Frihetens idé och problem

Samhällets grundläggande moraliska problem är avvägningen mellan frihet och tvång. På fyra områden ställs friheten mot anspråk på inskränkningar för att lösa olika problem: samhällsstyrningen, det sociala ansvaret, paternalismen och ekonomins reglering samt frågan om det är frihet eller lycka som är det yttersta värdet.

Frihetens idé
Frihet är frånvaro av tvång. Det kan visserligen hävdas att frihet kan betyda en hel del annat även på det samhällsfilosofiska planet, men det behandlar jag inte här. Denna idé om frihet har varit bärande för en stor del av den politiska filosofin alltsedan Hugo Grotius dagar i början av 1600-talet. Men i modern tid har frihetens idé kommit att bli mer otydlig genom avvecklingen av autokratiska styrelsesätt och utvecklingen av demokratins ideologi.

Fyra problem
Frihetens idé kan sägas ställas inför fyra problem - tre konkreta och ett teoretiskt moralfilosofiskt. Det första är samhällsstyrelsens problem. Ett samhälle måste ha vissa fundamentala institutioner för att kunna kallas samhälle. Några måste administrera dessa, dels på ett adekvat sätt och dels utan att ta tillfället i akt att gynna sig själva på de styrdas bekostnad. Frihet blir då att inte förtryckas av styrande som har nästan helt andra intressen än de styrda.

Det andra problemet rör den sociala frågan: vilket ansvar har de styrda för att försörja "de svaga" i samhället? Vilken plikt finns hos de styrande att tvinga de styrda i sociala frågor?

Det tredje problemet rör den paternalistiska frågan: hur långt sträcker sig de styrandes mandat att tvinga de styrda att handla för sitt eget bästa? Ett specialområde är de styrandes idéer om hur det ekonomiska livet skall regleras för medborgarnas eller statens bästa.

Den fjärde frågan är mer teoretisk. Frihetens moral säger att frihet är ett värde i sig (ett sk intrinsikalt värde). Moralfilosofiskt kommer då friheten i konflikt med andra etiska principer, framförallt sådana som är konsekventialistiska - t ex utilitarismen. Hur skall en avvägning då kunna göras?

1. Jag skall inte behandla det första problemet särskilt ingående här. Vi kan konstatera att medlen för att befordra friheten varit av två slag: politisk-tekniska rättigheter och författningsrestriktioner. Yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet och liknande är ett sätt att hålla de styrande på mattan med hjälp av den allmänna opinionen. Det andra är att ha svårändrade lagregler (grundlagar) som reglerar vad de styrande får och inte får göra. Meningen är att de styrande fämst skall reglera gemensamma frågor. Men problemet är att de styrande inte är så angelägna att underkasta sig en begränsning till främst legitima kollektiva nyttigheter. Detta gäller särskilt om de kan hänvisa till den demokratiska ideologin.

2. Det sociala ansvarets problematik dyker ofta upp som en invändning mot krav på ökad frihet i dagens avancerade samhällen som grundar sig på statligt bedriven social välfärdsproduktion. Det är främst Harvardfilosofen Nozicks minimalstatsteori som väcker motstånd. Den diskussionen kan föras på både det etiska planet och på det organisatoriska. Traditionellt har det varit religiösa invändningar som har dominerat - t ex den kristna självuppoffringstanken. Men dessa har mera berört det personliga ansvaret, inte statens eventuella uppgift att införa tvångskontributioner till förmån för de fattiga.

Moralfilosofiskt är det den etiska socialismen som ställt anspråk på statlig utjämningspolitik (med början med Babeuf). Någon utveckling av grunderna för detta anspråk hann dock aldrig utvecklas eftersom den marxistiska socialismen (en prognoslära) tog över. I modern tid har man försökt använda utilitarismen för att rättfärdiga utjämning, vilket hårt har kritiserats av Harvardfilosofen Rawls som menat att en princip om prioritering av "de sämst ställda" är mer rättvis. NY-filosofen Dworkin har försökt lansera en teori om jämlikhet som emellertid varken har någon moralfilosofisk grund eller någon realistisk tillämpningsmetod.

Organisatoriskt kan man fråga sig om det inte i dagens moderna samhälle finns möjligheter att organisera finansieringen av en rad välfärdstjänster med hjälp av försäkringar och statligt garanterade lån istället för skatter. Hjälpen till de svagaste i samhället (socialbidragen) är ingen betydelsefull post i den skattefinansierade offentliga sektorn och motsvarar i Sverige ca 0,5 procent av BNP.

3. Både paternalism (förmyndarmentalitet) och särskilt mer eller mindre fantastiska idéer hos de styrande om hur det ekonomiska systemet borde utformas har länge utgjort ett kraftfullt incitament för dem att införa tvångsåtgärder i samhället. Naturligtvis finns det sakligt grundade skäl för en hel del förbud och regleringar för att skydda medborgarna mot olika hot och farligheter. Men avvägningen mellan frihet och tvång blir mindre självklar när det gäller begränsningar av hur individen får bestämma över sin egen livsstil - t ex huruvida det borde införas skatt på feta livsmedel mm.

Striden om ekonomiskt system har funnits länge men blev under 1900-talet den viktigaste frågan. Skall de styrande med tvång genomföra detaljerade planer för det ekonomiska livet eller skall samhällets ekonomi i stort sett fritt få sköta sig själv? Efter socialismens sammanbrott på 1990-talet handlar frågan om mindre omfattande regleringar, som det är lättare att bilda sig en uppfattning om huruvida de är sakligt motiverade. Ett undantag kanske är anspråken på omfattande globala regleringar av utsläppen av växthusgaser.

4. Frihetens princip säger med biskop Thomas ord att "älska frihet mer än guld". Filosofiskt betyder detta att frihet är viktigare än lycka. Frihet är ett intrinsikalt värde vilket också "lyckan" är t ex enligt utilitarismen. Här verkar finnas en uppenbar konflikt mellan två olika moralfilosofiska inriktningar som går igen under en stor del av filosofins historia: oförenligheten mellan den deontologiska och den teleologiska etiken.

Jag skall återkomma till denna motsättning. Här skall jag bara konstatera att rättigheter som garanterar friheten är en styggelse för utilitarister. Å andra sidan är utilitarismen som moralsystem knappast rimligt, i synnerhet inte om det skall tillämpas av staten där vissas lycka skall offras för andras.

Andra bloggar om: filosofi, moral, utilitarism, frihet, skatter, politik, samhälle, tvång på intressant.se

Regeringens miljöextremister vill höja bensinskatten

Carlgren och Borg vill höja bensinskatten för att bjuda över miljöpartiets klimatmolitik. Det borde vara främmande för en moderatledd regering. Dessutom bidrar varken höjd bensinskatt eller restriktioner för flyget märkbart till minskade koldioxidutsläpp.

Nu talar miljöminister Andreas Carlgren (c) ut i SvD 29/5 och vill sätta målet för utsläppsminskningen av växthusgaser (GHG) till 30 procent räknat 1990-2020. Det är en ambitionshöjning med 5 procentenheter från regeringen Perssons mål på 25 procents minskning. Lobbygrupper som Naturskyddsföreningen och Greenpeace men också miljöpartiet har varit pådrivande för att målen skulle höjas. De har lyckats sätta bilden att Fredrik Reinfeldt inte har någon bra miljöpolitik och då blir följden lätt en förenklad överbudspolitik. Snart föreslår väl mp att målet skall sättas vid 50 procent som diskuterades på deras kongress för någon vecka sedan.

Man kan konstatera att moderaterna inte riktigt vet vilket ben de skall stå på i miljöpolitiken. Carlgren har redan sagt vad han tycker i en lördagsintervju 10 mars (bloggart). Det var ungefär samma sak som han och Reinfeldt skrev i en debattartikel i DN 18/12-06 (bloggart) med undantag för avsiktsförklaringen att bensinskatten skall höjas. Det typiska för moderaterna under flera årtionden har just varit detta att inte tjuta med ulvarna som andra borgerliga partier. Miljöextremism eller annan utrerad politik får inte förknippas med det modesta partiet. Men ett överbud om 30 procents minskning delvis åstadkommet med bensinskattehöjning är så nära man kan komma miljöextremism.

Visserligen finns det bloggare som inte tycker att Carlgren är en miljöextremist (Per Ankersjö) men är de objektiva eller styrs de av sina centerpartistiska utgångspunkter? Ta bara detta med Carlgrens angrepp på flyget. Han säger visserligen att det är bra att folk får möjlighet att flyga och att flygskatten skulle ha drivit lågprisflyget ur landet. Men han ser passagerarökningen som ett stort problem och vill ha in flyget i utsläppshandeln. Dessutom skall han komma med förslag om hur regeringen skall kompensera sitt eget flygande med minskade utsläpp någon annanstans. Är inte det extremistisk och opportunistisk symbolpolitik? Flyget står ju för bara 1,26 procent av koldioxidutsläppen i Sverige (pdf).

Att vilja höja bensinskatten (koldioxidskatten) är inte heller särskilt klokt. Bilisterna är ganska prisokänsliga vid det här laget. All onödig körning är redan borta. Höjt bensinpris betyder bara att man måste dra in på något annat - inte att man kör märkbart mindre. Det är nog det som finansminister Anders Borg anar när han är positiv till höjd bensinskatt. Ett nödargument brukar dock vara att biltillverkarna skall stimuleras att ta fram mer bensinsnåla bilar när bensinpriset är högt. Men detta kan knappast gälla ett enskilt land. Dessutom regleras bensinförbrukningen på EU-nivå för nya biler med rent administrativa medel.

Höjd bensinskatt liknar mest ett terroriserande av alla dem med gamla och mer bensintörstiga bilar. De kan inte köra mindre och de har inte råd att byta bil i brådrasket. Och är bilen inte skrotfärdig betyder höjt bensinpris bara att de får mindre betalt för sin gamla bil - inte att den försvinner som bensinförbrukare ur trafiken. Att inte förstå hur vanligt folk har det luktar miljöextremism. Carlgren äger inte ens en egen bil.

Andra bloggar om: miljöextremism, centern, centerpartiet, regeringen, flyget, andreas carlgren, miljö, politik, klimat, bensinskatt på intressant.se

Fackets girighet avlivar SAS

Det måste vara ren girighet som ligger bakom kraven på att ett utsatt flybolag som SAS, som inte gått med vinst på tio år, nu drivs mot ruinens brant av sina anställda. Uppenbarligen kan de "svaga" löntagarna drivas av kortsiktig egoism, som annars varit en beskyllning från vänstern mot företagen.

Nu går SAS-konflikten snart in på sitt femte dygn. Det är en konflikt som påminner om det sjuka sjuttiotalet. Skillnaden mot då var att det då fanns en militant vänsterrörelse som gärna såg att privata företag gick överstyr. Alternativet var att staten skulle gå in och driva näringslivet. Det gällde att krossa kapitalismen. Men nu finns det knappast ens ett revolutionsromantiskt hopp om att kapitalismen skall gå under genom onyanserade fackliga aktioner.

Man kan fråga sig vad som tagit åt HTF med sina ganska orealistiska aktioner. Min prognos är att SAS nu oavsett hur konfliketen löses kommer att gå samma väg som Swissair för sju år sedan - en total kollaps som avlivar företaget i dess nuvarande form. Och vad har de anställda då vunnit? Att strejka bort sina egna jobb verkar vara ganska ointelligent. En del kan få sämre jobb i de flygbolag som sopar upp resterna av SAS. Men några kommer att bli arbetslösa resten av livet.

SAS befinner sig i en utsatt position. Just detta företag har under tio år omsatt 519 miljarder kronor. Under samma period anses vinsten ha varit 1 miljon kr. Hur skulle ett sådant företag kunna ta på sig kostnadsökningar på uppemot 25 procent?

På sikt kommer de gröna politikerna att fördyra flygresandet avsevärt. Det drabbar visserligen också andra flygbolag. Men svårigheterna att överleva på en krympande marknad drabbar rimligtvis de svagaste företagen först. Man skulle kunna säga att på längre sikt vill politikerna av miljöskäl minska flygandet på ett sätt som i praktiken innebär att ett antal flygbolag måste läggas ner. SAS anställda lägger nu sina huvuden i giljotinen och erbjuder sig frivilligt att begå självmord när politikerna rycker i snöret. Varför?

Att orsaken skulle vara de exceptiopnellt dåliga arbetsvillkoren i SAS motsägs av att personalomsättningen är nästan obefintlig. DN uppger idag i en ledare också att många anställda frivilligt ber att få fortsätta att arbeta efter 60 års ålder, trots att de vid denna ålder har rätt att gå i pension.

Orsaken till att vilja avliva SAS som självständigt företag kan inte förklaras av vänsterideologisk förblindning. Vad vi nu ser är istället ett exempel på ren girighet. Facket och de anställda är förblindade av kortsiktig egoism så till den milda grad att de inte ser att de sågar av den gren de sitter på. Det kanske är löntagarna som är de stora egoisterna i samhället och inte företagarna som kulturvänstern predikat i årtionden? Får vi se en kulturdebatt om hur egoismen hos de till synes "svaga" i samhället nu har utvecklats till ett samhällsproblem?

Andra bloggar om: SAS, löneökningar, girighet, egoism, politik, avtalsförhandlingar, facket, löntagare på intressant.se

Borde ränteavdragen avskaffas?

Det borde gå att avskaffa ränteavdragen om skatten på bostäder avskaffas samtidigt. Det skulle medföra rättvisa för hyresgästerna. Däremot skulle dagens förslg från dem att istället göra en del av räntan avdragsgill orsaka ett statsfinansiellt bortfall som inte kan motiveras.

Professorerna Stellan Lundström och Hans Lind på Kungliga Tkniska Högskolan menar idag 24/5 i SvD bl a att ränteavdragen borde avskaffas tillsammans med all central beskattning av bostäder. Givetvis är det inte ränteavdragen för vanliga investeringar som professorerna vill avskaffa utan ränteavdragen som kvarstår i inkomstslaget kapital och som av tradition är avdragsgilla mot arbetsinkomster (med 30 eller 21 procent). Det borde professorerna ha poängterat eftersom det lätt uppstår missförstånd om det rimliga i förslaget annars.

Om beskattningen avskaffas skulle det statsfinansiellt grovt vara möjligt att få in lika mycket pengar på avskaffade ränteavdrag vid dagens ränteläge. Går räntan upp blir det en statsfinansiell vinst. Problemet är inte statsfinansiellt utan fördelningspolitiskt. De som nyligen skaffat bostäder och lånat maximalt skulle förlora. De som är äldre och haft bostaden länge har en lägre belåningsgrad och skulle därför inte förlora så mycket av vinsten av bostadsskatternas avskaffande som unga barnfamiljer.

Dessutom är det en rättvisefråga i beskattningen mellan olika boendeformer. Hyresfastigheter har inte i princip den subvention som ränteavdragen innebär. Tidigare fanns det subventioner av hyresfastigheter som skulle ge kompensation för denna assymetri. När dessa minskat i betydelse uppstår en orättvisa genom ränteavdragen. Denna kan inte uppvägas av bostadsskatterna som främst drabbar ägda bostäder. När dessa skatter nu dessutom inte är nära kopplade till värdet och därmed ränteavdragen ökar orättvisan mellan boendeformerna.

Varför fanns inga kommentarer från Hyresgästföreningen i SvD:s artikel? Föreningen har idag gått ut med ett förslag om att även hyresgäster skall få göra ett motsvarande avdrag. Hyran skall helt enkelt betraktas delvis som ränta (t ex 20 procent). Föreningen avvisar Lundstöms och Linds förslag. Men avdragsrätt för hyror skulle ge ett stort statsfinansiellt bortfall. Det är ett problem som Hyresgästföreningen inte kunnat lösa ännu. Däremot blir det inte något bortfall med professorernas förslag - snarare tvärtom.

Ränteavdragen skulle kunna avskaffas samtidigt som beskattningen verkligen togs bort. Det borde ske försiktigt och med en lämpligt utformad temporär lindring för högbelånade bostadsägare. Frågan är dock om Fredrik Reinfelds schabblande med denna tanke i valrörelsen medfört att frågan är alltför infekterad för att tas upp inom överskådlig tid. En utredning om de fördelningspolitiska konsekvenserna borde dock tillsättas. Kanske detta problem har överdrivits?

Andra bloggar om: skatter, ränteavdrag, fastighetsskatt, hyresgäster, politik på intressant.se

Al Gore har inget bevis för sin"sanning" om växthuseffekten

Jag trodde att Al Gore skulle ha bevis i sin film för sin sanning. Men han är nästan sämre än alla de vanliga propagandisterna. Beviset är att uppvärmning kan visas - det räcker för att 19 procent av svenskarna skall tro på växthuseffekten. Det är socialpsykologi och inte logik som styr klimatdebatten.

I helgen såg jag filmen "An inconvenient truth" i en ovöversatt version. Logiskt sett har Al Gore tre belägg för att han för fram en "obekväm sanning". Han hänvisar till några gamla kompisar som kanske är experter på växthuseffekten. Han hänvisar till data från iskärnor från Antarktis där koldioxid och temperatur ser ut att samvariera. Och han drar fram stickprovet om de vetenskapliga artiklarna där ingen av forskarna är kritiska till att det är människan som ligger bakom den globala uppvärmningen. Detta tredje belägg är kanske inte ens egentligen ett bevis för växthuseffekten.

Auktoriteterna, som Gore hänvisar till, är det knappast någon som känner till. Därför är det i princip bara temperatur- och koldioxidkurvornas samvariation som utgör "beviset". Som vi vet sedan länge är detta inget säkert bevis eftersom temperaturen varierar med ett försteg på ca 600 år. Om man inte visste att FN:s klimatpanel IPCC också hävdar denna "obekväma" sanning skulle man efter att ha sett Gores film ha dragit slutsatsen att mannen är en fantast som försöker göra sig intressant med en tes som möjliggör ett starkt moraliserande över den västerländska livsstilen.

Men växthuseffekten handlar inte om logik på det plan där Al Gore uppträder. Jag frågade runt lite vad andra uppfattat som Gores bevis för växthuseffekten. Och då fick jag svaret att det var alla bevis för uppvärmningen i form av smältande glaciärer och kalvande ismassor. Beviset för växthuseffekten ligger alltså emotionellt i att det finns synbarliga belägg för en uppvärmning. Det håller inte logiskt men vem säger att politik måste styras av logik och rationalitet? För Gore räcker det med att någon sagt att ökade kodioxidutsläpp ger högre temperatur. När man så kan peka på högre temperatur är tesen bevisad.

I botten på denna inställning ligger sannolikt att det känns fint och moraliskt rättfärdigt att företräda en uppfattning som är "obekväm" och som kräver att folk ändrar beteende och kanske hela sin livsstil. Det attraherar en del politiker av en typ som tidigare krävde att man skulle förstatliga företagen och inte tillåta fri köpenskap och handel. Att "beviset" för denna hållning byggde på en lära som inte erkände någon moralisk rättfärdighet generade inte dem som ville sätta sig till doms över det västerländska samhället.

Så är det sannolikt idag också. När några auktoriteter säger att det är människan som hotar jorden genom utsläpp som ger uppvärmning räcker det för att många skall börja tro. Själv trodde jag för några år sedan att växthuseffekten var bevisad. Men när jag letade efter beviset fann jag bara indicier. Och de som nöjer sig med Al Gores film har inte ens fått några indicier som grund.

Inställningen till växthuseffekten verkar alltigenom vara ett socialpsykologiskt fenomen. Enligt DN idag 21/5 är 18 procent skeptiker (Demoskop har frågat 2 500 svenskar) och 17 procent tror på teorin men menar att tekniken löser problemen. Det är de 19 procenten "miljövänner" som är farliga - de har mera utbildning och tror därför att de begriper något. Denna grupp är mycket benägen att göra egna uppoffringar och då blir nästa steg att fråga: "varför bara jag?" Det är då de politiska kraven på restriktioner kommer på bred front. Men än så länge är "soffliggarna" den största gruppen (28 procent) och om det finns någon som opponerar mot klimathysterin kommer denna grupp att moderera opinionen. Men hur mycket modererar moderaterna? I radions Studio Ett framträdde moderaternas gruppledare Lars Lindblad i en debatt med Birger Schlaug (fd mp) och det verkade bara vara en hopplös uppehållande strid mot överbuden i GHG-restriktionerna inför regeringens klimatproposition nästa år.

Hur många av de "eniga" forskarna har egentligen tagit ställning på samma socialpsykologiska sätt? Och hur många kan förklara försöken att bevisa växthuseffekten med strålningsdrivning och Ludwig Boltzmanns lag? Ännu har jag inte sett någon översiktlig förklaring där denna lag sätts in i sitt rätta sammanhang. Jag fick dock ett tips från en expert som emellertid kom fram till andra siffror än de gängse, vilket jag måste fundera över.

Andra bloggar om: miljö, växthuseffeten, global uppvärmning, Al Gore, miljöpolitik, klimatpolitik, klimat, politik på intressant.se

Vietnams Coca Cola-kultur kostade tre miljoner döda vietnameser

Kommunistledningen i Nordvietnam ville 1954 inkorporera även Sydvietnam i sitt system. Det kostade enligt uppgift tre miljoner människoliv. Levnadsstandarden ligger på 15 procent av Sydkoreas. Kommunismen har övergetts till förmån för en småföretagsbaserad Coca Cola-kultur. Var det detta FNL-arna ville?


Vietnam har idag en befolkning på 84 miljoner människor. När fransmännen drog sig ur Indokina 1954 delades Vietnam i en nordlig kommunistisk del och i en sydlig icke-kommunistisk. Då var befolkningen drygt 30 miljoner. Därefter utbröt ett inbördeskrig i den södra delen som avslutades 1975 när Nordvietnamesiska tanks körde igenom staketet till presidentpalatset i Saigon där de fortfarande står kvar.

Presidentpalatsets trädgård

Detta inbördeskrig leddes av de vietnamesiska kommunisterna - Viet Cong - med Ho Chi Minh (1890-1969) i spetsen. Enligt uppgifter idag i Saigon (Ho Chi Minh City) var det "VC" som kämpade mot amerikanerna och inte FNL ("nationella befrielsefronten") som man hävdade i Sverige. Detta var uppfattningen hos alla riksdagspartier (utom moderaterna) plus ett antal vänsterextremistiska partibildningar som t ex KFML, SKP, MLK, FNL-grupperna mfl. På bara några år lyckades de skickliga vänsterpropagandisterna skapa bilden att vietnamkrigets huvudkombattanter bestod av en nationalistisk motståndsrörelse som bekäpade ett ockupationsförsök från USA i syfte att exploatera Vietnams värdefulla metalltillgångar eller något liknande.

Propagandaarbetet började med att man i socialdemokraternas 1:a majdemonstrationer skanderade "Tage och Geijer, Lyndons lakejer". Det slutade med att vpk-ledaren C-H Hermansson oemotsagd kunde kräva att moderaterna borde förbjudas som riksdagsparti för att de "mälde sig ur" den svenska gemenskapen genom att vägra att ställa upp i en FNL-influerad gemensam protestdemonstration mot USA.

Den som är intresserad av den svenska propagandans förvånansvärt grova uttrycksmedel kan ta del av Kungliga Bibliotekets samlingar av affischer. Idag skulle vi väl alla säga att det var kommunister som låg bakom snarare än några välmenande humanister.

Vad var det då FNL-aktivisterna och deras medlöpare kämpade för? Och vad offrade tre miljoner vietnameser livet för? Idag visar de överlevande vietnameserna upp sina ryska tanks och Mig-flygplan i en nostalgisk bild av kriget. Den påminner om ryssarnas sätt att under sovjettiden beskriva stormningen av Vinterpalatset och pansarkryssaren Auroras beskjutning av detta vid Lenins statskupp i Petrograd 1917 då han tog makten från från de riktiga revolutionärerna som avsatt tsaren i mars samma år.



Vietnam har blivit ett land med en Coca Cola-kultur. Här dräller det av småföretagare och egoistiska individualister. Gata upp och gata ner finns det ett nytt småföretag var femte meter.

I Saigon finns det 8 miljoner invånare och 4 miljoner motoriserade tvåhjulingar. Det befordrar givetvis individualismen och ger också underlag för tiotusentals små reparationsverkstäder.

Kollektiva nyttigheter, som det fasta telefonnätet, verkar vara eftersatta. Den offentliga sektorn har inget socialistiskt över sig. Inkomstskatten börjar tas ut vid en månadsinkomst på 300 dollar (medelinkomsten är 100 USD). Den är då 10 procent. Vid 600 dollar per månad blir skatten 20 procent och i de sällsynta fall inkomsten överstiger 900 dollar blir skatten 25 procent. Är det för denna progressiva skatteskala kommunistledningen i norr offrade tre miljoner människor?

Telefonnätet i Saigon

Arbetslösheten uppges vara 6 procent i den södra delen och högre i den norra delen. Den är svår att uppskatta eftersom jordbrukssektorn är stor. (De flesta uppgifterna i den här artikeln är vad som officiellt redovisas i Saigon.)

Dessutom kan man fråga sig hur de fattigaste gatuförsäljarna skall klassificeras. Genom att det inte finns någon a-kassa eller några socialbidrag måste de faktiskt arbetslösa göra något för att dra ihop till mat för dagen. Prostitution är förbjudet men förekommer ändå som ett påtagligt problem.

Något pensionssystem finns inte - barnen är ersättningen och befolkningstillvexten är kraftig. Den offentliga sjukvården är överbelastad men det går att ta privata försäkringar så att man kan "köpa sig förbi" den skattefinansierade vården.

Vietnam är efter några inledande planekonomiska försök numera en marknadsekonomi som styrs av en regim som kallar sig kommunistisk och därför inte tillåter några demokratiska val. Den draperar gatubilden med hammaren och skäran. Men en utanförstående betraktare ser inte kommunismen i de hela.

Regleringarna av det dagliga livet är få och skatterna låga om än progressiva. Ett ekonomiskt uppsving har påbörjats med hjälp av utländska investerare - de största är Sydkorea och Japan. Utländka kapitalister äger alltså de stora fabrikerna. Är detta den kommunistiska visionen?

Var det detta Sovjetunionen ville bidra till när man sände en massiv hjälp i form av krigsmateriel under vietnamkriget? Ovanstående sovjetiska monument utanför huvudpostkontoret med sin bakgrund symboliserar i sin aningslöshet hur hela vietnamkrigets resultat med åtminstone en miljon dödsoffer har förfuskats utifrån de ursprungliga beslutsfattarnas målsättningar och värderingar.

Ännu tycks McDonald's hamburgerkedja inte ha etablerat sig men Kentucky Fried Chicken är representerat med ansenliga byggnadsverk (nedan).
Det förefaller som om den militärt segrande sidan fått kapitulera för fiendens livsstil och ekonomiska system helt enkelt för att folket föredragit detta och inte någon kommunistisk planhushållning. Om kommunisterna inte hade envisats med att kämpa för sitt system och för att utvidga det hade Sydvietnam kunnat bli ett andra Sydkorea. Då hade både kanske tre miljoner vietnameser fått behålla livet och resten av befolkningen hade haft en mycket högre levnadsstandard än idag. Varför ville socialister i hela världen med Sverige i spetsen förhindra detta?

Idag ligger Sydkoreas levnadsstandard något över Portugals. Den motsvarar 68 procent av den svenska (PPP-justerad). Vietnam med 3 025 USD/capita har en levnadsstandard som motsvarar 15 procent av den i Sydkorea. Även om vietnameser inte är koreaner så verkar deras företagaranda och individualism vara av ett sådant slag att en stor del av skillnaden i levnadsstandard måste tillskrivas vietnamkrigets destruktiva effekter samt den kommunistiska regimens försök att under en tid bedriva planhushållning. Det är märkligt att 40 procent av de svenska ungdomarna ändå anser att kommunismen bidragit till välståndet i världen.

Andra bloggar om: Vietnam, socialism, kommunism, vietnamkriget, politik, levnadsstandard på intressant.se

Okunskapen om Stalin-kommunismen

Ungdomen vet inte mycket om kommunismen. Men vet ens de mer insatta särskilt mycket om dess främste ledare, den försiktige Stalin, som hade makten i 30 år? Var han en fryntlig patriark eller en psykopatisk maktspelare? Vilken roll spelade Stalin för att få Hitler att starta andra världskriget?

Föreningen Upplysning om kommunismen har låtit Demoskop undersöka svenska ungdomars kunskaper om kommunismen. 90 procent kände inte till Gulag, 40 trodde att kommunismen bidragit till välståndet i världen, 43 procent trodde att antalet offer var mindre än en miljon etc. (Den verkliga siffran är närmare 100 miljoner, plus krigsoffren.)

Dagens Nyheter kommenterar undersökningen i en ledare idag med rubrikens "Ungas röda oreda" och instämmer i att det behövs mer upplysning om vad kommunismen i praktiken inneburit. Tänkvärd är nedanstående förklaring till de dåliga kunskaperna:

"Svenskarnas bristande kunskaper om kommunismens illgärningar faller tillbaka på en historieundervisning som aldrig fullt förklarade Sovjetunionens agerande i Europa. Skolorna anpassade sig till neutralitetspolitiken där ett kritiskt förhållningssätt till den stora grannen i öst ansågs äventyra svenska intressen. Sovjetunionens oerhörda förluster i kampen mot nazismen födde en sympati i väst som dessvärre också övergick i en förståelse för dess politiska system."

Det skulle förvisso vara en välgärning om östkommunismens historia tydligare kunde förklaras. Och den märkliga uppfattningen att kommunismen bidragit till välståndet i världen (40 %) borde undersökas vidare och motbevisas. Den måste rimligen bygga på en föreställning att bortsett från de krig och revolter som kommunister varit delaktiga i så har den politik som bedrivits i Sovjet, Kina, Kuba, Nordkorea och Östeuropa ökat välståndet mera än om dessa länder fått "lida" under ett marknadsekonomiskt system.

Men bättre upplysning om kommunismen kommer också att innefatta bättre kunsaper om diktatorn Josef Stalin (1879-1953). Och då kommer ett antal intressanta ställningstaganden att behöva göras. Var Stalin en intelligent, intrigant maktspelare som var extremt försiktig med paranoida drag men i grunden en psykopat? Eller var han en vanlig hårdför autokrat som måste bedömas enligt sin tids mer råa värdeskalor?

Ett testfall är mordet på Trotsky (f 1877) i Mexico 1940. Var det aktion av en ledare av det stora fosterlandet i dess intresse eller en omsorgsfullt förberedd personlig vendetta mot en tidigare konkurrent? Om man förstår Stalins bevekelsegrunder i fallet Trotsky öppnar sig avgrunder av subversivt agerande som Stalin kanske varit delaktigt i.

Den mest centrala frågan är omständigheterna kring andra världskrigets utbrott. Varför gick Stalin i kompanjonskap med Hitler i augusti 1939? Var det för att "vinna tid" för att upprusta när det visade sig att Hitler var en aggressiv imperialist som kanske skulle starta krig? Eller var det tvärtom så att Hitler aldrig skulle ha vågat anfalla Polen om Stalin istället hade kommit överens med England, Frankrike och Polen (sådana förhandlingar förekom).

Den första versionen har länge varit den gängse och sanktionerad av sådana krafter som DN antyder (även i andra länder). Men de senaste åren har det framkommit vissa ytterligare belägg för den andra versionen. Det är upptäckten av ett dokument som handlar om ett hemligt möte med politbyrån som Stalin höll 19 augusti 1939. Där finns en förklaring till varför det skulle vara rationellt att underteckna Molotov-Ribbentrop-pakten. Den går ut på att en kommunistisk världsrevolution inte är i sikte. På 20 år har ingenting åstadkommits. Men om det skulle bli ett långvarigt krig i Europa skulle möjligheterna öka avsevärt för "revolutioner" i dessa länder. Och därefter kan Sovjet välja det lämpligaste tillfället att komma med i kriget.

Resonemanget avslutas med att de olika avtalsförslagen analyseras. Slutsatsen blir att England/Frankrikes propåer artigt avvisas. Slutparollen lyder i den svenska översättningen (som bygger på den ryska textversion som finns i ryska arkiv):

"Kamrater, till handling för sovjetstatens, de arbetandes, hemlandets bästa för att krig skall utbryta mellan Tyskland och det anglo‑franska blocket! Vi måste göra allt för att detta krig blir så långvarigt som möj­ligt och att det försvagar båda parter. Från denna utgångspunkt måste vi godkänna det av Tyskland föreslagna alliansavtalet och verka i samband därmed så, att detta någon dag proklamerade krig skall räcka så länge som möjligt." (Källa: E Hautamäki: Finland i stormens öga (2004)

Det finns andra versioner av texten på andra språk. Och det finns även några samtida små notiser (ex The Times 26/8) i utländsk press där politbyråns förklaringar utvecklas på ett populärt sätt. Forskningen inom detta område befinner sig ännu på ett begynnelsestadium. Men om kommunismens konsekvenser skall belysas borde också möjligheten av ett framkallande av ett världskrig av en psykopatisk diktator besatt av visionen om en socialistisk världsrevolution undersökas.

Stalin själv såg till att ingenting sparades om detta i de egna arkiven. Därför framstår han som en fryntlig patriark med en del barska drag i Simon Sebag Montefioris biografi. Vad som verkligen hände framgår bara indirekt. Kriget utvecklades ju inte heller riktigt så som Stalin linjerade upp det den 19 augusti 1939. . .

Andra bloggar om: socialism, kommunism, Stalin, Trotsky, Sovjet, andra världskriget, historia, politik, på intressant.se

Perspektiv på svensk politik

Den svenska klimatpolitiken framstår som ett hav av konsensus. Hur den skulle kunna vara en valvinnande fråga för alliansen är en gåta. I ett internationellt perspektiv är Sveriges skattetryck en annan gåta. Måste man ha dubbelt högre skattetryck för att inte få så många socialfall som i USA?

Efter att ha varit utomlands i tre veckor kommer jag hem till ett Sverige där man driver klimatpolitisk kampanj i Sveriges Radio. I ett program ställde man upp perspektivet att det skulle bli ett långvarigt "tredje världskrig" med 200 miljoner miljöflyktingar som en följd av oenighet om koldioxidutsläppens fördelning. Jag noterar också att moderaterna definitivt har svängt om i klimatpolitiken och accepterat den nationalistiska politiken där det gäller att hålla upp inhemska åtgärder hur kontraproduktiva de än är. Det lär bli höjd bensinskatt.

I ett kanadensiskt blad läste jag hur experterna kommit fram till att konkurrenskraften och jobben skulle gå åt skogen om man blev tvungen att införa en koldioxidskatt som jag bedömde var lägre än den svenska. Därför kunde Kanada inte ratificera Kyoto-protokllet.

I Australien uppträdde den ansvarige ministern i ett TV-program i stil men "Agenda" där han försvarade sin tes att det inte fanns något säkert samband mellan GHG-utsläppen och uppvärmningen. Detta är en fullt begriplig tes men den korkade utfrågaren ältade i det oändliga hur ministern kunde förneka uppvärmningen - det finns ju massor av exempel på denna som han inte sparde på. Någon närmare förklaring till vad som orsakade uppvärmningen enligt ministern fick tittarna inte besked om.

Teorin om att solens långsiktiga aktivitetsförändringar har något med uppvärmningen att göra har i Sverige förvisats till insändarspalterna. SvD har som huvudinsändare idag artikeln Andra sanningar om klimatet. Det var väl något sådant som den australiensiske ministern hade i åtanke men som Fredrik Reinfeldt istället hätskt skulle angripa. Kan inte någon journalist ställa den frågan?

I sanningen namn skall dock nämnas att SR har en länk till ett inslag från den 19 mars om solens aktiviet där professorerna Svante Björk och Henning Rohde framträder med den nyanserade ståndpunkten att solaktiviteten betyder någon grad men att växthusgaserna är mer betydelsefulla.

SR har också en länk till professor Erland Källéns förklaring till hur vi kan veta att det är människan som ligger bakom uppvärmningen. Den är som följer:

"– Genom modellsimuleringar där man kan beräkna vad klimatutvecklingen borde ha varit om växthusgashalterna inte ökar. En jämförelse med resultat från sådana simuleringar och simuleringar där växthusgasökningen tas med visar att endast växthusgasökningssimuleringarna stämmer med det observerade klimatet."

Ingen hänvisning till empiriska fakta här inte. Det är olika teorier som testas med simuleringar i modeller som är beviset. Liknar inte det ett cirkelbevis?

Konformismen breder ut sig i Sverige. Är man inte kunnig i klimatpolikens osäkerhet måste man acceptera den gängse uppfattninge. Är man inte pedagogiskt skicklig i att förklara klimatpolitikens ekonomiska implikationer får man satsa på överbudspolitik i den klimatchauvinistiska yran. Så har socialdemokrater ofta agerat eftersom de vädjat till mer outbildade och intellektuellt orörliga väljargrupper. Så det är väl bara följdriktigt att det nya arbetarpartiet tror att man skall vinna nästa val på höjd bensinskatt.

Jämfört med utlandet är den svenska modellen ganska extrem. Man frågar sig vaför det skall vara nödvändigt att ha en så stor offentlig sektor för att samhället skall fungera. Varför måste Sverige ta ut motsvarande över 50 procent av BNP i olika skatter när avancerade välfärdsstater kan klara sig med 25-30 procent? Är det för att vi skall ha färre socialfall per 1000 invånare än USA eller Schweitz?

Har ingen tänkt tanken att de utsattas elände kanske bara är ett begränsat problem som skulle gå att åtgärda utan att man måste nästan fördubbla skatterna? Det verkar som om Sveriges faiblesse för tvångslösningar är större än i andra länder. Men varför är det så? Finns det sakliga motiv för att mindre frihet och mera tvång ger ett bättre samhälle i alla lägen? Eller är det så att den svenska kulturen och traditionen utan sakliga skäl föredrar tvång i många lägen där andra länder satsar på privata marknadslösningar?

Det är dags att återgå till den ideologiska och filosofiska diskussionen om frihet eller tvång i organiseringen av ett civiliserat samhälle.

Andra bloggar om: klimatpolitik, miljö, växthuseffekten, frihet, skatter, socialfall, politik, regeringen på intressant.se