Är välfärdsstaten instabil?
Det finns inneboende tendenser i den skattefinansierade välfärdsstaten som motverkar dess egna syften. Det menade Staffan Burenstam Linder (M) redan 1983. Vissa tecken finns att den då ohejdade utvecklingen bromsats därefter.
Boken Den hjärtlösa välfärdsstaten från 1983 har återutgivits av Timbro. Den är skriven av moderatpolitikern och ekonomiprofessorn Staffan Burenstam Linder som gick bort år 2000. Häromdagen (26/5) hade Timbro också ett seminarium med anledning av återutgivningen. Det leddes av Thomas Idergard som också skrivit ett efterord till boken.
Bokens huvudbudskap - trots titeln - är att välfärdsstaten är instabil när det gäller att utveckla medborgarnas välfärd. Vid en viss omfattning på de offentliga åtgärderna tenderar ytterligare satsningar att medföra så många negativa verkningar att den totala välfärden minskar. Det är innebörden i den s k Linder-kurvan.
En annan tes är att välfärdsstaten blir "hjärtlös" vilket tycks syfta på att en regelstyrd och byråkratiskt administrerad hjälpverksamhet tenderar att bli oengagerad och genom sin skattefinansiering direkt i motsatsställning till spontan solidaritet och altruism bland medborgarna. Detta illustrerades nyligen på en tredagarskonferens i Zürich i april där Ernst Fehr och Dalai lama uppträdde refererad i SvD (Idagsidan). Tesen där var att osjälviskhet tenderar att bli ineffektiv när den fordrar större omfattning på finansieringen. Altruisterna tappar intresset när man ser att det finns andra vägar för välgörenheten. Men viss välgörenhet, som Burenstam Linder förordade, finns det alltid plats för.
Timbros seminarium inleddes av Stefan Fölster på SN, som också skrivit förordet till nyutgåvan. Han snuddade vid den första tesen och nämnde en känd svårighet för offentlig tjänsteproduktion - det som kallas Baumols kostnadssjuka. Dessvärre formulerade han detta som att det behövs skattehöjningar för att behålla konstant antal offentligt anställda när ekonomin växer. Så svår är dock inte kostnadssjukan. Ett konstant uttag av skatter i procent av BNP kommer uppenbarligen att tillåta att de offentligt anställda får lika stora löneökningar som alla andra trots att de inte förbättrar sin produktivitet.
Svårigheten för all tjänsteproduktion som inte kan öka produktiviteten är att all volymökning kostar mera. Det betyder att fler offentligt anställda kräver högre skatter. Men det betyder också att exempelvis fler taxiresor kostar mera (utöver att de framstår som allt dyrare per styck jämfört med varukonsumtion). Om fler anställda ska arbeta inom sjukvården, äldreomsorgen och barnomsorgen måste skatterna höjas. Det ger naturligtvis en kvalitetshöjning som organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är måna om att påpeka när man går ut med budskapet att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor till år 2030.
Jag är inte säker på att ekonomen Burenstam Linder hade tänkt igenom alla konsekvenser av Baumols kostnadssjuka. Men det är uppenbart att ju fler påfrestningar för medborgarna som ska åtgärdas med skattefinansierade tjänster eller bidrag desto fler snedvridningar uppstår i ekonomin till följd av de högre skatterna. Det var en insikt som inte var alldeles vanlig på 1980-talet. Därefter har medvetenheten ökat och SKL:s propåer om höjda skatter står inte oemotsagda.
Skattetrycket har i Sverige sjunkit något sett på längre sikt. Välfärdsstatens expansion har hejdats och en viss övergång till ett välfärdssamhälle där individerna själva får välja har skett. Det är en början till den av Burenstam Linder förordade utvecklingen.
Det finns en metod som skulle kunna minska välfärdsstaten till förmån för välfärdssamhället. Metoden är s k välfärdskonton eller medborgarkonton. De innebär att staten enbart administrerar en ram för hur avgifter och försäkringspremier ska finansiera välfärden. För att försäkringskostnaderna ska bli låga krävs stora självrisker vilka kan klaras av genom ett regelbundet sparande i kontosystemet.
Jag ställde frågan om det fanns planer på medborgarkonton inom SN där Fölster, som tidigare varit aktiv på området, kunde tänkas vara pådrivande. Han intog en välvillig attityd men jag fick inte intrycket att något var nära förestående. Min fråga riktades också till moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson som framträtt på seminariet med en inkännande redogörelse för Burenstam Linders insatser inom EU-parlamentet. Hon föreföll dock besvärad av frågan och undvek att komma med något som kunde avslöja hennes attityd till medborgarkonton.
Läs även andra bloggares åsikter om välfärdsstat, välfärdssamhälle, välfärd, altruism, kommunalskatt, skatter, offentliga sektorn, kostnadssjuka, Baumol, skatt, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: välfärdsstaten