Katrine Kielos bevisar 'economic man' med sitt dagisexempel

Föräldrarna började hämta barnen allt senare när de måste betala för överdragen. De maximerade sin egen nytta och inte dagispersonalens.

Recensenterna av Karerine Kielos' bok Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin har framhållit det förtjänstfulla med de många exemplen. Men de har inte gett plats för att referera några. Ett undantag är Herik Berggren som i DN nämner hur Chicago-skolan försöker byta ut "tillit, plikt och solidaritetskänslor" mot ekonomiska incitament. Ett exempel på hur fel detta ekonomistiska tänkande slår i verkligheten är effekterna för det israeliska daghemmet.

Dagiset hade haft problem med att föräldrarna i allt högre utsträckning hämtade sina barn efter utsatt tid. Därför införde man en straffavgift om man hämtade för sent. Men effekten blev inte den väntade. Nu hämtade föräldrarna barnen ännu senare eftersom det nu betraktades som legitimt att köpa sig extra tid.

Tänk så fel ekonomernas tänkande visade sig vara, kan man läsa mellan raderna. Eftersom jag är på resa kan jag inte nu läsa originaltexten, men det skulle förvåna mig om inte detta var syftet med exemplet. Stämmer detta visar sig Kielos vara så enögt uppfylld av sitt syfte att diskreditera nationalekonomerna att hon inte inser att hon med detta exempel motbevisar en av sina centrala teser. I själva verket bevisar exemplet att föräldrarna i Israel utgör ett utmärkt åskådningsexempel på att de är utrustade med de egenskaper som postuleras av nationalekonomernas economic man.

Föräldrarna resonerade inte på det moraliskt-juridiska sätt som dagispersonalen hade väntat sig. De såg för sena hämtningar som ett ekonomiskt problem. Ibland har man behov av att jobba över, göra uppköp eller man kan hamna i oväntade bilköer innan man hinner hämta barnen. Om man dessa gånger får kompensera personalen med en högre tilläggsavgift kan ens egen nytta öka högst avsevärt. Någon beredskap till självuppoffring för att personalen skulle få gå hem tidigt visade inte dessa föräldrar.

Kanske var det en större del kvinnor som hämtade på dagis. Med Katerine Kielos' feministiska teori om den uppoffrande kvinnan kunde man ha väntat sig ett strikt iakttagande av tidsgränserna. Men istället verkar kvinnorna varit väl så egenintresserade som männen. Teorin om economic man verkar gälla både män och kvinnor. Den feministiska teorin förefaller däremot vara oanvändbar för Kielos' eget exempel.

En randanmärkning: professor Tore Ellingsen vid Handelshögskolan i Stockholm var förvånansvärt undfallande i sitt försvar av economic man i sin recension i AB 22/5 och nämnde inte ens anomalin med dagisexemplet.

Föregående artikel om egenintresset och Kielos 29/5

intressant.se: Läs även andra bloggares åsikter om Katrine Kielos

Hur ser vi på förekomsten av egenintresse?

Egenintresset har alltid förargat en viss typ av samhällsförbättrare. Nu är det den manliga egennyttan som har kommit i blickpunkten. Kvinnor är oegennyttiga enligt Katerine Kielos. De kanske strör sina pengar omkring sig utan att jämföra priser?

Nu har diskursen om egenintresset fått nytt bränsle genom vänsterdebattören Katerine Kielos' bok Det enda könet. Den handlar om hur destruktiv takefiguren om "Den ekonomiska människan" (ekonomic man) inom nationalekonomin är för samhällsutvecklingen. Kielos kallar dock figuren för "den ekonomiske mannen" i det polemiska syftet att vinna någon sorts feministiska poäng. Nationalekonomins ansats är att i abstrakta resonemang i modeller av verkligheten kan man anta att de mänskliga aktörerna - den ekonomiska människan - har egenskaperna att vara rationella, nyttomaximerande och egenintresserade. Polemiken mot economic man tycks alltid främst rikta in sig mot antagandet om förekomsten av ett generellt egenintresse. Det är en diskurs med mycket gamla rötter.

Filosofer och teologer har traditionellt haft att ta ställning till huruvida människan generellt sett är egennyttig eller osjälvisk. I det senare fallet har observerat själviskt beteende betraktats som undantag eller som en förvridning av av människans egentliga natur. Olika ståndpunkter ger sedan olika politiska rekommendationer för hur samhället borde organiseras.

Redan Aristoteles ville motarbeta strävan efter individens egna intressen. Ränta såg han som 'ocker' och fri prissättning som något otillständigt. Priserna borde sättas efter hur mycket arbete som nedlagts i produktionen. Båda uppfattningarna gick senare igen i den katolska kyrkans bannlysning av ocker och teorin om det rättvisa priset. Teoretikern bakom detta var Thomas av Aquino. Fientligheten mot räntan finns också hos Martin Luther och inom islam. Människans själviskhet ska enligt dessa synsätt stävas med förbud, regleringar och straff.

Ett ganska annorlunda sätt att stävja egenintresset föreslogs av Thomas Moore i hans skrift Utopia. Hela samhället skulle organiseras enligt en förnuftig plan där något utrymme för ett ekonomiskt egenintresse inte gavs över huvudtaget. Frågan huruvida människan egentligen var altruistisk upphörde att ha relevans. På något sätt skulle de tidigare så egoistiska människorna nu bli fogliga lamm som rättade sig efter Moores principer. Denna syn återkom hos Campanella och de utopiska socialisterna på under tidigt 1800-tal. En mera diktatorisk variant lanserades av revolutionären Babeuf i slutet av 1700-talet. Denna ansats togs upp av Karl Marx som ansåg att först måste man införa proletariatets diktatur för att sedan i framtiden övergå till en godartad kommunism där staten vittrade bort. Anarkisterna på 1800-talet ansåg dock att staten kunde avskaffas ganska omgående genom att människan egentligen var osjälvisk.

En helt annan reglering av egenintresset var skråväsendet. Hantverksföretagen kunde genom sina skråföreningar effektivt kontrollera och begränsa etableringen av nya företag. Några prisskillnader fick inte förekomma. Det som skiljde mellan olika företags produkter var kvaliteten. Dock bevakades att inte några skråmedlemmar försökte fuska med låg kvalitet. Den ekonomiska utvecklingen blev långsam. Det fanns tydligen en utbredd föreställning att företagarna arbetade oegennyttigt för det allmänna bästa. Mot detta vände sig Adam Smith i sin bok Folkens välstånd 1776.

Smith pekade på att bagaren, slaktaren och bryggaren inte arbetade med den allmänna välviljan för ögonen utan för sitt eget intresse. Det var en upptäckt som kullkastade hela den religiöst färgade uppfattningen om hur samhället fungerade. Men varför uppstod då inget rövarsamhälle när självintresset fick breda ut sig? Smiths teori var att själviskheten hölls i schack av den fria konkurrensen som likt en osynlig hand ledde till att egoistiska företagare kunde producera mat på bordet till ett rimligt pris. Egenintresset och konkurrensen gav i själva verket långt bättre resultat än religiösa förmaningar om oegennyttiga produktionsansträngningar för allas bästa.

Den ekonomiska liberalismen förlitar sig varken på tvång eller naiva godhetsföreställningar för att bemästra egenintresset. Den mekanism som sätts emot egenintresset är istället den fria konkurrensen. Därför är det svårt att förstå hur Kielos så starkt verkar angripa konkurrensen som något ont. Monopolföretag eller modernt skråväsendet är väl inget att sträva efter?

Kielos förefaller vilja ta feminismen til hjälp för att avskaffa det manliga egenintresset. Det är vad jag hittills kunnat se av de bitvis ganska beska recensionerna. Men den ekonomiska människan är också kvinna. Så vitt jag kan se finns det ingenting som indikerar att kvinnor skulle visa mindre egenintresse i ekonomiska frågor än män. De prutar och schackrar väl lika ofta som män? Eller finns det studier som visar att kvinnor är mindre intresserade av låga priser än män? Att kvinnor med traditionella könsroller inom familjen verkar vara mera självuppoffrande än männen är knappast ett förbiseende av nationalekonomerna. Postulatet om economic man har helt enkelt ingen relevans för icke-ekonomiska områden. Forskare som vill prediktera beteende på sådana områden måste ta hjälp av sociopsykologin och sociologin. En del skulle sannolikt också vilja konsultera den feministiska teorin. Frågan är dock om den har något att tillföra i fråga om hur man kan förutsäga ett allmänt beteende när omständigheterna förändras.

Kan det vara så att Kielos främst vänder sig mot en liten grupp män som handlat med värdepapper i New York och agerat oförsiktigt? I så fall verkar boken ha fått fel titel.

DN GP Intressant.se

TVs Agenda gör massarbetslösheten till ett invandrarproblem

I kvällens Agenda togs sysselsättningsproblemen i Malmö upp. Många har kanske länge trott att arbetslösheten beror på lågkonjunkturen och eurokrisen. Socialdemokraterna har t ex kritiserat regeringen för att stimulera ekonomin för litet när vi idag har "massarbetslöshet". Det var Stefan Löfvens argument för någon vecka sedan, vilket föranledde Fredrik Reinfeldt att göra sitt klumpiga uttalande om "etniska svenskar".

Löfvén och många andra kunde i indignerade ordalag slå tillbaka mot statsministern och kritisera honom för att göra arbetslösheten till en fråga om "vi och dom". Vad Reinfeldt verkade vilja påpeka var att arbetslösheten till stora delar är strukturell. Han borde ha nämnt att av arbetslösheten på 7,8 procent i april är ca 6,5 procent i vid mening strukturell och kommer inte att försvinna genom stimulanser eller vid en konjunkturuppgång. Att stimulera nu och när effekterna kommer också få en konjunkturuppgång riskerar att leda till överhettning och obalanser. Det går inte rimligen att helt lita på EU-ledarnas inkompetens och olyckliga förmåga att gång på gång åstadkomma nya kriser och konjunkturförsvagningar.

En stor del av den strukturella arbetslösheten är enligt Reinfeldt tydligen ett integrationsproblem kombinerat med svårigheter för ungdomar och funktionshindrade. Att Sverige har ett problem på arbetsmarknaden med utrikesfödda har varit känt under lång tid bland experterna. Men eftersom frågan varit känslig har den aldrig kommit upp till ytan i den allmänpolitiska debatten.

Nu har emellertid Agenda tagit upp de stora skillnaderna mellan inrikesfödda och utrikesfödda (i grov terminologi) utifrån förhållandena i problemtyngda Malmö. Detta skedde utan någon som helst reservation för att det skulle kunna innebära ett utpekande av utrikesfödda eller invandrare som ett väsentligt problem för sysselsättning och arbetslöshet. Tvärtom hänvisade man till en ännu inte publicerad studie av professor Tapio Salonen (han med barnfattigdomen).

I programmet nämndes att andelen invandrare stigit från 16 procent i Malmö 1990 till 30,5 procent idag. Sysselsättningen bland inrikesfödda angavs idag vara 74 procent mot 42 för de utrikesfödda. Differensen på 32 procent kan jämföras med 22 procent i Stockholm. Genom att göra statistikuppgifterna till ett regionalt problem kunde Agenda diskutera den länge tabubelagda frågan som Reinfeldt dabbade sig med.

Nu blev det istället det inbjudna kommunalrådet Anders Schönström som hamnade på defensiven. Han försökte återföra frågan till det generella planet genom att påstå att det var klassamhället som kommit tillbaka. Något motstånd fick han dock inte från Erik Ullenhag (fp) som flera gånger kom tillbaka till att det var viktigt att "slipa trösklarna". Något konkret program verkade regeringen inte ha - enbart mera av samma misslyckade politik som inte kunnat hindra uppkomsten av de stora skillnaderna. Svagt.

Intressant.se

Elbrist med Socialdemokraterna?

I Ekots lördagsintervju uppträdde gruppledaren Mikael Damberg 26/5-12. Först diskuterades vinstutdelning inom skolan. Mot slutet kom man in på kärnkrften.

Damberg hänvisade till dementin i SvD av Stefan Löfvén. Socialdemokraterna kommer inte att tillåta någon utbyggnad av kärnkraften. Nu gäller det att snabba upp den långsamma utbyggnaden av "förnybara" energikällor så att vi får ett elöverskott, menade Damberg. Dessutom ska slöseriet minskas. Det är detaljerna kring detta som en blocköverskridande uppgörelse ska handla om.

Några besked om hur kongressbeslutet om att kärnkraften ska fasas ut i den takt som möjliggörs av utbyggnaden av andra energikällor gav Damberg inte. Han fick inte heller frågan. Men det var ju på denna punkt som Löfvén tidigare kunde antyda att han var beredd att se till att svensk industri skulle få tillräckligt med el till rimliga priser - även till priset av bibehållen kärnkraft. Det tycks nu vara uteslutet. Kärnkraften ska bort när den är utsliten. Om elöverskottet då inte räcker för att ersätta den nedlagda elproduktionen så får Sverige tydligen ta en elbrist, som i praktiken betyder drastiskt höjda elpriser.

Vad syftar snacket om en överenskommelse mellan socialdemokrater och borgerliga till? Om utgångspunkten är att någon ersättning för utslitna reaktorer inte får byggas, finns enbart en diskussion kvar om hur stora subventioner som måste till för att till varje pris försöka få fram ersättningskraft. Eventuellt kan denna diskussion kompletteras med vilka system för böter och fängelse som behövs för dem som inte slutar att "slösa med el".

Det förefaller nu klarlagt att med Socialdemokraterna vid makten kommer det att bli elbrist och kraftigt dyrare el. Elintensiva företag har anledning att studera opinionssiffrorna och förbereda utflyttning.

--------------

[Ekot 7/6 om Löfvens uppfattning att ingen förtida avveckling ska göras under den tekniska livslängden 2032-2045.]

Bloggat från utlandet med HTML på iPad

intressant.se

Ännu en gång ska Grekland räddas tillbaka till euron?

Nu kommer Merkel att lida nederlag och Grekland räddas genom att åtstramningspolitiken lindras väsentligt. Det blir oundvikligen resultatet om euron ska räddas till varje pris.

Vid G8-mötet i helgen och vid det extra EU-toppmötet har politikerna att "allt" ska göras för att Grekland inte ska lämna euron. Det har gått ett antal gånger tidigare och det har mer och mer blivit en "räddning" i sista minuten. Den här gången har vi att räkna med risken att räddningsåtgärderna kommer för sent. Det kan snart ha gått så långt att bankrusningar i Grekland och kanske även i Spanien medför sådant kaos att Grekland måste gå i statsbankrutt.

Om vi antar att de grekiska väljarna den 17 juni röstar på ett sätt som gör det omöjligt för en ny regering att uppfylla de åtstramningsvillkor, som EU och IMF ställt för fortsatta utbetalningar av stödpengar återstår för dem att välja mellan bankrutt och utträde ur euro-zonen eller att acceptera lägre krav på åtstramningar. Vi kommer sannolikt att få en sista minutenförhandling om hur mycket som blir kvar av de tidigare krävda åtstramningarna. Hästhandel helt enkelt.

Vem är den bästa hästhandlaren? Är det Angela Merkel eller Alexis Tsipras? Vilken taktik följer Tsipras när han nu reser runt i Europa och försäkrar att Grekland inte har för avsikt att lämna euron? Det kanske är det gamla prutningstricket som en del köpare använder i länder där fasta priser inte tillämpas? Den presumtive kunden säger att varan är förträfflig och skulle verkligen passa för inköp. Säljaren blir glad och vill inget hellre än att sälja grejen till den presumtive köparen. Men denne förklarar att beklagligtvis har han inte mer än X antal pengar och därför tyvärr måste avstå fastän han så gärna vill köpa. Säljaren faller då till föga och säljer till ett klart underpris.

Merkels förhandlingsposition har rimligtvis försvagats eftersom G8 med Barack Obama i spetsen ganska kategoriskt förklarat att euron ska räddas - rimligtvis i betydelsen att Grekland är kvar.  Tsipras behöver då bara förklara att det saknas parlamentariska förutsättningar för att strama åt så som det begärs även om han själv skulle förorda en kompromiss eftersom han verkligen gillar eurosamarbetet.

Mot ett sådant scenario har Bryssel enbart skräckskildringar av ett utträde att sätta emot. Men det gäller att inte vara alltför explicit och ge offentlig spridning åt skräckscenarierna. Då kan nervositeten i andra länder bli för stor och resultatet bli sådan oro att euron verkligen faller samman. Tidigare tycks Merkels taktik ha varit att dra ut på förhandlingarna så att motparten verkligen gripits av skräck inför möjligheten att allt går överstyr. Trots att Merkel är ganska svag har hon lyckats sprida uppfattningen att hon är stark och myndig. Men nu förefaller alltfler genomskåda detta trick. Att hon förlorat delstatsval har också bidragit till att försvaga hennes position.

Om Tsipras är smart låter han sina ekonomiska rådgivare och senare sin centralbank ta fram några riktlinjer för hur Grekland skulle kunna klara sig utan euron utan att råka ut för en svår katastrof. Detta kan rimligtvis inte vara så svårt för ekonomerna att räkna ut. Ett sätt är att skapa en icke konvertibel valuta som bara långsamt och kontrollerat devalveras mot euron. Om jag kunde komma på denna tänkbara lösning borde det finnas flera som kan det. Jag har noterat att Argentina hade långtgående planer på en sådan lösning innan man helt övergav kopplingen till dollarn.

Min bedömning resulterar i att det finns stor risk för att Angela Merkel lider ett kraftigt nederlag i kraven på mer åtstramningspolitik. Detta torde inträffa någon gång i sommar.

Grekland, grexit, euron, konkurs, bankrutt, icke konvertibel valuta, valutareglering, Argentina, importöverskott, regleringspolitik, Europa, ekonomi, EU, nationalekonomi, Calmfors, politik på intressant.se

Merkantilismen har ersatt kapitalismen och orsakat dagens kris

Om alla länder ska ha exportöverskott finns det inga som kan importera detta överskott. Den merkantila principen och analogin med ett vanligt hushåll är fel. Rikedom kommer inte från pengar utan från produktiva maskiner och anläggningar. Europa leds av ett tankefel.

Merkantilismen var ursprungligen en benämning på de ekonomiska idéer om hur välstånd skapas som förhärskade från 1500-talet till slutet av 1700-talet (Wp). Tanken var att ett land skulle se till att ha överskott i utrikeshandeln för att därmed kunna ackumulera rikedom i form av guld och silver. Det gällde att öka exporten och hålla tillbaka importen. Regeringarna kunde då även använda idag förkastliga metoder som tullar och subventioner för detta syfte.

Att bli rik genom att lägga pengar på hög som Joakim von Anka är ännu idag den enkla medborgarens föreställning om vad affärslivet går ut på. Parallellen till ett hushålls ekonomi är uppenbar. Ju mer pengar man äger desto rikare känner man sig. Men som beskrivning av vad som ger välstånd är merkantilismen en felaktig tankefigur.

Redan tidigt i den ekonomiska utvecklingen hade enskilda företagare klart för sig att pengar som användes till produktion var den verkliga vägen till välstånd. En företagare som gjort en vist genom handel kunde investera vinsten i produktion med hjälp av maskiner som gav bättre vinst. Härigenom föddes industrikapitalismen och vägen till välstånd. Det var bara Karl Marx och John Stuart Mill som höll fast vid den förlegade föreställningen att kapitalackumulation inte kunde ge något välstånd. De såg maskiner som något ont. Investeringar som ökade maskineriet var egentligen förkastliga.

Kapitalismen har gett en ofantlig välståndsutveckling genom att allt större produktionsanläggningar kunnat byggas upp. Företagen har i huvudsak kunnat utvecklas genom självfinansiering av investeringarna. Men även systemet med aktiebolag har kunnat dra in sparkapital till företagen. I någon mån kunde företagarna låna pengar i bankerna. Så småningom utvecklades låntagningsmöjligheterna och även statsapparaten i olika länder började låna. Det öppnade möjligheten att vissa stater kunde låna av andra staters banker. Stater framstod som mer solida låntagare än risktagande företag.

När denna process hållit på tillräckligt länge uppstod möjligheten att utveckla det merkantilistiska synsättet på nytt. En stat var stark och rik om den kunde ha större export än import år efter år. Det blev sunt att exportera och litet suspekt att importera. Att investera exportöverskottet i andra länders skuldförbindelser blev extra fint eftersom dessa löpte med ränta till skillnad från ädla metaller på den gamla tiden. Men dagens system skiljde sig också på ett annat sätt: Nu finns statistik över betalningsströmmarna.

Denna statistik borde visa att systemet inte kan fungera. Om alla stater skulle tillämpa den merkantila principen (överskott) skulle ju inget land kunna ha underskott. De länder som lyckats forcera fram ett exportöverskott borde förstå att det förutsätter att andra har förmåtts acceptera ett underskott. Men istället gör man merkantilismen till moralisk norm och fördömer de länder som har underskott. De ska förpakta sig att driva svångremspolitik för att få bort underskottet i statsfinanserna inom några år. Sannolikt tror man att det automatiskt också kommer att eliminera exportunderskottet.

Men om Greklands handelsunderskott på 16 mdr € krymper ner till noll samtidigt som andra underskottsländer gör likadant, hur ska Tyskland då kunna ha ett överskott på 122 mdr €? (Gäller 2012 enl EU-kommissionens vårprognos, pdf, s176.) Ska Tyskland vidta konsumtionsbefrämjande och importstimulerande åtgärder? Det var ju en sådan politik som drev Grekland utför ruinens brant. Och om tyskarna dessutom vill att grekerna betalar tillbaka sina skulder uppstår två ännu svårare frågor:

1. En återbetalning förutsätter att Grekland mfl skaffar sig ett handelsöverskott. Då måste Tyskland skaffa sig ett underskott. Känns det rätt för Angela Merkel och hennes arga väljare?
   
2. När Tyskland får tillbaka sina utlånade pengar, vad ska man göra med dem då? Ska man investera dem i nya "Grekland" och tvinga även dem till ruinens brant?

Merkantilismen och analogin med vanliga hushåll är tydligen fel. Europas politik verkar styras av ett ekonomiskt tankefel. Det var ett sådant Karl Marx var ute efter när det gällde kapitalismen. Men det finns inte något sådant där. Tvärtom skulle man genom ett fasthållande av de kapitalistiska principerna ha kunnat undvika dagens kris. Länder med underskott i utrikeshandeln ska enbart kunna ha detta för att utländska kapitalister går in och investerar i nya maskiner, fabriker och anläggningar. Några fasta växelkurser och konstlade valutaunioner, som medger uppbyggnaden av gigantiska obalanser, ska man inte ha.

Andra bloggar om: merkantilism, kapitalism, Karl Marx, Marx, socialism, handelsöverskott, kapitalackumulation, exportöverskott, bankrutt, Grekland, euro, nationalekonomi, valutaunion, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

Grekland övergår till grekeuro?

Även Lars Calmfors talar om att införa en grekisk euro. Men ska den vara konvertibel blir det knappast något som skiljer mot drachman. En ny grekeuro måste ha en reglerad kurs mot euron. Då kan Grekland på sätt och vis stanna kvar i eurozonen.

Det blir nyval i Grekland, sannolikt den 17 juni. Då väntas det vänsterradikala partiet Syriza med Alexis Tsipras i spetsen bli det största partiet och få 50 extra mandat i det grekiska parlamentet på 300 ledamöter. Detta parti kräver att Grekland river upp avtalet med EU och trojkan om nedskärningar i utbyte mot nya utbetalningar av stödlånepengar. Optimisterna bedömer att Tsipras kan nöja sig med eftergifter från EU om nedskärningarna och därefter stanna kvar i euron. Opinionsundersökningar pekar på att 80 procent av grekerna vill behålla euron.

Jag bedömer dock att sannolikheten är beaktansvärt större för att Grekland lämnar euron inom kort. Om EU sätter hårt mot hårt är det så gott som kört. Men den begynnande spekulationen mot det grekiska medlemskapet är ett nytt och alltmer tungt vägande skäl. Grekerna tar ut sina pengar ur de grekiska bankerna och öppnar konton i Tyskland och andra stabila länder. På en dryg vecka sedan valet 6 maj har grekiska hushåll tagit ur 2 mdr euro. Och sedan hösten 2009 har grekiska banker tappat en tredjedel eller 70 mdr euro av sina privata insättningar (DN).

Eftersom alltfler bedömare, också inom EU, diskuterar ett utträde för Grekland kan processen bli självuppfyllande. För att mota denna utveckling sprids starkt missvisande scenarios om vad som skulle kunna hända vid ett utträde. Här återges ett av dem från DN:

"Om Grekland överger euron skulle Greklands hushåll få stora svårigheter och företagen slås ut på bred front utan kapital från utlandet, enligt kreditvärderingsinstitutet Fitch Rating. Djup recession i hela eurozonen skulle följa, liksom sänkta kreditbetyg för euroländer som i dag inte har några påtagliga problem."

I en artikel av Björklund och Brors i DN 15/4 illustreras detta i en bild med sekvensen: inställda betalningar, framför allt grekiska banker - bankkonkurser - oro på Europas finansmarknader - drachmer införs - devalvering - bättre konkurrenskraft men också inflation - levnadsstandarden sänks och besparingarna blir mindre värda. Skräckscenariona kan naturligtvis vara ett led i ett mera snävt förhandlingsspel (DN). Men snart borde detta kunna genomskådas.

Min hypotes för en vecka sedan (8/5) var att Grekland går över till en "grekeuro" (inte dåligt beryktade drachmer) som inte är konvertibel men som börjar gälla med kursen 1:1 mot euron. Utelöpande euro inom Grekland dras in för omstämpling eller utbyte mot den nya grekeuron. Det fordrar att åtminstone grekiska sedlar med grekisk landskod upphör att gälla i Grekland om de inte är omstämplade.

Nu i kvällens Aktuellt lanserade professor Lars Calmfors också att en ny grekeuro skulle införas, men den skulle gälla parallellt med den vanliga euron. Sverige hade ett sådant system på 1700-talet, nämnde han utan att utveckla hur det skulle fungera när den ena valutan var pressad. USA hade f ö ett system med spanska silvermynt som gällde parallellt till 1857.

En grekeuro med flytande växelkurs, som skulle vara legalt betalningsmedel, löser naturligtvis problemet med budgetunderskottet för den grekiska staten och de behov staten har att låta centralbanken stötta de grekiska bankerna. Problemet är att den nya valutan skulle sjunka mycket kraftigt mot euron i en psykologisk process som gav alltför låg kurs (kanske med 2/3). Eftersom lönerna skulle betalas ut i denna valuta till en kurs som åtminstone i början låg i närheten av 1:1 skulle allt importerat bli orimligt dyrt. Det kan naturligtvis påskynda den nödvändiga omställningsprocessen för Grekland. Men livsnödvändiga mediciner och nyckelprodukter till exportföretagen skulle också bli skadligt dyra. En inflationsprocess skulle också utlösas.

Min prognos är att en grekeuro kommer att ha en reglerad växelkurs till euron så att inflationstrycket kan kontrolleras hjälpligt. Sannolikt skulle kursen tillåtas sjunka långsamt. Konsekvensen blir då att greker utan sparade euro skulle få ansöka om valutatilldelning vid utlandsresor. Men de som lånat i en grekisk bank till sitt hus skulle kunna betala räntor och amorteringar utan att begära våldsamma löneökningar. Och bankerna eller privatpersoner som lånat ut sina pengar till andra greker skulle få tillbaka ungefär samma värde och inte göra våldsamma vinster på omläggningen. De som sparat i euro skulle få tillbaka ungefär samma värde och inte förlora 2/3 om de tvingats över till en flytande valuta.

Om grekeurons värde kan kontrolleras i relation till euron kan man ha två relativt stabila valutor samtidigt och endast begränsad inflation. Den ökning av penningmängden som nyproduktionen av grekeuro skulle innebära skulle med en försiktig politik motsvara vad som behövdes för att rekapitalisera bankerna och hålla igång den offentliga sektorn tills skatteindrivningen blev effektivare. Det stora problemet skulle bli att få ner importen till samma nivå som importen. Någon sorts ransoneringsbyråkrati skulle fordras så att det inte gavs valutatilldelning för umbärliga produkter. Det är trivialt när det gäller import av exempelvis spanska tomater. Grekerna har lagt ner sin egen odling - åtminstone för leveranser till Aten. Men hur skulle en lågavlönad grekisk tjänsteman kunna säga nej till miljonärens krav på valuta för inköp av en lyxbil?

Det grekiska samhället skulle riskera att utvecklas till en obehaglig polis- och kontrollstat om man inte ganska snart lyckades vända utvecklingen och sätta en mer marknadsmässig kurs på grekeuron. Detta beror på att en bankrutt för Grekland fordrar en omedelbar anpassning av importen till exporten (en minskning med minst 11 procent). Men alternativet, en konvertibel grekeuro enligt Calmfors, liknar Argentinakrisen i början av 00-talet (bart okt-10). När "valutaunionen" mot dollarn övergavs fick man en 80-procentig engångsinflation som fortsatte med över 10 procent åren därefter. Den flytande valutan stöttades dessutom med uttagsbegränsningar från bankerna. Genom förbättrad konkurrenskraft kunde Argentina betala 30 procent av utlandslånen vilket inte grekerna ser ut att kunna.

En grekeuro enligt Calmfors´modell ser inte ut att ge några större fördelar gentemot en konsekvent övergång till drachmer. Kanske menade Calmfors egentligen att den nya valutan inte skulle vara konvertibel?

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, grexit, euron, konkurs, bankrutt, icke konvertibel valuta, valutareglering, Argentina, importöverskott, regleringspolitik, Europa, ekonomi, EU, nationalekonomi, Calmfors, politik på intressant.se

Hur kan man gå arbetslös när det finns jobb i äldreomsorgen?

Dagens ungdomar verkar vara för fina för att ta jobb inom vården. Hellre går man arbetslös på skattebetalarnas bekostnad. Den stora ungdomsarbetslösheten borde kunna minska avsevärt om man väljer att börja med vårdutbildning istället för estetisk linje.

I Agenda hade man idag 13/5-12 ett intressant reportage om bristen på arbetskraft inom äldreomsorgen. Fram till år 2025 går 38 procent av Sveriges undersköterskor och vårdbiträden i pension. Det rör sig om 192 000 personer. Det skulle behövas 6 400  nya undersköterskor per år, skriver man. Jag får dock antalet personer till 14 800 per år. Skolverket har sammanställt hur många som påbörjat någon form av vård- och omsorgsutbildning till gymnasiet varje år. För de senaste tre åren har den ganska begränsade tillströmningen minskat med 35 procent.

Utbildningen motsvararade 23 procent av behovet 2011

Intresset hos ungdomarna för vårdutbildningen ligger på bottennivå. Det var en tillfällig topp 2009 när arbetslösheten ökade. Men nu verkar läget mycket bekymmersamt. Lönen är 21 600 kronor i månaden. Det är inte tillräckligt bra för att locka ungdomarna. De verkar hellre vilja gå agbetslösa tills de hittar något något mera självförverkligande.Numera kan man få jobb utan att ha någon utbildning, men det tycks inte hjälpa.

I programmet intervjuade man en Cecilia Stener som gått arbetslös sedan länge. När hon valde yrkesinriktning var det estetisk linje för att hon ville bli skådespelerska eller jobba med teater. Där finns uppenbarligen ingen större efterfrågan på anställda. Hon tvekar ändå om att satsa på "framtidsyrket" undersköterska:

"Det är inte det jag helst vill göra. Ska man ha en person på ett ställe ska den vilja vara där för att göra ett bra jobb. Som läget är nu måste man väl ta det som finns. Men jag vet inte om jag skulle vara rätt person för jobbet, säger Cecilia Stener."

Stefan Löfven (S) påstår att vi har massarbetslöshet. Men om ungdomarna väljer arbetslöshet för att de väntar på att bli skådespelare istället för att ta de vårdjobb som faktiskt finns är arbetslösheten självvald. Och det är inte bara sådana estetiska jobb man väntar på. Den stora ungdomsarbetslösheten på ca 125 000 personer måste till avsevärd del bero på att ungdomarna inte vill ha vårdjobben.



Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt bloggtips om politiska bloggar 
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsöshet, vårdjobb, äldreomsorg, nya jobb, självvald arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, vårdutbildning, politik på intressant.se

Stefan Löfven mässade i Ekots intervju

Löfven verkar ha inlärda resonemang som han inte kan avbryta i beredskap vid utfrågningar. Något besked om varifrån skattehöjningarna för företagen skulle tas hade han inte. Och inte heller kom han med något recept för nya jobb.

Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven var gäst i Ekots lördagsintervju 12/5-12 och utfrågades av Tomas Ramberg. Programmet påannonserades med konstaterandet att många pusselbitar saknas i Socialdemokraternas politik och man skriver: Hur tydlig är Stefan Löfvens politik? Vad händer om Stefan Löfven blir statsminister 2014?

Diskussionen inleddes med att det ser ut som om Karl-Petter Thorwaldsson från Metall kommer att bli ny LO-ordförande. Och Löfven själv kommer från IF Metall. Kommer exportindustrin att ta över arbetarrörelsen? Löfven menade att man kunde företräda hela folket. Det var dock nära att han erkände att fackliga organisationer är särintressen. [Så är det också i verkligheten eftersom t ex stora löneökningar för ett fack är ett intresse som omöjligt kan översättas till att gälla alla.]

Löfven var inte bekymrad över att Sahlin och Lundby-Wedin försvann och ersattes av män.

Fördubblingen av arbetsgivaravgifterna för personer under 26 år var nästa ämne. Ramberg frågade vad som skulle hända när en sådan skattehöjning genomförs. Löfven raljerade ett ögonblick med regeringens olika besked om hur många jobb som blivit resultatet av nedsättningen: 14 000, 18 000, 25 000 och 100 000. Man kan inte slänga så med siffrorna. Oberoende bedömare som KI, IFAU och Finanspolitiska Rådet har sagt att det blir väldigt lite nya jobb. Då kommer inte heller så många jobb att försvinna. [Här finns tydligen full symmetri.] Det är bättre att använda pengarna riktat så att ungdomar som inte har gymnasieutbildning också får gymnasieutbildning.

Ramberg hade letat fram ett uttalande från våren 2010 där Löfven sagt att nedsättningen var ett bra steg. Varför har Löfven nu bytt åsikt? Svaret var att åtgärden inte har någon verkan. Ramberg försökte få fram vad som förändrats i synen och då mässade Löfven på med att ungdomsarbetslösheten är 25 procent och 40 procent för dem utan gymnasium osv. Ramberg försökte återkomma till ursprungsfrågan men Löfven fortsatte sin utläggning med påföljd att man pratade i munnen på varandra. Till slut undkom Löfven med att han nog hade omvärderat effekterna och därför vill ta tillbaka något som inte fungerar.

Ramberg tog upp den av S föreslagna nedsättningen av löneskatterna upp till en lönesumma för alla företag på ca 900 000 kronor/år. Detta var riktat mot småföretagen och Löfven svarade inte på frågan om åtgärden kunde förväntas skapa flera jobb. Dock verkade det som om förslaget skulle omprövas till höstens budgetmotion.

Vem ska då betala den fördubblade löneskatten för ungdomar och den fördubblade restaurangmomsen? Löfven återkom till att flera oberoende bedömare sagt att de ger liten effekt. Återigen mässade han på och släppte inte in invändningen att detta var svar på en annan fråga. Han gjorde räkneexemplet att med 16 miljarder kr för 8 000 jobb så kostar de 2 mkr/styck. Det är dyra jobb och man skulle kunna anställa 40 000 personer i den offentliga sektorn för samma belopp [dvs 400'/st]. Vi återkommer i höst med våra förslag sade han ännu en gång.

Varifrån ska då arbetsgivarna ta dessa 20 miljarder i höjda skatter? frågade Ramberg. Man ska betala sin skatt på vanligt sätt menade Löfven. Men varifrån kommer pengarna, är det priserna som ska höjas eller lönerna som ska sänkas? frågade Ramberg knappt hörbart när Löfven malde på om att oberoende bedömare sagt att verkan blir liten av nedsättningen. Löfven verkade tro att en effekt som mest har hållit priserna nere eller lönerna högre inte får någon moteffekt när nedsättningen tas bort. Och Ramberg lyckades inte få in denna tankegång i huvudet på Löfven. Han mässade på om massarbetslöshet, långtidsarbetslöshet och socialbidragskostnader samt hänvisade till "verkligheten". Diskussionen hamnade i rundgång genom att Löfven var så rigid.

Kärnkraften var nästa ämne. En fråga i partiledardebatten i söndags var huruvida svensk industri klarar sig utan att man bygger nya reaktorer. Då svarade Löfven: "Vi vet inte det." Det betyder att vi måste komma till en överenskommelse över partigränserna, menade Löfven. Låt oss börja med att bedöma energikonsumtionen i framtiden. Hur detta skulle vara förenligt med partikongressens beslut att kärkraften skulle fasas ut framkom inte. Återigen började Löfven mässa om att kartlägga energibehoven etc - tydligen enligt en intränad tirad som Ramberg hade svårt att få stopp på. Det verkar dock som att Löfven i slutändan kommer att hänvisa till att nya reaktorer kan byggas om det behövs för att industrin ska få energi på rimliga villkor. Om partiet inte går med på detta kommer han att avgå enligt vad jag kunde ana.

Diskussionen fortsatte med uranbrytning och därefter om a-kassan. Den skulle förbättras men inte bli obligatorisk, som Kjell Olof Feldt förordat. Deltidsstämplingen i maximalt 75 dagar kom också upp men återigen hänvisade Löfven till höstmotionen.

Den stora frågan hur Socialdemokraterna skulle kunna få ner arbetslösheten mera än regeringen kom inte upp. Ingenting nämndes om mera expansiv finanspolitik och egentligen inte heller om den strukturella arbetslösheten. Mera utbildning för ungdomar utan gymnasieexamen var det enda Löfven kom med. Men hur det skulle fungera med tvångsutbildade 24-åringar med dåliga "gymnasiebetyg" nämndes det ingenting om. Att Löfven inte ville ge besked om kärnkraften kan vara förståeligt med en fientlig intern opinion. Men denna måste han kväsa om det ska bli någon uppgörelse.

Det som är intressant för framtiden är dels att Löfven inte kan ge besked om hur skattehöjningen för företagen kan tänkas fungera och dels det sätt på vilket han undviker att ge besked. Att inte kunna resonera utan ständigt återkomma till på förhand inlärda mässor är inte vad man väntar i en modern politisk debatt. Det är en svaghet som motståndarna kan utnyttja om de är tillräckligt kompetenta.
_ _ _
Löfven dementerar att han är för utbyggd kärnkraft i SvD 16/5:
"Jag uppfattade frågan som ”Har du stått för kongressbeslutet i din tidigare roll?” För oss är det inte tal om någon utbyggnad av kärnkraft, men jag står upp för kongressbeslutet, säger han och menar därmed att kunna föra blocköverskridande samtal."
[flip-flop?]

Bloggat: Tord Oscarsson, Peter Andersson. Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, socialdemokraterna, arbetsgivaravgifter, ungdomsrabatt, skattehöjning, kärnkraft, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Var femte svensk bilägare ska bort?

För att minska utsläppen av klimatgaser från transportsektorn med mer än 80 procent måste bilismen minska med 20 procent till 2030, menar Trafikverket. Men EU har som mål att minska utsläppen därifrån med 20 procent. Varför ska enbart Sverige börja avveckla bilismen?

Det anonyma trafikverket kom den 27 april med en utredning om hur trafikkapaciteten ska utvecklas de närmaste decennierna. Den har inte fått någon större uppmärksamhet tills den ställföreträdande generaldirektören Lena Erixon drog de sensationella explicita slutsatserna av trafikutvecklingen och regeringens miljömål i kombination.

Grundläggande är att EU har ett miljömål för transportsektorn som säger att utsläppen av klimatgaser därifrån ska minska med 20 procent till 2030 jämfört med 2008. Men Sverige har av någon anledning tagit på sig ett mycket mer ambitiöst mål. Utsläppen från transportsektorn ska minska med åtminstone 80 procent till 2030 jämfört med 2004. Detta enligt Trafikverkets tolkning av regeringens målformulering som talar om en "fossiloberoende fordonsflotta till 2030" (pdf, s 14).

Idag 11/5-12 gick Lena Erixon ut i Ekot med beskedet att biltrafiken måste minska i ett inslag rubricerat Var femte svensk bil måste bort för miljöns skull. Hon har lett den s k Kapacitetsutredningen och bygger sitt resonemang på att hänsyn ska tas till tekniska förbättringar och förnybar energi. Men detta räcker inte utan trafiken måste minska har hon kommit fram till.Enligt vad jag kan se av utredningen är det dessutom transporterna för export och import som kommer att öka. Om vi inte ska minska utrikeshandelns utveckling måste privatbilismen drabbas hårdare.

I Eko-inslaget intervjuas både miljöministern Lena Ek (c) och infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd (m). Båda svävar på målet och vill inte medge att var femte bilist måste måste bort till 2030. Kan vi vänta att de samfällt inom kort tid underkänner slutsatserna i Kapacitetsutredningen? Eller ska Alliansen gå till val 2014 på budskapet att bilismen ska avvecklas med en femtedel? Ska regeringen vinna väljare från Miljöpartiet? Därifrån kommer man i så fall att sannolikt att komma med ett överbud om att bilismen ska reduceras med 25 procent eller liknande. Vad säger Åsa Romson?

Det stora felet är naturligtvis att regeringen formulerat ett så kategoriskt mål om bilismen till 2030. Varför ska Sverige, som släpper ut 0,2 procent av världens växthusgaser, minska utsläppen från transportsektorn med mer än 80 procent när EU bara tänker minska sina utsläpp därifrån med 20 procent? Det visar om inte annat att det är lönlöst att "gå före" med extrema miljömål. Regeringen måste lyssna mer på Expertgruppen för miljöstudier som nyligen kom fram till att det är meningslöst att försöka "gå före" i klimatpolitiken (bart mars-12). Målet om "fossiloberoende" borde snarast göras mer realistiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om klimatpolitik, bilism, bilägare, transporter, Lena Ek, växthuseffekten, miljö, klimat, klimatkris, klimatmål, EU, Trafikverket, politik på intressant.se

Kan vi isolera oss från Greklands undergång?

Sannolikt lämnar Grekland euron och inför en icke-konvertibel valuta i kombination med hårda regleringar. Resten av Europa har nu bättre chanser än för två år sedan att hantera förlusterna på de grekiska fordringarna. SEB förordar en mer expansiv politik både för Sverige och Euroland.


Det har gått litet sämre för världsekonomin under våren. Banken SEB har kommit med en reviderad bedömning i relation till prognosen man kom med i februari. Men trots de något mer dystra tongångarna har man för Sverige en BNP-prognos på 0,7 procent för 2012 och 1,9 procent nästa år. Det är något högre än i februari när man trodde på 0,5 resp 1,7 procent. Detta är också klart bättre än de flesta bedömarna trodde i mars-april för 2012, se tabellen nedan:

SEB höjer prognosen för BNP i majbedömningen

Situationen är naturligtvis svårbedömd genom att det grekiska valet utmynnat i en situation som verkar omöjliggöra en regeringsbildning. Det kan bli nyval i juni. Opinionen är så fientlig att det finns stor risk för att EU:s räddningsfonder håller inne kommande utbetalningar varpå Grekland går i full konkurs.Redan tidigare har nationalekonomen Nouriel Roubini bedömt att parlamentsvalet kommer att förvärra problemen. Han menar nu att sannolikheten ökat för att  Grekland måste lämna euron 2013.

Även SEB tror att det blir väldigt problematiskt för Grekland. Många är dock förberedda på att Grekland lämnar euron och då skulle återverkningarna på reste av Europa kunna begränsas. Det förutsätter att inte andra länder som Spanien och Portugal följer efter i samma riktning. Rimligtvis måste de grekiska myndigheterna nu förbereda hanteringen av det kaos som kommer att utbryta när euron avskaffas. Om inte kraftfulla åtgärder genomförs kommer enligt min mening den bankkris som blir följden att förlama landet genom "credit crunch" (bart mars-12).

Grekerna borde rimligtvis införa en "grekeuro" (inte den komprometterade drachman). Denna kommer att börja gälla med kursen 1:1 men inte vara konvertibel. Det förutsätter att man klarar att sätta upp elektroniska hinder mot valutaflykt och upprätta gränskontroller som hindrar smuggling till viss del. Centralbanken kan då skapa nya pengar som kan hålla bankerna under armarna och möjliggöra att staten kan få låna till budgetunderskottet. Faran är naturligtvis att detta inte görs på ett välavvägt sätt så att skatteindrivningen avstannar och populära utgiftsområden gynnas hejdlöst. Då kommer inflationen att öka till påtagligt skadliga nivåer.

Ett av de akuta problemen för Grekland är att reglera importöverskottet på ca 8 procent av BNP. Med en icke konvertibel valuta kommer en ransoneringsbyråkrati att säga nej till en stor del av importbetalningarna. Importen motsvarar ca 70 procent av BNP. Därför måste importen i ett slag ner med minst 11 procent. I övrigt tar byråkratin hand om exportintäkterna för att ransonera ut dem till prioriterade importändamål. Några lån utomlands kan grekerna inte räkna med på många år. Men genom att sänka valutakursen kan importen göras dyrare och exporten billigare. Därmed kan det underliggande underskottet minskas och ransoneringsregleringarna reduceras.

Jag är inte övertygad om att Grekland helt går under om man lyckas med regleringspolitiken. Men det är ironiskt att det gamla talesättet, att en första reglering som går fel måste leda till ännu mer regleringar, nu visar sig slå in. Att införa en gemensam valuta var en reglering som i sig var vansklig och som för Greklands del för många år framöver kommer att hålla landet i ett järngrepp av nya regleringar - och ingen gemensam valuta...

I övriga Europa verkar man ointresserad av hur det går för grekerna. Det viktiga är att Greklands eventuella finansiella totalkollaps inte sprider sig till andra länder. Eftersom den största delen av de grekiska skulderna redan skrivits av kommer resten av skulderna sannolikt att kunna hanteras även om de blir värdelösa för överskådlig tid. Det fordrar ytterligare QE från ECB och att räddningsfondernas pengar får användas för att rekapitalisera europeiska banker som förlorar sina grekiska fordringar.

SEB ansluter sig idag tydligare till det växande lägret av ekonomiska bedömare som påfordrar en mer expansiv politik: världen borde byta krisstrategi. Man väntar att Spanien inom kort får ett stödlån på ca 150 mdr euro (trots regeringens dementi). Samtidigt får Europeiska investeringsbanken (EIB) ett kapitaltillskott på 50 mdr euro så att utlåningskapaciteten ökar till 300 mdr euro för lån till tillväxtskapande strukturprojekt i olika delar av Europa. Två oklara punkter är dock huruvida ECB kan tillåtas delta i expansionspolitiken och huruvida Angela Merkel är stark nog att gå med på lättnader i besparingskraven för krisländer.

För Sveriges del rekommenderar SEB lättnader i finanspolitiken och viss sänkning av räntan. Man förutser att Riksbanken sänker reporäntan från 1,50 till 1,25 procent i september. Huspriserna kommer att sjunka. Valutakursen mot euron stärks till 8,40 SEK/€ i slutet av 2013. I USA kommer nya kvantitativa lättnader (QE3) att vidtas av Fed. Inflationen i Sverige blir 1,2 procent båda åren och i USA 2,5 resp 2,7 procent. I Euroland -0,6 resp 0,8 procent.

Tidigare art 21/2-12
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, euroexit, euron, konkurs, bankrutt, icke konvertibel valuta, valutareglering, importunderskott, regleringspolitik, Europa, , ekonomi, EU, nationalekonomi, politik på intressant.se

Skolverket visar att föräldrarnas bakgrund inte har medfört mera ojämlikhet

Trots att skolan under lång tid har har sorterat ut de mer begåvade för vidare högre utbildning har dessa som föräldrar inte lyckats öka sina barns betygsnivåer jämfört med barn från lågutbildade familjer. Den svenska skolan lyckas fortfarande kompensera lika mycket som tidigare för nackdelen att ha lågutbildade föräldrar.

En vanlig uppfattning i skoldebatten är att föräldrarnas utbildningsnivå tenderar att öka skillnaderna i betygsnivå mellan elever från hem med lägre föräldrautbildning och dem från hem med högre utbildning. I torsdags 3/5-12 gick Lärarnas Riksförbund ut med en utredning som presenterades med slutsatsen att skolan blivit alltmer ojämlik 1999-2011 (bloggart). Skillnaden mellan de sämsta och bästa eleverna  skulle ha ökat med mer än 30 procent och en avsevärd del skulle ha orsakats av större genomslag från föräldrarnas bakgrund.

Att skillnaderna ökat med 30 procent visade sig vara felaktigt. Och från siffrorna i utredningens bilaga kunde man utläsa att föräldrabakgrunden för vanliga elever inte hade någon egentlig effekt. De aktuella percentilerna visade t o m  en liten relativ förbättring för arbetarhushåll jämfört med akademikerhushåll (bart 5/5-12). Den 4/5 kom en rapport från Skolverket som bekräftar att föräldrarnas bakgrund inte har orsakat några påtagligt större skillnader i betygsnivåerna generellt 1998-2011 (pdf). Detta framgår av nedanstående diagram:

Högutbildade föräldrars effekt på betygsnivån hos barnen

Skolverket beskriver resultatet: "Den standardiserade effekten av högutbildade föräldrar visar på en svag uppgång mellan 1998 och 2001 men som sedan sakta avtar. Sett över hela tidsperioden har det inte skett mer än marginella förändringar."

Därefter prövar man andra statistikkällor för att ändå försöka få fram en ökning av ojämlikheten. Men resultaten förändras inte nämnvärt. En undersökning från PISA visar dock att förmågan till läsförståelse har ökat för barn från familjer med högre socialt kapital mellan åren 2000 och 2009. I PISA används ett index för att mäta elevernas socioekonomiska bakgrund, ESCS (PISA index for Economic, Social and Cultural Status), som förutom föräldrarnas utbildningsnivå även innehåller uppgifter om antal böcker i hemmet och andra mått på både kulturellt och ekonomiskt kapital.

Mot bakgrund av att det varje år sker en viss utsortering av teoretiska begåvningar från gruppen av elever från hem med låg utbildning hos föräldrarna kommer färre och färre teoretiskt begåvade föräldrar att finnas kvar i hem med föräldrar med låg utbildning. De begåvade blir helt enkelt föräldrar med högre utbildning. Så var inte fallet tidigare när studiesociala förhållanden hindrade många teoretiskt begåvade att skaffa sig en högre utbildning.  Det är ytterst föräldrarnas begåvning, som t ex yttrar sig i antalet böcker i hemmet, som avgör barnens framgångar i skolan enligt det synsätt som är förhärskande.

Men olika begåvade föräldrars påverkan kan kompenseras av skolan. Trots att begåvningsskillnaderna hos föräldrarna rimligtvis har ökat genom den utsortering som sker genom förbättrade studiesociala villkor har skolan ändå lyckats kompensera för detta så att någon ökande "ojämlikhet" inte kan noteras. Är inte detta något som Lärarnas Riksförbund och andra skolpolitiska aktivister borde glädja sig åt? Varför vill de så gärna frammana en felaktig bild av större skillnader? Tids nog måste de dyka upp. Det är ju själva avsikten med en ekonomiskt jämlik utbildning som enbart låter meriteringsförmågan avgöra.


Läs även andra bloggares åsikter om skola, jämlikhet, klassamhälle, Lärarnas Riksförbund, betyg, betygsskillnader, ojämlikhet, utjämning, utbildning, föräldrarnas utbildningsnivå, utbildningspolitik, politik på intressant.se

Löfven oväntat svag

Det blev en livlig debatt när alla partiledarna debatterade. Men så värst mycket nytt framkom inte. Något rödgrönt alternativ finns inte. Den nye partiledaren Löfven framstod inte som någon dominerande och initiativrik oppositionsledare.

Partiledardebatten i TV2

Debatten mellan de åtta partiledarna inleddes med en kort duell om jobben mellan Stefan Löfven (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Den gick ganska bra för Löfven och det såg lovande ut för socialdemokratin. Han körde med det kategoriska argumentet om den ökade arbetslösheten. Regeringen har misskött frågan. "När ni tog över påstod ni att det rådde massarbetslöshet. Nu är den ännu högre, så frågan är vad ni kallar det här?" Detta bygger på att den sammanlagda egentliga "arbetslösheten" 2006 var väldigt hög när man räknade in sjukskrivna och förtidspensionerade m fl.

Dagens öppna arbetslöshet är naturligtvis högre [än den öppna då], vilket både beror på att fler som befunnit sig i "dold arbetslöshet" nu redovisas öppet och på att den ekonomiska krisen tillfälligt har höjt den. Men istället för att ha ett motargument - t ex i form av uppgifter med totalsiffror för båda åren - i beredskap kontrade Reinfeldt med att angripa Löfven med att S vill fördubbla arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 26 år.

Detta tenderar att cementera bilden av den höga arbetslösheten. Är det redan försent att komma undan beskrivningen av sysselsättningsutvecklingen som ett misslyckande? Och är det effektivt att istället skrämma väljarna med höjningar av osynliga skatter? Hittills har också alliansregeringen varit kallsinnig till att främja informerandet om arbetsgivaravgifterna eller det som rätteligen borde kallas löneskatter. Dessa är ingen realitet för en vanlig väljare. Skattehöjningsresonemanget blir då ett abstrakt nationalekonomiskt resonemang som inte berör vanligt folk. Löfven kunde dock inte ge några konkreta besked om ett eget program mot arbetslösheten.

Jonas Sjöstedt (V)  angrep också Reinfeldt skarpt för den höga ungdomsarbetslösheten och fick egentligen inte något konkret svar. Men hans flamboyanta debatteknik både i denna fråga och under den fortsatta debatten kanske ändå inte var en vinnande taktik.

Fortsättningen handlade om krigsmaterielexport, växande klyftor i skolan, förstatligande av skolan (FP, V, SD), kärnkraften, skatter och vinster i vård och omsorg. När det meddelades att Francois Hollande vunnit presidentvalet i Frankrike kom man också in på frågan om stimulanspolitik. Men den urartade snabbt till att handla om ofinansierade välfärdsreformer utan ansvar för statsfinanserna.

Annie Lööf gav ett sympatiskt och påläst intryck. Göran Hägglund fick prata om sänkt skatt för pensionärer och utlova en sänkning i kommande budget eller i nästa om det finns utrymme. Detta bekräftades av Reinfeldt. Och Löfven hattade litet kring frågan i en duell med Reinfeldt. Gustav Fridolin var ganska bleksiktig. Jan Björklund frågade Löfven i skolfrågan hur ett utbildningskontrakt skulle fungera när man tvingar avhoppare från gymnasiet att studera till högskolekompetens. Tänk om det vore så enkelt att man kunde lagstifta om studentexamen, frågade han retoriskt. Löfven hade inget svar. Det verkar vara en svag punkt.

Löfven var ganska passiv och kom egentligen bara med längre utläggningar när han fick frågor från debattledarna. Kommentatorerna var väldigt artiga efteråt när de påstod att Löfven lyckats bra med debatten. Han hade inte gjort bort sig vilket är en seger. Det var hans första debatt hette det. Men den som objektivt bedömer Löfven måste finna att han gjorde ett svagt intryck utom under inledningen. Det kan betyda svårigheter för socialdemokratin i det långa loppet.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, Löfven, Reinfeldt, socialdemokraterna, nya jobb, arbetslöshet, skolan, politik på intressant.se

Skolan har blivit mer jämlik för arbetarbarnen

Elever med föräldrar med enbart grundskola har klarat sig något bättre än akademikerbarnen 1999-2011 både för svaga och starka. Differensen mellan svaga och starka elever totalt i Sverige har bara ökat med 5,5 procent och inte med 31,3 som lärarna påstått.

Hur ser sanningen om grundskolan ut om man tittar på SCB:s siffror som Lärarnas Riksförbund redovisar i en bilaga (pdf) till sin famösa utredning om ökad ojämlikhet? Jag riktade skarp kritik mot hur Metta Fjelkner och LR:s informatörer drog slutsatser om betygens utveckling  utan stöd i statistiken i min bloggartikel igår. Eftersom siffrorna inte är sammanställda i bilagan måste man räkna en hel del själv för att få fram den rätta bilden.

Den mycket enkla utvärderingsmetoden som LR använder kan diskuteras eftersom den mäter absoluta differenser. Man säger att skillnaden i meritvärdespoäng mellan den svagaste tiondelen av eleverna och den starkaste har ökat med en tredjedel 1999-2011. Det grundar sig på en differens 1999 på 160 poäng som ökat till 210 poäng 2011. När jag väger ihop resultaten från tabellerna 4 och 7 finner jag att dessa siffror är grovt felaktiga.

Differensen 1999 var 138,06 och den ökade till 145,66 år 2011. Det var en ökning med 5,5 procent och inte med 31,3 procent!

Kan man då dra slutsatsen att ojämlikheten ändå ökat något litet? Här kommer synen på metoder in. Är det t ex så att ett samhälle där de fattiga blivit dubbelt rika är mer ojämlikt eftersom de rika också blivit dubbelt så rika? Differensen i kronor har ju ökat. Ett konkret räkneexempel: de fattiga går från 50 till 100 och de rika från 100 till 200. Differensen i absoluta tal har ökat från 50 till 100 eller med 100 procent. En fördubbling av välståndet med oförändrad inkomstfördelning har med detta synsätt ökat ojämlikheten med 100 procent.

Jag tvivlar starkt på att absoluta differensmetoden är adekvat för att mäta förändringar i jämlikhet.

Vi kan titta på den stora gruppen elever (87 %)  som är födda i Norden och har minst en förälder som också är det. Där förbättrade den svagaste decilen sitt meritvärde från 140 till 150. De starkaste förbättrade värdet från 275 till 290. De svaga fick 7,1 procent bättre resultat, de starka 5,4 procent. Tyder det på ökad ojämlikhet?

Lärarnas Riksförbund har utifrån differenserna i betygsutvecklingen för olika elevers familjebakgrund dessutom kommit fram till att de med föräldrar med låg utbildning har det "tuffast i skolan". Men inte heller denna slutsats tycks stämma.

Vi kan titta på elever med föräldrar som har grundskoleutbildning men inte mer. Detta torde vara typiskt för arbetarfamiljer. Har då arbetarbarnens betygsresultat försämrats på 12 år och i synnerhet bland de svagaste (p10) som LR försöker låta påskina? Nej, de svagaste har förbättrat meritvärdet med 5 procent (100 till 105) och de starkaste med 3,9 procent (255 till 265). Det är något bättre än för akademikerbarnen (där föräldrarna har mer än 2 års utbildn) som visade en förbättring med 2,9 procent för den svaga gruppen och 3,4 för den starka.

Det går naturligtvis att hitta små grupper där resultatet har försämrats - åtminstone för percentil 10. Men som jag skrev igår kan detta bero på att eleverna där i högre utsträckning kommer från krigshärjade områden utan egentligt skolväsende. Man kan knappast lasta den svenska skolan för att skapa ökad ojämlikhet i dessa fall.

Egentligen hade man kunnat vänta sig att barn till föräldrar utan längre teoretisk utbildning så småningom skulle tendera att få sämre betyg i enlighet med teorin att studiebegåvning till viss del är medfödd. När klassamhället övergår till ett meritsamhälle där ekonomisk bakgrund inte längre är ett hinder för teoretiska studier kommer de studiebegåvade att göra "klassresor" som förändrar sambanden mellan betyg och bakgrund (bart nov-11). Men några påtagliga sådana tendenser syns inte i SCB:s statistik.

Forts: Skolverkets undersökning visar inga ökade skillnader, 7/5-12
_____________________________________________________________________________

I Ekots lördagsintervju framträdde Gustav Fridolin (MP) där han hotade med att bryta överenskommelsen med regeringen om inte illegala flyktingar skulle få rätt till sjukvård. Regeringen tycker tydligen att det blir för dyrbart. Men om risken för regeringskris då skulle öka framgick inte (länk).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, jämlikhet, klassamhälle, Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, betyg, ojämlikhet, utjämning, utbildning, utbildningspolitik, regeringen, politik  Gustav Fridolin på intressant.se

Lärarbasen Fjelkner fuskar med statistiken om skolan

En ganska pinsam fadäs har inträffat för Lärarnas Riksförbund under pågående kongress. Ordföranden och informatörerna på kansliet har presenterat statistik beställd från SCB på ett direkt felaktigt sätt med det tydliga syftet att svärta ner regeringens skolpolitik för att den skapar ojämlikhet och segregation.

Igår 3/5 kom Metta Fjelkner, ordförande i Sacos Lärarnas Riksförbund, med en debattartikel i DN rubricerad "Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan". I ingressen står: "Kunskapsklyftorna ökar. Den svenska skolan blir allt mer ojämlik. -- Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent mellan 1999 och 2011." Grunden för detta finns i Fjelkners text som lyder:

"Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst uppgick till minst 160 meritvärdespoäng 1999. År 2011 hade denna skillnad ökat till minst 210 poäng – en ökning med över 30 procent. Det är också tydligt att föräldrars utbildningsbakgrund har störst betydelse för de elever som har det tuffast i skolan."

Statistiken är framtagen av SCB och därför är det allvarligt att Lärarnas Riksförbund hänvisar till SCB när man gör gällande att kunskapsklyftorna ökar generellt och grundskolan blivit mer segregerande. Så här skriver man på sin hemsida:

"Lärarnas Riksförbunds nya rapport "En skola för alla eller endast för en del?" visar att skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst har ökat med en tredjedel det senaste decenniet. Alla elever får helt enkelt inte samma chans i dagens skola."

Riksförbundet skriver vidare att man:

"har låtit Statistiska centralbyrån (SCB) ta fram uppgifter om elever i fyra årskullar; elever som fått slutbetyg från grundskolan åren 1999, 2003, 2007 respektive 2011. Uppgifterna gäller elevanknutna bakgrundsfakta, som invandrarbakgrund, utbildningsnivå i hemmet, kön samt slutbetyg från grundskolans årskurs 9 att koppla bakgrundsfaktorerna till. Det totala antalet elever i denna undersökning uppgår till 399 734 fördelade på de fyra årskullarna"

Varken i rapporten eller bilagan finns något som stöder att man kan dra sådana ojämlikhetsindikerande slutsatser från SCB:s statistik. I bilagan till rapporten kan man exempelvis utläsa att den största gruppen ungdomar (85 %) bestående av dem som är födda i Norden och med minst en förälder född i Norden inte har fått sämre resultat vare sig för percentil 10 eller percentil 90. Meritvärdet (~betyg) för p10 uppgick 1999 till 140 (svagpresterande) och för p90 till 275 (högpresterande). Det är naturligt och beror på att olika elever meriterar sig olika. Vad gäller slutbetygen 2011 uppnådde p10 ett meritvärde på 150 och p90 fick 290.

Det betyder att de svaga ökade meritvärdet med 7,1 procent och de starka med 5,4 procent (99-11). Visar det på alltmer ojämlikhet eller segregation? För de ungdomar där båda föräldrarna är födda utanför Norden ökade meritvärdet för de svaga med 13,6 procent mot 7,5 procent för de starka. Det indikerar varken ökad ojämlikhet eller mer segregering. Endast för en liten grupp född t ex på Afrikas horn eller i Afghanistan har meritvärdena för de svaga sjunkit men stigit för de starka.

Från tabellerna över föräldrarnas utbildningsbakgrund kan man utläsa att meritvärdena för fem av sex grupper ökat med 3-7 procent mellan 1999 och 2011. Någon tendens till att barn från familjer med dålig föräldrautbildning finns inte med ett undantag. Den lilla gruppen på 2,8 procent av föräldrarna, där den högsta utbildningsnivån är grundskola med färre än nio år, har barn som delvis presterat sämre än 1999. De starka har samma meritvärde men de svaga har drygt halverat det. Det kan bero på att den svaga gruppen nu i större utsträckning kommer från krigsdrabbade länder med  närmast obefintligt skolväsende.

Fjelkner ger alltså sken av att skillnaden i meritvärde  var 160 mellan p10 och p90 år 1999, vilken ökade till 210 år 2011. För 85 procent av de undersökta eleverna var skillnaden enligt utredningen 135 år 1999 och 140 år 2011. Det är helt orimligt att hennes påstående skulle vara korrekt.

Så varför går Metta Fjelkner ut med sitt uppenbart felaktiga men alarmistiska budskap? Hon vill tydligen så gärna angripa skolan för att den skapar ett nytt "klassamhälle" och segregation. Det är hård kritik mot regeringens utbildningspolitik. Men hon har fel och hon och hennes presschef (Zoran Alagic) har av allt att döma läst den egna utredningen med röda glasögon och förutfattade meningar. Önsketänkandet har medfört att hon fuskar med statistiken. Det fordrar en dementi. I varje fall borde SCB klargöra att Lärarnas Riksförbund inte kan vidhålla sina slutsatser.

Fortsättning om vad  SCB:s siffror verkligen säger: Skolan har blivit mer jämlik för arbetarbarnen 5/5-12
_ _ _ _
Ekot. Bloggat: Ekonomistas (Jonas Vlachos är skeptisk men har inte upptäckt fusket), Helena von Schantz  (godtar aningslöst tesen), Röda Berget, Martin Moberg, Lasse Strömberg, Peter Andersson; alla vidareförmedlar ojämlikhetstesen.

[Zoran Alagic bloggar och jag svarar 4-6 maj-12,  ytterligare en bloggartikel av Alagic 12/5, Lärarnas nyheter (notis), Lärarnas Tidning 11/5-12, bloggdebatt Eva-Lotta Hultén]

Läs även andra bloggares åsikter om Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, betyg, grundskola, ojämlikhet, segregation, kunskapsklyftor, klassamhälle, skolpolitik, regeringen, utbildningspolitik, skola, politik på intressant.se

Vart går (s)kattehöjningarna på 26 miljarder?

Debatten mellan Magdalena Andersson (S) och finansminister Anders Borg bestod av en snabb uppräkning av argument och siffror. Även för en insatt bedömare var det svårt att följa med. Några konkreta program från någondera sidan presenterades inte. En oklarhet kvarstod om hur pengarna från två fördubblade skatter skulle användas av Socialdemokraterna. (Studio ett, Ekot)

Inledningsvis fick Borg frågan om orsakerna till den höga arbetslösheten. Fanns det någon orsak till ökningen utöver den försämrade konjunkturen? Det trodde inte Borg utan han bedömde att regeringens politik hade lyckats när det gällde att öka arbetsutbudet. Några siffror nämnde han inte utan han hänvisade till jämförelser med utlandet. Det borde Andersson eller utfrågarna ha anmärkt på som inadekvat. En sådan jämförelse inkluderar ju hur man lyckats med konjunkturpolitiken. I extremfallet skulle den bättre utvecklingen för sysselsättningen än i många andra länder helt kunna förklaras med en skickligare stabiliseringspolitik i Sverige.

Andersson kritiserade regeringen för den höga ungdomsarbetslösheten på 25 procent och att sysselsättningspolitiken inte har lyckats (jag antar att det avsåg att sysselsättningsgraden inte har förbättrats sedan 2006). Socialdemokraterna skulle ha satsat mera på utbildning och inte minskat arbetsmarknadsutbildningen {under finanskrisen}.

Borg kontrade med att de nordiska länderna satsar mest på utbildning. Han attackerade därefter med att återställningar inom sjukförsäkring och förtidspensionering åter skulle öka utanförskapet. De skattehöjningar på arbete och företagande på 25-26 mdr kr som S föreslår skulle också öka arbetslösheten. Detta förde över debatten på effekterna av en fördubbling av löneskatterna för personer under 26 år. Även om det fortfarande är osäkert hur många nya jobb halveringen skapat är det en helt annan fråga vad som skulle hända vid en fördubbling, underströk Borg.

Andersson försökte göra gällande att det var slöseri med skattemedel att halvera löneskatterna med 16 mdr kr eftersom det inte tycks ha gett någon påvisbar effekt. Mot detta invände Borg att om hennes resonemang stämde skulle ungdomarnas löner ha ökat genom skattelättnaden. Och om man nu tar bort lättnaden måste i så fall ungdomarnas löner sänkas. Det blir inte mycket till löneökningar i de tre kommande avtalsrörelserna, menade han.

På fråga om vad Andersson tänkte sig för jobb med hjälp av ungdomskontrakten svarade hon först att det gällde 17 000 arbetslösa ungdomar utan gymnasieutbildning. När hon pressades svarade hon litet raljant att de kunde ta jobb inom radion eller bli politiker. Denna brist på seriösa besked finner jag lätt sensationell. Här finns en svag punkt i förslaget. Hon kunde ha fått frågan om de som skolkat sig igenom tvångsutbildningen duger till något existerande arbete - se min bloggartikel igår.

Magdalena Andersson godtog beskrivningen att fördubblad löneskatt för ungdomar och fördubblad restaurangmoms {mm?} skulle ge 25-26 mdr kr i skattehöjningar. Men hon gav mycket vaga besked om vad pengarna skulle användas till förutom utbildningssatsningar (i huvudsak ungdomskontrakten). Det var näringspolitik och innovationer det gällde samt förbättringar av sjukförsäkringen och a-kassan. Dessutom skulle skatten sänkas för företag som gjorde forskningsinvesteringar.

Som debattör är Andersson naturligtvis långt underlägsen Borg. Men hon har en tendens att locka honom att rabbla siffror utan tillräckligt förklarande sammanhang, vilket gör att många inte hänger med. Dessutom lyckades hon undvika att ge konkreta besked om vad skattehöjningarna skulle gå till fastän Borg frågade. Men det kan ha berott på att Borg inte tog upp frågan förrän mot slutet.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Magdalena Andersson, arbetslöshet, duell, nya jobb, skatter, skattehöjning, regeringen, socialdemokraterna, ungdomsrabatt, lönesänkning, bidrag, politik på intressant.se

(S)kolplikt till 25 år erkände Magdalena

Att sitta av några års tvångsutbildning och komma ut med låga eller inga betyg kan väl inte hjälpa dem som hoppar av gymnasiet att få jobb? Socialdemokraterna är inne på en vansklig väg med utbildningskontrakt.

Idag lade Socialdemokraterna fram sin vårmotion. Texten finns här (pdf). Olika bedömare har ganska samstämmigt konstaterat att den utgör en besvikelse på grund av sitt magra innehåll. Några kraftfulla åtgärder för att minska arbetslösheten blev det inte. De som vara välvilliga menar att det är först i höstmotionen efter regeringens budget för 2013 som de verkliga förslagen presenteras. Nu pågår en låtsasdebatt och lurpassande. Jag tycker dock att det innebär ett svek mot väljarna.

Det kan dock finnas mer handfasta skäl till att Socialdemokraterna inte kommer med några konkreta åtgärder. En stor del av förra mandatperioden gick också åt till utlovandet att det skulle komma ett program. Hösten 2009 kulminerade detta i den s k jobbkongressen som visade sig vara så innehållslös när det gällde jobbskapandet att nästan ingen kommer ihåg den längre. Det kan alltså vara saklig oförmåga hos Stefan Löfven och Magdalena Andersson som ligger bakom tomhäntheten.

Den stora frågan när Magdalena Andersson uppträdde i Aktuellt ikväll var istället utbildningskontraktet för personer upp till 25 år. Detta påannonserades med frågan om vem som kunde tänkas vilja genomgå gymnasieutbildning i början av 20-årsåldern. Någon beskrivning av detta problem verkar inte finnas i vårmotionen. Där skriver man:

"För att nå detta mål föreslår vi att ett utbildningskontrakt införs för alla unga arbetslösa under 25 år som inte fullgjort sina gymnasiestudier. Utbildningskontraktet innebär att man erbjuds en individuellt utformad utbildningsplan och garanteras insatser som ska leda fram till gymnasieexamen. För unga som är under 25 år ska det inte längre vara möjligt att få stöd från det offentliga utan att man följer en handlingsplan som leder till gymnasieexamen."

Magdalena Andersson medgav ganska snabbt i studiosamtalet (Borg var kvar i Bryssel) att förslaget kunde ses som skolplikt upp till 25 år. Hon framhöll också att det ställs som villkor för socialbidrag och a-kassa redan idag att den sökande är beredd att undergå arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därför kom en intressant debatt av sig. En sak är att delta i arbetspraktik eller enklare praktisk utbildning. Men det måste vara någonting helt annat att läsa in en hel gymnasieutbildning som innehåller ganska svåra teoretiska delar.

Genom att gymnasieskolan blivit alltmer teoretisk är det fler som hoppar av eller går ut med ofullständiga betyg (ca 25 %). Arbetslösheten bland dem är extremt stor, mer än 40 procent. Men är lösningen att ganska snart efter avhoppet ska den studieovillige tvingas in i utbildningen igen? Annars blir det ingen försörjning med bidrag från staten eller kommunen. Vad gör Andersson med dem som anmäler sig men skolkar? Eller om bidragskontrollen görs mer rigorös, bara sitter av undervisningstiden? Det kommer att finnas många som går ut med lägsta betyd eller utan betyg. Vilka chanser har de på arbetsmarknaden?

Är det inte bättre att försöka skapa nya jobb för dessa personer. Även om det blir låglönejobb är det väl bättre än att de som suttit av några års tvångsutbildning blir långtidsarbetslösa eller kriminella?

Läs även andra bloggares åsikter om Magdalena Andersson, socialdemokraterna, tvångsutbildning, vårmotionen, ungdomsarbetslöshet, utbildning, sysselsättning, nya jobb, politik på intressant.se

Stefan Löfven har ju inget program...

Första majtalet betonade full sysselsättning. Men något konkret program kom Löfven inte med. Ett innovationspolitiskt råd är bara en teknisk finess, som inte åstadkommer några jobb. Var finns de tunga åtgärderna som skapar jobb?

Socialdemokraternas nye partiordförande Stefan Löfven talade 1:a maj på Götaplatsen i Göteborg. Där förväntades han lägga fram ett åtminstone översiktligt program för den kommande politiken fram till valet 2014. Texten finns här. Löfven är ingen retoriker vilket också flera kommentatorer redan påpekat. Han är heller inte någon pedagog som kan förklara hur politiken kan lösa sakliga problem.

Löfvens talarstil är att räkna upp socialdemokratiska värderingar och försäkra att han ska driva en politik som motverkar de dåliga förhållandena och främjar det som är vällovligt. Han litar till sin auktoritet som f d facklig ledare. Det är många arbetare som argumenterar likadant. När man frågar hur eller varför blir svaret att "det bara är så".

Det blir inte mycket diskussion med en sådan knapphändig attityd. Ett exempel i början av talet är Löfvens påstående att det blev onödigt stor arbetslöshet under finanskrisen 2008-09. Han hänvisar till att man gjorde mera i andra länder. I Sverige var regeringen passiv. Löfven var minsann på Volvo och diskuterade men fick se långa listor på uppsägningar. Men skulle staten ha köpt Volvo? Eller var det skrotningspremierna som saknades? Skulle regeringen ha sänkt momsen på bilar? Löfven antyder inte något om vad han menar.

För att bromsa en konjunkturnedgång utifrån med många varsel, kan regeringen försöka motverka den härav följande ökningen av hushållssparandet med skattesänkningar. Men det ökar budgetunderskottet. I dagens läge är länder med underskott i statsfinanserna särskilt utsatta för internationella psykologiska strömningar. Det gäller särskilt de inhemska bankerna som kan få svårigheter som sedan sprider sig till den reala ekonomin. Menar Löfven att regeringen gjorde en felbedömning när man inte ville att budgetunderskottet skulle bli ännu större? Det kan verka så men i samma tal berömmer han regeringen för att statsfinanserna är starka. Vi fick alltså inte svar på professor Calmfors fråga om hur stram finanspolitiken borde vara.

Den litet mer konkreta politik Löfven vill driva rör jobben och vilar på tre fundament. Han säger:

"Det är för det första stabila offentliga finanser, för det andra att öka efterfrågan på arbetskraft genom en starkare närings- och innovationspolitik, och för det tredje att göra det möjligt för människor att ta de jobb som växer fram, med utbildning och omställningsmöjligheter."

Men Löfven går inte in på vari en starkare närings- och innovationspolitik skulle bestå. Är det riskkapitalavdrag eller sänkta abetsgivaravgifter eller en statlig fond för utveckling av innovationer? Istället lanserar han inrättandet av ett statligt innovationspolitiskt råd där statsministern är ordförande. Det har uppfattats som det mest konkreta i Löfvens tal. Men i det stora sammanhanget är detta råd inte särskilt konkret. Man ska föra dialog och samverka med näringslivet. Men om vad? Och hur ska det åstadkomma full sysselsättning som är det viktigaste målet för Löfven?

En liten vink om detta får vi när Löfven beskriver hur "varje arbetsför person i Sverige" ska få jobb:

"För att nå dit vill vi investera mer i forskning och utveckling. Vi vill förstärka innovationskedjan så att vi får se fler idéer växa till en vara eller en tjänst. Vi vill öka tillgången på riskkapital så att fler företag startar och växer, och vi vill öka exportstödet så att även småföretagen får en enklare väg till internationella marknader."

Vilka skattesänkningar på sparande i riskkapital tänker sig Löfven? Och hur många jobb kan skapas genom ett inom rimliga gränser ökat exportfrämjande? Kräver inte detta också ökade incitament för småföretagen genom lägre beskattning?

Det som haltar mest i Löfvens antydda program är satsningen på export av avancerade produkter. Redan idag tackar en tredjedel av företagen nej till order för att man inte kan rekrytera kompetent personal, framhåller han och säger:

"Det finns alltså ett stort behov redan idag av utbildad arbetskraft - och med ett starkare innovationsklimat kommer det att skapa ännu fler nya jobb som också kräver nya kompetenser. Då ska samhället naturligtvis svara upp, och göra det möjligt för människor att skaffa sig den kompetensen."

Därför vill Socialdemokraterna satsa på utbildning av dem som hoppat av gymnasiet eller aldrig ens börjat. Är det här den kompetensreserv finns som ska göra Sverige till ett ännu mer avancerat exportland? Det viktigaste är att börja med det ungdomskontrakt, som Magdalen Andersson presenterade för snart en vecka sedan (DN). Löfven kallar det nu utbildningskontrakt. Men det gäller de unga avhopparna.

Första maj hade Stefan Löfven chansen att presentera sitt program. Men det som kom var rimligtvis en besvikelse för alla som tänker efter. Nu måste det komma mer konkret från Socialdemokraterna har vissa kommentatorer i ödmjuka ordalag antytt. Och något kanske kommer i budgetmotionen i morgon den 2 maj. Men presentationstillfället har gått förlorat. På söndag blir det debatt med Fredrik Reinfeldt i Agenda. Men då kan knappast några nyheter presenteras. Så hur tänker kommunikatörerna inom S?

Bloggat: Dick Erixon [DN 1/5] Andra bloggar om: Stefan Löfven, 1:a maj, första maj, program, nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, ungdomskontrakt, innovationspolitiskt råd, socialdemokraterna, budgetbalans, ekonomi, politik på intressant.se