitär utilitarist att lyckan skulle vara lika stor för alla (dvs inte en maximal summa).

Det finns vissa svårigheter att fastställa vad som är en rättvis inkomstfördelning och här lämnar jag frågan därhän tillsvidare. Attraktionskraften i teoremet att oförtjänta egenskaper inte skall få leda till välståndsskillnader ligger snarare på ett annat plan, som mera berör kommutativ rättvisa (konventionell rättvisa). Min hypotes är att detta beror på en otydlig analys där man blandar ihop ofullkomligheter i fördelningsreglerna med naturgivna skillnader.

Under många århundraden har synen på "de rika" präglats av feodalsystemets jordägare som knappast i någon rimlig mening gjort sig förtjänta av sitt välstånd. De var rika på majoritetens bekostnad, mycket till följd av tidigare stridshandlingar mot vanligt folk. När sedan industrialiseringen började kunde man därför inte förstå hur nya rikedomar kunde uppstå. Om man inte är medveten om fenomenet produktionstillväxt måste man ju tro att den enes rikedom uppkommer genom den andres förlust. Detta sker visserligen inte nu genom öppna stridshanlingar utan genom det ekonomiska systemet, som upprätthåller sina regler med hjälp av beväpnad polis. Vi kan förstå att det i ett sådant klimat uppstår möjligheter att beskylla systemet för att suga ut de fattiga och behandla folk orättvist när arbetsresultatet skall fördelas. Det är främst inom näringslivet som nutidens rika och folk som har högre inkomster än den stora massan finns idag. Dessa personer kan fortfarande med viss framgång beskyllas för att utnyttja fördelningsreglerna i syfte att sko sig på de andras bekostnad. Invändningarna är baserade på en konventionell syn på rättvisan som kommutativ - dvs höga inkomster ses som orsakade av ohederliga manipulationer.

Däremot förekommer det mycket sällan att den allmänna opinionen vänder sig mot de inkomster och rikedomar som kan ansamlas hos artister, musiker, filmstjärnor, idrottsstjärnor, konstnärer och andra talangfulla personer. En viktig orsak är att alla kan se hur rikedomarna uppstår eftersom de inte beror på att talangpersonerna har folk anställda som bidrar till inkomsterna genom något invecklat samarbete. Det är inte en tillfällighet att filosofen Robert Nozick konstruerar ett exempel med pengar till basketbollstjärnan Wilt Chamberlain när han vill komma åt synen att en rättvis inkomstfördelning avgörs av ett särskilt mönster för denna.

Politiska filosofer på den egalitära sidan drivs enligt min hypotes av en emotionellt betingad vilja att komma åt inkomstskillnaderna inom näringslivet. Länge kunde man åberopa Marx' teori att det rådde monopolförhållanden och bourgeoisins hegemoni inom näringslivet och samhället som argument för reformer som skulle rättställa välståndets fördelning. Men med nationalekonomins utveckling blev det allt svårare. Marx hade uppenbart fel. Fri konkurrens började ses som något positivt och verkligt. Löneskillnader berodde inte på nepotism utan på skillnader i framåtanda och förmåga som alla tjänade på.

Den egalitära teorin måste därför revideras. Visserligen fanns hela tiden vid sidan av den marxistiska socialismen också den utilitaristiska teorin som en del socialister försökte utnyttja för att motivera fullständig inkomstutjämning, men försöken blev inte framgångsrika. Då passade det bättre med en enklare förklaring, som utgick från att lika möjligheter legitimerade inkomstskillnaderna. Denna kunde lätt byggas ut med att "lika möjligheter" också måste innefatta ett hänsynstagande till att människor föds med olika förmåga att tjäna pengar. Men när de mera konkreta principerna skulle utformas måste de av logiska skäl också inbegripa inkomstskillnader som var en följd av vanliga attraktiva talanger, vilka inte hade någon dubiös karaktär i allmänhetens ögon. Detta blev besvärande eftersom sådana exempel som Nozick anförde har en tendens att accepteras av allmänheten.

Men det behövs också ett principiellt moralfilosofiskt motargument. Jag skall presentera ett resonemang som går ut på att avvisa teoremet om "oförtjänta" inkomster på ett djupare plan som berör kommutativ och social rättvisa.

Frihet förutsätter att medfödda egenskaper får ge skillnader

Låt oss betrakta följande exempel: Vi tänker oss ett samhälle som består av två grupper som inte lever i något närmare samarbete. De har vardera egna institutioner och handlar bara sporadiskt med varandra. Den ena gruppen (A) är på grund av medfödda egenskaper inte särskilt företagsam utan romantiskt lagd och gillar att kollektivt umgås och festa. Den andra gruppen (B) är rationell, målinriktad och företagsam. Grupp B har en mycket högre ekonomisk levnadsstandard än A som dock är något större än grupp B.

Några sociologer gör en kartläggning av de två gruppernas olika välståndsnivåer och de föreslår sedan att grupp A skall söka anställning hos grupp B för att härigenom få del av det ökade välstånd som samarbetet skulle medföra. Detta avvisas av grupp A:s representanter med argument om autonomi och ovilja att bli "löneslavar".

Då uppträder några politiker som hävdar att den sociala rättvisan kräver att den rika grupp B löpande överlämnar hälften av sitt produktionsresultat till den fattiga grupp A. Argumentet för detta är att individerna i grupp B inte själva valt att bli rationella och företagsamma utan fötts med dessa förmågor. Grupp B är därför inte förtjänt av sin höga välfärd utan borde dela med sig till dem som fötts mindre lyckligt lottade. En omröstning hålls och majoiteten i samhället (mest från grupp A) bestämmer att grupp B skall tvingas betala 50 procents skatt till grupp A.

Är detta möjligt att moraliskt rättfärdiga? Hur ser i så fall den teori ("teori X") ut som kan användas för att legitimera denna omfördelning med tvång? Så vitt jag kan se är det inte någon nyttofilosofi för att maximera lyckosumman som ligger bakom anspråken. Eftersom inga egenskaper i slutändan är möjliga att välja själv kommer denna teori att utmynna i att rättvisa är lika med utjämning. Men hur vet vi det? Är det ett resultat av rivaliteten mellan syskon i barndomen? Och varför skulle vuxna människor kunna bindas av infantila familjeprinciper? Är samhället en storfamilj där staten motsvarar föräldrarna och polisen den auktoritäre fadern?

Om det är så att det är dunkelt barnsliga värderingar som styr fördelningspolitiken betyder det inte på något sätt att dessa värderingar också är moraliskt berättigade. Uppenbarligen leder "teori X" till att mycket tvång och våld kan legitimeras. Frihetsinskränkningar måste då utan vidare godtas. Det är naturligen något som många vuxna inte kan acceptera. Om vi måste tolerera frihetskravet från dem måste vi också tolerera att medfödda egenskaper får ge upphov till inkomstskillnader, förutsatt att detta sker inom ramen för klokt konstruerade samarbetsregler.

I så fall återstår frågan: varför måste vi tolerera frihet?

Forts: Pragmatiska avsteg från Singers teori om jämlikhet 10/8-07

Andra bloggar om: förtjänst, filosofi, moral, etik, jämlikhet, utjämning, politik, ekonomi, rättvisa på intressant.se

Jersild förstår inte att "skatt efter bärkraft" gäller kollektiva nyttigheter

Intresseprincipen som grund för beskattningen lanserades av Wicksell. Bärkraftsprincipen tror Jersild skall gälla för alla skatter. Det var istället en princip som lanserades för att man med inkomstskatter skulle kunna finansiera en liten produktion av försvar, polis och rättsväsende. Bärkraftsprincipen i högskattestaten blir en ofrihetens princip. Staten har inte rätt att utjämna inkomstfördelningen.

I diskussionen om platt skatt har P C Jersild skrivit en något osammanhängande signerat-kolumnartikel den 25/8. Den handlar om skattepolitiken i stort med bäring på att skatternas fördelning mellan olika skattebetalare ofta brukar motiveras med ett uttag efter bärkraft eller förmåga. Jag trodde att Jersild var en skarp analytiker som även på områden där han inte är expert undviker att gå på de vanligaste propagandalögnerna. Så är tydligen inte fallet när han så okritiskt hänvisar till skatt efter bärkraft som en ledande princip för skatteuttaget även i en högskattestat.

Ursprungligen var "skatt efter bärkraft" en princip som användes vid införandet av inkomstskatt som skulle bekosta satsningar på försvaret och andra sk kollektiva nyttigheter. Tidigare hade skatterna tagits ut som en omsättningsskatt och en skatt på ägandet av mark. Omsen kallades tull och togs ut vid stadsportarna. Jordskatten togs ut med hänsyn till hur många vuxna som bodde på marken (mantal) vilket grovt avspeglade skatteförmågan.

När politikerna ville finansiera allt fler kollektiva nyttigheter med skatterna uppstod en diskussion om hur uttaget skulle fördelas. Knut Wicksell förordade att det borde ske med hänsyn till vilket intresse de olika skattskyldiga hade av nyttigheten. Andra menade att skatterna skulle tas ut så att de orsakade så liten total uppoffring som möjligt för kollektivet som en enhet. Den för mer än hundra år sedan framväxande utilitaristiska läran tillhandahöll en sofistikerad motivering för att skatterna skulle tas ut med en stigande procentsats i förhållande till inkomstens storlek.

Progressiv skatt är sålunda en skatt som tas ut efter bärkraft. De tjänster som produceras av staten och som alla har ungefär lika mycket nytta av skall alltså betalas mycket dyrare av folk med höga inkomster än de med låga. Wicksell tyckte däremot att det i praktiken räckte med proportionell skatt, vilket grovt avspeglar att höginkomsttagare har mera egendom som behöver skydd från försvar och polis än låginkomsttagare.

När sedan den offentliga sektorn växte genom att den också började producera en mängd individuella nyttigheter, såsom sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg, pensioner, sjukpenningförmåner, arbetslöshetsstöd och bostadsbidrag, behölls den progressiva skatten som finansieringsmetod. Men det ursprungliga motivet att finansiera en verksamhet som inte kan avgiftsbeläggas efter bärkraft kan inte utan vidare antas fortsätta att gälla.

I skattepolitiken introducerades istället den "socialpolitiska beskattningsprincipen" som gick ut på att med hjälp av skatter och socialpolitik från grunden ändra hela samhällssystemet. Det var inte längre en fråga om att finansiera olika tjänster utan om att fördela välståndet enligt sociala eller socialistiska principer.

Ett illustrativt exempel är folkpensionens omvandling till en enhetspension efter mitten av förra seklet. Alla fick lika hög folkpension men de som hade inkomster över genomsnittet kunde får betala flera gånger så mycket skatt som de fick ut i pension. Hemmamakar eller andra som aldrig arbetat fick ändå en pension som kunde vara nästan lika stor som den pension låginkomsttagare med tilläggspension kunde få. Orättvisan har fortsatt främst på så sätt att den rike kan betala miljoner i pensionsavgifter mm varje år utan att pensionen för den skull blir högre. Inkomstrelateringen för olika sk socialförsäkringar gäller bara under olika snävt satta "tak".

Det är faktiskt så att den rikaste femtedelen betalar 34 procent av sina skatter under hela livet till andra som tjänar mindre. Att skatterna bara mest är en omfördelning under livscykeln eftersom bara knappt 20 procent i genomsnitt utgör omfördelning är en myt. Att tala om "genomsnittlig omfördelning" är meningslöst i detta sammanhang. Men mytspridningen har resulterat i att den skattepolitiska debatten ofta kunnat föras i termer av en skärpning av progressiviteten, vilket Jersilds inlägg nu senast illustrerar. Han antyder att principen "åt alla efter behov - av alla efter bärkraft" borde spridas till fler områden än sjukvården. Det är kommunism med mänskligt ansikte. I dess namn har otaliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna skett under överseende från människor som kallar sig humanister. Men ändamålet helgar tydligen medlen...

I en blogg skriven av Janne Pettersson visas den skattepolitiska aningslösheten upp utan skam. Hans inlägg om Jersild illustrerar hur litet alternativa synsätt har kunnat spridas. När hans okunniga syn angrips förfaller han till debattknepet att hävda att kritik mot skatt efter bärkraft går ut på att vi inte skall ha någon skatt alls.

Vi måste vara uppmärksamma på sådana försåtliga motiveringar för ett ofritt samhälle som "skatt efter bärkraft". Ersätt fogdarna med försäkringar. Staten har ingen rätt att utjämna inkomsterna. Det finns ingen moralisk princip som kan ge ett hållbart skäl för en nivelleringspolitik. Jag skall i en kommande artikel ta upp teoremet om moraliskt oförtjänta inkomster.

Andra bloggar om: Jersild, platt skatt, progressiv skatt, rättvisa, utjämning, politik, ekonomi, skatter, bärkraft, skatteförmåga på intressant.se

Platt skatt är mer rättvis än progressiv

Proportionell skatt ger förvisso bättre ekonomiska resultat för alla. Men det är allas rätt att få behålla frukterna av sitt arbete och möda som är det förnämsta argumentet för platt skatt. Progressiv skatt liknar ren egoism och bygger synbarligen på den starkes rätt att sko sig på de svagas bekostnad. Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika.

Nu börjar debatten intensifieras om platt skatt. Orsaken är naturligtvis centerns partistämma i Kalmar 30/8-2/9 och motion 808 om platt skatt från Stockholmsdistriktet ("Stureplanscentern"). Den har dock i sin centrala del redan avslagits av distriktsstämman och även den skattepolitiske talesmannen Jörgen Johansson (c) som deklarerat att platt skatt ”strider på punkt efter punkt mot grundläggande centerpolitiska värderingar” har tagit avstånd med hänvisningen till att det bl a missgynnar lågavlönade kvinnor.

Debatten förekommer idag också i Dagens Industri. Igår skrev Fredrick Federley, riksdagsledamot (c), en debattartikel under rubriken "Våga samtala om platt skatt". Den artikeln inleds med ett principiellt moraliskt resonemang till skillnad från många andra artiklar som tar upp platt skatt med nyttoargument. Federley skrev:

"Vem äger de värden som skapas och vem har rätt till pengarna? Allt mer börjar det kännas som att vi ska vara glada för de pengar vi får behålla i lön eller behålla som vinst i företagen. Den insats som en arbetande människa gör, gör hon för sig själv. De värden som genereras borde därför också primärt tillimätas henne. Trots det debatteras skattesystemet mest utifrån hur statens finanser ska kunna säkerställas."

Det är stödet för denna rättvisesyn som mer borde komma fram i debatten. Men de flesta debattredaktörer och tidningsläsare är obekanta med principiella moralfilosofiska resonemang. De tror sig föredra den mera färglösa nyttodiskussionen. Ett exempel på detta är dagens inlägg i DI (22/8) från skattejuristen Hans Peter Larsson (på ÖPC) som diskuterar vad som är en egentlig platt skatt - dvs ett totalt system där alla skattesatser är lika höga. Att dra in kapitalinkomstbeskattningen och arbetsgivaravgifterna i dagens diskussion förefaller dock malplacerat. Men han har nog rätt i att dagens skattepolitik går i en mer selektiv riktning. (Hans bok om platt skatt tillsammans med Henrik Mitelman kom för övrigt ut 1998 inte 1988.)

Argumenteringen för platt skatt har två sidor: det finns fördelar med proportionell skatt och det finns nackdelar med dagens progressiva skatt. Det är argumenten mot den progressiva skatten som mera borde komma fram. Vi har visserligen hört en del av dem som går ut på att arbetsutbudet hämmas, egenarbete och svartarbete stimuleras och ekonomiska produktionsförluster blir följden.

Men det är de principiella argumenten som i längden kan vinna debatten. Vad finns det för skäl att ta en större andel i skatt från en som har en högre inkomst? Det förefaller enbart vara den starkares rätt att roffa åt sig av de svagare (i politisk mening) som är styrande. I själva verket ser det ut som ren egoism. Men för att opinionen inte skall upptäcka att politiken går ut på att sko sig på andras bekostnad har ett antal slagord med moralistisk anstrykning utformats: solidaritet, medkänsla, rättvisa, jämlikhet, förtjänst och liknande. Trots att dessa ord verkar stå för filosofiskt intressanta begrepp är de ingenting annat än känslomässiga markörer med syftet att få fram att den som motsätter sig talarens teser är en "otrevlig skit som borde hålla käften".

När man återfinner dessa ord i mera seriösa sammanhang finns chansen att analysera vad författaren grundar sig på för att motivera progressiv skatt, nivellering av alla inkomster eller rentav "lön efter behov". Men det visar sig alltid att resonemangen är utanverk för att skenbart legitimera en i förväg uppställd tes att "de rika" med tvång måste lämna ifrån sig sina pengar. (Se min analys av Peter Singers framställning.) Tidigare var det kanske tillräckligt med denna argumentation eftersom de rika ibland hade ärvt sina pengar från feodaltiden eller tjänat ihop dem under krigs- eller omvälvningstider med skumma metoder.

Men idag lägger man progressiv skatt på arbetsinkomster från en inkomstnivå som obetydligt överstiger industriarbetarnas medellön. Hur kan detta motiveras med rättviseskäl eller liknande? Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika. Att ha samma procentsats i skatt (med kommunala variationer) borde därför vara mer rättvist än att låta procenten stiga med inkomsten.

Andra bloggar om: Fredrick Federley, centern, platt skatt, progressiv skatt, rättvisa, skattepolitik, politik, ekonomi, samhälle, utjämning på intressant.se

Medfödd moral utesluter "de andra"

Evolutionen har inte gjort att människan av naturen är snäll och god. Detta gäller kanske den lilla egna gruppen. Men gentemot "de andra" visar experiment att hyggliga människor på kort tid kan bli grymma och ondskefulla. Det gäller att se upp med dem som vill tillämpa en moralisk princip som är beroende av en indelning i "vi och dom" - t ex "folket och de rika".

Professor Peter Gärdenfors i Lund (kognitionsvetenskap) skriver en understreckare i SvD den 18 augusti 2007 om hur evolutionen gett upphov till socialpsykologiska effekter som gäller i beteendet gentemot andra grupper under rubriken "Lucifereffekten är en del av evolutionen". En rad experiment visar att en grupp människor (och även djur) kan uppträda hyggligt mot medlemmar inom den egna gruppen men djävulskt mot dem som inte ingår i gruppen.

Gärdenfors refererar experiment gjorda av professor Phillip Zimbardo vid Stanforduniversitetet 1971 och som nu redovisas i dennes bok The Lucifer Effect - Understanding How Good People Turn Evil (2007). Ett experiment gick ut på att 24 manliga studenter delades upp i två grupper som skulle spela fångar respektive fångvaktare under 14 dagar. Men det visade sig snart att "fångvaktarna" gick in för sin roll med sådan nit att flera av "fångarna" fick trauman och några fick lämna experimentet redan efter några dagar. Resten blev så sadistiskt trakasserade att experimentet avslutades redan efter 6 dagar. Vanliga och till synes välanpassade människor kunde på kort tid förvandlas till "grymma och ondskefulla varelser" - bara genom att man delar in människor i två grupper.

Distinktionen mellan ”vi” och ”dom”, skriver Gärdenfors, kan knytas till en grundläggande social strategi: Samarbeta med alla i innanförgruppen, men inte med dem i utanförgruppen. Denna princip kräver bara att du kan urskilja medlemmarna i innanförgruppen och är alltså lätt att tillämpa. Djuren gör detta med hjälp av dofter. Människor tar hjälp av språket.

Språket gör det möjligt att explicit säga ”vi” och ”dom” och på sätt skapa nya sätt att identifiera en innanförgrupp och en utanförgrupp. För några år sedan presenterade psykologen Robin Dunbar en ny förklaring av språkets ursprung. Han hävdar att språket inte i första hand är avsett för att informera, utan för att stärka de sociala banden mellan medlemmarna i en grupp. Enligt Dunbar är den främsta motorn bakom språket att när storleken på förmänniskornas grupper ökade, så krävdes nya medel för att hålla grupperna samman, menar Gärdenfors.

"Ett genomgående problem i ett samhälle är att kunna hindra snyltare som vill utnyttja de förmåner som olika samarbetsformer ger upphov till. En säker metod är att bara bilda allianser med individer som man litar på." I större samhällen krävs det igenkänningstecken som är svåra att förfalska. "Dunbar hävdar att dialekter utvecklas som gruppmarkörer. Det är mycket svårt att felfritt lära sig en ny dialekt i vuxen ålder och den är alltså ett gott tecken på att man tillhör gruppen och därför är en pålitlig samarbetspartner."

Ett sätt att skapa en sammanhållen grupp är att man identifierar en gemensam fiende. Nyligen gjorda experiment av Stuart West i Edinburgh visar detta. Även experiment gjorda av Helen Bernhard i Zürich stödjer denna slutsats. Ännu mera extremt är att avhumanisera utanförgruppen såsom Mundurucufolket i Amazonas gör när man likställer sina fiender med djur som man jagar för att äta.

Enligt min mening visar detta hur farligt det är att anföra att det naturliga skulle vara det moraliskt rätta (oegentlig naturalism). Alla samhällen och religioner vill att man behandlar "sin nästa" på ett konfliktbegränsande sätt medan det inte är lika viktigt eller rentav förkastligt när det gäller "de andra". (Gärdenfors vill undanta buddhismen.) Det är lätt att känna igen när det gäller rent rasistiska åtskillnader. Men det finns mer otydliga distinktioner som gärna kan kläs i moralistiska termer."Egoistiska borgare" var en klassificering som var aktuell i Sverige på 1970-talet. "Skattefuskande företagare" kunde man också få höra om och "själviska nyliberaler" är en ganska färsk distinktion. Vänstern har sedan 1960-talet haft en förkärlek för olika varianter av "folket och de rika".(Mer om detta av bloggaren Attila.)

Gärdenfors varnar inte explicit för dessa konkreta klassificeringar , men han skriver: "Dessvärre kan kulturella, nationalistiska eller religiösa traditioner, via till synes oskyldiga indelningar i ”vi” och ”dom”, skapa en kollektiv illusion bland innanförgruppen att delningen motiverar att utanförgruppen kan behandlas annorlunda. -- Genom att ständigt vara på vakt när någon gör en distinktion mellan ”vi” och ”dom”, kan vi förhoppningsvis lära oss att höra en varningsklocka mot de moralistiska mekanismer som triggas av dessa ord. Man skall bli extra misstänksam när någon vill tillämpa en moralisk princip som är beroende av en indelning i vi som är med, och dom som står utanför."

Andra bloggar om: filosofi, moral, människans natur, evolution, politik, klasskamp, vänstern, rika på intressnat.se

Kan Singer rättfärdiga ekonomisk jämlikhet?

Filosofen Peter Singer hävdar helt korrekt att det inte finns några logiskt tvingande skäl att avlöna folk olika efter deras förmågor. Av detta följer dock inte att det är moraliskt förkastligt. Singers anspråk på tvångsåtgärder för att införa "lika lön" eller rentav "lön efter behov" faller platt till marken. Och om friheten har något värde måste alla anspråk på tvångsomfördelningar vägas mot förlusterna i frihet.

Peter Singer börjar bevisföringen med en i mångas ögon otillåten filosofisk manöver: han betraktar det naturliga som det rätta. Det är fråga om en sorts (oegentlig) naturalism. Att rasism och sexism inte längre betraktas som moraliskt legitima förhållningssätt är knappast ett moralfilosofiskt godtagbart bevis för att den nuvarande uppfattningen är rätt och den tidigare felaktig. När nazismen stod på sin höjdpunkt kunde ju någon ha hävdat att detta visade att övermänniskomoralen var riktig och humanismen felaktig. Det vid något tillfälle gängse synsättet ("det naturliga") är inte nödvändigtvis det riktiga.

Att rasism och sexism liksom avund, illvilja och liknande inte kan betraktas som moraliskt godtagbara preferenser har av andra utilitarister hävdats vara nödvändigt för att nyttokalkylerna inte skall snedvridas. Ronald Dworkin klassificerade dem som 'externa' och menade att de genom att beröra andras förhållanden gav upphov till en ohanterlig dubbelräkning i nyttokalkylerna. Om detta är tillräckligt för att kunna avvisa externa preferenser kan diskuteras. Men Singer gör inte ens ett försök utan litar till ett meta-etiskt trick (det naturliga är det rätta).

Vad Singer vill komma fram till är dock att i ett första steg slå fast att de attribut som externa preferenser omfattar inte är bestämmande för verkliga egenskaper hos människorna och därför inte kan ha moralisk relevans. Diskriminering bygger på fördomar och inte på en verklig skillnad i t ex intelligens. I ett andra steg för han ett kongruent resonemang som går ut på att verkliga skillnader i egenskaper - t ex intelligens - inte heller har någon moralisk relevans. "Det finns inget logiskt tvingande skäl för att anta att en skillnad i förmåga mellan två människor rättfärdigar en skillnad i det mått av hänsyn vi bör ta till deras intressen." Är detta påstående på sidan 29 sant?

Det är detta påstående som ligger till grund för Singers teori om jämlikheten. Kanske också en hel del av utilitarismen hänger på hur formuleringen skall tolkas. Det är uppenbart att Singer med sina ord åtminstone motsäger följande enkla påstående:

1. Om två personer har olika förmåga är vi logiskt förpliktigade att moraliskt behandla deras intressen olika.

Men han bygger sitt vidare resonemang på att han motsagt ett mycket mera problematiskt påstående:

2. Om två personer har olika förmåga är det moraliskt berättigat att behandla deras intressen olika - t ex avlöna dem efter förtjänst. - men vi är fria att ge dem lika lön eller lön efter "behov".

Det är alltså inte logiskt tvingande att vi måste ta olika hänsyn till intressena hos olika förmågor - det har Singer rätt i. Men han har inte visat att vi moraliskt är förhindrade att ta olika hänsyn. Däremot har han blandat bort korten genom att dra in förutsättningarna för hur en utilitaristisk kalkyl bör göras: envars nytta skall bara räknas en gång, vilket redan Bentham framhöll. Att detta därtill skulle ge upphov till inkomstnivellering eller lön efter behov var helt främmande för Bentham. Största möjliga lycka skulle tvärtom bli följden av ett fritt näringsliv med goda chanser att tjäna pengar.

För en modern utilitarist är det dessutom lätt att negligera legalistiska rättigheter inklusive jämlikhetsrättigheter som går utöver kravet att alla har samma vikt när lyckosumman skall räknas ihop. Allas lycka skall inte ens vara lika stor. Summan blir ju större om de som kan utvinna mycket lycka ur tillgängliga resurser också får mera resurser medan andra blir utan. Detta förhållande kan användas för att göra en annan utilitaristisk bedömning av Singers exempel med intelligenshierakin.

Antag att slavägarna med IQ över 125 inför ett relativt humant slaverisystem. Genom sin intelligenta organisationsförmåga kan de öka välståndet för slavarna mycket mera än vad dessa skulle kunna åstadkomma själva i ett fritt system. Dessutom skulle slavägarnas välstånd också bli mycket större vilket givetvis skulle bidra till att uppväga slavarnas brist på legala rättigheter. För en utilitarist är slaverisystemet enbart moraliskt förkastligt om det visar sig att ett annat system kan åstadkomma större sammanlagt välstånd. Det är sålunda en bedömningsfråga och inte en moralisk jämlikhetsfråga i sig. Någon stålblank princip som förhindrar slaveri och ojämlikhet har Singer inte lanserat. Detta avgörs isället av en hop räknenissar.

Varken utjämnad lycka eller frihet är värden för en utilitarist. Det är kanske därför en utilitarist som Singer så lätt gör glidningen från ett fritt privatmoraliskt system till ett tvingande statsmoraliskt styre utan personligt ansvar för uppnåendet av "lön efter behov". Ett undantag skulle högre lön för större ansträngning kunna tyckas vara. Men som t ex Rawls ansett är väl också förmågan att anstränga sig mera än andra genetiskt betingad och inte heller något man gjort sig förtjänt av?

Peter Singer tycks inte förstå att utifrån hans egen teori kommer hans antagna princip om "lika hänsyn till intressen" att kunna leda till stora ojämlikheter om förmågan till intresse är olika fördelad. Den som t ex kan utvinna ständigt ny lycka ur ett hejdlöst festande skall staten också ge resurser för festandet. Men den tråkmåns som inte blir lycklig på just något sätt skall av staten tillhållas att arbeta större delen av sin vakna tid så att festarna får mera fritid och sålunda kan bli ännu lyckligare.

Slutligen förefaller Singer ganska aningslöst konstruera en utopi där frihet och jämlikhet (utjämning) kommer i konflikt. Han är beredd att avskaffa avtalsfriheten och låta staten reglera lönerna. Det fria näringslivet måste avskaffas och svarta marknader hållas efter. Går inte detta att göra tillräckligt effektivt måste människans natur förändras i altruistisk riktning. Någon större tilltro att den morallära han företräder skulle vara så attraktiv att folk frivilligt skulle anamma ett i Singers ögon etiskt levnadssätt har han inte. Moralsociologiskt sett är både utjämningsmoral och utilitarism tydligen hopplösa projekt. Utan tvång kommer bara ett fåtal att handla "moraliskt".

Man kan dock inte helt utdöma dessa praktiskt omöjliga moralläror på en sådan "naturalistisk" grund. Men om vi tillmäter friheten ett moraliskt värde blir det annorlunda. Då måste Singers tvångsanspråk vägas mot frihetens moraliska värde. Och utan något rättfärdigande av tvånget att acceptera utjämning kan jag inte se någon anledning att låta friheten stryka på foten.

Forts: Frihet och medfödda egenskaper (30/8)

Andra bloggar om: filosofi, moral, etik, utjämning, lika lön, ekonomi, politik, utilitarism, socialism, frihet, Peter Singer på intressant.se

Grunden för jämlikhet enligt den berömde filosofen Singer

Vi bör vid moraliska överväganden lägga samma vikt vid alla olika människors intressen som påverkas av oss. Om vi tillämpar denna moral kommer principen om avtagande marginalnytta att leda till en jämlik inkomstfördelning. Men jämlikhet i lycka kräver dessutom att de med större behov får högre lön. Det går därför inte att ha privat företagsamhet. Om samhället inte skall bli ett "väpnat läger" måste dock den mänskliga naturen förändras.

Den australiensiske filosofiprofessorn Peter Singer (f 1946 Wp) är världsberömd och har utgett ett flertal populära böcker med framställningar om etik och moralfilosofi. Han har exemelvis skrivit en mycket inflytelserik bok, Practical Ethics, som finns översatt till svenska. (Praktisk etik, Thales, 1996). I andra upplagan 1993 finns ett nyinsatt kapitel om grunden för jämlikhet och dess konsekvenser. Eftersom det inte brukar finnas några moraliska rättfärdiganden av generell jämlikhet i meningen utjämning eller nivellering är denna argumentering särskilt intressant. (Den kan ses som ett försök till underbyggnad av det som jag tidigare kallat "teori X".)

Peter Singer inleder kapitlet om jämlikheten med konstaterandet att rasistiska uppfattningar, som delades av de flesta européer vid förra sekelskiftet, nu är helt oacceptabla (åtminstone i det offentliga livet). Samtidigt medger han att människor är så olika att "sökandet efter en faktisk grund att bygga jämlikhetsprincipen på förefaller hopplöst". Han granskar Rawls' förslag att jämlikheten kan grundas på naturliga egenskaper, en "moralisk personlighet", och avvisar detta eftersom små barn och vissa handikappade inte har denna egenskap.

Men Singer har förtröstan: "Tanken att det finns en faktisk grund för en jämlikhetsprincip som förbjuder rasism och sexism kan försvaras på ett annat sätt." Detta sätt bygger på logik. Skillnader i hudfärg och kön medger inte slutsatser om intelligens, sinne för rättvisa, känslodjup etc. Detta konkretiserar Singer (som också är utilitarist) med ett exempel om intelligenshierarkin.

Antag att någon föreslår att folk skall intelligenstestas för att delas in i tre kategorier, skriver han. Kanske skulle de med en IQ på över 125 bli en slavägande klass, de med 100-125 bli fria medborgare utan rätt att äga slavar och de med mindre än 100 skulle bli slavar åt dem som presterat mer än 125 i IQ. Mot detta förslag anför Singer den intuitiva känslan av att denna intelligenshierarki förefaller lika motbjudande som ett system baserat på ras eller kön. Detta är anmärkningsvärt eftersom resultat i ett IQ-test manifesterar verkliga skillnader till skillnad från ras eller kön där de verkliga skillnaderna enbart antagits av fördomsfulla personer.

Tesen att faktiska skillnader inte heller är relevanta vill Singer avvisa med ytterligare ett logiskt resonemang. Vi måste vara på det klara med att "kravet på jämlikhet inte vilar på intelligens, moralisk personlighet, rationalitet eller andra faktiska förhållanden". Han skriver: "Det finns inget logiskt tvingande skäl för att anta att en skillnad i förmåga mellan två människor rättfärdigar en skillnad i det mått av hänsyn vi bör ta till deras intressen." (s 29)

Singer framhåller här att "jämlikhet är en grundläggande princip, inte ett faktapåstående". För en utilitarist kan en sådan grundprincip te sig besvärande (några rättigheter existerar ju inte för nyttomoralen). Men jämlikheten kan reduceras till ett inslag i nyttokalkylerna. Vi bör vid våra moraliska överväganden lägga "samma vikt vid lika intressen hos alla de som påverkas av våra handlingar". Det betyder t ex att om någon annan gynnas mera än man själv av det ekonomiska resultat man arbetar ihop skall man avstå lönen för mödan till dem med större intressen. Singer illustrerar dock detta med ett resonemang om smärta hos olika personer.

Nu anser Singer att han kan avvisa "intelligenshierarkin" med att det inte är förenligt med lika hänsyn till intressen att göra dem med mindre än IQ 100 till slavar eftersom IQ inte har något med t ex intresset att undvika smärta att göra. Han gör följande bedömning: "Slaveriet hindrar slavarna från att tillfredsställa dessa intressen på det sätt som de annars skulle vilja, och fördelarna detta skulle ge slavägarna är knappast jämförbara med den skada det vållar slavarna." (Detta är dock ingalunda självklart för en utilitarist, vilket jag skall diskutera i en kommande artikel.)

Principen om lika hänsyn till intressen behöver dock inte leda till lika tilldelning av nyttigheter framhåller Singer med hjälp av ett exempel om smärtlindring och två morfindoser. Dessa kan ges till en med ett krossat ben eller till en med ett uppfläkt lår. Ett mera jämlikt resultat uppnås om båda doserna ges till den mest lidande. Hans resonemang utmynnar i utilitarismens famösa resonemang om marginalnyttan:

"Om man tar hänsyn till marginalnyttan leder principen om lika hänsyn till intressen till en jämlik inkomstfördelning, och så långt kommer även jämlikhetsförkämpen att godkänna dess resultat." (s 32)

Men Singer vill gå ett steg längre. Det är "lön efter behov" och inte lika lön som är hans målsättning. Med ett krystat exempel om två personer som mist resp riskerar att mista ett ben avvisar han den egalitära principen (som betyder att båda mister ett ben) och förordar att räddningsinsatserna sätts in på den person vars ben ännu kan räddas. Hans resonemang tar nu en ny utgångspunkt från vad som i verkligheten betraktas som legitima löneskillnader.

Lika möjligheter eller lika hänsyn?

I västerländska samhällen anses stora inkomstskillnader vara acceptabla om de uppnåtts under betingelser av "lika möjligheter". Singer exemplifierar med läkaren Jill som tjänar 200 000 dollar och lantarbetaren Jack som tjänar 20 000. Men om Jack gick i skolor med stora klasser, inte hade eget rum, ett hem utan böcker och en far som gnällde om att han slösade bort sin tid på studier, hade de båda inte lika möjligheter. Man skulle kunna utjämna dessa förutsättningar genom att alla uppfostrades i kommunala förskolor "som på en kibbutz i Israel" resonerar Singer. Men inte heller då skulle genetiskt betingade skillnader i "förmågor och karaktärsdrag" försvinna.

"Så lika möjligheter är inte något attraktivt jämlikhetsideal" i Peter Singers ögon. Det "belönar de lyckosamma" och det "straffar dem som har otur och som på grund av sina gener har det mycket svårt att nå samma framgång". Att avlägsna ogynnsamma sociala förhållanden är inte tillräckligt, framhåller Singer. Ärvd förmåga att tjäna pengar ger inte jämlikhet med dem som inte ärvt denna förmåga. Inte heller ger detta en rättvis inkomstfördelning eftersom ärvda förmågor är godtyckliga och inte relaterade tilll "vad människor förtjänar eller behöver".

Från utgångspunkten att lika möjligheter fritt bör ge legitima löneskillnader kommer Singer fram till att både rättvisa och samhällsnytta bättre skulle tjänas av marxismens slogan: "Från var och en efter förmåga, åt var och en efter hans behov." Förverkligas detta blir raser och kön oväsentliga. Först då skulle "principen om lika hänsyn till intressen" förverkligas. Det är alltså på denna statsdirigerade princip, som Singer grundar sina långtgående slutsatser. Och denna princip har han tidigare inte rättfärdigat utan bara intuitivt antytt som plausibel.

Emellertid uppstår praktiska svårigheter i form av "begåvningsflykt" och de välbekanta svårigheterna med "socialism i ett land" (väpnat läger med gränsvakter). Sådan pessimism vill Singer slå undan. Det finns ett stort utrymme för minskade löneskillnader i de förmögna västländerna, menar han. Det är för honom "ytterst tvivelaktigt" att läkare och professorer inte skulle genomgå den erforderliga utbildningen om vi inte betalade högre löner till dem än till andra. Han själv skulle t ex inte byta jobb med den som klipper gräset på universitetsområdet om bådas löner var lika stora. Inte heller skulle hans läkare hellre bli receptionist. Singer kan dock tänka sig att göra ett undantag från löneregleringen genom att avlöna den som anstränger sig mera i sitt jobb med högre lön.

En ytterligare svårighet slår nu Singer: eftersom läkare och professorer är anställda i den offentliga sektorn är deras löner möjliga att reglera. Men hur gör man med näringslivet? Affärsmän eller anställda som griper de rätta tillfällena kommer att tjäna mer pengar eller bli befordrade. Progressiv skatt är Singers lösning. Men han har ändå sina dubier mot hur effektivt ett progressivt skattesystem kan bli - "det tycks till och med finnas en lag som som säger att ju högre skatten är, desto högre är benägenheten att smita från den." Uppgivenheten är tydlig.

"Måste vi då avskaffa privat företagsamhet om vi skall kunna utplåna oförtjänt välstånd?" (s 48)

I princip är ett avskaffande intressant nog inte främmande för Singer, men han är pessimistisk om avskaffandet kan göras rigoröst nog (!): Ryssarna upptäckte snabbt att de kommunistiska samhällena har sin svarta börs och "om du vill ha ett rörarbete snabbt utfört var det klokt att betala litet extra vid sidan om". Här landar Singer i människans genetiska egenskaper:

"Endast en radikal förändring av den mänskliga naturen - ett minskat habegär och egenintresse - skulle kunna besegra människors benägenhet att hitta en väg runt varje system som undertrycker den privata företagsamheten." (s 48)

Det är radikala ord. Singers utopi är tydligen ett samhälle utan privat verksamhet där alla altruistiskt arbetar enligt centralmaktens plandirektiv. I praktiken är denna altruistiska förändring inte i sikte enligt Singer. Därför kommer de som har medfödda talanger och inte de som har de största behoven att få mest betalt. Men han vill ändå att alla skall arbeta för "principen om lön efter behov och ansträngning snarare än medfödd förmåga".

Har filosofen Peter Singer därmed åtminstone moraliskt härlett grunderna för att alla genom staten bör få lika stor lycka eller behovstillfredsställelse i livet? Och hur skall man ställa sig till att detta inte är moralsociologiskt möjligt utan genmanipulering av den mänskliga naturen? Jag skall ta upp sådana kritiska frågor i en särskild artikel. Synpunkter är välkomna!

Andra bloggar om: jämlikhet, lika lön, Peter Singer, filosofi, moral, utjämning, politik, frihet, tvång, etik på intressant.se

Mona Sahlin har blivit partichef och inte partiledare

Nu har den nya partiordföranden i socialdemokraterna haft första maj, partiledardebatten, almedalstalet och botkyrkatalet på sig att antyda vad socialdemokraternas politik i opposition skall gå ut på. Men Mona Sahlin gör sig till administrativ chef över partiet istället för att agera som en ledare med idéer om vad framtidens politik skall innebära.

I Almedalen presenterade hon ett program med satsningar på ungdomen och utbyggnad av ungdomsgårdar. Idag i sommartalet i Botkyrka presenterade hon en ofinansierad satsning på 15 miljarder på 1960-talets hastigt uppförda "miljonprgramsbostäder" som nu är slitna och nergångna. Vad är detta om inte att göra bisaken till huvudsak? Ungdomsgårdar och bostadssaneringar kan förvisso presenteras vid sidan om ställningstagandena i politikens huvudfrågor. Men de kan knappast ersätta den generella rikspolitiken.

Sahlin agerar som om hon inte förstått skillnaden mellan att vara den formellt högsta chefen i partiet och att vara en ledare för partiet. Man kunde tro att hon blivid VD i AB SAP och inte arbetarledare. Hon tänker tydligen låta partiets olika arbetsgrupper arbeta med olika frågor medan hon själv sitter bredvid och rycker ut om något skulle kärva till sig i grupparbetet.

I Radion framhöll hon också att hon skulle åka utomlands för att bilda sig en uppfattning om Palestina-konflikten. Är det verkligen detta hon vill satsa på när alltfler frågar vilken politik för Sverige hon vill satsa på? Var står hon i skattefrågan? Hon lät en arbetsgrupp presentera en skatteutredning i Almedalen. Men den kom fram till nästan motsatta slutsatser än de som den ekonomiske talesmannen Pär Nuder prånglade ut i samband med seminariet där rapporten offentliggjordes. Partichefen kanske inte behöver ta ställning men en handlingskraftig partiledare med så lång politisk erfarenhet som Mona Sahlin borde kunna ange tonen.

Sahlin kanske inte är handlingskraftig. Det är måhända den försmådde Pär Nuder som nu ser sin chans att gripa initiativet. Det är han som drar upp de generella riktlinjerna medan kanslichefen får presentera marginalpolitik för lokala publiker i Fittja och Visby. Vi kanske nu ser början till en intressant maktkamp mellan SAP:s formella strukturer och den ledare som vill ta makten åtminstone informellt. Sådana motsättningar har funnits otaliga gånger tidigare i stora organisationer/institutioner.

Redaktören för socialdemokraternas hemsida hade fyra timmar efter Sahlins tal inte lagt ut texten på nätet. Efter ca 3,5 timmar lades en kort sammanfattning ut som inte innehåller mera än vad Ekot kunde rapportera tidigare. Har hon ingen text att serva med? Eller tycker Sahlin att hennes tal inte är värt att sprida vidare. Eller är det Nuders hejdukar som administrerar hemsidan och låter hennes viktiga tal representeras av en intetsägande sammanfattning?

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, miljonprogrammet på intressant.se

Socialdemokratisk skattepolitik famlar inför 2010

Inte ens socialdemokraternas egna experter vet vad partiet vill med skatterna. Å ena sidan antyds mera progressivitet i skatteskalorna, å andra sidan faran med höjda marginaleffekter. Kanske "värnskatten" inte är motiverad? Omfördelningen sker kanske bättre genom offentliga tjänster? Partichefen Sahlin borde se till att den socialistiske Nuder inte blir den inofficielle ledaren i skattepolitiken.

Socialdemokraterna har lagt fram en skatterapport i Almedalen den 10 juli. Den är framtagen av Arbetarrörelsens Tankesmedja (pdf) som är ett samarbetsorgan för LO, SAP och ABF. Rapporten benämns En rättvis och hållbar beskattning men den innehåller ingen analys av vad en rättvis beskattning skulle kunna innebära. Vad hållbarheten beträffar nöjer sig rapportförfattarna Jan Larsson och Magdalena Andersson (båda tidigare statssekreterare) med att konstatera att P-O Edins skattebasutredning år 2002 kom fram till att ett högt skatteuttag är möjligt att bibehålla i framtiden.

Det finns inga skäl till att sänka skattetrycket för socialdemokratin, menar författarna. Det tar mycket kort upp tre invändningar mot höga skatter, nämligen 1) skatterna snedvrider ekonomins funktionssätt, 2) skatterna innebär ett "konfiskatoriskt inslag" och 3) skatterna används för offentliga utgifter som innebär "en överbeskyddande mentalitet som hämmar individen i sin utveckling". Både skatter och utgifter är sålunda ideologiskt sett frihetsberövande i denna tolkning. Men denna diskussion har enligt rapporten inte tagits på allvar under de senaste årtiondena i Sverige varför författarna låter kritiken stå obesvarad.

Det som finns skäl att ta på allvar är istället marginaleffekterna (av både skatter och bidrag) menar rapporten. Vanliga löntagare måste kunna påverka sina inkomster. De sk fattigdomsfällorna måste åtgärdas. Dock finns risken att "klyftorna ökar" om marginalskatterna sänks. Lösningen antyds vara att man sänker marginalskatten för låginkomsttagarna och höjer den för medelinkomsttagarna så att höginkomsttagarna inte får någon skattesänkning alls (de måste rimligen också få en marginalskattehöjning). Ännu högre upp i inkomstlägena måste det dessutom bli en skattehöjning. Rapportens resonemang på sidan 9 framstår som överförenklat och ofullgånget.

När rapporten presenterades i Amedalen anslöt sig socialdemokraternas ekonomiske talesman Pär Nuder till denna syn på skärpningar av marginalskatterna för medelklassen och uppåt - dvs ökad progressivitet i skatteskalorna:

"Jag är inte främmande för att vi skall ha högre skatt för dem med de allra högsta inkomsterna. (Pär Nuder i SvD 11/7-07)

Motivet för detta var den borgerliga regeringens slopande av förmögenhetsskatten och gynnandet av vissa grupper genom den omgjorda fastighetsskatten. Det skulle alltså leda till skärpt värnskatt enligt Nuder. Logiken saknas.

Men det symtomatiska för socialdemokratin i skattefrågan inför framtiden - famlandet - finns ännu tydligare i rapporten. Författarna är när de kommer till huvudpunkterna inte överens med Nuder och ovanstående förenklade resonemang. För dem är det viktigaste ett högt och stigande totalt skattetryck som genom utminuteringen av offentliga tjänster ger ett omfördelande inslag i politiken. De skriver:

"Skatternas främsta fördelningspolitiska insats sker indirekt genom att skatteintäkterna finansierar generella välfärdssystem som i sin tur är omfördelande. Här är det alltså storleken på det samlade skatteuttaget som är avgörande för skatternas fördelningspolitiska tyngd. En stor gemensam sektor som är skattefinansierad är i sig omfördelande."

Dessutom bedömer de att skattetrycket kanske måste höjas:

"En utgångspunkt för en socialdemokratisk skatteöversyn måste vara ett fortsatt högt skatteuttag. Kanske kommer den demografiska utvecklingen kräva att skattenivåerna höjs ytterligare – en utveckling vi kan komma att se i hela vår omvärld."

Själva uttaget av skatter skall vara "rättvist". Med det menas utan analys tydligen bara att skatterna skall "bidra till utjämning". Det sker genom statsskatten, uttaget av arbetsgivaravgifter ovanför taken i socialförsäkringarna och i viss mån genom kapiatalbeskattningen. Förmögenhetsskatten är avskaffad. Vad vill då socialdemokraterna?

"Socialdemokraterna behöver fundera över om och i så fall på vilket sätt de vill öka de fördelningspolitiska inslagen i skattesystemet."

"Det som kan göra det värt att alls fundera över frågan är, som beskrivits ovan, att det är den samlade storleken på skatterna som är avgörande för fördelningspolitiken – inte hur skatterna tas ut."

Argumenten från skattereformen 1991 för "värnskatten" är inte relevanta idag, skriver man. Det är istället en fråga om ökad inkomstspridning som är avgörande för detta ytterligare steg i skatteskalan. Flörten med höjda marginalskatter är helt borta när man diskuterar inställningen till det av Alliansen införda jobbavdraget:

"Att skapa ett alternativt jobbavdrag med bättre fördelningsprofil är ingen
lätt uppgift – i alla fall om man vill undvika höga marginaleffekter för medelinkomsttagare.

En skatteöversyn bör analysera effekter på ekonomins funktionssätt, drivkrafter och fördelning och i den analysen också väga skatternas fördelande effekt mot möjligheterna att genom ersättningsnivåer och bidrag eller andra åtgärder på utgiftssidan uppnå minskade inkomstklyftor i samhället."

Här är vilsenheten närmast total och slutsatserna hänskjuts till en tidpunkt då en teknisk analys gjorts av skatternas olika effekter. Liknande gäller en återinförd förmögenhetsskatt:

"Om en återinförd förmögenhetsskatt alls ska vara relevant bör den få ett rejält ansiktslyft. Inslag i ett sådant ansiktslyft skulle kunna vara rejält höjda fribelopp, färre undantag och någon form av takregel. Ett alternativ till en återinförd förmögenhetsskatt är att höginkomsttagarna på något annat sätt får finansiera denna skattesänkning."

Vilket "annat sätt" det kan finnas framgår inte. Problemet är att det finns en hel del inte så förmögna höginkomsttagare som skulle få betala för att de förmögna slipper förmögenhetsskatt. Aspekten att redan diskussionen om återinförd förmögenhetsskatt efter valet 2010 skrämmer många från att ta hem pengar från utlandet negligeras helt av författarna. Detsamma gäller aspekten att förmögenhetsskatten i kombination med kapitalinkomstskatten och en inflation på 2 procent innebär en skattekonfiskation av en en real avkastning på upp till 3 procent. Den stora skatteutredningen kom därför fram till att det inte finns något berättigande för en förmögenhetsskatt i dagens skattesystem.

Socialdemokraterna vill ha en marknadsvärdebaserad fastighetsbeskattning. Detta kräver att skattens legitimitet förbättras så att den blir mera förutsägbar. Här håller man öppet för Kalifornien-modellen med inköpspris som skattebas. Ett annat sätt att öka legitimiteten anser författarna vara att få igenom ett obligatoriskt preliminärskatteavdrag, vilket redan är under statlig utredning. Vad de inte säger är att detta är ett sätt att dölja skatteuttaget så att det blir mindre irriterande för de skattskyldiga.

Ytterligare ett argument för marknadsvärdebaserad fastighetsskatt är att kapitalplaceringar skall beskattas likformigt. Detta sker inte med den regeringens första förslag till reformering:

"Den rabatt för attraktiva villor som den borgerliga regeringen infört kommer ur det perspektivet minska den samhällsekonomiska effektiviteten för investeringar i Sverige."

Dagens funderingar i skatteutskottet (SvD 8/8) om en differentiering av fastighetsavgiften med avseende på värdeyta och standard förtar dock en del av detta argument. Det kanske inte blir så mycket kvar av socialdemokraternas krav på en återgång till något som liknar det gamla systemet.

Socialdemokraternas skatterapport förutsätter att skatterna utreds mycket mera för att några bestämda slutsatser skall kunna dras om vad de vill. Det var ju detta som den socialdemokratiska skattegruppen, som tillsattes våren 2005, skulle syssla med. Men den har tydligen avsomnat. Frågan är då vem som skall utföra de mera grundläggande analyserna? Det är inte underligt att partichefen Mona Sahlin undviker att prata om socialdemokraternas politik när hennes egna medarbetare inte vet var de står. Det är bara Nuder med sin traditionalistiska socialistiska utjämningspolitik som har mera konkreta besked. När skall Sahlin upphöra med att vara partichef och istället bli partiledare? Eller skall Nuder få bli den informelle ledaren?

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, Almedalen, skattepolitik, utjämning, rättvisa, politik på intressant.se