"Eurons framtid högst osäker"

Ett utträde från eurozonen för några länder kan bli följden om stödpolitiken misslyckas. Men måste det leda till att det kvarvarande eurosamarbetet också kollapsar? Denna slutsats i SvD verkar ogenomtänkt.

Idag 30/12 har SvD en analys av eurons framtid med den citerade rubriken ovan. Artikeln är skriven av Tomas Lundin på SvD. Han skisserar tre tänkbara scenarier för eurons framtid. 1) Fortsatta improviserade stöd. 2) Utträden med en nordeuro kvar. 3) Fullständig kollaps för euron.

1. Fortsatt improviserad krishantering med ständiga akututryckningar är kanske det mest sannolika enligt Lundin. En testtidpunkt är om drygt två år när Grekland måste börja låna på marknadsmässiga villkor.

2. Valutaunionen spricker och Tyskland, Frankrike, Österrike, Nederländerna och Finland behåller euron som ett slags "nordeuro". Andrew Bosomworth vid obligationsfonden Pimco citeras varvid han menar att varken Grekland, Portugal eller Irland kommer att kunna skapa tillräcklig tillväxt för att kunna sänka arbetslösheten. "Det bästa vore därför om de lämnade eurozonen och kom tillbaka när de förbättrat sin konkurrenskraft." (Jfr bloggartikel 28/12)

3. Utträde av ett antal länder skulle "i verkligheten" inte vara förenligt med eurozonens överlevnad, menar Lundin och han fortsätter:

"I verkligheten skulle eurozonen knappast överleva en sådan operation. Kostnaderna på båda sidor skulle vara gigantiska med risk för bankkrascher, fritt fall på börserna och politiskt kaos. Det skulle med all sannolikhet sluta med att hela valutaunionen går över styr, Tyskland får tillbaka sin D-mark och Europa förlorar politiskt och ekonomiskt inflytande i världen."

Denna analys förefaller vara alltför ytlig. Varför skulle kostnaderna på utträdessidan bli "gigantiska"? Med egen valuta blir de nominella kostnaderna begränsade. De reala kostnaderna märks mest för importerade varor och för utlandsresenärer. Vid rätt växelkurs kommer lån från utlandet inte att vara något stort problem.

Kostnaderna för fordringsägarna i de kvarvarande euroländerna blir naturligtvis kraftiga genom valutaförluster. Men om alternativet är nedskrivningar av fordringarnas värde blir väl skillnaden inte så stor? Och varför skulle stora kostnader för "nordeuro-ländrna" leda till att de själva måste upplösa sin valuta? Om det finansiella systemet kan bevaras i dessa länder skulle inte heller andra börsvärden än bankernas falla. Och skulle det verkligen bli "politiskt kaos"?

Kanske kommer en viss stabilisering att kunna uppnås med hjälp av den utökade finansbevakning som EU inrättar vid årsskiftet (se artikel i DN 30/12, ej onl). Det ska bli fyra nya EU-myndigheter som ska förhindra nya finansiella kriser. "Det är ett experiment som ingen vet om det fungerar", menar professor Lars Jonung, ledamot i finanspolitiska rådet.

Myndigheterna består av det europeiska systemriskrådet (ESRB) som har den övergripande rollen att slå larm. På lägre nivå finns tre myndigheter som vardera ska samordna övervakningen på bank-, försäkrings- och värdepappersmarknaderna. Får vi hoppas att ESRB kan kommunicera begripliga analyser av Piigs-ländernas finansiella styrka så att inte ryktesspridning och känslomässiga reaktioner blir avgörande för vilka räntor de ska betala för sin upplåning?

Läs även andra bloggares åsikter om euro, skuldkris, Piigs, ränta, övervakning, finanskris, EU, euroavveckling, EMU, skuldnedskrivning, ESRB, ekonomi, politik på intressant.se

Så kan euron avvecklas

Under stor sekretess kan nationella valutor förberedas i de svaga euroländerna. Efter övergången kan valutorna sjunka i värde och förbättra konkurrenskraften. Någon gång i framtiden kan de svaga återvända till euron.

Den gröna, f d utrikesministern i Tyskland Joschka Fischer skriver en kolumn i DN idag 28/12 om eurons framtid. Han menar att Europas ledare tidigare försökte rädda euron men istället bidrog till att försvaga den ytterligare. Nu går utvecklingen mot ett "tyskt Europa", som aldrig kommer att fungera, skriver han och fortsätter:

"Om euron försvann – och därmed EU och dess gemensamma marknad – blev det den största alleuropeiska katastrofen sedan 1945. Att en sådan utgång är möjlig, trots vad alla berörda ivrigt försäkrar, avspeglar okunnigheten och bristen på fantasi hos EU:s stats- och regeringschefer."

Mot detta ställer Fischer nödvändigheten av en "makroekonomisk enhetlighet" i form av en ekonomisk union. Något mellanting tycks inte existera. Han vill tydligen skrämma med hela EU:s undergång för att få fram mera centralstyrning inom EU. Men kan verkligen inte euron, som vi idag känner den, avvecklas utan att EU också måste upplösas?

Ett alternativ som har diskuterats är att införa två euro-valutor: en för de starka länderna i norr och en för de perifera länderna med misskötta ekonomier. När man funderar vidare på detta förefaller ett sådant projekt komplicerat. Varför ska t ex Piigs-länderna ha en gemensam valuta? Är inte själva tanken med en avveckling av euron att dessa länder vart och ett för sig ska kunna lösa sina problem också med lämpliga valutajusteringar? Så har rader av länder övervunnit sina kriser de senaste 20 åren (bloggartikel okt -10).

En avveckling av euron kommer rimligtvis bestå i att de svaga euroländerna övergår till nationella valutor. När sedan krisen har gått över kan dessa länder vid lämpliga tidpunkter ansluta sig till euron igen om de kan visa en sådan kvalificerad stabilitet som då erfordras.

Svårigheterna med denna typ av avveckling av euron består främst i att förberedelserna måste hållas hemliga. Om Spanien exempelvis ska införa peseta istället för euro måste man vid ett visst datum skriva om alla eurotillgångar till pesetas vid en viss växelkurs. Det betyder att spanska statspapper och andra spanska värdepapper åsätts ett värde i pesetas. Detta sker också med banktillgodohavanden. Eurosedlar kommer däremot att fortsätta att gälla.

Här finns alltså en uppenbar risk för bankrusningar - både i traditionell mening och i form av den moderna varianten på finansmarknaderna. Bankspararna kommer att misstänka att pesetan inte kan bibehålla sitt värde mot euron. Därför vill de ha eurosedlar innan övergången sker. De springer då till bankerna för att ta ut så mycket som möjligt av sina besparingar i en valuta som säkrare behåller värdet. Bankerna måste i så fall stänga eller ransonera uttagen.

Likaså skulle de banker och pensionsfonder m fl som innehar spanska värdepapper försöka sälja dessa om de misstänkte att papperen snart riskerade att bli mindre värda. Det betyder att räntan skulle stiga och att det temporärt blev omöjligt att emittera nya skuldförbindelser, eller förlänga gamla, för staten eller bostadsfinansieringsföretag m fl. Denna svårighet skulle dock även uppstå om man kunde hålla operationen hemlig eftersom osäkerhet skulle finnas om den kurs den nya valutan skulle ha efter övergången.

Det är ofrånkomligt att en sjunkande kurs för pesetan mot euron skulle medföra förluster för alla som innehade pesetapapper. Svaga banker i det kvarvarande euro-området skulle sannolikt få svårigheter och bli i behov av statligt bankstöd och pensionsförsökringsföretagen skulle få sänka pensionerna . Men det är ju detta Tysklands Angela Merkel vill eftersom hon deklarerat att även de privata investerarna ska lida förluster när det går utför för t ex Piigs-länderna. (I själva verket har hon inte förstått att det är hennes egna väljare som skulle drabbas av förluster - inte enbart några förhatliga bankdirektörer.)

Kanske det inte är möjligt att avveckla euron i ett antal länder pga att sekretessen inte anses kunna upprätthållas. Är då en statsbankrutt inom eurosamarbetet ett bättre alternativ? I detta fall skulle enbart statsobligationernas värde skrivas ned - t ex med 50 procent - från ett visst datum i ett antal länder. Också i detta fall finns krav på sekretess, bankstöd och sänkta pensioner. Skillnaden är att bankspararna i bankruttländerna inte berörs. Inte heller skulle konkurrenskraften förbättras, vilket är en avsvärd nackdel eftersom Piigs-ländernas bristande exportförmåga är en grundläggande orsak till svårigheterna.

Jag kan inte hålla med Joschka Fischer att eurons försvinnande i några av nuvarande euroländer skulle bli "den största alleuropeiska katastrofen sedan 1945". En rad länder utanför Europa har utsatts för valutakriser de senaste 20 åren utan att sjunka ner till bottenlös misär. Nu är det de sangviniska euroländernas tur. Euron har aldrig varit en garanti för att obalanserade och misskötta ekonomier inte får tråkiga konsekvenser till slut. Men devalverade valutor brukar vara en mindre tråkig konsekvens än långvarig depression.

Läs även andra bloggares åsikter om euro, skuldkris, Piigs, statsbakrutt, devalvering, Joschka Fischer, EU, euroavveckling, EMU, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt grumlig om friheten

Frihet är i klassisk betydelse frånvaro av våld och tvång. Det är statens uppgift att skydda medborgarna från varandra. Men statligt tvång därutöver utgör en frihetsinskränkning. Detta kan motiveras med andra värden men är likväl en frihetsinskränkning och kan inte kallas frihet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll för sjätte gången sitt traditionella jultal 20/12 (ljudfil). För en gångs skull pratade han inte bara om pragmatiska teknikaliteter eller triviala allmänsanningar. Inledningsvis tog han upp några ideologiska synpunkter på frihetsbegreppet. Men inte blev vi särskilt mycket klokare av dessa reflexioner. De avslöjade snarare en djup avgrund i moderatledarens tänkande.

Om man inte är alltför snäll i tolkningen var Reinfeldt lätt aggressiv när han avslöjade att han ville "göra upp" med det "borgerliga frihetsbegreppet". Redan detta språkbruk är illavarslande. Om han inte företräder ett borgerligt frihetsbegrepp måste det rimligen vara fråga om ett socialistiskt begrepp som han mera sympatiserar med.

Reinfeldt menade att det borgerliga frihetsbegreppet går ut på att "frihet saknas" [i en stor socialstat] - dvs att " stat och byråkrati" utgör den stora frihetsinskränkningen. I den klassiska diskursen om frihet brukar detta begrepp kallas 'negativ frihet', vilket fokuserar på att något saknas i ett fritt samhälle. Det som saknas är tvång och hot om våld.

Mot detta invände Reinfeldt att hans utgångspunkt snarare är att det i stor utsträckning finns frihet i Sverige, "men att det naturligtvis kan bli bättre". Rimligtvis kan Reinfeldt inte avse att ett land med världens näst högsta skattetryck och med en omfattande lagstiftning som reglerar löntagarnas och företagarnas verksamhet ganska detaljerat är särskilt fritt i klassisk mening.

Alternativet till 'negativ frihet' brukar något oegentligt betecknas med termen 'positiv frihet'. Denna term har kommit att betyda faktisk förmåga att välja sådana välståndsverksamheter som alla andra kan välja. Ett vanligt exempel är att om några kan resa jorden runt, men inte jag, så är min frihet begränsad (underförstått på ett orättfärdigt sätt). Mer positiv frihet kräver därför mindre negativ frihet.

Det är dock inte ett utpräglat positivt frihetsbegrepp som Reinfeldt håller fram, även om han avvisar att det är staten som står för den stora frihetsinskränkningen. Han menar snarare att var och en måste få rätt att fatta självständiga beslut. Detta kan återigen tolkas som att han på traditionellt sätt skulle vara motståndare till olika hinder för individernas fria liv. Men det är inte sannolikt att han ser saken så - i varje fall inte när staten sätter upp hindren.

Reinfeldt försökte konkretisera sitt resonemang med att hindren kunde utgöras av familjen eller en partner. Det kunde också vara en en ideologi eller religion som hindrar människors frihet, menade Reinfeldt. Varför tog han inte upp att civilsamhällets alla avtal, som tvingas att fullföljas av rättssystemet, också utgör en frihetsinskränkning? Detta grumliga resonemang har han nog inte tänkt igenom ordentligt.

Det är inte det civila samhället eller en konkurrensutsatt marknadssektor som utgör hotet mot friheten. Det civila samhället regleras av lagar som förhindrar enskilda eller politiska, religiösa eller kriminella organisationer att utöva våld och tvång mot medborgarna. Likaså gäller detta näringslivet. Det är enbart staten som har rätt att utöva organiserat våld. I ett fritt samhälle gäller det att detta våld helst begränsas till att enbart omfatta dem som själva sätter sig över rättssystemets våldspreventiva intentioner. Men för att finansiera denna preventiva verksamhet måste ett begränsat statligt tvång tillåtas eftersom det ligger i allas intresse att mer omfattande tvång kan hållas tillbaka.

Om det tvång som utövas av civilsamhällets aktörer - livspartners, familjer, politiska och religiösa idéer(!) - genom t ex hot om uteslutning, skulle befinnas vara olidligt får Riksdagen stifta lagar mot detta. Hela Reinfeldts idé förefaller dock vid närmare granskning inte bara grumlig utan helt absurd.

Vad är frihet? Fem definitioner (2005)
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, frihet, socialism, borgerlig frihet, tvång, civilsamhälle, ideologi, politik intressant.se

Okunnigt om bostadsbubblan

Ska räntan snarast höjas till 5 procent för att undvika en bostadsbubbla av USA:s typ? Sveriges byggande av bostäder utgör 3 procent av BNP. När bostadsbyggandet kollapsade i USA var det 6,5 procent av BNP.

Nationalekonomen Anders Åslund, Washington, skriver på DN-debatt idag 22/12 om att Riksbanken inte ska upprepa Feds misstag att hålla räntan för låg så att en bostadsbubbla uppstår. Han vill ha en räntehöjning till 5 procent "å det snaraste". Men han tycks inte ha tänkt på att bostadsbyggandet i så fall knappast kommer att öka.

Konjunkturinstitutet bedömer (pdf) att styrräntan kommer att stiga långsammare än Riksbankens räntebana - 2,75 procent i slutet av 2012 mot 3 procent. Detta kommer att leda till att bostadsinvesteringarna 2012 ökar till samma nivå som 2007. Denna nivå var i sin tur den högsta sedan före 90-talskrisen som innebar ett långvarigt nedtryckt byggande, se diagram nedan:

Sett i ett långsiktigt perspektiv har det svenska bostadsbyggandet hållit sig kring drygt 4 procent av BNP under 1980-talet och kring hälften under 90-talskrisen långt in på 00-talet:

Även i USA låg bostadbyggandet på 4,3 procent som ett långsiktigt genomsnitt (1980-2009). Men under den bostadsbubbla som fick utveckla sig 2002-05 steg byggandet till 6,5 procent av BNP. Eftersom detta byggande inte var en följd av ett sedan länge nedtryckt byggande kunde ett överskott befaras i USA om byggandet fortsatte på den höga nivån:

Genom att byggandet i USA utöver den låga räntan också stimulerades genom framreglerade subventioner till låginkomsthushåll som var särskilt känsliga för fördyringar och inkomstminskningar blev situationen ytterst obalanserad. När styrräntan steg till normal nivå 2005 kunde efterfrågan på nya bostäder inte längre hållas uppe. Räntehöjningarna fortsatte 2006 vilket startade en självförstärkande process. Byggandet minskade vilket ökade arbetslösheten och minskade inflyttningen till expansiva orter. Detta minskade behovet av bostäder ännu mera och ett kraftigt överskott av bostäder uppkom. Byggandet föll till 2,2 procent av BNP.

Det är självklart att ett bortfall av en verksamhet som utgör 4 procentenheter av BNP i USA på tre år måste ge upphov till stora konjunktursvårigheter. Dessa förstärktes sedan av att den finansiella sektorn inte kunde hantera en så kraftig chock. Bidragande till detta var att det finansiella systemet också led av balansproblem.

Man kan därför inte som Åslund göra analogier mellan den amerikanska räntepolitiken och bostadsbubblan under 00-talet och dagens svenska förhållanden. Detta är okunnigt både avseende den amerikanska och svenska utvecklingen.

Här i Sverige bedömer KI att höjningen av bostadsrättspriserna kommer att öka flerbostadsbyggandet medan småhusbyggandet inte ökar påtagligt förrän 2012:

Den förutsedda ökningen av byggandet av flerbostadshus sammanhänger med att redan planerade men uppskjutna projekt nu kommer igång. Om räntan skulle höjas till bortemot 5 procent finns det en risk för att nybyggandet inte kommer att öka - det kanske istället fortsätter att minska. Ett tag har byggindustrin gynnats av den subventionerade ROT-verksamheten. Men även behovet av ROT kommer av naturliga skäl att minska. För att dämpa hushållens skuldsättning är det andra åtgärder än okänsliga räntehöjningar som erfordras.

Bloggat: Ekonomistas Andra bloggar om: bostadsbyggande, bostadsprisbubbla, bostadsbubbla, ränta, Riksbanken, styrränta, USA, ekonomi, politik på intressant.se

Konjunkturinstitutet förutspår 155 000 nya jobb

Exporten ökar 11 procent i år och 155 000 nya jobb skapas 2009-12. Konjunkturinstitutet förutser en god utveckling för Sverige och ingen dubbeldipp i omvärlden. (8 diagram)

Konjunkturinstitutet kom idag 21/12 med sin stora prognos för 2011 och 2012 (pdf). Den är mycket positiv för Sverige med en BNP-ökning på 5,6 procent i år och 3,8 resp 2,9 procent därefter. Bytesbalansen ligger på ett överskott på drygt 6 procent av BNP alla tre åren. Arbetslösheten sjunker till 7,6 procent 2012 men ligger 1,6 procentenheter över balansnivån. Sysselsättningen ökar med 155 000 personer 2009-12 (se nedanstående diagram).

Sysselsättningsgraden (16-54 år) ökar till 75,5 procent 2012 mot 73,5 år 2009. Grundläggande för konjunkturutvecklingen är exportens nedgång under finanskrisen och den uppgång som följer därefter trots att KI förutser att kronan stärks. Kursen mot euron förutses stärkas till 8,95 kr/€ i genomsnitt 2012, dvs den kurs som råkade noteras idag.

Exporten minskade med 13,4 procent 2009. I år ökar den med 11,1 procent och fortsätter med 8,2 resp 5,9 procent (diagrammet oklart). Sverige är mer exportberoende än andra länder vilket är en förklaring till varför Sverige drabbades hårdare än andra länder av lågkonjunkturen. Men återhämtningen i Sverige är starkare.

Varken i USA eller i Europa förutser KI några tendenser till en dubbeldipp även om den något svaga europeiska utvecklingen utgörs av ett splittrat genomsnitt. Detta illustreras av hur obligationsräntorna avviker från den tyska räntan i några länder (Pigs), se nedan:

I Tyskland är räntan 3 procent, men i Grekland är den 9 procentenheter högre, i Irland 6 pe högre, i Portugal nästan 4 pe högre och i Spanien drygt 2 pe högre. Den lilla nedgången i räntorna för Irland och Portugal i slutet av diagrammet beror på stora obligationsköp från ECB:s sida i början av december. Effekterna av stabiliseringsfaciliteterna EFSM och EFSF tycks endast temporärt ha kunnat hålla nere obligationsräntorna. Olyckliga uttalanden från den tyska förbundskanslerns sida har enligt min bedömning haft mycket större effekt på oron.

Den svenska stabiliseringspolitiken har den här gången varit mer framgångsrik än under 90-talskrisen. En orsak är att den inhemska efterfrågan har kunnat hållas uppe trots svårigheter för bankerna och en avsevärd sparandeökning. En hel del av den sekundära depressionen har på så sätt kunnat undvikas. KI har jämfört tre konjunkturnedgångar med avseende på BNP och inhemsk efterfrågan i nedanstående diagram:

Både efter IT-krisen och i synnerhet under 90-talskrisen utvecklades inhemsk efterfrågan sämre än BNP. Under 90-talskrisen syns en tydlig dubbeldipp som förefaller ha orsakat den stora nedgången genom att tillåta ett kraftigt genomslag för den sekundära depressionen. Under den nyss passerade finanskrisen har också hushållens sparande ökat betydligt mindre än under 90-talskrisen:

Orsaken till att sparkvoten denna gång ökade mindre borde klarläggas med ytterligare forskning. Detta kan bero på psykologiska faktorer men också på mera fundamentala skillnader i hushållens finansiella ställning och framtidsbedömningar. Om den ekonomiska politiken kan påverka sparandet är detta en möjlighet som kan utnyttjas vid framtida konjunkturkriser.

Slutligen har jag klippt ett par kompletterande tabeller som brukar vara av intresse. Skattekvoten förutses sjunka (-0,9 pe) - delvis som en effekt av ytterligare ofinansierade skattesänkningar. Det totala utrymmet är 25 mdr kr 2011 och 2012 men en mindre del kommer att användas för utgiftsökningar 2011 bedömer KI:

Posten 'EU-skatter' bör placeras under raden 'skattekvot' för att tabellen ska bli logiskt konsistent.

Antalet personer som får offentliga bidrag minskar för alla delposter utom för socialbidrag (ekonomiskt bistånd):

Sjuk- och rehabiliteringspenning är det som tidigare kallades sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning kallades tidigare förtidspension. Sjukpenningen minskar obetydligt mot 2009 och ökar efter 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om konjunktur, skattekvot, obligationsräntor, export, BNP, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, politik på intressant.se

Vill Ohly att vänstern åker ur riksdagen?

Socialdemokraternas valförlust kan förklaras med att högerinriktade sympatisörer lämnade partiet. Om S då ska gå mera åt vänster, som Ohly vill, minskar sannolikheten för att vinna valet 2014. Dessutom tar S väljare från V som kan hamna under 4 procent.

Är Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly en skicklig politiker? Frågan är berättigad efter hans artikel på DN-debatt 19/12. Där angriper han Socialdemokraterna för att vara alltför högerinriktade. Han menar att även Miljöpartiet visade "djup ovilja" att avvika alltför mycket från Alliansens politik. Men det främsta målet för Ohlys attack är Socialdemokraterna:

"En alltmer högeranpassad socialdemokrati utan ett samhällsförändrande program saknar relevans. En socialdemokrati som inte ökar jämlikheten och minskar klyftorna i förmögenhet, inkomster, makt och inflytande saknar existensberättigande"

Det är möjligt att Ohly har en verklighetsuppfattning som präglats av hur han skulle önska att opinionen såg ut i Sverige. Ett visst stöd får han av den vänsterinriktade välfärdsforskaren Stefan Svallfors som visar att opinionen skulle vara för en utökad skattefinansierad välfärd (artikel i SvD 5/12). Detta går igen i nedanstående passus i Ohlys artikel:

"Visst behövs ett stort antal mittenväljare för att säkra en rödgrön majoritet. Men en stor del av medelklassen har en ganska pragmatisk syn på politiken. De vill ha generella välfärdslösningar, ett hyfsat rättvist samhälle med miljöhänsyn och klimatansvar. De flesta är toleranta och positiva till invandring och mångfald. De är villiga att betala skatt om servicen som de får är bra och kommer många till del. De tycker inte om stora klasskillnader eller ojämställdhet mellan kvinnor och män. De gillar jämlikhet helt enkelt."

Om detta vore korrekt skulle en vänsterinriktad politik ha lett till att de rödgröna vunnit valet. Men det gjorde de inte. Både S och V tappade väljarstöd. Detta berodde till betydande del på att väljarna uppfattade de rödgröna som alltför vänsterbetonade. Underlaget för detta ofta förbisedda faktum finns i Socialdemokraternas valanalys. Där finns siffror från SVT:s VALU för åren 2002, 2006 0ch 2010. Dessa siffror visar i kombination med väljarstödet respektive år att valförlusten 2006 inte kunde hänföras till ett bortfall av vare sig vänster- eller högerinriktade S-väljare. Men 2010 berodde hela valförlusten på att S tappade enbart högerinriktade sympatisörer. (Närmare analys 6/12)

Sakligt sett drev Mona Sahlin en vänsterpolitik av det slag Ohly efterlyser. Hon ville ha utjämning och använde sig av den marxistiska tesen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". En kraftig inkomstutjämning skulle ha uppnåtts genom den oerhört kostsamma skattesänkningen för pensionärerna som i ett slag hade medfört att låginkomsttagarna skulle fått en avsevärd inkomstökning, vilken inte kommit de mera välsituerade löntagarna till del. Förmögenhetsskatten och den skärpta fastighetsskatten skulle tillsammans med pensionärsskatten och den skärpta marginalskatten från 40 000 kr/mån ha medfört att det mesta av Alliansens "ökade klyftor" hade utraderats. Dessa beskrevs ett otal gånger under valrörelsen som att "en procent rika fått lika mycket skattesänkning som 25 procent av de fattigaste".

Så hur kan Lars Ohly påstå att socialdemokratin saknade relevans? Han far uppenbarligen med osanning i sin iver att fösa in socialdemokratin i högerburen. Och varför denna iver? Rimligen för att han vill att socialdemokratin nu ska svänga åt vänster. Det är här man kan betvivla hans kompetens som partipolitiker. Om S svänger åt vänster minskar för det första möjligheten att vinna valet 2014 och ge Vänsterpartiet inflytande över politiken. Men för det andra skulle ett vänstervridet socialdemokratiskt parti också betyda mindre möjligheter för V att växa. Ett högervridet S-parti borde rimligen ge V fler sympatisörer. Vill Ohly inte ha det? Det verkar som att Ohly istället vill att Vänsterpartiet åker ur riksdagen och definitivt förstör möjligheten till regimskifte 2014.

Bloggat: Razz. Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Lars Ohly, vänstern, Socialdemokraterna, vänstervridning, valanalys, val 2014, jämlikhet, skatter, utjämning, rel="tag">politik på intressant.se

Reinfeldt har inget projekt att driva fram till valet 2014

I Ekots lördagsintervju angav Reinfeldt jobb, skola och ordnade offentliga finanser som den borgerliga "berättelsen". Någon framtidsvision utöver dessa politiska teknikaliteter sade han sig inte ha.

Vad vill Fredrik Reinfeldt? Det var inledningen till förhandsannonseringen av Ekots lördagsintervju 18/12 där statsministern utfrågades av Tomas Ramberg. Har han någon annan vision än sänkta skatter och att förmå fler att arbeta?

Intervjun började med terroristattentatet på Drottninggatan förra lördagen. Reinfeldt ansåg inte att hotet nu var större än tidigare. Samtalet handlade om olika teknikaliteter när det gäller terroristbekämpning. Reinfeldt ville att Säpo skulle få ta del av signalspaningen som görs av FRA. Det skulle vara bättre än att Säpo byggde upp en egen signalspaning. Även Carl Bildts twittermeddelande diskuterades. Sociala media är inte detsamma som regeringens officiella kanaler, ansåg Reinfeldt.

Saknar Reinfeldt en berättelse om det borgerliga Sverige? Det höll han inte med om. Att vara aktsam med skattebetalarnas pengar var inte något oviktigt. DN har efterlyst att regeringen tar ett steg bortom arbetslinjen. Men Reinfeldt sade sig inte veta vad som skulle vara budskapet 2014. Jobb, skola, goda offentliga finanser var Reinfeldts frågeområden. Något annat projekt kunde han inte peka på. Även om arbetslösheten inte blir lägre än 2006 minskar utanförskapet.

LU har pekat på att arbetslösheten inte kan sjunka under 6 procent utan att inflationen tar fart, nämnde Ramberg. Det beror på vad man kan göra för anställningsbarheten, menade Reinfeldt och avbröts av en abrupt avannonsering mitt i en mening.

En alltför stor del av programmet handlade om det vanliga tragglandet om terroristattentatet och innehöll ingenting nytt eller intressant. Det blev för litet tid över för den påannonserade frågan om vad Reinfeldt vill utöver de frågor som Alliansen gick till val på redan 2006. Det kanske var tur för Reinfeldt eftersom han besvarade denna del av utfrågningen med att inledningsvis hävda att det inte finns något mera. En "grillning" på detta område hade verkligen kunnat bli intressant.

Har Reinfeldt verkligen inte mer att komma med än ordning i statsfinanserna och en väl avvägd konjunkturpolitik med fortsatt arbetslöshet vid den sedan länge etablerade NAIRU-nivån på 6 procent? Är detta tillräckligt för att möta alla dem som förväntar sig en borgerlig "berättelse" om framtidens samhälle? Möjligen kan detta vara tillräckligt för att vinna nästa val om socialdemokraterna inte heller har något substantiellt att komma med.

I opinionsundersökningarna efter valet går Miljöpartiet framåt. Kan det bli så att MP framemot 2013 blir det största oppositionspartiet? En sådan framgång kanske blir möjlig med hjälp av en vision om ett energisnålt och miljödikterat samhälle byggt på kollektivtrafik och andra gemenskapsarrangemang. Är det något som Reinfeldt bejakar? Eller har han en annan samhällsvision? Det skulle vi gärna vilja veta.

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, regeringen, Moderaterna, Alliansen, framtidsvision, berättelse, val 2014, balanserad budget, ideologi, politik på intressant.se

Hur stor kan medelklassen bli?

Nu blir det medelklassens århundrade. Men hur stor kan medelklassen bli? Alla kan inte göra klassresor. Budskapet om "flit, förtänksamhet, ambition, prydlighet, ordning, måtta och ständig förkovran" fungerar inte för alla.

I en kolumnartikel i DN idag 17/12 skriver den amerikanske författaren och journalisten David Brooks om medelklassens expansion (ej onl, orig eng). En aspekt är att medelklassen expanderar i hela världen. Världsbanken klassificerade 430 miljoner personer som medelklass år 2000. År 2030 kommer de att bli 1,5 miljarder.

En annan aspekt är medelklassens sätt att manifestera sin existens i olika länder. I positiva ordalag uttrycks detta som att medelklassföräldrar har färre barn men ägnar mer tid och pengar åt att odla vart och ett. De tar till sig borgerliga värderingar och inskärper flit, förtänksamhet, ambition, prydlighet, ordning, måtta och ständig förkovran.

Brooks hänvisar till en opinionsundersökning som indikerar att den globala medelklassen är mer benägen än sina fattigare landsmän att värdesätta demokrati, yttrandefrihet och ett opartiskt rättsväsen. De är mer toleranta till religiös pluralism och anser inte att man måste tro på Gud för att vara en god människa.

Detta har bäring på det amerikanska samhället enligt Brooks. Den amerikanska kulturen "vilar på på begreppet borgerlig värdighet". USA producerade faktiskt Benjamin Franklin och Horatio Alger, som berättade historier om fattiga ungdomar som tog sig upp till medelklassens respektabilitet.

Men den amerikanska kulturen har förlöjligats som "ljum, materialistisk och borgerlig" skriver Brooks. Trots detta anser han att medelklassens århundrade kan bli ett amerikanskt århundrade. Den amerikanska företagarklassen måste förmås att "tillgodose medelklassens livsstil i varje vrå".

Brooks går inte in på att möjligheten till klassresor enligt vissa bedömningar är mindre i USA än i Europa. Teoretiskt kan detta bero på att det inte längre finns tillräckligt många personer som har förutsättningar att göra klassresor. Det förefaller dock osannolikt eftersom detta i så fall borde vara ännu tydligare i t ex Sverige.

Det intressanta, långsiktiga problemet finns dock i hur stor utsträckning det går att göra klassresor i längden. Medelklassen kan inte i ett fritt samhälle bli hur stor som helst. Meritsamhällets urvalskriterier sätter till slut en gräns. Därför kan inte budskapet om "flit, förtänksamhet, ambition, prydlighet, ordning, måtta och ständig förkovran" bli ett generellt mål för politiska rörelser i samhället. Kanske en del av budskapet är användbart. Men beteendet kommer inte att belönas om meriterna i övrigt inte räcker till.

Ska man då överge de borgerliga dygderna som budskap, vilket förefaller vara vad som skett i Sverige? Det är definitivt inte vad Brooks förordar. Men i Sverige är det numera tillräckligt att vara en arbetsvillig löntagare för att leva upp till de borgerliga partiernas budskap om vikten av "arbetslinjen". Måste inte de borgerliga skaffa sig ett mera upphöjt och ärevördigt budskap?

Läs även andra bloggares åsikter om medelklass, klassresa, klassamhälle, meriter, meritsamhälle, ambition, förkovran, prydlighet, USA, sociologi, filosofi, politik, på intressant.se

Riksbanken alltför optimistisk?

Det är en ganska ytlig konjunkturbedömning som ligger bakom Riksbankens räntebeslut. Ändå är man ganska optimistisk. Kan verkligen Grekland fortsätta att betala 9 procent i högre ränta än Tyskland med en statsskuld på 150 procent av BNP?

Riksbanken höjde räntan till 1,25 procent, som väntat. Höjningen med 0,25 procentenheter börjar den 22 december men på bolånemarknaden har höjningen redan slagit igenom. Att motverka de höga bostadspriserna är ett syfte med höjningen även om räntan är ett trubbigt instrument. Riksbankens huvudmotivering är att begränsa inflationen.

I den penningpolitiska uppföljningen (pdf) finns grunderna för räntehöjningen beskrivna. Här redogör man för konjunkturutvecklingen mot bakgrund av vad som framkommit sedan den penningpolitiska rapporten i oktober. Detta ligger till grund för att inte ändra räntebanan. Enligt min mening finns det två kritiska punkter i bedömningen av utvecklingen 2011 och 2012. Det är hur det går i USA och i euro-området med tonvikt på Piigs-länderna. Om USA är Riksbanken förvånansvärt optimistisk och skriver:

"I USA ser tillväxtutsikterna bättre ut jämfört med bedömningen i oktober. Hushållens konsumtion fortsätter att öka och bidrar till en mer positiv konjunkturbild, men utvecklingen hittills tyder på att återhämtningen på arbetsmarknaden går långsamt. Sysselsättningen steg endast marginellt i november och arbetslösheten ökade. Höga vinster inom företagssektorn och uppgången i inköpschefsindex under den senaste tiden talar dock för en ökad efterfrågan på arbetskraft framöver. Finanspolitikens inriktning väntas samtidigt bli mer expansiv till följd av överenskommelsen nyligen om skattepolitiken för de kommande två åren. BNP-prognosen för USA har därför reviderats upp både 2011 och 2012."

Inte heller för euro-området framkommer någon större oro. Riksbanken skriver:

"För euroområdet pekar den senaste tidens starkare arbetsmarknads- och konsumtionsutveckling i Tyskland, tillsammans med starka förtroendeindikatorer, på en relativt god tillväxt den närmaste tiden. Sammantaget har det gjort att tillväxtprognosen på kort sikt är något högre än i bedömningen i oktober. Samtidigt har oron ökat kring den statsfinansiella situationen i flera länder, vilket höjer sannolikheten för större fi nanspolitiska åtstramningar. En stram finanspolitik i euroområdet väntas bromsa efterfrågan under loppet av 2011 och 2012."

I SvD finns idag 15/12 en artikel med rubriken "Även Spanien i riskzon för EU-stöd". Den illustreras med ett stort diagram för hur ränteskillnaderna mot 10-åriga tyska statsobligationer har utvecklats sedan december 2009. Tyvärr finns detta inte online.

I grova drag visar diagrammet att differensen i början av december 2009 var störst för Grekland och Irland med 1,8 procentenheter. I slutet av april stack differensen för Grekland upp över 9 pe, medan den för Irland (o Portugal) låg på 3 pe. Efter en nedgång efter räddningspaketet 9 maj på 750 mdr € steg differensen fram till mitten av september åter till 9 pe för Grekland och drygt 4 pe för Irland och Portugal.

Fram till den 18 oktober sjönk differensen för Grekland till 6,6 pe och för Irland och Portugal till 3,8 resp 3,2 pe. Detta datum kom Tyskland och Frankrike överens om att även privata investerare skulle drabbas av förluster vid nya lån till euroländer i kris. Räntedifferensen steg för Grekland i november åter till drygt 9 pe och för Irland till 6,5 pe. För Portugal blev uppgången mindre eller till 4,5 pe.

Hela vinsten för Grekland försvann genom 18 oktoberutspelet. Det utlöste också en akut kris för Irland som ledde fram till räddningspaketet 28 november på 85 mdr €. Detta sänkte Irlands räntedifferens med 1,5 pe men den är i början av december fortfarande 5 pe, större än alla månader före november. Portugal fick dock nytta av "lugnet" och differensen är nu nere på drygt 3 pe.

Spaniens utveckling är illavarslande men på en betydligt lägre nivå. Differensen var ca 0,5 pe i januari och har därefter successivt stigit till 2,5 pe i början på december (med en topp på nästan 3 pe strax före ECB:s utspel 2 december (bloggart). Bankerna har en farlig kreditrisk på 176 mdr € enligt Moody's (17 % av BNP).

Det borde gå att räkna ut vilka räntor dessa länder kan betala med hänsyn till hur deras skuldstruktur ser ut. Då skulle man kunna få en bättre bild av hur instabil situationen är. För att kunna fastställa en mera välgrundad räntebana borde Riksbanken ha lagt ner litet extra möda på att klarlägga Piigs-ländernas situation. Kan t ex Grekland betala 9 procent i högre ränta än Tyskland (3 %) på 10-åriga statsobligationer när statsskulden beräknas bli 150 procent av BNP år 2011?

Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, ränta, styrränta, räntehöjning, konjunktur, inflation, Grekland, Piigs, statsskuld, obligationer, skuldkris, räntebana, ekonomi, politik på intressant.se

Är det bra att höja räntan?

Nu höjer Riksbanken sannolikt räntan med 0,25 procentenheter. Det försvårar den svenska exporten. Kanske konjunkturen dessutom vänder nedåt genom Europas skuldkris. Men de uppdrivna bopriserna hålls tillbaka en aning.

I morgon offentliggör Riksbanken sitt beslut om styrräntan, som allmänt väntas innebära att räntan höjs med 0,25 procentenheter till 1,25 procent. Bolåneinstituten har redan tagit ut höjningen i förskott. Många bedömare anser det vara nödvändigt att höja räntan även framöver för att dämpa bostadspriserna. Men höjda räntor kan också ha negativa effekter.

Om andra länder inte höjer sina räntor kommer de svenska räntehöjningarna att leda till en uppskrivning (appreciering) av kronan. Det leder till sämre exportmöjligheter för svenska företag. Importen blir billigare och prisstegringarna kan då bli avsevärt lägre än de 2 procent som är Riksbankens mål. I värsta fall blir det deflation. Vice riksbankschefen Karolina Ekholm redogjorde nyligen för farorna (bloggart 19/11).

Höjda räntor leder enligt den stabiliseringspolitiska teorin till att finanspolitiken borde göras mer expansiv om konjunkturläget inte är nära fullt kapacitetsutnyttjande. Men finanspolitik betraktas sedan många år med skepsis av politikerna. Och många ekonomer har undvikit detta infekterade område. Orsaken är oklar men tycks handla om att just finanspolitiken ses som extremt riskabel för en lugn inflationstakt och långsiktig balans.

Den internationella utvecklingen i Europa och USA är inte så lätt att bedöma eftersom svårförutsedda händelser kan inträffa. Piigs-länder kan fallera med en europeisk bankkris som följd. USA kan råka ut för en dubbel-dipp genom att de deflationistiska krafterna får överhanden (en indikation är att QE2 inte medfört väntade räntesänkningar). Detta kan leda till att den svenska exporten inte ökar som förväntat.

Riksbanken bedömde 26/10 att reporäntan skulle ligga på 2 procent årsskiftet 11/12 och på 3 procent 12/13. Den sk skuggdirektionen till Riksbanken som drivs av DI gör 13/12 följande bedömningar: Klas Eklund: 2,25 resp 3,0 procent vid slutet av 2011 resp 2012. Jens Henriksson (ny börschef): 2,25 resp 3,25. Lena Hagman (TjF): oförändrad ränta (utöver dagens 0,25 %) första halvåret 2011. Harry Flam: 3,0 procent slutet av 2012. Anders Vredin (SNS): Riksbankens bana. Cecilia Hermansson (SwB): 2,25 resp 3,25 procent. [KI:s prognos
21/12 säger 2,75 % i slutet av -12]

En intressant statistikredovisning från BIS finns idag i Dagens Industri 14/12 (s 33). Där framgår hur 14 europeiska länders banker är exponerade mot varandra. Sålunda har Spaniens banker lån på 78 mdr USD till Portugals banker. Tyskland och Frankrike har ca 40 mdr vardera. Sverige har bara lånat ut 0,4 mdr.

Jag har gjort några överslagsberäkningar för exponeringen mot samtliga Piigs-länder i procent av BNP. Tyskland har lån till Piigs motsvarande 16,6 procent av BNP, Frankrike har 27,4 procent, Storbritannien har 15,4 procent och Sverige 2,1 procent. Ett annat svagt land, Belgien med en statsskuld i år på 98,6 procent av BNP, har en exponering på 21,7 procent. Spanien självt har en exponering mot Piig på endast 8,9 procent. (Mer skuldstatistik 9/12)

Bilden är splittrad och därför kan svårförutsedda händelser inträffa. Därför borde fler stabiliserande åtgärder vidtas i förväg. Tydligen förekommer det QE i form av obligationsköp från ECB:s sida. Men hur stora är dessa? Är det en fördel att inte tydliggöra dessa som det var tänkt enligt ett rykte 2/12?

Läs även andra bloggares åsikter om eurokris, finanskris, skuldkris, räntekris, EMU, euron, piigs, EU, Tyskland, Frankrike, statsskuld, ränta, räntebana, ekonomi, politik på intressant.se

Cancún blev ändå ett fiasko för miljörörelsen

Hela upplägget från miljösocialisternas sida har nu spruckit. Det blir inga bindande utsläppsbegränsningar som kan påverka ekonomin negativt och förändra den västerländska livsstilen. Strategin från 1980-talets socialistiska perspektiv har misslyckats.

FN:s klimatmöte i Cancún i Mexiko ska nu beskrivas som en framgång. Genom att alla kommit överens om att inte ha några större förväntningar på COP 16 framstår alla överenskommelser om fortsatta förhandlingar som en framgång. Men hela förfarandet luktar lurendrejeri. Förhandlarna vill till varje pris ge sken av att något positivt för klimatpolitiken kommit ut av uppföljaren till FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 som ju blev en riktig katastrof.

Kyotoprotokollet kan fortfarande förlängas. Utsläppsminskningarna från mötet i Köpenhamn, som frivilligt kom fram 2009, ska nu skrivas in i något slags avtal (Ekot). Men det verkar inte vara bindande. Utifrån något slags internt perspektiv kanske det kan betraktas som en framgång. Men för miljörörelsen måste mötet i Cancún ändå betyda ett fiasko. Det blir helt enkelt ingen förändring av industriländernas livsstil och ekonomi genom de krav klimatpolitiken av 2010 ställer.

Hela den klimatpolitiska strategin tillhör egentligen en förgången tid som präglades av den ideologiska kampen mellan socialism och kapitalism före 1989. Det är mot den bakgrunden man borde granska bildandet av FN:s klimatpanel IPCC år 1988. Det var två FN-organ, det meteorologiska och miljömässiga (WMO och UNEP) som stod bakom bildandet av ett organ som skulle samla in forskning som visade att människan låg bakom den globala uppvärmningen. Ordförandeskapet gavs till svensken Bert Bolin, som gjort sig känd för att företräda en teori om att mänskliga koldioxidutsläpp medförde en förstärkt växthuseffekt.

Ordföranden vid FN:s miljökonferens i Stockholmm 1972, kanadensaren Maurice Strong, var en av de tongivande miljödebattörerna vid denna tid och var en sorts företrädare för socialism. Han har uttalat att det skulle vara effektivt om några av världens ledare kom fram till att det var de industrialiserade ländernas livsstil som utgjorde hotet mot världens långsiktiga överlevnad (bloggart aug -08) och att denna måste förändras i grunden. Han var ordförande vid FN:s klimatmöte i Rio 1992.

Redan vid slutet av 1980-talet hade klimatpolitikerna bestämt sig för att det var människans förbränning av fossila bränslen som var orsaken till klimathotet. Vad dessa socialister då såg framför sig var att industriländerna skulle tvingas införa begränsningar av förbränningen av främst bensin, vilket radikalt skulle förändra livsstilen i den utvecklade delen av världen. Att även förbränningen av kol hade en betydelse för utsläppen var man rimligtvis också medveten om men statistiken på området var otillgänglig och osäker.

Strategin mot industriländernas livsstil kom dock snart att förfelas. Socialismens fall 1990 och Kinas förvandling från ett jordbruksland med liten bensinförbrukning till dagens snabbindustrialiserande kapitaliststat kom att rubba hela utgångspunkten för kravet att bensinförbränningen måste minska. Genom att utsläppskraven av naturvetenskapliga skäl också måste riktas mot kolförbränningen blev de gamla miljösocialisternas offensiv ett hot mot Kinas ekonomiska utveckling. Här fick USA en allierad (som framställs som en motståndare) mot miljösocialismen.

Det skulle vara intressant att veta huruvida de styrande i Kina tillmäter klimathotet någon naturvetenskaplig evidens. De styrande i USA i form av senat och representanthus är uppenbarligen inte övertygade om den vetenskapliga lödigheten i klimathotsföreträdarnas ståndpunkter. Den amerikanska allmänheten består till en avsevärd del av personer som inte ens erkänner att det pågår en uppvärmning. En annan betydande del anser att om det pågår en uppvärmning så är den inte till beaktansvärd del orsakad av människan. Så hur kan några klimataktivister tro att det skulle kunna träffas ett avtal om utsläppsbegränsningar som skulle få den västerländska livsstilen att kollapsa?

I stort sett var Kinas och USA:s ståndpunkter kända redan för ett år sedan. Men klimathotarnas opinionsbildning var så effektiv att opinionen i Sverige uppenbarligen trodde att det skulle kunna träffas ett avtal om koldioxidbegränsningar av sinistert slag redan då. Och om detta misslyckades skulle åtminstone mötet i Cancún bli början till ordentliga restriktioner. Därför är detta möte ett totalt fiasko för klimathotarna.

Andra bloggar om: klimathot, Cancun, global uppvärming, växthuseffekten, FN, IPCC, miljö, klimat, miljörörelsen, kilmatpolitik, miljöhot, fiasko, politik på intressant.se

Marknaden var för godtrogen i euro-krisen

Införandet av euron gjorde penningpolitiken trubbig. En orealistisk börda lades på en i praktiken kraftlös finanspolitik. Obalanserna kunde utvecklas i många år och bygget började falla ihop först när finanskrisen kom. Då reagerade marknaden.

I DN skriver idag 9/12 professor Lars Jonung, forskare vid EU-kommissionen, om hur finansmarknaden åter blivit en maktfaktor att räkna med i de europeiska finansdepartementen. För tio år sedan stängde man där Reuter-skärmarna eftersom valutanoteringarna inte längre behövde följas genom eurons införande. Istället fanns två andra metoder att förlita sig på.

Euron innebar att penningpolitiken blev gemensam för de ingående länderna och därmed trubbig. Den centraliserades till ECB i Frankfurt. För de enskilda länderna fanns dock en möjlighet till nationellt anpassad politik genom finanspolitiken, menar Jonung. Det är lätt att säga nu efteråt. Men under en stor del av de tio senaste åren har finanspolitiken varit en icke-fråga. Ekonomerna har hänvisat till att med flytande växelkurs är finanspolitiken i princip verkningslös (detta borde dock inte gälla enskilda länder i en valutaunion).

De två mekanismer eller metoder för att se till att den finanspolitik, som ändå bedrivs, inte blir destabiliserande beskrivs av Jonung som antingen gemensamma regler eller finansmarknadens prissättning av statsobligationer:

"När euron skapades, valde EU den första tekniken genom att på tysk inrådan lagfästa den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Den anger regler för bland annat storleken på budgetunderskottet och statsskulden hos varje enskilt land. Tanken var att kommissionens byråkrater och ministerrådets politiker gemensamt skulle övervaka och samordna finanspolitiken i EU med stöd av pakten."

Stabilitetspakten blev emellertid ett fiasko, menar Jonung: Många länder struntade i reglerna och ett land förfalskade sin nationalbokföring. Jag har gjort en kalkyl avseende statsskulden för Piigs-länderna och jämfört med Tyskland och Frankrike. Den gäller statsskuldens ökning i procent av BNP från 2003 till 2009. Till vänster anges skulden 2003:

63,9 Tyskland +9,5
62,9 Frankrike +15,2

30,9 Irland +34,6
97,4 Grekland +29,4
48,7 Spanien +4,5
104,4 Italien +11,6
55,1 Portugal +21,0

Redan vid utgångspunkten 2003 låg alla länder utom Irland, Portugal och Spanien över EU:s gräns på 60 procent för statsskuldens andel av BNP. De stora länderna Tyskland och Frankrike försökte inte minska sina resp andelar trots att de var för höga. Följden blev en ganska ansenlig ökning, främst som följd av finanskrisen (10 resp 15 procentenheter på 6 år)

Blev dessa två länders nonchalans en "förebild" för främst Irland, Grekland och Portugal? Och när sedan finanskrisen slog till visade sig statsfinanserna oväntat svaga vilket fick till följd att skuldsättningen ökade katastrofalt. Att det går att föra en helt annan politik visar Sveriges utveckling. Enligt EU-statistiken (tab 42, pdf) sjönk statsskuldens andel med 10 procentenheter under samma period och det syns nästan ingen effekt av finanskrisen.

Irland och Spanien misskötte sig också genom att släppa fram en bostadsbubbla. Här skulle det enligt teorin ha behövts skattehöjningar, investeringsavgifter eller liknande kylande åtgärder (jfr dagens diskussion i Sverige). Men politikerna gjorde det vanligaste finanspolitiska misstaget: man vågade inte utmana sin väljaropinion när det behövdes men inte var uppenbart.

Under årtionden hade dessutom finanspolitiken kommit i skymundan för penningpolitiken. Detta berodde sannolikt till stor del på att penningpolitiken kunde beslutas av experter utan närmare demokratisk kontroll. Finanspolitiken förväxlas i den demokratiska kontexten ofta med fiskala syften som går ut på att långsiktigt finansiera reformer. Vilken väljare som helst anser sig dessutom vara expert på beskattning och har synpunkter på ev skatteförändringar vilket sammantaget tenderar att förlama och snedvrida finanspolitiken.

När euron infördes lade politikerna i realiteten en orealistisk börda på finanspolitiken i de olika euro-länderna. Frågan är om konstruktionen ens varit hållbar under mer idealiska förhållanden. När den amerikanska finanskrisen träffade Europa kom svagheterna att uppenbaras ganska snabbt. Vad hade hänt om finanskrisen kommit 5-10 år senare? Hade obalanserna då hunnit bli gigantiska eller hade Piigs-länderna ändå börjat falla ihop genom sin egen vanskötsel?

En fråga i detta sammanhang är huruvida det finanspolitiska regelverket bidrog till att euro-länderna drabbades av "moral hazard"? Om länderna trodde att det fanns en finanspolitisk övervakning som skulle träda i funktion om det blev riktigt allvarligt blev det kanske mindre viktigt att försöka reducera statsskulden i goda tider?

Den signal som nu blinkar på Reuter-skärmarna på finansdepartementen i euro-länderna är räntedifferenserna mot den tyska långräntan. Det är så dags. Jonung vill se denna signal som ett alternativ till finanspolitiska regelverk. Men det är knappast fråga om i tiden likvärdiga "metoder eller signaler". Regelverken är i teorin tänkta att motverka obalanser flera år innan de blir farliga. Den godtrogna marknadens signaler börjar larma först när svagheterna blivit skönjbara. Och de har dessutom den egenskapen att när larmet går återstår bara veckor innan allt blir mycket värre om ingen reagerar med kraftfulla motåtgärder.

Så vitt jag kan se är det fullt möjligt att historieskrivningen för euro-samarbetet kan bli mycket negativ. Detta gäller i synnerhet om vi får några betalningsinställelser i europeiska länder med en dubbel-dipp som följd. Det kommer då att heta att den centraliserade penningpolitiken lade en verklighetsfrämmande börda på finanspolitiken, vilket hade till följd att en destruktiv obalans kunde byggas upp. När detta korthus dessutom utsattes för en finansiell stöt från den amerikanska finansmarknaden blev fallet katastrofalt. Utan det misslyckade euro-samarbetet skulle skadorna ha blivit begränsade och koncentrerade till ett fåtal länder.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokris, finanskris, skuldkris, räntekris, EMU, euron, piigs, EU, Tyskland, Frankrike, statsskuld, ränta, ekonomi, politik på intressant.se

Vänstersocialdemokrater gillade Sahlin men inte Persson

Vänsterinriktade väljare var nöjda med Mona Sahlins vänsterframtoning och bidrog inte till valnederlaget. Göran Perssons valnederlag berodde på att lika många vänster- som mitten- o högerinriktade lämnade partiet. Årets valnederlag berodde helt på att mitten- o högerpersoner stöttes bort.

Personligen tycker jag att det skulle vara intressant om Socialdemokraterna hittade en vänsterinriktad partiledare. Det skulle berika debatten och leda till en tydligare ideologisk orientering. Men valanalysen visar tvärtom att Socialdemokraterna borde gå åt höger. Det har en del socialdemokrater på vänstersidan svårt att acceptera - i synnerhet nu när Mona Sahlin säger att hon inte trodde på partiets inriktning före valet (Agenda).

Det var inte sådant som bristen på en "helgjuten berättelse", oklarheter eller osäkerhet hos partiledaren eller brist på program mot arbetslösheten som var viktiga förklaringar till valnederlaget. Dessa orsaker skulle rimligen ha lett till att både höger- och vänsterpersoner skulle ha lämnat S i valet 2010. Så var det efter valet 2006 då fördelningen mellan S-väljare som betecknar sig som "vänster", "mitten" eller "höger" var i stort sett oförändrad trots valförlusten.

Den här gången satsade Socialdemokraterna på en tydlig vänsterprofil. Man ville införa förmögenhetsskatt och en särskild förhöjning av fastighetsskatten för "de rika" samt en höjning av marginalskatten för alla som tjänade mer än 40 000 kr/[mån]. Sahlin använde det marxistiska slagordet "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" som sammanfattning av socialdemokratins politik.

Man tjatade om hur alliansen bara gynnade de rika och struntade i vanliga människor. Det vanligaste S-argumentet var en hänvisning till en hemlig utredning från Rut som sades visa att den borgerliga regeringens skattesänkningar gett den rikaste procenten av befolkningen lika mycket pengar som de 25 procenten fattigaste fått.

Uppenbarligen tilltalade detta de 70 procent inom S som betecknar sig som ideologiskt vänsterinriktade enligt VALU. Siffrorna finns i det diagram 7 i Socialdemokraternas valanalys som jag redan skrivit om här och här. Dessa 70 procent blir med ett valresultat 2006 på 35,0 procent för S 24,5 procent av valmanskåren. Vid årets val fick S 30,66 procent och andelen "vänster" var 75 procent, dvs de 24,5 procenten av valmanskåren representerar nu 75,1 procent av S-väljarna. Av det antal personer som inte röstade på S i årets val måste samtliga ha betecknat sig som "mitten" eller "höger".

De ideologiska vänsterpersonerna bland Socialdemokraternas väljare bidrog i årets val inte till valförlusten. S-vänstern gillade Mona Sahlin och hennes vänstersväng. Det är en karaktäristisk skillnad mot förra valnederlaget. Då var det nästan lika många vänsterpersoner som övriga som övergav partiet (en liten övervikt för vänsterpersoner). År 2006 var det inte för mycket vänster- eller högerbetoning som bidrog till valnederlaget. Det troliga var att det var partiledaren Göran Persson som varken fick nåd till höger eller vänster. Så var det inte i år. Sahlins vänsterinriktade politik och vänsterframtoning stötte enbart bort mitten- och högerpersoner i väljarkåren som tidigare röstat socialdemokratiskt.

Mona Sahlin trodde inte på politiken. Men hon var med och drev vänsterpolitik. Vem var egentligen ansvarig för denna formidabla felbedömning?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, vänsterpersoner, höger, vänster, valanalys, kriskommission, eftervalsanalys, vänsterpolitik, väljarbortfall, politik på intressant.se

Har Morgan Johansson förfalskat valanaly(s)en?

Socialdemokraternas valanalys vilseför läsarna när det gäller effekterna på rösterna av partiets vänstersväng. Hur kan Ulf Bjereld ställa sig bakom en så falsk analys?

Kriskommissionens ordförande Morgan Johansson hör till vänsterfalangen inom Socialdemokraterna. Därför måste man vara uppmärksam på hur kommissionens valanlys behandlar frågan om socialdemokratins vänsterorientering och dess roll i valförlusten. Detta görs i avsnitt 6 i rapporten som överlämnades till partistyrelsen igår 3/12 (pdf). Jag behandlade några punkter i rapporten i den förra bloggposten (Vad ska sossarna göra med sin valanalys?). Mitt intryck var att analysen var relativt ointressant.

Men just höger/vänsterfrågans behandling är mycket intressant främst utifrån vad som inte står i rapporten. Analysen är mycket kort och tar enbart upp att fler väljare betecknar sig ideologiskt som "höger" än som "vänster" i valen 2006 och 2010 jämfört med 2002.. Utan någon kommentar avslutas avsnitt 6 med nedanstående diagram över hur de socialdemokratiska väljarna klassificerar sig själva i de tre valen:


Jag har testat hur folk tenderar att uppfatta detta diagram. Det visar att Socialdemokraterna trots valnederlaget i alla fall fick framgångar bland dem som betecknar sig som "vänster" är slutsatsen. Utan att skriva en rad om detta lyckas alltså valanalysen sannolikt förmedla budskapet att partiets vänstersväng ändå var lyckosam mitt i allt annat elände.

Men denna bild är inte sann. Det är samma antal personer med vänsterinriktning bakom båda staplarna 2006 och 2010. För att kunna räkna ut detta måste man veta hur stor väljarandelen var i de båda valen: 35,0 procent respektive 30,7 procent. Och då framkommer att S bara kunde behålla de tidigare vänsterpersonerna (till skillnad från i valet 2006 där man tappade både till höger och vänster).

Eftersom Socialdemokraterna tappade 4,3 procentenheter i valet 2010 måste alla dessa personer ha betecknat sig som "mitten" eller "höger". Vänstersvängen innebar alltså att man stötte bort just de grupper som var nödvändiga för att kunna vinna valet. Slutsatsen som valanalysen skulle ha kommit fram till borde vara att vänstersvängen hade en allmänt negativ effekt på väljarstödet.

Istället har Morgan Johansson, Odd Guteland (sekr) och övriga ledamöter där Ulf Bjereld är en känd expert låtit publicera en rapport som vilseleder läsarna i vänster/högerfrågan. Genom att publicera diagram 7 utan några kommentarer har man visserligen undvikit att skriva direkta lögner. Men diagrammet, så som det rimligen uppfattas av de allra flesta, utgör ändå en förfalskning av resultatet av "vänstersvängen".

Forts: Vänstersocialdemokrater gillade Sahlin men inte Göran Persson, dec-10

Andra bloggar om: Socialdemokraterna, höger, vänster, valanalys, kriskommissionen, kriskommission, vänstersväng, väljarbortfall, Morgan Johansson, politik på intressant.se

Vad ska sossarna göra med sin valanalys?

Socialdemokraternas redovisade siffror för vänster- och högerbetonade väljare avslöjar att man behöll vänsterväljarna och stötte bort mitten- och högerväljare. Det tyder på att man borde vrida politiken åt höger. Men kommissionen undertrycker dessa siffror.

På fredagen 3/12 kom Socialdemokraternas kriskommission med sin valanalys som letts av Morgan Johansson. Men analysen är föga originell. Det mesta har vi redan hört förut. Inget sägs om vänstersvängen. Valförlusten berodde på det rödgröna samarbetet, finanskrisen som gjorde att regeringen kunde förklara arbetslösheten, vårmotionen i maj -10 med oroande skatteförslag samt ett misslyckat valmanifest i augusti.

Det antyds att rådslagsarbetet pågick för länge vilket gjorde att socialdemokraternas politik framstod som oklar. Kommissionen skriver (s 40, pdf):

"Men en reaktion som många haft gäller budskapet i sig. Det upplevdes av många som splittrat och diffust, och att vi inte hade någon övergripande berättelse om i vilken riktning vi ville att Sverige skulle gå. Vi skulle ha en budskapsdriven valrörelse, men den blev ofta utspelsdriven."

Någon problematisering av detta gör man dock inte. Var det inte tänkt att Göran Perssons ledarskap som pekade med hela handen skulle ersättas av ett lyssnande på rörelsen som långsamt skulle bygga upp en ny politik? Inte heller frågar sig kriskommissionen om det över huvudtaget var effektivt att lyssna på partimedlemmarna när det gäller att utforma en politik som attraherar nya väljargrupper.

Den springande punkten är huruvida politiken uppfattades som vänster- eller högerbetonad. Utifrån detta kunde man ju tänkas kunna dra slutsatsen att inte satsa på samma inriktning i fortsättningen. Men kommissionen är inte särskilt klar i analysen. Man konstaterar att fler väljare i år och vid valet 2006 betraktade sig som "höger" än vid valet 2002. Men den korta analysen koncentrerar sig enbart på mittenväljarna som är "varken eller" (20 %). Dock visar man hur socialdemokratins egna väljare klassificerar sig i nedanstående diagram:

Detta diagram kommenteras inte närmare. Men det är uppenbart att om fler väljare blev subjektivt "höger" efter valet 2002 och man därefter förlorade valet 2006 med samma fördelning mellan vänster och höger, så borde man lägga om politiken 2010. Jag tror vi kan slå fast att denna omläggning gick åt vänster. Mona Sahlin började använda marxistiska slagord i sin retorik, den fördelningspolitiska motsättningen skärptes vad gäller skatternas effekter för rika och fattiga, rättviseretoriken blev mer dominerande osv.

Det naturliga efter en sådan agitation är att andelen vänsterpersoner ökar bland socialdemokraternas väljare. Men det är inte detta som avgör om vänstersvängen var framgångsrik. Om mer än 4 procentenheter av väljarna lämnar partiet kommer lika många vänsteranhängare att representera en större andel av de kvarvarande väljarna (ungefär 75 %). Diagrammet visar alltså att man inte fick fler vänsterväljare utan lyckades stöta bort mitten- och högerväljare eftersom röstandelen sjönk till 30,7 procent.

I helt andra sammanhang skriver kommissionen att det rödgröna samarbetet fick en "olycklig presentation" och att det hade "en negativ, men inte avgörande, effekt". Ingenstans framgår det närmare om huruvida den negativa effekten mera var en följd av samarbetet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet. Inte heller nämns något om vilka krafter som verkade för att ta med V i samarbetet. Om det nu var negativt kanske dessa krafter borde hållas på avstånd från utformningen av den framtida politiken?

Valanalysen borde alltså användas för att driva politiken åt höger inom socialdemokratin. Men kommissionen har inte velat eller kunnat vaska fram denna väsentliga slutsats från de fakta man själv presenterar. Vad ska medlemmarna och vi andra tro om en sådan analys?

Forts: Har Morgan Johansson förfalskat valanalysen? dec-10

Andra bloggar om: Socialdemokraterna, höger, vänster, valanalys, kriskommissionen, vänstersväng, väljarbortfall, Morgan Johansson, politik på intressant.se

EU trycker pengar för att rädda euron?

EU diskuterar QE på 2 000 miljarder euro för att bemästra skuldkrisen. Min prognos är att ECB inte vågar göra detta av rädsla för inflation.

Centralbanken i EU - ECB - har sammanträtt under dagen för att diskutera ett nytt sätt att bemästra skuldkrisen i Piigs-länderna nu när det verkar som om räddningspaketet för Irland inte kunde sänka räntorna. Det är fråga om kvantitativa lättnader (QE) som enligt förhandsuppgifter i morse skulle uppgå till 2 000 miljarder euro.

Quantitative easing (QE) består i uppköp av statsobligationer och ibland bostadsobligationer från centralbankens sida. Finansieringen sker med elektroniskt skapade pengar, vilket i den populärmediala jargongen anges som att staten "trycker pengar".

QE ses som en extrem och kontroversiell metod av många politiker och ekonomer på grund av att man befarar (okontrollerad) inflation som följd. Men flera centralbanker har tidigare vidtagit QE. Nu senast var det Fed i USA som i början på november deklarerade att uppköp av statsobligationer skulle ske med 600 mdr USD till mitten av 2011 (blart).

USA:s QE på 600 mdr $ motsvarar 4 procent av BNP. Om EU:s QE blir 2 biljarder € motsvarar det 15 procent av BNP. EU:s samlade ekonomi är 10 procent större än USA:s. Men vi borde också veta hur ECB tänker sig att fördela uppköpen. Är det enbart euroländer som berörs? Och kanske uppköpen koncentreras mer än så - rentav enbart till Piigs-länderna.

Om QE ska genomföras är det tydligt att de bör vidtas på ett någorlunda tidigt stadium - annars måste man ta till så stora belopp att detta kan göra beslutsfattarna betänksamma. Så har tydligen skett inom ECB som idag kl 14:00 skulle tillkännage vad man kommit fram till. Men beskedet blev endast att styrräntan lämnas oförändrad på 1 procent. Senare idag ska man hålla en presskonferens och tillkännage att man fortsätter att ge korta lån till bankerna till en "attraktiv ränta" (DN).

Inte heller det extra toppmöte inom EU med anledning av finanskrisen som tidigare antyddes idag ska bli av enligt uppgifter från Bryssel (SvD).

Med denna handlingskraft hos EU:s högsta ekonomiska beslutsfattare kanske inte euron kan räddas. Euro-området var kanske inget optimalt valutaområde som en del skeptiker pekade på redan från början.

Uppdatering kommer senare. [Här är den:]

Det blev just ingenting: tremånadersrepor och enveckorslån enl di.se. Studio ett: "Antiklimax", likviditetsstödet förlängs efter nyår och vaga besked om obligationsköp.

Min slutsats är att detta är början till slutet. Om de mest utsatta länderna måste ställa in betalningarna och skriva ner sina skulder uppstår förluster i omvärlden som får en kumulativ effekt. Utan stöd till euroländerna från centralbanken kan inte euron fortsätta på nuvarande kurs. Det första som händer borde vara en depreciering. Därefter vidtar en politisk process för att avveckla den. Tyskarna är väl föga trakterade av en svag euro och borde lansera en "tung euro" på högre nivå. Andra finansiellt sunda länder kan tänkas hänga på. Vi kanske får Piigs-euro och tung euro. (17:01)

Läs även andra bloggares åsikter om EU, kvantitativa lättnader, QE, euron, ECB, nya pengar, ränta, penningpolitik, inflation, skuldkris, PIIGS, ekonomi, politik på intressant.se

Slopade ränteavdrag mot bolånebubblan?

Ett avskaffande av ränteavdragen mot arbetsinkomster (RMA) skulle fördyra räntekostnaderna med 43 procent. Det är principiellt riktigt men måste göras försiktigt under lång tid. RMA utgör en omotiverad subvention av belånade bostadsägare.

Oron för en bubbla på bolånemarknaden ökar. Nu diskuteras ytterligare åtgärder utöver bolånetaket på 85 procent för att stoppa ökningen av bostadspriserna. Dessa anses nu vara så höga att "skulle vi få en extern chock har vi en sårbarhet som vi byggt upp under goda år, med låga räntor". Det sade Cecilia Hermansson igår 1/12 i DN. Det kan vara läge att slopa eller sänka ränteavdraget för bolån, menar hon (SvD).

Avdragsrätten för räntekostnader mot skatten på arbetsinkomster är 30 procent upp till 100 000 kr i ränta och 21 procent däröver. Detta är egentligen ett ologiskt inslag i vårt nuvarande "duala" skattesystem med en särskild skattesats på 30 procent för kapitalinkomster. Orsaken är en kvarleva från det gamla skattesystemet som politikerna sedan 1983 försökt reducera successivt. Men ränteavdragen har aldrig kunnat reduceras till noll mot arbetsinkomster. Varför ränteavdrag mot arbetsinkomster (RMA) finns i skattesystemet beskrev jag ingående i augusti 2006 när moderatledaren Fredrik Reinfeldt antydde att de skulle minskas.

Att "avskaffa ränteavdragen" vilket höjer räntekostnaderna för bolån med 43 procent är en drastisk åtgärd när räntorna är höga. Det drabbar även gamla låntagare som inte bidrar till att driva upp priserna nu. Dessutom kan ett sådant krav missförstås eftersom man då ser framför sig att alla ränteavdrag avskaffas. Jag kan inte tro att någon seriös debattör verkligen skulle vilja införa en sådan asymmetri. En person som t ex lånar 100 000 kr för att köpa obligationer skulle då få betala 30 procents skatt på obligationsräntan men inte få dra av räntan på banklånet som sannolikt är nästan lika stor. Skatten på den verkliga avkastningen skulle kunna bli flera tusen procent!

Ränteutgifter borde inte skattesubventioneras. Att slopa RMA är därför fullt rimligt och är vad som krävs av ett skattesystem som är principiellt utformat utan barlast från gångna tider. Det är naturligtvis lättare att göra när räntorna är låga och fördyringen med 43 procent räknas på en liten bas. Men allteftersom Riksbanken höjer styrräntan kommer basen att öka och fördyringen blir inom några år mycket kännbar för folk som nyligen skaffat ny bostad eller annars har hög belåning. Reduceringen måste därför göras långsam.

Ett argument mot slopandet av RMA som inte är hållbart är att detta skulle gynna de rika. De skulle kunna låna inom ramen för inkomstslaget kapital och få 30 procents avdragsrätt mot andra kapitalinkomster. Det är förvisso riktigt men utgör inte en subvention från andra skattebetalares sida. De som redan har ett överskott av kapital genom ränteinkomster kan inte tjäna på att låna till ett husköp istället för att ta ut pengar från banken.

Det kanske är andra metoder som är mer lämpliga för att dämpa bostadspriserna? Ytterst borde det byggas mera. Men även krav på amorteringar kan ge effekt. De förslagna kan dock lätt kringgå kravet genom att ta upp nya lån. Politikerna kan också införa krav på att bankerna villkorar lån över säg 70 procent av marknadsvärdet med en låneförsäkring. Den skulle betala en del av räntorna under några år om låntagarna drabbades av sjukdom eller arbetslöshet.

Det allra enklaste är dock att tillfälligt kraftigt höja inteckningsavgiften och/eller lagfartsavgiften. Dessa fungerar som omsättningsskatter och skulle säkerligen kunna lägga en död hand över villamarknaden. Men det är kanske priserna på bostadsrätterna man är mest orolig för? För rättvisans skull måste då nya påfund behöva införas även här.

Kanske det när allt kommer omkring inte finns någon bostadsprisbubbla?

Forts: ränteavdragens betydelse för hushållen 22/1-11

Läs även andra bloggares åsikter om ränteavdrag, bolånebubbla, bostadspriser, bubbla, krasch, skatt, amorteringskrav, bolånetak, lagfartsavgift, ekonomi, politik på intressant.se