En vetenskpsman som övergav växthusteorin

En australiensisk expert på klimatberäkningar har efter att ha jobbat med frågan i 6 år kommit fram till att bevisen för växthusteorin inte håller. Det centrala beviset existerar inte ens. Allt det övriga är modeller och teoretiska beräkningar. Han har antagit ett vad på 6000 dollar mot den globala uppvärmningen.

Den autraliensiske dataexperten David Evans (f 1961) är PhD i elektroteknik. Han är en vetenskapare som utifrån kommit i kontakt med växthusteorin när han arbetat med programvaruutveckling för kalkylering av uppvärmningsproblematiken. Nu har han skrivit en artikel för tidningen The Australian (18 juli 2008) som handlar om hans arbete med kolutbytesberäkningar åt den australiensiska regeringen åren 1999-2005. När han började arbetet 1999 menade han att bevisen för att koldioxidutsläppen orsakade den globala uppvärmningen föreföll vara ganska starka: CO2 är en växthusgas enligt laboratorieexperiment, isborrkärnorna visar en samvariation och det fanns inga andra misstänkta orsaker.

Bevisen var visserligen inte avgörande men varför vänta på full säkerhet om det var bråttom? Evans var full av tillförsikt. Stora anslag beviljades, forskarna och regeringen arbetade åt samma håll. Det gällde att rädda världen. Men efter 1999 har nya bevis allvarligt försvagat uppfattningen att koldioxid är huvudförklaringen till uppvärmningen:

"But since 1999 new evidence has seriously weakened the case that carbon emissions are the main cause of global warming, and by 2007 the evidence was pretty conclusive that carbon played only a minor role and was not the main cause of the recent global warming. As Lord Keynes famously said, 'When the facts change, I change my mind. What do you do, sir?'"

David Evans tar upp fyra invändningar i tidningsartikeln:

1. Olika uppvärmningsorsaker sätter olika spår i atmosfärens uppvärmning. Växthusgaser borde ge ett hett område ca 10 km över tropikerna (i mitten av troposfären).Evans påstår att radiosonder som mätt temperaturen i flera decennier inte har hittat detta mönster ("signature"). Om man skulle hitta denna "hot spot" skulle Evans bli alarmist igen.

2. Det finns inga bevis som stöder idén att koldioxidutsläpp orsakar en signifikant global uppvärmning. Däremot finns det många bevis för att en uppvärmning skett och teorin säger att en ökning skall ske - men med hur mycket är hett debatterat. Dock finns det inga observationer som visar att koldioxidutsläpp är en signifikant orsak till de senaste årens uppvärmning. [Det av mig många gånger efterfrågade centrala beviset skulle alltså inte existera /DNg.]

3. Satellitmätningar visar att uppvärmningstrenden slutade 2001. Landbaserade mätningar är störda av lokal uppvärmning från urbaniseringen.

4. Nya borrkärnor visar att temperaturen började stiga ca 800 år innan koldioxidhalten började öka under sex istidscykler. Det är dock tänkbart att den ökade koldioxiden förstärker uppvärmningen men det bevisas inte av borrkärnorna. Temperaturen kan ha stigit av någon annan orsak som medfört att haven avgett mer koldioxid och att den ökande koldioxidhalten enbart hade en icke signifikant temperaturhöjande effekt.

David Evans påpekar också att debatten präglas av att man enbart visar upp bevis för global uppvärmning. När allmännheten överväldigas av de chockerande följderna försäkrar man helt enkelt att detta beror på utsläppen av koldioxid utan egentlig bevisning. Datormodeller och teoretiska kalkyleringar är inte bevis, de är bara teori, skriver Evans.

Förr eller senare måste Australiens allmänhet få höra bevisen, enligt Evans. Därför anser han att bevisen lika gärna kan presenteras innan den nya labour-regeringen vidtar dyrbara ekonomiska åtgärder. På denna punkt kan jag inte hålla med honom. Varför skulle allmänheten i Australien vara mer uppfordrande än allmänheten i Sverige? Skulle australiensarna vara mindre auktoritetsbunna och mer självtänkande än svenskarna?

David Evans har tydligen satt sig väl in i växthusteorin när han hade som uppgift att konstruera datorsimuleringar som byggde på den konventionella teorin. Detta var ett välavlönat arbete som han dock lämnade av personliga skäl. Men han är så säker på sin sak att han är beredd att slå vad om att växthusteorin som förklaring av uppvärmningen är felaktig. En amerikan i San Francisco har utmanat olika skeptiker och erbjudit ett vad som är på 10-20 år och gäller temperaturökningen. Denne Brian Schmidt satsar $9 000 och David Evans $6 000.

Andra bloggar om: växthuseffekten, koldioxidutsläpp, västhusteorin, global uppvärmning, klimatförändring, miljö, klimatpolitik, vetenskap, global warming, temperaturökning, IPCC, klimatbluff, politik, samhälle på intressant.se

Littorin klarade kritiken trots ökande arbetslöshet

Nu kommer dystra rapporter om ekonomin. Sven Otto Littorin, arbetsmarknadsminister, var gäst i Ekots lördagsintervju 30/8 och han menade att det nu var viktigt att få dem som befinner sig i utanförskapet in i arbete. Att den öppna arbetslösheten kanske är större än när alliansen tog makten är inte avgörande. Vi måste titta på hela måttet och inte som den förra regeringen förtidspensionera bort den. För de 173 000 som kommit bort från utanförskapet har politiken varit bra. Men fler och fler vill ha jobb men kan inte få det, invände intervjuaren Inger Arenander.

Vi måste hela tiden jobba mot full sysselsättning, sade Littorin. Han ville göra mer, men inte statistiskt "trolla bort" siffrorna. Den nya arbetsförmedlingen bildades vid årsskiftet och skall få alla möjligheter. Även de som står längst bort skall fokuseras. Dessutom har vi näringspolitiken. Men näringslivet vill att regeringen gör mer och det har jag stor respekt för, sade Littorin. Vi tittar över arbetsgivaravgifterna och nystartsjobben är mycket fördelaktiga. Littorin ville inte säga om det skulle komma en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna i budgeten.

Personer med funktionshinder skulle få en fördubbling av stödet till hjälpmedel sam en rad andra förbättringar. De skulle bli mer attraktiva för arbetsgivarna. Några förslag från en moderat arbetsgrupp testades. Generell sänkning av arbgivavg leder inte till flera jobb. Inga skatteavdrag för byggbranschen (ROT). Inte heller översyn av arbetsrätten. Parterna får komma överens om begränsningar av sympatiåtgärder i det nya huvudavtalet. Enligt AKU ökar ungdomsarbetslösheten, sade Arenander, vilket ledde till tjafsande om olika mått. Enligt Littorin är orsaken delvis baksidan av den svenska modellen med höga ingångslöner.

Unga förtidspensionärer skall motverkas med den rad hjälpmedel som tidigare diskuterades. Av alla förtidspensionerade svarar 60 procent att de kan arbeta åtminstone delvis enligt Littorin. Det förtidspensioneras alldeles för många unga. Ersättningen borde kunna vara vilande etc. Minskningen som nu registreras är en följd av skärpningen av reglerna. Den gamla rehabiliteringskedjan hade 7 steg och efter ett år var 70 procent kvar i det första steget. Den nya kedjan har 3 steg. Både inflödet och utflödet måste påverkas. Tidigare var det förbjudet att söka arbete via arbetsförmedlingen. Diskussionen blev alltmer snårig.

Ca 500 000 personer har lämnat a-kassan. En hel del av dessa har naturliga skäl att lämna, t ex studerandevillkorets förändring, legitimationsyrken och folk som är nära ålderspension. Vi gjorde en gedigen utredning av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Vi går vidare och utredningen redovisar 30 september. Det enda andra förslaget är mp:s med sammanslagning. Vi tittar på remisssvaren och tar sedan ställning.

Beträffande Laval-domen ville Littorin hålla på den svenska modellen. Utredningen får titta på detaljerna. Risken för att det kommer in utländsk arbetskraft som skulle dumpa lönerna var betydligt överdriven enligt Littorin.

Det blev mycket detaljer och inga stora linjer i dagens intervju. Littorin har en verbal förmåga som gör att han aldrig står svarslös. Men eftersom han kan kombinera den med små konkreta upplysningar närmast på detaljnivå blir hans svar inte innehållslösa på det sätt som andra politikers blir där de enbart förmår släppa ut ordräckor. Likväl fick vi inte någon upplysning om huruvida regeringens jobbpolitik varit framgångsrik. Det hänvisades till 173 000 nya jobb. Men en hel del av dessa är väl rimligtvis en följd av konjunkturuppgången och inte av åtgärder för att förmå folk att jobba som annars hellre haft bidrag. En del av konjunkturuppgången är därtill skapad av en expansiv finanspolitik och får inte räknas in i "jobbpolitiken". Skall vi sedan göra en uppdelning mellan Anders Borgs insatser via jobbskatteavdraget och Sven Otto Littorins insatser genom arbetsmarknadspolitik och ändringar av socialförsäkringsregelerna (sköts formellt av Husmark Persson) blir frågan oerhört komplicerad. En naturlig fråga hade varit om det finns någon utvärdering eller om det kommer att göras en sådan.

Slutintrycket blev att Littorin försvarade alliansens politik med framgång trots att det borde ha funnits ett antal frågor som han borde ha haft svårt att förklara. Att den ökande arbetslösheten nu inte är regeringens fel diskuterades inte. Istället fick man intrycket att det var fråga om ett statistiskt redovinsingsproblem. Varför kom inte regeringens egen redovisning av att utanförskpaet ökat sedan i våras upp? Beror det på att statistiken inte finns redovisad? Hemlighålls den?

Andra bloggar om: Ekots lördagsintervu, Littorin, nya jobb, arbetsmarknadspolitik, ekonomi, arbetslöshet, utanförskapet, politik på intressant.se

Är det klimatet eller livsstilen som miljöaktivisterna vill ändra?

Eftersom koldioxidteorin som förklaring till klimatförändringarna inte kan ges en tillräckligt kraftfull presentation måste klimatfrågan av allmänheten bedömas utifrån andra kriterier. Kan det vara så att det finns dolda syften bakom de förment vetenskapliga kraven på minskade utsläpp av växthusgaser? Är det därför företrädarna blir så auktoritära?

Det finns mängder av intresserade vetenskapsmän och naturvetare som är skeptiska till växthusteorin. En orsak till detta kan vara att de är "köpta av oljeindustrin". Men det kan också bero på att de inte tycker att växthusteorin har presenterats på ett tillräckligt övertygande sätt. Uppenbarligen är det vad TV-reportern Elisabet Höglund anser när hon skrev om frågan i Expressen första gången (>art2).

Det är tydligt att miljörörelsen tacksamt har tagit emot argumentet att hela den västerländska livsstilen måste förändras i grunden för att rädda jorden från en katastrofal uppvärmning. Förra gången detta upplägg försöktes var på 1960-talet när den s k Rom-klubben gjorde prognoser för hur en rad råvaror och andra förutsättningar för den industrialiserade världens framsteg skulle ta slut och behöva ransoneras med politisk reglering. Men Rom-klubben hade fel.

Den här gången verkar miljörörelsen ha hittat ett mera robust stöd genom att FN:s klimatpanel IPCC (bildad 1988) har ställt sig bakom det material som behövs för kraven på en förändring. Det verkligt politiskt slagkraftiga ställningstagandet mot utsläppen av växthusgaser skedde redan 1992 vid FN:s klimatmöte i Rio de Janeiro. Ordförande vid detta var den kanadensiske affärsmannen på energiområdet Maurice Strong (f 1929), som också varit ordförande vid miljövårdskonferensen i Stockholm 1972. Han har enligt vissa bedömare haft ett särskilt samarbete med miljörörelsen.

Det kanske allvarligaste för trovärdigheten för växthusteorins relevans för världspolitiken är emellertid beskyllningen att han skulle ha drivit på användningen av denna för att förändra livet i de industrialiserade länderna. En annan kanadensare, Timothy Ball, hänvisar till att Strong år 1976 uttalat att han var ideologiskt sett socialist men metodologiskt en kapitalist. Han skulle 1990 enligt Ball ha gjort följande uttalande:

“What if a small group of these world leaders were to conclude the principal risk to the earth comes from the actions of the rich countries?...In order to save the planet, the group decides: Isn’t the only hope for the planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring this about?” (En del av Strongs uttalande är belagt i en citatbank i en snarlik version.)

Miljörörelsen har dock gått till mottatack och beskyllt Ball för att vara köpt av oljeindustrin. Men om det ändå stämmer att en så inflytelserik person som Maurice Strong drivit på för att växthusteorin skulle accepteras för att få ett argument för en förändring av den västerländska livsstilen ("collapse") får vi en tänkbar förklaring till att denna teori inte är lika väl underbyggd som andra vetenskapliga teorier. Det är i så fall inte klimatet som i första hand skall påverkas utan den kapitalistiska livsstilen, som miljöaktivisterna avskyr av helt andra skäl än att den skulle leda till uppvärmning.

Detta försvårar för allmänheten att ta ställning i klimatfrågan. Å ena sidan har vi en teori om uppvärmning, som påstås vara bevisad men som kritiseras för att brista i både bevisning och övergripande förklaring. Å andra sidan har vi kritiker som inte heller på ett övertygande sätt har kunnat ge förklaringar till den uppvärmning som av allt att döma har pågått i flera decennier parallellt med stigande utsläpp av s k växthusgaser.

Företrädarna för växthusteorin vägrar envist att komma med närmare förklaringar. De hänvisar till sin auktoritet och att det råder konsensus och därför borde allmänheten blint sätta sin tilltro till den "etablerade" vetenskapliga uppfattningen. Dessutom uppträder anhängarna till de politiska slutsatser som kan dras av växthusteorin aggressivt och använder sig gärna av osakliga argument mot kritikerna. Istället för att förklara hur teorin skall bevisas beskyller man avvikarna för att vara korkade, okunniga, lögnare eller köpta av skumma intressen. Kan det bero på att de också är okunniga men döljer detta med snaskiga personangrepp? Så har den auktoritära personligheten f ö alltid manifesterat sig.

Om det fanns ett övertygande argument för växthusteorin skulle vi väl ha fått höra det gång på gång? Istället försöker Al Gore förklara teorin med att koldioxidhalten och temperaturen följs åt i borrkärnor från Antarktis.Han och hans rådgivare är tydligen så dåligt insatta i materialet att de inte känner till att temperaturen börjar ändra sig många hundra år före koldioxiden. Av det måste den intresserade allmänheten dra slutsatsen att "den obekväma sanningen" är en förutfattad mening som Gore försöker legitimera med vilka dåliga argument som helst. Om det hade funnits ett mera korrekt argument hade väl Gore hellre valt att använda detta?

Här i Sverige ser vi en konsekvent följd av denna förutfattade mening och slutsatserna av den. Miljöaktivisterna här är främst intresserade av att Sverige skall ta på sig inhemska nedskärningar av utsläppen som är mycket långtgående och kostsamma. En mycket större påverkan på klimatet enligt deras egen teori skulle uppnås genom att Sverige främst vidtog åtgärder i utlandet. Men det är sist och slutligen inte klimatet utan den industrialiserade livsstilen som de vill påverka.

Andra bloggar om: växthuseffekten, global uppvärmning, klimatförändring, klimatbluffen, miljö, klimatpolitik, Al Gore, IPCC, kapitalism, klimatkatastrof, samhälle, politik på intressant.se
.

Krig mellan Konjunkturinstitutet och Riksbanken?

Räntan borde snarare sänkas än höjas som Riksbanken aviserat, menar Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén. En räntehöjning skulle ge onödigt hög arbetslöshet och bara 1,5 procents inflation. Det är närmast en krigsförklaring mot Svante Öberg som i torsdags antydde att räntebanan stod fast.

Det nya som inträffat sedan juli enligt KI-chefen Mats Dillén är att oljepriserna fallit tillbaka och de internationella tillväxtutsikterna minskat (Ekot). Men detta kände vice riksbankschefen Svante Öberg till utan att han antydde att behovet av räntehöjningar minskat. Kanske är kontroversen en följd av att Riksbankens företrädare inte skall få ge ny information om räntesättningen mellan de penningpolitiska mötena. Öberg måste i slutet av augusti hålla fast vid slutsatserna från början av juli. Men om han inte ger en beskrivning som ändå visar att han är medveten om förändringarna (och synen på "inflationen") blir hans tal helt ointressant.

På tre dagar har emellertid tre tunga prognoser kommit som alla förespråkar ordentligt sänkt ränta. I förrgår kom SBAB med en prognos som angav att Riksbanken inte höjer räntan om en vecka och att den nästa sommar är nere i 3,5 procent (idag 4,5). Igår kom SEB:s prognos refererad under rubriken "SEB spår rejäl räntesänkning" i DN idag. Här förutses att räntan höjs till 4,75 procent om en vecka men att den är nere i 3,0 procent en bit in på år 2010. Med Konjunkturistitutets skarpa vidräkning idag med eventuella räntehöjningar är det bäddat för våldsam kritik om Riksbanken skulle höja räntan 3/9.

Konjunkturinstitutet är betydligt mer pessimistiskt idag än för så sent som i mars i år (pdf). För de tre åren -07, -08, -09 visar KI en kalenderkorrigerad BNP-ökning på 2,9, 1,4, 1,6 procent. Det var en ordentlig felprognos man gjorde i mars när denna serie var 2,7, 2,2, 2,7 procent. Här nedan visas de viktigaste indikatorerna:

Utöver detta är det intressant att se hur exportutsikterna har försämrats. Sifferserien här är inte så dramatisk: 6,0, 5,0, 3,9 procents ökning. Den internationella konjunkturnedgången påverkar nu alltså inte Sverige genom exporten. Istället är det via den inhhemska efterfrågan som de dåliga tiderna kommer in i den svenska ekonomin: 4,2, 1,3, 1,2 procents ökning.

Denna minskning beror både på minskad ökningstakt för den privata konsumtionen och på dämpade investeringar samt minskade lagerinvesteringar. En rad bedömare tror alltså att det skall bli sämre tider och därför ökar de sparandet och minskar investeringarna. De dåliga tiderna är i mycket ett resultat av självuppfyllande förväntningar av psykologisk natur.

Slutligen kan nämnas den formellt dåliga produktivitetsutvecklingen som registreras för 2007 och 2008. Siffrorna är -0,5 resp -0,9 procent för näringslivet. Detta beror på den stora sysselsättningsökningen som dels innebar att fler lågproduktiva anställdes. Dels var orsaken också att den inte följdes av en tillräcklig efterfrågeökning. Resultatet blev att fler anställda producerade obetydligt mera.

Skulle den ekonomiska politiken ha kunnat bedrivas på något annat sätt så att nedgången nu hade blivit lindrigare? Det menar Mona Sahlin och hänvisar till att regeringen drivit en alltför expansiv politik som lett till räntehöjningar. Det skulle alltså vara fråga om en hemmagjord nedgång. Frågan är om inte en mer stram politik istället skulle ha lett till att det psykologiska konjunkturfallet skett från en lägre nivå.

Andra bloggar om: Konjunkturinstitutet, Riksbanken, räntan, konjunkturnedgång, hemmagjord nedgång, socialdemokraterna, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Jobbskatteavdragen ger inte så många jobb

LO-ekonomerna har gjort en utvärdering av jobbskatteavdragens betydelse för de nya jobben. Statssekreteraren hos Sven Otto Littorin kunde inte komma med några motargument eller siffror. Reformen har sannolikt andra funktioner.

Utvärderingen av regeringens jobbskatteavdrag från LO 26/8 (pdf) går igenom tidigare redovisningar av finansdepartementet, Konjunkturinstitutet, SNS och det finanspolitiska rådet. Slutsatsen av alla dessa är att effekterna på arbetskraftsdeltagandet och jobben är mycket begränsat. Antalet nya jobb ligger på lång sikt i intervallet 60 000 till 90 000.

Nedanstående diagram visar hur de två hittills genomförda jobbskatteavdragen förändrar marginalskatten i olika inkomstintervall:

Vi ser här att marginalskatten blir noll upp till 37 000 kronor i årslön. Därefter är marginalskatten oförändrad samtidigt som genomsnittsskatten sjunker upp till 125 000 kr/år. Här följer ett intervall där marginalskatten också sjunker med 4 procentenheter upp till 325 000 kr/år och efter detta ligger jobbskattereduktionen fast.

För dem som arbetar borde vi vänta en nedgång av antalet arbetade timmar för låginkomsttagare som bara får en skattesänkning men ingen marginalskattesänkning. Därefter blir det en ökning av arbetade timmar upp till 325 000 kr. Och högre upp blir det åter en minskning av antalet arbetade timmar genom inkomsteffekten av skattereduktionen som inte är kombinerad med någon marginalskattesänkning, som kunde ge en substitutionseffekt.

De två första jobbskatteavdragen ger ett statiskt skattebortfall på 50 mdr kr. Genom viss ökning av antalet arbetade timmar för medelinkomsttagare blir det ökade skatteintäkter. Men dessa motverkas mer än väl av att höginkomsttagarna arbetar mindre och de betalar högre skatt per person. Effekten på skatteintäkterna kan inte ens uppvägas av det begränsade ökade arbetsdeltagandet. Kostnaden blir enligt SNS ändå ca 50 mdr kr. Dock ökar löneskatterna och de som inte är förmånsanknutna ger då ett tillskott till statskassan.

SNS rekommenderade i januari att regeringen inte skulle fortsätta sin politik med jobbskatteavdrag och istället satsa på marginalskattesänkningar. LO:s rapport begränsar sig till en kritisk granskning och drar enbart den allmänna slutsatsen att kotnaden för nya jobb blir oerhört hög när man använder tekniken med jobbskatteavdrag. Det beror alltså på att de stora skattebortfallen kommer från dem som redan arbetar där det inte kan bli någon egentlig effekt på jobben.

Fortfarande saknas dock en utvärdering av regeringens första programförklaringar där 300 000 nya jobb skulle skapas genom en kombination av försämrade sociala förmåner och jobbskatteavdrag. Anders Borg hänvisade då till vetenskapliga rapporter. Men när statssekreteraren Eva Uddén Sonnegård debatterade jobbskatteavdragets effekter med LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin i Studio ett idag hänvisade hon inte alls till vetenskapliga studier. Hon försökte undkomma frågorna om hur många jobb själva jobbskatteavdragen skapat av det totala antalet på ca 200 000 genom att också framhålla åtgärder för ökad efterfrågan samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Jag var redan för tre år sedan skeptisk till den dåvarande oppositionens påståenden att ett jobbavdrag skulle ge stora sysselsättningseffekter. Nu visar LO ännu en gång att effekterna blir ytterst begränsade. Tyvärr kunde Wanja Lundby Wedin inte förklara detta - hon är verkligen ingen pedagog. Men den verkliga experten Eva Uddén Sonnegård, som ändå har doktorerat på området, kunde inte komma med någonting som visade att LO-ekonomerna (och övriga utvärderare) skulle ha fel.

Jobbskatteavdraget är därför sannolikt ett mera kosmetiskt element i den "triangulering" som moderaterna vidtog för att vinna valet 2006 på attacken mot "utanförskapet". Det är också ett sätt att med sänkta skatter köpa röster från grupper som tidigare röstat på socialdemokraterna.

Andra bloggar om: skatter, nya jobb, skatt, jobbskatteavdrag, alliansen, regeringen, socialdemokraterna, LO, skattepolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Irene Wennemo vill inte avveckla kärnkraften

LO och socialdemokraterna borde prata ihop sig med de andra oppositionspartierna före nästa val precis som allianpartierna gjorde före förra valet. Det gäller kärnkraften och arbetslinjen. Det är orimligt att fasa ut kärnkraften, sade LO:s företrädare.

I Ekots lördagsintervju 23/8 intervjuades Irene Wennemo, chef för arbetslivsenheten på LO. För att stoppa medlemsflykten från facket borde avgiften vara lägre liksom a-kasseavgiften. Hon tyckte också att LO har en god förmåga till självkritik. Men det är inte längre naturligt att gå med i facket. Det var totalkostnaden som hon såg som det viktigaste hindret. Men det fanns undantag. Elektrikerna var annorlunda. De fångar in blivande medlemmar redan i gymnasiet.

LO är en demokratisk folkrörelse, sade intervjuaren Inger Arenander. Hur går detta ihop med LOs tillbakagång? Denna fråga utreddes inte särskilt klart. Att tappa medlemmar är allvarligt och måste väl motverkas? Wanja Lundby-Wedin prioriterar detta framhöll Irene. Framgången tidigare har byggt på att det inte funnits en motsättning mellan fördelar för de egna och solidaritet med de svaga. Inside/outsider-problemet har inte varit aktuellt. Men det är rimligt att inte företräda de papperslösa. Sådana problem måste lösas på andra sätt. Allt svartarbete måste motarbetas på flera olika sätt.

Vad betyder "bättre arbetsvillkor för alla"? Amnesti för papperslösa skulle öka antalet illegala menade Irene. Invandringen skall vara reglerad. Man kan inte ge upp och säga att alla kan få komma hit och jobba. Arenander försökte med situationen för dem som redan är här. Det ställs för höga krav på LO, det är arbetsgivarna som utnyttjar de papperslösa. Vi kan hjälpa till att de skall få rimlig ersättning (när de upptäcks), blev svaret.

Varför skall medlemsskapet i LO samtidigt betyda att man stöder socialdemokraterna? Det är en pragmatisk fråga. Det bygger på att en majoritet i facket röstar på s. I vilket läge skall detta omprövas? Tydligen var svaret om det skulle bli en stor konflikt med socialdemokraterna. Här blev diskussionen hackad och tjafsig. Wennemo är inte verbalt rutinerad i alla lägen. Det ekonomiska stödet till s är helt marginellt sade hon. I Europa sker en distansering. Det har varit kopplat till en mindre socialdemokrati och andra stora vänsterpartier. Men om modellen inte levererar resultat kommer det att ske en förändring, trodde Wennemo.

Diskussionen kom då in på alla de återställare som LO-kongressen krävt - t ex 90 procents a-kassa. Men s har signalerat att de inte kommer att ta LOs krav rakt av. Skattereduktion för a-kassan kommer vi inte att acceptera om det blir olika för akademiker och restauranganställda. Det finns en rädsla för att gå till val på höjda skatter. Det är inte så farligt som att gå ut med försämrad välfärd. Jobbavdraget är väldigt problematiskt för LO eftersom det försämrar välfärdssystemet bakvägen.

I Almedalen sade Wennemo att Mona Sahlin "inte borde sitta still i båten utan ro som sjutton". En fråga är energipolitiken. Den är knepig och har skjutits på framtiden. En annan fråga är arbetslinjen där vi har en annan syn än miljöpartiet. Wennemo har skrivit en debattartikel med tillsammans med motparten SN att kärnkraften inte borde avvecklas. Avvecklingen fastställdes när koldioxiden inte var ett problem. Det är rimligt att nu omvärdera kärnkraften och man kan ersätta gamla reaktorer med nya men ha kvar 10 stycken. Vi behöver ta upp diskussioner och helst få en blocköverskridande överenskommelse. Det bör inte vara en valfråga. Det handlar om vår konkurrenskraft. Vindkraften är inte tillräcklig.

För att få ner utsläppen snabbt kan man inte fasa ut kärnkraften. Jag låter då inte som en folkpartist utan som socialdemokraterna förr i tiden, sade Wennemo.

Arbetslinjen: man tappade tron på den på 1990-talet. Man borde kunna hitta en samstämmighet med de andra oppositionspartierna. Man måste föra samma typ av diskussion som Borg och Schlingmann gjorde före förra valet.
- - -
Är Irene Wennemo en tungviktare inom LO? Hennes nya formella position kanske indikerar detta. Men hon saknar förmåga att uttala sig tydligt och framförallt med pondus. Diskussionen blev hackig och Wennemo avbröt ofta påbörjade resonemang. Hon kunde inte heller ta initiativet och formulera problemställningarna på egna villkor. Därför hamnade hon i händerna på intervjuaren som den här gången inte riktigt visste vad hon skulle ta upp som de stora frågorna.

Arenander kunde t ex ha ställt frågan hur LO ser på klimatpolitiken även givet att kärnkraften inte avvecklas. Vill LO som Sahlin minska de specifikt svenska utsläppen med 40 procent till 2020? Hur skall detta gå till? Kommer det att bli några löneökningar att tala om med ett så kostsamt mål för utsläppspolitiken? Och om kärnkraften också skall avvecklas måste väl LO argumentera för lönesänkningar?

Andra bloggar om: Ekots lördagsintervju, LO, socialdemokraterna, kärnkraft, energipolitik, arbetslinjen, papperslösa, kärnkraften, klimatpolitik, löneökningar, politik, samhälle på intressant.se

Mona (s) angriper regeringens ekonomiska politik

På DN-debatt går Mona Sahlin till angrepp på regeringen på det ekonomiska området. Vi ser nu konturerna av hur oppositionen kanske lägger upp kritiken fram till valet. Men taktiken bygger på stöd från ekonomen Thomas Östros vilket kan ge Mona svårigheter i en duell med Reinfeldt.

Länge har socialdemokraterna legat lågt i sin breda kritik mot regeringen. Angreppen har skett i ofta perifera detaljfrågor eller i svepande utskåpningar i termer av "orättvisa". Men nu skriver Sahlin tillsammans med Östros en artikel i DN 22/8 som rimligtvis kan ses som något av en programförklaring på den ekonomiska politikens område. Regeringen har enligt författarna misslyckats och nämner följande punkter:

Arbetslösheten har ökat på ett år med 28 700 personer (SCB). Riksbanken förutser ytterligare minskning av sysselsättningen både 2009 och 2010.

Den ekonomiska tillväxten har stannat av.

Hushållen är synnerligen pessimistiska enligt KI.

Nu behövs investeringar för att motverka nedgången men regeringen gör inget.

Skattesänkningarna redan några månader efter regimskiftet tog inte hänsyn till konjunkturläget. De var ofinansierade och därför tvingades Riksbanken höja räntan. [Räntehöjningarna började dock i början av 2006.]

Regeringen ignorerade arbetskraftsbrisen och drog ner AMS-utbildningen och Komvux.

Försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen medförde att att en halv miljon lämnade och står utan skydd. [Känner de inte till grundförsäkringen?] Risken för att de måste gå till socialkontoret kan vara en viktig förklaring till hushållens djupa pessimism.

Investeringar i vägar och järnvägar har fått stå tillbaka, småföretagarna ignorerats, bolånekrisen och inflationen tonats ned.

Nästa års skattesänkningar beskrivs av Reinfeldt som en finanspolitisk stimulans, men är ineffektiv eftersom nästan hälften går till höginkomsttagarna som sparar mera. [Är det en effekt av att pensionärerna mest består av låginkomsttagare som inte får något?]
- - -
Socialdemokraterna kommer i höst att lägga fram ett program för tilltro på framtiden. Några punkter:

Utbildning: Satsningar som matchar företagens kompetensbehov skall prioriteras.

Investeringar skall ge dem som regeringen har lämnat utanför nya jobb - speciellt alla de unga som regeringen övergivit.

Arbetsgivaravgifterna för de minsta företagen skall sänkas.

Riktade miljardinvesteringar skall göras i kommunsektorn, inte minst inom sjukvården.

Välfärdsförsäkringarna skall repareras. Skattereduktion för a-kasseavgiften.

Förbättringar för barnfamiljer, studenter och pensionärer (sänkt skatt för dessa).

Grön infrastruktur: investeringar i moderna kommunikationer [utan konkretisering].
- - -
Denna önskelista är naturligtvis ett klassiskt exempel på röstfiske. Motargumenten brukar vara att antingen blir det jättelika skattehöjningar eller också kommer en ofinansierad satsning att erodera förtroendet för svensk ekonomi med räntehöjningar och kursfall för kronan soom följd. Kan Sahlin hantera en sådan debatt?

Själva kritiken av regeringen kanske kan skyfflas över till Östros. Men den bygger på ett ganska invecklat koncept. Den närmast liggande förklaringen är istället att nuvarande svårigheter beror på den amerikanska bolånekrisen vars verkningar har spritt sig över hela världen. Skulle socialdemokraterna ha kunnat driva politiken på ett bättre sätt? Skulle Sahlin kunna vinna en duell med Fredrik Reinfeldt om sin större ekonomisk-politiska skicklighet?

Tittar man på önskelistan ser man att det mesta återstår att konkretisera. Det är bara sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagen och sänkt skatt för pensionärerna som är åtminstone obestämt konkreta. Även med preciseringar är det en konventionell politik som förutskickas. Den tycks också innehålla element som kan kritiseras som "ökade bidrag". Något vinnande program ser det inte ut att vara. Men Sahlins parti har ett så stort försteg i opinionen att det kanske inte behövs.

Andra bloggar om: Sahlin, Östros, socialdemokraterna, ekonomisk politik, oppositionen, val 2010, regeringen, politik på intressant.se

Det blir räntehöjning i september

Idag höll vice riksbankschefen Svante Öberg ett tal där han inte tagit något intryck av den senaste veckans debatt om inflationen. Den svenska Riksbankens prestige och trovärdighet är tydligen beroende av att räntehöjningar görs när det som allmänheten uppfattar som inflation är hög. Det verkar vara mer dogmatik än sakskäl som ligger bakom räntehöjningarna.

I sitt tal uppehöll sig Svante Öberg mest vid den tidigare penningpolitiska rapporten. Han konstaterade att sysselsättningen kommer att upphöra att öka och att arbetslösheten kommer att öka med en topp omkring tredje kvartalet 2009. Trots detta skulle alltså räntan behöva höjas två gånger ytterligare för att "inflationen" skulle komma ner till 2 procent på två års sikt. Öberg klargör inte vad han menar med inflation. Han visade ett diagram där KPI-förändringarnas utveckling respektive KPIF redovisades. KPIF är prisutvecklingen exklusive effekterna av Riksbankens egna ränteförändringar. Den har den senaste tiden legat ca 1 procentenhet över KPI-förändringen.

En viktig motivering för räntehöjningarna verkar vara rädslan för spridningseffekter. Öberg sade:

"Den stigande inflationen i Sverige och i omvärlden skulle inte vara ett problem om det bara handlade om en tillfällig uppgång och om inflationsförväntningarna låg kvar på en låg och stabil nivå. Men om det uppstår följdeffekter eller om inflationsförväntningarna stiger så kan penningpolitiken behöva stramas åt. Det är viktigt för penningpolitiken att det som började som prisökningar på olja och livsmedel på världsmarknaden inte sprider sig till andra områden och att inflationsförväntningarna på lite längre sikt inte fastnar på en högre nivå utan går ner mot inflationsmålet igen."

Samtidigt erkände Öberg att risken för lönekompensation var låg: "Den höga inflationen skulle kunna påverka lönerna genom krav på kompensation för prisstegringar. Men det förefaller i dagsläget inte särskilt troligt. Avmattningen i tillväxten och den förutsedda försvagningen av arbetsmarknaden talar emot en sådan konsekvens. Dessutom har vi nu på större delen av arbetsmarknaden treårsavtal som reglerar de avtalade löneökningarna."

Detta något motsägelsefulla budskap kanske kan förklaras med svårigheterna att skilja mellan inflation och KPI-ökning. En idikation på detta är följande passus i talet:

"Det som hade hänt sedan förra mötet i april motiverade, enligt min mening, en höjning av styrräntan och räntebanan. Främst gällde det att inflationen hade ökat och ökat mer än vi tidigare räknat med, att inflationsförväntningarna hade ökat och låg över inflationsmålet samt att förväntningarna om räntorna i omvärlden hade förändrats från sjunkande till stigande styrräntor."

Men i själva verket hade den inflation som Riksbanken kan påverka minskat under perioden, från drygt en procent i april till 0,9 procent i juli (kärninflationen, dvs KPIX exklusive energi och livsmedel). KPI hade däremot ökat från drygt 3 till 4,4 procdent. Med en dogmatisk inställning till vad som är relevant prisstegring får vi en förklaring till Riksbankens räntehöjning i juli. Det har spekulerats kring att Öberg skulle övergå från räntehökslägret till duvorna. En bedömning av Robert Bergqvist på SEB som redovisades på Ekonomiekot gick ut på att han nu intar en mindre hökaktig inställning. Men i sitt skriftliga tal är det i huvudsak erkännandet att oljepriserna sjunker som kan föranleda att han skulle gå emot en ränthöjning i september.

Öberg intresserade sig en hel del för penningpolitikens inverkan på inflationsförväntningarna. Detta bygger på en abstrakt idé om att allmänhetens förväntningar riskerar att omsättas i verkligheten om inte motåtgärder sätts in. Därför kan en hökaktig centralbank behövas enligt följande: "I den akademiska litteraturen finns en intressant ansats som går ut på att allmänheten tittar på utfall och gradvis lär sig hur ekonomin fungerar och hur centralbanken reagerar. För att hushållen ska tro på att centralbanken är inriktad på låg och stabil inflation så måste de observera ett sådant beteende."

Med denna inställning är det inte effekterna som räknas utan intentionerna. Räntepolitiken går då ut på att upprätthålla föreställningen att Riksbanken dogmatiskt bekämpar "inflationen" med räntehöjningar. Eftersom allmänheten inte kan se skillnad på allmän inflation och relativprishöjningar registrerade av KPI så måste Riksbanken bli lika dogmatisk i sin räntepolitik. Därför är det nu sannolikt att räntan höjs i september. Om detta skall undvikas måste något nytt tillkomma som gör att allmänheten får förståelse för att Riksbanken ändå avstår. En sådan "händelse" skulle kunna vara ett kraftfullt uttalande från facket att avtalen inte skall omförhandlas.

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Varför skall vi tro på koldioxidteorin?

Nu vill Elisabet Höglund att vi skall granska klimatforskarna och ifrågasätta en del av deras teorier. När hon inte längre är bunden av sin arbetsgivare SVT visar det sig att hon inte svalt den gängse bilden av klimatförändringen trots att den sägs backas upp av tusentals auktoriteter. Ett exempel på den intresserade lekmannens dubier?

Att det är ökningen av koldioxidhalten i luften som är orsaken till den fram till 1900-talets slut pågående globala uppvärmningen har etablerats som ett faktum i den politiska debatten. Detta har skett på fyra olika sätt.

För det första genom att klimatforskarna har sagt att det bara är så. Lita på oss, ingen seriös forskare har någon annan uppfattning. FN har genom IPCC visat att det är 2 500 forskare som står bakom koldioxidteorin.

För det andra har ett antal poulärvetenskapliga framställningar gjorts som förklarar växthuseffekten, koldioxidutsläppens allmänna verkningar och hur människan förbränt kol samt hur temperaturen stigit.

För det tredje har Al Gore gjort en propagandafilm där han påstår att borrkärnor från glaciärer visar att hög koldioxidhalt samvarierar med hög temperatur och tvärtom. Han har dessutom visat bilder på smältande glaciärer och kalvande ismassor.

För det fjärde har alla de som försökt ifrågasätta växthusteorin utsatts för spott och spe, anklagelser för att de har dolda motiv (t ex köpta av oljeindustrin) och att de inte är sakkunniga auktoriteter på klimatområdet.

För de okritiska är dessa fyra faktorer tillräckliga för att man skall tro på växthusteorin. Men om man är kritisk räcker inte detta. Journalisten Elisabet Höglund på TV var för länge sedan anställd av LO. Hon har en bakgrund som borde tyda på att hon vill vara politiskt korrekt. Att hon skulle vara köpt av oljeindustrin bedömer jag som uteslutet. Men nu när hon slutar på TV skriver hon ett inlägg i Expressen (19/8) med rubriken "Dags att granska klimatforskarna". Hon är kritisk på följande punkter:

Uppvärmningen har pågått sedan slutet av 1600-talet (lilla istiden) när mänskliga koldioxidutsläpp inte var aktuella.

Efter 1998 har uppvärmningen upphört och minskningar har noterats.

Efter istiden för 11 500 år sedan ökade temperaturen men Al Gore och IPCC pekar bara på koldioxiden som orsak.

Varför förs solfläckarna och solens instrålning mm inte fram som förklaring till temperaturvariationerna?

Att glaciärerna smälter är inget motargument mot dem som är skeptiska.

Det framstår som skräckpropaganda att säga att mänskligheten står inför sin värsta katastrof någonsin.

DN:s vetenskapsredaktion och TV:s meteorologer går i spetsen för det svenska "klimatkorståget".
- - -
Uppenbarligen har inte de fyra konventionella metoderna räckt för att Höglund skall anpassa sig till den konventionella uppfattningen om koldioxiden som boven bakom uppvärmningen. Hon litar inte på auktoriteterna, inte på Al Gore och struntar i att hon nu kommer att hängas ut som en okunnig, vilseförd journalist som kanske är köpt av skumma intressen. Hon har också tagit reda på några sakinvändningar som är dåligt bemötta i den populärvetenskapliga bevisföringen.

För många år sedan trodde jag att växthusteorin var nöjaktigt bevisad. Kontroversen på detta område trodde jag handlade om hur scenarierna för framtiden skulle konstrueras - alltså hur drastiska motåtgärder som behövde vidtas. Men när jag tittade närmare på själva teorin fann jag till min förvåning att den inte var mer än en hypotes som vilade på ganska svaga indicier. Något empiriskt bevis, som man ofta antydde fanns, existerade inte. När jag efterfrågade detta fick jag hänvisningar till auktoriteter som svar.

Är jag alltför kritisk? Min skepsis inför alla som ville använda koldioxidteorin för att införa en total omstöpning av samhället kanske har spillt över i skepsis mot själva den teoretiska grunden för sådana krav? Nu när jag läser Elisabet Höglunds artikel ser jag denna som den intresserade lekmannens sunda dubier inför klimatfundamentalisternas anspråk. Så borde alla kunna reagera. Allrahelst som Elisabet Höglund en gång var en varm anhängare av löntagarfonder, vilket jag då kritiserade i en tidningsdebatt. Om hon kan vara klimatkritisk kan alla vara det.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, koldioxidteorin, växthusteorin, global uppvärmning, klimatförändring, temperatur, klimatpolitik, klimatskepsis, IPCC, klimatkatastrof, media, politik, samhälle på intressant.se

Blir USA:s klimatpolitik dyr?

Med Al Gores förslag till helt förnybar el på 10 år skulle den privata levnadsstandarden stå stilla i ett årtionde. Med McCains politik skulle kanske 0,4 procentenheter av BNP förloras. Och med Obamas politik kanske 0,8 procentenheter. Tycker väljarna att det blir dyrt?

I Dagens Industri idag 19/8 finns ett reportage på sidorna 14-15 där Mikael Törnvall gjort ett försök att uppskatta vad USA:s framtida klimatpolitik skulle kosta. Rubriken är "Dyr nota när USA blir grönt". Båda presidentkandidaterna har utlovat en krävande klimatpolitik. John McCain vill minska GHG-utsläppen med 50 procent till 2050, vilket ligger i linje med Sveriges intentioner. Barack Obama vill minska med 80 procent (jämfört med 1990), vilket är mer i linje med vad miljöaktivisterna i Sverige förordar. Al Gore föreslog tidigare i år att all elström från olja, kol och naturgas på 10 år skulle ersättas med förnybar energi. (Drygt 70 % av elen kommer från fossila bränslen, 3,1 PWh av 4,3 2005.)

En beräkning från American Council on Renewable Energy (Acore) visar att det skulle kosta nästan 3 000 miljarder dollar att förverkliga Gores förslag (hur uppges inte). På 10 år betyder detta 0,3 biljoner dollar per år att jämföra med en BNP som i år är ca 13,5 biljoner. Siffran borde rimligen avse själva utbyggnaden av förnybar el och inte hur mycket högre driftskostnaden sedan blir. Investeringen är alltså så stor att drygt 2 procent av BNP måste avdelas under 10 år om Acore och dess VD Michael Eckhart räknat rätt. Det betyder i praktiken stillastående privat levnadsstandard i 10 år med Gores förslag enligt mina beräkningar.

Tankesmedjan Rand Institute har räknat på vad en övergång till 25 procent förnybara bränslen i elproduktionen och 25 procent förnybara drivmedel för bilarna år 2025 skulle kosta. Den mer pessimistiska beräkningen landar på 250 miljarder dollar per år. I relation till BNP blir det bara knappt 0,2 procent. Vad detta skulle betyda i form av minskade utsläpp skriver Törnwall ingenting om. Men om 7 procent av den totala energianvändningen kommer från förnybara bränslen idag blir effekten en del mindre än 18 procent av dagens utsläpp eftersom elproduktion och drivmedel inte utgör all energianvändning.

En antydan till hur en satsning på förnybara källor skall gå till finns i slutet av artikeln. Solkraft kan byggas ut i södra USA och vindkraft i Texas och Mellanvästern. Då uppstår ett problem med elöverföringen till bosättningsområdena längs kusterna. Det finns inget nationellt elnät för överföringen. Ett sådant kostar ca 200 miljarder dollar att bygga. Därtill kommer problemet med lagringen av elen när den produceras med hjälp av sol och vind.

Det blir intressant att se om det kommer några krav på beräkningar av vad presidentkandidaternas respektive klimatpolitik skulle kosta. Med ledning av beräkningarna från Rand Institute kan man gissa att McCains klimatpolitik fram till 2020 kommer att kosta ca 0,4 procent av BNP varje år om vi antar en 20-procentig minskning av utsläppen till detta år. Obamas politik är 60 procent mer ambitiös men genom den forcering som den förutsätter blir den rimligtvis uppemot 100 procent dyrare än McCains. Med Obama som president försvinner åtminstone en tredjedel av den privata ökningen av levnadsstandarden för överskådlig tid.

Kommer de amerikanska väljarna att få underlag för att bedöma huruvida de olika klimatpolitiska alternativen är alltför dyra? Att döma av Törnwalls artikel blir det nog svårt att få fram fakta.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimatpolitik, USA, ekonomi, miljö, utsläppsminskning, kol, energi, el, Obama, McCain, politik på intressant.se

LO:s chefekonom avvisar kompensation för "inflationen"

Dan Andersson på LO har begripit att det finns en skillnad mellan specifika prisstegringar och allmän inflation. Gunnar Örn på Dagens Industri har fått en intervju som publiceras idag 18/8. Artikeln är ett utstuderat angrepp på Riksbankens dogmatiska uppfattning om inflationsriskerna och dess dumdryga vilja att höja räntan. Men tyngre företrädare borde uttala sig före torsdag.

Kärninflationen är bara knappt en procent när man rensar bort de ryckiga priserna på mat och energi samt Riksbankens egna räntehöjningar, skriver Örn. Det kan ge följdeffekter genom kompensationskrav. Därför menade vice riksbankschefen Svante Öberg i början av juli att det nu gäller att förhindra att prisökningarna på världsmarknaderna för energi och livsmedel sprider sig till andra områden via pris- och lönebildningen". Och vice riksbankschefen Lars Nyberg hänvisade till 1970- och 1980-talen när inflationen rotat sig i form av ett etablerat kompensationstänkande.

Men Dan Andersson bedömer sannolikheten för upprivna avtal som mycket låg. Han säger:

"Folk är inte så dumma att de tror att de skulle få mer pengar i en kraftig konjunkturnedgång än de fick för två år sedan i en god konjunktur. De inser att arbetsgivarna inte har mer pengar nu än de hade då, utan mindre."

Andersson tycker att Riksbanken skall ta reda på vad folk i allmänhet har för inflationsförväntningar och inte ta fasta på vad företrädarna för löntagarorganisationerna svarar i enkäter gjorda av Prospera. Här har han en poäng som också innebär att han vill spela ut medlemmarna mot de fackliga ledarna. Det kan en avgående LO-ekonom kosta på sig. Men är han tillräckligt tung för att det skall ge genomslag i debatten? Han fick en intervju i Ekonomiekot vid lunch idag. Riksbankens direktion läser säkert också DI. Men tror man där att fackets företrädare i övrigt läser DI? Hur bedömer man SKTF:s hållning att "löneökningar ska vara högre än prisökningen"? Det är om inte annat ett halmstrå för räntehökar.

Det behövs nu kraftfulla uttalanden från fackligt förtroendevalda, och inte bara från avgående tjänstemän, som slår fast att det inte ska bli kompensation för höjda bensinpriser mm. Det borde ske före torsdag kl 15:00 då Svante Öberg håller ett tal om det ekonomiska läget. Därefter är det mindre än två veckor kvar till Riksbankens nästa räntemöte.

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Hur ska vi konfiskera de rika?

Klyftorna är förfärliga. Det finns 6 000 superrika i världen. De lever så provokativt att det blir en backlash. Globaliseringen rullas tillbaka och plutonomin går under. Det kommer att gå att konfiskera deras pengar genom en internationell samverkan. Det menar Kay Glans på Glasshouse Forum i DN.

Kulturredaktionen på Dagens Nyheter verkar vara ute efter "de rikas" pengar. Idag 16/8 publicerar man en artikel (på Idé och Kritik) av den vanligtvis nyanserade skribenten Kay Glans med rubriken "Rik är fri, men hur länge?" och i tisdags (12/8) hade man en recension av David Rothkopfs bok Superclass. På grundval av förekomsten av en internationell superklass, som alltså är oerhört rik, ställer Glans frågan: "Kommer superklassen att fortsätta at bli allt rikare och kommer den övriga befolkningen att acceptera det?"

Kay Glans utvecklar en sorts klassanalys och kommer fram till svaret: "Det tycks vara upplagt för en vänstervåg, ett försök att tvinga ner de luftburna eliterna på marken och få dem att dela med sig av sitt välstånd." Han gissar att det nu finns en rad faktorer som samverkar för ett paradigmskifte, som kommer att medföra "nödvändiga korrigeringar" men också riskerar att medföra "överreaktioner". Vi känner igen detta "paradigm" - det kallades förr i tiden för kommunism eller socialism. Skall denna ideologi uppfinnas igen men i en ny kapprock? Hur skulle denna tankekonstruktion då se ut? Något svar ger inte Glans.

Av artikeln framgår att den enda kraft som skulle börja verka är rent missnöje med att ett litet fåtal lever på en fantastiskt hög standardnivå. Enligt Rothkopf är det fråga om 6 000 personer varv 1 000 är dollarmiljardärer. Men Rothkopf försöker tydligen göra gällande att det är dessa personers maktutövning som är upphovet till missnöjet. Recensenten Sverker Lenas skriver:

"Bokens något troskyldiga budskap till eliten lyder: Ge upp en del av er makt eller gå under. I längden accepterar inte människor ett liv i extrem fattigdom i utbyte mot ett vagt löfte om ljusning flera generationer in i framtiden."

Detta är inte Kay Glans' uppfattning. Han tar fasta på teorin om "plutonomier" som för ett par år sedan lanserrades av Ajay Kapur vid finansbolaget Citigroup. Den går ut på att inkomster och konsumtion väsentligen enbart angår en enda procent av befolkningen. Detta tolereras enligt Kapur så länge övriga invånare tror att de själva har möjlighet att nå detta skikt eller få del av dess väslstånd. Nu förestår en backlash enligt en opinionsundersökning från i våras av den allmänna opinionen i USA, Europa, och Asien. Slutsatsen är "att klyftan mellan rika och fattiga har blivit för stor, och superklassen har blivit en laddad fråga". Dags för en ny vänster alltså.

Jaha, vi kan alltså vänta oss stora socialistiska framgångar i USA där det verkar som om det finns många som pressas av en långsiktigt dålig löneutveckling samtidigt som toppcheferna numera tjänar 350 gånger mera än vanliga löntagare. Går det omkring ett spöke i USA som vill konfiskera de rikas pengar och dela ut dem till de missnöjda löntagara? Vad kallas detta spöke som vill stjälpa "plutonomin" över ända? Och är det Ajay Kapur som vill ställa sig i spetsen för denna rörelse?

Gamle Karl Marx hade ändå en diminutiv kommunistisk rörelse att ta fasta på när han utpekade det "farliga" spöket i Europa. Och han ville gärna bli dess ledare. För detta behövdes en "vetenskaplig" teori som gärna skulle framstå som oemotsägbar. Därför brottades han i årtionden med att konstruera en sådan teori som lades fram i tjock bok som nästan hade titeln "Plutonomin". Inte hjälpte det. Han fick ändå inte bli ledare för det tyska socialdemokratiska partiet.

Så var finns grodden till Kay Glans' vänstervåg? Hur skall massorna göras så missnöjda med de rikas leverne att de hotar med revolution om det inte går att konfiskera dessas pengar? Att spekulera kring hur de rika inför konfiskationshoten kan flytta utomlands och att detta skulle gå att förhindra genom internationella begränsningsåtgärder framstår som naivt förhastat. Först måste vi hitta den organiserade viljan att konfiskera innan vi kan klura ut hur det skulle gå till i en internationaliserad värld.

Men den i övrigt omdömesgille Kay Glans verkar ha gått och blivit determinist. "Klassanalysen har fått förnyad relevans", skriver han. Klyftorna driver fram en backlash. Globaliseringen är inte irreversibel utan går i vågor. Före första världskriget var världen lika globaliserad som idag. Därefter ledde demokratiseringen till att de breda lagren drog i bromsen. "Det kan hända igen, och plutokratins provokation kommer då säkert att vara en viktig anledning" skriver Glans hotfullt i sin avslutning av artikeln i DN.

Andra bloggar om: rika, klyftor, inkomstomfördelning, fördelningspolitik, omfördelning, konfiskation, socialism, kommunism, plutonomi, skatter, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Prestigerädsla bakom inflationsdogmen?

Det tycks ha gått prestige i debatten om räntehöjningar och synen på inflationen. Riksbanken försvarar sig mot de generande anklagelserna att ha förväxlat KPI-ökning med inflation. Ett antal bankekonomer rycker ut till stöd. Men den sakliga grunden saknas.

I dagens SvD 14/8 svarar rikbankschefen Stefan Ingves och vicen Irma Rosenberg på Ingemar Bengtssons kritik att RB inte håller isär konsumentprisökningar (ex ökat relativpris på olja) och allmänna prisstegringar (gängse definition av inflation). Jag skrev en delvis stödjande kommentar till Bengtsson igår. RB-cheferna ger Bentsson rätt på flera punkter men menar att man redan har varit tydlig med att relativprisökningar inte är möjliga att motverka. Det är korrekt men RB har haft föga framgång med att sprida denna uppfattning.

Däremot måste en oberoende läsare ställa sig frågande till RB:s anklagelser mot Bengtsson att han skulle ha påstått att RB höjt räntan för att motverka relativprisökningar. Vad han kritiserat är att RB verkar bekämpa KPI-ökningar, som beror på relativprisstegringar, som om de var orsakade av inflation. Jag kan dessutom inte finna belägg för RB:s påstående att Bengtsson skulle menat att räntehöjningarna under våren skulle varit motiverade av att "motverka relativprisförändringar". Vad Bengtsson avser är rimligtvis den framtida utvecklingen.

Ordet 'motverka' har två betydelser. Dels avses att förhindra det man vill motverka, vilket är omöjligt när det gäller höjda oljepriser. Att påpeka detta är trivialt och verkar vara ett litet desperat sätt att rädda sin presige. Dels avser 'motverka' ett vidare begrepp i form av att kompensera för effekterna på KPI av en faktor med en effekt som ger en minskning i en annan del av KPI. Man kan i denna mening motverka oljeprisernas höjning genom att driva fram t ex en lönesänkning som medger prissänkningar i nästa led.

Riksbanken använder sig dessvärre ofta ändå av en vilseledande terminologi. I den penningpolitiska rapporten från den 3 juli 2008 (pdf), som gjordes strax före den senaste räntehöjningen, reviderar RB upp sin inflationsprognos för i år med följande ord:

"Den högre inflationen är till största delen ett resultat av en oväntat stark uppgång av priserna på energi. Från april har priset på råolja stigit med cirka 20 dollar per fat." (RB, s 19)

Ovanstående formulering visar inte precis att Riksbankens ekonomer vinnlägger sig om att upprätthålla en distinktion mellan relativprisstegringar och inflation. Bengtssons kritik famstår som befogad.

Man kan därför fråga sig i vilket ärende ett antal ekonomer, som intervjuas i SvD idag, är ute i. Så här sammanfattar SvD sitt reportage:

" Men få av de chefsekonomer som SvD Näringsliv talade med under gårdagen instämmer i hans resonemang. Ett flertal framför att Riksbanken är väl insatt i skillnaden mellan relativprisförändringar och verklig inflation."

Om det är på detta viset kan man väl inte uttrycka sig som i föregående citat (RB, s 19)? Så här säger ekonomerna:

"Även om det nu bara rör sig om ett fåtal varor som stigit kraftigt i pris så kostar konsumtionskorgen mera för hushållen." Robert Bergqvist, chefekonom på SEB

"Vi har ju inte facit i handen ännu. Det finns en osäkerhet kring hur mycket och hur länge råvarupriserna ska öka. Bengtsson tar det som en självklarhet att det är frågan om relativpris­ökningar, ett engångslyft, men det vet vi ju inte än."Cecilia Hermansson, chefekonom vid Swedbank

Enligt SvD:s Sara Larsson fårBergqvist medhåll av Tomas Pousette, chefekonom på SBAB medan Annika Winsth, makroanalytiker på Nordea ger visst stöd åt Bengtsson. Har Sara Larsson verkligen fått fram vad ekonomerna anser i huvudfrågan? Klart är att de approcherade ekonomerna inte själva varit särskilt tydliga med skillnaden mellan inflation och KPI-ökning. Men att redigera deras uttalanden som att de inte håller med om denna skillnad är kanske att gå litet väl långt för en seriös dagstidning. De går nu en besvärlig balansgång för att rädda sin prestige och borde därför grillas litet extra.

Slutligen återstår frågan varför räntan gradvis behöver höjas för att vi skall komma tillbaka till målet på 2 procent på ett par års sikt. Detta påstås av RB-cheferna utan ytterligare motivering i dagens artikel. Kanske någon kan ge ett tips?

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Inflationsdogmen ifrågasatt

Inflation och prisökningar är inte samma sak. Detta är de flesta nationalekonomer medvetna om. Men Riksbanken verkar inte se någon sådan nyans. Inte heller bland yrkesverksamma ekonomer i banker och organisationer ser man detta problem. Nu framför en fastighetsekonom denna fundamentala kritik i SvD.

Det är universitetslektorn Ingemar Bengtsson, fil dr i nationalekonomi vid Lunds universitet som kommer med genant elementär kritik mot Riksbanken i en debattartikel på Brännpunkt i SvD idag 13/8-08. Den går ut på att man måste skilja mellan relativprisstegringar och mera jämnt fördelade prisökningar. Båda registreras i KPI och kallas litet slappt för "inflation".

Men som jag påpekat flera gånger tidigare definieras inflation som allmänna prisstegringar. Om oljepriset och priset på importerade livsmedel går upp är detta en välfärdsförlust för Sverige, som det borde vara Riksbankens uppgift att förklara och att visa att det inte går att kompensera sig för denna förlust genom att höja lönerna.

Istället har vi gång på gång fått höra hur representanter för facket - nu senast från IF-Metall och Unionen - förklarat att det är en helt öppen fråga huruvida man i höst skall säga upp det tredje året i avtalen och begära extra löneökningar. Dessa representanter verkar inte ha hört talas om Riksbankens ambitioner att genom räntehöjningar strama åt ekonomin så att de eventuella löneökningarna skall uppfattas som ett hot mot jobben. Istället antyds att kompensation skulle behövas för de höjda räntorna . . .

Det är uppenbart att kunskaperna i elementär nationalekonomi är ytterst begränsade hos många som man trodde visste bättre. Ytterst är detta ett underbetyg åt undervisningen i gymnasier och högskolor. Men också insiktsfulla personer inom organisationer, massmedia och hos Riksbanken själv borde ha uppmärksammat hur definitionen av 'inflation=ökat KPI' blivit en dogm som kanske leder till ett helt onödigt förvärrande av den kommande lågkonjunkturen och arbetslösheten.

Andra bloggar om: inflation, prisstegringar, prisökningar, KPI, räntor, räntehöjning, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Nästan inget samband mellan koldioxid och temperatur

Det finns inget klart samband sett i ett perspektiv på 600 miljoner år mellan jordens temperatur och koldioxidhalten enligt rekonstruktioner. Temperaturen har oftast legat på knappt 22 grader medan koldioxiden varierat mellan över 6 000 ppm och 280 fram till industrialiseringen.

Miljoner år före nutid

Detta diagram som jag hittade på en amerikanskt geologisite visar att växthusteorin borde kunna ifrågasättas. Vi ser att temperaturen varierat mellan 12 och 22 grader samtidigt som koldioxidhalten varit 18 gånger högre än idag. Det är kanske dags att söka orsakerna till dagens uppvärmning även på andra håll än på GHG-området.

Temperaturen rekonstruerad av C R Scotese och koldioxiden av R A Berner (AJoS; 2001, pdf).

Andra bloggar om: Växthuseffekten, geologi, koldioxid, temperatur, klimatförändring, klimatpolitik, klimatkatastrof, klimatlarm, global uppvärmning, IPCC, politik, samhälle på intressant.se

Sociala krav tar över människans rättigheter

Det finns en tendens genom MR-rörelsen att människans rättigheter ersätts med sociala och ekonomiska politiska krav på reformer i socialstatlig riktning. Dessa lånar status av de oemotsägliga habeas corpus-rättigheterna som blivit alltmer framträdande. Människans rättigheter till skydd för frihet och egendom är kanske snart bara obsoleta hinder.

Vad är mänskliga rättigheter? Det är titeln på en bok av professor Hans Ingvar Roth där han går igenom en hel del olika svar på denna fråga. Men mest är det fråga om en utläggning kring FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (FN:s UDHR) från 1948 och den "MR-aktivism" som växt fram kring FN:s olika rättighetsdeklarationer. Framställningen präglas något av författarens bakgrund som docent i etik vid Lunds universitet - en befattning vid teologiska fakulteten.

Boken inleds och avslutas med en ramberättelse som handlar om en dystopisk respektive utopisk beskrivning av ett samhälle med inga respektive politiskt korrekta rättigheter. Denna tillrättaläggning skiner också igenom på vissa ställen i framställningen däremellan och framstår som något störande för en kristisk läsare.

Författaren beskriver först hur de mänskliga rättigheterna studeras av olika akademiska discipliner när det gäller den etiska problematiken (inte den juridiska). Han hävdar att ett antal politiska filosofer "försökt formulera mer systematiska filosofiska teorier kring de mänskliga rättigheterna". Men den fortsatta framställningen tycks inte kunna göra reda för hur dessa teorier skulle se ut. Symtomatiskt för denna oklarhet är att en av författarna till UDHR, Eleanor Roosvelt, uttalade att dokumentet var "ett nytt Magna Charta för mänskligheten". Om detta skall tas på allvar handlar större delen bokens ämnesområde om något annat än rättigheter. Alla som vet något om Magna Charta ser ju att den centrala meningen där syftar till ett skydd för medborgara mot statens maktmissbruk enligt nedan:

"29. Ingen fri man må arresteras, inspärras, berövas sin egendom, förklaras i akt eller landsförvisas, ej heller på något sätt skadas eller omedelbart eller medelbart lida övervåld av konungen annat än efter ståndsbröders dom eller i kraft av landslagen." (Magna Charta 1215)

FN:s deklaration handlar väldigt litet om skydd mot staten och ännu mindre i den tappning rättigheterna ges av den moderna MR-rörelsen. Detta tycker man att författaren borde ha poängterat när han detaljerat går igenom hur UDHR kom till och konflikterna inom den kommitté som Eleanor Roosvelt var ordförande för. Här framkommer enbart att Sovjetunionen och vissa latinamerikanska länder insiterade på att sociala och ekonomiska rättigheter skulle finnas med i deklarationen. Att dessa ansågs bygga på marxistiska principer (dock inte härledda från Marx) framkommer inte. Det hade också varit intressant att få veta hur resonemangen gick kring den 17:e artikeln.

"1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. 2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom." (UDHR, artikel 17)

Är detta ett skydd mot konfiskation? Skulle vi i Sverige kunnat åberopa denna artikel mot försöken att införa löntagarfonder av ursprunglig Meidner-modell? Hade denna artikel kunnat åberopas mot engångsskatten på pensionsmedel 1986? Om Roth inte känt sig kompetent att avhandla de svenska problemen måste det väl ändå finnas någon som uppmärksammat att artikel 17 åtminstone utgör ett hinder mot att införa socialism genom att avskaffa äganderätten till företag utan ersättning till de gamla ägarna.

Författaren redogör istället utförligt hur rättighetstänkandet kan delas upp i tre generationer där den första utgörs av de "naturliga" rättigheterna som i bredare sammanhang också är det som menas med människans rättigheter. Den andra generationen utgörs av sociala ekonomiska rättigheter - företrädesvis de kontroversiella kravrättigheterna i artiklarna 22-28. Den tredje generationen består i senare kompletterande deklarationer av minoritetsrättigheter mm. Denna uppdelning är försåtlig för tanken eftersom man får intrycket att det är något självklart riktigt att rättighetstänkandet fått denna utveckling. Detta understryks av att ett avsnitt handlar om tidsbundenheten i en del av artiklarna från 1948. Roth refererar dock kortfattat den kritik som finns mot kravrättigheterna.

Denna kritik sker i termer av negativa och positiva rättigheter som om dessa skulle vara liksällda. Roth går dock med på att positiva rättigheter "ofta antagits förutsätta aktiva insatser från statens och samhällets sida och inte bara en återhållsamhet som i fallet med de negativa rättigheterna". De filosofer som kritiserat de positiva rättigheterna beskrivs som "minimalistiska" och de har främst betonat "rätten att inte utsättas för tortyr, godtycklig arrestering eller diskriminering". I förbigående nämns att man också refererat till "civila och politiska rättigheter samt egendomsrättigheter och entreprenörsfriheter (Cranston 1973 och Nozick 1974)". Ett exempellöst lättvindigt avfärdande av Robert Nozick kunde man tycka.

Författaren behandlar kort frågan hur rimlig denna minimalistiska kritik egentligen är. Detta sker dock inte i termer av frihet och skydd mot statens krav på rätten att få konfiskera vissa medborgares egendom. Istället är det "rätten till en dräglig levnadsstandard" som hålls fram därför att den förutsätter att staten håller med ett kostsamt rättsväsende som förhindrar att någon "går och stjäl mina livsnödvändiga saker". Rättiheterna ser Roth tydligen enbart som ett utflöde av etatism och inte som ett skydd mot statens maktmissbruk. Om man får tro hans framställning i övrigt är hela MR-rörelsen besjälad av samma slags etatism. Argumenteringen går ut på att "kostnaden i sig är ett svagt argument för att frånkänna ett rättighetsanspråk en mänsklig rättihetsstatus".

Om läsaren sväljer detta kostnadsresonemang måste man givetvis också acceptera påpekandet att ett människovärdigt liv inte bara förutsätter vissa tanke- och handlingsfriheter utan det kräver också "materiella förutsättningar för att det skall bli möjligt att tillfredsställa människans sociala och kreativa behov". Här måste både en "materiell minimistandard" och en "hygglig utbildning" samt "gruppsammansvetsande projekt" garanteras. Ett politiskt program för att staten skall driva fram en välfärsdsstat blir tydligen en tvingande rättighetsfråga och inte en fråga som skall avgöras genom en demokratisk process. Etatism i sin prydno?

Författaren fortsätter med att göra gällande att MR-aktivismen numera kan beskrivas som en "global rättighetskultur" som egentligen inte på allvar längre ifrågasätts. Han nämner ingenting om den filosofiska kritiken i termer av värdeskepticism som under en stor del av 1900-talet var dominerande i Sverige under beteckningen "värdenihilism". Den kritik som kort behandlas är främst av nykonservativt slag och har framförts av Alisdair MacIntyre i boken After Virtue (1981) samt av Amitai Etzioni (1993). Det är alltså fråga om den sorts värderelativism som numera går under beteckningen "kommunitarism". Den liberala kritiken omnämns ytterst kort genom hänvisning till Anthony Appiah som pekat på risken för att vidsträckta rättighetskrav underminar tilltron till hela konceptet (2004) samt till svensken Per Bauhn i Kalmar som varnat för risken av trivialisering och förytligande (2006). Han gör analogin med mantrat "vård-skola-omsorg". Liknande gäller författaren Milan Kundera som 1991 menat att allt gott i världen kommit att bli föremål för rättighetsanspråk.

I det mera tekniska kapitlet om begreppet mänskliga rättigheter kommer författaren in på hur dessa skall säkerställas. Men nu tycks det enbart vara fråga om negativa rättigheter som bara kräver ett respekterande. Han nämner här allmänt uppbyggandet av ett rättssamhälle och mera specifikt rättighetsorganisationer och diskrimineringsombudsmän. Varför sägs ingenting om expropriationsdomstolar eller huruvida en författningsdomstol skulle vara ett adekvat medel för bevakningen av människans rättigheter? Och det stora problemet hur resurser skall säkerställas för alla de välfärdsrättigheter som annars så flitigt omnämns lyser med sin frånvaro. Här skulle ett helt kapitel om beskattingens etiska grunder ha varit på plats. Dessutom skulle ytterligare ett kapitel ha behövts om avvägningen av de rika ländernas moraliska skyldigheter att tillgodose den egna befolkningens positiva rättigheter mot ansvaret för de fattiga ländernas motsvarande rättigheter, vilket också leder in på skattepolitiska problem.

Författaren svävar omkring i ett lufttomt rum när det bränner till i rättighetsfrågorna. Särskilt gäller det när han vill poängtera rättigheternas dignitet och nämner Ronald Dworkins förordande av rättigheter som "trumfkort" i det utilitaristiska kalkylerandet och Robert Nozicks syn på rättigheter som "sidorestriktioner". Dworkins syn kommer, åtminstone strikt tolkad, att underkänna mycket av den utilitaristiska läran. Nozicks syn har enligt de flesta tolkningar setts som ett underkännande av den tvångsvis uppbyggda välfärdsstaten och alla "positiva" rättigheter.

Efter ett kapitel med en historisk översikt landar författaren på vad han anser vara de mänskliga rättigheternas moralfilosofiska grund, nämligen repekten för människans värdighet. Detta kallade Alan Gewirth att hänvisa till ett intrinsikalt värde vilket han inte ansåg vara giltigt vid en härledning av rättigheter. Det flyttar bara bevisbördan bakåt i kedjan eftersom premissen redan innehåller slutsatsen. Något resonemang kring denna svaghet finns inte hos Roth. Han hänvisar aningslöst till Immanuel Kant och dennes tes att man inte får behandla andra människor enbart som medel för egna syften. Även Nozick gör denna hänvisning och kommer fram till helt motstridande slutsatser när det gäller möjligheten att tvinga fram "sociala rättigher".

Roth tar slutligen kort upp kritiken mot synen på rättigheterna som grundad på mänsklig värdighet, bl a att begreppet är vagt och omstritt. Men han vill genom att hänvisa till rättighetsforskaren Louis Henkin (1998) göra gällande att det "idag finns en utbredd enighet i många kulturkretsar" att varje människa skall tillskrivas värdighet. Detta är särskilt intressant eftersom han samtidigt menar att rätten till egendom är en "institutionsberoende" syn som inte förekommer överallt. Han anger aboriginernas Australien som ett exempel där värdigheten "inte knöts till fasthållandet och förädlandet av privat egendom". Ett ytterligare exempel är klosterlivet i Europa. Att det kan finnas ursprungsbefolkningar som inte har en modern syn på äganderätten till mark förefaller dock vara ett svagt argument för att förringa äganderättens betydelse. Och klostrens ägande är ingalunda något bevis för att äganderätten inte skulle ha varit av största vikt - experiment med kollektiv produktion inom en ram av väl definierad äganderätt utåt har ju förekommit av och till med föga framgångsrika resultat.

Av framställningen kan man dra slutsatsen att vi i själva verket har att göra med tre olika problemområden. Det första handlar om att skapa garantier mot härskaren eller staten i form av medborgarnas skydd för liv, frihet och egendom. Att dessa värden också är skyddade mot inbördes överträdelser är däremot stadfäst genom rättslig praxis långt tidigare och behöver egentligen inte räknas upp i en rättighetsförklaring. Det andra området skulle kunna ses som ett utflöde från det engelska stadgandet om habeas corpus (ibland habeus) från 1679 och alltså innefatta mer konkret skydd mot rättsväsendets hanterande av den egna personen. Det tredje området skulle kunna handla om sociala reformkrav som inte borde beskrivas i termer av rättigheter utan som politiska målsättningar.

Nu är tendensen istället att skyddet för den egna personen (värdighet) har blivit ett apodiktiskt värde vars oemotsäglighet utnyttjas för att låna status till sociala och ekonomiska politiska krav. När staten skall effektuera dessa blir skyddet för frihet och egendom snarast ett hinder för dessa etatistiska strävanden - ett skydd som snart kan vara obsolet. Hans Ingvar Roths bok har en mindre trevlig underton i denna riktning.

Andra bloggar om: mänskliga rättigheter, människans rättigheter, naturliga rättigheter, MR, rättigheter, frihet, egendom, habeas corpus, demokrati, staten, sociala reformer, etatism, filosofi, politik, FN på intressant.se