söndag, maj 30, 2010

Är välfärdsstaten instabil?

Det finns inneboende tendenser i den skattefinansierade välfärdsstaten som motverkar dess egna syften. Det menade Staffan Burenstam Linder (M) redan 1983. Vissa tecken finns att den då ohejdade utvecklingen bromsats därefter.

Boken Den hjärtlösa välfärdsstaten från 1983 har återutgivits av Timbro. Den är skriven av moderatpolitikern och ekonomiprofessorn Staffan Burenstam Linder som gick bort år 2000. Häromdagen (26/5) hade Timbro också ett seminarium med anledning av återutgivningen. Det leddes av Thomas Idergard som också skrivit ett efterord till boken.

Bokens huvudbudskap - trots titeln - är att välfärdsstaten är instabil när det gäller att utveckla medborgarnas välfärd. Vid en viss omfattning på de offentliga åtgärderna tenderar ytterligare satsningar att medföra så många negativa verkningar att den totala välfärden minskar. Det är innebörden i den s k Linder-kurvan.

En annan tes är att välfärdsstaten blir "hjärtlös" vilket tycks syfta på att en regelstyrd och byråkratiskt administrerad hjälpverksamhet tenderar att bli oengagerad och genom sin skattefinansiering direkt i motsatsställning till spontan solidaritet och altruism bland medborgarna. Detta illustrerades nyligen på en tredagarskonferens i Zürich i april där Ernst Fehr och Dalai lama uppträdde refererad i SvD (Idagsidan). Tesen där var att osjälviskhet tenderar att bli ineffektiv när den fordrar större omfattning på finansieringen. Altruisterna tappar intresset när man ser att det finns andra vägar för välgörenheten. Men viss välgörenhet, som Burenstam Linder förordade, finns det alltid plats för.

Timbros seminarium inleddes av Stefan Fölster på SN, som också skrivit förordet till nyutgåvan. Han snuddade vid den första tesen och nämnde en känd svårighet för offentlig tjänsteproduktion - det som kallas Baumols kostnadssjuka. Dessvärre formulerade han detta som att det behövs skattehöjningar för att behålla konstant antal offentligt anställda när ekonomin växer. Så svår är dock inte kostnadssjukan. Ett konstant uttag av skatter i procent av BNP kommer uppenbarligen att tillåta att de offentligt anställda får lika stora löneökningar som alla andra trots att de inte förbättrar sin produktivitet.

Svårigheten för all tjänsteproduktion som inte kan öka produktiviteten är att all volymökning kostar mera. Det betyder att fler offentligt anställda kräver högre skatter. Men det betyder också att exempelvis fler taxiresor kostar mera (utöver att de framstår som allt dyrare per styck jämfört med varukonsumtion). Om fler anställda ska arbeta inom sjukvården, äldreomsorgen och barnomsorgen måste skatterna höjas. Det ger naturligtvis en kvalitetshöjning som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är måna om att påpeka när man går ut med budskapet att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor till år 2030.

Jag är inte säker på att ekonomen Burenstam Linder hade tänkt igenom alla konsekvenser av Baumols kostnadssjuka. Men det är uppenbart att ju fler påfrestningar för medborgarna som ska åtgärdas med skattefinansierade tjänster eller bidrag desto fler snedvridningar uppstår i ekonomin till följd av de högre skatterna. Det var en insikt som inte var alldeles vanlig på 1980-talet. Därefter har medvetenheten ökat och SKL:s propåer om höjda skatter står inte oemotsagda.

Skattetrycket har i Sverige sjunkit något sett på längre sikt. Välfärdsstatens expansion har hejdats och en viss övergång till ett välfärdssamhälle där individerna själva får välja har skett. Det är en början till den av Burenstam Linder förordade utvecklingen.

Det finns en metod som skulle kunna minska välfärdsstaten till förmån för välfärdssamhället. Metoden är s k välfärdskonton eller medborgarkonton. De innebär att staten enbart administrerar en ram för hur avgifter och försäkringspremier ska finansiera välfärden. För att försäkringskostnaderna ska bli låga krävs stora självrisker vilka kan klaras av genom ett regelbundet sparande i kontosystemet.

Jag ställde frågan om det fanns planer på medborgarkonton inom SN där Fölster, som tidigare varit aktiv på området, kunde tänkas vara pådrivande. Han intog en välvillig attityd men jag fick inte intrycket att något var nära förestående. Min fråga riktades också till moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson som framträtt på seminariet med en inkännande redogörelse för Burenstam Linders insatser inom EU-parlamentet. Hon föreföll dock besvärad av frågan och undvek att komma med något som kunde avslöja hennes attityd till medborgarkonton.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, maj 25, 2010

Nio klimatforskare utan trovärdighet

Efter skandalerna kring FN:s klimatpanel försöker nio forskare återupprätta förtroendet. Men de hänvisar bara till grundläggande fysikaliska lagar och att det inte finns andra rimliga naturliga förklaringar till uppvärmningen. Varför så lite fakta i en helsidesartikel?

På Brännpunkt i SvD idag 25/5 publicerar nio klimatforskare vid Bolincentret en artikel som syftar till att något återupprätta förtroendet för klimatforskarna efter turbulensen kring IPCC och Climategate. De hävdar att forskningsläget är detsamma som tidigare och inleder artikeln med att visa varför koldioxidhypotesen med stor sannolikhet är korrekt.

Forskarna använder dock bara en femtedel av utrymmet till en faktabeskrivning av klimatforskningens grund för att hävda att gängse AGW-uppfattning är riktig (antropogen global uppvärmning). Dessutom handlar endast hälften av punkterna om hypotesen i sig. De kokar ner till följande påståenden:

Den ökade koldioxidhalten är en följd av människans ökade förbrukning av fossila bränslen.

Medeltemperaturen har ökat 0,8 grader de senaste 150 åren.

De senaste årtiondenas uppvärmning på ca 0,5 grader beror med "stor sannolikhet" på den ökade halten av växthusgaser.

Denna slutsats stöds av beräkningar baserade på grundläggande fysikaliska lagar.

Slutsatsen stöds även av "avsaknaden av andra rimliga naturliga förklaringsmodeller".

Detta är klimatalarmismens vetenskapliga grund i ett nötskal. Mera utrymme än så slösar inte de nio forskarna på att förklara varför klimatalarmisterna har rätt och de skeptiska har fel.

Återigen måste den som själv vill bilda sig en uppfattning om den vetenskapliga grundens hållbarhet börja fråga sig huruvida den summariska förklaringen är ett tecken på att det inte finns någon vederhäftig vetenskap bakom forskarnas korta framställning. Varför kommer forskarna, när de nu har tillfälle att utveckla sin sak på en hel sida, inte med en något mera fyllig förklaring?

Vilka fysikaliska lagar är det Kleman, Rodhe, Destouni, Gustafsson etc hänvisar till? Det finns en ganska enkel beräkning som säger att en fördubbling av koldioxidhalten ger en uppvärmning med 1 grad C (Stefans & Boltzmanns lag). Är det detta som avses? I så fall är det en glidning eftersom de grundläggande naturlagarna inte räcker för att förklara att vi står inför risken av en mycket större uppvärmning, vilket alarmisterna brukar hävda.

I debatten brukar man tala om olika återkopplingseffekter från den initiala uppvärmningen från ökad koldioxidhalt. Dessa hävdas vara starkt positiva av dem som ser ett kommande klimathot. Andra menar dock att empiriska belägg saknas för förstärkande effekter. Frågan är svår eftersom det gäller att utforska effekterna på exempelvis molnbildningen när det blir varmare. Det är tänkbart att det istället blir en försvagande effekt som stabiliserar temperaturen.

Men det har väl förekommit temperaturvariationer tidigare efter den senaste istiden? Det finns en hel del mätningar av indirekt slag som visar detta. Och de nio forskarna skriver ju att den senaste uppgången i temperaturen sedan 150 år till en början varit orsakad av något annat än växthusgaser. Varför skulle inte denna uppgång ha kunnat fortgå och därmed varit den huvudsakliga förklaringen till hela temperaturstegringen på 0,8 grader?

Den enda förklaringen till att 0,5 grader av 0,8 orsakats av människan är enligt de nio att det inte finns någon annan rimlig förklaring. Men om det flera gånger tidigare har förekommit temperaturvariationer som varit större än de senaste 150 årens utan att människans fossilbränsleförbränning spelat in kanske det är samma faktorer som nu till stor del åter påverkar temperaturen? Varför det inte skulle vara så borde de nio ha förklarat.

Tidigare har det rått strid om huruvida det förekommit temperaturvariationer. IPCC:s anlitade forskare har med olika statistiska manipulationer av de indirekta temperaturmätningarna försökt få bort det mesta av variationerna ("hockey-klubban"). När detta avslöjats har förtroendet för forskarna rubbats. Därför är det viktigt att klimatforskarna förklarar sin syn på hur vi borde se på tidigare temperaturvariationer.

Men vi får inga svar från de nio i den artikel de publicerar idag. Beror det på att de inte är insatta i den kritiska klimatdebatten? Eller beror det på att de inte kan ge några för den klimatalarmistiska sidan bra svar och därför avstår? Onekligen ökar de inte förtroendet för forskarna - de fortsätter att rubba förtroendet.

Det verkar fortfarande vara så att klimathotet inte är bevisat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, maj 24, 2010

Har Merkel inkompetenta skatterådgivare?

Enligt uppgifter från AFP planerar Angela Merkel att argumentera för en finansiell transaktionsskatt på 0,1 procent. Den skulle kosta England 10 procent av BNP men ta bara knappt 2 procent av Tysklands.

Enligt uppgifter i Daily Telegraph förmedlade av Christopher Booker planerar Tysklands förbundskansler att försöka införa en skatt på finansiella transaktioner i Europa. Uppgifterna kommer från tankesmedjan Open Europe/AFP enligt vad Dick Erixon skriver på sin blogg. Skatten ska vara 0,1 procent och kommer att ta in 321 miljarder euro per år när hänsyn tagits till att transaktionsvolymen minskar. Fördelningen framgår av nedanstående diagram:


Storbritannien ska alltså betala 204 miljarder euro medan Tyskland bara ska betala 43 miljarder. Det kan tyckas vara svårsmält för engelsmännen i synnerhet som de enligt Reuters (SvD ek s 4) föreslår att en mycket mindre bankskatt ska införas. Den beräknas uppgå till uppemot 8 mdr pund eller 90 mdr kr (dvs ca 9 mdr euro).

Men det stora felet med Merkelskatten är att den tar drygt 10 procent av Englands BNP. Eftersom Tysklands BNP är något större tar skatten bara knappt 2 procent av Tysklands BNP.

Varken en skatt som tar 10 procent eller ens 2 procent av BNP går att införa utan vidare. Bankskatten som Storbritanniens nya regering överväger skulle inte ens ta in 0,5 procent av BNP.

Antingen har beräkningarna av hur mycket Merkelskatten tar in blivit felaktiga eller så har Merkel osedvanligt lågkompetenta rådgivare i beskattningsfrågor. Åtgärderna i Tyskland mot "naken blankning" nyligen anses också ha varit illa genomtänkta. Kanske är det så att Merkel omger sig med bildstormare?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, maj 23, 2010

Utanförskapet minskar vad gäller sjukskrivna

Utbetalningarna till sjukskrivna och förtidspensionerade minskar år från år. Vid mitten av 00-talet var de 3,5 procent av BNP och 2011 förutses de bli 2,1 procent. Trots vissa svårigheter på vägen håller regeringens politik på att lyckas.

Sett i ett långsiktigt perspektiv finns ett samband mellan arbetslöshet och sjukskrivningar. Personer som inte får jobb tenderar att bli sjukskrivna. Det är fördelaktigt för arbetslöshetsstatistiken och ekonomiskt bättre för den enskilde eftersom ersättningen oftast är högre än i a-kassan. Olika undersökningar visade emellertid att det hos en hel del av de sjukskrivna och även bland förtidspensionerade fanns kvar en viss arbetsförmåga. Det är naturligt om orsaken till bidragen är arbetsmarknadspolitisk.

Detta tog Alliansen fasta på före valet 2006 när man argumenterade för att "utanförskapet" skulle minskas genom en metodisk satsning på arbetslinjen. En extra hjälp fick man genom att a-kasseersättningar och andra arbetsmarknadspolitiska ersättningar åter började stiga i mitten av 00-talet trots att IT-kraschen gått över - se nedanstående diagram:

Dåvarande statsministern Göran Persson tog lätt på arbetslöshetsutvecklingen i valrörelsen 2006 och förlitade sig på att arbetslösheten skulle minska utan särskilda åtgärder. Det blev hans och S-regeringens fall.

Allianregeringen har dragit nytta av en konjunkturuppgång vid sitt tillträde och av andra positiva tendenser på det sociala området. Men även regelverket för att få sociala ersättningar har skärpts. Detta sammantaget gav en påtaglig minskning av "utanförskapet" ända tills den globala finanskrisen medförde högre arbetslöshet. Denna arbetslöshet beror dock på att efterfrågan på Sveriges exportvaror minskade - inte på att det åter skulle ha blivit lättare att lyfta bidrag istället för att arbeta.

Vi ser i nedanstående diagram att det fortfarande finns en positiv och minskande trend i utbetalningarna av olika sociala bidrag som är betingade av ohälsa. Nedgången är från 3,5 procent av BNP vid mitten av 00-talet till 2,1 procent nästa år. Det borde vara svårt att hävda att regeringens politik för att minska utanförskapet har misslyckats.


Men egentligen vill de rödgröna att politiken ska misslyckas. De uppskattar inte att utbetalningarna pga ohälsa sjunkit. Tvärtom menar de att regeringens åtgärder tvingat sjuka och arbetsoförmögna att börja arbeta. De lovar att riva upp en hel del av det skärpta regelverket för att den vägen kunna köpa röster i valrörelsen 2010.

Genom att regeringen inte varit särskilt skicklig i hanteringen av det praktiska genomförandet av skärpningarna i regelverket kan det för de fåkunniga framstå som befogat att göra lättnader och därför motiverat att rösta rödgrönt. Den utvärdering som Riksrevisionen nu kommit med utgör en torr byråkratprodukt (pressm, pdf: rapp) som inte kan reparera skadorna från sådan kritisk journalistik som förekom i Uppdrag granskning i vintras. I fredags försökte dock Dagens Nyheter få rätsida på sjukskrivningsdebatten i en ledare med rubriken Bättre, trots allt. Och idag tas frågan upp av Sanna Ryman i SvD. Hon skriver:
"Granskningen visar till exempel att ”av de sjukfall som i december 2009 pågått i minst 90 dagar hade en plan för återgång i arbete upprättats i 71 procent av fallen”. Jämför detta med hur många som fått en sådan plan i december 2007 – 21 procent."
Av Riksrevisionens rapport framgår också att det 2006 hölls avstämningsmöte i genomsnitt när 73 procent av ett år gått (dag 267). År 2009 hölls avstämningsmöte efter 46 procent av ett år (dag 169). Lagen om s k rehabiliteringskedja trädde i kraft 1 juli 2008. Efter 90 dagar ska arbetsförmågan bedömas i relation till annat arbete hos arbetsgivaren och efter 180 dagar (med vissa undantag) i relation till den reguljära arbetsmarknaden. En ytterligare bedömning ska ske efter 365 dagar (med vissa undantag) - se s 18. Därefter finns möjlighet att ansöka om fortsatt sjukpenning eller om förlängd sjukpenning i 550 dagar (75 procents ers). I det senare fallet kan sjukskrivningen bli 914 dagar (i vissa fall längre).

Regeringen med Cristina Husmark Pehrsson i spetsen misslyckades med att informera om dessa nya bestämmelser. Detta skadade förtroendet för regeringen och öppnade för en onyanserad kritik av hela reformen. Kanske hade detta kunnat undvikas om Fredrik Reinfeldt på ett tidigt stadium hade omplacerat socialförsäkringsministern - se min bloggartikel 10/12 2009.

Riksrevisionen påtalar också att allting inte fungerat på bästa sätt. Men detta är rimligtvis tillfälligheter som inte får undanskymma att utanförskapet när det gäller de sjukskrivna nu håller på att minska i enlighet med vad regeringen utlovade före valet 2006.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, maj 22, 2010

Valfrihet i vården håller på att lyckas

Konkurrensverket ger godkänt åt regeringens valfrihetsreformer inom sjukvården. Rosenbergs och socialisternas farhågor att valfrihet är omöjlig och att konkurrens är olämplig för sjukvåren får inget stöd. Vårdval är bra.

Marknadsekonomi bygger på att medborgarna kan välja mellan olika producenter av varor och tjänster. Konsumenterna (åtminstone en del av dem) utför ett oavlönat arbete genom att jämföra priser och kvalitet för olika producenter. Det tycker några är alltför besvärligt. De ser hellre att det finns statliga tjänstemän som har till uppgift att se till att produktionen blir effektiv (billiga priser) och att den håller hög kvalitet. Sådana personer kallade sig själva tidigare socialister.

Men socialismen innebär dessvärre även i sin idealiserade form bara en dröm om ett perfekt samhälle. I praktiken blir socialism dyr och lågkvalitativ och riskerar att förenas med oacceptabla inskränkningar av både den personliga och politiska friheten. Därför har det socialistiska produktionssättet brutit samman eller övergetts av de socialistiska staterna nästan utan undantag.

Men det finns ett undantag av annan karaktär: de avancerade socialstaterna håller sig fortfarande med stora offentliga sektorer där det mesta av produktionen ännu bedrivs på det socialistiska sättet även om det sker i urvattnad form jämfört med realsocialismens länder på den tiden det begav sig. Trots tal om privatiseringar är det inte vård, skola och omsorg som har tagits över av marknaden utan istället sådant som elproduktion, flyg och telefoni.

Sjukvården är av tradition en gren som växt ut från statens militärapparat. Den är ursprungligen en hierarkisk verksamhet dominerad av statsnyttan och inte de enskilda individernas behov. Det gällde att odla en viss omsorg om folkmaterialet så att maximalt antal soldater kunde levereras i krig och maximalt antal kunde vårdas för nya krigsinsatser. Ur ett frihetligt perspektiv är därför alla reformer för att sätta individerna i fokus vällovliga.

Men alla är inte för en ökning av individernas inflytande. Den rödgröna oppositionen kör med en retorik som innebär att ett regimskifte skulle göra slut på den valfrihet som alliansregeringen börjat införa. En riktigt vältalig företrädare för mindre valfrihet är journalisten Göran Rosenberg som jag skrev om i en artikel 2/12 2007 med anledning av att han hävdat att en utjämnad sjukvård för alla är oförenlig med valfrihet.

Alliansregeringen har dock framhärdat i sina strävanden att införa mera valfrihet. Den första januari 2010 började lagen om valfrihetssystem gälla för sjukvården (LOV). Nu har Konkurrensverket kommit med en rapport som utvärderar de valfrihetsåtgärder som hittills har gjorts (pressm, pdf: rapport). Rubriken i pressmeddelandet (20/5) är "Bättre för patienterna efter vårdvalet". Göran Rosenberg har tydligen fel.

SvD uppmärksammade rapporten i en ledare igår. Där skriver man:
"I allt väsentligt har reformen inneburit stora förbättringar för patienterna. 181 nya vårdenheter har tillkommit, det vill säga en ökning med 19 procent. Lägg därtill att många har bekvämare och generösare öppettider och ett mycket mer patientorienterat bemötande."
Ännu har valfrihetsreformen inte kommit så långt. Det är viktigt att påbörjade verksamheter får fortsätta, enligt Konkurrensverket, som också skriver:
"Konkurrensverket vill avslutningsvis framhålla att landstingen har givits en betydande frihet när de utformar sina vårdvalssystem enligt LOV. Det går därför inte att sätta något likhetstecken mellan å ena sidan sådant som är olämpligt från konkurrenssynpunkt och å andra sidan sådant som är förbjudet enligt LOV. Det som är olämpligt från konkurrenssynpunkt kan men behöver inte alltid vara förbjudet enligt LOV."
Att lagstifta om en närmast perfekt valfrihetsmarknad på sjukvårdsområdet är enligt min mening omöjligt. Därför måste man acceptera en del oformligheter åtminstone inledningsvis. Representanter för vården ser positivt på Konkurrensverkets rapport (OmVård). Socialdemokraten Peter Andersson raljerar med rapporten och understryker Rosenbergs kritik att konkurrens och valfrihet har en fördyrande effekt. Men var står det i rapporten?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

torsdag, maj 20, 2010

U-länderna får det bättre

Nu kommer fler rapporter att det går bättre för de fattiga i u-länderna. Det tycks inte bero på en ökning av u-hjälpen. En förklaring kan istället vara liberaliseringar och globalisering som en följd av socialismens fall i början av 90-talet.

Förra gången refererades de ljusare utsikterna i näringslivsdelen i SvD. Nu kommer en ny rapport från FN som visar att de fattiga i världen får det bättre. Den omnämndes på utrikessidorna i SvD igår. Det var bara en och en halv månad sedan jag skrev om en rad positiva besked från FN:s milleniemål för att halvera fattigdomen 2000-2015. SvD:s artikel igår refererade WHO:s globala hälsostatistik med en rad positiva nyheter:

• Barnadödligheten (före 5 år) har minskat med 30 procent 90-08 - från 12,5 milj till 8,8

• Andelen undernärda barn har minskat från 25 till 16 procent 90-10

• Nya hiv-infektioner har minskat med 16 procent 01-08

• Andelen med tillgång till rent dricksvatten har ökat från 77 till 87 procent 01-08

• Antalet dödsfall i tuberkulos bland personer utan hiv har minskat med 18 procent 01-08 - från 1,7 milj till 1,4

SvD skriver:
–Med fem år kvar till FN:s Millenniemål är detta frapperande förbättringar. Så har exempelvis Liberia, Sierra Leone, Moçambique och Rwanda kunnat göra slående förbättringar när det gäller minskad barnadödlighet, säger Ties Boerma, chef för WHO:s kontor för hälsostatistik.
Det är också hoppingivande att tuberkulosen ser ut att minska. När jag tittade på statistiken i samband med min förra artikel såg det ut som om andelen smittade minskade men antalet ökade.

Får vi tro att en nyhet som inte står i näringslivsdelen också kommer att läsas av kulturskribenterna som annars är så negativa och pessimistiska när det gäller världens utveckling? Eller anar de att förklaringen till förbättringarna inte är politiskt korrekt?

För vad är det som hänt sedan början av 1990-talet och som kan ha bidragit till den positiva utvecklingen? En förklaring är socialismens fall vilket öppnade för globaliseringen. U-länderna insåg då att socialismens tvång skulle leda till ekonomisk misär och de satsade istället på liberaliseringar. Detta ökade välståndet och gav utrymme för även sociala förbättringar.

En annan förklaring skulle kunna vara att u-hjälpen ökade kraftigt med början från 1990. Men detta kan inte beläggas vid en snabb sökning på nätet. Inte heller är det något som brukar omnämnas i debatten. Det borde dessutom kulturskribenterna ha varit snabba att uppmärksamma. Snarare har man intrycket av att u-hjälpen minskat långsiktigt i världen. Någon kanske vet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

tisdag, maj 18, 2010

Finanspolitiska rådet ger argument för regeringen

Rapporten innehåller en del kritik mot regeringen av mindre allvarligt slag. Något stöd för Östros' kritik att regeringen drivit en alltför lättsinnig politik finns inte. Däremot avråder man från att trappa ner jobbskatteavdraget - dvs höja marginalskatten.

Finanspolitiska rådet kom igår 17/5 med sin tredje årliga rapport (presentation, pdf: pressm, smf, rapp). Den innehåller den här gången mycket intressanta analyser av finanskrisen och dess påverkan på Sverige. Det finns anledning att studera dessa närmare.

Fokuseringen på hur allvarligt det offentliga underskottet i Sverige kan tänkas vara är dyster läsning för Thomas Östros och socialdemokraterna. Här finns inga argument för Östros' bedömning av att finanspolitiken skulle ha varit alltför lättsinnig. Kritiken gäller snarast att det inte stimulerades tillräckligt under 2009 och att åtgärderna var permanenta i för stor utsträckning. Hur skulle det ha sett ut med Östros' prat om att man inte får låna till stimulanser och att dessa borde ha gjorts permanenta när det gäller bidragen till kommunerna?

Rådet kommer dessutom med påpekandet att det vore olämpligt att jobbskatteavdraget trappades ned vilket är vanligt i andra länder. Det skulle minska arbetsutbudet från mer välavlönade grupper. Indirekt är detta en kritik av de rödgrönas förslag om en extra marginalskatt där jobbskatteavdraget börjar avvecklas vid månadsinkomster över 40 000 kr. Denna återgång i riktning mot 1980-talets höga marginalskatter har f ö kommenterats mycket sparsamt i den svenska debatten.

I uppmärksammandet av skuldproblematiken utgår rådet i sin diskussion från nedanstående formel för att bedöma uthålligheten i upplåningen och hur "snöbollseffekter" kan undvikas:

Förändring av nettoskulden som andel av BNP = (Primärt
finansiellt sparandeunderskott som andel av BNP) + (Låneräntan
– Tillväxttakten) × (Tidigare nettoskuld som andel av BNP)
+ Restpost.

Detta var en problematik som började diskuteras under 1990-talets mycket farligare skuldsättning i Sverige. Men nu kommer rådet fram till att den riskabla zon vid 60 procents offentlig skuld i relation till BNP inte gäller längre. Snarare befinner sig riskzonen vid 90 procent av BNP. Dit är det långt kvar. Liknande gäller för den specialanalys som gjorts i en underlagsrapport av Huixin Bi och Eric Leeper (s 73f).

Det man saknar i hela denna analysansats är hur underskottet i utrikeshandeln påverkar räntorna och viljan att bevilja lån. På 90-talet var Sverige i behov av utländska lån för att täcka importöverskottet. Det kunde också ses som ett sätt att täcka statens underskott. Men det var aldrig fråga om att låna till hela underskottet i utlandet. Då hade Sverige fått ett nettokapitalinflöde som i sin tur hade behövt lånas ut till utlandet. Samma problem brottas nu Grekland och andra underskottsländer med. Undantaget är USA som synbarligen inte behöver låna i utlandet i Göran Perssons mening (av flinande finansvalpar på Wall Street).

Det hade varit intressant med en analys av hur inhemsk upplåning påverkar räntorna. Ett underskott som beror på en tillfällig exportminskning men med fortsatt exportöverskott skulle ju teoretiskt inte behöva betyda någon påfrestning alls enligt formeln ovan om centralbanken samtidigt gjorde kvantitativa lättnader. De ränteintäkter som banken då erhöll skulle sedan levereras till bankens ägare och därmed inte påverka det sekundära sparandeunderskottet.

Ett sätt i teorin att avveckla även den bokförda skulden skulle kunna ske genom att den gjordes "evig" redan från början. När räntan gick upp då det blev högkonjunktur skulle skulden falla i värde och staten kunde då billigt köpa in sina obligationer till marknadspris av centralbanken. Kvar skulle finnas en bokförd "reaförlust" i centralbanken. Den skulle inte drabba någon fattig.

Vad detta illustrerar är att det skulle ha behövts en analys även i reala termer av skuldsättningsproblematiken. Därmed skulle man lättare kunna se vad som handlar om psykologiska problem med förväntningar och förutfattade meningar och vad som verkligen är realekonomiska svårigheter.

Finanspolitiska rådet har i övrigt försökt samla ihop en del kritiska punkter som riktas mot regeringen. Men de framstår som randanmärkningar i syfte att ge en mera balanserad inriktning av rapporten.

TT i DN. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, maj 16, 2010

Vem börjar anställa och vaför?

Avsevärt fler jobb kommer knappast att uppstå i småföretag som börjar exportera, som C nu startar kampanj för. Sysselsättningsgraden måste höjas. Det är genom att tjänstesektorn erbjuder billigare tjänster som fler jobb och minskat utanförskap kan uppnås.

I dagens SvD 16/5 frågar chefredaktören PJ Anders Linder i huvudledaren "Vilka är det som ska anställa?". Det sker med anledning av en kampanj från Centerpartiet som kallas "Nya företagare ger nya jobb". Brist på jobb är brist på anställningsvilliga arbetsgivare konstaterar Linder. Det antyder att problemet med arbetslösheten är hinder för att anställa.

Centerpartiet får dock ingen utdelning för att ha "gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb" enligt Linder. Det beror kanske på att det akuta problemet med arbetslösheten är ett helt annat än centerpartisternas förslag till lättnader i det legala regelverket vid anställningar. Dessutom är detta budskap diffust.

Just nu är det exportföretagen som ska anställa när det väl en gång går bättre för de länder som ska importera varor från Sverige. Oftast är det fråga om stora företag som inte har allvarliga problem med att hantera regelverket. Centerpartiets program gäller den långsiktiga ökningen av sysselsättningen när konjunkturerna normaliserats och finanskrisen är övervunnen.

För att beskriva detta problem finns det ett begrepp som kallas sysselsättningsgraden. Det utvisar hur stor andel av den aktiva befolkningen som har ett arbete ("är sysselsatta"). Tidigare redovisades detta ofta som andelen sysselsatta av befolkningen 20-64 år. Nu är det inte särskilt enkelt att hitta ett diagram för hur denna sysselsätnning har utvecklats. Av någon anledning är det istället det mindre relevanta begreppet 'andel av befolkningen 15-74 år' som SCB valt att redovisa:

Mer relevant är gruppen 25-64 år som inte påverkas av att alltfler väljer att studera, särskilt i åldern 20-24 år. Vi kan dock se att en sysselsättningsgrad på 66 procent var otillräcklig i mitten av 00-talet då "utanförskapet" uppgick till mer än en miljon. En del av dessa var dock sysselsatta men sjukskrivna. Genom att det inte fanns några begränsningar av långtidssjukskrivningen var gränsen dock flytande mellan sjuka och förtidspensionerade.

En betydande del av utanförskapet är strukturellt och sammanhänger med en brist på arbetsgivare som bedriver sådan verksamhet som skulle kunna passa personer med endast partiell arbetsförmåga. Hur detta skulle kunna avhjälpas med förändringar av t ex arbetsrätten förefaller oklart. Antingen måste dessa personer få en ytterst låg lön som motsvarar deras produktivitet, eller också måste deras jobb stimuleras med skattenedsättningar eller i svåra fall med direkta subventioner. Har centern ett program för detta?

Det kampanjmaterial för den c-kampanj som börjar i morgon, handlar mest om att unga personer med företagarambitioner ska få lättare att starta eget. Det antyds att det kan vara fråga om verkligt geniala uppfinningar som ska ligga till grund för nyföretagandet. Det ligger i och för sig i linje med Socialdemokraternas prat om att Sveriges framtid ligger i den högteknologiska sektorn och inte i lågproduktiva tjänster. Men uppfattningen verkar något naiv.

De flesta företag som ungdomar kan starta idag utgör rimligtvis ett sätt att kringgå minimilönerna i löntagarsektorn. Det är företag som kan ge en viss försörjning men som är utpräglat lågproduktiva. Ett fåtal kan ha en affärsidé som duger för att om ett antal år starta export med en tillverkning som är skyddad av patentlagstiftningen. Inga av dessa företag är lämpade för att reducera utanförskapet i form av arbetssökande med låg produktiv förmåga och i behov av särskilt stöd.

Men visst. Det är bra om Sverige får fram nya högteknologiska företag på längre sikt. Vem vet hur många decennier den nuvarande IT-sektorn kan generera ett stort exportöverskott? Dock är det inte nya småföretag som de närmaste åren kan börja exportera som utgör lösningen på problemet att höja sysselsättningsgraden. Det är fortfarande tjänstesektorn som är problemet.

Sverige måste expandera tjänstesektorn så att det strukturella utanförskapet kan minska. Då får vi fler löntagare och ett antal företagare som kan se positivt på framtiden istället för att lyfta bidrag. Det kommer att leda till högre privat konsumtion både i form av de tjänster som produceras och i form av de varor som de nu sysselsatta efterfrågar. En del av dessa varor kommer att importeras. Men genom att Sverige till skillnad från många andra länder har ett stort överskott i handeln med utlandet är detta inget problem.

Den fråga som borde diskuteras är alltså: hur ska vi få en större tjänstesektor i Sverige? Det är den som ska börja anställa. Och då måste det finnas en anledning i form av att konsumenterna efterfrågar tjänster. Ska detta ske genom att konsumenterna börjar efterfråga mindre varor? Eller ska det ske genom att sparandet minskar? Sist och slutligen verkar det ofrånkomligt att en anledning måste vara att en rad tjänster blir drastiskt mycket billigare. Det är vägen dit politikerna måste presentera.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, maj 14, 2010

Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?

En övergång till tjänstesamhället måste också lösa problemet med de lågkvalificerade och konkurrensen från svartarbetet. Det kanske kräver sänkta skatter. Eller också kan vi öka den offentliga sektorn till produktion av umbärliga tjänster. Men det kräver högre skatter.

Enligt Wagners lag kommer den offentliga sektorn långsiktigt att öka sin andel i takt med att ett samhälle blir rikare. Adolf Wagner (1835-1917) formulerade denna förutsägelse redan förrförra seklet när den offentliga verksamheten på välfärdsområdet var synnerligen begränsad. Med en bakgrund av 1800-talets fattigsamhälle var det naturligt att tänka sig att de materiella behoven snart skulle vara tillfredsställda.

Dagens oerhörda varurikedom var naturligtvis omöjlig att föreställa sig för 150 år sedan. Närmare till hands låg väl insikten att det var överheten som genom skattehöjningar och produktion i egen regi som skulle ombesörja en ständigt ökad produktion av välfärdstjänster. Den produktionen skulle ha varit ännu mer omfattande idag om inte lockelsen från ständigt nya konsumtionsvaror kommit emellan. Kanske hade vi haft ett socialistiskt Utopia med kollektivt boende och två kläduppsättningar om året om världsförbättrarna hade tagit makten på 1800-talet.

Varusamhället går successivt mot en platåfas. Tjänster av både välfärdskaraktär och av konsumtionskaraktär kommer att bli mer attraktiva istället för fler varor. Frågan är hur detta samhälle kommer att se ut. Blir det ett socialdemokratiskt samhälle där även de individuella tjänsterna i allt större utsträckning kommer att skattefinansieras? Eller fordrar ett väl fungerande tjänstesamhälle att skattefinansieringen minskar?

En som anser att skatterna måste sänkas är Fredrik Segerfeldt i en newsmillartikel 3/3. Välfärdsforskaren Andreas Bergh på Ratio (snart på IFN) är dock i en bloggartikel 19/4 skeptisk till att en expansion av tjänsteproduktionen kräver lägre skatter.

Hur utvecklingen kommer att se ut framöver sammanhänger med en rad olika faktorer. En är att realkapitalackumulationen medför att kapital blir allt billigare i relation till arbete. Det medför att enkla industrijobb måste bli alltmer lågbetalda i förhållande till genomsnittet. Att ersätta ett tempoarbete med en billig maskin blir mer lönsamt och det slår ut sådana jobb som varit lämpade för män med främst enbart kroppskrafter som kvalifikation. Problemet för kvinnorna är mer begränsat eftersom de tenderar att arbeta inom sjukvård och omsorg.

Ett välfungerande samhälle måste kunna hantera detta problem som i grunden är strukturellt och berör en viss andel av befolkningen. Det är detta "utanförskapet" egentligen handlar om. Men det finns ett annat problem som består i att en hel del av tjänstesamhällets produktion kan utföras av amatörer. Detta medför att tjänsteproduktionen till betydande del varken kan bära höga löner eller en hög beskattning.

Om övergången till tjänstesamhället ska underlättas måste i första hand skattelättnader tillgripas för att underlätta anställningen av de lågkvalificerade. Att subventionera varuproduktion är knappast möjligt i större omfattning - ett exempel är Samhall. Den socialdemokratiska modellen avvisar dock denna väg. Sveriges framtid är inte att befrämja lågproduktiva tjänster utan satsningarna ska göras på högkvalificerade spetsteknologier. Denna inställning är naturligtvis en av orsakerna till det ökande utanförskapet under den förra regeringen.

Det måste vara bättre att de lågkvalificerade gör något produktivt (även om bidraget är litet) än att de betalas för att gå sysslolösa. I bästa fall kan de bidra till sin egen privata konsumtion men inte lämna något bidrag till offentlig konsumtion. Därför måste skatterna reduceras kraftigt för vissa typer av tjänster.

För att den privata tjänstesektorn generellt ska kunna konkurrera med svartarbete och egenarbete måste skatterna också här sänkas. Införandet av tjänstemoms vid reformen 1991 var i ett långsiktigt perspektiv ett misstag. Även EU:s syn på frågan, som förhindrat Sverige från att ta bort arbetsgivaravgifterna för den privata tjänstesektorn (alltså den hushållsrelaterade), framstår som felaktig.

Det socialdemokratiska alternativet innebär i en välvillig tolkning att den hushållsrelaterade tjänstesektorn överförs till den offentliga sektorn. På detta sätt kan mycket låga priser hållas som gör det oattraktivt med "gör-det själv" eller att anlita svartarbetare. Vi ser ett exempel på detta i form av ersättningen av RUT-avdraget med en offentligt producerad hushållstjänst för vissa grupper (i detta fall äldre).

Samma väg kommer även andra tjänster att gå i framtiden med S-modellen. Några exempel kan vara körkortsutbildning, reparationer, tvätterier, restauranger och liknande. Dessa småföretagsverksamheter förefaller dock något olämpliga för drift i offentlig regi. Det kanske var orsaken till att socialdemokratiska debattörer för några årtionden senare hellre såg denna verksamhet driven i den "informella sektorn" utan skatter och regleringar. Denna tanke på reguljärt svartarbete framstår dock som minst lika orealistisk.

Till de rent organisatoriska problemen kommer sedan beskattningsproblemet. Kommer det att upplevas som legitimt att ha ett skattetryck på kanske 75 procent av BNP för att få pengar till en offentlig sektor som sysslar med en hel del umbärliga tjänster? Varför skulle vi vara mogna för Utopia? Det verkar vara mera troligt att den socialistiska modellen står vid vägs ände och nu är mogen för avveckling. Eller finns det något annat argument som kan motivera ett tjänstesamhälle som bygger på höga skatter?

Läs också bloggartikel om finansieringen av framtidens välfärd 9/2-09 och om problemet med socialgrupp fyra 23/2-10

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

måndag, maj 10, 2010

Sex punkter för bättre 'Wall Street'

Amerikanska experter framför förslag om reformer på finansmarknaden i sex punkter. De går ut på mer eget kapital, ökad riskaversion genom återbetalningskrav, redovisning av derivathandeln, skärpt konkurslagstiftning, databas för inteckningslån och konkurrerande ratinginstitut även betalda av investerarna.

I Washington Post igår 9/5 fanns en intressant artikel i business-delen om hur finansmarknaderna i USA skulle kunna förbättras för att undvika en ny finanskris. Den är skriven av Allan Sloan, Forune magazine, och Doris Burke med rubriken "How to fix Wall Street: 6 simple steps". Diskussionen om ett lagförslag om hur finansmarknaderna ska reformeras är just nu livlig här i USA. Nedan har jag gjort en sammanfattning av artikeln:

1. Öka kraven på kapitalinsatser Författarna anser att det är nödvändigt att minska hävstångseffekterna - "leverage" - för att institutionernas känslighet för fallisemang ska reduceras. Det blir då också billigare med eventuella räddningsåtgärder ("bailouts") om så skulle behövas. Den nuvarande krisen började med att en handfull bolåneinstitut startade en "världsomspännande finansiell cancer" där de utlånande instituten enbart tog en liten risk eller ingen alls. Det skedde genom att de sålde lånen till andra företag som buntade ihop dem och gjorde om dem till värdepapper som investerarna köpte i slutändan.

Sloan och Burke vill att de "värdepapperiserande" instituten i fortsättningen ska behålla minst 5 procent av emissionerna i sin egen portfölj. Dessutom vill de att bostadsköparna ska betala en kontantinsats på 1o procent om deras lån vidareförsäljs i större förpackningar. De socialt motiverade programmen med nästan inga kontantinsatser ska åläggas drastiskt högre kreditförsäkringar.

2. Upprätta aversion mot för stor risk Om en finansiell institution fallerar eller behöver extraordinaär hjälp från staten ska staten kunna kräva att de fem senaste årens aktieoptioner och bonusar över 1 miljon dollar ska betalas tillbaka. Detta ska gälla de 10 högsta tjänstemännen (nuvarande och tidigare) samt styrelsemedlemmar. Självklart skulle detta leda till att risktagandet minskade kraftigt. Författarna diskuterar dock inte huruvida riskaversionen skulle bli alltför stor så att flexibilitet och tillväxt skulle bli sämre.

3. Visa upp handeln med derivatinstrument Ursprungligen var derivat en enkel och socialt användbar inrättning enligt Sloan och Burke. De kunde användas för att en bonde skulle kunna få ett bestämt pris för sin veteskörd eller för att ett flygbolag skulle veta vad flygbränslet skulle kosta. Nu har derivatmarknaden omvandlats till ett "monstruöst spel" byggt på spekulation i flera led. I slutet på förra året fanns det credit default swaps (CDS) på 30,4 biljoner dollar ("trillions") - nästan lika mycket som hela den amerikanska lånemarknaden (enl ISDA). Det fanns också 427 biljoner dollar i räntederivat som ibland bestod av dubbelräkningar upp till fyrdubbelräkningar.

Författarna vill att derivaten skall hanteras av klareringsinstitutioner som garanterar betalning och därför kräver säkerheter för att derivaten ska noteras och handlas. På så sätt ska investerare, långivare och reglerare kunna se hur marknaden värderar derivatinstrumenten. Man ska kunna se "motpartsriskerna" så att en stor del av problemet med att institutionerna är för mycket beroende av varandra för att kunna fallera kan lösas. Med detta system skulle sålunda AIG inte ha kunnat garantera (försäkra) 80 miljarder dollar i form av subprime-inteckningslån utan att visa upp säkerheterna.

4. Skärp konkurslagstiftningen I en perfekt värld skulle punkt 3 lösa derivatproblemet. Men i verkligheten är gränserna för instrumenten flytande. Det borde inte vara möjligt att handla med säkerheterna vid en förestående eventuell konkurs utan tillstånd från konkursdomstolen. Det var en av orsakerna till att konkursen i Lehman Brothers sept 2008 blev så kaotisk. Detta är tydligen ett kontroversiellt krav eftersom det har mötts av kritik för att innebära ett övermått av "rigiditet". Författarna lyckas dock inte konkretisera vari problemet skulle bestå.

5. Upprätta en databas för inteckningslånesäkerheterna Vid krisen var det omöjligt för många investerare att få reda på vilka säkerheter det fanns för de instrument som byggde på lån till bostäder. Därför behövs en databas som bygger på uppdaterade uppgifter för varje inteckningslån som ligger till grund för obligationer och derivat och dessutom innefattar ett uppskattat marknadsvärde för varje hus. Med databasen som hjälp skulle aktörerna kunna göra egna kreditvärderingsanalyser istället för att tvingas vara beroende av kreditvärderingsinstitut. Det skulle minska gapet mellan de stora aktörerna som har tillgång till dyr, specialutformad information och oss andra. Enligt Richard Field på konsultföretaget TYI kan man använda en del av pengarna från TARP för att bekosta en sådan databas.

6. Kreditratingen måste bli sanningsenlig En avgörande faktor bakom den världsomfattande inteckningslånekatastrofen var att de tre kreditvärderingsinstituten Moody's, Standard & Poor's och Fitch gav betyget AAA till giftiga skräpvärdepapper som borde fått betyget ZZZ. Det kan ha berott på att ratinginstituten betalas av utgivarna av värdepapperen. Men ett större problem är att världen har blivit för komplicerad och uppsnabbad för att värderarnas modeller ska kunna fungera så bra som de gjorde tidigare. De har missat företagens skuldsättningsproblem, varit sena med att nedgradera europeiska statslån osv. Trots att myndigheterna i Washington hudflänger värderarna utåt är sanningen den att regeringen är tungt beroende av ratingföretagen.

Sloan och Burke menar att det behövs nya ratingföretag som konkurrerar med de gamla tre stora. De nya skulle betalas av investerarna och inte av värdepappersutställarna. Genom konkurrens i form av snabbhet, kvalitet och "track record" skulle företagen få sina produkter valda av regeringen. Konkurrens är bättre än oligopol menar författarna.

Fågan är hur mycket av detta som kommer att finnas med i den kommande lagstiftningen i USA. Sloan själv menar att mycket av vad han förordar är okonventionellt och möjligen kätterskt. Men fuskförslag kommer inte att hjälpa. Vi ska inte tro att Wall Street så enkelt skulle ge upp sin girighet. Handelsmän är alltid handelsmän... Sloan avvisar också Bernankes förslag om en ny institution som övervakar systemriskerna (utan namns nämnande). Det skulle enligt Sloan leda till en ofruktbar konkurrens mellan Fed (centralbanken) och den nya institutionen. Frågan är bara varför Fed-chefen själv kommit med ett sådant förslag.

Läs även min tidigare artikel om finanskrisens upprinnelse juli 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, maj 03, 2010

Kan de rödgröna vinna på sitt alternativ?

Vårmotionen från de rödgröna har ett antal förslag som syftar till att ekonomiskt skada de rika. Rättvisa och jämlikhet blir kanske den stora frågan när ingen har någon politik för flera jobb på kort sikt. Jämlikhetsanden svävar över valrörelsen?

De rödgröna presenterade idag 3/5 sin vårmotion (pdf) med ett alternativ till regeringens vårproposition (Ekot, DN SvD). Sett från New Yorks horisont förefaller Sveriges politiska strider som ganska futila. Den sakliga skillnaden mellan regeringen och oppositionen är inte alls så drastisk som tidigare framlagda förslag från de olika praterna tydde på. Men retoriskt är det stor skillnad.

De rödgröna har traditionellt betonat att det viktiga är att skapa jobb, vilket naturligtvis är ett inslag som Socialdemokraterna måste bevaka och hålla fram. Men någonting nytt har de inte kommit på för att skapa jobb. Tvärtom måste sådana nedskärningar som 2 mdr kr på försvaret, o,5 mdr på regeringskansliet och nästan 1 mdr kr mindre till coacher mm inom Af leda till färre jobb.

Att skapa jobb är också regeringens syfte med politiken som betonar "arbetslinjen". Skatteförändringarna är i huvudsak medel för denna politik som betonar att man inte ska få så stora bidrag för att inte jobba.

Båda sidor vädjar alltså till väljarna för att få deras mandat att genomföra en politik för den kollektiva nyttigheten hög sysselsättningsgrad. Skillnaden ligger i att regeringen fortfarande kan göra gällande att jobbskatteavdragen och skärpningarna i bidragssystemen på lång sikt när det finns efterfrågan på arbetskraft också kommer att leda till att fler kommer i arbete. De rödgröna har ingen politik för detta. Tvärtom ogillar de jobbskatteavdragen som också minskas något. Samtidigt vill de höja bidragen för arbetslösa och sjukskrivna, som delvis har arbetsförmåga när det finns arbeten att tillgå.

Om vi ser formellt på politiken skulle den sålunda avgöras av väljarnas åsikter om ett ganska abstrakt och långsiktigt mål för en kollektiv nyttighet som de flesta inte kan se har någon relevans för deras eget näraliggande intresse. Det är svårt att tro på en sådan beskrivning. Och politiken från båda sidor har fört in både åtgärder och retorik som vädjar till väljarnas mer egoistiska intressen.

Paradexemplet på denna politik är alliansens återkommande jobbskatteavdrag. Formellt är de ett medel för en kollektiv nyttighet men reellt är de ett försök att köpa röster med skattesänkningar. Fatalt nog är det fortfarande många som inte känner till att de fått sådana skattesänkningar.

De rödgröna accepterar numera det mesta av jobbskatteavdragen. Men de tror att de kan köpa röster från pensionärerna genom att lova skattesänkningar även för dem. Det kanske är en bra taktik eftersom undersökningar har visat att pensionärernas rörlighet i röstningen börjat närma sig de förvärvsaktiva gruppernas rörlighet. Regeringen har också tagit fasta på detta och föreslår nu en tredje skattesänkning för pensionärerna från 2011. Denna har dock överbjudits av de rödgröna för pensionärer upp till ca 40 000 kr/m i pension.

Man kan också se de rödgrönas höjningar av taken i a-kassan och sjukförsäkringen som försök att kpa röster - främst från dem som är sjuka och arbetslösa men också från dem som ser en risk att bli det. Satsningarna på den offentliga sektorn har en liknande funktion men de är begränsade och diffusa och kan knappast locka nya väljare.

Den stora retoriska satsningen som de rödgröna nu ser ut att välja är den som går ut på "rättvisa" i betydelsen utjämning. Formellt ser det ut som en satsning på ännu en kollektiv nyttighet - rättvisa. Alla vill ju ha rättvisa. Men i den rödgröna tappningen är målet inte en kollektiv nyttighet eftersom alla inte delar uppfattningen att utjämning är önskvärd. Då blir "rättvisa" istället en vädjan till dem som finner ett värde i att politikerna skadar vissa medborgare ekonomiskt att rösta på de rödgröna. Det ska ske i form av höjd marginalskatt och ny förmögenhetsskatt.

Jobbskatteavdraget ska avtrappas med 2,5 procent från månadsinkomster på 40 000 kr upp till 103 000 kr enligt de rödgröna. Det är alltså inte sant att miljonärer inte får avdrag. Gränsen går vid 1 236 000 kronor i årsinkomst. Men i retoriken används en friserad siffra för att de skadande effekterna ska framstå som mera kraftfulla.

Förmögenhetsskatten återinförs i en inte specificerad ny form 2012. Den ska ge 4 mdr kr/år mot 8 mdr för den gamla förmögenhetsskatten. Hur den ska få någon fördelningspolitisk träffsäkerhet ska utredas. De rödgröna borde dock förmås förklara vilka intentionerna med skatten är. Ska den främst drabba medelklassen i storstäderna som amorterat sina huslån? Är syftet att tvinga bort kapital från Sverige? Eller vill man tvinga miljonärerna att flytta utomlands så att Sverige blir mera "jämlikt"?

Ska vi tro att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tjusats av boken Jämlikhetsanden så att denna nygamla socialism blir en realitet i valrörelsen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: