Arbetslösheten 931 000

Man kan diskutera arbetslöshetens storlek utifrån andelen arbetslösa bland förtidpensionerade och sjukskrivna. Men man då också ta med undersysselsatta och latent arbetssökande.

Räknat på detta sätt bir arbetslösheten 931 000 eller 17,7 procent. Se diskussion på Tobias Lindbergs blogg.

Nu åker jag till landet i ruskvädret en vecka.

Vinstkrav orsakar arbetslöshet?

Det skapas för få nya jobb i Sverige. Företagen gör inga stora nysatsningar. Kan orsaken vara ett konservativt kalkylerande med förlegade vinstkrav etablerade på inflationssamhällets tid? Eller har omvärlden blivit mer riskfylld?

Finansanalytikern Peter Malmqvist, Nordnet Securities Bank, skriver i DI 26/5 -05: "Industriföretagen använder svårbegripliga och orealistiska avkastningskrav." Han menar att avkastningskrav från en svunnen tid med hög inflation slår mot investeringar och tillväxt.

Malmqvist exemplifierar sitt resonemang med SKF som nyligen tillkännagav att man höjer nivån för avkastningskravet på kapitalet i rörelsen (s k sysselsatt kapital) från 18 till 20 procent. Han kommenterar: "Kommer bara investeringar som klarar den ribban att bli genomförda? Då blir det knappast någon större tillväxt i SKF-koncernen."

Han jämför 20 procents avkastning med den genomsnittliga tillväxten i industriproduktionen inklusive prisökningar, som varit 3,1 procent per år de senaste 10 åren i de sju största industriländerna.

Även om det inte finns någon direkt motsättning i denna jämförelse förefaller det vara orimligt att kräva 20 procents avkastning vid nyinvesteringar. Den faktiska avkastningen konstituerar nämligen produktionsökningen. Om alla investeringar lyckats under en längre period måste produktionen öka i samma takt som avkastningskravet. Att det inte blir så i praktiken beror färmst på att alla investeringar inte blir lyckade - de avkastar mindre än planerat.

Eftersom det är få investeringsprojekt som ger 20 procent inriktar sig företagen på kostnadsrationaliseringar hellre än på expansionsinvesteringar, skriver Malmqvist. Med små kapitalinsatser kan vinsterna förbättras på detta sätt och avkastningskravet uppnås för det kapial man nysatsar. Produktionen kan öka i befintliga anläggningar, som genom vissa effektiviseringar till och med kan klaras med mindre personal. Men några nya anläggningar som kräver betydande nyanställningar blir det inte fråga om.

Det anmärkningsvärda med de höga avkastningskraven är att de legat ganska konstanta de senaste 20 åren. Det syns ingen tydlig nedgång när inflationen har minskat, enligt Malmqvist. Det skulle betyda att en del av arbetslösheten indirekt har orakats genom att företagen blivit rädda för riskfylld expansion. Det som inte ger 20 procent tillbaka årligen vill man inte satsa på.

Är detta då ett kalkyltekniskt misstag, som Malmqvist antyder? Eller är det en konsekvens av något mera fundamentalt i den svenska samhällsekonomin? En marknadsmässig korrigering kanske är på gång genom att så kallade riskkapitalbolag har börjat köpa upp börsbolagen eftersom de förra anser att det går att göra mer riskbetonade satsningar.

Sjukvården drunknar i byråkrati

På tio år har produktionen av journalpapper 8-faldigats inom sjukvården. En sjuksköterska använder 22 procent av tiden till patientdokumentation och 38 till patientvård. Det borde inte vara anstormningen av patienter som får syrrorna att kollapsa.

Sjukvården är inte alls så effektiv som många föreställer sig. Länge har dock massmedia ganska aningslöst vidarebefordrat bilden av en sjukvård som är så hypereffektiv att "dumma politiker" som försöker spara något litet ytterligare enbart åstadkommer kaos. När personalen då måste utnyttjas över bristningsgränsen (de kan inte stressa ännu snabbare) bryter hela verksamheten samman.

Denna bild förutsätter att personalen jobbar till 110 procent med att ta hand om patienterna så att den "går på knäna". Men när administrationskonsulterna undersöker tidsanvändningen på sjukhusen visar det sig att bara en tredjedel av tiden går åt till patientarbete. Nu har denna insikt t o m nått fram till kommunaltjänstemannafacket. På DN-debatt 27/5 -05 skriver SKTF:s ordförande Eva Nordmark en artikel med rubriken "Läkarna träffar patienter en tredjedel av arbetstiden".

Artikeln handlar om Komrev:s granskningar av sjukvården där det framår att läkarna använder 35 procent av sin arbetstid för direkt vård av patienter och att sjuksköterskorna använder 38 procent.

Från mina tidigare kontakter med Komrev vet jag att övrig tid för en sjuksköterska går åt till att hantera olika "stödfunktioner kring vårdarbetet". Det låter angeläget men bakom denna fina beteckning döljs mer triviala saker som att hantera förråds- och städarbete, att transportera patienter, registrera i datasystem, hantera utrustning, beställa saker, hämta utrustning, boka tider, skicka patientinformation mellan enheter, delta i möten och utföra telefonarbete.

Så här har undersökarna kategoriserat sjuksköterskornas tidsanvändning (genomsnitt för alla kliniker):

Direkt patienttid 38 %
Patientdokumentation 22 %
Övrig indirekt patienttid 12 %
Utveckling, utbildning, forskn 5 %
Verksamhetsanknuten administration 4 %
Övrig tid 19 %

Posten dokumentation är speciellt intressant. Av en några år gammal rapport från Socialstyrelsen framgår att för tio år sedan genererade ett vårdtillfälle på 10 dagar 4 journalpapper. Nu genererar ett vårdtillfälle på 4 dagar 30 journalpapper - en ökning 7,5 gånger. (Edhag: Omfattningen av administrationen i vården)

När media intervjuar sjuksköterskor som står på gränsen till sammanbrott är det uppenbarligen en liten, liten del av alla 70 000 sjuksöterskor som har det så svårt att de kanske kollapsar. Det betyder att i andra ändan på fördelningen finns sjuksköterskor som använder ännu mindre än en tredjedel av tiden till patientarbete.

Sjukvårdens "kris" utgörs uppenbarligen av ett systemfel och inte av en allmän resursbrist. Så länge rikspolitikerna tror att alla problem löser sig genom att man bara kastar mer pengar på "vård-skola-omsorg" kommer krisen i praktiken att fortbestå.

Den vinglande Nuder

I januari sa Pär Nuder att skatterna skulle höjas om 20 år. I februari skulle skatterna höjas nästa mandatperiod. Och i maj ska skatterna sänkas i närtid. En höjning blir först aktuell om 10-20 år, enligt Nuder och Persson.

Skall skatterna höjas eller sänkas? I höstas var det många som uppmärksammade den demografiska debatten om Sveriges åldrande befolkning. Den utvecklingen hade tidigare uttolkats av Kommunförbundet på så vis att det var ofrånkomligt med gigantiska skattehöjningar åren framöver som skulle sluta på 70 kronor i kommunalskatt. Mot detta hade finansdepartementets långtidutredning visat att fram till 2020 skulle demografin kunna klaras utan skattehöjningar - istället var sänkningar möjliga.

Den förre finansministern Bosse Ringholm hade också deklarerat att skattehöjningar kunde undvikas genom att fler skulle komma i arbete. Men den nye finansministern Pär Nuder verkade först ha en något annorlunda uppfattning. I ett föredrag i Uppsala i januari aviserade han att den framtida välfärden krävde skattehöjningar:

"Om 20 år kommer vi inte att nöja oss med dagens standard på läromedel, dagisgruppernas storlek eller antalet vårdplatser lika lite som vi 1985 accepterade 60-talets välfärdsnivå." (Pär Nuder i tal 14/1 -05)

Det var en halv reträtt från Ringholms ståndpunkt men vad han talade om var mitten av 2020-talet. Sedan hände något. Fyra veckor senare menade Nuder på en presskonferens att det skulle bli aktuellt med skattehöjningar redan under nästa mandatperiod. Detta hade t o m slagits fast av VU:

"Socialdemokraternas verkställande utskott menar därför att det är angeläget att redan nu undersöka möjligheterna att införa en "vårdskatt", som höginkomsttagare bör bidra mer till än normal- och låginkomsttagare." (Referat av presskonferens 11/2 från SAP)

Avsikten var att en intern arbetsgrupp inom socialdemokratiska partiet skulle utreda skatterna. När direktiven publicerades återkom formuleringarna:

"Vi vet att antalet äldre kommer att öka under det kommande
decenniet [kan ifrågasättas]. Det är därför angeläget att redan nu undersöka möjligheterna att införa en "vårdskatt". Av rättviseskäl bör höginkomsttagare bidra mer än
normal- och låginkomsttagare till välfärdens finansiering." (Direktiv till s-arbetsgruppen 25/2 -05)

Arbetsgruppen skall komma med en delrapport till partistyrelsen redan före sommaren. Det blir mycket intressant att se vad den hittar på. Pär Nuder, som leder arbetsgruppen, har nämligen under tiden återgått till sin ståndpunkt från januari. I mitten av maj intervjuades han i den socialdemokratiska partitidningen "Aktuellt i politiken". Där sade han enligt TT:

"I närtid föreställer jag mig att det inte finns något behov av att höja några skatter, snarare tror jag att vi i arbetet med höstens budgetproposition måste inrikta oss på vissa strategiska skattesänkningar, säger Nuder." (TT-meddelande 16/5 -05)

Och Nuder tillade om höjningarna: " Från min och Göran Perssons sida handlade det om ett 10-20-årigt perspektiv. Det är viktigt att skilja mellan lång och kort sikt när man talar om skatter."

Jovisst, men när det begav sig i februari var det skattehöjningar för nästa mandatperiod det handlade om. Var direktiven till Nuders arbetsgrupp ett misstag? Eller var det en försöksballong för att distansera sig från Alliansen? Blir det ens någon delrapport före sommaren? Idag sammanträder SAP:s partistyrelse och då borde man kunna lämna besked.

I eftermiddag debatterar Pär Nuder med Mikael Odenberg (m) i en webbradiosänd debatt i Malmö. [Se debatten i efterhand]

Dan Andersson har fel om förtidspensionerade

Det är inte befolkningsökningen som skenbart kan förklara förtidspensioneringarna. Andelen arbetslösa kan redan i utgångsläget vara betydande. Dessutom har sambandet arbetslösa-förtidspensionerade förstärkts och inte försvagats.

Efter LO:s seminarium 25/5 om hur stor arbetslösheten egentligen är, orsakad av Edlings rapport, uttalade sig LO:s chefekonom Dan Andersson i en TV-intervju. Han sade då att det inte är arbetslösheten som orsakat de ökade förtidspensionerna utan att det har blivit fler äldre. Om jag uppfattade det rätt (inslaget var otydligt) menade han att det var 40-talisterna som nu kommit upp i de aktuella åldrarna för förtidspension och då är det bara naturligt att det sker en ökning.

Sverige har nu drygt en halv miljon i förtidspension (ej helårsekvivalenter). Sedan 1980 har det skett en ökning med 70 procent och på 10 år med ca 40 procent. Eftersom 5-årsgruppen närmast pensionering i befolkningen har ökat med nästan 50 procent på 10 år kan det förefalla som om det senaste decenniets ökning av förtidspensionerade är en demografisk effekt.

Om förtidspensioneringarna var en demografisk följd skulle ändå Dan Andersson kunna ha delvis fel eftersom redan utgångsläget för tio år sedan kan innehålla en arbetslöshetskomponent. Det skulle betyda att om exempelvis 40 procent för tio år sedan förtidspensionerades på grund av brist på jobb och därför egentligen var arbetslösa så är det naturligt att detta mönster fortsätter när befolkningen i de aktuella åldrarna ökar. Det enda som kunde bryta detta mönster vore en kraftig generell ökning av efterfrågan på arbetskraft. Det har vi inte sett.

Att förtidspensioneringarna delvis kan bero på arbetslöshet stärks av att det nästan skett en fyrdubbling sedan 1960. När befolkningen minskade i aktuella åldrar från början av 80-talet till början av 90-talet ökade förtidspensioneringarna ändå med drygt 20 procent.

Det starkaste argumentet för att förtidpensioneringen innehåller arbetslösa är det starka sambandet mellan total officiell arbetslöshet och förtidspensionering i olika kommunner i Sverige. För samtliga kommuner är korrelationskoefficienten 0,68.

Om Dan Anderssons tes att ökningen av förtidspensionerade förklaras av befolkningsökningen i aktuella åldrar skulle vara riktig skulle korrelationen för tio år sedan varit densamma. Men jag plockade fram LO:s rapport från 1996 ("Att vända på stenar - Om möjligheten att halvera arbetslösheten") som också innehåller samma analys av sambandet arbetslösa/förtidpensionerade. Där framgår det att korrelationen var 0,63 (för 1993).

Sambandet mellan förtidspensionering och arbetslöshet har alltså stärkts på 10 år enligt LO:s egna uppgifter. Hade det varit fråga om en generell befolkningsökning borde sambandet istället ha försvagats. Dan Andersson har alltså fel ännun en gång.

Duell utan besked om jobben

Sänkta ersättningsnivåer är väl inte menat som grundreceptet för nya jobb? Varken Reinfeldt eller Persson behövde ge besked om vad de egentligen har för förslag för ökad sysselsättning. Men de kanske inte har några?

Mer än halva debatten i Agenda special igår mellan Göran Persson (s) och Fredrik Reinfeldt (m) handlade om moderaternas förslag till sänkta ersättningar i sjukförsäkringen och a-kassan. Den var nästintill meningslös eftersom den av Persson presenterades som den centrala frågeställningen i hur politikerna genom statliga årgärder skall bidra till att det skapas fler jobb. Så är det inte och därför kunde Reinfeldt inte ge något meningsfullt svar.

Man kan ställa sig frågan om Reinfeldt innerst inne accepterade Perssons problemformulering. Som jag tidigare har påpekat är åtgärder som stimulerar ett ökat arbetsutbud inte detsamma som att det skapas fler jobb. Den som tror det är offer för 1700-talsekonomen Say och hans teori som går under namnet "Says lag" (utbudet skapar sin egen efterfrågan).

Om nu Reinfeldt inte ville peka på att moderaterna har ett kraftfullt recept (för det har de väl?) för att skapa nya jobb borde väl Adaktusson ha kunnat sälla en klargörande fråga till både Persson och Reinfeldt:

- Vilket är ert partis grundrecept för att skapa nya jobb?

Och därefter en uppföljande fråga:

- Måste något ytterligare göras för att de som är sjukskrivna och anmälda som arbetslösa skall ta dessa nyskapade jobb?

Varför förklarade då inte Reinfeldt att sänkta ersättningsnivåer är ett medel för att säkra framgången för skapandet av nya jobb, men inte själva orsaken till att dessa skapas? Min hemska misstanke är att då skulle diskussionen handla om hur de primära åtgärderna för nya jobb egentligen ser ut - och då måste man ha ett kraftfullt program (som man kanske inte har).

Moderaterna har dock vissa idéer om hur man genom att underlätta för företagandet genom skattesänkningar, skatteavdrag och liberaliseringar kan få fram nya jobb. Det hade kunnat räcka eftersom Persson inte hade några konkreta idéer alls om hur nya jobb skulle uppstå. Han menade tydligen att vi skulle vänta och se medan satsningar på utbildning och forskning så småningom skulle ge resultat.

Varför grillade inte Adaktusson Göran Persson på besked om hur denna kolartro skulle bidra till fler jobb? Han hade inte behövt tjata lika mycket som Persson gjorde om sänkta ersättningsnivåer men nog kunde han ägnat tio minuter åt den viktigaste frågan i den politiska debatten just nu: hur skall regeringen skapa några 100 000 nya jobb?

Och som sagt, den frågan hade med fog också kunnat ställas till Reinfeldt - om inte annat så för balansens skull.

Reinfeldt har en stor svaghet: så fort han skall förklara ett sakförhållande tenderar han att inveckla sig och bli oklar. Hans styrka är att skapa tillit genom lugna försäkringar om att han vill allas väl. Detta lyckades han tydligen med eftersom Sifo kunde konstatera att han inte förlorade debatten. Så var det nog. Reinfeldt klarade debatten emotionellt (viktigt i TV) trots att han intellektuellt inte riktigt kunde ge några sakbesked.

Slutligen: Man kan fråga sig vad Adaktusson är för en journalist. Den 3 april intervjuade han både Persson och Reinfeldt i Agenda. Då gavs inte några konkreta besked om jobben men vissa utfästelser gjordes dock. Hade inte en uppföljning varit på plats? Nu föreföll det som om dessa intervjuer aldrig hade gjorts. Se min blogg 4/4.

Medborgarlön - med vilken rätt?

Vilken princip ligger bakom kravet? Är det fråga om ett nytt försäkringssystem, är det till för allas bästa, är det ett rättvisekrav, maximerar det lyckan i samhället eller är det ett krav på att vissa ska leva på andras bekostnad?

Tanken på medborgarlön innebär ett pricipiellt alternativ till socialförsäkringsprincipen. Vi har i Sverige, trots att staten reglerar och beskattar på detta område, formellt upprätthållit tanken att det är ett försäkringssystem som skall komma till undsättning när folk råkar ut för svårigheter. Det stora undantaget är socialbidragen.

Grundtanken har sina förtjänster. Den har vuxit fram ur ett samhälle med marknadsekononomi där det inte fanns någon möjlighet att leva på andras bekostnad utom i nödfall. Om man ville skapa trygghet för sig själv vid oförutsedda svårigheter gällde det att ingå i ett stödjande nätverk och/eller ha ett sparkapital. Dessutom öppnade sig möjligheter att teckna försäkringar.

Genom att spara till en pensionsförsäkring istället för på banken behövde man inte skaffa ett sparkapital som skulle räcka ifall man blev 100 år. Det räckte med den beräknade medellivslängden genom försäkringsutjämningen. Genom att betala till en försäkringskassa (eller avstå lön till arbetsgivaren) kunde man få försörjning om man skulle bli allvarligt sjuk. Likaså kunde man få försörjning om man skulle bli arbetslös medan man sökte nytt jobb.

I Sverige fick marknaden aldrig utveckla olika former av försäkringar. Otålighet kombinerad med politisk slughet medförde att socialförsäkringar kom att betraktas som ett område för statlig reglering. Försäkringarna gjordes obligatoriska. Premierna uttaxerades genom "avgifter" som arbetsgivarna betalade in i det tysta. Tidvis skedde tillskott genom konventionella skattemedel. Betalningssystemen förvreds genom icke-aktuariska omfördelningar.

Grundprincipen har dock alltid funnits där: den som betalar in mera får ut mera. Precis som med en brandförsäkring: den som försäkrar ett dyrt hus får ut mera än den som försäkrar ett billigt hus.

Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag debatterade med miljöpartiets dåvarande språkrör Birger Schlaug i TV4:as morgonsoffa. Han hade just gått ut med ett förslag om att alla socialförsäkringar (utom ATP) skulle sättas ned till grundtrygghetsnivå. De pengar som då skulle bli över skulle användas för att förbättra skolan och höja lönerna för de offentliganställda och liknande. Han blev upprörd och arg när jag hade mage att ifrågasätta själva principen för hans förslag. Det föreföll som om han gott kunde tänka sig att man gjorde likadant med brandförsäkringarna.

Medborgarlön i miljöpartiets tappning verkar vara Schlaugs förslag satt i system. Alla skulle garanteras en basinkomst på grundtrygghetsnivå. De som arbetar skulle betala höga skatter för att försörja dem som inte arbetar. Någon koppling mellan inbetalda pengar och vad man får ut skulle inte finnas. Om avtrappningen av medborgarlönen och skatterna tillsammans skulle bli 90 procent när man började arbeta skulle inkomstskillnaderna för 90 procent av svenska folket bli helt obetydliga. Endast de som tjänar väsentligt mera än alla andra skulle ha en högre inkomst efter skatt och medborgarlön.

Med vilken rätt skulle anhängarna av medborgarlön kunna kräva att alla utom direkta höginkomsttagare skulle få ett generöst socialbidrag av dagens modell? Utgångspunkten är faktiskt att alla får socialbidrag och det utan att utsättas för en "förnedrande utredningsprocess" med krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande och bevis på att man söker jobb. Om man får ett jobb skall man enligt det förslag som mp utredde få behålla 10 procent av förtjänsten. Dagens socialbidragstagare får inte behålla någonting eftersom bidraget är en nödlösning.

Idag skulle man t o m kunna betrakta socalbidraget som en del av socialförsäkringssystemet: de som på ordinarie sätt inte har kunnat försäkra sig får ändå existensminimum på skattebetalarnas bekostnad. Det är ett skydd för alla skattebetalare och deras anhöriga som dessutom har en preventiv effekt mot kriminalitet. Om folk utan skyddsnät måste leva på välgörenhet är det lätt att vissa istället ägnar sig åt brott.

Men medborgarlön är inte ett försäkringsskydd. Den är inte till för att skydda medborgarna vid svårigheter även om vissa framhåller en del pragmatiska förenklingar i nuvarande försäkringssystem som kunde bli följden.

Är den då till för allas bästa? Skulle en godtycklig individ kunna säga: det är bättre för mig att leva i ett samhälle med medborgarlön än i ett samhälle där det finns utbyggda socialförsäkringar?

Eller är medborgarlön ett rättvisekrav? Det argumentet har jag inte sett någonstans i debatten.

Kanske medborgarlön är ett utilitaristiskt krav? Nyttan för dem som kan inrätta sig för ett bekvämt liv på basinkomstnivå utan att arbeta är då så mycket större att den uppväger de umbäranden som strävsamma personer upplever när de arbetar med 10-procentig ersättning.

Medborgarlön är kanske ett egoistiskt krav som kan genomdrivas med hjälp av politisk makt? En grupp i samhället skulle gärna ta emot medborgarlön utan att arbeta och makligt låta sig försörjas på andras bekostnad. Genom skickligt spel som vågmästare i Riksdagen kan denna grupps parti få till en demokratisk uppgörelse som tvingar andra att betala de skatter som behövs för medborgarlönen. Den principen brukar kallas 'makt är rätt'.

Medborgarlön stolligt?

Medborgarlön gör det mer lönsamt att inte arbeta. Miljöpartiet har varit inne på ett förslag som innebar att marginalskatten när man började arbeta skulle vara 90 procent. Peter Eriksson har anledning att vara bekymrad.

Miljöpartiet beslöt på sin kongress att stå fast vid kravet på medborgarlön (DN 10/5). Nu har språkröret Peter Eriksson (mp) kritiserat medlemmarna för att de driver igenom orealistiska förslag som räntelöst samhälle, medborgarlön och cirkus utan djur på kongresserna. Väljarna kan ju få uppfattningen att miljöpartisterna är nördiga och extrema fundamentalister. Skall skattebetalarna verkligen betala folk för att de inte vill arbeta?

Vad är då medborgarlön? Det finns två varianter:

1) Alla vuxna får en (skattefri) betalning från staten både om man arbetar eller låter bli.

2) Alla vuxna garanteras en basinkomst av staten, som för dem som arbetar trappas av och blir noll för de rika.

Båda varianterna har en stor nackdel - de blir oerhört dyra att finansiera om de skall ligga på sådana nivåer som nämnts i debatten (7-9000 kr/mån).

Den klassiska varianten 1) går ut på att folk jobbar av moraliska skäl och besparingar kan göras i form av att socialbidrag, a-kassa mm kan dras in och administrationen förenklas. Ett sådant förslag som framfördes i DN 11/1-00 låg då på 7 000 kr/m och jag kostnadsberäknade det till motsvarande 25 kronors kommunalskattehöjning. Om man idag dessutom drar in förtidspension och sjukpenning skulle besparingarna dock bli större. Alla dessa får ju idag en delvis inkomstrelaterad ersättning som nu skulle sänkas till existensminimum.

Problemet är ändå att arbetsutbudet skulle påverkas negativt. Finansieringen skulle kräva höjda skatter för dem som arbetade vilket skulle göra det mer attraktivt att inte arbeta - eller arbeta svart, åt sig själv eller byta tjänster.

En annan konsekvens skulle bli att den s k reservationslönen skulle sänkas för dem som ändå var intresserade av arbete. Det betyder att den som vill arbeta kan acceptera en mycket låg lön eftersom huvuddelen av försörjningen klaras genom medborgarlönen. Den som inte finner tråkiga arbeten särskilt attraktiva (dessutom till mycket lägre lön än tidigare) kan leva på sin medborgarlön och dryga ut den med instaser av informell karaktär enligt ovan.

Ytterligare en intressant följd skulle bli medborgarlönens funktion av vårdnadsbidrag. Det blir lätt att stanna hemma med barnen och arbeta litet svart med medborgarlön.

Den andra modellen 2) kallas också "negativ inkomstskatt" och har föreslagits av den liberale ekonomen Milton Friedman. Dock har detta förslag inte följts upp med några mer realistiska konkreta förslag. Orsaken är att syftet att dra in medborgarlönen när man börjar tjäna pengar lätt leder till drakoniska marginalskatter. Släpper man på detta måste skatterna sänkas så att det blir mycket dyrt för statskassan. Varifrån skall pengarna då tas? Momsen måste kanske höjas till det dubbla etc.

Miljöpartiet har varit inne på modell 2) och utrett ett förslag där alla från 16 år skulle få 8 000 kr/m (barn skulle få 3 000 kr). När man började arbeta skulle marginalskatten behöva bli 90 procent. Det nu aktuella kongresskravet innehåller dock inte ett förordande av någon konkret modell.

Så småningom blir det alldeles nödvändigt att fler arbetar för att försörja den ökande andelen äldre. Därför är det en stollig idé att kräva medborgarlön som skulle betyda att medborgarna arbetade ännu mindre än idag. Peter Eriksson har rätt.

Sanningen i arbetslöshetsdebatten

Det är trassligt att hålla reda på sanningen om arbetslösheten med alla konstiga siffror som florerar i debatten. Fel är dock att hävda att sysselsättningen egentligen är 60 procent och inte 77 som dessutom inte står i den av LO stoppade rapporten.

Det är svårt att förstå varför LO:s ledning tycker att Jan Edlings stoppade rapport skulle vara förgriplig. De slagkraftiga summeringarna av den verkliga arbetslösheten saknas i rapporten. Övriga makrosiffror är officiell statistik som inte har bearbetats eller vinklats på något sätt som gör dem mer användbara i en valdebatt.

Det går inte att sluta sig till var den egentliga sysselsättningen skulle ligga. Påståendet att den inte är 77 procent utan ca 60 procent går inte att belägga i Edlings rapport - i varje fall inte i den version som finns på nätet. Dessa sensationella uppgifter återges i Dagens Nyheter av Bosse Andersson idag, men förekom också i TV igår.

Edling skriver att 19,7 procent av befolkningen 20-64 år är arbetslös eller sjuklig (1 042 270 pers) - dvs 4,4 är öppet arbetslösa, 1,9 i konjunkturåtgärder, 1,2 i handikappåtgärder, 10,1 i förtidspension mm och 2,1 procent sjukskrivna mer än 1 år. De korta sjukskrivningarna och sjukfrånvaron betald av arbetsgivarna finns inte med. Inte heller antalet i utbildning som egentligen studerar för att det inte finns några jobb att söka. Siffran 19,7 kan dock inte dras av från 77 eftersom det bara är sjukskrivna och en del av Ams-åtgärderna som registreas som sysselsättning idag.

En nyhet finns: sambandet är starkt mellan kommuner med hög arbetslöshet (inkl åtg) och förtidspensionering (s/a-ersättning). Korrelationen är 0,68. Det betyder stöd för min tes att grovt sett hälften av de förtidspensionerade kan betraktas som arbetslösa. En undersökning från SN visar att också att bland yngre förtidpensionärer är hälften arbetsföra.

Däremot finns det inget säkert belägg för att alla förtidspensionärer till 60 procent helt eller delvis egentligen är arbetslösa, som Fredrik Reinfeldt (m) påstod i en debatt påstod i en debatt med Thomas Östros (s) på SN:s årsstämma 19/5 (enl DI idag). Det kanske var en förväxling med Försäkringskassans utredning som visade just detta för de sjukskrivna.

Den tidigare uppgiften från Hans Karlsson, LO, att arbetslösheten egentligen skulle ligga mellan 20 och 25 procent är inte heller korrekt. Här anges inte på vilken bas procenttalet räknas, men inte ens om man (felaktigt) räknar i procent av dagens sysselsatta kommer man upp i över 20 procent. Däremot blir detta resultatet om man räknar alla långtidsjukskrivna och förtidspensionerade som arbetslösa. Men då borde alla dessa läggas till begreppet 'arbetskraften' (sysselsatta+arb.lösa) vilket ökar basen och sänker procenttalet. Att som Dan Andersson på LO klassa detta mått (25%) som "barockt" är kanske litet väl svepande (DN 20/5) - han borde ha pekat på att en del sjuka och förtidpensionerade förvisso inte är arbetslösa.

Min siffra 730 000 helårsarbetslösa (15 procent) där hälften av sjukskrivna och förtidspensionerade räknats som arbetslösa står sig. Den blir ca 850 000 (17 procent) om även överutbildningen (resterna av Kunskapslyftet) räknas in.

Slutligen kan nämnas att Edling utan närmare belägg påstår att om vi överstte förhållandena i Jönköpings län till hela riket skulle 135 000 fler personer arbeta, vilket skulle ge statskassan 71 miljarder kronor ytterligare (s. 76). Detta kan knappast vara korrekt. Drygt 3 procent fler sysselsatta kan knappast ge mer än ca 35 mdr kr offentlig saldoförbättring, se min beräkning från 11/3.

Fettskatt och paternalism

Skall vi införa skatter på fett och annan skadlig eller onyttig mat? Eller är det bättre att reglera bort allt som experter och förmyndare finner skadligt. Debatten har just börjat.

Sverige reglerar och särbeskattar försäljning av alkohol och tobak och förbjuder användning av en rad andra droger – från marijuana till heroin. Likaså får spel och lotterier inte bedrivas fritt. På alla dessa områden har svenska staten ett uttalat mål att skydda medborgarna mot missbruk. Ambitionen att få befolkningen att leva sunt ligger även bakom den aktuella debatten om hälsoskatter på socker och fett.

Så inleddes inbjudan till ekonomiska rådets seminarium "Frihet eller folkhälsa?" 9/5 som jag tyvärr inte kunde bevaka. Ämnet är dock både filosofiskt intressant och har konsekvenser på skattepolitiken. Den filosofiska frågan är hur mycket förmynderi, och i vilka former i så fall, som är motiverat i ett samhälle som ser friheten som ett viktigt värde. Den skattepolitiska frågan är hur mycket specialskatter vi skall acceptera, givet att vi accepterar paternalismen, och om inte skatterna kan missbrukas av resurssugna politiker.

Litet paradoxalt är att dagens socialliberala strömning i politiken förefaller vara beredd att ingripa med paternalistiskt styrande åtgärder trots att den ursprungliga socialliberalismen i John Stuart Mills tappning främst vände sig mot förmyndaraktiga tendenser på 1800-talet.

I DN 3/5 skriver ekonomen Robert Östling om ekonomernas nya intresse för paternalismen. Statens Folkhälsoinstitut kom häromdagen ut med en rapport som angrep globaliseringen på ett utrerat vänsterideologiskt sätt - sysslar man inte längre med folkhälsa?

LO-man avgår på sanningen om arbetslösheten

När en antydan om sanningen om arbetslösheten stoppades av LO avgår utredaren Jan Edling efter 18 år. "Den är för känslig så här nära inpå valet", säger han. I själva verket finns 850 000 arbetslösa.

Jan Edlings rapport har varit uppe till behandling i LO:s ledning tre gånger. I måndags avvisades den enligt DI. Nu rapporterar Ekot att han säger upp sig.

I rapporen Alla behövs - Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb visas att många har sjukpenning eller förtidspension för att det inte finns jobb. Någon totalberäkning redovisas dock inte. Den borgerliga oppositionen hade dock kunnat utnyttja rapporten mot regeringen i arbetslöshetsdebatten, bedömer Edling i Margit Silbersteins intervju.

Bo Rothstein och Frida Broäng har också studerat sambandet mellan rörligheten på arbetsmarknaden och sjukfrånvaron. DN:s Peter Wolodarski skriver om rapporten och konstaterar att en genomsnittlig bankanställd i Vännäs i Västerbotten får ut fyra gånger mer i sjukpenning än en bankanställd i Växjö i Kronoberg.

I Expressen refererar man en utredning från SN som visar att 50 procent av de yngre förtidspensionärerna är arbetsföra.

Se även min beräkning som visar att den totala arbetslösheten är 730 000 heltidspersoner och runt 850 000 om även resterna av "Kunskapslyftet" räknas in.

[Tillägg: Hela rapporten från LO efter tips från Hillblom (pdf, Timbro)]

Marknadsekonomi bra för Kina

Levnadsstandarden har ökat kraftigt sedan ekonomin började liberaliseras. En fyrdubbling av BNP per capita har uppnåtts till priset av 35 procent större inkomstskillnader. Den absoluta fattigdomen har dock minskat med 5/6.

Jag var på Nationalekonomiska föreningens möte i går kväll och lyssnade på professor Assar Lindbeck. Han har studerat Kinas utveckling under något år och kommer ut med en skrift i höst. Kina har bytt ekonomiskt system i en successiv process som initierades 1978 av Deng. Detta har också lett till en del sociala konsekvenser som nu möts med socialpolitiska reformer.

Det ekonomiska systemet har grovt sett gått halvvägs från vänster till höger för de sju indikatorer Lindbeck ställt upp för bedömning av ekonomiska system. Det stora undantaget är ägandet inom jordbruket där marken i princip är statlig och handeln med arrendekontrakt begränsad.

Ekonomin har 1) decentraliserats, 2) administrativa processer har ersatts av marknader, 3) ägandet av företag har gått från statligt ägande till privat även om det finns staliga företag kvar (28%), 4) ägandet av tillgångar har privatiserats i viss mån (ej mark) men aktieägandet är fortfarande till stor del statligt, 5) kommandosystemet har ersatts med incentives, 6) icke-konkurrens har ersatts med konkurrens, 7) autarki (självförsörjning) har ersatts av internationalisering.

Exporten utgör nu 30 procent av BNP. Det är tre gånger så stor andel som i USA och dubbelt så mycket som i Japan. 70 procent av företagen är vinstorienterade, vilket är ungefär som i Sverige. Investeringskvoten är 44 procent (Taiwan hade 30 % i motsv skede). Det indikerar att effektiviteten inte är den bästa. Men Sovjet och Polen hade 35 procent på sin tid utan tillväxt. Den marginella capital-output-ratio är 5 mot 2-3 för andra länder. Tillväxten är 7-9 procent av BNP per år och befolkningstillväxten 1 procent.

Sedan liberaliseringen började har BNP per capita sålunda fyrdubblats i Kina.

Levnadsstandarden har ökat kraftigt trots ökningen av investeringskvoten. Det kunde jag själv registrera vid ett besök i Peking nyligen. Den absoluta fattigdomen har minskat drastiskt enligt definitionen <$1 per dag: från 49 procent år 1981 till 8 procent idag. Ginikoefficienten för personliga inkomster har ökat från 0,28 år 1981 till 0,38 idag - dvs ojämlikheten har ökat drygt 35 procent.

De sociala systemen i Kina hade tidigare likheter med bruken i Sverige förr i tiden. Företagen svarar för det sociala och staten för produktionen. Nu sker en övergång till avgiftssystem. Lindbeck har särskilt studerat pensioner och a-kassan. Här gäller det att gå försiktigt fram så att systemen inte kollapsar som i Uruguay, menade Lindbeck.

En kritisk punkt är den blygsamma satsningen på utbildning. Endast 4 procent går till investeringar i humankapital mot 44 procent i realkapital. Regimen satsar verkligen på konventionell tillväxt de närmaste åren. 40 procent av utbildningsutgifterna är dessutom privat finansierade.

Min enkla slutsats är att Kina utgör ett slående exempel på att välstånd kan uppnås på bekostnad av utjämning - den oupplysta utilitarismen har fel. Dessutom visar den att de sämst ställda tjänar på anti-utjämning - ett visst stöd för Rawls´ modell men kanske starkare stöd för min variant av Rawls: de sämst ställda skall få exmin, inte maxmin.

Synd bara att den politiska friheten inte kan utvecklas lika snabbt i liberaliserande riktning.

Att gå över lik för lyckan

Utilitarismen innebär att "ändamålen helgar medlen". Den kan användas för att rättfärdiga ett lotteri för organdonationer, där några slumpmässigt avkrävs plikten att låta sig avlivas för andras lycka.

Här tar jag upp den fjärde punkten på min lista med kritik mot utilitarismen (U) och den går ut på att U är alltför tillåtande när det gäller medlen för att uppnå målet - den största övervikten av lycka över smärta summerat för alla.

Diskussionen om utilitarismens mörka sidor har länge överflyglats av den mera naiva synen att det är väl rimligt att beakta de goda konsekvenserna och göra världen så bra som möjligt. Bentham ansåg att rättigheter var nonsens och kunde inte se att den allmänna lyckan kunde bli ett hinder för den individuella lyckan. Felet ligger kanske i den upphöjda syn utilitaristen intar när han bedömer moraliska problem. U ser världen från universums synvinkel.

Låt mig visa en mer handfast illustration av detta genom analogin med svinfarmaren. Han föder upp gödgrisar. Med den grispopulation han har att tillgå skall han åstadkomma största möjliga nytta i form av fläsk med rätt kvalitet utan att kostnaderna skenar iväg. Smågrisar som inte ser ut att kunna bli tillräckligt feta eller som har alltför fett kött avlivas på ett tidigt stadium. Svin som blir sjuka avlivas också snabbt om prognosen för tillfrisknande är dålig med höga kostnader eller med smittorisker. Svinfarmaren väger några grisars liv mot andras utifrån nyttoperspektiv.

Vad bryr vi oss om enskilda grisar? Vi kan tillåta oss att avliva enskilda grisar för att öka nyttan. Om de dör nu eller senare spelar ingen roll utöver nyttokalkylen. Men människor är inte svin. Därför är universums perspektiv farligt.

Vi kan naturligtvis inte öppet tillåta läkare att som i Gilbert Harmans exempel ta ut alla användbara organ från en medvetslös benbrottspatient för att rädda livet på tre andra patienter. Utilitaristernas argument är att detta skulle stida mot utilitarismen eftersom tilltron till sjukvården skulle sjunka med stor produktion av anti-lycka som följd. Detta är dock en missuppfattning.

Harmans exempel förutsätter att extraherandet sker i hemlighet och benbrottets anhöriga får bara veta att "dödliga komplikationer tillstötte". Kanske exemplet inte är tillräckligt tydligt. Vi borde närmare analysera Tännsjös exempel med det extremutilitaristiska samhället som har ett lotteri där vissa personer "omkommer" för att de utsetts till organdonatorer (av Sidgwicks kanslihus får man förmoda). Varför inte förena detta med den krävande plikten att offra sig för sina medmänniskors lycka om man utses till donator? Om det skall vara någon vits med ett riktigt moralsystem får man ju inte väja för "krävande plikter" har ju flera framhållit.

Om ett helt slumpmässigt mördande ändå skulle producera för mycket anti-lycka kanske det ger bättre konsekvenser om man utser en liten grupp som utsätts för mördandet? Resten av medborgarna kan då känna sig säkra och lidandet hos dem som regelbundet decimeras uppväger inte de andras ökade lycka. Utilitarismen kan uppenbarligen användas för att rättfärdiga ganska vedervärdiga metoder för att ändamålet skall maximeras.

Jag tror inte att de tidigare utilitaristerna insåg hur långtgående deras lära egentligen var. När den bisarre ekonomen Francis Ysidro Edgeworth gjorde högre matematik av U i slutet på 1800-talet försvann alla sådana här rimlighetsresonemang. Den matematiska elegansen och obegripligheten förenad med den behagliga slutsatsen att det är de rikas plikt att betala skatterna räckte tydligen för att läran skulle accepteras.

I modern tid har utilitaristerna försökt rädda U med resonemang om regelutilitarism eller att normer från andra läror skall följas och att U endast är ett riktighetskriterium. Ronald Dworkin har till och med försökt införa rättigheter (som "trumf") vilket inte lämnar kvar mycket av den ursprungliga läran.

Nuders köttberg eller 3/4 milj arbetslösa?

Vid "Quarnevalen" i Stockholm aktualiserades finansminister Pär Nuders uttalande om hur "köttberget" av äldre skulle kunna försörjas. Det framstår redan som en föråldrad problemformulering när det uppdagas att det finns 3/4 miljon arbetslösa.

Den politiska debatten är tidvis ganska märklig. I flera år har den demografiska utvecklingen setts som ett stort problem. Hur skall vi kunna försörja alltfler äldre? När 40-talisterna går i pension skall färre försörja fler. Och om 20 år börjar de som 80-åringar bli extra vårdkrävande. Det kräver fler offentligt anställda och högre skatter.

Ända fram till den 25 februari 2005 var denna problemformulering dominerande. Detta datum offentliggjordes direktiven till den socialdemokratiska skattegruppen som skulle förnya skattedebatten inom s-partiet. Men där fanns för det första ett grovt sakfel. Man påstod att redan under de närmaste 10 åren ökar antalet vårdkrävande äldre. Det är fel eftersom antalet 80-åringar på 10 år kommer att minska med 13 procent om man utgår från hur många 70-åringar som finns idag. Det är under det närmaste decenniet som 1930-talets små barnkullar kommer att bli vårdkrävande.

För det andra har till slut kunskapen om den dåliga sysselsättningsutvecklingen börjat få genomslag. Den reguljära sysselsättningen närmar sig inte målsättningen 80 procent (diagram). Vi har faktiskt 3/4 miljon personer som egentligen är arbetslösa. Problemet är inte att vi får dra åt svångremmen för att kunna försörja de gamla. Problemet är att det finns så många som inte arbetar, som dels är en börda redan nu för oss andra och dels inte bidrar till att försörja de äldre.

Fel problemformulering

Nuders "köttberg" är helt enkelt en felaktig problemformulering. Debatten borde handla om hur politikerna kan lägga om politiken så att det skapas fler riktiga jobb. Men det gör den inte. När den borgerliga alliansen lade fram sina förslag till alternativ ekonomisk politik med anledning av vårpropositionen (2/5) var nyheten s k "nystartsjobb". Den som gått på bidrag minst ett år skulle befrias från arbetsgivaravgifter (löneskatt) när man börjar jobba i det privata näringslivet.

Det är naturligtvis bra att rätta till felaktiga lönerelationer även om det sker på konstlad väg. Ett fåtal nya jobb kan säkert skapas på detta sätt, men tidigare erfarenheter visar att det inte är någon kungsväg till nya jobb. Det behövs också arbetsgivare som söker arbetskraft. Om företagen inte tycker att de kan expandera har de inte heller behov av att anställa flera. Says lag fungerar inte på kort sikt. Ett stort utbud av arbetskraft skapar inte automatiskt efterfrågan för att anställa de arbetsvilliga.

Den borgerliga alliansen, och för all del regeringen också, borde lägga fram ett program (inte bara föreslå räntesänkning) för att börja lösa det stora problemet idag: bristen på anställningsvilliga företag. Att enbart diskutera hur ännu fler skall ställas till arbetsmarknadens förfogande (bli formellt arbetslösa) är att hålla sig till en förlegad problemformulering. Det kan bli farligt för trovärdigheten.

Varför kan de rika inte betala mer skatt?

Om inkomster över 1 miljon skulle konfiskeras kommer endast knappt 6 mdr kr in eller 0,6 procent av alla arbetsskatter, visar en färsk rapport. Tron att stora pengar kan tas in beror på ett logiskt tankefel som brukar kallas 'Guillous misstag'.

Det finns i högskattelandet Sverige tre föreställningar som bidrar till att de höga skatterna kan cementeras. Förutsättningen för dessa är att de rika borde betala ännu mer skatt än idag och naturligtvis mycket mer skatt än vi andra. De tre föreställningarna är:

1) De rika borde svara för en stor del av skatterna vilket vi vanliga medborgare skulle tjäna på.

2) Det har inga stora ekonomiska skadeverkningar att ta ut hög skatt

3) Det är moraliskt sett inget problem att ta ut mycket hög skatt - inte ens om den bara drabbar vissa.

Punkten 1 är sakligt fel - se nedan. Punkt 2 är en myt som dock underblåses av en del nationalekonomer. Punkt 3 handlar om den debatt som just nu pågår om utilitarismen här på bloggen. Den berör även det större problem som handlar om olika beskattningsprinciper. Här presenterade jag en lista 18/3 om skatter och rättvisa.

När det gäller punkten 1 är den vanliga tolkningen av "de rika" att det är höginkomsttagarna det gäller. Eftersom kapitalinkomstskatten är 30 procent för alla - rik som fattig - och bestämd av internationella förhållanden är det löneinkomster vi talar om. Den vanliga vanföreställningen här är att om staten bara tog ut t ex 10 procent högre skatt av de rika skulle "välfärden kunna räddas".

Ett sådant förslag lade bestsellerförfattaren Jan Guillou fram i Aftonbladet redan hösten 1994 (den 10 okt). Efter detta kallar jag det logiska tankefel, som ligger till grund för den nämnda vanföreställningen, för 'Guillous misstag'. Jag försökte då få in ett bemötande i AB men blev refuserad. Mitt bemötande finns publicerat i SF 8/94.

Tron att det finns stora pengar att hämta genom höjd skatt för de rika måste ständigt bemötas. Nya generationer politiker växer upp som inte har en aning om enkla matematiska samband. De umgås därför med tankar på vårdskatt för de rika och liknande. Därför är det tacknämligt att tre ekonomer från forskningsinstitutet Ratio idag skrivit en debattartikel i Dagens Industri, "Höjd skatt på höga inkomster kan inte rädda välfärden" (DI 13/5). Här en länk till deras fördjupningsrapport på 16 sidor. (Nils Karlson, Gunnar Du Rietz, Dan Johansson)

Från rapporten kan man räkna ut att Sveriges 32 000 miljonärer (=arbetsinkomster >1 mkr) bidrar med 10,2 miljarder kronor i inkomstskatt på de inkomster som överstiger en miljon (dvs gör dem till miljonärer). Det är 2,5 procent av all inkomstskatt. Om vi leker med tanken att konfiskera alla inkomster över en miljon skulle staten få in 5,9 mdr kr (efter avdrag för tappade moms- och varuskatteintäkter). Det är 0,6 procent av summan av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och varuskatter på 968 mdr kr. Att så lite kommer in beror på att runt 3/4 av inkomsterna redan tagits i skatt.

Guillous misstag

Vari består då 'Guillous misstag'? Jo, han trodde att man utan vidare skulle kunna höja de rikas genomsnittsskatt med 10 procentenheter. Det skulle ge ett ansenligt belopp som skulle säkra välfärden, var hans tanke. Men då hade han räknat med de rikas grundinkomster under den inkomstnivå som gjorde dem rika. Vi kan illustrera detta med en person som tjänar 1,2 miljoner i exemplet ovan och begränsa oss till enbart inkomstskatten:

Guillou höjer då skatten med 10 procent av 1,2 mkr, vilket blir 120 000 kr. Av de 200 000 kr som gör vår miljonär till miljoninkomsttagare går redan idag 114 000 kr bort i skatt (57 %). Kvar finns 86 000 kr att betala skattehöjningen på 120 000 kr med! Resultatet blir alltså att marginalskatten blir 139 procent.

Vår 1,2-miljonär skulle alltså tjäna 34 000 kr på att sänka sin inkomst med drygt 200 000 kr så att han kom under straffskattegränsen. Detta konstituerar begreppet "Guillous misstag". När opinionsbildare som annars är besatta av faktamässig korrekthet in i minsta detalj kan göra sådana klavertramp förstår man att skattedebatten lätt kan gå överstyr.

Hur många är egentligen arbetslösa?

Räknat på heltid är den egentliga arbetslösheten 728 000 personer enligt KI:s justerade prognos för 2005. Då har hälften av sjukpenning och förtidspension räknats som arbetslöshet. Inkluderas även extra studerande blir arbetslösheten nästan 17 procent.

Konjunkturinstitutet förutser att 1 065 000 personer omräknat till heltid kommer att vara borta från arbetet i genomsnitt under 2005. Detta begrepp brukar jag kalla 'icke-arbetande' och det består av följande komponenter:

Sjukskrivna (m sjukp) 213 000
Förtidspensionerade 459 000
Öppet arbetslösa 201 000
Arbetsmarknadsåtg 108 000
Tar emot socialbidrag 84 000
S:a icke-arbetande 1 065 000

Nu har Försäkringskassan kommit med en utredning som visar att en stor del av de sjukskrivna egentligen är arbetsföra. Denna institution kallades tidigare Riksförsäkringsverket så utredningen kanske inte är så oserös som den låter. Resultatet pekar i varje fall på att nästa 60 procent anser att de är arbetsföra i någon mån.

Om vi antar att något liknande gäller för de förtidspensionerade skulle vi kanske våga oss på att hävda att siffrorna för helårsekvivalenterna åtminstone till hälften består av arbetslösa. Om vi dessutom anser att socialbidragstagarna skulle kunna arbeta blir den egentliga arbetslösheten fölande:

"Sjukskrivna" (m sjukp) 106 000
"Förtidspensionerade" 229 000
Öppet arbetslösa 201 000
Arbetsmarknadsåtg 108 000
Tar emot socialbidrag 84 000
S:a egentl arbetslösa 728 000

Då är arbetslösheten 14,7 procent

Eftersom sysselsättningen förutses bli 4,341 miljoner personer 2005 och vi till dem lägger de arbetslösa blir arbetskraften 4,969 milj. Om 728 000 av 4 969 000 personer egentligen är arbetslösa motsvarar detta 14,7 procent.

Till denna beräkning borde vi också lägga dem som studerar för att det inte ser ut att gå att få något jobb för närvarande. Det är ca 300 000 som studerar idag mot 150 000 år 1990 (4e kv). Då skulle arbetslösheten komma upp i runt 850 000 personer eller 16,7 procent.

Här har jag lagt upp en tabell som visar alla åren 1990-2006 för de icke-arbetande uppdelat på komponenter >>>

Fastighetsskatten måste justeras nu

Måste vi vänta tills om eller när borgarna tagit makten för att få en akut nödvändig justering av fastighetsskatten? Den speciella höjningen av förmögenhetsskatten för låginkomsttagare som började gälla i år borde också snarast avskaffas.

Igår var det demonstration mot fastighetsskatten i Stockholm arrangerad av Villaägarnas Riksföbund och Skattebetalarnas förening. Men hur många kunde förstå de angelägna krav på en förändring som nu är akuta bakom de svepande kraven på att fastighetsskatten måste avskaffas?

Antag att de borgerliga inte kommer till makten. Då kommer många att få flytta för att taxeringsvärdena på en del håll fortsätter att stiga - genomsnittet är en höjning med 25 procent 2006. Vänsterpartiets representant Per Rosengren menade att enbart för att återställa den s k begränsningsregeln för låginkomsttagare med billigare småhus (skattereduktion motsv 5 % av ink upp till 3 mkr i taxv) så måste 3-miljonersgränsen flyttas upp till mellan 4,5 och 5 mkr.

Detta borde de borgerliga och miljöpartiet kortsiktigt ta fasta på. Endast genom ett enigt uppträdande mot socialdemokraterna kan en sådan justering bli en del i budgetöverenskommelsen för nästa år. Om inte gränsen därefter höjs ytterligare kommer ännu fler att tvingas flytta med en socialdemokratisk regering.

Förmögenhetsskatten höjdes i år

Vid årsskiftet höjdes förmögenhetsskatten för låginkomsttagare som äger småhus till mer än det dubbla i vissa fall. Här ett konkret exempel:

En ensamstående bor i ett obelånat småhus taxerat till 3 mkr. Inkomsten är 200 000 kr (t ex pension). Förra året var förmögenhetsskatten 7 500 kr. I år höjs förmögenhetsskatten med 15 000 kr till 22 500 kr! (fotnot1)

Politikerna verkar inte känna till detta. Jag frågade Jörgen Johansson (c) om detta i februari. Trots att han sitter i skatteutskottet kunde han inte säga vad som skulle hända med förmögenhetsskatten. Han var dock pessimistisk beträffande möjligheterna att få socialdemokraterna att ändra sig.

I april träffade jag Lars Ohly (v) och ställde en liknande fråga. Ohly svarade först undvikande. Men sedan förmodade han att detta skulle åtgärdas om det inte redan var gjort och att han skulle ta med sig min propå om återgång till förra årets regler.

Nåväl, igår träffade jag Per Rosengren (v) som är den verklige experten på olika begränsningsregler för både fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Han svarade inledningsvis att han trodde att höjningen först skulle ske nästa år. Här kan alltså olyckor ske trots god vilja. Sedan blev vi överens om att höjningen redan börjat gälla. Han menade dock att regeringen absolut måste göra något för att förhindra höjningen. Allt annat vore rent självmord.

Jovisst, men varför skall då regeringen hålla småhusägarna på halster och utlämna dem till en gnagande ovisshet? Det är osäkerheten som är värst att leva med om man står inför beslut om att sälja eller inte sälja det hem man bott i under många år. Det vore väl ganska enkelt att fixa ett beslut i riksdagen att de gamla reglerna för förmögenhetsskatten skall fortsätta att gälla tillsvidare? Eller är det inte?

___________
fotnot1: Att det blir en så kraftig höjning av förmögenhetsskatten beror på att den begränsningsregel som gällt i två år nu upphör. Tanken var att förmögenhetsskatten skulle ha reformerats efter utredning av Egendomsskattekommittén. Den har tidigare sågats och ingenting har hörts om vad som ersätter dess överväganden.

I räkneexemplet är beräkningsgången följande: 5 % av 200 000 är 10 000 kr, som blir max fastighetsskatt istället för 30 000. Nedsättningen är alltså 2/3. Tidigare gällande regler reducerade också förmögenhetsskatten med 2/3, som då blev 7 500 kr.

Utilitarismen kräver för mycket

Att kräva åtlydnad för en morallära som säger att vi skall avstå från 70 procent av vår välfärd är att kräva orealistiskt mycket. Följden blir att många slänger all moral överbord. Den nästbästa utilitarismen är en helt annan moralfilosofisk modell.

Här skall jag ta upp den tredje kritikpunkten mot utilitarismen i min lista från 29/4. Det finns en viss aningslöshet hos "vardagsutilitaristerna" om att läran är ganska rimlig utan några krävande plikter på det personliga planet. Man tror tvärtom att det är andra som skall avstå till ens egen och övriga "eftersattas" fördel. Det vanliga exemplet är den redan bakade kakan, som skall fördelas i olika bitar.

Hur skall vi dela kakan? Det vanliga är att påstå att den skall delas lika. U ger också visst stöd för detta genom "lagen om avtagande gränsnytta" som säger att den största nyttosumman (om den skulle kunna mätas) uppnås när alla får lika stora delar. "Jag vill gärna ha det bättre på andras bekostnad."

Men man kan också fördela kakan efter behov. U ger visst stöd även här. Den som har störst behov kan utvinna mer nytta ur sin del än andra som har litet behov. Utilitarismen sanktionerar i detta fall en ojämn fördelning. Problemet att mäta nyttan blir dock om möjligt ännu svårare. "Eftersom jag nog är behövande vill jag gärna ha det bättre på andras bekostnad."

Att kakan skall "ges" till den som bakat den föresvävar sällan de utilitaristiska filosoferna. Några ekonomer som Harsanyi och Sandmo har dock fört in en liknande aspekt i form av de incitamentsproblem som en "oupplyst utilitarism" för med sig. Men de menar bara att att den som bakar kakan skall få så mycket att den blir optimalt stor för de övrigas andelar.

Det finns även ett mindre insmickrande perspektiv på vad U kräver som dock inte heller är särskilt krävande: de rika skall tvingas betala till de eftersatta eller behövande. "Eftersom jag står bredvid är det helt OK att Robin Hood stjäl från de rika och ger till de fattiga."

U är dock betydligt mer krävande än vad som antytts ovan. Vår plikt är att utjämna inkomsterna i hela världen (ja, helst bland alla kännande varelser). Att detta skulle leda till svåra incitamentsproblem diskuteras inte i den svenska debatten. Filosofens inställning tycks vara att moralens plikter står för incitamenten. Om man inte jobbar lika hårt för andras bästa i hela världen som åt sig själv är man omoralisk. Ekonomens försök till "upplysning" faller platt till marken.

Är då utilitarismen alltför krävande?

Vi skall alltså inte bara ge bort vårt överflöd utan fortsätta att ge till den punkt då vi, om vi gav mer, själva skulle få det sämre än de hjälpta. Det fordrar i dagsläget att vi måste avstå från 70 procent av både vårt privata välstånd och vår offentliga välfärd till fattigare länder. Är detta att kräva otillbörligt mycket eller rentav kontraproduktivt för mycket?

Vi får ge upp alla våra privata projekt, menar den brittiske filosofen Bernard Williams och hävdar att U 'alienerar' oss från oss själva. Detta krav på total utjämning är alltså otillbörligt och är en följd av det lösa antagandet att nyttan bör maximeras även om det sker på bekostnad av nästan halva världens befolkning.

Men kritiken kan bli ännu hårdare. Den brittiske filosofen John Mackie menar att en lära som kräver så mycket motverkar sitt eget syfte:

"Ett säkert sätt att skapa förakt för moralen ... är att
identifiera den med något som säkerligen aldrig
kommer att efterlevas." (J Mackie,Tännsjös övers.)

Mackies tes förefaller ganska rimlig. Återigen måste U försvara sig (enl Tännsjö) med att om tron på U får dåliga konsekvenser skall vi tro på någon annan liknande lära som får de bästa möjliga (utilitaristiska) konsekvenserna. Det är motsatt rekommendation som den som kom från signaturen Tor (p 3) där han menade att vi skulle erkänna att vi inte kunde handla fullt moraliskt. "En moral anpassad för att rättfärdiga vårt handlande är meningslös."

Om man ständigt måste synda och få dåligt samvete för att inte hela ens vakna tid går åt för att göra det bättre för världens fattiga kommer marknaden för skojare som säljer avlatsbrev eller besvärjelser för syndernas förlåtelse att växa lavinartat. Då, om inte förr, kommer en del att kasta all dubbelmoral överbord och bli förhärdade brottslingar.

En liknande utveckling skedde i Sverige på skattemoralens område. När den högsta marginalskatten steg till 87 procent (1979) bredde skattefusket ut sig så mycket att politikerna började fundera på sänkningar. Stor skada var dock redan skedd eftersom fuskandet hade spritt sig till konkursbeteendet och grunderna för att få välfärdsbidrag.

Utilitarismens officiella uttolkning visar sig återigen vara omöjlig i praktiken. Det är en annan moralfilosofisk modell som ger de bästa konsekvenserna - även utifrån icke-ortodoxa utilitaristers synvinkel.

Utilitarismens tillämpning obestämd

Det går bara att observera vilka val människor gör för sin egen nytta och man kan på sin höjd rangordna olika hypotetiska handlingsalternativ. Ett vin för 300 kr är inte värt pengarna för den ene men väl för den andre. Att mäta den underliggande nyttan förefaller omöjligt och inte ens önskvärt.

Jag skall här utveckla punkterna 1 och 2 i min kritik av U. De berör hur man kan tillämpa U. Den första ifrågasätter om det finns möjlighet till de kunskaper om konsekvenser och sannolikheter som krävs för att tillämpa U. Den andra pekar på att U motverkar sig själv genom att humanistiska värden som vänskap och kärlek görs till föremål för kyligt kalkylerande.

Vi ställs först inför ett mätproblem när vi skall bedöma olika handlingars konsekvenser. Detta är svårt nog för de egna upplevelserna men omöjligt att kvantitativt hantera mellan olika personer. Detta brukar av U tillbakavisas med hjälp av exemplet med tandläkarbesöket.

Om man haft tandvärk eller fått en ingående beskrivning av tandvärk anses det möjligt att ställa detta lidande mot det (mindre) lidande det innebär att tandläkaren borrar några minuter för att förebygga det större lidandet. Men är det så att vi verkligen "mäter" lidandet? Är det inte istället så att vi utnyttjar vårt självbestämmande och utifrån diffusa uppfattningar om lidandet i de två fallen väljer att gå till tandläkaren?

Det går att rangordna nyttan av olika alternativ och det går att utifrån iakttaga hur folk väljer. Detta kallar nationalekonomerna "revealed preferences" - alltså manifesterade preferenser. Men det går inte att säga att jag blir dubbelt så lycklig av att dricka en flaska vin för 300 kronor än av att dricka en för 50 kronor. Får jag bestämma själv kanske jag nästan aldrig köper vin för 300 kr. Och försöker några "winepundits" få mig att köpa 300-kronorsflaskor gör jag motstånd och säger att de inte är värda pengarna.

Men om winepundits själva köper 300-kronorsviner och bestämmer att lyckan av att dricka dessa är värd mer än pengarna för alla kommer många att göra uppror. Den modernare utilitarismen har löst detta problem genom att "pundits" skall tilldelas mera pengar än dem som klarar sig med enklare nöjen. U leder alltså inte till utjämning som man tidigare trodde.

Som var och en inser är detta ingen verklig lösning. Skall detta beaktas blir mätproblemen generellt sett än mer oöverstigliga även om smärtlindring inom sjukvården kan hanteras med hjälp av grova nyttojämförelser.

Därtill kommer problemet med konsekvensbedömningar och sannolikheter. Här är försvaret för U att vi får göra så gott vi kan och lita på tumregler och konventioner. Men är det U som vi i så fall tillämpar? En extra svårighet är att väga avsåendet från en handling mot alternativen, som uppenbarligen är principiellt obestämda. En nästan parodisk svårighet är frågan om huruvida Hitlers farfarsfarfar gjorde rätt som skaffade barn. Vem skall lastas för andra världskriget egentligen?

En principiell obestämdhet finns enligt spelteoretisk analys i möjligheten att alla inte är utilitarister. Det berör det s k försäkringsspelet (tillitsspelet är en bättre term). Om A och B inte samarbetar blir utfallet 4 (2 var). Om den ena försöker samarbeta men den andra inte, blir utfallet 3 (2 till avhopparen och 1 till samarbetaren). Om båda samarbetar blir utfallet 6 (3 var).

Om man kan ha tillit till att båda är utilitarister väljer båda att samarbeta och nyttan maximeras. Men om den ena inte är utilitarist och tror att den andra inte heller är det kommer han att hoppa av. Den andre som faktiskt är utilitarist försöker samarbeta men utfallet blir då totalt sett sämre - nyttosumman minimeras (blir 3). Att utilitaristen dessutom får det sämre än i alla andra fall kunde ju accepteras om detta ledde till att nyttosumman maximerades. Men det gör den inte i detta spel. Halv utilitarism är då sämre än ingen utilitarism!

Hotar U vänskap och kärlek?

Kritiken mot den ofta kalkylerande utilitaristen brukar vara att en sådan kalkylerande hållning är förödande för nära mänskliga relationer i form av vänskap och kärlek. Mina relationer till maka och barn påverkas negativt om jag återkommande funderar på att byta ut dem mot något bättre. Likaså relationen till mina vänner som aldrig kan komma i första hand för att de är vänner, utan ständigt blir åsidosatta till förmån för okända personer som drar mer nytta av mina handlingar.

Svaret från U är att om livet blir dåligt av U skall man avstå från U eller åtminstone hålla den hemlig. Henry Sidgwick (1838-1900) ansåg att åtminstone den politiska utilitarismen skulle hållas hemlig inom regeringskansliet. Därav benämningen "kanslihusutilitarism". Det innebär en mycket intrikat lösning på flera problem. -Men att inkorporera rättigheter, dygdetik eller pliktetik i ens beslutsmetoder innebär däremot ett partiellt övergivande av U. I förlängningen kan U som riktighetskriterium peka ut ett helt annat moralfilosofiskt system som det som maximerar nyttan. Vad har utilitarismen då för värde i praktiska moralfilosofiska sammanhang?

En närmare granskning av hur utilitarismen skall tillämpas leder alltså till att den blir nästan helt obestämd. Många menar att redan detta räcker för att helt förkasta U som ett sammanhängande moralfilosofiskt system. Men det finns 10 ytterligare kritiska punkter som jag skall återkomma till.

Utilitarismen misshandlad i P1

'Filosofiska rummet' i radion behandlade utilitarismen på söndagen. Men det blev en stundtals förvirrad diskussion om alla möjliga konstigheter. Att utilitarismen ligger till grund för handfasta ting som skattepolitiken kom de tre filosoferna inte in på. Istället handlade det om Hitlers farfarsfarfar som gjorde fel.

Utilitarismen handlar om en mängd olika problem. Därför kräver en begriplig diskussion att den struktureras så att några problem åtminstone kan behandlas så ingående att lyssnaren får en viss behållning. Detta lyckades inte producenten Peter Sandberg med (P1 17:00 8/5). De tre filosoferna Torbjörn Tännsjö, Lars Bergström och Folke Tersman berörde fragmentariskt alltför många olika saker utan att kunna ta sig under ytan.

Den lycka som skall maximeras är av svårbedömbart slag men knappast ett centralt problem och just hedonismen som denna storhet förde redan inledningsvis diskussionen på ett villospår. Att Tännsjö gjorde gällande att han kunde bedöma någon som dubbelt så lycklig som en annan var däremot en revolutionerande tanke - särskilt mot bakgrund av att nationalekonomerna sedan lång tid förkastat att s k 'interpersonella nyttojämförelser' är möjliga.

Här kretsade filosoferna försiktigt kring problemet att måttet för lycka och lidande kunde transformeras mellan olika individer. Den tidigare utilitaristen Bergström menade att detta nog inte var möjligt medan Tännsjö såg denna skepsis som "pessimistisk". Tersman anförde liknelsen med tandläkarbesöket. Det är naturligtvis möjligt för en själv att "köpa" en längre tids välbefinnande till priset av en stunds lidande under tandläkarborren. Att jämföra mellan olika personer var däremot "problematiskt".

Men vilken slutsats kom man fram till när det gäller olika personer? Att tortera några få personer för att ett mycket stort antal, som redan har det ganska bra, skall få det litet bättre är enligt min mening inte "problematiskt" utan förkastligt. Tersman, som uppenbarligen är skeptisk till U, använder ett språkbruk som kan leda till missuppfattningar. Att Sandberg istället för att be om precisering frågade om inte lidandet kan bestå i att "Hammarby åker ur allsvenskan" gjorde diskussionen lätt parodisk och slutsatsen uteblev. Det är ju på denna punkt som Tännsjö borde ha klargjort var han står. Får man kasta en gladiator till lejonen för att slitas i stycken därför att 10 000 åskådare får ut en liten "lust" av detta?

Det är en svår sak att försvara men ta tandläkaren igen, menade Tännsjö. Det är egentligen inte någon viktig moralisk skillnad mellan en själv och andra. Istället för att förmås förklara detta kontroversiella påstående fick Tännsjö frågan om inte detta illustreras av att två miljarder fler människor än 1975 som har det ganska bra därmed gjort världen bättre. Jovisst, enligt Tännsjö men inte acceptabelt bra. Detta var ingen sammanhängande diskurs!

Inte ens frågeställningen om huruvida det var rimligt att "ändamålen helgar medlen" fick något klart svar. Enligt Tännsjö är det mycket ett språkligt missförstånd. Därefter gick diskussionen över på frågor om vegetarianism, välja färg på ögonen på våra barn (selektiv abort) och svårigheten att bedöma en handlings konsekvenser. Hur skall vi bedöma Hitlers farfarsfarfars handling att skaffa barn och därmed orsaka andra världskriget?

Ännu en gång kom frågan in på om man skulle öka nyttan för dem som har det ganska bra eller för dem som har det dåligt om nyttosumman blir densamma. Här berördes flyktigt "lagen om avtagande gränsnytta" men inte att denna ligger till grund för den progressiva beskattningen. Diskussionen hade kunnat handla om handfasta politiska principfrågor, som gjort att U ändå hade framstått som att ha viss relevans för folk i allmänhet. Så blev inte fallet. Varför? Är det okunnighet om nationalekonomins filosofiska grunder som spökar?

Debatt om utilitarismen

Lyssna på "Filosofiska rummet" i radions P1 nu söndag kl 17:00 eller reprisen vid 21-tiden på fredag 13/5. Då skall utilitarismen behandlas med Tännsjö, Lars Bergström och Folke Tersman som medverkande.

Det blev en hel del debatt om utilitarismen efter mitt inlägg om rimligheten i detta moralsystem.

Min kritik av utilitarismen (U) nu senast med 12 argument var föranledd av min kritik mot den progressiva beskattningen som bygger på U och möjligen till liten del på Kommunistiska manifestet. I detta finns dock ingen filosofisk motivering antydd. Kritiken av den progressiva beskattningen är i sin tur en förutsättning för att kunna avvisa dem som är emot införandet av 'platt skatt' av principiella skäl.

Jag kommer inom kort att utveckla min kritik i de 12 punkterna mer utförligt och även ta upp de motargument som inkommit.