Rättigheter - ett medel för frihet?

Rättigheter ger rätt att handla fritt så länge man inte kränker andras rättigheter. De begränsar statens rätt att tvinga medborgarna och ger därför stor frihet åt människorna. En expansiv stat ger därför upphov till efterfrågan på filosofiska resonemang som underkänner rättigheterna.

< Rättigheter i den politiska filosofin handlar om samhällets lagstiftning. Det kan både gälla lagar som binder lagstiftarna (konstitutionen) och hur lagarna grovt skall utformas när det gäller medborgarnas relationer till varandra. Men grunden till rättighetskonceptet är en moralisk teori som till skillnad från andra moralteorier har mycket mer begränsad räckvidd för regleringen av individernas handlande.

Utilitarismen reglerar varje detalj av individens liv. En pliktetik föreskriver antingen ett antal handlingssätt i konkreta fall (kallas kasuistik) eller generella regler som skall användas för utrönandet av handlingsplikterna i mängder av situationer (t ex kan man upphöja handlingsmaximen till allmän lag?).

Rättighetsmoralen utgår från vidsträckta rättigheter i meningen rätt att handla. Samtidigt är det inte en plikt att göra vad man har rätt till. Genom denna utformning har rättighetsmoralen en inbyggd tendens att överlämna många beslut till individens fria val utan några ytterligare moraliska överväganden. Men fortfarande måste man respektera andras motsvarande rättigheter, vilket innebär att man inte "kan göra vad man vill" som många konservativa bedömare efter franska revolutionen trodde.

Teoretiskt skulle man kunna tänka sig en rättighetsmoral som var mycket mera inskränkt i frihetshänseende än den som är gängse i politisk teori. Det är bara att upprätta kataloger över rättigheter för individer och för staten som alla måste respektera. Det är också detta som gjorts när ett antal sociala rättigheter införts i FN:s rättighetskataloger. Fortfarande är dessa dock obestämda eftersom de inte pekar ut vem som har plikten att uppfylla dem genom att avstå från resurser. Om man skulle göra tankeexperimentet att konstruera en personlig moral baserad på långtgående rättigheter och plikter kunde man ta fasta på metoden att reglera beteendet med generella regler. Det kunde se ut så här:

Alla har en rättighet att bli behandlade av sina medmänniskor enligt principer som skulle kunna upphöjas till allmän lag. Om jag är hungrig och för tillfället utan pengar har jag alltså rätt att gå in på en restaurang och få en gratis middag. Det följer av såväl Kants pliktmoral som av denna perverterade rättighetsmoral. Även utilitarismen skulle sannolikt föreskriva utdelandet av enkla måltider till medellösa.

Här ser vi ett flagrant exempel på att dessa mer eller mindre artificiella moralsystem i själva verket är ganska verklighetsfrämmande. En positiv rättighetsmoral blir tydligen ännu mer aggressiv än andra moralsystem. Å andra sidan kan väl restaurangägaren hänvisa till att han inte är anhängare till någon sådan moral och då faller rättighetskravet eftersom den kongruenta plikten inte erkänns. I så fall uppstår möjligen krav på formell lagstiftning. Denna faller naturligen på att de formella kriterierna för näringsunderskott, medellöshet och rättvis belastning av olika restauranger inte går att fastställa eller ens hantera i rättsliga sammanhang.

Rättigheterna måste rimligtvis inskränkas till sådana som enbart leder till plikter av underlåtenhetskaraktär. Andra personer har då en plikt att inte döda, lemlästa, förslava, tvinga, stjäla eller bedra. Detta är förbjudet enligt rättighetsmoralen och upphöjt till lag av staten. Utöver detta får man göra vad man vill. Staten tillåter också implicit allt som inte är förbjudet. Och staten själv är också automatiskt bunden av sina egna förbud.

Den tankefigur som rättighetsidén utgör sätter fokus på friheten som ett viktigt värde för människorna. Eftersom rättigheterna ocså innefattar motsvarande skyldigheter ligger det nära till hands att se skyddet för rättigheterna som en förmån som kräver skyldigheten att bidra till dettas uppnående. Utan denna figur skulle staten i första hand ställa upp en katalog med förbud för privatpersoner. Här är det inte lika naturligt att se skyddet av dessa förbud som en förmån som kan ge upphov till en finansieringsskyldighet. Staten måste då komplettera förbuden med plikter. Dessa kan vara av olika slag och behöver inte alls på samma naturliga sätt begränsas till plikten att bidra till rättsapparaten. Dessutom måste statens eget handlande regleras särskilt.

För en expansiv stat är det därför nödvändigt att inte framhäva rättigheterna i onödan. Det är också bättre att diskutera sekundära rättigheter i form av de politiska och demokratiska rättigheterna än de individuella i form av frihet och äganderätt. Föreställningen om individuella rättigheter är helt enkelt ett hinder för stater som vill tillämpa ett ökande ekonomiskt tvång mot medborgarna. Detta leder till en ideologisk efterfrågan på sådana idéer som historiskt har framförts av David Hume, Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Axel Hägerström och Hans Kelsen. Om rättigheter egentligen inte existerar är det förvisso lättare att hävda att det är rätt att införa plikter som skulle ha kränkt dessa rättigheter.

Rättigheter är viktiga för friheten. Strikt tolkad medger en rättighetsmoral knappast varken planhushållning eller socialpolitisk beskattning. En sådan rättighetsmoral har utvecklats av Robert Nozick. Hans "utopiska" samhälle går ut på att medborgarna frivilligt organiserar olika sociala inrättningar likaväl som man frivilligt organiserar produktionen av varor och tjänster.

Hur får vi då kunskap om rättigheter? Nozick behandlade inte denna fråga men det finns åtminstone sex olika sätt att hävda existensen av oberoende rättigheter. Detta skall jag återkomma till.

Sex metoder att härleda rättigheter 15/7-06

Fastighetsskatten lindras en gång till

Nu reduceras fastighetsskatten för de värst utsatta ännu en gång för 2006. Dessutom får de som enbart äger fritidshus också en lindring. Utformningen riktas mot socialdemokratiska väljare och kan leda till att frågan blir svårare för Alliansen att driva i valrörelsen.

Idag 26/6 presenterade regeringen en promeroria med förslag till ännu en lindring av fastighetsskatten för inkomståret 2006 (pressmeddelande). Sedan 2001 har hushåll med relativt låga inkomster i förhållande till permanentbostadens värde fått en reduktion av fastighetsskatten så att skatten maximalt fått uppgå till 5 procent av hushållsinkomsten. Därefter har taxeringsvärdena stigit och därför har från och med i år den maximala skatten sänkts till 4 procent av hushållsinkomsten.

Nu har taxeringsvärdena för 2006 fastställts varvid dessa ökat i genomsnitt med ca 23 procent. Detta förutsåg samarbetspartierna och dessutom fanns en önskan att även fritidshus skulle omfattas i vissa fall. Därför kom man överens om en utvidgning av begränsningsregeln. Tydligen var socialdemokraterna motspänstiga in i det sista och resultatet blev en något komplicerad kompromiss.

Ett av problemen har varit begränsningen av begränsningsregeln till fastigheter med ett taxeringsvärde på högst 3 miljoner kronor. Önskemål fanns att höja detta åtminstone till 5 miljoner. Resultatet blev att begränsningsregeln gäller som vanligt upp till 3,33 miljoner och att en ny begränsning gäller därefter upp till 5 miljoner. Då får skatten högst uppgå till 6 procent av hushållsinkomsten. Härigenom får ca 2 000 hushåll en ytterligare lindring. Inkomsten får nu uppgå till högst 833 333 kronor om året (inkl 15 procent av annan förmögenhet än fastigheten) i normalfallet.

Även fritidsfastigheter kan leda till begränsad fastighetsskatt eftersom kravet på att det enbart är en permanentbostad som kan få nedsättning slopas. Dock gäller kravet att det är en privatbostad. Den familj som har ett fritidshus som är högst lika högt taxerat som permanentbostaden får dock ingen ytterligare lindring. Regeln är främst till för personer som bor i flerfamiljshus men som äger fritidshus. Den berör ca 22 000 personer.

Förmögenhetsskatten får som tidigare reduceras med samma andel som fastighetsskatten till den del den berör begränsningsfastigheten. Dagens reduktionsregler minskar fastighets- och förmögenhetsskatten med ca 700 miljoner kronor och berör 200 000 hushåll (nära en fördubbling mot tidigare bedömning från FiD). Utvidgningen ökar skattebortfallet i år med 80 mkr.

Den politiskt intressanta frågan blir nu om fastighetsskatten fortfarande kommer att bli en fråga för valrörelsen. De värst drabbade grupperna har fått en lindring. Socialdemokratiska fritidshusägare har inkluderats. De som ännu har anledning att klaga är familjer med villa och fritidshus där det senare kan ha taxerats upp oerhört men som naturligtvis inte behöver vara lika dyrt som villan. Dessutom spelar det ingen roll vilket av husen som är dyrast eftersom bara det ena kan få en skattereduktion. De som befinner sig i denna situation kan antas mera sällan vara socialdemokratiska sympatisörer.

Valrörelsen i denna fråga skulle kunna handla om ökade marginaleffekter. Men denna typ av skattefrågor har kommit i skymundan efter Alliansens prioritering av att ge skattelättnader till arbetande låginkomsttagare utan att ge dessa i termer av en marginalskattesänkning. Dessutom är det en fråga om 4 procents extra marginaleffekt. Den 5-procentiga värnskatten har inte fått någon framträdande plats i den poloitiska debatten. Varför skulle då en 4-procentseffekt som dessutom ger en skattelättnad kunna ge upphov till politiskt engagemang?

Då återstår en renodlad principfråga. Skall man ha fastighetsskatt eller inte? Denna fråga är inte så enkel som den låter eftersom avdragsrätten för låneräntor historiskt och principiellt är sammankopplad med förekomsten av fastighetsskatt. Det är en tekniskt komplicerad fråga som på många sätt kan förta effekten av en renodlad moralisk kritik av fastighetsskatten. Dessutom skulle en stor del av statsskatten kunna avskaffas för samma belopp som man måste satsa på att avskaffa fastighetsskatten. Det skulle ha välgörande dynamiska effekter till skillnad från ett avskaffande av fastighetsskatten. Alliansens interna diskussioner tycks ha kommit till denna slutsats eftersom kristdemokraternas förslag i praktiken dragits tillbaka.

Ohederligt med 17 % arbetslöshet, enligt Karlsson

Trots att total arbetslöshet ökade i maj jämfört med förra året och trots att arbetsmarknadsministern fick fel om 4 procent före sommaren går han nu till angrepp mot dem som menar att arbetslösheten i själva verket är mycket högre.

Det officiella arbetslöshetsmåttet rapporteras av Statistiska centralbyrån (SCB) inom ramen för den s k arbetskraftsundersökningen (AKU). Det sker en gång i månaden medan AMS rapporterar anmälda vid arbetsförmedlingarna en gång i veckan. AKU:s siffra på 217 000 arbetslösa är det officiella måttet på 'öppen arbetslöshet' - tidigare kallad "arbetslöshet" som om detta var den enda arbetslösheten. Till detta tal skall läggas konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder som relativt enkelt kan varieras av regeringen för att påverka "arbetslösheten". Denna dolda arbetslöshet uppgick i maj enligt AMS till 146 000 personer. Den totala arbetslösheten var alltså i maj 363 000 personer 8,0 procent av arbetskraften (ojusterad).

I maj 2005 var den öppna arbetslösheten 234 000 personer och antalet i åtgärder 125 000. Det har alltså skett en ökning av antalet i åtgärder på ett år med 21 000 personer. Därför har den öppna arbetslösheten kunnat minska med 17 000 personer. Men egentligen har arbetslösheten tydligen ökat med 4 000 personer.

Den totala arbetslösheten var i maj i år 363 000 personer och år 2005 var den 359 000 personer. Denna "enkla" arbetslöshet har alltså ökat nu vid toppen av högkonjunkturen. Vi behöver inte titta på ytterligare grupper av mer eller mindre utanförstående personer för att kunna konstatera att regeringens ekonomiska politik inte har kunnat reducera arbetslösheten ens under konjunkturellt gynnsamma omständigheter.

Den öppna arbetslösheten är 4,8 procent under årets säsongsmässigt bästa månad. Detta är ett ordentligt baksalag för regeringen som satt målet till 4 procent och ännu mera nesligt för arbetsmarknadsministern Hans Karlsson personligen. Han har nämligen förutsagt att den öppna arbetslösheten före sommaren skall nå målet 4 procent. I juni och under sommaren ökar arbetslösheten säsongsmässigt så det var maj som han hade kunnat hoppats på. Men där högg han i sten.

Det har varit förvånansvärt tyst i medierna om Hans Karlssons självsäkra uppträdande. När han gick ut med sin prognos tidigare i år blev han snart emotsagd av sjävaste Ams-chefen Bo Bylund. Även idag är media knäpptysta. I dagens (22/6) Dagens Nyheter intervjuas Karlsson av Bosse Andersson men får ingen fråga om regeringens och hans personliga misslyckande trots att han i övrigt konfronteras med en del av de i början nämnda siffrorna. Istället får han tillfälle att kritisera dem som vill ge en sannare bild av arbetslösheten och vänder sig särskilt mot de tidigare i veckan framförda uppgifterna från Timbro att arbetslösheten egentligen är 17 procent:

"Jag tycker inte om att behöva gå in i en debatt där ena sidan inte ens gör ett försök till att visa intellektuell hederlighet", säger Hans Karlsson till DN.

Detta är en vulgarisering av debatten. Skall ekonomiska experter och forskare inte kunna diskutera arbetslösheten i andra termer än de av regeringen och överheten godkända utan att arbetsmarknadsministern far ut i anklagelser om "intellektuell ohederlighet"? Jag tycker att Timbro borde kräva en ursäkt av Hans Karlsson! Det är han själv som borde ställas till svars för att han gett en felaktig bild av både förbättringen på arbetsmarknaden och den verkliga nivån på arbetslösheten.

Konjunkturinstitutet: drygt en miljon med bidrag 2007

Förra året tog 1 072 000 personer emot sociala ersättningar. I år förutses det bli 1 054 000 personer och prognosen om förbättring har skrivits ned. Det är en annan bild än den förbättring som KI framhäver i pressmeddelandet.

I sin nya prognos framhäver pressmeddelandeförfattaren att en "stark konjunktur skapar 150 000 nya jobb". Det är knappast en neutral vinkling i en valrörelse. Siffran gäller dessutom åren 2005-2008. Man bör dessutom komma ihåg att det är konjunkturen - inte regeringens medvetna ekonomiska politik - som skapar den förbättrade sysselsättningen. Ändå uppnås inte regeringens mål om en sysselsättningsgrad på 80 procent.

Det allvarliga är att regeringens politik inte på något sätt gett en lindring för den dryga miljon heltidspersoner som står utanför arbetsmarknaden och som försörjs med "sociala ersättningar". Tvärtom, sedan i höstas är prognosen något litet sämre för 2006. Den tidigare förbättringen med 1,9 procents minskning har skrivits ner till 1,6 procent. Förtidspensioneringarna, ams-åtgärderna och socialbidragen ökar på toppen av en högkonjunktur, se nedanstående tabell.



KI påpekar också att de stigande priserna beror på energipriserna och inte någon allmän inflationstendens. Inte heller rekommenderar man några ytterligare räntehöjningar i år. Därefter tror man dock att räntan behöver höjas. Det är tydligen fortfarande så att bidraget till arbetsutbudet med 41 000 personer från bidragstagarkategorin är otillräcklig för att dämpa inflationen. Och någon borgerlig politik som skulle ge effekter får man tydligen inte räkna med.

Eller är det så att Alliansens jobbavdrag och sänkta bidrag inte har någon effekt på arbetsutbudet? Här borde Alliansens företrädare ständigt komma med påminnelser om sin utbudsstimulerande politik. Varför deltar inte Alliansen i räntedebatten och hur inflationen skall bekämpas utan onödiga sysselsättningsförluster?

Elpriserna gav räntehöjning?

Räntehöjningen till 2,25 procent kan delvis ha orsakats av elprisernas "oväntade" stegring. Att det skulle vara kommande brist på arbetskraft som skulle generera inflationsdrivande lönekrav kan Riksbanken däremot inte visa i sin inflationsrapport.

Riksbanken höjer reporäntan med 0,25 procentenheter från och med i morgon onsdag 21/6 2006. Inflationsrapporten (pdf) tar upp de vanliga argumenten men den här gången finns också ett resonemang om elprisernas inverkan. I nedanstående diagram visas hur den underliggande inflationen, som är det officiösa riktmärket för Riksbanken, har utvecklats i olika prognoser. (I detta mått ingår inte effekter av indirekta skatter och räntan.)

Vi ser här hur inflationen stiger i början av 2006 någorlunda i enlighet med prognoserna som gjordes i början och mitten av 2005. Det var dock en prognosuppfyllelse delvis av felaktiga orsaker. Dessutom ser vi att senare inflationsprognoser blivit försiktigare och utvisar att inflationen inte ens till 2009 kommer upp i den målsatta nivån på 2 procent. Om man rensar UND1X från el- och oljeprisernas inverkan framträder bilden av en betytligt lägre inflation. Detta visas av den gråa kurvan i nedanstående diagram.

Tack vare elbolagens smarta manipulationer för att höja elpriserna och etablera en högre elprisnivå mera i paritet med utlandets har den inhemska inflationen stigit så mycket att inflationsförväntningarna slagit in. Och det är inflationsförväntningarna som är den egentliga grunden för Riksbankens penningpolitik. Utläggningarna i inflationsrapporterna framstår till betydande del enbart som en efterhandsrationalisering av de förväntningar om räntehöjningar och inflation som regelbundet rapporteras i undersökningar av attityderna hos inköpschefer, arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, penningmarknadsaktörer och liknande grupper.

Den ekonomisk-teoretiska "transmissionsmekanismen" från räntepolitiken till inflationen går annars ut på att höjd ränta skall leda till fördyrade bostadskostnader, dämpade eller fallande bostadspriser, minskade tillgångsvärden och en kompenserande sparökning och minskad låntagning, vilket alltsammans skall reducera den privata konsumtionen. När denna dämpas eller minskar ökar arbetslösheten och då blir det svårare för löntagarna att höja sina löner vilket vid given produktivitet sänker enhetskostnaderna och eliminerar behovet av att höja priserna för att upprätthålla företagens lönsamhet.

För att kunna motivera en räntehöjning enligt konventionell teori fordras alltså att arbetsmarknaden skall bli hetare. Men i nedanstående diagram framgår att det inte hittills finns några tendenser till att tillgången på arbetskaraft blir trängsta sektion för möjligheterna att öka produktionen. Det visas av den blåa prickade kurvan längst ned. Den gula anger "kapacitetsutnyttjande" (h ax) och den svarta anger maskin- och anläggningskapacitet.

Det är bara företag inom byggsektorn som redovisar större brist på arbetskraft än tidigare. Inga tendenser till brist finns inom den stationära industrin, vilket framgår av nedanstående diagram.

Det kan diskuteras huruvida det skulle kunna uppstå spridningseffekter från byggsektorn till övriga branscher. Hur har AMS försökt motverka detta genom omskolning av arbetslösa till byggnadsarbetare? Och hur har utbildningen av byggnadsarbetare egentligen skötts? Unga personer som kan tänka sig att bli byggnadsarbetare kanske måste få mera betalt. Då är det något som andra löntagare stillatigande får acceptera utan att kräva kompensation i form av inflationsdrivande löneökningar.

Dålig tillväxt i Sverige

Tillväxten i Sverige är betydligt sämre än vad regeringens företrädare med hjälp av skevt utvalda basår försöker låta påskina enligt Timbro. Likaså är arbetslösheten mycket större än officiella siffror, eller minst 17 procent (831 000 personer).

För att kunna jämföra tillväxten av produktionen och levnadsstandarden i Sverige med tidigare år eller med andra länder är det vanliga måttet BNP som står för bruttonationalprodukten. Måttet anges i volym (inflationen borträknad) och visar summan av alla producerade varor och tjänster (den produktion som ingår i flera led har bara räknats en gång i form av mervärdet). Ordet brutto står för att även den produktion som bara ersätter utslitna maskiner och rivna byggnader och annat utrangerat realkapital också räknas in.

Detta är naturligtvis ett grovt mått på levnadsstandard men det bästa som finns att tillgå. Man kan justera för de inkomster som också genereras utomlands och då får man ett mått som kallas bruttonationalinkomsten, BNI. Dessutom kan man beräkna måtten per invånare - per capita - för att inte få in effekter från olika folkmängdsförändringar i olika länder.

Det som inte är så vanligt är att korrigera för det så kallade bytesförhållandet inom utrikeshandeln vilket dock kan vara viktigt för ett litet land som är starkt beroende av utlandet. Den svenska exporten motsvarar halva BNP. Eftersom Sverige har en industristruktur där telekom-branscherna ökar produktionen starkt och bidrar mycket till ökningen av BNP är det särskilt viktigt att analysera om detta också betyder att levnadsstandarden ökar. Så är tyvärr inte fallet eftersom Sverige just för denna exportvolym hela tiden får mindre betalt. 'Terms of trade' försämras kontinuerligt. Därför beräknar Konjunkturinstitutet också ett mått som beaktar detta och kallas 'real BNI per capita'.

I en rapport från Timbro som presenterades idag 19/6 har Johnny Munkhammar och forskaren Tino Sanandaji gått igenom olika tillväxtmått och arbetslöshetsmått för att få fram sanningen om dessa nu när den svenska politiska debatten tenderar att fördunklas av partipolitisk desinformation. Jag presenterar här nedan ett upplysande diagram för den svenska tillväxten jämfört med USA från denna rapprt:
Vi ser här att den svenska levnadsstandarden per person sedan 1980 ökat drygt 40 procent medan den amerikanska ökat med drygt 60 procent. Ändå menar många socialistiskt färgade bedömare att den svenska modellen med höga skatter och frikostiga bidrag är effektivare än den mera renodlat kapitalistiska modellen i USA. Detta är på sin höjd ett önsketänkande som i så fall är ett utflöde från en önskan att den svenska modellen med jämnare inkomstfördelning också borde vara mer effektiv. Men det är den inte.

Dessvärre är en del av föreställningarna om den goda svenska tillväxten en följd av en medvetet skev redovisning: dels visas BNP utan justering för terms of trade och dels väljer man ut perioder då Sverige av konjunkturella skäl haft en bättre utveckling. Vi ser i diagrammet att om serierna hade jämförts med 1993 eller 1994 som basår så hade Sverige skenbart lyckats mycket bättre jämfört med USA. Men det är ganska självklart att om man utgår från botten av den värsta lågkonjunkturen i Sverige sedan 1930-talet måste tillväxten under återhämtningsfasen vara bättre än vad man långsiktigt kan uppnå.

När Pär Nuder hänvisar till att de senaste tio årens tillväxt av BNI nästan är lika hög som USA:s är det som framstår som ett godtyckligt utväljande av en tioårsperiod i själva verket ett tämligen missvisande sätt att redovisa utvecklingen och naturligtvis ett sätt att ge poäng åt regeringen utan att det finns saklig grund.

Arbetslösheten är egentligen 17 %

Författarna har också gjort en genomgång av hur stor den egentliga arbetslösheten är. Förra året var till att börja med 582 000 personer "oomtvistligt" arbetslösa. Denna grupp bestod av öppet arbetslösa, studenter som är arbetslösa, ams-åtgärder, latent arbetslösa. Till detta lägger de 249 000 personer som formellt är sjuka eller förtidspensionerade. Detta antal har uppskattats på grundval av vad sjukskrivna uppger i from av arbetsförmåga samt med utgångspunkt från att 1991 års förtidspensioneringsnivå kan anses vara normal (ökningen därefter beror på arbetslöshet).

Den egentliga arbetslösheten blir då 831 000 personer (582'+249'). I procent av en analog uppräkning av arbetskraften till 4 887 000 personer blir den egentliga arbetslösheten 17 procent.

Jag gjorde i oktober en liknande beräkning som resulterade i 949 000 personer. Skillnaden består huvudsakligen i att jag tog med socialbidragstagare och deltidsarbetslösa (½) samt att jag inte tog med arbetslösa studenter. Därför tror jag att Munkhammar och Sanandaji ligger i underkant i relation till verkligheten.

Vad är rättigheter?

Teorier om rättigheter är till hjälp när grundlagen skall utformas. Det gäller att binda suveränen och även se till att lagstiftningen som reglerar medborgarnas relationer blir rimlig. Rättigheter består i en realistisk föreställning om vad andra är skyldiga att acceptera att jag gör.

Rättigheter är institutionella ordningar som ger eller vill ge vissa intressen lagskydd och garantier om valfrihet - de skapar en plikt för andra att avstå från vissa handlingar - respektera rättigheterna. Om vi lämnar denna formella definition och går till grunden för rättighetsbegreppet kan man formulera det så här: Rättigheter är grovt sett en föreställning om vad andra människor är skyldiga att acceptera att jag gör.

Rättigheter är främst ett moralfilosofiskt begrepp som också har fått en specifik mening inom juridiken. Låt mig börja med ett trivialt moalfilosofiskt exempel. Jag anser att jag har rätt att äta därför att jag föreställer mig att alla som skulle kunna hindra mig anser att de är skyldiga att låta bli att hindra mitt ätande. Varför de skulle anse detta tar jag inte upp här.

Dessa föreställningar om skyldigheter kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade. Om jag lever i en drömvärld kan jag t ex föreställa mig att jag har rätt att spela högljudd musik mitt i natten i min lägenhet och att jag får förolämpa mina grannar å det grövsta när de ber mig dämpa ljudet. De kommer dock med stor sannolikhet att på ett eller annat sätt beivra mina tilltag. Jag har i så fall missbedömt existenskriterierna för mina rättighetsanspråk.

Mycket av problematiken kring människornas rättigheter har handlat om dessa existenskriterier. Stor skada för diskursen har anspråken på rättigheternas existens genom hänvisning till Gud, idévärlden eller naturen åstadkommit. Genom att rättighetsbegreppet har funnits med så länge inom den politiska teorin har de tidigare vidskepliga hänvisningarna till att rättigheter är någon sorts metafysiska entiteter, som kan upptäckas i den verkliga världen om man besitter den adekvata andligheten, funnits med i bakgrunden även på den moderna världens mer sekulariserade rättighetstänkande.

En första attack mot både rättigheter och hela moralfilosofin kom från den brittiskae filosofen David Hume (1711-1776) som anses ha påvisat att man inte kan härleda 'bör' från 'är' - dvs värdeomdömen från fakta. En andra attack kom från utilitaristen Jeremy Bentham (1748-1832) som hävdade att rättigheter var "nonsens" och naturliga rättigheter "nonsens på styltor". Hans bevis bestod inte av så värst mycket mer än detta, men hans naturalistiska nyttomoral har överlevt till modern tid och måste ses som ett alternativ till rättighetsteorierna.

En tredje attack kom från emotivisterna som i Sverige anfördes av Axel Hägerström (1868-1939) med en lära under beteckningen "värdenihilism". Den förkunnar att moral inte har någon verklig existens utan endast består av känslouttryck. I praktiken tyckte nog Hägerström att det nyttiga var något eftersträvansvärt. Men hur intressekollisioner i princip skulle hanteras har han inte kunnat tydliggöra. Det var i praktiken den "satta lagens" uppgift (härav beteckningen 'rättspositivism').

Jag skall ta upp frågan hur rättigheter uppkommer eller kan härledas i kommande artiklar. Här räcker det att konstatera att rättigheter kan existera som en följd av suveränens dekret (kan vara en diktator eller demokratisk församling) vilket medför att rättspositivisterna anser att dessa är den existerande "moralen" och härutöver punkt. Utilitaristerna hamnar däremot i ett annat predikament eftersom deras moral föreskriver att nytto/skade-saldot av olika handlingar skall bli så stort som möjligt.

Nihilisternas svårigheter: Suveränen kan när som helst ändra lagarna vilket ger en mellangrad av rättsosäkerhet. Retroaktiva lagar kan förekomma liksom lagstiftade konfiskationer (t ex den svenska "engångsskatten" på pensionskapitalet 1986). Lagarna blir ett verktyg för makten (en uppfattning som företräddes av statsrådet Carl Lidbom, härav "lidbommeri"). I värsta fall kan suveränen stifta lagar som ger statsministern diktatorisk makt, så som skedde efter riksdagshusbranden i Berlin i februari 1933 då Hitler kunde förbjuda kommunist- och socialistpartierna så att hans koalition fick majoritet i det efterföljande valet.

En annan egenhet för rättspositivismen finns på områden som inte regleras av lagar. Här föreligger en legal rättighet att göra vad man vill även om det uppfattas som moraliskt otillbörligt. På så sätt finns en beröringspunkt med de liberalistiska eller libertarianska rättighetsteorierna. Om lagstiftningen däremot till äventyrs är generad av t ex Kants moralfilosofi skulle det kunna tänkas att denna skulle anses gälla i någon mening även utanför lagens domäner. Den problematiken är dock orealistisk.

Utilitaristernas svårigheter: Den rena läran skulle egentligen inte kräva några lagar alls. Staten skulle kunna nöja sig med att publicera kataloger över summariska nyttokalkyler som medborgarna kunde ha som vägledning vid handlandet. Men utilitarismen är i praktiken en blandning av regelutilitarism och handlingsutilitarism, där en hel del av reglerna har formen av lagar. Även här finns rättsosäkerhet, åtminstone på mellannivå, eftersom den svenska konfiskationen av pensionskapital 1986 också skulle ha kunnat motiveras utilitaristiskt. Även Hitlers maktövertagande 1933 framstod kanske som det då bästa beslutet. Det finns också bedömare som menar att Hitlers senare förbrytelser mot judarna m fl dessutom skulle kunna ges en utilitaristisk legitimering.

Utanför lagstiftningen ger dock utilitarismen inte heller någon rätt för individen att handla efter eget gottfinnande. Allt handlande är reglerat av nyttomaximeringsprincipen, vilket t ex medför att ett penninglån som inte är lagreglerat inte skall betalas tillbaka om pengarna gör bättre nytta på något annat sätt än hos fordringsägaren. Frågan är bara vad staten gör om många bryter mot maximeringsprincipen där det inte finns någon lag som reglerar. Detaljreglering?

Rättigheternas funktion

Genom denna analys av alternativen kan vi se att rättigheterna har två funktioner: de binder lagstiftarna och de frigör individerna utanför lagarnas domän. Mänsklighetens historia har visat att suveränen behöver hållas tillbaka med en författning eller grundlag. Denna bör inte gå att ändra utan omfattande svårigheter. Teorierna om rättigheter utgör ett hjälpmedel i utformandet av sådana konstitutioner. Suveränen förbjuds att ta livet av eller förslava sina medborgare och konfiskera deras tillgångar eller tvinga dem i onödan på andra sätt. På samma gång tillhålls suveränen att hålla med en lagstiftning som skyddar medborgaren från andras liknande skadande handlingar.

Utanför lagarnas domän får var och en handla hur man vill utan att staten lägger sig i. Det är en fråga för moralpedagoger att övertyga medborgarna om den "rätta" individuella moralen.

Rättigheter - ett medel för frihet 28/6-06

Populistisk partiledardebatt

Alliansen misslyckades med att med hjälp av en rad disparata statistiska uppgifter ifrågasätta Perssons ljusa bild av den svenska ekonomiska utvecklingen. Persson lyckades däremot få ett populistiskt grepp på Alliansens politik för åtstramade bidrag.

Göran Persson (s) inledde den sista partiledardebatten före valet om tre månader. Han hävdade att det går bra för Sverige och anförde några spridda statistiska uppgifter som ingen som inte var expert kunde bedöma. Men alla som noterat massmedias rapportering om god tillväxt och ljusning på arbetsmarknaden visste att Persson inte hade skruvat till sin bedömning utan egentlig grund. Den fråga som då låg i luften var hur relevant ljusningen är för bedömningen av totalsituationen för Sverige och behovet av en eventuellt förändrad politik. Statsministern fortsatte med att deklarera att de ökande resurserna skulle användas för att förbättra välfärdssamhället. Han avslutade med att betona behovet av miljöpolitik för att motverka klimatförändringarna och avskaffa det ensidiga beroendet av olja, kol och gas.

Riksdagens talarordning var nu så upplagd att alla de andra partiledarna hade rätt att begära replik på två minuter, vilket naturligtvis medförde att de viktigaste argumenten brändes av i början av debatten utan möjlighet till fördjupningar. Det har tidigare ansetts vara ett problem men nu fick denna ordning prägla debatten på gott och ont.

Första replikskiftet togs av Fredrik Reinfeldt (m) som man då förväntade sig ge en motbild mot Perssons ljusa bild och hur politiken mot denna borde bedrivas. Men Reinfeldt nämnde visserligen att 1,5 miljoner står utanför arbetsmarknaden och att detta skulle motverkas genom en "politik för jobb". Det visste vi redan och därför var det förvånande att han inte ifrågasatte förbättringsbilden utan började tala om vårdköer och brottsligheten. Det hade Persson inte nämnt och borde därför inte ha passat för en 'replik'.

Nu fick Persson tillfälle att replikera med ännu fler uppgifter att det går bättre för Sverige - det startas fler nya företag än någonsin. Och dessutom fick han tillfälle att angripa Reinfeldt för att dennes politik bekämpar de arbetslösa och svaga. Finns det arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade som bett om att få sämre ersättningar? frågade Persson. Det är ett populistiskt argument (argumentum ad populum) eftersom Reinfeldts politik sägs gå ut på att försämringarna skall göra det mer attraktivt ekonomiskt att söka jobb istället för att fortsätta en mera maklig tillvaro med höga bidrag. Persson underströk angreppet ytterligare genom att mot slutet av repliken hetsa upp sig så att talmannen hade svårigheter att får honom att sluta prata.

Reinfeldt kontrade med att det är fler som nypensioneras i förtid än som får nya jobb. Ett sådant argument borde dock inte ha nämnts i förbigående utan utvecklats med siffror och källor. Nu visste inte lyssnaren om argumentet var tillskruvat eller verkligen vederhäftigt. Istället angrep Reinfeldt med ett retoriskt vänsterresonemang om låglöneproletariat och jakt på sjukskrivna.

Lars Leijonborg (fp) försökte också angripa med statistiska uppgifter som att det är fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder nu än 1999 och att Financial Times skriver att den verkliga arbetslösheten i Sverige är 15 procent. Han försökte också ge förtidspensioneringarna ett mänskligt ansikte med en 29-årig kvinna som efter en kort tids sjukskrivning nu skulle förtidspensioneras för att inte belasta arbetslöshetsstatistiken.

Detta argument kunde Persson vända emot folkpartiet genom att fråga hur hennes situation skulle kunna förbättras av att hon skulle få det ännu sämre med Alliansens politik. Det var en genomgående oklarhet som aldrig fick något svar. De som måste förtidspensioneras kan ju knappast ta något arbete vare sig ersättningsnivån är hög eller låg. Om något skulle göras är det rimligtvis nya förtidspensineringar som skall ha försämringar om det är så att man tror att folk frivilligt vill bli försörjda på detta sätt.

Senare anförde Leijonborg att Sverige i OECD:s köpkraftsliga låg på 13:e plats när socialdemokraterna tog makten (1994) och där ligger Sverige även idag. Hur är det möjligt, frågade han, om det är så som Persson säger att Sverige utvecklats bättre än de flesta andra länder? Den frågan fick inget svar. Borde inte alla allianspartierna ha ställt denna fråga inledningsvis och för att visa någon liten samordning?

Även Maud Olofsson (c) angrep med statistik. Hon påstod att ungdomsarbetslösheten var 28,7 procent och att det fanns 150 000 arbetslösa ungdomar. Det är ogörligt att kasta ut sådana siffror utan att noggrant förklara definitioner och källor samt redogöra för tendenser. Nu kontrade Persson med att långtidsarbetslösheten bland ungdomar var 1 500 personer. Varför presenterade inte Alliansen en rapport om arbetslösheten några dagar före debatten så att alla kunde förstå vad man talade om?

Göran Hägglund (kd) tog ett verkligt populistiskt grepp genom att göra en analogi om bilkörning med farliga vänstersvängar istället för att tala politik. Det var kanske inte helt lyckat ens taktiskt eftersom Persson replikerade med att "farligast är att blinka vänster men svänga höger".

Lars Ohly (v) hade en intressant iakttagelse att nu när politiken ger bättre sysselsättning kommer Riksbanken att höja räntan och ta bort en del av effekterna av politiken. Det är odemokratiskt, menade han. Snarare är det stabiliseringspolitiskt ologiskt. Vad Ohly borde ha fordrat är en höjning av inflationsmålet. Men Persson blev riktigt arg och röd i ansiktet förklarade han att inflationspolitik är högerpolitik genom den omfördelning inflationen åstadkommer. Dock är det nog riktigt att här finns den stora skiljelinjen i den ekonomiska poliotiken i Sverige.

Maria Wetterstrand (mp) kan jag inte minnas sa något intressant.

Tar oljan snart slut?

Oljepessimisterna eller företrädarna för Peak Oil menar att toppen på oljeproduktionen kommer att uppnås detta årtionde. Detta är sakligt fel, menar professor Radetzki med visst fog. Vi bör fråga oss vilka intressen som ligger bakom spridningen av en felaktig uppfattning.

Jag var igår 13/6 på Nationalekonomiska föreningen och lyssnade på professor Marian Radetzki, som talade över ämnet "hur högt kan oljepriset bli". Det bestod till större delen av en kritik mot de s k oljepessimisterna eller "peak-oil-företrädarna" som hävdar att oljekonsumtionen kulminerar när hälften av alla resurser förbrukats. Detta kommer att inträffa det här årtiondet pga resursbrist.

Debatten började den 12 maj 2005 då professor Kjell Aleklett, ordförande i ASPO, the Association for the Study of Peak Oil&Gas, skrev ett inlägg på Brännpunkt i SvD där Kinas stigande konsumtion anfördes som argument för att toppen för oljekonsumtionen snart är nådd. År 2003 var konsumtionen i Kina 6 milj fat och den kan kanske bli 10 milj år 2010. Det ifrågasattes av Radetzki den 12 juli 2005. Kinas ökning 2004 berodde på exceptionella förhållanden. Högkonjunkturen i USA går dessutom mot sitt slut och därför kommer efterfrågeökningen att lugna ner sig.

Idag producerar världen drygt 80 miljarder (rättelse miljoner) fat olja om dagen. Opec-ländernas andel har sjunkit från 44 procent 1980 till 35 procent 2005 genom att man där varit ointresserad av att bygga ut produktionskapaciteten särskilt mycket. Det ligger i kartellens intresse att hålla tillbaka utbudet för att hålla uppe priset. För en professor i fysik är det kanske inte riktigt klart vari skillnaden består i kartellinitierade utbudsbegränsningar och sådana som beror på resursbrist.

Paradargumentet för peak-oil-företrädarna är att de nya fyndigheter av olja som nu hittas varje år är mindre än världens årliga oljeförbrukning. Alltså dröjer det inte särskilt länge innan det blir fysisk brist på olja. Mot detta anförde Radetzki att det historiskt har visat sig att nyupptäckta fyndigheter i genomsnitt varit sex gånger större än vad som troddes vid upptäckten.

Ett annat argument är att det bara skulle upptäckas små fyndigheter idag jämfört med tidigare. Men om de visar sig vara sex gånger större är detta argument inte mycket värt, enligt Radetzki. Det är som att i skogsbruket bekymra sig om att de nyplanterade områdena bara innehåller små träd.

Att oljepriserna stigit kraftigt det senaste året beror på en "efterfrågechock" enligt Radetzki. Han kunde peka på en rad andra råvaror som också stigit kraftigt ungefär samtidigt (t ex koppar). Det är inte bevisat att resursbrist eller höga marginella utvinningskostnader skulle vara orsaken till de höga priserna. Om de blir bestående kommer lönsamheten i oljeutvinningen till långt lägre kostnader att bli enastående exceptionellt hög.

Argumenten för att oljan håller på att ta slut håller inte enligt Radetzki. Trots detta är oljepessimisternas rörelse synnerligen inflytelserik. Den har t ex fått företräde i USA:s senat för att redogöra för sin syn. Därför måste man enligt min mening fråga sig vad som ligger bakom denna rörelse som företräds av högt ansedda vetenskapliga experter. Vi kanske ser embryot till en ny växthusteori?

Vi borde ställa oss frågan vad det i så fall är för faktorer som ligger bakom spridningen av föreställningen att oljan snart tar slut. Min fråga om detta kunde enligt föreningens ordförande professor Ulf Jakobsson inte besvaras eftersom det inte hade inbjudits någon företrädare för Peak Oil som kunde försvara deras tes. Men jag vill här ställa upp en lista på sex tänkbara intressen som gärna ser att även en sakligt svårförsvarad hypotes om sinande oljetillgångar sprids i opinionen:

1. Miljöintressen. Det kanske är lättare att få ner oljekonsumtionen om det önskvärda för klimatpolitiken görs till det nödvändiga för att oljan ändå tar slut.
2. Kärnkraftsintressen. Om oljan tar slut måste vi satsa på kärnkraft även om vi miljöpolitiskt är skeptiska till denna energikälla. I USA har det inte byggts någon ny reaktor sedan 1973 men nu har den tidigare så motspänstiga Bush-administrationen tänkt om.
3. Handelspolitiska intressen. Man kanske inte vill köpa olja från terroristinfluerade stater som dessutom framstår som opålitliga och instabila. Oljeberoendet och beroendet av dessa stater kan då avvecklas samtidigt.
4. Politiskt yrkesintresse. En prognos som säger att oljan tar slut ger politikerna en ny funktion i form av utarbetandet av regleringar som förbereder avvecklingen av oljeberoendet. Svenskt exempel: Oljekommissionen som till 2020 skall avveckla Sveriges oljekonsumtion.
5. Massmedias yrkesintresse. Den som ställer upp en spektakulär men inte helt vederhäftig tes om omvälvande förändringar skapar läsintresse, som massmedia kommer att exploatera trots saklig och evident kritik från andra forskare.
6. Oljeintressen. De som sitter på oljetillgångarna nu har ett intresse att psykologiskt trissa upp priset på sina tillgångar för att kunna sälja aktier till ett högre pris. Därför stödjer oljeindustrin Peak Oil. Radetzki berättade för mig efteråt att Lundin Oil hör till bidragsgivarna.

Hur som helst skall det bli intressant att se om det blir en oljekris 2007 som Aleklett förutspådde för några år sedan. Mest intressant är dock om alla expertbedömningar om att oljepriset långsiktigt skall sjunka till 25-30 dollar per fat (mot ca 70 idag) skall slå in. Men dit återstår ännu många år.

Spara tvåtusen utan TV-licens?

Den som inte vill titta på TV kan spara 2 000 kr genom att inte ha TV. Men då får man inte heller titta på video och DVD-filmer. Det är ett rättsövergrepp som borde åtgärdas snarast tycker en del. Men politikerna (m) vill göra ont värre genom en tv-skatt.

Den som inte vill titta på TV kan teoretiskt spara 1 968 kronor om året genom att slänga ut TV:n. Men har man en modern mobiltelefon, en DVD-spelare, video eller dator med tv-kort måste man ändå betala tv-licens trots att man varken tittar på statstelevisionen eller de reklamfinansierade kanalerna. Är detta ett rättsövergrepp?

Ja, det är helt orimligt och odemokratiskt tycker docent Hans Holgert på Karolinska Institutet på Brännpunkt i SvD idag 13/6. I hans familj med tre barn vill man inte ha TV. Det är inte bra för barnens kreativa utveckling, anser han. Men då och då vill familjen se på utvalda filmer med hjälp av DVD och video. Då måste man betala tv-licens eftersom dessa apparater för det mesta innehåller en tv-mottagare och kanalväljare. Nils Holgert uppmanar Radiotjänst att ändra på reglerna så att de som inte vill ha TV skall slippa tv-licensen.

Det är på tiden att opinionen stärks mot den trubbigt utformade tv-licensen. Faktiskt motsvarar tv-licensen 1 kr i kommunal skatteutdebitering för en industriarbetare. Tänk om kommunerna skulle höja kommunalskatten så att de som ville skulle få spela gratis golf, tennis och squash eller få gratis båtplats, stallplats för ridhästen eller gratis cricketplan. Sådana tankegångar umgås politikerna redan med idag när det gäller tv-licensen.

Antingen vill man införa en enhetlig tv-avgift för alla vare sig de har TV eller inte, så som socialdemokrater vill. Eller också går man ett steg längre och inför en tv-skatt som moderaten Kent Olsson i riksdagens kulturutskott vill. Det skulle betyda minst en fyrdubbling av TV-kostnaden för en höginkomstfamilj av Holgerts typ, som inte ens kan titta på TV.

En fråga till moderaterna inför höstens val: kan Fredrik Reinfeldt garantera att det inte skall bli tv-skatt om moderaterna och Alliansen vinner valet?

Vill vi ha rättigheter?

Rättigheterna skall skydda medborgarnas liv, frihet, egendom osv. Men vem erkänner att detta principiellt skall åtnjuta skydd? Och vem vill ha rättiheter: värdenihilismens jurister? rousseanska demokrater? socialistiska medborgarrättsteoretiker? borgerliga politiker?

Vad är rättigheter? Själva termen började användas för drygt 200 år sedan i de amerikanska och franska revolutionerna. Begreppet har funnits sedan mycket länge. Rättigheter säger att det finns ett moralskt och ibland även legalt skydd för vissa institutioner i samhället. Den tidigare termen var "naturlig lag" vilket av senare tiders tänkare döpts om till "naturrätt". Tankefiguren går tillbaka till stoikerna som uppfattade världen som en rationell enhet, styrd av förnuftets lagar. Då kunde också handlingsnormer härledas från naturliga förhållanden - naturlagarna.

På medeltiden var det speciellt Tomas av Aquino (c 1225-1274) som utvecklade föreställningen om den naturliga lagen som kunde förstås genom människans natur som en bestämmelse i Guds ordning. Det är fråga om självklara sanningar som kan inses genom förnuftet (som för säkerhets skull framhölls vara gudagivet). Vissa bedömare talar om etisk intuitionism, men detta skulle jag säga gäller enbart grunderna för rättigheterna. Modern intuitionism rannsakar däremot varje handlingsalternativ utifrån någon intuitiv moralisk princip, som inte går att göra explicit (ex G E Moore).

En föregångare till rättighetstanken är de engelska baronernas krav att kung Johan skriftligen skulle erkänna dessas rättigheter gentemot kungen i Magna Charta 15 juni 1215:

"29. Ingen fri man må arresteras, inspärras, berövas sin egendom, förklaras i akt eller landsförvisas, ej heller på något sätt skadas eller omedelbart eller medelbart lida övervåld av konungen annat än efter ståndsbröders dom eller i kraft av landslagen." (Magna Charta 1215)

Under 1600-talet fick idén om rättigheter på allvar en central plats inom den europeiska filosofin genom Grotius, Pufendorf, Hobbes och Locke. Därefter vidareförmedlades den via Montesquieu till rättighetsförklaringarna i Amerika och Frankrike vid slutet av 1700-talet.

Genom den andra franska revolutionen i augusti 1792 fick socialistiska uppfattningar insteg och i rättighetrna inkluderades nu även sociala förmåner. Det mest radikala förslaget kom från Babeuf, som ville garantera både mat, kläder och bostad. En parallell till detta kan ses i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 där "en levnadsstandard för välbefinnande" och sociala förmåner slås fast i de åtta sista artiklarna, medan de 21 första handlar om frihet och äganderätt.

Det problematiska med socialistiska rättigheter är dock att de plikter som de medför för andra inte utan svårighet kan uppfyllas. En skyddsrättighet föreskriver enbart en plikt för andra att inte vidta vissa handlingar - rätt till egendom ger skydd mot stöld om andra lyder plikten att inte stjäla. Att låta bli att stjäla är i normalfallet inte något som är svårt att göra. Men om alla skall ha "rätt till arbete" måste det finnas några som åläggs plikten att anställa och avlöna personer som annars inte skulle skulle fått anställning. Annat vore det om FN hade deklarerat en rätt att arbeta. Då hade länder där det av traditionella eller religiösa skäl är förbjudet för kvinnor att arbeta kunnat brännmärkas.

Nu riskerar hela rättighetsidén att förfelas. Om ingen kan tillskrivas skyldigheten att uppfylla rätten till föda, kläder, bostad, gratis hälsovård, gratis utbildning, avnjutandet av konst och tillgång till vetenskapens förmåner, trygghet vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom finns det inga sådana rättigheter. Och finns inte dessa rättigheter finns kanske inte heller rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter den egna lyckan. Rättigheter blir i så fall bara tomma ord som tas fram på söndagarna utan att betyda något i praktiken.

Jag lutar åt att tro att lanserandet av kraven på social välfärd som rättigheter är taktiskt betingat från socialistiskt håll. Dels är det ett sätt att låna nimbus från något som de flesta ändå håller som fundamentalt viktigt: rätten till frihet. Men dels är det också ett sätt att sänka värdet på dessa rättigheter när friheten likställs med rätten till betald semester. Enligt FN:s kommitté som 1945 utredde den teortiska basen för de mänskliga rättigheterna arbetade man med två rättihetsbegrepp: ett som byggde på inneboende rättigheter och ett som byggde på "marxistiska principer". Syftet var att kunna förena dessa i sluttexten, men resultatet blev en katalog som först tog upp de liberala och därefter de socialistiska "rättigheterna".

Att de socialistiska rättighetrna vilar på "marxistiska principer" är dessutom felaktigt och tyder på okunnighet om marxismen. Några moraliskt grundade rättigheter finns inte enligt Marx eftersom moral bara är ett godtyckligt påhitt som enbart är utformat efter hur väl det lämpar sig för bourgeoisiens undertryckande av proletärerna. När man ändå från socialistiskt håll ville föra fram sina socialpolitiska målsättningar i termer av rättigheter måste man tro att det enbart var ett taktiskt grepp för att ställa till oreda i det demokratiska lägret.

Nästan ingen vill ha rättigheter i Sverige

För svensk rättstradition är rättigheter i moralisk mening en främmande fågel. Värdenihilismen och och rättspositivismen (av lat jus positum, den satta rätten) förnekar att det finns andra rättigheter än dem som stftats i lag. Denna värdenihilism, vältaligt lanserad av Axel Hägerström, omfattdes av både socialister och borgerliga under en stor del av förra seklet. Men mot rättspositivismen skulle man kunna invända att åtminstone rätten till liv och egendom gentemot andra medborgare tycks vara något gemensamt för alla länders spontant framvuxna rättssystem. Att fursten sedan, i statsnyttans eller för sitt nöjes skull, kunde sätta sig över dessa rättigheter trots att de kodifierats i lag är då enbart ett tecken på att den sådana stater inte blivit rättssamhällen.

Även för den demokratiska traditionen är rättigheter främmande, åtminstone om man vill falla tillbaka på J J Rousseau. Dennes tankegångar är dock grumliga men ostridigt är att Rousseau inte tänkte sig att staten skulle kunna bindas av någon lag eller grundlag (ett arv från Hobbes). Den frihet som Rousseau ville ge medborgarna är inte den liberala varianten frihet från tvång. Nej Rousseau gillade tvång men detta måste ha tillkommit på rätt sätt: genom en kombination av medborgarnas demokratiska deltagande och den s k allmänviljan. Frihet blir då autonomi eller självbestämmande. Denna form av frihet har Isaiah Berlin kallat "positiv frihet" (till skillnad från nutida, mera vulgära tolkning i termer av materiell och social "frihet").

Det paradoxala blir då att de rättigheter som breda samhällsgrupper önskar sig blir de socialistiska rättigheterna att alltid få ett arbete, att få sjukvård och utbildning gratis och att få ålderdomen tryggad utan att nödvändigtvis behöva betala för det. Men varifrån kommer denna rätt som lägger stora skyldigheter på en diffus massa av "andra" eller "de rika"? Den socialistiska teoridebatten innehåller inga principiella härledningar av sådana "rättigheter" som mera påminner om tillståndet i Thomas Mores Utopia än om Marx' utläggningar.

Förre statsministern Ingvar Carlsson gjorde 1986 ett försök att lansera rättighetstanken i en viktig principiell fråga. Han motiverade den då införda "engångsskatten" på pensionsförsäkringsbolagen med principen: "medborgarrätten går före äganderätten". Det var egentligen en konfiskation av en del av pensionssparandet som då hade stigit kraftigt i värde under några år. Men den moraliska motiveringen av denna åtgärd i termer av en rättighetshierarki utvecklade Carlsson aldrig ytterligare och jag har inte sett att några socialistiska samhällsteoretiker heller har gjort något försök.

Det kanske var för magstarkt att omvandla en populistisk kränkning av äganderätten till en moraliskt försvarbar princip. Av denna anledning skulle jag vilja dra slutsatsen att inte heller socialistiskt influerade medborgare är intresserade av rättigheter - inte ens av "socialistiska rättigheter".

Problemet är kanske att ett accpterande av ett rimligt moraliskt rättighetskoncept där de socialistiska "rättigheterna" förvisas till den politiska arenan skulle komma i konflikt med alla önskemål om att på politisk väg vilja kränka både friheten och äganderätten. Det är inte något som politiker gillar - inte ens borgerliga eller ens moderata politiker. Det kanske är så att de styrande aldrig ser med välbehag på att de styrda har rättigheter som sätter stopp för de styrandes påhitt. "Viljan till makt går före människornas rättigheter" är kanske även det moderna demokratiska FN-samhällets grundläggande princip?

Kvotering av kvinnor deontologisk moral

Ett moraliskt krav som hänvisar till att det är nödvändigt i sig att ha 40 procent kvinnor i styrelserna är helt främmande för den svenska värdenihilistiska rättstraditionen. Att härleda de grundläggande rättigheterna är svårt nog och hur gör vi med kravet att 40 procent skall bestå av "goda" människor?

Utredaren Catarina af Sandeberg föreslår att minst 40 procent av börsbolagens och de statliga företagens styrelser (360 resp 47 st) skall bestå av kvinnor - och maximalt 60 procent. Lagen skall träda i kraft 2008 och efter två år skall målet vara uppnått. Är detta inte fallet skall de felande företagen betala en straffavgift på 150 000 kronor per varje förnyelsetillfälle av styrelsen. Straffrättsligt skall avgiften inte betraktas som böter eftersom det är "väldigt främmande i aktiebolagslagen" att kriminalisera styrelseutnämningar.

Vilket är då syftet med detta förslag? Det bedöms beröra 250 kvinnor (DI 8/6 s10; res) som behövs för styrelseuppdrag med dagens utgångsläge på 18 procent för börsen. Staten har ansett sig behöva ingripa för att genomdriva en förändring som bedöms vara behövlig för att moraliskt rätta förhållanden skall råda inom de största företagens styrelser.

Det är alltså inte för att hjälpa de 250 kvinnor som kanske annars inte skulle ha utnämnts till styrelseledamöter som kvoteringen införs. Det är inte heller för att företagen skall bli mer effektiva som fler kvinnor skall in i styrelserna, även om några krystade förklaringar åt det hållet har förekommit i debatten. Företagen behöver knappast någora statliga anvisningar för att kunna gå så bra som möjligt. Nej, kvoteringen är enbart moraliskt grundad.

Vilken typ av moralfilosofi är det då fråga om? Det är knappast någon nyttomoral som genom sina konsekvenser skulle göra samhället bättre eller åtminstone bättre för kvinnorna. Annars hade man kunnat vänta att någon form av utilitarism åtminstone indirekt fanns inbyggd i förslaget eftersom andra formellt värdeneutrala reformer ändå ytterst motiverats med samhällsnyttan.

Förslaget till kvotering bygger på en deontologisk moralfilosofi. Det är själva handlingen - kvoteringsförhållandet - som är rätt i sig och därför bör göras (av grek deon, det som bör göras, nödvändighet, plikt). Andra deontologiska moralläror är t ex "de tio budorden", Kants etik och rättighetsetiken. Den svenska juridiska traditionen har i 100 år varit ytterst skeptisk till deontologiska inslag i rättspolitiken genom sin orientering mot värdenihilismen. Inte heller konsekventialistisk etik har stått högt i kurs, men den har ändå kommit in bakvägen genom hänvisningar till "allmänintresset" eller "samhällsnyttan". Men något samhällsintresse av att det finns 40 procent kvinnor i företagens styrelser tycker jag det är svårt att identifiera.

Det är svårt nog att finna de rationella grunderna för plikten att inte företa vissa handlingar som kan regleras i form av rättigheter. Att då hitta grunden för en plikt att utföra vissa aktiva handlingar i form av utnämningar av vissa personkategorier därför att dessa kategorier skulle ha absoluta moraliska anspråk i sig måste vara hart när omöjligt.

Om någon skulle fordra att 40 procent av företagens styrelser skulle bestå av "moraliskt goda" människor, hur skulle vi principiellt kunna avvisa ett sådant krav? I praktiken kan vi ännu underkänna detta krav genom att metoderna för att identifiera "de goda" fortfarande är bristfälliga. Men när metoden finns, vad säger vi då?

Diktatur eller frihet?

EN JÄMFÖRELSE AV HOBBES OCH LOCKE

Om alternativet till diktaur är inbördeskrig har Hobbes rätt. Men om vi kan ha fred utan en stat blir övergången till en stat inte en fara för friheten. Verkligheten visar att vi borde ta parti för Locke och hans rättighetsteori. Men politisk frihet behöver inte betyda individuell frihet. Det sociala projektets anhängare kan kringgå rättigheterna.

Den teori om diktaturens önskvärdhet som Thomas Hobbes lade fram 1651 rörde statens centrala styrelseskick. Någon frihet att påverka det politiska styret skulle medborgarna inte ha. Däremot tänkte sig Hobbes inte att medborgarnas liv utanför den politiska sfären skulle behöva regleras. Tvärtom kunde medborgarna tillåtas göra vad de ville så länge den enes frihet inte inkräktade på den andres. Den enda inskränkningen av detta civila liv var att de arbetsoförmögna skulle garanteras livets nödtorft genom lag.

Problemet med Hobbes' teori är dock att suveränen har möjlighet att när som helst dekretera inskränkningar i denna frihet för att garantera statens säkerhet. Eftersom inget hinder (t ex en författning) finns mot missbruk av denna rätt till godtycklig maktutövning uppstår rimligtvis svåra missförhållanden i praktiken. Hobbes' statsmakt är gjord för välmenande härskare som rimligen borde vara änglar.

John Locke övertog 1690 Hobbes' grundansats att staten är till för medborgarna och att dess existens är en produkt av medborgarnas samtycke. Men Locke övergav den organicistiska teorin i skarp polemik mot Robert Filmer, som ville motivera den kungliga enväldet som naturligt framvuxet från Adams av Gud givna rätt att styra över sin familj. Eftersom Locke gjorde gällande att ett samhälle utan stat inte skulle karaktäriseras av "allas krig mot alla" utan istället skulle vara ganska fredligt kom även det pragmatiska motivet för diktatur och envälde att förblekna.

Moraliskt kunde Locke visa att den religiösa organicismen saknade grund. Och på det pragmatiska planet kunde enväldet tillbakavisas genom en annan verklighetsbeskrivning för utgångsläget som medförde att diktaturen inte längre blev önskvärd. Istället införde Locke en maktdelning mellan den verkställande och den lagstiftande makten. Den senare skulle vara representativ för medborgarna och beslut skulle fattas med hjälp av majoritetsregeln. Här finns den filosofiska grunden för den moderna demokratin. Denna grund har inte de totalitära drag som den moderna demokratidebatten ibland karaktäriserats av. Dessa kommer istället från Hobbes via J J Rousseau och den andra franska revolutionen 1792.

I naturtillståndet råder enligt Locke inte inbördeskrig. Människans frihet och beteende regleras redan av 'naturliga lagar' som rationalistiskt tolkat kan ses som det välförstådda egenintressets långsiktiga principer. En samsyn, som uppnås genom förnuftet, gäller för innehållet i dessa principer som då får en indirekt bindande karaktär. Alla har därför rätt att bestraffa den som skadar någon annans liv, hälsa, frihet eller ägodelar. Det enda undantaget gäller för nödsituationer. Men det finns en viss oklarhet om detaljerna eftersom folk i allmänhet inte reflekterar tillräckligt mycket om 'naturens lag'. Dessutom finns det en viss benägenhet att vara partisk i tvister och att döma i egen sak. Därför är en formalisering av lagarna inom en organiserad stat att föredra enligt Locke.

Det hade varit intressant att få en redogörelse från Locke hur hans teori skulle passa in på samhällen där det faktiskt pågår eller har pågått inbördeskrig. Varför iakttar folk inte 'naturens lag' om det är det enda förnuftiga? Är man oförnuftig, vilseförd eller finns det lägen där det är motiverat att ta hjälp av krigets alla medel, för att tala med Hobbes? Som det nu är verkar det som om den moraliska frågan om diktatur eller frihet avgörs av den praktiska situationen. Eller är det så att även om det tillfälligtvis måste ske avsteg från den 'naturliga lagen' är det enbart av pragmatiska skäl. Diktatur blir aldrig moraliskt acceptabel - bara pragmatiskt ofrånkomlig i undantagsfall.

Huvudfrågan är dock enklare. Det har visat sig att civilisationens framsteg med några tragiska undantag lett till fredliga förhållanden både inom staterna och mellan dem. Vi behöver då inte utgå från att alternativet till en stark statsmakt som griper in mot medborgarna på alla livets områden är ett förödande inbördeskrig. Det borde gå att hitta ett läge däremellan. Därför blir slutsatsen att vi bör ta parti för Locke mot Hobbes - för rättigheter mot statligt godtycke.

Så långt kan nog många hålla med. Men politisk frihet (ej diktatur) behöver enligt många bedömare inte följas och förenas med individuell frihet och allraminst av ekonomisk frihet. Starka krafter vill kringgå rättighetsteorierna. Man åberopar t o m naturlagstraditionen för att legitimera det sociala projektet i den meningen att denna tradition bygger på att människan har en "naturlig socialitet" och en fundamental strävan att samverka med andra. Implicit i detta ligger uppenbarligen en naturlig vilja till underkastelse för uppnåendet av olika sociala mål. Och det naturliga är tydligen det moraliskt önskvärda i detta fall.

"Människan är ett socialt djur" ansåg redan Aristoteles (ofta felöverstt som "ett politiskt djur"). Denna föreställning, som emanerar från ett organicistiskt synsätt, tycks vara svårutrotlig. Och den är behändig för att legitimera den stora staten i alla möjliga situationer. Mot denna syn står uppfattningen att människan har rättigheter både gentemot staten och i förhållande till sina medmänniskor. Denna uppfattning medför normalt också att den personliga friheten blir utsträckt även om det finns försök att i en rättighetsteori bygga in avsevärda rättigheter för statens verksamhet (t ex Alan Gewirth).

Se även Äganderätten är inte en konstruktion av Leviathan, okt -09

Elprofessorn svänger halvt varv om elpriset

I mars kritiserade professor Björn Karlsson skogsindustrin för okunnighet om elprisets nödvändiga stegring. Nu kritiserar samme professor kraftindustrin för oligopolsamarbete med syftet att höja elpriset. Det tragikomiska är dock att en amatör gör nationalekonomernas jobb.

I förrgår den 1 juni 2006 intervjuades professorn i elsystem Björn Karlsson i Linköping av Eko-redaktionen. Nu menade han att elbolagen medvetet sänkt elproduktionen för att trissa upp priset. Han hänvisade till ett internt dokument som visade de rörliga kostnaderna för olika typer av elproduktion - från den låga kostnaden för vattenkraft på några ören till gasturbinernas kostnad på 70 öre per kWh. Detta är ett typiskt sätt att beskriva en utbudskurva inom pristeorin som nationalekonomins s k mikroekonomi bl a handlar om.

Ju högre pris desto högre kostnader kan täckas orsakade av allt mer ineffektiva produktionsmetoder. Om efterfrågan är oelastisk (litet beroende av prisnivån) kommer en utbudsminskning av kostnadsbillig el att leda till att den dyra produktionen måste tas i anspråk oftare. Det paradoxala inträffar då att den kvarvarande kostnadsbilliga produktionen genererar en mycket större vinst än om detta utbud var större (monopolteorin).

Frågan är bara hur producentintressena skall få till stånd en viss utbudsminskning eftersom konkurrensen i vanliga fall medför att om en producent minskar så finns det andra som istället ökar produktionen. När det bara finns tre stora producenter (oligopol) är det lätt hänt att en av dem blir s k marknadsledare. Det behöver inte vara fråga om något organiserat samarbete.

Det behövs inte alltid formella överenskommelser. Det är vanligt med något som liknar en "tyst överenskommelse" - att t ex den största producentens (ex Vattenfall) agerande blir riktmärke för de andra oligopolisterna. Men det kan också vara så att en producent eller branschorganisation regelbundet utför kostnadskalkyler som med ett vinstspåslag visar var priset "måste" ligga för att det inte skall bli "långsiktig förlust". Det skrev jag om i min artikel den 9 mars.

Vattenfalls produktionsplaneringschef Seth Persson erkänner detta helt öppet och att sänkningen av elproduktionen i kärnkraftverken gjordes i syfte att höja elpriserna. Men han rider hårt på att något formellt samarbete inte har förekommit. Visst, men bara en amatör tror att det alltid måste vara underskrivna papper bakom en konkurrensbegränsning.

Denne Set Persson borde avkrävas en förklaring till hur kostnadskalkyleringen egentligen går till. Professor Björn Karlsson hävdar att kärnkraftens rörliga kostnad tidigare ansågs vara 3-4 öre per kWh och att detta synsätt ändrades till 18 öre/kWh (DI 2/6, s13). Om man vid detta pris börjar minska kärnkraftsproduktionen leder det för det första till att vinsten på kvarvarande produktion kan hållas hög - både vad gäller kärnkraft och vattenkraft, som har ännu lägre rörliga kostnader.

För det andra förefaller det som om produktionsbegränsningen i detta fall ledde till att mindre effektiva produktionsanläggningar trissade upp priset ytterligare. Vi fick även en tvångsmässig stängning av två reaktorer, det blev brist på vatten i magasinen och utlandet fick större betydelse genom elkablar till kontinenten (där elen är dyr). Dessutom är det inte alltid lätt att bedöma hur oelastisk efterfrågan är. Om prishöjningarna inte dämpar efterfrågan så mycket som man trodde stiger priserna ännu mera.

Det är därför oacceptabelt att konkurrensverket med Claes Norgren i spetsen först nu uttalar att en granskning skall göras (DN 2/6). Och det sker efter påstötning från samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin, som i sin tur tydligen har kontaktats av prof Karlsson. En bevakning av elmarknaden var rimligtvis verkets uppgift redan för fem år sedan. Nu blev det tydligen en nationalekonomisk amatör i skepnad av Björn Karlsson som gjorde konkurrensverkets jobb. Så borde det inte få vara.

Att professor Karlsson är en amatör i ekonomi framgår av hans kommentar i Studio ett 23/3 till Sverker Martin-Löfs utspel om det sjukligt höga elpriset den 22 mars (SvD). Han hade då ingen förståelse för att elpriset kunde vara för högt utan menade då att Martin-Löf var "okunnig" när han inte förstod att internationaliseringen av elmarknaden måste leda till att elpriset måste fördubblas en gång till genom anknytningen till EU:s energidirektiv. Varför skulle Sverige ha rätt att hålla sig med billig el för att vi har mycket vatten- och kärnkraft? frågade han.

Som en reaktion mot dessa dumheter skrev jag en analogi 24/3 om den tänkta avregleringen av dricksvattnet där priset skulle sättas av vattenpriset i livsmedelsbutikerna. Det skulle bli höga vinster som kunde investeras utomlands... Nu är det istället Sverker Martin-Löf som verkar ha fått rätt (SvD 2/6) - med viss hjälp av professor Karlsson.

Men var har nationalekonomerna med inriktning på oligopolmarknader befunnit sig de senaste fem åren? Varför har inte någon varnat för att det kunde gå på detta klassiska sätt? Vad har vi statligt finansierade nationalekonomer på universiteten till om de inte kan identifiera symptomen på en klassisk konkurrensbegränsning? Och varför har inte konkurrensverket gjort något? Är alla rädda för Göran Persson som i det längsta slagit ifrån sig problemet?

Rawls avvisar skatt på talanger

Det kommunistiska rättvisemottot skulle kunna effektivt tillgodoses med en högre klumpsummeskatt ju mer talang man har. -Det är praktiskt omöjligt och strider mot frihetsprincipen, menar Rawls. Men strider inte hög marginalskatt också mot friheten?

I det som blev hans sista bok Justice as Fairness från 2001 kommenterar John Rawls en hel del av debatten om hans stora verk En teori om rättvisa från 1971. Ett problem som jag tidigare har behandlat är hur ’moralisk förtjänst’ skall hanteras. Detta begrepp avvisas i realiteten av Rawls. Det förefaller som om Rawls på gamla dagar blivit mer realistisk. Han poängterar nu att den idé för fria och jämlika personer som han är ute efter i varje någorlunda rättvist demokratiskt samhälle går ut på ”att var och en som medborgare ska tjäna på samhällets politiska åtgärder”.

Rawls betonar nu frihetens princip (den första rättviseprincipen) mycket tydligare än tidigare. Det framkommer t ex i en kort redogörelse för hur Louis Blancs princip (som Rawls felaktigt tillskriver Marx 1873) skulle tillämpas i förhållande till medborgare med medfödda förmågor och talanger. Enligt Rawls skulle den kommunistiska rättviseprincipen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” kunna tillgodoses via differensprincipen genom att en klumpsummeskatt (en per capita-skatt) läggs på medfödda anlag. Samhället skulle sedan kräva att de bättre utrustade skulle betala högre skatt. ”På detta sätt skulle ojämlikheter i människors livsutsikter vad beträffar inkomst och förmögenheter i hög grad reduceras, om inte elimineras.”

Men detta går Rawls inte med på. För det första invänder han att det är praktiskt svårgenomförbart att finna ett mått på medfödda anlag som skulle kunna ”rättfärdiga en sådan tvångsskatt”. Dessutom kommer människor att försöka dölja sina anlag eller realisera dem först vid den ålder skatten inte längre skall betalas.

Huvudinvändningen är dock att ”klumpsummeskatten skulle kränka frihetens prioritet”. En sådan skatt skall betalas med ett fast belopp per år. Därför skulle den ”tvinga in mer dugliga i sysselsättningar där inkomsterna är tillräckligt höga för att skatten ska kunna betalas inom tidsfristen; den skulle gripa in i deras frihet att leva sina liv så som de önskar inom ramen för rättvisans principer”. Rawls menar att detta ingriper mot religionsutövningen och möjligheterna att ta lågbetalda men ändå aktningsvärda sysselsättningar.

Detta innebär att Rawls inte vill göra någon eftergift gentemot Ronald Dworkin och hans låginkomsttjänande tennisspelare. Inte heller Dworkins ambition att hitta en mer talang-okänslig belöningsprincip får någon förståelse. ”[V]åra anlag är våra och inte samhällets: vi kan nämligen inte underkastas en klumpsummeskatt för att utjämna de fördelar som våra anlag eventuellt kan ge. Det skulle kränka våra grundläggande friheter.”

Rawls menar att differensprincipen inte bestraffar de mer dugliga. Den går ut på att vi ”måste förkovra våra anlag och använda dem på ett socialt nyttigt sätt som kommer dem tillgodo som har mindre”(48.2). Kanske är det därför Rawls erkänner att hans påstående i ’A Theory’ att principen om ett ”socialt minimum” i praktiken skulle sammanfalla med differensprincipen var felaktigt. Detta till följd av ett påpekande från Jeremy Waldron (Journ of Appl Ph 3/86) om åtagandets belastningar (38.3). Min tidigare slutsats att en socialförsäkringsanordning i kombination med en existensminimumgaranti skulle kunna ge verkligt låga skatter inom Rawls’ system stärks i och med detta.

Man skulle närmare behöva diskutera hur mycket omfördelande skatter differensprincipen egentligen får innebära innan den kommer i konflikt med den första rättviseprincipen (friheten). Om en klumpsummeskatt inte kan tillåtas skulle man kunna tycka att en kraftig marginalskatt också är frihetsinskränkande. En klumpsummeskatt för dem som tjänar pengar har inte samma frihetsinskränkande effekt på beslut om ytterligare arbetsinsatser, befordran, ansvar, längre resor och att fritiden blir konstlat "billig" som höga marginalskatter har. Här finns flera intressanta aspekter.

(Anm: Jag har använt ordet klumpsummeskatt och inte "huvudskatt" som den svenska översättningen envisas med.)

Spelteorin stjälper Hobbes' diktaturlära

Diktatur är enbart ett rationellt alternativ om fredsalternativet i naturtillståndet är instabilt och leder till allas krig mot alla. Men om den spelteoretiska utgångspunkten är "hök och duva" istället för "fångarnas dilemma" blir fred utan diktatur ett uppnåbart rationellt alternativ.

< Thomas Hobbes utgår från ett naturtillstånd där det råder "allas krig mot alla" (Leviathan 1651). Låt oss kalla den strategi man tillämpar mot varandra är den spelteoretiska 'defect' eller 'svek' - dvs man samarbetar inte. Utfallet blir då ganska dåligt och väsentligt sämre än om båda skulle samarbeta. I en vanlig spelteoretisk matris representeras dessa utfall av rutorna nere till höger (dåligt) och uppe till vänster (bra). Detta är entydigt eftersom båda spelarna (X och Y) får lika utfall. (I matrisen anges radspelarens (X) utfall först och efter kommatecknet kolumnspelarens (Y) utfall.) Här skall spelen "fångarnas dilemma" (PD) och "hök och duva" (H&D), även kallat "chicken", behandlas.

I den politiska teorin anses det att Hobbes var spelet "fångarnas dilemma" på spåret även om han inte kunde formulera konstellationen systematiskt eller formellt. Det karaktäristiska för PD är att det är kortsiktigt rationellt att alltid svika - dvs inte samarbeta - vad den andre spelaren än väljer att göra. Om den andre inte vill samarbeta skall man inte själv göra det. Om man själv är X i matrisen kommer man att få en försämring från 2 till 1 om man försöker samarbeta när den andre "sviker". Hobbes framhåller att om andra inte avhänder sig sin rätt att anfalla finns det inget skäl att själv göra det: "Det vore nämligen att göra sig själv till lovligt byte snarare än att bidra till fred."

Även om båda spelarna skulle råka hamna i den övre vänstra rutan (3,3) finns det i detta samarbetsdilemma (PD) ingen stabil utväg. Båda spelarna har ett incitament att byta strategi för att (ensidigt) kapa åt sig ännu större fördelar. Hobbes menar att detta kan ske både genom begäret efter njutning men också på grund av nödtvång: "andra som annars skulle ha nöjt sig med att leva i ro innanför måttfullt utstakade gränser, [skulle] inte kunna klara sig länge, om de bara höll sig på defensiven och inte ökade sin makt genom anfall." Här ser vi orsaken till att den ene fången kan tjalla på den andre fasten han egentligen inte vill det.

Denna spelteoretiska konstellation (PD) är mycket använd när det gäller att analysera grundläggande moraliska frågor. Ingen har kunnat ge ett tillfredsställande svar på frågan hur vi kan uppnå det gemensamma bästa (övre vänstra rutan) utan att folk antingen fått moraliska föreställningar grundade på vidskepelse (Hägerström) eller genom att det uppstått en statsmakt som tvingar folk att samarbeta (Hobbes). Försök till förklaringar har gjorts genom att hänvisa till förtroendeuppbyggnad i små steg med utnyttjandet av panter eller till speciella strategier vid upprepade spel ("tit-for-tat" i en känd framställning av Axelrod). Jag är personligen inne på att det kanske skulle gå att förklara en spontan etablering av att "avtal skall hållas" på grundval av människans medfödda vilja att (kortsiktigt ej rationellt) hämnas oförrätter. (Fehrs experiment indikerar detta.)

Det känns inte särskilt tillfredsställande att i nuvarande läge antingen vara tvungen att falla tillbaka på religiös vidskepelse eller organicistisk etatism som grund för civilisationens landvinningar. Men både vidskepelse och Hobbes' diktaturlära kan tillbakavisas genom en betydligt enklare spelteoretisk operation. Jag menar att det grundläggande moralprincipiella spelet inte är "fångarnas dilemma" (PD) utan istället "hök och duva" (H&D). Detta illustrerar bättre dilemmat "krig eller fred" medan PD illustrerar "samarbete eller konflikt".

Om de två kontrahenterna X och Y i H&D träffar på varandra kan de antingen negligera varandra och låta var och en behålla sitt eller också kan de börja slåss. Om båda väljer att slåss blir utfallet riktigt dåligt - i olika klassiska varianter ännu mycket sämre än '1,1' , t ex man krockar sina bilar med varandra och blir skadade. Det är helt klart bättre att samarbeta, även om den andre inte gör det (2,4). För att få den andra att också samarbeta gäller det att inte godvilligt ge sig. Man hotar med strid om den andre överträder vissa gränser. Det kan ske genom att man sätter sitt bomärke på saker som man anser tillhör en själv eller att man markerar sitt revir i terrängen (t o m djur förstår att detta minskar ev stridigheter).

På detta sätt kan utfallet '3,3' ofta uppnås. Båda spelar då duva (samarbetar) och håller fred. Men det finns en allvarlig risk i detta spel och det är att den ene hamnar i situationen som exploaterad duva (2,4 eller 4,2). Det är inte lätt att ta sig ur detta underläge. Man riskerar då "allas krig mot alla" med ytterligare försämring som följd. I spelet PD skulle "allas krig mot alla" innebära en förbättring. Det förefaller därför som om Hobbes snarare hade avsett H&D när han beskrev det olidliga naturtillståndet. Då stämmer också hans uppfattning att förnuftiga människor inser att alla skulle tjäna på att överge det olidliga krigandet. I spelet PD skulle den ena parten ibland kunna förlora på att uppge kriget.

Olyckligtvis för Hobbes leder spelet "hök och duva" inte på samma tydliga sätt till det rationella behovet av en stark statsmakt som på ett oväldigt sätt med järnhand upprätthåller lag och ordning. Av hans diktaturlära blir snarare kvar en förklaring till feodalismen. Alternativet till "allas krig mot alla" är nu inte bara ett enda (den rationella men diktatoriska freden) utan tre: X blir exploaterad av Y, X och Y delar "rättvist" eller Y blir exploaterad av X. Alla dessa tre utfall är bättre än krig. Spelet H&D visar att övergången till fred ofta leder till att den ena parten blir undertryckt. När denna till slut lyckas göra uppror kan rollerna lätt bli de ombytta. Men något trängande rationellt behov av en stark och enväldig furste med absolut makt för att avgöra vilka parter som skall ha övertaget eller om de skall dela mera lika finns inte när fred redan är förhanden.

Den spelteoretiska förklaringen till envälde av Guds nåde är snarare att den part som fått övertaget i H&D har anledning att stärka sitt psykologiska övertag för att kunna rusta ner de faktiska stidskrafterna just genom att inbilla sina undersåtar att fursten har transcendentala krafter på sin sida om någon skulle komma på tanken att försöka göra uppror.

Fortsättning: En jämförelse av Hobbes och Locke 7/6-06