Reinfeldt kommunitarist?

Genom att framhålla idrottens möjligheter till gemenskap och värderingsbygge gör sig Fredrik Reinfeldt till tolk för kommunitära principer. Detta gäller i synnerhet när han vill öka statens anslag med en miljard kronor. En ny kollektiv ideologi kanske ser sin födelse?

Det har under de senaste årtiondena uppträtt en delvis ny ideologisk riktning som kallas kommunitarism eller gemenskaparna, med företrädare som M Sandel och C Taylor. Den har ibland karaktäriserats som nykonservativ och ibland som en praktiskt arbetande vänster. Det viktigaste kännetecknet är att staten inte skall stå neutral i frågan om vilka värderingar som medborgarna bör omfatta. Någon likabehandling kommer inte på fråga.

Kommunitarismen handlar om någon form av "goda" värderingar, som på ett dunkelt sätt är bestämda av samhällets nuvarande och egentliga natur, vilka staten skall utveckla. Individen är inte atomistisk och vi lever inte i ett lufttomt rum som vi kan fylla med abstrakta principer, säger kommunitärerna. Utgångspunkten för den principiella politiken måste alltid vara det existerande samhället och dess livsstil.

Reinfeldts jultal

Länge har kommunitarismen levt i en undanskymd tillvaro inom socialkonservativa skikt bland medborgarna. Men i Fredrik Reinfeldts ”traditionella” jultal (22/12) finns ett inslag som berör ökade anslag till idrotten som jag skulle vilja klassificera som klart kommunitaristiskt. Han inleder med att säga:

”Häromdagen träffade jag också företrädare för idrottens värld. Det som slog mig då var inte minst det stora engagemang som finns runt idrotten i Sverige. Många hittar i idrotten möjligheter både till personlig utveckling eller en chans att stödja andra. Här finns runt om i hela Sverige starka frivilliga krafter, inte minst i form av ett betydelsefullt föräldraengagemang.”

Det är anmärkningsvärt att moderatledaren Reinfeldt plötsligt slås av engagemanget inom idrotten och den utveckling på det värderingsmässiga området som idrotten möjliggör. En ideologisk nyorientering är inte något som borde komma som en blixt från klar himmel utan vara resultatet av partiets principiella diskussioner ute bland medlemmarna under en längre tidsperiod. Reinfeldt fortsätter:

”vi vet att barn eller unga som idrottar många gånger mår bättre både fysiskt och psykiskt än sina jämnåriga. De har därtill ofta en starkare tilltro till både samhället och sig själva samt visar en större öppenhet gentemot sina medmänniskor.”

Detta är typiskt ’goda’ värderingar för en kommunitarist. Sådant bör enligt dem staten understödja. Och mycket riktigt: Reinfeldt tror att han kan få fram en miljard extra av skattebetalarnas pengar för att göra en satsning på idrotten:

”För att stärka idrotten som en del i det civila samhället vill vi moderater nu öppna för en särskild satsning inom barn- och ungdomsidrott. Detta i form av en särskild ”Knattemiljard” som ska betalas ut över fyra år. Vi menar att en bredare satsning behövs för att kompensera det urholkade statsstödet och ersätta det så kallade ”Handslaget” som går in i sitt sista år 2006. Till skillnad från Handslaget ska Knattemiljarden inte innehålla den detaljstyrning och de begränsningar som inverkar negativt på idrottens självständighet.

Merparten av Knattemiljarden vill vi ska gå till Riksidrottsförbundet. Till ett stöd för stärka barn- och ungdomsidrotten, de mindre idrotterna och för att kunna bygga eller utveckla anläggningar i form av till exempel ridhallar.”

Staten skall motarbeta stillasittande

Det gäller enligt Reinfeldt att skapa en ”motvikt till de täta rapporterna om ungas stillasittande, tilltagande ensamhet eller en vuxenvärlds upplevelse av ett uppluckrat värderingsbygge”. Han preciserar detta ytterligare med orden:

”Att stärka idrottens möjligheter är att stärka barn och ungdomars möjligheter till nya erfarenheter, gemenskap, värderingsbygge samt en fritid fylld med verkligt innehåll. Det handlar om att understödja en viktig del av vårt civila samhälle och därmed en del av Sverige med stor betydelse för människor. Vi ser det som ett viktigt steg i arbetet för att fler människor ska få komma till sin rätt.”

Detta kan väl verka vällovligt? Problemet är bara att det finns flera andra samhällsområden som skulle kunna passa in på liknande framställningar – det kan gälla finkultur, hemvärnet, scoutrörelsen, båtsporten, välgörenhet, kyrkan, Röda Korset, miljöarbete eller demokratisk fostran. Kommunitärerna är kanske de nya kollektivisterna? Och vad har staten med saken att göra?

Julen - kejsar Aurelianus solparadigm i kristen tappning

Den 25 december firar vi inte Jesu födelse utan solgudens pånyttfödelse enligt det paradigm för solgudadyrkan som rått i den civiliserade världen sedan år 272. Andra ingredienser är soldagen, korset och evangelium som benämning för budskapet. Människan är fortfarande mycket formbar.

I morgon firar vi alla solgudens återkomst. Denna dyrkan av solguden infördes i romarriket år 272 av kejsar Aurelianus (214-275). Han var en "soldatkejsare" och regerade 270-275. Genom kejsar Konstantin den stores överenskommelse i Nicaea år 325 med de kristna kom romersk solgudadyrkan att ingå som ett till det yttre väsentligt inslag i kristendomen.

Många har fått lära sig att romarna enbart dyrkade gudar som Jupiter, Venus och Mars även när övergången till kristendomen skedde. Så var dock inte fallet. Redan kejsar Heliogabalus, som också gick under namnet Marcus Aurelius hade infört dyrkan av solguden som en ny religion. Den gången blev föröket kortvarigt. (Denne kejsare var inte samma person som är känd som den intellektuelle Marcus Aurelius och som är far till den olycksalige Commodus. Denne är i sin tur den "playboy-kejsare" som förekommer i filmerna Gladiator och Romarrikets undergång.)

Man kan förstå att undervisningen i kristna länder inte gärna framhäver övergången till solgudens religion eftersom den kristna religionen inte vad avser de yttre ritualerna skiljer sig så mycket på väsentliga punkter. Kejsar Konstantin var attraherad av kristendomen, i synnerhet som dess prästerskap var villiga att ge honom absolution för de hemska brott han tidigare hade begått (låtit mörda sonen Crispus). Som villkor ställde han att den nya religionen skulle fortsätta att hylla solgudens återkomst, att sabbaten skulle hållas på soldagen i veckan (söndagen) och att solgudens emblem, ljuskorset (solkorset), skulle övertas av de kristna. Begreppet 'evangelium' skulle också övertas från den romerska kulten av kejsaren som solgudens manifestation på jorden.

Konstantin stärkte på detta sätt sin makt och genom botgöring och omvändelse till kristendomen ett år före sin död (år 337) fick han också chansen att undgå de straff som jupitertemplets präster inte hade kunnat utlova befrielse ifrån.

Vid mötet i Nicaea år 325 fastställdes i övrigt vilka budskapsberättelser som skulle gälla såsom evangelier bland de ca 300 varianter som på den tiden cirkulerade. Detta lär ha tillgått så att texterna på kvällen lades in på golvet i ett rum med ett bord. Man förväntade sedan att de rätta texterna genom Guds ingripande skulle läggas upp på bordet under nattten medan de falska skulle ligga kvar på golvet. Och mycket riktigt kunde man konstatera att i det låsta rummet hade fyra varianter hamnat på bordet. Övriga brändes och deras duplikat förbjöds vid dösstraff från att användas, med påföljd att ett stort antal kristna avrättades under de följande åren.

Denna historia, som naturligtvis undertrycks av de rättrogna, indikerar att det går att sprida myter och beteenden som människorna villigt accepterar genom auktoritetstro och viljan till konformism, trots att det sakligt handlar om hedniska riter.

Här i Norden har vi i alla fall behållit det mera hedniska ordet "jul" för "christmas". Men frågan är vem "den smorde" (kristus betyder den smorde) egentligen var? Jag skulle tro att den romerske kejsaren blev "smord" vid sin kröning och att hyllningarna till den smorde lika gärna kunde ha avsett kejsaren. Det är ett fält för experterna att forska vidare på. Om det nu finns någon egentlig forskning på området ...

GOD JUL!

Källor: Nationalencyklopedin, Ragnar Enderlein: Kristendomens ursprung (1986)

Andra bloggar om: julfirande, julfirandet, jul, sol invictus, Aurelianus, Konstantin den store

Vetenskapen kan ha fel - fallet Eva Lundgren

Den sociologiska forskningen var nära att vetenskapligt slå fast att männens våld mot kvinnor är generellt och kan motivera särskild mansskatt. Denna tes ifrågasattes inte förrän forskaren begick misstaget att hävda förekomsten av ritualmord. Då blev hon granskad och vetenskapssamhällets egen bristande granskning uppdagad.

En professor i sociologi fick av Brottsoffermyndigheten i uppdrag att göra en empirisk studie av mäns våldsutövning mot kvinnor. Hon genomförde en enkätundersökning med 10 000 slumpmässigt utvalda kvinnor 18-64 år och kom fram till att man kunde avliva myten att det företrädesvis är män som konsumerar alkohol, är arbetslösa, yngre och födda utomlands som misshandlar sina kvinnor. Resultaten finns redovisade i boken Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning (Fritzes, 2001).

Professorn heter Eva Lundgren och har nyligen utsatts för en granskning (9/12, pdf) av Uppsala universitet där hon verkar. Lundgren har länge drivit tesen att våld mot kvinnor är en generell företeelse som kan förekomma från snart sagt vilken man som helst. Gudrun Schyman föreslog för drygt ett år sedan en extra hög skatt för män eftersom kvinnomisshandel var en så generell företeelse. Det var alltså tre år efter professor Lundgrens forskningsrapport.

Vi borde för ett år sedan kunnat vara säkra på att det var vetenskapligt bevisat att vem som helst av manskön var en potentiell kvinnomisshandlare. Vetenskapssamhället med sociologerna i spetsen hade ju varken kommit med någon alternativ undersökning eller någon avgörande kritik mot tesen om den generella våldsbenägenheten. Det var bara enstaka samhällsdebattörer som dristade sig till att ifrågasätta denna uppfattning (kanske i tro att den var ett påhitt från elitfeministerna).

Först när professor Lundgren i ett TV-program ansågs ha gjort gällande att det har förekommit ett ansenligt antal ritualmord på små barn, sexuella övergrepp i orgiastiska seanser samt nekrofili i Sverige drog vetenskapssamhället öronen åt sig. Dessa bestialiska brott finns beskrivna i en rapport från 2004. Uppsala universitets hela forskning började ifrågasättas och inför ett starkt tryck tillsattes en granskningskommission med Margareta Hallberg (Göteborg) och Jörgen Hermansson (Uppsala) som granskare.

Märkligt nog var uppgiften främst att granska huruvida professor Lundgren gjort sig skyldig till vetenskaplig ohederlighet i meningen förfalskning, fabrikation av data, plagiering och användning av förtroliga uppgifter. Detta visar att vetenskapssamhället anses utsatt för risken att en sociologisk forskningsrapport skall kunna framläggas utan att granskas på ett år trots att den eventuellt bygger på fabricerade grunddata. Men det visar också att det finns en risk att rapporterna innehåller andra felaktigheter som inte har uppdagats av den normala vetenskapliga diskursen.

Detta är alldeles oavsett sakfrågan allvarligt för hur vetenskap bedrivs i Sverige. Dels är personer som arbetat som professor en längre tid opålitliga, och dels är den vetenskapliga granskningen av deras forskningsresultat så obetydlig att inte ens synnerligen sensationella och kontroversiella resultat utsätts för någon skärskådan utan att särskilda granskare tillsätts.

Professor Lundgren uppges senare ha tagit tillbaka uppgiften att det förekommer ritualmord mm. Men denna dementi är tvetydig. Hon påpekar i sin egen skrivelse att rapporten innehåller barnens berättelser om de sexuella övergrepp som de utsatts för. Det betyder att hon fortfarande hävdar att övergreppen förekommit men att ritualmord mm är något som barnen berättar om utan att vi vet om detta är sant. Gränsen mellan vad vetenskapsmannen hävdar och vad informanterna hävdar blir oklar. Detta kan dessutom inte kontrolleras i efterhand eftersom granskarna inte fått tillgång till bandupptagningar eller utskrifter från intervjuerna.

När det gäller den först nämnda tesen om våldets normalisering till alla vanliga män och den föregivna falsifieringen av myten att det är särskilda män som misshandlar, visar granskarna att detta är fel (s 15). Professor Lundgrens eget, ganska intetsägande material, visar att det ändå finns vissa (signifikanta) samband och de är just att arbetslösa män med alkoholproblem, främst yngre och i viss mån utlandsfödda som misshandlar i högre utsträckning än andra. Så gick det med Schymans argument för särskild mansskatt. Granskarna skriver:

"Det framstår därför som helt missvisande att Lundgren m.fl. har avlivat en myt om att det särskilt är vissa män som slår sina kvinnor. Det är tvärtom så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnorna än andra."

Vetenskapen kan alltså ha fel utan att det uppdagas på fyra år. Det beror till viss del på att det rådande paradigmet hermeneutik (läran om tolkning) var dominerande på genusområdet. Det var inte politiskt korrekt att ifrågasätta dess resultat. Och hade inte Eva Lundgren varit så oförsiktig att hon föreföll hävda att det faktiskt förekommer ritualmord mm skulle tesen om det manliga våldets normalisering fortfarande varit en oemotsagd vetenskaplig sanning. Det var inte denna ogrundade tes som föranledde granskningen.

Forskarsamhället har brustit i ansvar

Snart framför väl någon vetenskapsman att det går att hitta vatten med slagrutor. När man (kanske) ifrågasätter detta blir försvaret att resultaten bygger på informanter som berättat att de varit i kontakt med rutgängare och varit med om att hitta vatten med slagruta. Tyvärr har intervjuerna med dessa rensats bort . . .

Jag bedömer att det går att hävda att vetenskapssamhället blivit utsatt för motsvarigheten till att någon forskare skulle hävda att det går att hitta vatten, mineraler, olja eller stöldgods med slagruta. Men eftersom det till att börja med inte fanns någon utomvetenskaplig 'perspektivmarkör' kunde forskningen passera utan gängse kritisk vetenskaplig utvärdering. Det är ett underbetyg åt själva vetenskapssamhället - åtminstone på sociologins område.

Därför är det särskilt tråkigt att Dagens Nyheter bereder plats åt vetenskapsjournalisten Jenny Jewert som i en kolumn igår (20/12) får ondgöra sig över att granskningen kommit till stånd. Det är en "eftergift år fjärde statsmakten, medierna" skriver hon och menar att ingen bör i ett disciplinärende klandras för att inte ha utfört en regressionsanalys. Men slutsatsen blev helt fel och ändå hade Lundgren tillgång till statistikexperten Anne-Marie Kalliokoski som skulle ha kunnat göra en regressionsanalys. Sambandet hade sannolikt framgått även utan en sådan om resultaten hade ritats in i ett diagram.

Nej, Jenny Jewerts inlägg är precis av den karaktären som medför att ej politisk korrekt kritik tenderar att undertryckas. Hon försöker till och med hetsa mot granskarna i frågan huruvida det finns ett kontrollmaterial. De skriver i en not att de fick lyssna på några intervjuer fyra dagar före granskningens avslutande (5/12). Vad är detta om inte förhalningstaktik från professor Lundgrens sida? Men Jewert angriper granskarna i hånfulla ordalag och ställer sig helt på Eva Lundgrens sida. Dåligt! Vi kan inte lita på veteskapsjournalisterna.

Om referensgruppen till Lundgren. Allmän bakgrund louisep

Försäkringar mot branschkriser?

Statens eventuella uppgift att skaffa nya jobb till en ort med en dominerande arbetsgivare har förstört möjligheterna att etablera privata och effektivare lösningar. Det borde vara fullt möjligt att låta den privata sektorn ta över statens ineffektiva åtgärder på arbetsmarknadsteknikens område.

Är det nödvändigtvis statens uppgift att ordna fram nya jobb när ett företag på en viss ort drabbas av kris eller när en en hel bransch får svårigheter på flera orter? Det är i varje fall inte uppenbart att man kan göra en analogi till statens ansvar att förebygga och motverka starka konjunktursvängningar. Här förutsätts det att konjunktursvängningar och s k asymmetriska chocker är något vi får leva med i ett modernt samhälle. Det är möjligt att det skulle gå att avskaffa dessa företeelser med en annan samhällsorganisation (alltså inte planhushållning) men någon riktigt övertygande bevisföring för detta har hittills inte kunnat presteras.

Det enklaste exemplet på en kris som leder till stora problem för en viss ort är att det finns ett dominerande företag på denna ort som råkar ut för ett kraftigt efterfrågebortfall. I en globaliserad värld kan det vara fråga om ett företag som tillverkar en komponent till en världskoncern med styrelsen i ett avlägset land (t ex bilstolar). Det uppstår överkapacitet i hela koncernens bransch och man beslutar att begränsa sin produktion genom att bara anlita underleverantörer i sitt eget land. Efterfrågan på underleverantörens produktion reduceras drastiskt i ett enda slag.

En fråga som då uppstår är om inte vår underleverantör har återförsäkrat sig gentemot köparföretaget. Här finns det kontrakt med viss uppsägningstid men knappast någonting mera. Det vore dock tänkbart att ett företag som hamnar i händerna på en dominerande köpare borde återförsäkra sig bättre - antingen med vissa långsiktiga garantier eller med garantier om andra beställningar. Problemet med dessa krav är att andra företag i andra länder kan vara villiga att inte kräva sådana garantier och därför skulle en lönsam affärsmöjlighet utebi för vår underleverantör.

Nästa steg är då frågan om en dominerande arbetsgivare på en viss ort har någon annan möjlighet att återförsäkra sig om efterfrågan skulle bortfalla. Vi skulle exempelvis kunna tänka oss att arbetsmarknadens parter driver ett försäkringsföretag i den arbetsmarknadspolitiska branschen (idén har antytts av professor Ingemar Ståhl). Vid en neddragning skulle detta företag kunna lidra övergången med stödåtgärder, flyttbidrag, omskolning av de anställda och förmedling av nya jobb och eventuellt andra beställningar.

I princip borde alla anställda kräva att deras företag är återförsäkrade i ett försäkringsföretag av denna typ. Ju mer utsatt arbetsgivaren är desto större blir premien och desto lägre lönebetalningsförmågan. Men jobb på hemorten som delvis också är försäkrade är i många fall bättre än inga jobb alls. Genom att staten skapat ett (osäkert) prejudikat att försöka skaffa ersättningsjobb och i varje fall ordna med någon sorts AMS-terapi i sådana här fall har marknaden för effektivare lösningar konkurrerats ut.

Svårare blir det när en hel bransch kan drabbas av överkapacitet. Det blir betydligt dyrare att försäkra sig mot detta, alternativt att när ett fall väl inträffar räcker inte försäkringen så långt. När staten själv är inblandad borde staten erbjuda en försäkring som tydliggör vad som gäller om politiken på området ändras. Det kan t ex gälla sockerbetsbranschen som är beroende av statens avtal om sockerpriserna på världsmarknaderna. Om staten inte kan hålla uppe sockerpriset faller försäkringen ut.

Det förefaller inte som om det var omöjligt att reducera statens och skattebetalarnas roll inom ett område som traditionellt ansetts vara en (oklar) uppgift för den offentliga sektorn. För detta fordras att staten ger en annan ram för sådan verksamhet än den opportunistiska röstmaximerande bas som gäller idag. Paradoxalt nog förefaller det som om den politiska marknaden med en demokratisk metod är sämre på att lösa dessa begränsade arbetsmarknadstekniska problem.

Se även: Skall Operan få tvinga av oss 4 miljarder? 6/4-06

Nuder slår ett slag för ineffektiviteten

Att sänka skatterna med en femtedel får förödande konsekvenser för den sociala tryggheten i Sverige, skriver finansministern i SvD. Men han talar inte om att allianspartierna har genomsnittet i Europa som förebild. Eftersom otryggheten där inte är större än i Sverige måste den produceras 25 procent ineffektivare här.

I ett kort inlägg idag på Brännpunkt i SvD 17/12-05 opponerar finansminister Pär Nuder mot att "Alliansen skjuter tryggheten i sank". Vad han tar upp är att moderaterna och numera även centerpartiet "vill skära bort 250 miljarder från den offentliga sektorn". Kd kan enligt Nuder tänka sig att sänka skatterna ännu mer.

Vad Nuder syftar på är att dessa tre partier i en avlägsen framtid kan tänka sig att få ner skattetrycket till europeisk medelnivå, som ligger 10-11 procentenheter under Sveriges nivå (räknat av BNP, se min blogg 15/10). Det skulle idag fordra skattesänkningar på drygt 250 miljarder kronor.

Sveriges finansminister föröker nu göra gällande att om man tar bort 250 miljarder från den offentliga sektorn skulle en femtedel mindre välfärd kunna produceras av denna. Visserligen är detta bara en anpassning till vad Europa i genomsnitt behöver för att procucera ungefär lika mycket trygghet som Sverige, men det förtiger finansministern. Därför ligger implicit i Pär Nuders argumentation att Sverige måste lägga en fjärdedel extra resurser på att producera trygghet än Europa i genomsnitt. Vi skulle alltså lida av en ansenlig ineffektivitet i välfärdsproduktionen.

Denna strikta tolkning av finansministerns propaganda leder dock inte till en korrekt uppfattning om hur det i verkligheten förhåller sig. En skattesänkning med en femtedel skulle inte kunna mötas med effektiviseringar i verkligheten. Kanske hälften är möjligt på längre sikt och med systematiska åtgärder för ökad effektivitet i botten. En väsentlig orsak till att välfärden kan produceras med så mycket lägre skatter i Europa är att större delar än i Sverige ligger i den privata sektorn.

En övergång till normalt europeiskt skattetryck fordrar alltså inte bara en effektiviserad offentlig sektor utan också ett annat socialt system. Vi måste acceptera frivilliga trygghetssystem som bygger på avgifter och försäkringar istället för skatter. Det är ett sådant systemskifte som Alliansen borde diskutera för att man skall bli trovärdig när man har visionen att en Europa-nivå för skatterna skall kunna uppnås i framtiden. Erkänner man inte detta av rädla för vad väljarna tycker om "systemskifte" öppnar man sig för propagandaattacker från finansminister Nuder, som rider på föreställningen att skatter = välfärd.

Borde mobiltelefoner skattefinansieras?

Kollektiva nyttigheter måste inte alltid produceras av staten med skattefinansiering. Det visar exemplen med sjukvården och mobiltelefonerna. Andelen är helt enkelt för liten och marknaden räcker för att garantera huvudverksamheten.

En politisk teori om staten måste precisera vilka funktioner och syften staten skall omfatta. Mitt förslag är att staten enbart borde syssla med kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär. Det leder dock till ganska intrikata gränsdragningsproblem. Eftersom den klassiska liberalismen inte kunnat lösa dessa problem har staten svällt ut till dagens mycket omfattande välfärdsstat där den offentliga sektorn i princip kan syssla med vad som helst. I bästa fall kontrolleras denna apparat med en balanserad demokrati - i mindre bra fall av en demokrati utan motmakt. Och i sämsta fall av en autokratisk regim.

Borde sjukvården vara socialiserad och skattefinansierad?

Jag skall här fortsätta att testa min hypotes om statens begränsning till skyddsfunktionerna. Ett argument för den stora staten är att sjukvården borde vara socialiserad och skattefinansierad. En av motiveringarna för detta är att den är en kollektiv nyttighet. Om det finns tillgång till sjukvård kommer folk att botas från allehanda krämpor så att de kan komma tillbaka till arbetet. Ett fungerande arbetsliv är till fördel för produktionen och oss alla. Därför måste sjukvården drivas i offentlig regi trots att den i huvudsak levererar en individuell nyttighet.

Denna argumentation brister i flera avseenden. För det första motiverar detta inte att den offentliga sektorn utför sjukvårdstjänsterna. Vi kan ha helt privata sjukhus mm som förses med patienter via staten och skattefinansieringen. För det andra behövs inte heller skattefinansiering för att det skall finnas tillgång till sjukvård. Finansieringen kan klaras med försäkringar och avgifter. Den kollektiva nyttigheten av snabbt kurerade medborgare kan till och med bli bättre tillgodosedd genom en privatisering eftersom monopoldriften i offentlig regi har visat sig utveckla en ansenlig ineffektivitet.

En annan invändning, som levererades i gårdagens kommentarer, är att sjukvården delvis är integrerad i statens skydd mot brott. Vi kan dra en parallell mellan branden som bryter ut i radhuslängan och den som blivit skadad genom att falla ner från en balkong. Det går inte att låta bli att släcka även om den drabbade radhusägaren inte betalat brandkårsförsäkringen. Därför kan man inte heller låta bli att köra den skadade till sjukhus eftersom han kan ha blivit utsatt för brott. Men denna analogi haltar.

Sjukvården måste inte göras gratis för att brottsoffer skall få vård. Offer skall i princip få vård på förövarens bekostnad. Det finns alla möjligheter för en effektiv rättsapparat att kräva förövaren i efterhand. Skattebetalarna behöver inte ställa upp med några pengar ens i de fall då brottslingen inte kan hittas eller inte kan betala. Genom att dömda brottslingar förpliktas att betala till en brottsofferfond kan finansieringen i dessa fall säkras.

Om det visar sig att offret inte blivit utsatt för brott måste han själv betala vården för sina skador. Detta är fullt möjligt utan skattefinansierad sjukvård. Antingen har offret en sjukvårdsförsäkring eller också har han tillgångar eller lånemöjligheter att betala vården med. I sista hand finns stödet till de sämst ställda (en särskild fråga).

Borde mobiltelefonerna socialiseras och skattefinansieras?

Att det finns ett litet element av kollektiv nyttighet i många former av varu- och tjänsteproduktion leder inte till att vi måste kräva socialisering och skattefinansiering. Detta visas av följande analogi med mobiltelefoner.

Om många har en mobiltelefon kan brott beivras mycket snabbare än om vittnen eller offer måste springa till en telefonkiosk eller privatperson för att ringa till polisen. Därför finns det en kollektiv nyttighet i att många äger en mobiltelefon. Skall vi därmed socialisera och skattefinansiera hela mobiltelefonibranschen?

Svaret är naturligtvis nej, vi ser ju att marknaden kan producera denna kollektiva nyttighet för en effektivare brottsbekämpning. Härav följer att kraven på sjukvårdens privatisering inte kan avvisas med teorin om kollektiva nyttigheter. Då uppstår frågan varför sjukvården egentligen skall bedrivas i offentlig regi med skattefinansiering.

Fortsättning: Försäkringar mot branschkriser? 19/12-05

Planhushållning är en kollektiv nyttighet

Våld och tvång är något dåligt som kan accepteras om alternativet är ännu mer tvång. Men om vi med tvång kan bedriva en politik som ökar välståndet? Måste vi inte då acceptera socialistisk planhushållning?

Om vi till äventyrs skulle uppfatta statens funktion som enbart producent av kollektiva nyttigheter uppstår naturligtvis ett gränsdragningsproblem. Polis, brandförsvar och smittskydd etc är kollektiva nyttigheter som skulle ingå även i en minimal stat. Men hur är det med grundforskning, sedelutgivning, operan, elementär skolutbildning, stadsplanering, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik och planhushållning?

Karaktäristiskt för denna andra grupp av kollektiva nyttigheter är inte att de har den skyddskaraktär som den första gruppen har. Utan skyddsfunktioner kan vi i praktiken inte ens tala om en självständig stat utan snarare om ett nybyggarterritorium eller liknande. Men sedelutgivning, utbildning, stadsplanering etc är inte några nödvändiga funktioner för att en stat skall kunna existera. Måste vi då avstå från allt detta i ett liberalt samhälle?

Ja, säger anti-liberalerna och tvångsanhängarna. Detta visar tydligt, hävdar de, att ett liberalt samhälle inte är så mycket bättre än anarki. Om liberalerna accepterar tvång i form av förverkligandet av kollektiva nyttigheter - i varje fall sådana som befrämjar produktionen - finns det ingen principiell skillnad mellan operan och socialistisk planhushållning, säger kritikerna. När jag för ett antal år sedan eftersökte hur man i den liberala debatten besvarar frågan "vad bör staten göra" blev resultatet magert. Jag förmodar därför att detta är en svår fråga som liberalerna gärna sopar under mattan.

Om vi börjar i andra ändan som "djävulens advokat" och argumenterar för stalinistisk planhushållning så skulle man kunna säga följande: För att öka produktionen snabbt och göra det bättre för alla behövs det samordning och kontroll. Vi kan inte tillåta att företagen sysslar med produktion av onödiga produkter eller prövar nya produkter som i de flesta fall blir misslyckanden. Vi kan inte tillåta ett anarkistiskt marknadssystem som leder till att en femtedel av arbetskraften i praktiken är arbetslös. Vi kan inte tillåta sådana improduktiva företeelser som reklam, onödiga förpackningar, olika modeller av samma vara, modeväxlingar och låg kvalitet. Konsumenternas preferenser skall fastställas genom vetenskapliga undersökningar och inte genom kostsamma "trial and error-processer".

Antag att vi kunde öka produktionen mera med denna metod än med nuvarande marknadsekonomi. Det skulle vara till nytta för alla men fordra en hel del tvång mot producenterna (företagarna), de anställda (allas utbildning och yrkesval regleras) och konsumenterna (valfriheten begränsas). Men pengar, priser, affärer och formell äganderätt finns kvar. Stalinistisk planhushållning är inte detsamma som stalinistisk diktatur med mord och utrensningar. Inte heller är det fråga om leninistisk ekonomi där pengar, priser och affärer skulle avskaffas och ersättas med kuponger och intendenturförråd.

Vill vi inte ha en tvångsreglerad ekonomi om den ger större välstånd? Eller är vårt motstånd mot experiment i denna riktning (t ex löntagarfonder) enbart pragmatiskt: en så stor makt för staten skulle i praktiken urarta till ett odemokratiskt, brutalt, totalitärt tvångssamhälle?

Kanske det ändå är så att det finns en obenägenhet att obetingat "sälja friheten för guld" och att detta hindrar oss från att förorda bildstormande förslag som skall öka lyckan på frihetens bekostnad. När det sedan visat sig att "guldet blev till sand" i de praktiska försök som gjorts tidigare blir vi ännu försiktigare.

Var skall gänsen dras?

Problemet för gränsdragningen vad gäller statens ansvar för kollektiva nyttigheter av välståndsfrämjande karaktär (med positiva externa effekter) kanske inte är så svårt som det kan förefalla.

Elementär skolutbildning har en klar skyddsfunktion som motiverar att ett avancerat samhälle ser till att medborgarna kan läsa, skriva, räkna och hantera datorer för att det skall fungera som en stat.

Stadsplanering har en funktion i brandskyddet som motiverar denna verksamhet oavsett om den också kan bidra till bättre fungerande tätorter.

Operan har kanske inga positiva externa effekter utan är en relikt från en tid då en dominerande grupp kunde låta staten finansiera de egna underhållningspreferenserna.

Sedelutgivningen är kanske nödvändig att ha i statlig regi för att penningpolitiken, som är en ekonomisk skyddsfunktion, skall kunna bedrivas effektivt.

Arbetsmarknadspolitiken kanske kan bedrivas av försäkringsbolag som organiseras av arbetsmarknadens parter och den havererade näringspolitiken med paradnumret Stålverk 80 har förpassats till historiens sophög.

Återstår så grundforskningen och liknande mera oförargliga företeelser. Finns det någon politisk teori om dessa eller måste vi göra dem till en lämplighetsfråga som avgörs med demokratiska omröstningar?

Fortsättning: Borde mobiltelefoner skattefinansieras? 16/12-05

Varför finansieras brandsläckning med tvång?

Är den tvångsfinansierade brandkåren nödvändig för att låginkomsttagarna skall kunna få brandskydd? Eller är det för att folk inte alltid förstår sitt eget bästa om de får möjligheten att frivilligt abonnera på brandskydd? Nej, det är frågan om en kollektiv nyttighet.

I min serie om tvångets politiska filosofi finns det visst fog för att motivera tvång för att vi skall kunna upprätta en stat. Frågan om tvångets rättfärdigande sammanfaller delvis med frågan om varför vi behöver staten. Jag har tidigare listat ett antal funktioner och syften med staten som rimligtvis är mer eller mindre legitima. Det är dock en diskussion som många undviker eftersom det skulle försvaga en del mer långtgående förslag till statliga tvångsåtgärder.

Att staten behövs för kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär är det bara anarkister som bestrider. Ett näraliggande exempel är brandskyddet som också är statens uppgift nästan överallt i utvecklade länder (i Sverige organiseras detta inom den del av staten som kallas kommuner). Hur kan det komma sig att brandsläckning är finansierad med tvångsuttagna skatter? Och är det inte prejudicerande att brandkåren har rätt att kränka folks äganderätt genom att med våld slå in dörren till ett brinnande hus? (Debatt om äganderätten på K Jebaris blogg 10/12).

Är det så att brandsläckning borde vara gratis (dvs skattefinansierad) för att vi vill visa vår medkänsla för dem som drabbas så hårt av brand? Eller är det så att vi av fördelningspolitiska skäl tycker att vi skall subventionera dem som drabbas av ekonomiska skador av brand? Men vi betalar inte reparationerna av deras brandskadade hus utan förutsätter att folk har betalt sin brandförsäkring.

Varför har vi inte privata brandsläckningsföretag som säljer försäkringsabonnemang till dem som vill ha huset släckt? Det borde ju vara ett krav från det försäkringsbolag som säljer hemförsäkringar. Visst, det skulle gå att organisera brandsläckningen på detta sätt men då måste vi lösa brandskyddets produktion av den kollektiva nyttigheten "spridningsskydd".

Det räcker inte med att folk får abonnera på brandskydd eller låta bli. Det är inte av paternalistiska skäl staten hindrar folk från att avstå från professionellt brandskydd. De kan stå där med hinkar och försöka släcka bäst de vill. Men deras brand hotar oss andra genom spridning. Vi kan inte tillåta undantag för kaxiga typer som anser att de är experter på att släcka själva eftersom de riskerar att ställa till med en storbrand.

Därför presumerar vi att alla rationella husägare skulle ge sitt samtycke till ett brandskyddsarrangemang som både innefattar brandinspektioner och rätt att med våld bereda sig tillträde till brinnande anläggningar. För detta debiterar vår stat en avgift som utgår i proportion till arbetsinkomsterna. Det skulle kunna ses som en schablonmässig anpassning till hur mycket egendom folk i allmänhet har att försöka skydda mot brand.

Brandskyddet är ett exempel på legitimt tvång. Vi behöver varken förklara detta tvång med paternalism eller fördelningspolitik. Den brandsläckning som skulle kunna uppfattas som en individuell nyttighet är i själva verket en kollektiv tjänst med vissa individuella inslag.

Slutligen tycker jag inte att vi liberaler härigenom skulle ha skapat ett prejudikat för en ev socialisering av produktionen av varor och tjänster av individuell natur (t ex bilar och banker).

Fortsättning: Planhushållning är en kollektiv nyttighet 15/12-05 (behov av gränsdragning)

Växthusdebatten lider av tre oklara punkter

Initierade redogörelser med många detaljer om växthuseffekten är trots detta oklara på tre punkter: Hur stor är den naturliga effekten, hur stor initial temperatureffekt blir det från en fördubbling av koldioxiden och varför blir den slutliga effekten på uppvärmningen så osäker? Skeptikerna har inte fått svar.

När man tittar närmare på vad som sägs om växthuseffekten på nätet och i litteratur som vänder sig till lekmän är det förvånande att en rad element i teorin förklaras ganska ingående. Men när det kommer till de två punkter som är av avgörande betydelse för om ökade koldioxidutsläpp är en överhängande fara eller inte så finns det inga närmare förklaringar.

Vi får reda på att solinstrålningen till jorden på en cirkulär yta vinkelrät mot strålningen är 1 370 W/m2 som ett årstidsgenomsnitt. Eftersom jorden är ett roterande klot blir strålningen dock 1/4 eller 342 W/m2. Strålningen är först kortvågig och absorberas delvis av atmosfärens olika gaser, främst syre och ozon. Osäkra mätningar och modelleringar visar att 70 W/m2 absorberas i atmosfären och 170 W/m2 vid jordytan. Ca 100 W/m2 reflekteras ut igen och representerar jordens 'albedo'.

Eftersom jorden normalt inte blir varmare kommer även de 170 W/m2 att stråla ut från jorden i form av långvågig IR-strålning. Detta sker i interaktion med atmosfärens gaser och vattendroppar mm. Dessutom avgår den i atmosfären absorberade kortvågiga strålningen på 70 W/m2 också under interaktion. Atmosfären fungerar sålunda som en isolerande filt som fördröjer utstrålningen och höjer temperaturen ("ett växthustak").

Nu inträder den första oklara punkten. Temperaturhöjningen genom den naturliga växthuseffekten är oklar och olika gasers bidrag vagt preciserade. Höjningen anges med uppgifter från 15 grader, 20 grader 30-35 grader, 33 och 34 grader. Då blir eventuella procentuella uppgifter om olika gasers bidrag skäligen ointressanta om de inte kopplas till en preciserad bas (vilket sällan är fallet).

Kiehl och Trenberth gjorde 1997 gällande att vattenångan ensam svarade för 60 procent och koldioxiden för 26 procent av den naturliga effekten. Andra mätningar påstås ange 80 procent. Ett tips (Nelson) som skickats in till denna blogg anger 90-95 procent för vattenångan (30-31 grader av 33).

På grundval av IPCC:s tidigare rapporter uppges man kunna räkna ut de olika specifika växthusgasernas inbördes bidrag (relativ GWP): CO2 64%, CH4 19%, N2O 6% och CFC-11, CFC-12, HCFC-22 10%. Detta är oanvändbara uppgifter utan en bas. Om vi antar att vattenånga utgör 60 procent av den naturliga effekten, blir 64 procent av 40 procent hela 26 procent av effekten, dvs 8,7 grader av 34! Det stämmer i varje fall inte med den uppgift som professor em Hilding Sundqvist angav i en debattartikel i DN 2001 där koldioxidens effekt skulle vara 2-3 graders naturlig höjning. Det är den enda jag fått tag i.

Eftersom det inte råder ett linjärt samband mellan koldioxidens halt och absorptionen av IR-strålning kanske det inte är så viktigt hur stor den naturliga effekten är. Men det visar att här finns en sjuk punkt i växthusteorin som undviks vid beskrivningen av de annars så detaljerade sambanden. Det skulle kunna vara så att en fördubbling av en halt som specifikt ger 10 graders uppvärmning bara är 0,1 grader.

Hur beräknas effekterna av fördubbling?

Men när beskrivningarna av vad en fördubbling ger i specifik effekt är redogörelserna ännu vagare. Här finns den andra oklarheten. Det beräknas att de antropogena växthusgaserna nu ger ett extra energitillskott på 2,5 W/m2 varav CO2 svarar för 60 procent. Men varifrån kommer dessa uppgifter och vad ger de för effekter på temperaturen?

Lindzen och Sloan angav 1995 i boken Can Carbon Dioxide Cause Climate Change? att en fördubbling av koldioxidhalten skulle innebära en temperaturhöjning med bara 0,3 grader, inte med 2,5 som ofta anförts. IPPCC anger att effekten skulle bli 1,4-5,8 grader men då ingår även effekter från koldioxidens inverkan på vattenångan, klimatet i övrigt och albedot. Enligt Bert Bolin, tidigare ordf i IPCC, är den specifika effekten av en fördubbling av CO2 drygt 1 grad. Ingenstans beskrivs hur denna siffra är framräknad ens i de mest grövsta termer.

Inte heller beskrivs hur en initial ökning av koldioxiden genererar en ökning av vattenångan och en minskning av albedot så att temperaturstegringen blir större än än den specifika från ökningen av koldioxidhalten. Här finns den tredje oklarheten i växthusdebatten. Vi kan förstå att det finns osäkerhetsfaktorer och många av de följdeffekter för vindar och strömmar och andra liknande förhållanden bidrar till de stora osäkerhetsintervallen. Men vad är det som gör att en effekt på 1 grad resulterar antingen i att temperaturen stiger 1,4 grader eller 5,8 grader?

Skeptikerna har inte fått svar. Innan dessa tre oklarheter har skingrats finns det skäl att vara kritisk till folk som tror att de kan övertyga någon med auktoritetsargument.

Tidigare debatt om koldioxidens effekt 7/12

Kräver klimatpolitiken stopp för läskedrycker?

Trots nederlaget i Montreal kommer miljöhetsarna att kunna fortsätta med restiktioner mot koldixidutsläppen. Utan kunskap om att Kyoto-protokollet bara minskar temperaturen med 0,02 grader kan någon kräva att kolsyrade läskedrycker och nyårsskumpan måste förbjudas.

Det blev ingen deklaration med en principiell tidtabell för minskningen av koldioxidutsläppen i Montreal. Många hade önskat att de 10 000 deltagarna skulle ha ställt sig bakom åtminstone en viljeinriktning att minska utsläppen med 30 procent till år 2020. Det skulle ha betytt sex (!) nya Kyoto-avtal (KP) de närmaste 10-15 åren. Hur kan Sveriges miljöminister Lena Sommestad ställa sig upp iett tal den 8 december och fordra något så orealistiskt i Montreal?

Lena Sommestad förefaller vara en propagandist utan hämningar. I SvD (10/12) kommenterar hon klimatmötet med orden: ” Det här är en mycket, mycket stor framgång. Det här mötet har inneburit att vi i stort sett har lyckats uppnå alla de målsättningar vi hade när vi kom hit.” Det skorrar falskt mot de målsättningar hon framförde i sitt tal på samma möte. Kan det vara så att eftersom hon formulerade dessa som 15-30 procents minskning 2020 och 60-80 procent 2050 så är resultatet en stor framgång? Jag tycker inte det. Resultatet blev ju bara att man skall fortsätta att diskutera kommande begränsningar. Om inte det hade uppnåtts skulle det mesta av klimatpolitiken ha varit borta.

Anders Wijkman, kd, är mer realistisk i sin bedömning (SvD 11/12) trots att han är en ivrig KP-anhängare: ”Vi har bara åstadkommit en enda sak; vi har fått igång en process om vad som skall hända efter 2012.” Han hade önskat at u-länderna skulle ha tagits med i begränsningarna. Det har han all anledning att göra eftersom KP bara sänker temperaturen med 0,02 grader, vilket inte kommer att kunna mätas.

Problemet för de sakliga klimatalarmisterna är att alla hittills överenskomna åtgärder inte betyder ett dugg för verkligheten. U-länderna släpper snart ut mera koldioxid än i-länderna. Kinas utsläpp är redan 60 procent av USA:s. Trots att Kina satsar på kärnkraft och vattenkraft är det så att Kina enligt liggande planer skall bygga 562 nya stora kolkraftverk fram till 2013. Motsvarande siffra för Indien är 213. Hur länge skall alarmisterna tillåta sådan kollektiv självmordpolitik?

Stopp för kolsyrade läskedrycker?

För miljöhetsarna är det dock fortfarande möjligt att fordra minskade utsläpp även i de minsta sammanhang. Företagen har självmant börjat tjuta med ulvarna. Det senaste är att sälja mobiltelefoner med konferenssamtalsmöjlighet med hjälp av argumentet att dessa kan minska koldioxidutsläppen pga minskat behov av resor. Utan perspektiv kommer vi att få rader av ålägganden att upphöra eller minska aktiviteter som släpper ut koldioxid. Jag har ett förslag: Förbjud kolsyrade läskedrycker. Och förbjud också sådan ”nyårsskumpa” som bygger på artificiell moussering. Bara naturlig champagne kan tillåtas. (Kolsyra är CO2 löst i vatten.)

I den stora konkursen är det patetiskt att Sverige, som inom ramen för KP, fått tillåtelse att öka utsläppen med 4 procent ändå tagit på sig att minska dem med 4 procent (jämfört med 1990). Det har ingen praktisk betydelse att göra så. Den enda effekten är att det blir lättare att uppträda som fariséer på klimatmöten och andra miljösammanhang. Det ger tydligen status åt de svenska delegaterna. Men det ger ingen förbättring av världen och bara försämringar för svenskarna.

Freivalds bakom vaktbolag istället för polis

Polisen är väl lämpad för att producera den kollektiva nyttighet som består i säkerhet och skydd mot brott. Varför ersätts då polisen med vaktbolag som bara servar betalande? Vad ville Laila Freivalds när hon började rusta ner polisen 1989?

I ett inslag i Rapport igår 8/12 påpekades än en gång hur vaktbolag tar över polisens uppgifter. Det var delvis en upprepning av några inslag i Ekot 21/2-05 som jag kommenterade samma dag. Där fanns också intervjun med kommunalrådet Lennart Kalderén som hade synpunkter på komplettering med hjälp av kommunala poliser. Nytt var servicen från bostadsrättsföreningarnas vaktbolag som erbjöd beställd eskort från tunnelbanan till porten. Det var något som inte hyreshusboende kunde få trots att de betalt sin skatt.

Men ingen i media ställer frågan varför det skulle vara så lämpligt att ha otillräcklig statlig polis och mer vaktbolag, säkerhetsdörrar, larm, försäkringsklassade lås, övervakningskameror och enskild beväpning. Det är ju inte resursbristen i den offentliga sektorn som var orsaken till att denna utvecklings inledning utan ett uttalande från dåvarande justitieministern Laila Freivalds hösten 1989. Vad låg bakom hennes ståndpunkt att "den enskildes ansvarstagande för att skydda sig mot brott bör öka"? Begrep hon sig inte på vad polisen producerar i form av kollektiva nyttigheter?

I korthet förutsätter en strikt kollektiv nyttighet att det i konsumtionen av nyttigheten föreligger både icke-exkluderbarhet och icke-rivalitet samt att alla måste konsumera vid produktion. Typiskt exempel är försvaret vars tjänster alla måste konsumera, ingen kan exkluderas och ytterligare personer som konsumerar kan inte åstadkomma rivalitet i konsumtionen (inom rimliga gränser).

Polisen producerar tre typer av tjänster där bara en är en strikt kollektiv nyttighet. Dessa kallar jag 1) brottsprevention, 2) brottsbeivring och 3) individuellt skydd. Den första är en strikt kollektiv nyttighet, den andra har fortfarande inte exkluderbarhet men lider av rivalitet och den tredje är en individuell nyttighet.

1) Brottspreventionen bygger på närvaron av polis så att faran av omedelbar upptäckt avhåller brottslingarna från att begå brott. Men även snabbt utryckande polis och polisutredningar som leder till stor andel uppklarning leder till brottsprevention. Rättsväsendet i övrigt kan öka brottspreventionen genom tillräckligt ”stränga” straff och inkapacitering av brottslingarna.

2) Beivrandet av brott är öppet för alla. Men genom svagheter i p1 kan den som blir utsatt för brott komma att avstå från att beivra detta pga hot. Även hot mot vittnen kan försvåra att beivrandet fullföljs. Dessutom kan rättsapparaten överansträngas när rivalitet mellan olika målsägare uppstår. Utredningsresurserna är begränsade. Det påstås att anmälningar om cykelstölder rutinmässigt avskrivs pga bristande resurser. I farans riktning ligger exkludering för mindre brott genom någon form av ”anmälningsavgift”. Riktigt allvarligt blir det när alla brottsanmälningar filtreras med hjälp av höga avgifter. Ju sämre beivrandet blir desto sämre blir också brottspreventionen.

3) Individuellt skydd verkar vara en sällsynt nyttighet numera från polisens sida. Denna levererades oftast av patrullerande poliser förr i tiden. En stor del av effekten kom naturligtvis från p1. Ju sämre polisen lyckas med brottspreventionen desto större blir efterfrågan på individuellt skydd. Detta levereras nuförtiden mot avgift av olika vaktbolag. Polisens resursförbrukning är numera mindre än hälften av hela säkerhetsbranchens.

I förlängningen ligger att nästan alla som har råd måste anlita livvakter vid transporter mellan säkra, inhägnade områden till vilka tillträde kräver passerkort eller särskilt tillstånd. Resten får beväpna sig själva eller hålla sig barrikaderade inomhus. Detta är vad som kan hända när polisen rustas ner. Hur kan det komma sig att en socialdemokratisk justitieminister inte 1989 förstod polisens uppgifter? Och varför gör Thomas Bodström inget radikalt för att rätta till ”misstaget”? Är det sant att socialister är rädda för poliser som ett arv från sina marxistiska rötter?

Kyoto minskar växthuseffekten 0,02 grader

Klimatpolitiken handlar i praktiken om en icke-fråga som liknar tvisten om "påvens skägg". Någon mätbar effekt på klimatet och växthuseffekten har inte Kyoto-protokollet ens enligt gängse teorier. Men påfrestningarna på vanliga människor kan bli stora.

Debatten om växthuseffekten bygger på olika hänvisningar till auktoriteter. Den liknar därför paradoxalt nog en så ovetenskaplig verksamhet som vänsterns tidigare mödor att uttolka marxismen utifrån olika auktoriteter. Men också "den vetenskapliga socialismen" hade pretentioner på att vara vetenskap. Jag vill här testa denna metod med påståendet att Kyotoprotokollets infriande och prolongering till år 2100 bara minskar växthuseffekten med 0,02 grader.

Detta påstående framfördes i Ny Teknik 050309 av fyra professorer och en docent vid KTH och några utländska universitet. De var Fred Goldberg, KTH, Ole Humlum, Oslo, Wibjörn Karlén, Sthm, Fred S Singer, Virginia, Peter Stilbs, KTH.

Påståendet väcker två frågor: 1) kan det vara sant att striden om klimatpolitiken gäller en sådan liten och omätbar förändring? och 2) betyder inte detta i så fall att blindivrarna på miljöområdet kommer att försöka fjättra och klavbinda oss i tiofaldig utsträckning framöver?

Jag har inte någonstans hittat redogörelser för de grundfakta som skulle behövas för att ens i grova drag kunna kontrollera om dessa fem kritiska professorer har räknat rätt. Det är ett rent auktoritetsargument de kommer med. Alarmisterna kommer naturligtvis att i första hand försöka undergräva dessa skeptikers auktoritet för att därigenom ge sken av att de har fel. Det är bäddat för osakliga argument. Men det är naturligtvis viktigt för alarmisterna att undvika att klimatdebatten skulle få karaktären av en tvist om "påvens skägg" (påven får aldrig ha skägg och en sådan debatt handlar om en icke-fråga).

Olyckligtvis för blindivrarna har en indikation för påståendets korrekthet kommit från etablissemanget i form av ett nytt auktoritetsargument. Det är professorerna Christian Azar, Chalmers och Henning Rodhe, Sthm som i Ny Teknik 050323 vidgår att beräkningen är riktig. Men de tillfogar att detta bara visar att Kyoto-protokollet är otillräckligt och endast skall ses som "ett första steg mot skärptare regler".

Sverige står för 0,2 procent av utsläppen av växthusgaser. Det kan bli mycket besvärligt att komma längre. Enligt professorerna Bohm och Carlén, som gjorde en undersökning åt Institutet för tillväxtpolitiska studier, leder Sveriges nuvarande klimatpolitik (-4%) till att utsläppen i hela världen minskar med 0,016 procent. Det innebär skyhöga bensinpriser, oljepriser, elpriser och övergång till etanolbilar och småbilar samt om möjligt förbud mot stora bilar som sticker i ögonen på miljö-fariséerna (för närvarande SUV:ar). Så var skall "de skärptare reglerna" sättas in? Mot lastbilstrafiken, flyget, fartygen, industrin eller vad?

Läs även om växthuseffekten 0,3 grader 7/12

Är växthuseffekten av CO2 bara 0,3 grader?

Data från borrkärnor i is visar att temperaturen orsakar höjd CO2-halt och inte omvänt. Dessutom är temperaturvariationen större än i tidigare mätningar. Detta försvagar CO2-teorin som dessutom kan vara överdriven eftersom effekten på temperaturen kanske bara är 0,3 grader.

Teorierna om växthuseffekten brukar ofta beskrivas mot bakgrund av klimatets förändringar under istiderna (se bloggartikel 6/12). Den 40-procentiga ökningen av CO2 under den senaste istiden anses sålunda ha bidragit till temperaturökningen med 1,2 grader. Den artikel i Science som refererades i DN 25/11 förefaller kunna förändra denna syn på flera punkter. En korrigerad version där de senaste 100 åren också lagts in (för CO2) publicerades av DN 4/11, kanske delvis som ett resultat av debatten på bloggen.

Kan rönen i Science försvaga CO2-teorin?

Artikeln i Science 24/11 visar två saker som inte tidigare har framhävts i klimatdebatten: 1) Temperaturen ökar några hundra år före ökningen av koldioxiden. 2) Koldioxiden kan öka drastiskt utan att temperaturen ökar utanför den normala variationen.

1) Tidigare har man inte säkert kunnat belägga att temperaturen varit ledande. En sådan mekanism som passivt också ökar koldioxiden kan vara följande: Om astronomiska faktorer initialt orsakar en påtaglig uppvärmning är det tänkbart att mindre koldioxid kan bindas i haven och att olika biologiska processer som frigör koldioxid sätter igång pga värmen. Den härav följande ökningen av koldioxiden kan sedan leda till en liten självförstärkande effekt. Men det kan också isarnas minskning som reducerar jordens albedo och ökar uppvärmningen. Det sker också en positiv återkoppling genom att mera vattenånga (som är en växthusgas) kan hållas i atmosfären.

2) Tidigare byggde IPCC på samband under de senaste 800 000 åren som förutsatte en temperaturvariation på ner mot 5 grader mellan istider och värmeperioder. Science rapporterar däremot om 16 grader. Om koldioxidens effekt, som bara är kalkylerad från osäkra IR-mätningar kombinerade med olika höjder i atmosfären, också borde stämma med olika istidssamband betyder detta att denna nya information kan vara relevant.

Enligt gängse teori skulle en fördubbling av CO2-halten genom återkoppling åstadkomma en temperaturökning med 2,5 grader med en stor osäkerhetsmarginal (den har numera ökat upp till 5,8 grder). Endast ett par grader av istidsvariationen av temperaturen (med 5 grader) skulle möjligen kunna förklaras med koldioxid. Men om detta samband försvagas med hälften eller rentav med 2/3 måste den initiala effekten från koldioxiden antingen antas vara mycket större än man trott hittills eller också måste återkopplingsmekanismerna vara mycket större än man trott i klimatmodellerna.

Det leder naturligtvis också till att den nu registrerade koldioxidökningen från 280 ppm till 375 ppm inte framstår som lika alarmerande eftersom den temperaturökning som registrerats anses uppgå till 0,6 grader. Denna framstår i det långa perspektivet endast som en normalisering efter den "lilla istiden" 1350-1850. Dessutom har ökningen inte ens säkert medfört att temperaturen stigit mer än under toppnivån efter senaste istiden som inträffade för ca 6 000 år sedan. Enligt diagrammet i Science var dock toppen för ca 12 000 år sedan varmare. I DN:s kompletterade diagram har någon temperaturframskrivning inte ritats in.

Behöver vi efter dessa nya rön över huvuddtaget räkna med någon påtaglig effekt av koldioxiden på värmeutvecklingen? Den astronomiska förklaringen tillsammans med vattenånge- och albedoåterkopplingarna räcker kanske för att förklara det mesta av istidernas temperaturvariationer?


Koldioxiden ger bara 0,3 grader?

Det har ju i klimatdebatten inte bara rått strid kring klimatmodellernas osäkra samband och inexakthet vad gäller återkopplingsmekanismerna. Trots att man från gängse håll brukar säga att det råder konsensus om att växthuseffekten i sig från koldioxid är drygt 1 grad (av en fördubbling), har det funnits skiljaktiga meningar även om detta. Sålunda har professor Richard S Lindzen vid MIT i en artikel 1995 kommit fram till att denna specifika effekt kan vara så liten som 0,3 grader (How cold would we get under CO2-less sky? Phys. Today nr 48). I en annan artikel som bygger på utvärderingar från vulkanutbrott tillsammans med C Giannitsis (1998) anges effekten till 0,3-0,5 grader. Tillsammans med gängse medianvärde för klimatmodellernas återkoppling (+100%) skulle effekten därför kunna bli bara 0,6-1,0 grader av en fördubbling.

Nog förefaller det som om den gängse klimatpolitiken kan ha råkat i gungning. Men det är naturligtvis möjligt att det återigen går att ställa upp ad hoc-hypoteser som gör anspråk på att förklara även de nya rönen utan att göra avkall på koldioxidteorin. Det är inte orimligt att betrakta denna teori, som det kraftfulla argument som en del personer gärna ser som motiv för att vidta långtgående restriktiva åtgärder för vanliga människors liv. En sådan betydelse av den egna gärningen kanske är det som ytterst driver åtminstone en del av klimatforskarna.

Kyoto minskar växthuseffekten 0,02 grader 8/12

Orsakas istiderna av växthuseffekten?

Istiderna har länge ansetts ha samband med astronomiska variationer. Dessa har utlöst en "växthuseffekt" orsakad av vattenånga. Men även koldioxiden spelar en viss roll - oklart hur stor.

Debatten om klimatpolitiken handlar om den naturliga växthuseffekten och om den förhöjda växthuseffekt som människan kan ha åstadkommit. Dessa sk antropogena effekter kan inte avläsas direkt utan är en följd av kalkyler i stora datormodeller för klimatutvecklingen. Eftersom klimatpolitiken kan leda till krav på genomgripande regleringar för att producera den kollektiva nyttighet som innebär skydd mot klimatförändringar är det av betydelse att de grundläggande argumenten för detta granskas kritiskt.

Problemet är emellertid att anhängarna av teorin om koldioxidens kraftiga klimateffekter inte vill föra en sakdebatt om frågan utan använder sig av auktoritetsargument som går ut på att experterna inte kan ha fel. Det är möjligt att experterna har rätt men de kan också ha fel på grund av de socialpsykologiska fenomen som kallas auktoritetstro och konformism.

Istiderna en nyckel

Det har länge varit känt att istidernas variationer också innefattat variationer i koldioxidhalten. Denna har under de senaste 800 000 åren normalt varierat från 200 ppm till 280 ppm (280 ppm=0,028%). Det är då lätt hänt att man också tror att koldioxiden orsakar temperaturvariationerna. Eller att man åtminstone tror att koldioxiden orsakar en stor del av dessa. Av en nyligen publicerad artikel i Science framgår en slående följsamhet mellan temperatur och koldioxid de senaste 600 000 åren (utom under de senaste 100 åren).

Det var svensken Svante Arrhenius som kom med uppslaget att istiderna kunde orsakas genom att det släpptes ut koldioxid vid vulkanutbott som sedan tillsammans med ökad luftfuktighet höjde temperaturen. Svante Arrhenius gjorde år 1896 en mängd kalkyler på grundval av sin idé och det uppges att han fann en växthuseffekt från CO2 på 5 grader (vid en halvering). Vad han inte visste var att istiderna orsakades av astronomiska förändringar. Dessa upptäcktes visserligen redan av James Croll (1821-1890) men vid hans död hade de flesta geologer insett att hans teori var felaktig.

Det dröjde ända till 1924 innan Milutin Milankovitch kunde lägga fram en ny astronomisk teori om istiderna. Det viktiga för istidernas uppkomst är den cykel på 100 000 år som uppkommer genom jordbanans variation från cirkulär till elliptisk. Den ger en faktisk skillnad i solens instrålning till skillnad från de två andra effekterna - jordaxelns lutningsvariation mellan 21,5 och 24,5 grader och dess 'wobbling' - som har en kortare frekvens på 41 000 respektive 18 000 och 23 000 år. Här finns en förklaring till oregelbundenheterna i istidernas temperaturcykler.

Någon komplettering av istidsteorierna med en koldioxidcykel anfördes inte under lång tid. Ännu på 1980-talet avvisades sådana propåer med att det skulle fordra att all koldioxid försvann under istiderna vilket inte går att belägga. Koldioxidens effekt angavs då till nästan 18 grader. Däremot befarade forskarna att en ny istid var i antågande. Men 1979 kom en forskargrupp med kalkyler som utvisade en framtida växthuseffekt på 3 grader inom ett osäkerhetsintervall på 1,5-4,5 grader, viket fortfarande är vad som hävdas.

Koldioxidens effekt

Avgörande i sammanhanget därefter är att den senaste istidens lägre koldioxidhalt kring 200 ppm anses kunna ha bidragit till temperatursänkningen med 1,2 grader. Hur detta är framräknat framgår inte. Men redan denna uppgift visar att istiderna i huvudsak måste ha orsakats av vattenångans minskning som sedan reducerar temperaturen osv, samt den ökning av albedot (reflexionsförhållandet) som en utbredning av is- och snötäcket orsakar, vilket leder till ytterligare temperatursänkning osv. Omsvängningen som utlöser förstärkningseffekterna förklaras då av de astronomiska variationerna.

Att koldioxiden anses vara relevant för klimatförändringarna beror på att man kan uppmäta en liten effekt på värmeupptagningen vid bestrålning av en tub med olika låga halter av koldioxid. Men hur stor denna effekt är och hur denna kan översättas till en initial atmosfärisk uppvärmning beskrivs inte av klimatforskarna. Frågan är tydligen mycket komplicerad och har att göra med absorptionen av IR-strålning på olika höjder i atmosfären. Det som tilldrar intresset är istället hur klimatmodellerna hanterar olika återkopplingsmekanismer som till slut resulterar i en global avkylning respektive uppvärmning.

Vad som saknas i klimatdebatten om istiderna är alltså en mer explicit teori som visar koldioxidens initiala inverkan i förhållande till de astronomiska faktorernas initiala effekter. Dessutom kan det tänkas att koldioxiden skulle kunna ha en cyklisk effekt oberoende av de astronomiska cyklerna. Någonting om detta har jag inte fått uppgifter om.

Är växthuseffekten av CO2 bara 0,3 grader? 7/12-05

Socialmoderaterna angriper junimoderaterna

Det är ingen hejd på den retoriska omvandlingen av moderaterna. De använder nu i Dagens Industri en svada mot Junilistan och Lars Wohlin som tidigare var typisk för socialdemokraterna. Moderaterna är den offentliga sektorns vänner.

I en debattartikel (pdf) i Dagens Industri den 29/11 framförde Lars Wohlin en del av Junilistans ekonomiska program. En viktig ingrediens var att utgifterna i stat och kommun bara skulle tillåtas växa långsammare än BNP. Då skulle ett skattesänkningsutrymme skapas.

Ungefär så argumenterade moderaterna förr i tiden. Genom stor restriktivitet med offentliga utgiftsökningar skulle den ekonomiska tillväxten automatiskt skapa ett utrymme för skattesänkningar. Ingen behövde känna sig hotad av nedskärningar. Det var bara att avstå från nya resurser till offentlig verksamhet så skulle skatterna kunna sänkas.

Dett är raka motsatsen till de besked som då och då brukar komma från mera socialistiskt inriktade ekonomer. Det fenomen som den amerikanske ekonomen W Baumol upptäckt ("offentlig kostnadssjuka") skulle genom den ekonomiska tillväxten obönhörligen kräva skattehöjningar för att bevara den offentliga sektorns [reala] andel oförändrad. Det finns anledning till att återkomma till denna egendomliga ståndpunkt.

Naturligtvis är ingen av ståndpunkterna helt korrekt. Men det är anmärkningsvärt att Lars Wohlin ger sken av att man kan åstadkomma någon sorts "besparingar" utan att det blir kännbart för några grupper i samhället. Det går inte. En långsammare ökning av de offentliga utgifterna sätter antingen stopp för kommande skattehöjningar eller sätter press på de nuvarande reala offentliga utgifterna.

Uteblivna skattehöjningar kan givetvis inte användas till skattesänkningar. Görs restriktionerna skarpare måste rationaliseringar göras och/eller reduceringar i bidragssystemen. Det går knappast att låta en oförändrad budget gå ut över de offentliganställdas löneökningar.

Idag får Lars Wohlin svar från moderaterna Gunnar Axén och Hans Lindblad (DI 5/12 pdf). Men svaret går inte ut på att visa att det som Wohlin föreslagit är ett inlindat sätt att beskriva små successiva nedsärningar som i vanliga fall brukar kallas effektiviseringar eller rationaliseringar. Nej de "nya moderaterna" går till hård attack mot Wohlin och Junilistan för att den antingen är finansiellt oansvarig eller också vill skära ned den offentliga sektorn: De påstår sig veta att Junilistan vill försvaga statsfinanserna. Och de utslungar anklagelser av typ "Vems löner ska sänkas, vilka personer ska få sparken, och vems ersättningar vill han sänka?"

Inte nog med detta. Andra anklagelser är att kvinnor missgynnas av Junilistan, pensionärerna får "i stort sett inget utbyte alls", att sänka/slopa förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen på aktier "slår fördelningspolitiskt mycket snett" samt att beskrivningarna av besparingarna är "svepande och fluffiga".

Vad drar vi för slutsats av denna moderata svada till försvar av den offentliga sektorn och den traditionella fördelningspolitiken?

Den moderata metamorfosen har kommit till en punkt där man inte kan se någon skillnad mellan traditionell socialdemokratisk retorik och den nya "socialmoderatiska". Alla dessa argument som moderaternas två talesmän nu framför är vad socialdemokraterna tidigare skulle ha riktat mot de riktiga moderaterna. De tycks nu finnas hos" junimoderaterna" i Junilistan.

Om 51 procent röstar för Utopia

Jag vill introducera "ideal-feminismen" som ett utopiskt idealsamhälle där kvinnorna befriats från betungande dubbelarbete och frustrerande barnomsorg. Då kan Thomas Mores Utopia förverkligas med kvinnliga förtecken. Det behövs bara att 51 procent röstar för...

I dagens svenska samhällsdebatt är det helt i sin ordning att förespråka kraftigt utökat statligt tvång mot medborgarna. Det märktes nu senast framförallt i den feministiska dagisdebatten där socialisten Nina Björk utan vidare kunde kräva förbud för småbarnspappor att arbeta heltid och ett påbud om " lika lön för alla sorters arbeten" (2/11). Detta applåderades som en intressant inledning till en debatt om en utopisk förändring av Sverige från grunden. Man beklagade bara att denna debatt överflyglades av striden mellan feministerna om vem som var den sannaste feministen (Kulturnyheterna TV2 30/11).

Jag kan hålla med om att det var synd att diskussionen om ett nytt samhällssystem inte drevs vidare. Då hade den principiella frågan kunnat ställas på sin spets: har vi rätt att utnyttja staten för att införa en idealistisk Utopi om t ex en decisiv folkomröstning ger 51 procents stöd för de nya ritningarna? Har vi inte kommit längre än till 1970-talets debatt om löntagarfonder? Då såg socialisterna det som självklart att de skulle kunna införa löntagarfonder som efter något årtionde hade tagit över alla stora och medelstora privata företag (ner till färre än 25 anställda). Vi skulle då övergå till det stadium i socialismens utveckling som kallades "det tredje steget" eller "ekonomisk demokrati".

Det var det idealistiska syftet med den "ekonomiska demokratin" som i praktiken fällde löntagarfonderna. Anna Hedborg, Rudolf Meidner och P-O Edin kunde inte visa upp någora konkreta fördelar för arbetarna med det nya systemet. Det var bara fackets representanter som skulle få makt och höga poster. Då sviktade opinionen för löntagarfonderna och reträtterna började. Men feminismen har kanske något mera konkret att erbjuda. Det är inte bara kvinnans rätt som skall materialiseras utan också kvinnornas befrielse från ansträngande dubbelarbete och frustrerande barntillsyn.

Ideal-feminismen

Kraven på det feministiska Utopia skulle därfär kunna sägas ha större saklig grund än den socialistiska "ekonomiska demokratin". Men samhällsförändringen blir sannolikt mycket större. Det blir rimligtvis fråga om att integrera arbetsplatser och boende så att kvinnorna kan ha barn under två år med på arbetet utan större ansträngning. Dubbelarbetet avskaffas genom att det i anslutning till dessa inrättas matsalar, tvättinrättningar och städtjänster. För att männen skall kunna vara närvarande regleras yrkesutövningen redan från början så att det blir balans mellan kvinnor och män och deras arbeten inom varje arbetsbostadskomplex.

Hur länge dröjer det innan denna feministiska utopi finner sin författare? Med en sådan ritning för ögonen kommer kraven på en fullständig samhällsrevolution att konkret kunna framföras. Genom att erövra Staten kommer "ideal-feminismen" att kunna förverkliga Thomas Mores Utopia med feministiska förtecken.

Det behövs enligt förhärskande föreställningar inom statsvetenskapen bara att 51 procent av riksdagsledamöterna röstar för en sådan här modell för att statsmakterna skall sätta igång att genomdriva omvandlingen med tvång och, om det behövs, våld mot dem som trilskas. Om ideal-feministerna har majoritet är det också "rätt" att genomföra deras modell även om det finns en minoritet som är emot. Minoritetens frihet har inget värde i en mekanisk demokrati.

Kanske vi borde sända en tacksamhetens tanke till Tiina Rosenberg som genom sitt militanta uppträdande torpederade ideal-feminismens möjligheter för den här gången. Men det betyder inte att det principiella problemet fallit bort. På vilka grunder får vi göra uppror mot nya tvångsbaserade, idealistiska påfund?

För en närmare beskrivning av statens olika funktioner där den idealistiska är en av många, se min artikel Till vad behövs staten? 30/11-05

Lydnadens politiska teori

Platon konstruerade en idealstat där man genom tester och utbildning sållade fram en elit av styrande experter. Någon politisk eller individuell frihet skulle inte få förekomma. Allt beteende skulle styras av lagarna och ledarnas detaljerade befallningar.

"De visa skall leda och styra
och de okunniga skall lyda"
Platon

Det var Platon (427-347 f kr) som först formulerade en politisk teori som gav all makt åt staten. Med makt menas politisk makt eller offentlig makt. Syftet var idealistiskt. Staten skulle bli stark och stabil med Platons förslag till organisation. Det var inte så att de styrande ("väktarna" eller de visa filosoferna) skulle gynnas på de andra samhällsgruppernas bekostnad. Dessa var krigarna och administratörerna (en andra kategori väktare) samt näringsidkarna. Syftet med staten var det allmänna bästa. "Staten är lika med individen i större format."

Platon hade en organisk eller holistisk syn på staten. Den var en del av den mänskliga naturen. Staten består inte endast av människor. Jag skulle tro att Platon även här besjälades av uppfattningen att det fanns något som "statens idé" som mänskliga stater hade att förverkliga. En perfekt stat är en dygdig stat. Den viktigaste dygden är "rättvisa". Den rättvisa staten är sådan att dess beståndsdelar utför den uppgift som faller sig naturlig för dem.

Statens organisation vilar på utbildningssystemet. Alla (även kvinnor) går i skolan till 18 år. Därefter två års militärtjänst och efter olika tester får en minoritet genomgå tio års matematisk utbildning. Då kan man bli administratör. Om man klarar fem års ytterligare filosofisk utbildning kunde man få höga poster inom förvaltningen. Efter 15 års tjänst med yttrligare en serie tester kunde man bli "filosofkung" och alltså vid 50 års ålder kunna stifta lagar och staka ut statens kurs. En sorts ledarskapets meritokrati.

Ingen frihet

Platon var mot demokrati och individuell frihet. Han beundrade Sparta men kopierade inte dess institutioner i sin idealstat. Men liksom i Sparta ville han ha en sorts kollektivistisk diktatur som byggde på en hierarkisk struktur som vi känner igen från krigsmakten. Platon skriver i Lagarna:

"Den allra viktigaste principen är att ingen, vare sig man eller kvinna, någonsin skall vara utan ledare. Ej heller bör någons sinne bli vant vid att låta honom göra något som helst på eget bevåg, vare sig av nit eller på lek, men både i krig och i fred är det till sin ledare han bör se upp och troget följa honom.

Och till och med i varje detalj bör han stå under en ledare. T ex bör han bara stå upp, eller röra sig, eller tvätta sig, eller inta sina måltider. . . om han blivit tillsagd att göra detta. . . Kort sagt bör han lära sin själ genom långvarig vana att aldrig ens drömma om att handla självständigt och att bli helt oförmögen till det. På detta sätt kommer allas liv att tillbringas i fullständig gemenskap."

Väktarna skulle inte få äga större egendomar och deras barn skulle uppfostras kollektivt. Ingen skulle veta vems barnen var. För väktargrupperna avskaffade Platon familjen och äktenskapet. Barnalstrandet skulle regleras med ett lotteri, som dock var manipulerat i hemlighet. Väktargrupperna hade även mer generellt privilegiet att ljuga i statens intresse.

Platons idealstat har både drag av totalitarism och en sorts partiell kommunism. Det mest anmärkningsvärda är emellertid detaljstyrningen av alla enligt ett militärt hierarkiskt system. Detta beskrivs dock inte i Platons huvudverk Staten utan i det senare verket Lagarna. Det förefaller troligt att Thomas More inspirerades av Platon när han skrev Utopia.

Intressant är också Platons motivering av lydnadens filosofi. Det var experterna som i kraft av sitt vetande som skulle styra. Någon verklig kontroll av om de hade rätt skulle inte finnas. De "okunniga" måste underkasta sig, punkt slut. En aktuell parallell till detta resonemang kan läsas i kommentarerna till min bloggartikel om Dagens Nyheters "klantiga" sätt att redovisa växthuseffekten 25/11.