Klas Eklund SEB godkänner expansiv politik

Den svaga arbetsmarknaden motiverar expansiv finanspolitik, menar SEB:s ekonomer. Det strider mot varningarna nyligen från tre professorer. Men trots underfinansiering blir det bara 30 000 nya jobb 2007.

I dagens media (31/8) rapporterar man om SEB:s konjunkturprognos (pdf) med uttalanden av chefekonomen Klas Eklund. Huvudbudskapet är att det går hyfsat bra för Sverige. De varningar för expansiv finanspolitik när ekonomin växer som uttalats av Hamilton, Jonung och Ingemar Hansson får inget stöd av Eklund. Han säger i SvD 31/8:

- Det är svårt att kalla det för en procyklisk politik när arbetsmarknaden är svag. Jag har svårt att hetsa upp mig för det här. (Klas Eklund)

Anmärkningsvärt är också att Eklund helt har svängt i synen på räntan. I DN 16/3 menade Eklund att det inte var någon större vits att sänka räntan eftersom efterfrågan redan var god (se bloggen 17/3). Nu vill han inte kritisera Riksbanken för räntesänkningen i juni och tycker inte att en höjning från 1,5 till 2 procent, som andra bedömare förordar, är motiverad. En höjning av räntan kommer tidigast i mars 2006.

Denna räntehöjningsprognos implicerar att Riksbanken då skulle bedöma att det i mitten av 2007 blir så stor brist på arbetskraft att inflationen går över 2 procent. Det är alltså samtidigt som förvärvsavdrag och sänkt a-kassa samt rigorös kontroll av sjukskrivningarna modell fp har fått effekt. SEB:s ekonomer antar nämligen att Alliansen vunnit valet och börjat införa sin nya politik.

Men var det inte ökat arbetsutbud, så att ökad efterfrågan på arbetskraft skulle kunna tillgodoses, som var vitsen med Alliansena politik? Hur kan den då leda till inflation?

Det är tydligen så att effekten av den borgerliga politiken inskränker sig till 0,7 procents sysselsättningsökning eller 30 000 personer 2007. Men eftersom detta kommer efter en ökning med 1,1 procent 2006 eller 50 000 personer till följd av nuvarande regeringspolitik kan naturligtvis en dålig matchning på arbetsförmedlingarna och bristande effekter av utbudspolitiken leda till brist på arbetskraft tots att det fortfarande finns bortåt 800 000 egentligt arbetslösa kvar 2007.

Även om SEB räknat försiktigt på hur stora skattesänkningar en ny regering förmår genomföra till 2007 framstår 30 000 nya jobb som ett tämligen ynkligt resultat av den nya politiken. Ändå har SEB räknat med att Alliansen också kommer att bedriva expansiv finanspolitik 2007 om än i mindre omfattning än Persson-administrationen. (Underfinansieringen motsvarar 0,25 procent av BNP 2007 mot 1,25 procent 2006.) Det skulle vara intressant att beräkna hur effekterna av vad Alliansen formellt har föreslagit idag skulle slå på sysselsättningen (och med neutral finanspolitik).

Persson kontrar med överbud

Alliansen sänker a-kassan till 70 %

Nu har Alliansen presenterat sitt program. Det blev en kompromiss där enbart a-kassan sänks. I övrigt är det skattesänkningar för privatpersoner och företag av känt märke. Någon ny metod för att skapa jobb presenterades inte.

I ett pressmeddelande (pdf) från de fyra borgerliga partierna inom Alliansen presenterar man ett "program för arbete". Det går ut på att skapa fler jobb och att fler skall komma i arbete. Emellertid innehåller programmet ingenting nytt i metoderna för att uppnå detta.

Åtgärderna begränsar sig till tre områden: 1) Inkomstskatten skall stimulera arbete och inte bidragsinkomster genom en jobbrelaterad skattesänkning för främst lägre inkomsttagare. 2) Bidragspolitiken stramas åt (konkret sänks a-kassan till 70 %). 3) Lättnader i skatter och regelsystem för småföretag mm.

När det gäller sjukförsäkringen skall ytterligare analyser göras av hur kostnaderna kan sänkas. Först i steg två kan fler karensdagar och sänkt ersättning aktualiseras. Här har folkpartiet helt vunnit dragkampen.

Höjd trafikförsäkring med 8 mdr kr och höjda, obligatoriska avgifter till a-kassan för alla som arbetar med 10 mdr kr är andra inslag i programmet. Båda förslagen bygger på ett obligatorium och därför är gränsen mot regelrätta skattehöjningar hårfin.

Den största svagheten är dock att det inte finns något inslag som egentligen skapar ett ökat behov av att anställa de arbetslösa. Slopade eller (permanent) nedsatta arbetsgivaravgifter för nystartjobb resp småföretag leder förvisso till att fler kan anställas där. Men eftersom detta finansieras genom höjda försäkringsavgifter eller sänkt a-kassa minsakar antalet jobb på andra områden. Det man möjligen kan hoppas på är att en del av dessa förlorade jobb drabbar utlandet.

I en analys (pdf) tidigare idag av konjunkturer och sysselsättning fram till 2007 kommer SEB fram till mycket måttliga effekter trots att man antagit en borgerlig valseger.

Moderat vill införa TV-skatt

Kent Olsson, moderat ledamot i kulturutskottet, vill ersätta TV-licensen med höjd skatt som skulle gå till SVT. Nu måste svenska folket säga ifrån. TV bör inte skattefinansieras! Står Reinfeldt bakom dessa tokerier?

Jag åhörde just en debatt i Studio 1 (29/8) om TV-licensen med anledning av att några av Radiotjänsts kontrollanter har använt tvivelaktiga metoder. Anders Bengtsson (s) vill införa en avgift som skulle vara lika för alla. Men den moderate riksdagsmannen Kent Olsson ville istället ha en skattehöjning. Det betyder ju samma sak som en obligatorisk avgift men med en annan fördelning.

De som tittar minst på TV eftersom de jobbar hårt eller studerar intensivt för att få ett bra betalt jobb skulle få betala mycket mer än genomsnittet på grund av den progressiva (och proportionella) skatten. Och de som tittar mest på TV för att de arbetar litet eller inte alls skulle få betala mindre än genomsnittet eftersom det sannolikt är så att de samtidigt har en låg skatt pga låg inkomst.

Inte ens om man kastar ut TVn skulle man kunna undgå TV-skatten. Många som tittar ganska litet skulle alltså få en flerdubbling av TV-tittandekostnaden men skulle ändå tvingas betala detta om "frihetspartiet" moderaterna får makten att genomföra Kent Olssons tokerier. Står Fredrik Reinfeldt bakom detta tvångsförslag?

Vi behöver inte TV. Det är ingen kollektiv nyttighet som måste skattefinansieras. TV skall inte tvingas på medborgarna i ett fritt land. Svenska folket måste protestera mot sådana tvångsförespråkare som Kent Olsson (m). Kan man inte leva med att några licenskontrollanter beter sig illa får TV reklamfinansieras istället.

Frihet är frihet från tvång och inte frihet att titta på tvångsfinansierad public service.

Arbetslösheten inte viktig?

Arbetslösheten ökade med 53 000 personer i juli på ett år. Trots detta har debatten efter Perssons gardinutspel handlat om andra frågor. Ingen vill ge några konkreta recept och media tiger och lyder när locket läggs på.

Den ekonomisk-politiska debatten har plötsligt tonats ner. Nu är journalisterna mera intresserade av historieämnets status och allianspartiernas kompromissdiskussioner för öppen ridå. Den enligt väljarundersökningarna viktigaste valfrågan, arbetslösheten, intresserar inte längre särskilt mycket.

Trots vissa ljuspunkter som nedgången i antalet varsel ökar arbetslösheten (SCB). Den var i juli 9,0 procent totalt enligt nya EU-definitionen. Det är en ökning sedan juli förra året med 1,1 procentenheter (pe)! Öppen arbetslöshet låg på 6,9 procent (ökning 0,9 pe) och antalet i åtgärder låg på 2,1 procent (ökning 0,2 pe). Jämförelsen är korrigerad med hänsyn till definitionsförändringen.

I antal var arbetslösheten 422 000 i juli (321' öppet och 101' i åtgärder). Ökningen var 53 000 personer jämfört med 2004 (43' öppet och 10' i åtgärder). Sysselsättningen var 4 423 000 (ökning 4'). I juni var den 4 353' (4 295' förra året) om man vill jämföra med mer normala siffror (ej påverkade av sommarvikarier). Dock verkar det finnas oklarheter i ökningen på ett år av sysselsättningen i juli och juni.

Moderaterna anser att arbetslösheten egentligen är mycket högre än ovan redovisade siffror. På sin hemsida redovisar de en definition som kallas 'bred arbetslöshet' vilken innefattar alla som inte arbetar eller studerar. I juli var den 21,6 procent mot 17,8 en mera normal mänad. Beräkningsmetoden kan diskuteras men siffrorna visar att moderaterna borde anse att arbetslösheten är oerhört viktig som ekonomisk-politisk fråga. Det är därför förvånande att det inte finns någon text på hemsidan som indikerar hur moderaterna vill bekämpa denna höga arbetslöshet. Är den inte ett viktigt problem?

Likaså behandlades arbetslösheten som ett "icke-problem" i Ekots lördagsintervju med Fredrik Reinfeldt i lördags (27/8) där 10 minuter inte kunde höras pga överföringsproblem från Örebro. Av hela intervjun på nätet gjord av Sten Sjöström framgår dock att Reinfeldt inte fick en enda fråga om vad moderaterna ville göra åt arbetslösheten. Varför tycker inte Sten Sjöström att arbetslösheten är intressant? Eller är han så okunnig i frågan att han skulle stå sig slätt mot Reinfeldts eventuella slingringar om hur den skall bekämpas?

På folkpartiets hemsida kan man få reda på att en del skattesänkningar för företagare skall ge fler jobb (i grova drag sådna som moderaterna också nämner - dock ej på hemsidan). Centerpartiet har varken arbetslöshet, jobb eller sysselsättning som sökord. Under arbetsmarknad finns en del tekniska förslag om arbetsförmedling och långtidsarbetslöshet, men ingenting om huir man skall få fram tiotusentals nya jobb. Arbetslösheten verkar inte vara viktig.

En som tar lätt på arbetslösheten är Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson, som i dagens DN (29/8) säger att det bara är 50 000 personer som är arbetslösa av konjunkturskäl. Han varnar för finanspolitiska åtgärder som försvagar budgetsaldot och kommer, enligt vad intervjuaren Johan Schück tror, snart att föreslå en ytterligare räntesänkning för att minska konjunkturarbetslösheten. För att råda bot på den stora (strukturella) arbetslösheten måste jämviktsarbetslösheten sänkas [NAIRU] annars blir det inflation. Hur detta konkret skall gå till är han förtegen med. Hansson framhåller enbart det triviala att färre skall sjukskrivas och förtidpensioneras o likn. KI har inte kompetens att säga hur det skall genomföras!

Tji fick 850 000 av de 900 000 egentligen arbetslösa i Sverige! Konjunkturinstitutet kan inte säga hur de skall kunna få jobb eftersom KI måste koncentrera sig på det man är bäst på, enligt Hansson. Det enda han vill säga är att förvärvsavdrag och lönesubventioner åt långtidsarbetslösa är bra, men att sådana utgifter bör vara fullt finansierade. Där fick sig Lindbeck, Feldt och Södersten. (Dock frågar man sig hur detta kan ge någon väsentlig sysselsättningsökning. Om man höjer skatten eller avskedar ett antal offentligt anställda för att få pengar till lönesubventioner, hur vet man då att det blir någon nettoökning att tala om av det totala antalet jobb?)

Arbetslösheten är ingen viktig fråga för partipolitiken. När Göran Persson devalverade problemet till att handla om gardinuppsättningar gick luften ur frågan. Socialdemokraterna vann just inget på gardinutspelet i opinionsundersökningarna. Nu handlar debatten om hur fuskarna skall klämmas åt: genom sänkta bidrag enl m eller genom hårdare men ospecificerad kontroll enl fp. Gissa vad väljarna tycker är bäst! Socialdemokraterna har redan förlorat den debatten och får stå vid sidan och titta på. Den handlar inte om arbetslösheten.

Klas Eklund accepterar stimulans

Avgår Persson?

Nu måste Persson bestämma sig: är Temosiffrorna efter Björkvik tillräckligt bra för att räcka till en rimlig chans att vinna valet? Eller skall han avgå i tid? Efterträdaren uppges vara VVD på Saab.

Idag kom Temo-siffrorna för augusti. Undersökningen är gjord 8-24 och visar effekterna av Göran Perssons tal i Björkvik 7/8. Totalt har (s) gått upp med 3,3 procentenheter. Det talar för att Persson sitter kvar istället för att avgå - t ex vid partikongressen i slutet av oktober.

Men förbättringen för s är endast en återgång till en normal låg nivå efter dippen i juni. Socialdemokraterna ligger på 34,1 procent mot den normala nivån på drygt 35 procent och nästan 40 vid förra valet 2002. Dessutom har s ökat mycket på bekostnad av samarbetspartierna. Av hela ökningen med 3,3 pe har bara en tredjedel skett genom en överströmning från de borgerliga (1,1 pe). Det talar för att Björkviks-talet inte var tillräckligt kraftfullt för att attrahera borgerliga, före detta s-röstare att komma tillbaka.

Nu återstår reaktionerna på den pågående moderatstämman och Alliansens träff hos Göran Hägglund nästa vecka. Om Göran Persson inte har tillräckligt med ork för att kontra dessa två begivenheter måste han rimligen kasta in handduken inom den närmaste framtiden. Den egna politiken synes vara uttömd.

På socialdemokraternas hemsida hittar man visserligen den egna politiken överst som en liten artikel som man måste klicka vidare på. Och då kommer man till en förteckning som ganska litet berör folk i allmänhet - utom den sista punkten som handlar om jobben. Den är kortfattad och har ingen länk till det utförligare pressmeddelande som ändå producerades när det begav sig.


Resten av förstasidan handlar nästan helt om moderaterna: En rapport om Täby, en opinionsudersökning som visar att väljarna inte gillar moderaternas politik, en spekulation av någon Berit Andnor över frågan huruvida m skall hålla fast vid försämringsförslagen i valrörelsen, LO-Wanja om förslaget till höjda avgifter för a-kassan, biståndsministern om borgerlig sänkning av u-hjälpen, fackombudsmän om borgerlig lönesänkning, Nuder om budgeten och som sista punkt "vår viktigaste uppgift att pressa ner arbetslösheten" nu försedd med länk.

Borde det inte ha funnits en utveckling av socialdemokraternas egna politik för fler jobb i grova drag där alternativen (m) hade kunnat nämnas i sitt "rätta" sammanhang? Nuder är inte ekonom och inte pedagog. Det är sannolikt en stor svaghet. Med en sådan finansminister borde nog Persson överväga sin avgång när han ännu kan gå med flaggan i topp (nästan). När han "tänkte högt" i våras var det också avgång som var en realistisk möjlighet.

Efterträdaren väntar redan i kulisserna. Det är Jan Nygren, vice VD för Saab och statsministerkandidat redan för tio år sedan, enligt Per Wendel i Expressen.

Vad är frihet? Fem definitioner

Frihet är avsaknaden av socialt tvång. Det är inte liktydigt med ekonomisk förmåga, frihet från hunger eller fattigdom. Frihetsdebatten har blivit snårig därför att många som inte vill ha frihet ändå vill uppträda som frihetsvänner.

Frihet betraktas i allmänhet som ett viktigt värde, även om det ibland finns kritik mot friheten som sådan. Oftast är det istället innehållet i begreppet frihet som ifrågasätts och diskuteras. Under tidens gång har olika ideologiska riktningar försökt inkorporera frihetsbegreppet och därför gett ordet en annan definition än den ursprungliga. Dessutom finns det en mera ontologisk diskussion om sådant som viljans frihet, inre frihet, friheten att göra det goda och liknande som inte berör samhällsproblem. Men på samhällsområdet har jag kunnat urskilja fem helt olika innebörder av ordet frihet:

1. Individuell frihet
2. Politisk frihet
3. Suveränitet
4. Materiell frihet
5. Frånvaro av ("frihet från fruktan, nöd, olikheter" etc)

1. Individuell frihet kan definieras på två olika sätt. Utgångspunkten är att individen får göra vad hon vill. Den oinskränkta definitionen anser att alla handlingar, som inte hindras av andra, är fria - alltså även moraliskt förkastliga handlingar som t ex att mörda. Den inskränkta definitionen går ut på att visst tvång inte är frihetsinskränkande beroende på dess relation till det goda eller det rätta. Frihet blir då att göra vad man vill inom vad lagarna tillåter, utan att skada andra eller kränka andras rättigheter och liknande.

2. Att med frihet bara avse politisk frihet utan att samtidigt implicera individuell frihet är kanske inte så vanligt men fullt möjligt. Frihet blir då att det räcker med att ha yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, tankefrihet och liknande för att medborgarna skall vara fria.

3. Suveränitet för en stat i meningen nationellt oberoende kan också beskrivas som frihet. Ett land som är ockuperat eller dominerat av en främmande makt kan bli fritt genom en befrielsekamp.

4. Materiell frihet är en mera kontroversiell definition som reser flera komplicerade frågor. Enkelt uttryckt förutsätter frihet i denna betydelse att det skall finnas en faktisk valmöjlighet mellan materiellt attraktiva alternativ. Frihet i denna betydelse kommer i abstrakt mening att likna begreppet förmögenhet (ekonomisk förmåga). Det finns många skäl att ifrågasätta om detta på ett meningsfullt sätt fångar det egentliga frihetsbegreppet.

5. Att frihet skulle kunna betyda "frånvaro av" i samhällspolitisk mening är mera svårsmält. Förvisso kan ordet formellt användas i sammanhang som "vårt territorium är fritt från utländska trupper". Och det är på detta försåtliga sätt USA:s 31:a president Franklin D Rooswelt använde ordet frihet. Denne lanserade som bekant i ett tal 1941 de fyra grundläggande ”friheterna”: yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från nöd och frihet från fruktan.

Det finns anledning att återkomma till några av definitionerna. När den franska revolutionens avarter började märkas talades det om "frihetselände", "frihetsraseri", "frihetsvansinne" och liknande. Man såg tendenser till att den oinskränkta friheten (enl ovan) skulle hyllas i Frankrike. Rättighetsförklaringens 4:e punkt från 1789 "La liberté consiste à pouvoir faire tout ce qui nuit pas à autrui" kunde man inte förstå. Frihet sågs istället som rätten att mörda och stjäla - åtminstone i kollektiva former. Här fanns en konservativ kritik som dock snart övergavs. Men liknande kritik har återkommit som klandret mot friheten såsom en förmån enbart för de starka, till nackdel för de svaga.

Materiell frihet är en ännu mer omdebatterad fråga. Grunden för denna är Isaiah Berlins analys av varför frihet kunnat bli en legitimering för tyranni och totalitära samhällen. Den görs i termer av "positiv" respektive "negativ" frihet. Berlins analys har förts vidare till MacCallums treställiga schema: X är fri fån Y att göra X. Här tycks frihetsfilosofin inte komma längre. Något riktigt klargörande har inte kunnat formuleras. På denna punkt finns därför intressanta möjligheter att försöka komma vidare.

Jag skall komma in på diskussionen om positiv frihet framöver. Att MacCallum inte löst problemet framgår av följande exempel: "Låginkomsttagaren X är fri från ekonomiska restriktioner att göra en jordenruntresa." Miller har föreslagit att restriktionerna avgörs av vilka moraliska förpliktelser vi har gentemot våra medmänniskor. Och dessa innefattar inte resor, varför X:s oförmåga inte är en ofrihet.

Fotnot: Den svenska översättningen av franska nationalförsamlingens rättighetsförklaring 1789 (p 4) lyder: "Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan."

Nuder räknar med dynamiska effekter

Finansminister Pär Nuder har nyss fördömt Reinfelds nämnande av 'dynamiska effekter'. Men i kalkylen för de 55 000 Nuder-jobben antar han att ca 2/3 av kontantlönen är självfinansierad.

Regeringens jobbpaket skall ge 55 000 nya jobb. En del av dessa är praktikplatser och lärlingsjobb. Där är lönen sannolikt ganska låg. Men det kan inte vara förklaringen till att hela paketet bara kostar 8 mdr kr 2006 och 8 mdr 2007. Genomsnittskostnaden blir ju bara 12 000 kr/mån, vilket i lön efter arbetsgivaravgifter blir ca 9 100 kr/m.

Ett vanligt jobb med en lön som ligger en bit under genomsnittet kostar 24 000 kr/mån inklusive löneskatter (arbetsgivaravgifter). Det ger kontant före skatt 18 000 kr/m. Hur kan då ett Nuder-jobb kosta bara hälften så mycket? Förklaringen är att Nuder räknar med att bidrag som svarar för i genomsnitt ca 2/3 av kontantlönen bortfaller som en - får vi säga - "dynamisk effekt" av anställningen. Paketet är till 2/3 självfinansierat på kontantsidan.

Att det inte är bidrag som motsvarar 50 procent av kontantlönen som faller bort, beror på att kontanta bidrag (a-kassa, sjukpenning) inte är belastade med arbetsgivaravgifter. En person som skall ha 18 000 kr/m kostar därtill 6 000 kr i löneskatter. Därför måste Nuder räkna med att 12 000 kr/m i bidrag sparas in vid en anställning (2/3 av 18' kr).

Frågan är om inte Nuder har räknat väl högt på effekterna i detta fall. Det finns en del som har socialbidrag som bekostas av kommunerna. Att dessa faller bort tjänar inte staten på. Dessutom kan det finnas studerande eller latent arbetslösa som lever på sina föräldrar eller liknande. Om de får Nuder-jobb blir det ingen dynamisk effekt för staten.

Slutligen kan man ställa frågan: räcker de högt räknade dynamiska effekterna verkligen till 55 000 jobb? Finns det inte ytterligare kostnader, som inte är löner, som belastar kalkylen? Hur är det med lokaler, personalförmåner, arbetsledning och liknande? Jag tycker det verkar som om Nuder har underfinansierat sin jobbkalkyl. Det är anmärkningsvärt eftersom han nyss gjorde en kritisk poäng av att Reinfeldt nämnde orden dynamiska effekter som en extra, inte inräknad, fördel av de av m föreslagna skattesänkningarna.

Stimulera inte fram fler jobb, varnar prof Jonung

En ökning av efterfrågan skulle höja räntan och stärka kronan så att exporten gick sämre utan effekt på sysselsättningen, varnar Jonung. Med den teorin blir det farligt att ge lättnader för företagen så att de vill anställa fler. Kan professorn ha tagit fel?

Nu sällar sig professor Lars Jonung, expert i Bryssel och tidigare rådgivare åt statsminister Bildt, till kritikerna av Lindbeck och Feldt. Han angriper formellt i en kolumn i DN (20/8) dock enbart Persson och Nuder för den ofinansierade jobbsatsningen i den offentliga sektorn. Rubriken på hans artikel är "Varning för expansiv finanspolitik" och den riktar sig mot alla expansiva förslag på det ekonomisk-teoretiska planet.

En svaghet i Jonungs artikel är emellertid att han inte någonstans signalerar att han är medveten om hur gigantiskt sysselsättningsproblemet i Sverige är. Läsaren kan inte undgå att fråga sig om han ifrån Bryssels horisont kanske har missat en väsentlig del av jobbdebatten och därför bara talar om hur ett kortsiktigt konjunkturproblem skall hanteras.

Följande tre argument visar enligt Jonung att expansiv finanspolitik är olämplig [mina kommentarer inom klammer]:

1) Efterfrågan är inte för liten. Exporten "går som på räls". Penninpolitiken är extremt expansiv (räntan rekordlåg). Även finanspolitiken är expansiv genom "kreativ bokföring". Överskottsmålet på 2 procent har övergetts. Konjunkturen ser ut att vara på väg upp. [900 000 egentligt arbetslösa visar tydligen att det behövs ett par miljoner arbetslösa för att Jonung skall erkänna att efterfrågan är för liten.]

2) Finanspolitiken är enligt ekonomisk teori mindre effektiv nu med flytande krona. Ökad efterfrågan driver upp räntan. Då stiger kronan och exporten går sämre samtidigt som importen ökar. Ökade statliga utgifter leder till större offentlig sektor och mindre exportindustri utan att sysselsättningen eller BNP ökar. Därtill kommer svårigheterna att dimensionera stimulanserna rätt och att sätta in dem vid rätt tidpunkt. [Med detta resonemang kan inte heller lättnader i regler och skatter för företagen vidtas eftersom detta skulle öka efterfrågan och höja räntan.]

3) Regeringens finanspolitik styrs av taktik inför valet, inte av efterfrågeläget i svensk ekonomi. "Efter valet kommer svångremmen." [Om vi inte hade haft 900 000 arbetslösa, som dessutom har stigit i antal de senaste åren, hade vi kunnat misstänka regeringen för att köpa röster. Men nu är det den allmänna opinionen och i någon mån oppositionen som trängt in regeringen i ett hörn med krav på omedelbara åtgärder. Det måste Jonung ha missat därborta i Bryssel.]

Vad vill då Jonung göra istället? Det är utbudspolitik och inte efterfrågepolitik som är receptet, menar han. Hämmande regleringar, ett snedvridande skatte- och bidragssystem och en stel lönebildning förhindrar full sysselsätning och håller tillbaka tillväxten. Avreglering och mer konkurrens är metoden även om starka särintressen skulle utmanas. [Det låter fint men saknar konkretion. Hur skulle en sådan politik, som förvisso är motiverad av andra skäl, kunna räcka för att skapa några 100 000 nya jobb på några år?]

Jonung intar samma ståndpunkt som under Bildt-regeringens tid - inga konkreta förklaringar till hur de nya jobben skulle komma till stånd. Och utvecklingen av de fem tyngsta komponenterna i den verkliga arbetslösheten 1990-94 var en ökning med 58 procent när Jonung var rådgivare. Därefter har det fram till 2004 skett en minskning med futtiga 7,5 pocent trots en våldsamt stark exportökning. Skulle exporten ha kunnat öka ännu kraftigare med "utbudspolitik" och på så vis ha åstadkommit t ex 300 000 nya jobb? Då skulle överskottet i utrikeshandeln kanske blivit 12 procent av BNP mot 6 procent idag. Till vad nytta?

Finns det någon annan väg till ökad sysselsättning genom utbudspolitik? Professor Jonung kanske är anhängare av 'Says lag'? (Dvs att utbudet skapar sin egen efterfrågan?) Eller beror oklarheterna i Jonungs resonemang att det finns något annat, oredovisat skäl till att han är så negativ till att rekommendera kraftfulla åtgärder för att minska arbetslösheten. För det kan väl inte vara så att en professor kan ha fel?

Arbetslösheten inte viktig? Om bl a Ingemar Hansson

Tio personers jobbrecept

Mer än hälften av 10 tillfrågade kvalificerade bedömare vill satsa mer på det traditionella receptet med kunskapsintensiv högteknologisk industri som hittills inte gett jobb. En stark minoritet vill som jag själv satsa på tjänstesektorn.

I DI intervjuas (19/8 pdf1o2) tio Företagsledare, organisationschefer och styrelseproffs om vad de har för recept för nya jobb och vilka branscher som har framtiden för sig i Sverige.

Eftersom vi kommit fram till att det är tjänstesektorn som kan ge nya jobb genom rätt sorts stimulanser (däribland t ex sänkt tjänstemoms) är det intressant att se hur många som hamnat någorlunda rätt i sina kommentarer. De som vill satsa ännu mer på den teknologitunga exportindustrin har inte uppmärksammat att det har vi redan gjort i en utsträckning som ger Sverige ett översktt i exporten med 6 procent av BNP.

C-H Svanberg, Ericsson: Infrastruktur och höjd utbildningsnivå. Framtid FoU.

Sten Jakobsson, ABB i Sv: Ny teknik och forskning. Framtid Högteknologi.

Staffan Ternby, infodir, Astra Zeneca: Flexibilitet, nyföretagande och FoU. Framtid Läkemedel, It, Telekom, verkstadsind.

Stefan Fölster, chefek SN: 3:12, slopad förmskatt, arbete mer lönsamt, konkurrens i off sekt. Framtid Personliga tjänster o turism.

Mats Williamsson, Sv ch Skanska: Infrastruktur, ombyggnader. Framtid Byggindustrin.

Mats Hulth, SHR: Stöd till hotell-, restaurang- och turistnäringen. Framtid Turism.

Fredrik Bergström, HUI: tillväxt och stimulans av tjänstesektorn. Framtid Service, tjänster och handel.

Anders Narvinger, Teknikföretagen: Stimulera export av teknikintensiva industriprodukter. Framtid Kunskapsintensiv industri.

Gunvor Engström, Företagarna: Enklare med expansivt småföretagande, sänkta arbetsgivaravgifter, avskaffad medfinans av sjukpenningen, avskaffade 3:12 samt riktade skattesänkningar till tjänstemarknaden. Framtid Entreprenörer.

Peggy Bruzelius, styrelseproffs: Stimulera tjänstesektorn med bättre skatteregler. Framtid Tjänstesektorn.

Om alla skulle ha svarat som Peggy Brzelius skulle resultatet ha blivit 20 poäng. Nu blev det ca 8 poäng. Många tror sålunda fortfarande på "more of the same" som lösning på Sveriges arbetslöshetsproblem. De är resursstarka och representerar storföretagen i Sveriges paradbranscher. Regeringen lyssnar kanske särskilt mycket på vad dessa personer tycker. Men den här gången har recepten inte blivit framgångsrika. Är det orsaken till att Sverige fått massarbetslöshet?

Hur kommer en ny regering att agera? Jag lyssnade i morse på Lars Leijonborgs inledningstal med film från hans Kina-resa vid folkpartiets landsmötes öppnande. När det gällde framtiden och jobben lät han ungefär som Anders Narvinger ovan - det var kunskapssatsningar som skulle ge de nya jobben. "Medan gräset växer dör kon" är något man osökt kommer att tänka på...

Sänk reaskatten och minska kapitalflykten

Det pågår en debatt om sänkning av reavinstskatten på långa aktieinnehav. Men det viktigaste argumentet att det skulle minska valutautflödet har inte framförts.

I måndags angrep Sven-Olof Lodin, professor i finansrätt och tidigare 'Näringslivets skattesakkunnige', industrimannen Carl Benetts förslag att realisationsvinstbeskattningen på längre aktieinnehav skulle minskas. Det skedde i en debattartikel i DI (15/8 pdf).

Lodin menade att en sänkning skulle skapa inlåsningseffekter och skattearbitrage. Med det senare menas att man skulle kunna låna pengar till aktieköp och dra av räntan till ett värde av 30 procent av räntekostnaden. När sedan aktierna såldes skulle skatten på reavinsten vara mindre än 30 procent. Det skulle innebära att om aktierna inklusive utdelning hade stigit med säg 4 procent per år och låneräntan också varit 4 procent per år skulle man ändå ha gjort en vinst på skattebetalarnas bekostnad.

Mot detta argumenterar ekon dr Lars-Erik Forsgårdh, VD i Aktiespararna i en debattartikel idag i DI (18/8 pdf). Han gör en internationell jämförelse och konstaterar att många länder har en lägre skatt på långa innehav av aktier. En undersökning av 36 OECD-länder visar att 10 inte har någon skatt alls, 5 har ingen skatt efter 2 års innehav, 8 länder har ett grundavdrag, 4 har indexjustering och 8 länder har konstant skattesats som i Sverige (7 av dem har skattesatser på 5-19 procent mot 30 procent i Sverige).

Forsgårdhs argument är dock främst relevant för dem som tänker flytta utomlands med sitt kapital. Det är ett stort steg som i de flesta fall inte bara kan motiveras med skatteskäl. Men det finns ett starkare argument, som inte fordrar fysisk utflyttning.

Det är ganska lätt att placera aktierna utomlands till praktiskt taget 0 (noll) i beskattning. Särskilt viktigt blir det att placera i aktier när banktillgodohavanden utomlands skall rapporteras för beskattning i hemlandet. Som ägt av en utlänning skall det svenska aktiekapitalet inte beskattas i respektive land (skattesatserna spelar därför ingen roll). Den smarte svensken ger sken av att han tar upp vinster och utdelningar till beskattning i Sverige. Men här är det ingen som vet att han har pengar utomlands och om han då olagligen struntar i att ange sig själv blir skatten noll!

Det finns beräkningar som visar att det finns minst 500 miljarder kronor svenskt kapital placerat utomlands (kanske ännu mer eftersom det nu stigit i värde). Kapitalflykten årligen kan uppgå till flera tiotal mdr kr. För att sätta stopp för detta måste skatten på kapital placerat i Sverige sänkas. Det görs kraftfullast genom att förmögenhetsskatten avskaffas. Men också reavinstskatten på långa aktieinnehav behöver sänkas för att det säkert skall bli effekt. Skattearbitraget för sverigeplacerat kapital kanske ökar något. Men nuvarande arbitrage på utlandsplacerat kapital minskar. Det borde Sven-Olof Lodin ha tänkt på.

Är svenskarna loja och indolenta?

Indolens, i dagligt tal lojhet, tröghet, oföretagsamhet (Nationalencyklopedin). En historia på nätet om den oföretagsamme fiskaren. Är det svenskarna?

En "tänkvärd" historia om fiskaren som inte ville komma upp sig cirkulerar på internet. Jag såg den på Annica Tigers blog. Där drällde det med kommentarer att detta var en tankeställare och liknande. Ingen tyckte att det demonstrerade en framstegsfientlig indolens, ett förakt för mindre vetande företagare och att vi skulle vara tacksamma för att det ändå finns de som vill bjuda till och ge svenskarna jobb som de kan sjukskriva sig från.

Läs och bedöm själv:

Den nöjda fiskaren

En fiskare hade avslutat sitt arbete för dagen och satt intill sin båt på stranden. En rik affärsman passerade och upprördes över att se fiskaren lata sig på stranden och titta på solnedgången.

- Varför är du inte ute och fiskar, frågade affärsmannen.

- Därför att jag har fångat tillräckligt med fisk idag. Nu sitter jag här och tar det lugnt och njuter av eftermiddagssolen, svarade fiskaren.

- Varför fångar du inte mer fisk när du har tid över, sa affärsmannen.

- Vad skulle jag göra med den fisken, undrade fiskaren.

- Du kan sälja den och tjäna mer pengar, blev svaret. Med pengarna kan du köpa en motor till din båt. Sedan kan du åka längre ut på havet och fiska på djupare vatten, fånga mer fisk och köpa nylonnät. Det kan ge dig ännu mer fisk och ännu mer pengar. Snart kommer du att ha tillräckligt med pengar för att köpa en båt till. Sen kan du bygga upp en hel fiskeflotta, sälja den och tjäna massor med pengar.

- Vad ska jag göra sen, frågade fiskaren.

- Sen kan du varva ner, ta det lugnt och njuta av livet, sa affärsmannen.

- Det är ju precis vad jag gör.

Ridå!

Fp-nej till expansiv politik

Carl B Hamilton, riksdagsman fp, angriper Assar Lindbecks förslag till mer expansiv finanspolitik med argumentet att den redan är mycket expansiv. Att den verkliga arbetslösheten är 15-20 % samtidigt som efterfrågan är god visar att problemet är strukturellt.

I Dagens Industri idag (17/8, pdf) angriper professorn i internationell ekonomi Carl B Hamilton (fp) sin forne kollega professor Assar Lindbeck för dennes utspel på ett moderatseminarium i Almedalen där han förordade en mer expansiv finanspolitik. Hamilton anför fyra argument mot Lindbeck [mina kommentarer inom klammer]:

1) Med rörlig kurs blir finanspolitiken ineffektiv. Det är penningpolitiken (räntan) som skall användas istället. Expansiv finanspolitik (sämre budgetsaldo) kan leda till stigande räntor [en psykologisk reaktion?] och då kan två saker hända: a) inflödet av kapital ökar och kronan stiger - då tappar exportindustrin jobb. b) spräckta utgiftstak minskar förtroendet för kronan, som sjunker och kapitalutflödet ökar. [Exportindustrin kan öka jobben.]

2) Expansiv finanspolitik är med nuvarande regeringskonstellation lika med ökade offentliga utgifter. Istället hade det behövts sänkta skatter för att reducera skattekilarna (marginaleffekterna). [Obs att detta inte är ett argument mot expansiv politik utan mot varianten där de offentliga utgifterna står för den primära ökningen ('injektionen').]

3) Överskottet på 6 procent (av BNP) i utrikeshandeln kan inte motivera en finanspolitisk justering.

4) Kravet på expansiv finanspolitik har reducerats till en fråga om att öka efterfrågan. [Det är trivialt eftersom det är avsikten med Lindbecks förslag.] Men det lämnar fältet öppet för särintressen (LO,TCO,Ohly) som inte har intresse av strukturreformer mot arbetslösheten.

Finanspolitiken är i själva verket redan expansiv, menar Hamilton: räntan är rekordlåg 1,5 procent, statsbudgeten visar undersktott 2,1 proc av BNP -04 och 1,5 proc -05, konjunkturen förutses bli starkare. Även en inbiten keynesian bör tveka att stimulera i uppåtgående konjunktur.

[Men hur ställer sig då Hamilton till den enorma 'verkliga arbetslösheten'? Så här skriver han:]

"Eftersom vi har en expansiv politik i kombination med 15-20 procents faktisk arbetslöshet (med regeringens mått 8 procent), är det knappast på efterfrågesidan som orsaken till dagens arbetslöshet står att finna, utan i skatte- och bidragssystem, arbetsmarknadsregler, dåligt företagsklimat med mera."

[Detta vittnar inte om någon närmare kontakt med verkligheten. Tror han verkligen att någon betydande del av arbetslösheten beror på att de arbetslösa inte söker tillräckligt många jobb? Att det finns några procent som ligger på latsidan är inte detsamma som att nästan alla gör det. Och även om nästan ingen sökte jobb pga "reglerna" skulle väl efterfrågan behöva öka kraftigt för att suga upp alla som vid en regeländring skulle bjuda ut sitt arbete? Eller skapar utbudet sin egen efterfrågan? Är professor Hamilton anhängare av Says lag?]

Hamilton skriver avslutningsvis om vad en borgerlig regering kan råka ut för. Den skulle behöva starta med att reparera förtroendet efter genombrutna utgiftstak och ett underminerat finanspolitiskt regelverk. "Inte igen."

[Skall vi tro att en ev finansministerkandidat oroar sig för sina betungande arbetsuppgifter vid ett regimskifte? Eller är det förvånansvärt svagt underbyggda inlägget ett försök att stoppa Perssons enda(?) kvarvarande metod för att sänka arbetslösheten före valet? Någon borgerlig vision för att effektivt bekämpa arbetslösheten antyder han i varje fall inte.]
----
Min egen syn på bekämpandet av arbetslösheten med en kombination av tre åtgärdskategorier finns i en serie bloggposter tidigare i år>>>
(Jonung mot expansion 20/8)

Nuder omdefinierar 'dynamiska effekter'

Tidigare betydde 'dynamiska effekter' att en skattesänkning kunde generera extra skatteintäkter genom ökat arbetsutbud. Därför behövde den inte finansieras helt. Nu försöker Pär Nuder få m:s helt finansierade skattesänkning att bygga på dynamiska effekter för att den leder till flera jobb.

I ett pressmeddelande från socialdemokraterna på morgonen går finansminister Per Nuder till angrepp på Fredrik Reinfeldt med anledning av hans tal i Vaxholm i lördags. Bortestt från allmänna skällsord om opportunism (i rubriken på det utsända meddelandet) är det centrala innehållet ett försök att omdefiniera begreppet 'dynamiska effekter'. Det börjar ganska försåtligt med att Nuder förmodar att m kommer att tala allt mer om skttesänkningar och allt mindre om dessas finansiering.

Som finansminister "noterar" Nuder att m börjat tala om dynamiska effekter av sänkta skatter. I brever till partiledarkollegorna i Alliansen skriver Reinfeldt att om det blir dynamiska effekter av skattesänkningarna ökar utrymmet för ytterligare reformer/skattesänkningar. Men de nu framlagda sänkningsförslagen skall vara finansierade fullt ut. En stor del av brevet innehåller en för den breda allmänheten svårgenomtränglig sifferexercis om hur just denna fullständiga finansiering skall utformas.

Nuder fortsätter med orden: "Det känner vi igen från förr. Det synsättet fick dramatiska konsekvenser för samhällsekonomin och ledde till stora budgetunderskott som drev upp inflationen och räntorna. Moderata skattesänkningar och de andra borgerliga partiernas utgiftsökningar – den politiken har prövats förr med förödande konsekvenser."

Det är ganska anmärkningsvärt att finansminister Nuder försöker göra gällande att om en fullt finansierad skattesänkning har följdverkningar som leder till flera jobb är det detsamma som att skattesänkningen inte är finansierad och i vissa konjunkturlägen kan leda till inflation mm. Då har Nuder utdefinierat skattesänkningar som ett medel för att skapa fler jobb.

Nuder förefaller okunnig. Dynamiska effekter är inte detsamma som underfinansiering. Och inte ens all underfinansiering är nödvändigtvis inflationsdrivande. Nuder blandar dessutom ihop två olika konjunkturstuationer. Vid "full sysselsättning" tänkte ekonomerna att en skattesänkning kunde stimulera övertidsarbete och uppgång från deltid till heltid. Då skulle stat och kommun få in skatteintäkter från de ytterligare arbetstimmarna och därför skulle en skattesänkning inte helt behöva finansieras med utgiftsminskningar.

Vid låg sysselsättning tänkte ekonomerna att skatterna kunde sänkas för att öka den totala efterfrågan. Då skulle arbetslösa få riktiga jobb som skulle generera ytterligare skatteintäkter. Om dessa inte var lika stora som skattebortfallet var inte så viktigt så länge som inflationen inte ökade. En skattehöjning för att stabilisera ekonomin behövdes först när "full sysselsättning" nästan hade uppnåtts. I allmänhet kallades dessa effekter av en skattesänkning inte för 'dynamiska effekter'. Göran Persson är själv inne på denna väg, men med ökade utgifter som primär åtgärd. Spräckta utgiftstak borede Nuder ha nämnt i detta sammanhang.

Nuder demonstrerar en intressant okunnighet för att vara finansminister - både vad gäller terminologi och resonemang. Han har tidigare erkänt sin bristande kunnighet i nationalekonomi. Då kunde man förvänta sig att han har mer kunniga rådgivare som sätter p för sådana ignoranta rundpallar som i pressmeddelandet.

Reinfeldt spolar ökad offentlig sektor

I sitt tal idag i Vaxholm nämnde Reinfeldt ingenting ytterligare om hur nya jobb skulle kunna skapas. Beprövad erfarenhet visar att m:s plitik ger uppemot 295 000 nya jobb, skriver han. Ett framsteg är att ökad offentlig sektor ser ut att ha slopats.

Moderatledaren har idag avsänt ett brev (pdf) på ca 20 sidor till sina kollegor partiledare inom Alliansen. Detta beskriver inledningsvis problemen med arbetsfrånvaron samt missförhållandena inom skola, sjukvård och rättstrygghet. Därefter kommer ett långt och sifferspäckat avsnitt om ekonomiska reformer. Skatterna skall sänkas för deltidsarbetande och eventuellt om man har råd även för heltidsarbetande. Hushållsavdrag och lättnader i företagens 3:12-regler föreslås. Olika modeller för reduceringen av bidragsnivåerna diskuteras. Här säger sig Reinfeldt vara beredd att kompromissa.

Några tunga finansieringsposter i övrigt är höjda trafikförsäkringspremier med nästan 10 mdr kr och höjda avgifter till a-kassan med lika mycket (dock max 300 kr/m). Det är viktigt att överenskommelser sker under hösten för vad allianspartierna skall göra de första 100 dagarna efter ett ev regimskifte, menar Reinfeldt.

Någon satsning med 10 mdr kr utöver vad regeringen föreslår på ökade offentliga utgifter finns inte med i brevet. Det måste tolkas som att moderaterna nu spolar tanken på en ökad offentlig sektor, som man bara för några dagar sedan ändå omnämnde som en väsentlig del i moderaternas politik. Ett partitaktiskt farligt stickspår har därmed rivits av moderaterna. :o)

Problemet med jobben kvarstår emellertid med samma frontlinjer som i våras. Persson vill satsa på offentlig sektor, Reinfeldt på i huvudsak den privata sektorn. Han gör en poäng av att mer pengar till låg- och medelinkomsttagarna genom ett arbetsavdrag skulle sätta fart på ekonomin. Men mindre pengar på andra håll skall ju finansiera skattesänkningarna till sista öret. Hur kan det bli mera fart på ekonomin? Några dynamiska effekter har man ju inte räknat med. Inte ens skillnader i sparbenägenheten går att åberopa eftersom de som får sänkta bidrag sparar mindre än den medelklass som får skattesänkningar.

Nu konstateras lapidariskt: "Vår samlade bedömning, baserad på forskning och beprövad erfarenhet, är att en försiktig beräkning ger vid handen att sysselsättningseffekten ligger på i storleksordningen 180 000 - 295 000 personer." Det var hela beviset. Inget nytt i förhållande till talet i Almedalen. Inte ens en antydan till hur mekanismerna bakom denna process skulle se ut. Ej heller någon referens till någon forskningsrapport eller forskare. Om man skall övertyga sina motståndare att den kontroversiella bidragsminskningsvägen är riktig borde väl argumenten vara tyngre? Motståndarna finns ju faktiskt också bland mottagarna av brevet.

Faran med brevet är den ovan citerade meningen (Vår samlade bedömning...). Den är sakligt sett lika naiv som Perssons gardinuppsättningar. Dock är den inte associativt lika löjeväckande som gardinerna. Frågan är hur Persson förmår utnyttja denna svaghet hos m. Det politiska spelet är ändå ganska intressant, Reinfeldt raljerade mycket riktigt med gardinerna - se föregående post.

(Hamilton fp fördömer expansiv politik m forts)

Nu kan Reinfeldt ge besked om jobben!

I morgon lördag 13/8 talar Fredrik Reinfeldt i Vaxholm. Då kan han ge besked om hur moderaterna egentligen vill stimulera fram flera jobb. Och förklara hur många nya jobb som m:s 10 mdr extra till den offentliga sektorn skapar.

Moderatledaren kan också passa på tillfället att sammanfatta partiets aktuella ideologi och långsiktiga vision. Det känns angeläget när de flesta bedömare anser att Reinfeldt har bytt ståndpunkt på en rad områden. Vad vill moderaterna mer än att ta över regeringsmakten?

Hur kan det komma sig att ett parti som alltid drivit på för att både minska och effektivisera den offentliga sektorn nu framhåller att man vill öka de offentliga utgifterna med 10 mdr kr mer än regeringen? I huvudsak måste det ske genom att fler offentliga jobb skapas. När statsminister Persson nyss lade fram en liknande tanke var det många kommentatorer som menade att det inte fanns ytterligare vettiga arbetsuppgifter att utföra inom staten och kommunerna. Med moderaternas satsning kommer bortåt 30 000 nya offentliga jobb att skapas. Vad skall dessa personer göra?

Om Persson hade avstått från sin naivt klantiga formulering att de nya skulle "sätta upp gardiner åt äldre" hade Persson haft moderaterna inträngda i ett hörn. Nu kanske Reinfeldt kan smita ur fällan genom att hänvisa till att m vill åstadkomma riktiga jobb i offentlig sektor och kommer att säga nej till Perssons terapijobb.

Terapijobb som inte tillför något samhällsekonomiskt värde är egentligen sämre än att personerna i fråga går arbetslösa i en eller annan mening. Sådana "jobb" låser in arbetskraften och minskar arbetsutbudet när riktiga jobb skall åstadkommas.

Men för Persson är det viktigaste av allt att åstadkomma fler jobb före valet. När han väntat så här länge att avisera effektiva åtgärder kan han av rent valtaktiska skäl inte satsa på lättnader för företagen istället. Dels är detta inte s-politik och dels är risken stor att det tar tid innan detta ger effekt. Det egendomliga i Perssons utspel är däremot att han vill framställa de nya offentliga anställningarna som B-jobb. Varför?

Denna gratischans kommer Reinfeldt givetvis att ta fasta på. Genom att raljera med Perssons gardinuppsättningar kan han dessutom undvika att nämna sin egen satsning på offentliga jobb och hur den skall finansieras. Att minska antalet jobb i den privata sektorn för att få fler jobb i den offentliga är ingenting som Reinfeldt kan vinna röster på. Hela förslaget verkar vara ett groteskt misstag som hittills bara Sven-Otto Littorin och Mikael Odenberg nämnt i debatten.

Som jag nämnt tidigare ligger det i Reinfeldts intresse att Perssons satsning på offentliga jobb misslyckas. Frågan är hur aktivt FR kommer att försöka torpedera förslaget genom att hetsa fram oro på finansmarknaderna. Genom Perssons tal om spräckta utgiftstak finns en sådan möjlighet som effektivt kan stoppa GP. Då fortsätter arbetslösheten att vara hög till efter valet. Men det kanske är lika bra det, eftersom GP inte vill satsa på riktiga jobb utan på gardiner.

Reinfeldt kommer sannolikt att upprepa sina tre teser från partiledardebatten 15/6 -05 att det skall bli lägre bidrag, billigare att anställa och mer lönsamt att vara företagare. Men kommer han att förklara hur detta konkret kan ge uppemot 300 000 nya jobb, som han sedan påstod i sitt framträdande i Almedalen? Nu måste debatten föras framåt. Ett fortsatt malande på tomgång kan utlösa besvikelse och tillbakagång. Det får inte bli en ny Agenda-debatt (24/5 -05) som inte ger några besked, om någon fortfarande kommer ihåg denna innehållslösa duell mellan GP och FR.

(Om Reinfelds Vaxholmstal 13/8 -05)

Globalisering är utilitarism?

Thomas Friedman beskriver globaliseringen som ett nytt sätt att använda utilitarismen och uppnå socialistiska utjämningsmål. Det ställer många frågor på huvudet som Göran Rosenberg i DN inte uppfattat.

Göran Rosenberg skriver i dagens DN (11/8) en kolumn om journalisten Thomas Friedmans bok "Världen är platt" (utjämnad) som går ut på att globaliseringen ger ökat välstånd för alla och att klyftorna mellan länder kommer att utjämnas. Rosenbergs inte helt glasklara framställning och kommentarer väcker ändå en rad frågor.

Givet att det som kallas 'globalisering' är något vi kan välja eller förhindra tycks företeelsen utgöras av ett politiskt-moraliskt projekt. Spridningen av modern teknologi och avvecklingen av handelshinder mm kommer att öka välståndet i världen. Det kanske kräver vissa uppoffringar av en del människor. Men eftersom helheten är så bra är det moraliskt sett värt att satsa på globalt välstånd. Det är ganska likt den politiska utilitarismens tes som säger att de styrande skall satsa på åtgärder som maximerar saldot av ökad och minskad välfärd för alla människor. (Mer om U.)

Frihandelsvännerna är kanske utilitarister? Globaliseringsmotståndarna är kanske omoraliska utilitarister, som när de upptäcker att de måste göra uppoffringar och lida av försämringar för att andra skall få det bättre, slår bakut och vill behålla sitt välstånd? Eller är de anhängare av en berättigandeteori à la Nozick som säger att de har rätt att behålla sitt välstånd?

Rosenberg ställer frågan: "Varför ska människor acceptera att tillvaron måste vara ett helvete medan de lever så att den eventuellt kan bli ett paradis när de är döda?" Han problematiserar inte denna frågeställning så att han kunde pröva svaret "utilitarismen".

Globaliseringen kommer också att leda till global utjämning. De som har det dåligt idag kommer att få det bättre. De som har det bra kommer att få det sämre. Det låter som en socialistisk vision. Har globaliseringsvännerna hittat en helt annan väg till socialismen än den traditionella med skatter och bidrag?

Hur kan det komma sig att det är socialister som är emot globaliseringen? Kan det vara så att det politiskt korrekta sättet att vara egoist är att påstå sig vara altruist? Genom att hävda att globaliseringen försämrar för de fattiga länderna kan de egoistiska socialisterna hoppas på att få behålla hinder som de själva tjänar på? Attac ville införa global beskattning och bidrag till de fattiga länderna istället för att riva handelshinder som de själva skulle lida av.

Rosenberg förlorar sig istället i en grumlig diskussion om nationalekonomen Joseph Schumpeters teori om 'kreativ förstörelse'. Den moraliska frågan som Schumpeters beskrivning ställer är, enlig min mening, huruvida ny teknik som ruinerar etablerade företagare och gör deras anställda till tiggare skall accepteras av de styrande i ett civiliserat samhälle. Om företagarna vill investera kortsiktigt eller långsiktigt är ett sekundärt problem som i varje fall Schumpeters teori inte kan ge svar på.

Ett gammalt konkret exempel på 'kreativ förstörelse' är hur industrin för att hugga gatsten gick under på 1900-talet när asfalten introducerades. Det var naturligtvis något som en utilitarist kunde applådera. Om några stenhuggare inte kunde hitta nytt jobb och fick bli tiggare - so what? "Vi måste acceptera vissa offer på utvecklingens altare." Inte heller en berättigandeteori skulle ha gett någon hjälp. Om konsumenterna inte vill köpa gatsten är producenterna inte berättigade att tvinga dem att göra det.

Man kan naturligtvis definiera bort problemet. Förstörelsen är inte någon förstörelse. De anställda i stenhuggerierna "friställdes" bara för nya, mer produktiva arbetsuppgifter. De överfördes till mer högproduktiva jobb och fick högre lön och allas välstånd ökade. Men om denna mekanism inte fungerar öppnar sig en grogrund för socialism av traditionellt slag som antingen vill konservera näringslivet eller bedriva socialpolitik.

Varför skrev Göran Rosenberg ingenting om detta?

30 000 offentliga jobb med (m)?

Moderaterna har redan lagt fram Perssons förslag med råge. Skillnaden är finansieringen som medför att jobben inte ökar så mycket netto. Men om underfinansiering leder till panik på finansmarknaderna måste vi följa moderaternas mera ortodoxa variant.

Den ekonomisk-politiska debatten blir alltmer fantastisk. I morse debatterade Wanja Lundby-Wedin, LO och partisekreteraren Sven-Otto Littorin (m) i P1-morgon. Det handlade om Perssons Björkvikstal. Där framkom att moderaterna vill satsa 10 miljarder kronor mera på den offentliga sektorns verksamheter (i huvudsak anställda) än vad regeringen hittills föreslagit. Om vi räknar med 330 000 kronor per anställd i lönekostnad ger en miljon i ökade offentliga utgifter 3 anställda och 10 mdr 30 000 nya anställda.

Moderaterna har alltså i viss mening redan lagt fram Perssons Björkviks-förslag (storleksordningen bekräftades av WLW). Skillnaden är hur finansieringen skall ske. Därför är det knappast någon poäng med att kritisera Perssons något naiva beskrivning av vad de nya offentligt anställda skall syssla med ("hänga upp gardiner åt åldringar"). Vad det handlar om för både s och m är att sänka produktiviteten i offentlig verksamhet med en vag hänvisning till att kvaliteten istället förbättras.

Att som Littorin säga att Persson vill införa arbetsplikt i bidragssystemen är ett tveeggat argument för m. Det skulle inte kosta något alls för den offentliga sektorn. Om det inte är en B-arbetsmarknad som är önskvärd uppstår frågan vad moderaternas 10 mdr i offentliga utgifter skulle gå till för typ av jobb. Dessa kan Persson också satsa på. Här föreligger ingen avgörande skillnad.

Den grundläggande skillnaden är finansieringen. Perssons förslag antyder en ökning av den totala efterfrågan. Den skall (tyvärr) initialt ske med en ökning av den offentliga sysselsättningen utan annan finansiering än en försämring av det offentliga budgetsaldot. Därmed stannar sysselsättningsökningen inte vid de 20-30 000 nya jobb som nu diskuteras. De nya anställda genererar en ökad efterfrågan på privat konsumtion som till en del riktar sig mot svensk produktion. Det skapar ytterligare nya jobb även i Sverige.

Om finansieringen istället sker genom en indragning av efterfrågan på annat håll med 10 mdr kommer detta inte att leda till att nettosysselsättningsökningen blir 30 000 nya jobb. En del av den indragna efterfrågan riktar sig mot svensk produktion och minskar antalet jobb i den privata sektorn. Dessutom ökar inte den totala efterfrågan och den sekundära sysselsättningsökningen uteblir därför.

Det enda bärande argumentet för att likväl förorda det andra alternativet är det socialpsykologiska. Eftersom ordet underskott är förknippat med inflation och statsfinansiell kris måste vi avstå från alternativ ett. Persson hoppades nog mycket länge att han inte skulle behöva förorda underskott. Genom kravet att leva upp till sitt rykte som omutlig skuldsättningsfiende ("den som är satt i skuld är icke fri") väntade han i det längsta på att den ekonomiska återhämtningen skulle lösa sysselsättningsproblemet. Därefter gör han en helomvändning och skyller passiviteten på ekonomernas alltför optimistiska prognoser.

Under tiden har moderaterna anammat Perssons ortodoxa syn på underskott. Littorin hänvisade mycket riktigt till att alternativ ett skulle bli sämre än alternativ två. Räntorna skulle pila uppåt och åstadkomma ett mycket bistrare näringsklimat, menade han. Han var dock förvånansvärt mild i denna kritik. Har moderaterna inte valt strategi för att bemöta Perssons utspel? Detta är knappast ett hugskott även om det verkar dåligt förberett. Persson skickade ju fram Dan Andersson tidigare under dagen med en betydligt mer långtgående propå om spräckta utgiftstak än han själv ställde sig bakom.

Oppositionen har bundit sig för en politik som leder till större offentlig sektor utan större underskott. Det leder till mindre privat sektor. Persson vill nu också öka den offentliga sektorn - dock utan att strama åt den privata. Om detta leder till oro på finansmarknaderna med högre räntor, inflation och svagare krona säger den konventionella visdomen att vi måste avstå från Perssons förslag.

Om Persson inom samma ram i övrigt, istället för att tävla med moderaterna om störst offentliga utgifter, hade lagt fram ett dynamiskt skattelättnadsförslag som hade gynnat företagandet och jobben i privata sektorn skulle kritiken från finansiellt håll inte kunnat göra sig lika bred. Men sanerings-Persson hade knappast kunnat svika sin tidigare linje för att gynna näringslivet utan garanti för nya jobb. Därför får vi nog fortsätta med hög arbetslöshet.

Intressant är dock att "ekonompsykologerna" som kommenterade reaktionerna på de finansiella marknaderna i Lunchekot inte var särskilt kärva mot Perssons förslag. Man tittar mera på inflationen än underskotten, var en kommentar.

(Inför Reinfeldts Vaxholmstal 13/8 m forts)

Persson på rätt väg?

Perssons utspel i Björkvik att spräcka utgiftstaken kan ge minskad arbetslöshet. Men opponenterna kommer att peka på att detta äventyrar statsfinanserna. Resultatet kan bli en flopp och regimskifte med stor fortsatt arbetslöshet.

I sitt traditionella tal i Björkviken sa statsminister Göran Persson att han inte skulle kunna uppträda där om ett år om han inte skulle lyckas pressa tillbaka arbetslösheten (Ekot 7/8). Det finns ingen risk för överhettning, menade Persson som därmed pekade på den enda egentliga möjligheten att lyckas: att höja efterfrågan. Detta skall ske genom att tusentals nya jobb skall skapas i den offentliga sektorn. Genom denna operation slipper han sänka skatter och lätta stela regler för företagen så att de anställer fler.

Däremot har han fortfarande kvar problemet med arbetsutbudet. Tänk om ingen vill ha de jobb som den offentliga sektorn kan erbjuda till avtalsenliga löner? Det kanske är mer lönsamt att fortsätta att vara arbetslös eller sjukskriven? Det är oppositionens (främst moderaternas) problembeskrivning. Nu får vi se om Reinfeldt kontrar med en sådan kritik.

Persson har lyssnat på LO:s ekonom Dan Andersson som tidigare idag gick ut med kravet att statens utgiftstak måste överskridas för att efterfrågan skall öka tillräckligt mycket för att det skall bli fler jobb. Om statsministern blev tvungen att välja mellan utgiftstaket och arbetslöshetsbekämpning skulle han välja det senare. Emellertid trodde han inte att det skulle bli nödvändigt eftersom utgifterna just nu ser ut att bli lägre än beräknat. - Det tyder enligt min bedömning inte på att Persson tänker sig någon jättestsning på nya jobb i den kommande budgeten.

Det är sannolikt att Persson och Andersson har lyssnat på Feldt och Lindbeck som båda har förordat ökad efterfrågan och större underskott i statsbudgeten (tillfälligt) för att via ökad efterfrågan få fler jobb. Problemet är bara att det psykologiskt knappast finns någon beredskap för att acceptera ökade underskott. De flesta bedömare gör ingen egen analys när de hör dessa signaler utan hävdar att ökat underskott leder till inflation och överhettning med ruinerade statsfinanser och massarbetslöshet som följd.

Nationalekonomin har ersatts av socialpsykologin. Det borde Persson, Andersson, Feldt och Lindbeck beakta. De borde anvisa en plan för hur genuina ekonomiska analyser skall ersätta de nu dominerande psykologiska tumreglerna. Det är nu troligt att oppositionen kan ta flera poäng på att kritisera Persson för ekonomisk ansvarslöshet och att han äventyrar statfinanserna och förtroendet för kronan. När ett antal experter faller in i kören kommer Perssons utspel att visa sig vara helt tandlöst och ganska ofarligt för statsfinansena. Oppositionen kan då fortsätta att kritisera regeringen för kraftlöshet och sedan vinna valet på den höga verkliga arbetslösheten.

Att Persson gjorde en liten ansats att verkligen bekämpa arbetslösheten är intressant men genom att den sannolikt var för dåligt förberedd kommer den inte att få någon verkan inför kritiken mot underskotten. Alternativt uteblir denna kritik och Persson kan fullfölja sin nya politik och minska arbetslösheten och kanske vinna valet. Då har man dessvärre också bundit sig för varaktigt större offentliga utgifter för lång tid framöver.

Hur det än än går kommer oppositionen att få svårigheter. Antingen lyckas Persson nu och vinner valet, eller så bildar oppositionen regering i ett läge med rekordstor arbetslöshet och kritik mot underskotten i bagaget. Då kommer den nya regeringen inte heller att kunna göra så värst mycket för att minska arbetslösheten.

(Reinfeldts politik med 30 000 offentliga jobb m forts)

Utilitarismen är ingen moralteori

Utilitarismens nyttomaximering handlar inte om förpliktelser mellan människor utan om plikten mot det maximalt värdefulla saktillståndet. Det är ingen moralisk förpliktelse. Möjligen kan den ses som estetisk eller ingenjörsmässig.

(< Nr 11 av 12) En moraliskt riktig handling är enligt utilitarismen den som maximerar det goda - dvs saldot av det goda och onda, lyckan, nyttan eller preferenstillfredsställelsen. Moralteorier behandlar i allmänhet vilka mellanmänskliga förpliktelser som kan tänkas ha evidens, även om en del kommentatorer också inkorporerat helt metafysiska relationer.

Det har härvid t ex varit fråga om begravningsseder, tillåtliga födoämnen eller beteendet på sabbaten. Ett klassiskt exempel, som jag anser missar vad moral består i, är Herodotos´ påstående att enighet i moraliska frågor är omöjlig eftersom grekerna ansåg att man skulle bränna de döda medan en indisk stam ansåg att man skulle äta upp de avlidna, vilket respektive grupp vise versa ansåg rysligt. I modern tid anförs detta exemel av Hägerström som bevis för moralens godtycklighet, vilket legitimerar värdenihilismens ansats att all moral är nonsens.

Givetvis är det nonsens att hävda att det är en moralisk förpliktelse att behandla avlidna på ett visst tekniskt sätt. Det är närmast en fråga om plikten att iakttaga dekorum och etikett.

Utilitarismen fokuserar inte heller mellanmänskliga förpliktelser när denna lära ställer upp nyttomaximeringen som ett direkt mål. Varför skulle ett abstrakt, matematiskt kalkylerat mål utgöra en moralisk förpliktelse? Gentemot vem har vi en plikt att maximera nyttan? Inte är det gentemot det maximalt goda saktillståndet självt. Saktillstånd kan inte göra anspråk på iakttagandet av moraliska plikter.

Har vi istället en förpliktelse mot de personer som skulle gynnas av maximeringen av nyttan? Men om vi inte respekterar dem som personer utan ser dem som bärare av det goda kommer förpliktelsen likväl att överföras till det abstrakta goda. Människorna reduceras till medel för maximeringen av det goda. U är därför en teori om att respektera det goda och inte om att respektera människor.

Rawls har gjort en analogi mellan U och Nietzsches teori om det goda. N vill maximera det goda i form av t ex kreativitet som bara ett fåtal kan uppnå. Andra är nyttiga enbart om de bidrar till det utvalda fåtalets förkovran. Det eftersträvansvärda samhället för Nietzsche är kanske estetiskt överlägset "bortom gott och ont". Men för oss är det inte moraliskt överlägset. U:s eftersträvansvärda samhälle är på liknande sätt överlägset - med skillnaden att fler människors preferenser måste beaktas än hos Nietzsche. U har då enligt min mening upphört att vara en teori om moral. Den kanske kan ses som en teori om socialestetik.

Ett samhälle som hänsynslöst maximerar det abstrakta nyttosaldot utan att respektera varje människa är uppenbarligen inte ett moraliskt överlägset samhälle. Maximeringsprincipen framstår som orimlig när den granskas närmare. Utilitarismens grundprincip handlar inte om moral utan om esteticerande social ingenjörskonst.