Rawls om moralisk förtjänst

Den socialliberale John Rawls visar sig inte vara en sådan mjukis som många trott när man ser vad han hävdar i sin sista bok. Han talar om berättigade anspråk i Nozicks anda. Tesen om moralisk förtjänst skulle inte fungera i det politiska livet, skriver han med adress till dworkinisterna.

John Rawls (1921-2002) publicerade sitt verk En teori om rättvisa 1971. Där pläderar han för den inkomstomfördelningsprincip som han kallar för differensprincipen. Den säger att ytterligare inkomstskillnader skall tolereras så länge de är till fördel för de sämst ställda. Det har av andra socialliberaler ansetts som problematiskt i vissa fall. Differensprincipen är inte tillräckligt känslig för individernas olika ambitioner

Det klassiska exemplet är den yrkesmässigt oambitiöse tennisspelaren, som bara vill tjäna så mycket pengar att han har råd att spela tennis så stor del av dagen som möjligt. Mot denne ställs den ambitiöse trädgårdsodlaren, som tjänar avsevärt mer med pengar och därför enligt Rawls måste avstå från en del av dem till egofixerade tennisspelaren. Det tycker Ronald Dworkin är svårsmält. Han vill istället ha en omfördelning som är både känslig för ambitioner men okänslig för skillnader i talanger. Låt mig kalla detta sysätt för dworkinism.

Om två individer skiljer sig beträffande personliga talanger – t ex genetisk förmåga att tjäna pengar – skall detta inte leda till att de får olika levnadsstandard, eftersom de inte valt sina olika förmågor. Dessa är bara ett resultat av ett genetiskt lotteri och är därför inte moraliskt förtjänta. Dworkinismen vill därför eliminera sådana inkomstskillnader. Det är dock inte förenligt med differensprincipen, som ju säger att den talangfulle företagsledaren skall få högre inkomster än andra så länge som detta också är till fördel för de sämst ställda.

Jag erinrar mig att Rawls brukar anses vara ganska radikal när det gäller omfördelning. Men det förefaller inte vara korrekt i jämförelse med dworkinismen. Inte heller kan jag förstå att differensprincipen skulle kunna uttrycka en väsentlig aspekt av tesen om moraliskt förtjänta inkomster. Tvärtom verkar det som om Rawls är motståndare till allt väsentligt i tesen om moralisk förtjänst även om han ibland uttrycker sig väldigt hovsamt om denna.

I sitt sammanfattningsverk Justice as Fairness. A Restatement från 2001 menar Rawls visserligen att det är oriktigt att rättvisa som fairness (”skälighet”) avvisar ett sådant begrepp som moralisk förtjänst. Han finner att den erkänner åtminstone tre av vardagslivets idéer om detta. Men detta verkar vara något slags insmickrande taktiserande. Rawls hänvisar till den ”förnuftiga pluralismens faktum” och finner att medborgarnas motstridiga uppfattningar om det goda inte gör det möjligt att utforma en lära om moralisk förtjänst som skall uppfylla politiska syften (20.2).

Rawls skriver explicit att ”i det offentliga livet måste vi undvika idén om moralisk förtjänst och finna en ersättning som hör till en förnuftig politisk uppfattning”. Han vill införa begreppet ”legitima förväntningar”. Efter vissa krumbukter skriver Rawls: ”I ett välordnat samhälle förtjänar vi normalt dessa saker [vår sociala position och ämbeten], när förtjänst förstås som något man berättigat kan göra anspråk på under skäliga villkor.” Detta ligger ganska nära Nozicks uppfattning och måste uppfattas som en kraftig spark åt Dworkin.

Äger man sig själv? Rawls första rättviseprincip (frihetsprincipen) säger ganska tydligt detta. Men en formulering i A Theory har tydligen kunnat missförstås och Rawls vill nu påpeka att han inte menar att fördelningen av medfödda anlag är en gemensam tillgång som man gemensamt skall dra fördel av. Han har inte ens menat att man i ursprungspositionen skulle ha kommit överens om detta (implicit genom differensprincipen). Vad han avsåg var skillnaderna i anlag på liknande sätt som ekonomerna betraktar skillnaderna i produktionsförmåga mellan länder som en möjlighet till komparativa fördelar.

Det som har ansetts vara ett ställningstagande för tesen om moralisk förtjänst beskriver Rawls som en ”moralisk truism”. Självklart kan ingen hävda att man är moraliskt förtjänt av att ha fötts mer begåvad än andra, menar han. Men någon moralisk lära om förtjänst som grund för distributiv rättvisa är inte möjlig. ”Dessutom skulle den inte fungera eller vara praktiskt användbar för det politiska livets syften.” skriver Rawls. Där fick sig Dworkin en rejäl snyting!

Var Hobbes etisk egoist?

I naturtillståndet beter sig människorna egoistiskt enligt Hobbes. Men det bör de inte göra utan de bör bilda en stat som ger var och en lika mycket frihet som man vill ge till alla andra. Hobbes härleder 19 'naturliga lagar' som konstituerar en rättsstat för fredlig samexistens. Dessa kallar han moraliska dygder och han vill lagstadga om livets nödtorft för de sämst ställda.

Ofta har Thomas Hobbes (1588-1679) ansetts vara en företrädare för etisk egoism. Han framhåller att människorna har en strävan att handla så att de överlever och uppnår visst välbefinnande. Det är hans första "naturliga lag". Diskussionen blir något förvirrad om vi inte definierar 'etisk egoism'. Jan Österberg har i boken Self and Others, A Study in Ethical Egoism (Kluwer 1988) gått igenom en rad definitioner som verkar vara mer eller mindre plausibla:

Universell egoism: Envar bör alltid maximera sin egen nytta

Icke-universell egoism: Jag bör alltid maximera min egen nytta (oseriös)

Stark egoism: Envar bör alltid, allting beaktat, handla på ett egoistiskt sätt (universell variant)

Svag egoism 1: Envar bör prima facie alltid maximera det egna goda

Svag egoism 2: Envar har rätt att maximera den egna nyttan

Negativ egoism: Envar bör alltid minimera sin egen 'olycklighet'

Österberg laborerar med ytterligare varianter, men redan denna uppräkning visar att "svag etisk egoism 2" blir synnerligen problematisk som definition. Sålunda skulle den amerikanska rättighetsförklaringens formulering att man har rätt att sträva efter den egna lyckan klassificeras som etisk egoism.

Det intressanta med olika teorier om 'etisk egoism' är att de föreskriver det rätta beteendet precis som andra moralläror. Etisk altruism föreskriver sålunda att man bör handla osjälviskt. Kants etik föreskriver att man bör handla enligt pliktens bud etc. Något eget tänkande lämnas det inte utrymme för. Ett konkret exempel: bör man låna ut sin jacka till sin mindre frusna vän? Enligt utilitarismen: nej, enligt Kant är svaret obestämt men kanske: nej ("låna alltid ut jackan till den mer frysande"), enligt altruismen blir det blockering och enligt definition nr två blir det sannolikt också blockering. Detta kommer sig av att formuleringen "allting beaktat" rimligtvis innefattar den goodwill som utlånandet av jackan innebär. Den mindre frysande kan då inte heller ta emot ynnesten utan att skämmas varför båda avstår och kastar bort jackan.

Om moralen inte redan är etablerad

För Thomas Hobbes tillkommer år 1651 ett helt annat problem som de moderna moralteorierna har försummat: vad innebär vetskapen att man är nästan ensam om att eventuellt handla moraliskt? Om samhället inte har etablerat en sed att handla på visst sätt där de svåra besluten bara uppkommer i mera kniviga undantagsfall, hur skall man då handla? Hobbes svar var entydigt: envar får "tillgripa och dra nytta av krigets alla hjälpmedel och fördelar".

Denna sinistra slutsats är emellertid villkorad. Det är bara när människan inte kan hoppas på att uppnå fred som rätten till krig uppstår. Gör detta Hobbes till etisk egoist? Han skriver att i "allas krig mot alla" har alla rätt till allt, till och med till varandras kroppar. Men bör man börja krig? Att ge upp sin rätt vore att "göra sig själv till lovligt byte (vilket ingen är förpliktad att göra)". Eftersom det inte finns någon moral i naturtillståndet verkar det som om frågan huruvida man bör tillvarata sina intressen blir inadekvat för Hobbes. Gör man det inte går man under. Jag vill lansera liknelsen med att spela schack. Är man väl med i spelet är det inadekvat att ställa frågan: bör jag slå damen så att jag vinner spelet?

Hobbes har den spelteoretiska konstellationen som finns i det s k 'fångarnas dilemma' i åtanke utan att kunna formulera den explicit. Ett altruistiskt handlande får det sämsta gemensamma utfallet i vissa fall - t o m sämre än "allas krig mot alla". Jag skall återkomma till en spelteoretisk granskning av Hobbes kontraktsteori så småningom. Här räcker det med att konstatera att Hobbes är ute efter det gemensamma bästa: fred. Detta skall åstadkommas genom anlitandet av en "furste" som ser till att alla samarbetar. Men hur skall detta gå till när det inte finns någon moral som föreskriver detta? På denna punkt blir Hobbes oklar. Varför skulle någon vara villig att lämna naturtillståndet om det innebar en risk för att få det ännu sämre? (Det kan bero på att man spelar Hök och Duva och inte samarbetsdilemmat, men det var för komplicertat för Hobbes.)

Man "bör" eftersträva fred

För att få ihop sin teori inför Hobbes nu en värdepremiss i form av ett första led i den 'naturliga lagen' som säger: "Varje människa bör eftersträva fred, så länge hon kan hoppas uppnå den" och först när detta misslyckas inträder rätten till krig. Detta verkar inte vara förenligt med definition 2 av etisk egoism. Istället är fältet upprivet och Hobbes kastar egoismen överbord. Han menar sig nu kunna härleda den andra 'naturliga lagen' ur den första, vilken går ut på att en människa skall vara villig att "avhända sig sin rätt till allt och nöja sig med så mycket frihet gentemot andra som hon skulle tillåta andra gentemot sig själv".

Efter detta anför Hobbes att hans ansats ligger i linje med den "gyllene regeln" både i positiv och negativ version. Därefter fortsätter han med att påstå att en tredje naturlig lag "kan härledas" som innebär att "ingångna avtal skall hållas". Hobbes fortsätter med att hänvisa till analogiresonemang för att härleda ytterligare 16 naturliga lagar som handlar om tacksamhet, tillmötesgående (konformism), förlåtelse, hämnd skall vara framåtsyftande, förbud mot skymfande, jämlikhet, universalitet, rättslig likabehandling och ej mannamån, gemensamt bruk av odelbarheter, lottning, upphittarens rätt, parlamentärens integritet, skiljedom, ej döma i egen sak och användandet av vittnen.

Som sammanfattning av dessa 19 naturliga lagar lanserar Hobbes maximen: "Vad du inte vill att man gör dig, det skall du inte heller göra andra." (sid 148) Det är den gyllene regeln i negativ version. Vad Hobbes menar är tydligen att människorna bör inrätta en rättsstat - visserligen med ett odjur som yttersta garant. Men Leviathan har verkligen kommit i skymundan när alla dessa regler motiveras.

Är då Hobbes etisk egoist? Han framhåller att alla dessa 19 lagar "är goda ting, det vill säga moraliska dygder". (Hobbes kurs) Men han förankrar detta deskriptivt såsom att alla människor är "ense om" att fred är något gott och likaså allt som befrämjar denna i form av 18 övriga lagar. 'Lagarna' är förnuftets föreskrifter eller "lärosatser rörande vad som främjar människornas fortbestånd och självförsvar".

Föreställningen att Hobbes är etisk egoist måste ha uppkommit genom att folk inte har läst vad han skrivit. Jag har inte sett någon som tagit upp förslagen till rättsstatliga förordningar. Olika kommentatorer tycks inte ha kommit längre än till vad Hobbes skriver om naturtillståndet. Om alla har rätt till allting och dessutom beter sig som vilddjur måste slutsatsen tydligen bli att Hobbes anser att de bör bete sig på detta sätt. Men det hävdar han inte! Dessutom är det väl det föreskrivna beteendet i det färdiga samhället som borde avgöra vad Hobbes är för en figur? Och då framstår han som en tidig rättighetsteoretiker - inte som etisk egoist. Han anser t o m att de som inte kan försörja sig själva skall ha en lagstadgad rätt att erhålla livets nödtorft - dock ger han ingen moralisk motivering för detta utom att de inte bör lämnas över till privat välgörenhet.

Fortsättning: Spelteorin stjälper Hobbes diktaturlära 1/6-06

Egentlig arbetslöshet 934 000 enligt SveNä

Svenskt Näringsliv har gjort omfattande beräkningar av hur stor den egentliga arbetslösheten är, vilka bygger på att ökningen av sjukskrivningar och förtidspensioneringar sedan slutet av 90-talet ses som arbetslöshet. Men rekommendationerna för att åstadkomma 500 000 nya jobb är vaga och allmänna.

Den bild av den egentliga arbetslösheten som jag lanserade förra året med ungefär 950 000 arbetslösa bekräftas av beräkningar från organisationen Svenskt Näringsliv. Man har kommit fram till att genomsnittet för första kvartalet 2006 ligger på 934 000 personer, vilket är en ökning från förra året.

Öppen och dold arbetslöshet 2003-1:a kv 2006 enligt Svenskt Näringsliv

Definitionen av tillskottet (rött fält) som kallas 'dold arbetslöshet' görs på följande sätt: man utgår från latent arbetssökande och lägger till heltidsstuderande som söker arbete samt personer i arbetsmarknadspolitiska program, deltidsarbetslösa (omräknade till helårsekvivalenter), sjukskrivna ovanför snittnivån 1995-97 samt förtidspensionerade ovanför snittnivån 1995-97.

Svenskt Näringsliv presenterar också beräkningar av 'utanförskapet' som uppgår till 1 147 000 personer första kvartalet 2006.

I samma veva går Svenskt Näringsliv ut med rekommendationer från sin "Kris- och framtidskomission" för att åstadkomma 500 000 nya jobb. Det är en sysselsättningsökning på 12 procent på fem år. Det borde inte vara omöjligt när man jämför med Spanien, som ökat sin sysselsättning med 22 procent de senaste fem åren, menar SN. Även flera andra länder har ökat sin sysselsättning med ca 12 procent eller mera på fem år (t ex Irland, Australien, Kanada).

I rapporten presenteras allmänna resonemang och önskelistor för att göra det lättare att anställa och vara företagare. Någon egentilig analys av stegen i skapandet av 500 000 nya jobb redovisas inte. Utan att det explicit sägs förefaller det som om problemet låg i ett för litet utbud av arbetskraft och företagande. Rättas detta till kommer 'Says lag' att ge de nya jobben ("utbudet skapar sin egen efterfrågan"). Som jag tidigare har framhållit är jag skeptisk till detta synsätt. Man måste grundlägga med att skapa efterfrågan på nya jobb - annars hjälper inte de också nödvändiga utbudsstimulanserna. Se min tidigare artikelserie om jobbskapande.

Timbro anger egentlig arbetslöshet till 831 000 19/6-06

Moderaterna backar om skattesänkningarna

Moderaterna backar om sitt långsiktiga mål att sänka skattetrycket till Europa-nivå. Sänkta skatter som slår mot skolan är en vulgarisering av debbatten, säger Reinfeldt. Men istället kommer debatten om opålitlighet och moderatledaren som en vingelpetter att ta ytterligare fart.

Den 19 april skrev jag en bloggartikel om moderaternas skattesänkningsprogram på längre sikt. Det var efter Reinfeldts debatt med Nuder i TV:s Aktuellt där han blev hårt ansatt av Nuder om löftet att sänka skattetrycket på sikt till genomsnittlig Europa-nivå. Ett par gånger har Reinfeldt också blivit ansatt av statsminister Persson om detta löfte. Mot Nuder försökte Reinfeldt försvara sig med att tillväxten skulle ordna sänkningen. Debattiden tog slut innan vi fick reda på om denna väg var realistisk.

Nu är stora förändringar på gång för moderaternas program inför valet. Hemsidan ligger nere för uppdateringar. Igår stod det att "Det svenska skattetrycket är högst i världen. Moderaternas långsiktiga vision är att sänka skattetrycket rejält. Denna sänkning måste ske på ett ansvarsfullt sätt..." Det är kanske så att detta inte längre gäller. Ett par dagar efter att Euro-stat gått ut med statistik som visar att Sverige har högst skattetryck i Europa och har höjt det när andra har sänkt, kom den defitiva reträtten från moderaterna. Den fanns i en liten notis i SvD i lördags 20/5 och inleds så här:

"Moderaterna har övergivit sitt långsiktiga mål om att sänka skattetrycket till en europeisk nivå på omkring 40 procent. Hittills har det målet använts som slagträ av socialdemokraterna inför valet. S menar att det på sikt skulle kosta 250 miljarder i skattesänkningar att komma ned till 40-procentsnivån."

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt säger att det beror på försöken att "måla upp en demonbild" och att m vill ha skattesänkningar på 50 miljarder. Han säger också att detta inte skall missförstås. Det är en vulgarisering av debatten när s säger att "vi brutalt skulle slå mot skolan för att sänka skatterna". (Notis av Ola Billger, SvD)

Nu får socialdemokraterna och Göran Persson verkligen vatten på sin kvarn att Reinfeldt är opålitlig. Detta varnade jag för i en bloggartikel 2/2 där jag förmodade att reträtterna skulle framställas som att Reinfeldt var en "vingelpetter". Han kunde väl ändå ha avstått från att hävda sin nu övergivna ståndpunkt mot Nuder för en månad sedan. Varför försökte Reinfeldt med ett oklart tillväxtargument när han ändå var på defensiven? Lördagens reträtt är i varje fall det slutliga tillbakadragandet av ett klassiskt moderatargument som Reinfeldt tydligen desperat försökte överutnyttja i Nuder-debatten.

Det är lustigt att i tidskriften Fokus' stora reportage om Reinfeldt 12 maj funderar Göran Persson över Reinfeldts opålitlighet. I USA beskylldes John Kerry för att vara en flip-flopper. Men Persson tycker att ordet "vingelpetter" passar bäst på Reinfeldt när man vill använda ett svenskt uttryck. Det kommer vi att få höra fler gånger efter lördagens stora reträtt.

Mot detta kan man som alltid hävda att moderaterna är pålitliga skattesänkare vad de än säger. Det är huvudtesen i Stig-Björn Ljunggrens snart utkommande bok om moderatledaren. De nya moderaterna är en bluff, skriver han på Brännpunkt i SvD idag. Men Reinfeldt försäkrar gång på gång att han inte har en dold agenda. Debatten om opålitlighet måste får ytterligare näring av Ljunggrens bok. Inte undra på att det går bakåt i opinionsundersökningarna.

-Sveriges skattetryck är högst 2004

Skattetrycket i Sverige är högst i EU inklusive Norge, Japan och USA år 2004. Sverige är det enda landet med en skattesumma som är större än 50 procent av den samlade produktionen, BNP (50,5 %). Genomsnittet är 39,3 procent i EU vilket är en liten sänkning från 2003. Men i Sverige var skattetrycket detta år lägre eller 50,2 procent.

Skattetrycket i procent av BNP i EU-25 åren 1995, 2000 och 2004 kompletterad med Norge, USA och Japan

Det är EU-stat som kommit med en omfattande rapport om beskattningen (pdf). Där finns redogörelser för skatten på konsumtion, arbete och företag. Tyvärr är framställningen undermålig vad gäller beteckningar i diagrammen och förklaringar i texten. Det är tråkigt att EU:s statistiker anger en storhet "i procent" i diagrammen utan att skriva ut i procent av vad. Underbetyg!

Skattetrycket i topp 7 i EU (procent av BNP)

Sverige 50,5
Danmark 48,8
Belgien 45,2
Finland 44,3
Frankrike 43,4
Österrike 42,6
Italien 40,6

Genomsnitt 39,3

Var Ayn Rand etisk egoist?

Många tror att Rand predikade egoism i konventionell mening och att hon därför var 'etisk egoist'. Men hon har klart uttryckt sitt avståndstagande från "nietzscheansk egoism" och är vad gäller statens uppgifter en rättighetsfilosof i Lockes anda.

En debatt om Ayn Rands (1905-1982) filosofi har dykt upp på bloggen Snällisten. Den är föranledd av att både Robert Nozick och Torbjörn Tännsjö har angripit hennes filosofilära, vilket bloggaren Daniel Eriksson tror är föranlett av samma "misstag". Men så är det inte. Nozick påvisar att det inte finns någon grund för vissa formuleringar, som tyder på att Rand var etisk egoist medan Tännsjö påvisar att om Rand var etisk egoist så blir hennes lära orimlig. Och eftersom Tännsjö anser sin klassificering riktig följer att Rand kan negligeras.

Med etisk egoism menas att man inte bara har rätt att tillgodose sina egna intressen utan också moraliskt alltid bör göra det. Det är bara Leviathan som kan hålla en borta från att "skada, förslava, plundra eller mörda andra" om det prima facie ligger i ens intresse. Naturligtvis förbjuder en sådan moral också att man frivilligt offrar sig för andra. Robert Nozick har (1997) tagit fasta på det senare ledet och hävdat att Rands bevisföring är otillräcklig. Den ser förenklat ut så här:

1. Livet är ett självändamål
2. Mänskliga varelser är självändamål
3. Därför måste människan leva för sin egen skull
4. Därför får människan inte offra sig för andra
5. Därför får människan inte offra andra för sig själv
6. Därför är människans moraliska ändamål den egna lyckan.

Detta bygger på ett kort avsnitt i paraduppsatsen 'The Objectivist Ethics' från 1961 i boken "The Virtue of Selfishness. A New Concept of Egoism" (New American Library, 1964, en oauktoriserad översättning till svenska finns av Per-Olof Samuelsson). Att slutsatserna inte följer av premisserna, om nu Rand någonsin tänkte sig detta, är mindre intressant. Den avgörande frågan är huruvida detta betyder att Rand förordar etisk egoism utan att kunna bevisa grunderna för sin lära? Svaret är uppenbart nej, hon är lika mycket mot etisk egoism som någon annan! Detta kombinerar hon med att också vara emot etisk altruism och utilitarism.

Ayn Rand framställer kärnan i sin etiska lära i uppsatsen med början i ett något otydligt avsnitt som inleds med en förklaring av "etisk hedonism" vilken exemplifieras med Nietzsches etik. (I inledningen till hela boken varnar hon också för "Nietzschean egoists".) Hon skriver att filosofer som försökt utforma en påstått rationell etisk kodex har gett mänskligheten valet mellan två nycker: att "själviskt" eftersträva att tillfredsställa sina egna nycker - eller att "osjälviskt" tjäna andras nycker (exempel: Bentham, Mill, Comte).

Dessa två varianter kallar Rand "moralisk kannibalism". Både hedonism och altruism, säger hon, bygger på att en människas lycka nödvändiggör att någon annan kommer till skada. Antingen har man rätt att offra andra såsom etisk hedonist - eller så måste man osjälviskt avstå från att "skada, förslava, plundra eller mörda andra". (Och erkänna skyldigheten att låta sig offras och förslavas för andra om det är motiverat av det allmänna bästa, borde hon ha tillagt.) Men inget av detta är Rands filosofi. Det är bara att läsa innantill. Hon förordar en etik fri från krav på uppoffringar:

"Att människans egenintresse endast kan tjänas av uppoffringsfria relationer med andra - denna idé har aldrig gått upp för dem, dessa osjälviskhetens humanitära apostlar..." (Rand 1961: Själviskhetens dygd, övers P-O Samuelsson)

Varken nietzscheansk egoism eller altruism

Rand lanserar istället det rationella egenintresset som alternativ, vilket hon provokativt kallar "själviskhetens dygd". Av denna anledning har bedömare som professor Torbjörn Tännsjö klassificerat henne som 'etisk egoist' trots att det är den ena varianten av offermoral som hon vänder sig emot:

"En av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare av filosofisk populärlitteratur, AynRand, har genom ett engagerat försvar för den etiska egoismen, bidragit till att intresset för denna lära varit betydande." (Tännsjö: Grundbok i normativ etik, 2000, s 47)

Rationell själviskhet är ett begrepp som ansluter till vad Hobbes kallade 'kommutativ rättvisa', som jag kallat 'talionsprincipen' ("lika-för-lika-principen") och som Jan Tullberg kallat 'reciprocitetsprincipen'. Det gäller att befrämja "de värden som fordras för mänsklig överlevnad och då måste man kunna föreställa sig något annat egenintresse än att roffa åt sig vad man för stunden kan roffa åt sig". Rand skriver vidare att:

"människornas rationella intressen inte kolliderar med varandra - att det inte finns några intressekonflikter mellan människor som inte eftersträvar det oförtjänta, som varken uppoffrar sig eller tar emot uppoffringar, som umgås med varandra som handelsmän och ger värde i utbyte mot värde." (Rand 1961)

Handelns princip är rättvisans princip, menar Rand. I ett mer socialistiskt debattklimat är det kanske lätt hänt att detta feltolkas som att 'egoismens princip (i stark mening) är rättvisans princip' och därför uppenbart orimlig. Men handel är inte egoism - sådana föreställningar förekommer bara hos överspända marxister och hos dem som förbannar sin egen oskicklighet i förhandlingar med att tillvita motparten låga moraliska brister.

Icke-altruism är ej alltid egoism

I själva verket finns det en rad beteenden som inte är altruistiska men som heller inte är egoistiska i stark mening (att gynna sig själv genom att skada andra, "nietzscheansk egoism"). Det kan vara att tillgodose sina egna intressen utan att påverka andra - mycket av vardagsbeteendet faller inom denna kategori: som att stiga upp på morgonen. Det kan vara att gynna andra utan att uppoffra eller skada sig själv (tillmötesgående beteende). Det kan vara att gynna andra för att gynna sig själv ("handelns princip").


Både stark egoism och altruism (att gynna andra genom att 'skada' sig själv) är omöjliga att tillämpa som genomgående princip. Jag brukar exemplifiera detta med problemet hur man skall bete sig när man kommer till en kö. Altruisten släpper alltid fram den som kommer efter . Egoisten försöker tränga sig före. Universaliseras dessa respektive beteenden upphör samhället att fungera. Därför är det en lättköpt seger att klassa Rand som etisk egoist. I själva verket är hon en en rättighetsfilosof i Lockes tradition, vilket framgår när hon definierar statens ändamål:

"att skydda människans rättigheter, vilket innebär: att skydda henne från fysiskt våld - att skydda hennes rätt till sitt eget liv, till sin egen frihet, till sin egen egendom och till strävan efter sin egen lycka." (Rand 1961)

Den etiska altruismen förekommer sällan i seriösa diskussioner nuförtiden. Hur skulle Jesus' "Gyllene regel" tillämpas på en kö? Här måste det till en utilitaristisk behovsprövning för att altruistiska beteenden skall kunna rättfärdigas. Då är det inte längre fråga om egentlig etisk altruism - den är nämligen omoralisk enligt utilitarismen. Frågan är hur Rand skulle ställa sig till det problemet ( exemplet med jackan som man kan erbjuda någon som fryser mindre än man själv). Jag är inte säker på svaret.

Inflationsmålet borde höjas till 4 procent

Nationalekonomen Per Lundborg hävdar att om inflationsmålet höjs skulle en finanspolitisk expansion relativt snabbt få ner arbetslösheten till 2-2,5 procent. Det finns ingen strukturell förändring på arbetsmarknaden som skulle utgöra ett hinder. Sänkta bidrag är obehövliga.

Vid ett möte med International Industrial Relations Association (IIRA) under tisdagseftermiddagen 16/5 behandlades Riksbankens inflationsmål. Inledare var professor Per Lundborg vid Stockholms universitet och kommentarer gjordes av TCO:s chefsekonom Lena Hagman och riksbanksekonomen Anders Vredin, chef för den penningpolitiska avdelningen.

Lundborg gav en ganska inlindad redogörelse för inflationen, penningpolitiken och arbetslösheten. Fundamentalt är att inflationen legat under målet 2 procent under åtta år sedan 1995. Den har till och med legat under den undre gränsen i intervallet plus/minus en procent (dvs under 1 %) under perioden 1996-2001 och 2004-05 (med korta undantag). Därför kan man konstatera att penningpolitiken har misslyckats när det gäller att uppnå inflationsmålet. Riksbankens ränta har varit för hög.

En nackdel med låg inflation är enligt Lundborg att reallöneflexibiliteten minskar. Det finns alltid en andel företag som går dåligt och som därför borde anpassa sina kostnader nedåt. Men om inflationen är låg eller obefintlig måste de nominella lönerna i så fall sänkas. Det är av psykologiska skäl nästintill ogörligt. De svaga företagen måste då ta till andra metoder för att om möjligt förbättra sin situation. Då ligger kraftiga peronalminskningar närmast till hands. Det ökar arbetslösheten.

När inflationen blir litet högre tenderar möjligheterna att göra reallöneanpassningar att öka. Det beror på att inflationen fortfarande är så låg att många ändå inte räknar med den. Men om inflationen blir ännu högre ökar arbetslösheten igen eftersom man oftare börjar räkna in en mekanisk inflationskompensation i löneökningarna. Lundborg hänvisade till forskning av George Akerlof och egna skattningar av sambanden för Sverige.

Per Lundborgs rekommendation var att inflationsmålet skulle kunna sättas till 3,5 eller 4 procent. Det skulle sänka den öppna arbetslösheten från idag närmare 5 procent till 2-2,5 procent. Några avgörande hinder från arbetsmarknaden såg inte Lundborg. Ekonomin i övrigt skulle inte fungera sämre vid 4 procents inflation än vid 2. Först uppåt 6 procents inflation skulle börja försämra effektiviteten.

På min fråga om inte det skett strukturella försämringar av arbetsmarknadens funktionssätt som skulle utlösa kraftiga inflationstendenser svarade Lundborg att han gått igenom ett stort antal studier av arbetsmarknadesns funktionssätt och då kunnat konstatera att det inte fanns några betydelsefulla belägg för en sådan tendens. Riksbanken har också givetvis samma möjligheter att hålla inflationen vid 4 procent som vid 2. Genom en finanspolitisk stimulans skulle arbetsmarknaden dessutom snabbt svara med en ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.

På min fråga om han inte var tämligen ensam om att bedöma situationen på detta sätt svarade Lundborg att det finns en betydande enighet om behovet av en finansplitisk stimulans och hänvisade bl a till Konjunkturinstitutet. Något behov av att sänka ersättningsnivåerna i bidragssystemen för att få ut de egentligen arbetslösa såg han inte heller.

Det är svårt att känna igen sig i den offentliga debatten. Ostridigt är dock att KI:s chef Ingemar Hansson uttalade sig i Dagens Industri 13/5 (s 9) där han just för perioden 2004-05 hävdade att den av Kristina Persson (v RB-chef) erkända för höga räntan hade orsakat ett produktionsbortfall och en för låg sysselsättning med 1-2 procent. Men annars har det varit tunnsått med rekommendationer i mer expansiv riktning. Riksbankens räddhågsna syn har varit nästan allenarådande. Det kanske är så att det är Riksbnken själv som utgör strukturfelet i den svenska ekonomin, som en av åhörarna framkastade?

Modernisering av offentlig sektor?

När den offentliga sektorn med Sven-Erik Österberg (s) i spetsen vill informera om effektiviseringen håller man fram Apoteket, Tullen och de statliga företagens vinster. Artiklarna om sjukvården och upphandlingen fuskas bort. Den pågående effektiviseringsgranskningen av kommunerna nämns inte. Har "Mediaplanet" misslyckats?

I dagens utgåva av Dagens Industri 15/5 finns en bilaga med kommunminister Sven-Erik Österberg som första avsändare. Bilagan är producerad av "Mediaplanet" och det mesta av materialet som har redaktionell karaktär är skrivet av en person vid namn Thomas Skagerlind. Projektledare är Julia Forsberg. Syftet uppges vara "att informera läsarna om hur den offentliga sektorn kan moderniseras och effektiviseras inför framtiden". Men den 20-sidiga bilagan handlar ganska litet om detta.

En första oklarhet skapas av att man trots att det är kommunministern som är avsändare med bild och namnteckning så får man intrycket att det främst är statens verksamheter som tas upp. Österberg talar själv om den svenska "byråkratin" men i samma veva om att vi har en "effektiv offentlig sektor". På sidan 4 intervjuas tre direktörer från statliga institutioner - apoteket, tullverket och någonting som heter "Verva" som inte förklaras närmare (knappast något kommunalt).

Thony Björk från apoteket får förklara att man effektiviserat genom att öka öppethållningstiderna och förbättrat telefonin och internet. Mats Wicktor från tullverket pekar på något som kallas "Servicetrappan" som minskar den administrativa bördan för företagen. Lena Jönsson, GD för Verva, anger skatteverkets e-deklarationstjänster som en effektivisering. Deras svar låter inte övertygande. Vi får inte veta hur många procent billigare verksamheten blivit eller om de tror att det finns mera effektiviseringspotential att utvinna.

Därefter fortsätter bilagan med ganska allmänt material som handlar om informationssamhället, elektroniska affärer för offentliga sektorn, vinsterna i de statliga bolagen och personalrekryteringen för offentlig sektor. Först på sidan 10 finns en artikel som verkar handla om effektivisering av vården med rubriken: "Vårdkostnader kapas med enhetlig PC-miljö". Den beskriver hur Danderyds sjukhus anlitade IT-företaget Zipper AB som "implementerade den standardiserade PC-klienten XPlane" så att kostnaderna för licenshantering sjönk och man fick "även minskade indirekta kostnader i form av färre problem och ökad tillgänglighet för användarna".

Vilken fantastisk effektivisering man åstadkommer i den svenska offentliga sektorn! Den är tydligen så gigantisk att den inte går att mäta. Annars skulle man väl kunna tala om hur mycket Danderyds sjukhus driftskostnader sjönk under ett år genom PC-effektiviseringen. Det hade ju varit bra för andra sjukhus som inte kommit på tanken att göra liknande effektiviseringsvinster. Är det 20 procents minskning eller bara 10 procent? Hur mycket lägre blir skatten genom dessa åtgärder om alla Stockholms sjukhus gör likadant? De uteblivna svaren hopar sig i bilagan.

Den mest sensationella nyheten i bilagan ägnas 9 rader. Det är en opublicerad undersökning från förbundet SKL som visar att i Östergötland är vårdkostnaden för en utvald kombination DRG-poäng 35 208 kronor mot riksgenomsnittets 39 163 kronor. Den anonyme notisförfattaren har inte ens orkat räkna ut att Östergötland är 10 procent billigare än riksgenomsnittet och 24 procent billigare än Norrbotten. Vad beror detta på? Något svar mer än att det blir dyrare i glesbygden lämnas inte.

De sista artiklarna med någon substans handlar om offentlig upphandling. Det har länge ansetts vara en säker metod för effektivisering - man har talat om upp till 20 procents kostnadsreduktion. Men det får vi inte veta något om. Bara att det är krångligt och därför hjälper Verva till mot en provision på 0,7 procent av leverantörernas intäkter.

I en artikel om en rapport från Svenskt Näringsliv får vi dock veta att potentialen för ytterligare upphandling är enorm. Det rör sig om 250-300 mdr kronor enligt Olof Erixon på SN. Gör då tankeexperimentet att denna verksamhet kan bli 20 procent billigare, då skulle skatterna kunna sänkas med omkring 2 procent av BNP! Det är också sensationellt men inget som läsaren får veta.

När man nu ändå från Mediaplanets sida var villig att skriva om utredningar från motsidan kunde man ju ha bekvämat sig med att också ha en artikel om Skattebetalarnas mycket omfattande granskning av kommunernas effektivitet och besparingspotential. Föreningen har ju granskat mer än 50 kommuner och kunnat konstatera att om verksamheten i de dyraste kommunerna kunde sänkas till i nivå med de billigaste skulle alla kommuner kunna sänka kommunalskatten med 2 kronor och i vissa med 4 kronor.

Hur man skall modernisera den offentliga sektorn genom att göra kommunal verksamhet effektivare är inte något som går av sig självt. Här hade det funnits anledning att hålla fram olika möjligheter och visa vad den offentliga sektorn själv gör på detta område. Men det kanske är så som det gamla Riksrevisionsverket svarade på en förfrågan om hur effektiviseringen går till: Det finns ingen effektivisering - det som kallas "effektivitetsrevision" handlar inte om sänkta kostnader utan om att mydigheterna gör vad de är tillsatta att göra.

I varje fall är hela bilagan en svag prestation från företaget Mediaplanet.

Diktatur rationellt för envar enligt Hobbes

Staten är en organism. Utan staten blir människornas liv i naturtillståndet ett "allas krig mot alla". Därför är det förnuftigt att uppge all frihet och inträda i en stat styrd av en envåldshärskare. Men i praktiken fick Hobbes' teori följden att organicismen som teori gick under.

Organicismen som beskrivning av staten är inte bara en metafor som under lång tid har ansetts som fullständigt självklar. Bilden av staten som en organism med ett huvud - härskaren - och en kropp bestående av undersåtarna fick år 1651 en mycket väl underbyggd och logisk motivering av engelsmannen Thomas Hobbes (1588-1679). Han utgav detta år verket Leviathan där redan titelplanschen visar staten just som en sådan organism (se bild nedan). Hobbes fick en gedigen utbildning i Oxford och verkade därefter som informator mm åt familjen Cavendish, vilket gav honom ekonomiska möjligheter att utveckla sin filosofi på en rad områden.

Också i inledningen till Leviathan 1651 (namnet efter ett bibliskt odjur) beskriver Hobbes staten (civitas) som en organism, en artificiell människa, där suveränen är själen, byråkratin är lederna, straff/belöningar är nerverna, statens stryrka är lemmarnas välstånd, rådgivarna är minnet, lagarna är viljan, endräkt är hälsa, uppror är sjukdom och inbördeskrig är organismens död. Den organicistiska synen var inte något nytt. Redan Platon och Aristoteles såg människan som ett "socialt djur" där individerna föddes in i staten och sedan fick olika funktioner. Det nya för 1600-talets idéklimat var att denna tingens ordning sågs i behov av motivering eller legitimering.

Monarkisten Robert Filmer (1588-1653) skrev ungefär samtidigt som Hobbes en auktoritärt religiös motivering för den enväldiga monarkin i verket Patriarcha: or the natural power of kings (utgavs postumt 1680). Hobbes använde däremot inte alls någon sådan metod. Han baserade sin framställning på en för sin tid uppseendeväckande modern teori grundad i en vetenskaplig strävan att gå på djupet utifrån ett individualistiskt synsätt. Slutsatsen blev dock något av samma modell: styrelse av en obunden envåldshärskare med absolut makt (alltså även en diktator) var bäst för medborgarna och därför också rätt. Filmer menade närmast att kungamakt vid en närmare analys var rätt även om den till äventyrs inte var bäst.

Utgångspunkten för Hobbes var en mekanistisk syn på världen. Detta krävde en analys i termer av orsak och verkan. Niccolò Machiavelli hade med Fursten 1532 analyserat enväldiga furstemakter men använt en mera deskriptiv metod. Hobbes syn brukar ofta liknas vid ett studium av ett urverk. Det räcker inte med att konstatera att om man hissar upp lodet och ställer visarna får man en mätare av tiden. Man måste också få veta varför klockan kan mäta tiden och då måste man plocka isär den i beståndsdelarna samtidigt som man iakttar vilka delar som påverkar vilka.

En sådan metafor för staten som en klocka brukar användas för att enkelt beskriva Hobbes synsätt. Hobbes antog en enda drivkraft - människans självbevarelse - som alltså är lodets tyngdkarft. Klockan har också en pendelmekanism som får den att gå rätt. Denna motsvarar alltså de styrande i staten. Tar man bort pendeln går klockan fel. Tar man bort staten och de styrande får man ett naturtillstånd. Hur skulle situationen för människorna se ut om staten inte fanns? Det var en fråga som Hobbes var mycket intresserad av.

Detta att anta ett naturtillstånd utgör alltså ett tankeexperiment och inte en beskrivning av en historisk process. I naturtillståndet finns inga rättigheter och alla är fria att göra vad som helst. Den enda lag som binder människorna är plikten att bevara sitt liv. Den "naturliga lagen" kan i Hobbes tappning på sin höjd ansluta sig till de två första av Grotius fyra "naturliga plikter". I övrigt styrs människorna av dödsskräck, maktbegär och egoistisk (i stark mening) konkurrens om knappa resurser.

I naturtillståndet bedömer Hobbes att människornas egenskaper, som är ganska ganska lika i sårbarhet och begåvning, kommer att leda till ett "allas krig mot alla". Strävan att överleva leder till strid vid angrepp. Strävan efter makt och ära eller mera välbefinnande leder till angrepp på andra. Även de som enbart vill leva ifred avskilt från andra har motiv att i förebyggande syfte gå till angrepp. I en berömd formulering menar Hobbes att människans liv i naturtillståndet skulle bli:

"ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort"
(Leviathan 1651, sv övers Daidalos 2004, s 128)

Men människan är förnuftig. Hon kan inse att det skulle vara nyttigt att få fred genom, att om alla andra också gör det, avsäga sig sina rättigheter att göra vad som helst mot andra under förutsättning att det finns en oemotståndlig makt som kan upprätthålla denna ordning. Denna makt är Leviathan, eller en fruktansvärd diktator/envåldshärskare som inte är bunden av några regler. Det anses dock att denna härskare inte får gå fram mot sina undersåtar som om naturtillståndet hade återinförts. Syftet med allmänna regler eller dekret för umgänget människorna emellan är ju att åstadkomma en förbättring jämfört med utgångsläget. Fursten får alltså inte avliva sina medborgare för nöjes skull.

Detta är alltså en rationalistisk motivering för diktatoriskt envälde. Var och en i utgångsläget har alltså en förnuftig anledning till att leva under diktatur hellre än i det olidliga naturtillståndet. Det kan tyckas vara en alltför långtgående slutsats, som jag skall granska kritiskt vid ett senare tillfälle. Men även idag skulle man kunna hävda att Hobbes har en viss relevans. Ett aktuellt exempel är utvecklingen för landet Irak under Saddam Hussein och efter hans avsättning.

Hobbes' diktaturteori fick ingen större uppslutning utan enväldesanhängarna åberopade med större förkärlek tanscendentala argument för sitt synsätt. Men Hobbes förebådade en ny tid med nya idéer om staten: den skulle bildas med de styrdas samtycke, syftet var att denna stat var bättre eller mer till nytta för medborgarna än alternativen, individerna styrs av egenintresse och inte av plikten mot Gud eller folkgemenskapen samt den för organicismen egentligen främmande uppfattningen att staten är till för individerna och inte tvärtom.

Att slutsatsen av Hobbes' teori blev tidsbunden och mindre intressant bör inte förta att hans analys lade grunden för teorier med helt andra och mer frihetliga slutsatser (Locke). Hobbes' teoretiska ansats för att legitimera organicismen innehöll fröet till denna läras filosofiska undergång.

Vill vi ha rättigheter? - översikt, 12/6-06
Fortsättning: Var Hobbes etisk egoist? 28/5-06

Partiledarna tävlade med överbud

En saklig partiledarduell mellan Persson och Reinfeldt som ändå inte gav några besked om jobben. Direkt förvirrande var Alliansens förslag om sänkta arbetsgivaravgifter. Persson fick det att låta som en skattehöjning utan mothugg från Reinfeldt. Dåligt förberett?

Göran Persson (s) och Fredrik Reinfeldt (m) möttes på torsdagskvällen 11/5 i en partiledarutfrågning med kommentarmöjligheter i TV 1 under ledning av Karin Hübinette från Agenda. Det verkar som om dessa möten blir alltmer allmänna utan några nya och mer klargörande besked i sakfrågorna. Här var det annars upplagt för att ge svar på frågor kring utanförskapet, som inledningsvis belystes med siffror framtagna av redaktionen.

Det enda nya beskedet var att Göran Persson i slutet av debatten tyckte att Rose Marie i Luleå som levde på 5 000 kr/m i "sjukersättning" (nyspråk för förtidspension) skulle få en höjning. Med den strategi som Fredrik Reifeldt och de "nya" moderaterna valt borde han haft ett motargument i beredskap. Skall man tävla i grenen överbud till väljarna får man inte stå tomhänt i en sådan situation. Nu kunde moderatledaren bara säga att han skulle göra allt för att bryta Perssons politik som leder till utanförskap och att för få jobbar för att kunna försörja pensionärerna på längre sikt. Det struntar väl Rose Marie i.

Här skulle Reinfeldt åtminstone ha kunnat säga att han skulle verka för att de fattigaste eller de med vissa klara diagnoser skulle kunna få förbättring. Det gäller att värja sig mot argumentet att de som är allvarligt sjuka eller saknar armar och ben inte skall drabbas. Dessutom är det så att Alliansen väl inte föreslagit att just förtidspensionen skall försämras, vilket man fick intrycket av. (Persson angav dock 4,5 mdr som skulle gå till sänkt förmögenhetsskatt.) Slutligen kan man fråga sig hur Persson skulle bedöma att höjda förtidspensioner skulle inverka på utanförskapet? Ökar eller minskar incitamenten för att skaffa sig ett jobb om man hör till den hälft som har arbetsförmåga? Siffran 550 000 förtidspensionerade borde ha nämnts här!

Nu kunde Reinfeldt konstatera att Persson inte längre, som han antydde 1:a maj, såg arbetslösheten som en oviktig fråga. Men programledaren lät partiledarna enbart räkna upp sina vanliga käpphästar utan att fördjupa sig särskilt mycket i hur mekanismerna bakom programmen såg ut. Den som var uppmärksam hörde att Persson inte hade något program utan att han förlitade sig på en "ekonomi i ordning" med låg ränta och höjda reallöner etc. Han hade ju redan skapat 300 000 nya jobb och ytterligare 80 000 nu under 2006! Mot detta borde Reinfeldt ha visat upp en trovärdig bedömning, utan för mycket hemsnickrade siffror och definitioner, för hur hög den egentliga arbetslösheten verkligen är. En beräkning borde ha presenterats några dagar före debatten.

Men Reinfeldt hade ingen ny information om nya jobb att komma med. Det enda nya inslaget för jobbskapande var de sänkta arbetsgivaravgifterna för husållsnära tjänster (dvs Dan Anderssons gamla förslag). Men det förklarade han inte i grova drag utan Persson fick oemotsagt förklara att det skulle betyda 3 miljarder i sänkning för t ex skönhetsvård som skulle betalas av industriföretagen i t ex Gnosjö med 6 miljarder i höjning (av vad?). Reinfeldt verkade dåligt förberedd.

Nu när överskottet i den offentliga sektorn ökar kan Persson utlova ytterligare reformer. Höjda förtidspensioner är nog inte sista ordet i den tävlingen. Bostadstilläggen till pensionärerna var de båda överens om. Reinfeldts extra miljarder till den offentliga sektorn får han nog precisera bättre i fortsättningen om han skall hänga med i den konkreta överbudspolitiken. Huggsexa om om högkonjunkturens resursökning verkar bli resultatet med detta upplägg.

I slutändan kan man befara skattehöjningar. Men debatten handlade enbart om sänkningar. Här gjorde Reinfeldt klart att ha aldrig föreslagit några 250 mdr i skattesänkningar. Persson försökte invända med citatet ur "Svenskar i världen" om Europa-nivån men Reinfeldt klippte av med att han väl ändå var den som hade tolkningsföreträde vad gäller de förslag moderaterna kommit med. Och det är ca 50 miljarder i skattesänkningar.

Debatten vägde ganska jämnt men med en viss övervikt för Persson. Det kan betyda fortsatta svårigheter för Alliansen när avståndet mellan blocken redan har krympt. Sannolikheten för regimskifte har minskat. Det är förvånansvärt att Alliansen inte har tagit fram en bättre argumentation när Persson verkar vara så passiv. Tror man att valsegern redan är säkrad?

Klimatkonspirationen kan vara konformism

Om klimatforskarna inte kan beskriva sina resultat så att icke-experter i grova drag kan förstå hur de är framräknade kan man alltid misstänka någon sorts konspiration. IPCC:s f ordförande Bert Bolin hade chansen men verkar endast föra fram en ad hoc-hypotes om aerosoler.

Professor Bert Bolin, tidigare ordförande för IPCC (FN:s klimatpanel) skrev i DI 8/5 om växthusopponenten Richard Lindzen, professor vid MIT, under rubriken ”Det finns ingen klimatkonspiration”. Lindzen framträdde i fredags vid ett möte på Timbro, som jag inte kunde bevista. Men han framförde där en kritik mot forskarsamhällets agerande, som Bolin tolkar som att Lindzen hävdar att det skulle föreligga en konspiration i syfte att överdriva effekterna av koldioxidutsläppen på den globala uppvärmningen.

Det anmärkningsvärda med Bolins artikel i DI är dock den förvånansvärt svaga sakargumentationen för att växthuseffekten skulle vara så kraftig som man anser att IPCC har hävdat. Som jag tidigare skrivit på bloggen finns det två olika oklarheter om hur en fördubbling av växthuseffekten egentligen beräknas. Redan detta är betänkligt för att kritiska observatörer utan vidare skall acceptera vad ett förklaringsovilligt etablissemang vill hävda.

Bert Bolin menar att forskarna är överens om att en fördubbling av koldioxidutsläppen (nu 36 %) skulle ge en global temperaturhöjning på 1,2 grader. Lindzens tidigare forskning tyder på att denna effekt skulle kunna vara mindre än hälften av detta, vilket Bolin inte kommenterar. Här finns den första oklarheten.

Det andra steget i analysen är att ta hänsyn till hur mycket en initial temperaturstegring påverkar ökningen av vattenångan i atmosfären. Eftersom denna också är en växthusgas kan effekten bli betydande enligt IPCC. Detta beräknas i klimatmodeller som inte någon ens i grova drag har lyckats beskriva, vilket är den andra oklarheten. Men Bolin visar genom att ange ett osäkerhetsintervall på 1,5-4,5 grader att forskningen inte är särskilt säker på sin sak. Han tar ut ett ”troligt värde” på 2,5 grader som grund för diskussionen.

Mot detta har Lindzen påpekar att de höga molnens roll har underskattats (de minskar i tropikerna) när en uppvärmning initieras, vilket motverkar denna. "Hans uppfattning kan inte utan vidare avfärdas" skriver Bolin, men menar att satellitmätningar inte har bekräftat att molnens tillbakagång spelar "någon betydande roll". Att den faktiska temperaturstegringen inte stämmer med modellerna, som Lindzen påpekar, vill Bolin förklara med ökade utsläpp av aerosoler (rök och dis från eldning) som dämpar temperaturökningen. Är detta en spekulation eller finns det tillförlitliga mätningar som bevisar hur stor effekten är?

Slutsatsen hänger i luften. Antingen är det så att den bristande överenstämmelsen mellan modeller och verklighet går att hantera inom modellernas verklighetsbeskrivning, eller så har modellerna utvecklats med felaktiga grunddata som ger en för stor temperaturökning. Aerosolargumentet blir i så fall till stor del en ad hoc-hypotes hastigt hopkommen för att rädda huvudresonemanget. Eftersom Bolin anförde aerosolargumentet redan 1997 skulle man tycka att det skulle finnas fastare grund att stå på idag nio år senare. Något sådant argument anför han dock inte.

Bert Bolin är övertygad om att det inte kan finnas någon klimatkonspiration bland forskarna när analysen som IPCC genomfört är så öppen som den hävdas vara av Bolin själv. Det är mycket möjligt att Bolin har rätt. Men hur skall vi övriga intresserade, men inte expertkompetenta, kunna avgöra den frågan? Man hade, som jag upprepade gånger påpekat, kunnat vänta sig att det gavs en övergripande beskrivning av hur resultaten har framräknats. Men istället hänvisar experterna till att det är så invecklade förhållanden som ger resultaten att det inte går att beskriva för andra än experter. Alla andra får hålla tillgodo med att experterna nog vet vad de talar om. Det är ett klassiskt auktoritetsargument.

Hur vet vi att de tusentals experter som ställt sig bakom det alarmistiska växthuseffektsscenariot verkligen personligen har gått igenom varje led i bevisföringen? Det vanliga brukar ju vara att forskare som inte är experter på alla aspekter i bevisföringen litar på andra experters auktoritet på dessas respektive områden. Eftersom vi vet att sociologin på vetenskapsområdet kunnat konstatera att den vetenskapliga verksamheten tenderar att utveckla "paradigm" som kostat stora investeringar i status och positioner, finns alltid misstanken att en totalt avvikande uppfattning också tenderar att undertryckas och negligeras i det längsta.

Det är ett slags konformism snare än en konspiration som kan misstänkas så fort en totalt öppen redovisning inte kan presteras på ett för många omvälvande område. Om kontroversen istället hade gällt huruvida människan skall anses ha 48 eller 46 kromosomer hade vi som varit intresserade fått avstå från kraven på en detaljerad lekmannaredovisning av bevisföringen.

Men om bilismen skall strypas och sjöfarten skall gå över till segelfartyg samtidigt som flyget till stor del läggs ner för att forskarna har en hypotes om dessa verksamheters effekter på klimatet, måste en begriplig bevisföring presenteras. Annars får nog de arroganta klimatforskarna tåla beskyllningarna att de deltar i någon sorts "konspiration".

Rättigheternas politiska doktrinhistoria

Idén om mänskliga rättigheter istället för plikterna i det organicistiska samhället började växa fram på 1600-talet. Därefter fick de politisk sprängkraft genom revolutionärerna Jefferson och Paine som verkade i både de amerikanska och franska revolutionerna. Lockes tankar återkom sedan i FN:s deklaration 1948.

Människans rättigheter introducerades på allvar i den politiska filosofin 1625 av Hugo Grotius och 1690 av John Locke. Genom Charles Louis de Montesquieu (1689-1755, som år 1748 utkom med verket Om lagarnas anda) fick Lockes tankegångar vidare spridning. Att människan har ett antal grundläggande rättigheter kom att hos många uppfattas som en ny politisk doktrin under senare hälften av 1700-talet. Det var nu som brytningen med det gamla organicistiska sättet att föreställa sig staten fick politiskt genomslag.

Traditionellt har staten setts som en social organism med ett huvud - de styrande - som ger order uppifrån och ner till kroppen, dvs undersåtarna. Deras plikt är att lyda precis som på samma sätt som en organism vanligtvis förmår sina lemmar att lyda - i annat fall gåt organismen troligtvis under. Människan är ett socialt djur och föds in i samhället som en del av dettas organism. I den mån generella regler gäller är dessa utfärdade av samhällets högsta potentater (i många fall med anspråk på att vara utomvärdsliga för att ge ytterligare, mystisk sanktion åt påbuden).

Vi kan se denna legitimering av det organiska samhället hos exempelvis Hammurabis lagar i Babylonien, Dekalogen (de tio budorden) och de Tolv stentavlornas lag i det gamla Rom. Ett rationalistiskt alternativ presenterades av Hobbes 1651 och en romanticistisk variant av J J Rousseau 1762. Den organicistiska motiveringen var seglivad. Även under senare tid när bruket att skriva konstitutioner blev vanligt höll man fast vid att undersåtarna utan suveränens medgivande aldrig hade några rättigheter. Konstitutionerna var beviljade (octroyées) av härskarna. Den politisk-moraliska kategorin utgjordes av plikten - främst plikten att lyda överheten och dess lagar.

Detta auktoritära sätt att se på staten och samhället blev särskilt otympligt i de brittiska kolonierna i Amerika. Här hade flera av dem i sina författningar infört inledande rättighetsförklaringar (Bills of Rights). Den unge författaren och politikern Thomas Jefferson (1743-1826, senare USA:s tredje president) skrev 1774 en på naturrättslig grund byggd politisk-filosofisk granskning av dessa koloniala missförhållanden betitlad A Summery View of the Rights of British America. Han går där djärvt till angrepp på George III och kritiserar denne för att bl a inte ens ha besvarat de många petitioner som kolonierna avsänt.

Snart fick Jefferson stöd av den engelske skribenten Thomas Paine (1737-1809) som samma år flyttat till Amerika. Han skrev året därpå en pamflett som klart tog ställning för separation från England och den utkom i januari 1776 under titeln Common Sense, Adressed to the Inhabitants of America. Det var en revolutionär skrift som gjorde gällande att det är samhället, inte staten som ger grunden för trygghet, framåtskridande och säkerhet. För arvkungadömet och George III hade Paine enbart förakt till övers. Efter självständigheten för den nya statsbildningen vars namn han introducerat, for Paine 1787 till Frankrike för att verka för revoluion även där.

Revolutionen ledde till den amerikanska självständighetsförklaringen (ext l) den 4 juli 1776, vilken utarbetades av Thomas Jefferson. Tankegången är nästan helt tagen från Locke men har getts en något mer religiös prägel genom att "skaparen" sägs ha utrustat människorna med rättigheterna. Dessa exemplifieras med orden: Life, Liberty and the pursuit of Happiness. När författningen utarbetades 1787 avstod man helt från hänvisningar till rättigheterna.

Den franska rättighetsförklaringen (ext l) antogs i revolutionens början den 26 augusti 1789, tre veckor efter det att adeln avsagt sig sina privilegier. Detta skedde utifrån ett utkast utarbetat i slutet av juli av den franske frihetskämpen från den amerikanska revolutionen Joseph Motier de La Fayette (1757-1824) under uppsyn och med råd av Thomas Jefferson, som då var USA:s ambassadör i Paris. I Nationalförsamlingen argumenterade monarkisten Malouet emot och anförde att det egendomslösa franska folket, till skillnad från det amerikanska, förväntade sig "arbetstrygghet som gör det beroende, snarare än frihet". Och H G de Mirabeau som representerade det tredje ståndet frågade om inte en förklaring "om de mänskliga skyldigheterna" vore bättre på plats.

Den franska rättighetsförklaringen är betydligt mer omfattande än den amerikanska och består av 17 artiklar (från början 24). Grunderna är desamma och därför är det förvånande att det tidvis förekommit debatt om huruvida fransmännen verkligen kände till innehållet i den amerikanska deklarationen. Den mest påtagliga filosofiska skillnaden är att den franska deklarationen åberopar "allmänviljan" som bärare av den lagstiftande makten:

"Lagen är uttryck för den allmänna viljan. Alla medborgare har rätt att personligen eller genom ombud medverka i lagstiftningen. Lagen bör vara lika för alla, oberoende av om den skyddar eller bestraffar. Alla medborgare är lika inför lagen och har rätt att inneha alla offentliga ämbeten..." (art 6)

Även understrykandet av jämlikheten i rättslig mening är en nyhet. Men det oklara begreppet "allmänviljan" var en draksådd som härrörde från J J Rousseau och hans bok Du Contrat social (1762).

Båda deklarationerna hävdar inledningsvis att människan har natrurliga rättigheter som föregår instiftandet av den medborgerliga makten och därför måste erkännas av denna. Artikel 2 beskriver rättigheterna som "omistliga" vilket främst betyder att de finns kvar även man inte under lång tid kunnat utöva dem. På denna punkt invände Edmund Burke från London att rättigheterna istället fick sin styrka genom "historisk preskription". Engelsmännens frihet hade sålunda uppnåtts tack vare en lång historisk tradition eller hävd. Hans bok Reflexioner om revolutionen i Frankrike från 1790 (konservatismens grunddokument) fick därefter skarp kritik från Thomas Paine i dennes skrift Människans rättigheter.

En annan skillnad är den explicita formuleringen i artikel 2 av en sekundär rättighet: "Dessa rättigheter är rätt till frihet, egendom och personlig säkerhet, samt rätt till motstånd mot förtryck". Ofta tolkas "motståndet mot förtryck" som riktat mot en ev återkomst av det organicistiska samhällets potentater. Egendomsrätten definieras i artikel 17 och frihetsrättigheten i artikel 4:

"Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar andra. För varje människas naurliga rättigheter finns därför inga andra gränser än de som är nödvändiga för att tillförsäkra samhälles övriga medborgare samma rättigheter. Dessa gränser kan endast fastställas i lag." (art 4)

Att detta inte skulle vara förenligt med möjligheten att upp skatt för att producera detta skydd motsägs av formuleringar i artikel 12 och 13: "Skyddet av de medborgerliga och mänskliga rättigheterna kräver en offentlig maktapparat. " - - - "För underhåll av den offentliga maktapparaten, och för de utgifter statens styrelse kräver, är en allmän skatt nödvändig."

Rättighetsdeklarationerna återkom därefter vid andra världskrigets slut och nämndes i FN-fördraget 1945. Segrarmakterna USA och Frankrike triumferade. En kommission under Eleanor Roosevelt kom med förslag till FN-deklarationen från 1948. Även Europa-rådet utfärdade en deklaration 1950.

Hobbes om rättigheter och samhällskontrakt 13/5

Äganderätten till mark enligt Locke

Alla som ville skulle kunna få mark för sin egen försörjning. Men genom införandet av pengar kunde överskottsproduktionen säljas och markinnehavet bli ojämlikt. Locke förutsatte dock att marken ursprungligen ägdes gemensamt och han borde därför ha utvecklat hur allas lika rätt kunde tillgodoses vid knapphet på mark.

< I princip uppstår äganderätten till marken på samma sätt som äganderätten till jordens frukter och djuren som lever på den. Men John Locke har en mycket längre utläggning om de särskilda förhållanden som råder kring markägandet och den inverkan som användandet av pengar har i detta sammanhang. Grundprincipen är följande: "Så mycket jord som en människa bearbetar, besår, förbättrar, odlar och kan nyttja avkastningen av, så mycket är hennes egendom. Genom sitt arbete avgränsar hon den så att säga från det gemensamt ägda. Inte heller omintetgörs hennes rätt av invändningen att alla andra har lika stor rätt till marken och hon därför inte skulle kunna ta den i besittning eller inhägna den utan samtycke från alla sina medlare, hela mänskligheten."

Något problem med detta synsätt blir det inte så länge marktillgången är riklig. Det gäller egentligen bara att lämna kvar så mycket som andra behöver (det s k Lockes förbehåll). "Ingen kunde känna sig förorättad om någon annan drack vatten, också då denne tog en ordentlig klunk, om han hade en hel flod med samma vatten för att släcka sin egen törst. Och exemplen mark och vatten är helt likvärdiga, så länge tillgången räcker." Locke hänvisar till exempel där någon slår sig ner på en folktom plats i Amerikas inland.

Utöver den rikliga tillgången anför Locke också att odlad mark har en produktivitet som är tio eller hundra gånger större. Den som inhängnar ett stycke mark för odling ökar i själva verket tillgången på jordens produkter. Nyttan av ödemark är nära nog obefintlig. Naturens råvaror är nästan värdelösa. Det är arbetet som ger rikedom. Även om naturens frukter gavs åt alla gemensamt skulle det inte bli mycket utan arbete. I princip menar Locke tydligen att alla skulle kunna få en liten inkomst genom markens naturliga avkastning.

Utan samarbete skulle ingen vara betjänt av "hundra tusen tunnland ypperlig, redan uppodlad mark med en god boskapsstock mitt i Amerikas inland, där hon inte kunde hoppas på någon handel med andra delar av världen, så att hon skulle kunna få pengar genom försäljning av produktionen." Genom införandet av pengar kommer människorna emellertid att tyst samtycka till ett "oproportionerligt och ojämlikt markinnehav". I utbyte mot den stora avkastning som markinnehavaren inte har nytta av får denne "guld och silver som kan sparas utan men för någon". För Locke har det inte någon negativ verkan eftersom det enbart är uteblivna eller förstörda produktionsinsatser som är något förkastligt.

Fortsatt analys

Här borde dock Locke ha fortsatt analysen. Guld och silver utgör fordringar på annan produktion. Denna kan i termer av jordbruksavkastning bli oerhört dyr. Samtidigt är det möjligt att anställa jordbruksarbetare. Genom att nästan all högproduktiv jord kan ha tagits i anspråk blir det bara lågavkastande jordstycken eller brytande av ny mark kvar för dem som inte låter sig anställas. Lönen för lantarbetarna blir då lika låg eftersom alternativet som egen åkerbrukare ger så litet. Det finns därför anledning att analysera markinnehavet ytterligare.

Om vi tar fasta på Lockes uppfattning att jorden ursprungligen tillhörde alla och att alla egentligen är berättigade till sin del av dess avkastning uppstår frågan vad som händer när det uppstår knapphet på mark? Den som då vill bruka jorden måste köpa mark från någon annan. Priset avgörs av hur produktiv jorden är. Men kan man köpa mark kan man arrendera den. En jordägare som genom penningsystemet kunnat lägga under sig mycket mark kan tydligen utan att arbeta lyfta en avsevärd inkomst genom att hyra ut marken. Det var knappast detta Locke hade tänkt sig, även om han välkomnade alla sätt att se till att marken utnyttjades produktivt.

Hur borde Locke ha resonerat om han hade fortsatt sin genomgång av markägandet? Eftersom marken ägdes gemensamt skulle gemenskapen rimligtvis ha sett till att den fått en andel i den avkastning som innehavaren kunde uppnå utöver det nödvändiga för hans försörjning. Ju bördigare mark desto större vinst för gemenskapen. Och ju mera mark en person brukade desto mera fick en och samma person betala av överskottet till gemenskapen. Ett sådant system skulle se till att det som ursprungligen tillhörde alla med lika rätt fortfarande lämnade avkastning till alla även om var och en inte var jordbrukare.

Ett sådant system skulle dock inte kunna lösa problemet med alltför stort markägande. Antag som ett extremfall att i ett land en enda jordägare ägde all jordbruksmark. Han skulle då kunna höja livsmedelspriserna så högt att utländsk import började bli ett alternativ. Arbetslönerna på hans gårdar skulle däremot kunna vara relativt låga eftersom de sattes av vad alternativa arbeten gav i lön. Men de skulle inte kunna bli alltför låga eftersom alla dessutom erhöll en andel av jordägarens enorma vinster i form av stipulerad avkastning på deras ursprungliga markanspråk.

Det kanske var något sådant den amerikanske nationalekonomen Henry George (1839-1897) var på spåren nästan 200 år senare? Idag har väl inte ett sådant system lika stor relevans eftersom beroendet av markinnehav för höga inkomster inte är särskilt utpräglat. En parallell finns dock i form av andra naturtillgångar. Men ofta kräver dessa stora investeringskostnader för att kunna utvinnas vilket ger blygsamma belopp i belöning för upptäckaren respektive markägaren.

Lockes teori med en kritisk uppföljning skulle rimligtvis ha inneburit att stora feodala förmögenheter skulle ha haft betydligt svårare att uppstå. Vad det hade betytt för utvecklingen av dagens samhälle kan man enbart spekulera om.

Rättighetsidéernas fortsatta historia 8/5-06
Se även M Rothbards argumentation om marken, 30/7-06

Göran Rosenbergs tre fel om liberalismen

Det är fel att hävda att framgang i var tid beror pa arv av jord och kapital. Det är enögt att bara angripa liberalernas kampmetoder. Det är inte bevisat att staten bör beslagta inkomster som beror pa nedärvda, personliga egenskaper och talanger (dworkinism).

Författaren och kolumnisten Göran Rosenberg skrev i lördags (29/4) en kolumn i Dagens Nyheter (nästan en hel sida) om liberalismen av idag och att den blivit "en liberalism för de framgangsrika". Detta belyste han med en argumentation pa tre omraden: 1) De rika har blivit rika genom monopol och spekulation. 2) Att bekämpa den"orimliga beskattningen av arbete" är orätt. 3) Riktig liberalism är att utjämna nedärvda skillnader och att ta bort privilegier.

Göran Rosenbergs angrepp pa liberalismen är f¨foranlett av skriverier i den nya (och dyra)tidskriften Neo, som jag inte haller mig med. Där kan naturligtvis nagon redaktör uttryckt sig alltför kategoriskt for Rosenbergs smak och därför initierat hans angrepp. Men hans kritik har en generell och principiell karaktär, inte olik den som under gangna tider ofta har riktats mot liberalismen.

1. Om samhället mest kan liknas vid ett nollsummespel (vad nagon vinner förlorar en annan) kan vi sla fast att dagens rikedomar för stora grupper i OECD-länderna beror pa att andra grupper fatt det sämre. Menar Göran Rosenberg verkligen detta när han skriver att de rika "har allt färre skäl att tacka sig själva och allt fler skäl att tacka andra"?

Eller avser Rosenberg den hundradels promille av de arbetande som LO regelbundet brukar dra fram för att visa hur olidliga klyftorna i Sverige har blivit? I Sverige rör det sig om ca 400 personer. I hela världen kan de representeras av "monopolbyggaren" Bill Gates och "valutaspekulanten" George Soros, som Rosenberg använder som konkreta exempel. Sadana personer är inte hedervärda men de far gärna atminstone göra gott med hjälp av sina rikedomar, enligt Rosenberg.

Hade världen varit bättre om Bill Gates inte varit sa framgangsrik? Hans företag hade da varit ett bland manga lika sma företag. Han hade da haft mindre pengar över till välgörenhet men framförallt hade han haft mindre resurser över för att investera i nya innovationer pa IT-omradet. Jag är inte alls lika säker pa att Bill Gates är ett gissel för mänskligheten som Göran Rosenberg.

George Soros har ägnat sig at valutaspekulationer som liberalismen tillater. Hade inte han gjort detta hade en rad andra gjort det. Kanske är det bättre att nagot ofrankomligt hanteras av ett fatal personer som senare kan dela med sig, än att manga blir halvrika och later pengarna ga till lyxkonsumtion? Aterigen har Rosenbe3rg valt ett daligt exempel för att illustrera sin tes.

Jag skulle vilja vända pa Rosenbergs tes och hävda att vi aldrig förr har sett en epok som är sa beroende av det enskilda initiativet i form av personliga insatser som var egen tid. Det är inte genom att ärva stora lantegendomar eller finansiella kapitalsom man idag kan bli framgangsrik. Pa sin höjd far en del av dessa rika vara med om att finansiera de verkliga entreprenörerna som¨är mänsklighetens egentliga välgörare.

2. Om man betraktar beskattningen av arbete som nagot principiellt orättfärdigt, far man da kämpa för sin sak genom att anlita svart arbetskraft? Nej det är att ta till utomparlamentariska atgärder och sadana fördömer alla i Sverige... Eller är det sa att detta bara är tillatet när vänstern pa sa vis vill fa mera tvang infört i Sverige? Göran Rosenberg verkar nagot enögd.

3. Riktig liberalism (representerad av sadana som kallar sig liberaler i USA) vill "ge alla individer lika möjligheter att själva pröva sina vingar", enligt Rosenberg. Det är en vanlig glidning som möjliggjort att ordet "liberal" i USA närmast har kommit matt beteckna en socialdemokrat. Liberalerna bland de amerikanska grundlagsfäderna sag det däremot som en plikt att endast hindra alla dem som ville sätta upp hinder för individerna att själva pröva sina vingar - inte alls nagot sa langtgaende.

Med andra ord skulle alla ha rätt till att själva fritt fa "söka lyckan" utan onödiga hinder. De riktiga liberalerna av klassiskt snitt tänkte sig inte alls att staten skulle tvinga av nagra medborgare resurser som sedan skulle ges till andra för att "alla skulle fa" lika möjligheter.

Denna princip, som jag skulle vilja kalla dworkinism (efter utilitaristen Ronald Dworkin), bygger pa en hittills okänd moralisk teori, där enbart dess slutsatser är kända. Dessa är att enbart förtjänta egenskaper far av staten tillatas att ligga till grund för inkomstskillnader mm. Genetiskt nedärvda egenskaper sasom intelligens, företagaranda, musikalitet, skönhet, styrka eller social kompetens är inte förtjänta och därför borde resultatet av dessa egenskaper i form av pengar mm sa langt möjligt tvingas in till staten.

Hur rättfärdigas denna "egalitära liberalism"? Hittills har jag endast sett förslaget "genom intiution" (Kymlicka). Det tycker jag är ett alltför svagt försvar för en sa omvälvande samhällsteori.