J S Mill om friheten

Boken "Om friheten" handlar om gränserna för den makt staten får utöva mot individen. Socialliberalen Mill kommer fram till att friheten innebär att individen på sitt eget sätt får fullfölja sitt eget bästa. Den enda anledningen till statligt tvång är när någon försöker beröva andra deras välfärd eller hindra dem från att sträva efter välstånd. En plädering för minimalstatens principer!

Den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill (1806-1873) arbetade åren 1854-59 med boken On Liberty som kommit att kallas "liberalismens bibel". Den är dock inte någon bibel utan en knappt 120-sidig skrift som går igenom frihetens principer utan närmare analys och avslutas med en del praktiska tillämpningsproblem. Mill själv var inte någon riktig liberal i politisk-filosofisk mening utan anhängare till Benthams nyttomoral, som han utvecklade och benämnde 'utilitarism' efter en term som han hittade hos John Galt.

Boken Om friheten inleds med förklaringen att ämnet handlar om den medborgerliga eller samhälleliga friheten - dvs "beskaffenheten av och gränserna för den makt som samhället lagligen kan utöva över individen". Mill menar att problemet knappast någonsin varit föremål för principiell utredning. Han tror däremot att det kommer att betraktas som "framtidens mest brännande fråga".

Mill använder en deskriptiv metod för att komma fram till denna centralpunkt i den politiska filosofin. Kampen mellan friheten och statsmakten har varit iögonenfallande i den historiska utvecklingen - särskilt i Greklands, Roms och Englands historia, menar han. Karaktäristiskt för denna äldre tid var att undersåtarna ville ha frihet i form av skydd mot härskarnas despotism. Man uppfattade härskarna som stående i motsatsförhållande till det folk de styrde. Härskarna kunde bestå av en styrande släkt eller kast, som ärvt eller tillskansat sig makten med våld och inte innehade sin makt med de styrdas samtycke. Deras makt var farlig - ett vapen som lika gärna kunde användas mot undersåtarna som mot yttre fiender.

För att stärka sin försvarsställning strävade "patrioterna" att sätta gränser för härskarens makt över samhället. Först fick man erkännande för vissa privilegier i form av s k politiska fri- och rättigheter. (Mill nämner dock inte ens Magna Charta från 1215 och antyder inte förekomsten av rättighetsförklaringar.) Senare fick frihetsvännerna möjligheter att upprätta författningsmässiga garantier som sitpulerade procedurer av samtycke mellan samhället eller betydande korporationer och statsmakten vid viktigare åtgärder. Slutsteget i denna utveckling var att myndigheterna i staten styrdes av folkets egna representanter, vilket nu kunde tyckas kräva mindre begränsning av den direkta statsmakten.

Här höjer Mill ett varnande finger. Är det Rousseau han har i tankarna?

"Tanken att folket inte behöver begränsa sin makt över sig självt kunde förefalla självklar, när en demokratisk regering var någonting som man endast drömt om eller läst om som något längesedan förflutet."

I praktiken är det inte "folket" som styr utan "den mest aktiva delen av folket, majoriteten eller de som lyckats bli erkända som majoritet". Mill menar att det är tänkbart att "folket vill förtrycka någon del av sig självt" och det behövs försiktighetsmått mot eventuellt majoritetsförtryck:

"Uppgiften att begränsa statens makt över individerna förlorar därför på intet sätt sin betydelse, även om de som innehar denna makt regelbundet är ansvariga inför samhället, dvs inför det starkaste partiet däri."

I själva verket är möjligheterna till förtryck större, trots mindre stränga straff, när samhället självt kan fungera som tyrann. Möjligheterna till kryphål blir färre, politiken genomsyrar privatlivet mera djupgående och "förslavar själva själen". Till detta bidrar även den allmänna opinionens påtryckningar. "Det finns en gräns för den allmänna opinionens berättigade inblandning i den individuella friheten" skriver Mill (dock utan att underbygga detta mer än att förmoda att det är obestridligt).

Här kommer nu centralpunkten i hans resonemang. Var skall man sätta denna gräns? Och "hur skall [man] åstadkomma en riktig anpassning mellan individuell frihet och samhällelig ledning"? Att det behövs vissa gränser för medmänniskornas handlingsfrihet står klart men problemet har med undantag för de mest uppenbara fallen ingen lösning i sikte. Skiftande tidsåldrar och länder har besvarat frågan på ett sätt som "alltid varit föremål för de andras förundran". Mill betonar det subjektiva och vanemässiga i de moraliska föreställningarna som orsaker till den bristande tillförlitligheten. Det är bara en fråga om individuellt tycke och smak.

Det värdeteoretiska fundament som Mill nu åberopar mot det vanemässiga och subjektiva moraliserandet är att moraliska uppfattningar måste stödas av förnuftsskäl. Det går inte för sig att sådana faktorer som fördomar, vidskepelse, vänskap, avund, svartsjuka, övermod, förakt eller personliga hänsyn skall få påverka moraliska föreställningar om det goda eller passande. Den centrala gränsdragningsfrågan måste besvaras genom en i förnuftet förankrad moralisk princip.

Syftet med Mills studie är att "hävda en enda mycket enkel princip", med vars hjälp man utan undantag kan avgöra "när samhället med tvångsmakt och kontroll bör blanda sig i individens angelägenheter". Mill skriver (s 17):

"Denna princip innebär att det enda fall där man är berättigad att individuellt eller kollektivt ingripa i andras handlingsfrihet är till självförsvar. Att det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medborgare mot hans vilja är att förebygga oförrätt mot andra. Hans eget bästa, vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende är inte ett tillräckligt motiv."

Man får alltså inte skada andra utom i självförsvar. "Över sig själv, sin egen kropp och själ är individen suverän." Mill kommer fram till samma resultat som tidigare (religiöst influerade) rättighetsteoretiker såsom Grotius och Locke. Men han menar sig kunna avstå från varje stöd "som kan härledas ur idén om en abstrakt rätt såsom något åtskilt från nyttan". Mill betonar att han "betraktar nyttan som den högsta instansen i alla etiska frågor". Han skulle senare lägga fram sin egen nyttofilosofi i boken Utilitarianism.

Som politisk teori kommer Mills frihetsteorem att bli betingat av detta nyttoresonemang. Man skulle kunna säga 'nyttan' blev en draksådd som gjorde det goda till det bästas fiende. Men det var Mill inte medveten om 1859. Frågan är hur Mill egentligen tänkte sig att friheten skulle motiveras. Hans teorem är enkelt och kan användas för förnuftsbaserade analyser till skillnad från det vanliga moraliserandet. Blir det därmed legitimt? Eller är dess egenskaper sådana att det är nyttigt och därför legitimt? Eller är dess implikationer på samhället sådana att de befordrar nyttan och därför ger legitimitet?

Man skulle kunna tro att det är det tredje synsättet som Mill vill åberopa. Men någon underbyggnad av denna tanke finns inte i generellt avseende. Tvärtom förefaller hela resonemanget vara stipulativt (s 20-21):

"Den enda frihet som förtjänar namnet, är friheten att på vårt eget sätt fullfölja vårt eget bästa, så länge vi inte söker beröva andra deras välfärd eller hindra dem i deras strävan att ernå den. Envar är den rätta väktaren över sin egen välfärd, såväl kroppsligen som själsligen och andligen. Mänskligheten vinner mera på att låta envar leva såsom synes honom bäst än på att tvinga envar att leva såsom andra anser bäst." (Min emfas)

Detta är ingen nyttoanalys utan ett stipulerande av hur vi bör se på saken - en deontologisk utgångspunkt för skrivandet av grundlagen helt enkelt. Men Mill verkar trots allt också vara inriktad på nyttoaspekten. För detta talar hans försök att visa att yttrandefriheten är nyttig (religionsfriheten får då en osäker position) samt hans tes att individualiteten är till nytta för alla - inte bara för dem som får friheten att utveckla den.

J S Mill trodde vid denna tid också på den ohindrade fria företagsamheten men blev med åren mer övertygad om socialismens nyttighet. Redan ganska tidigt skrev han en kritisk betraktelse över företagarnas användning av "maskineri" som idag framstår som ett intellektuellt misslyckande. Karl Marx placerade också mycket riktigt med gillande ett citat ur denna som inledning till kapitlet om maskineri och storindustri i sin bok från 1867, vilket gick ut på att maskiner inte ger välstånd.

Har då Mill ur moralfilosofisk synvinkel lyckats rättfärdiga friheten? En nutida kritisk utilitarist skulle hävda att det beror på om man kan visa att frihet är nyttigare än tvång - och det har Mill inte gjort tillfredsställande. Mer deontologiskt inriktade kritiker skulle kunna hävda att Mill inte kom längre än tidigare teologiskt orienterade rättighetsteoretiker - istället för att hävda att vissa axiom kan inses med det gudagivna förnuftet fastställer han direkt "med förnuftets hjälp" principerna för en minimalstat (den s k nattväktarstaten). Ett intressant slutresultat för en filosof som betecknats som socialliberal.

Andra bloggar om: frihet, socialliberalism, moral, politik, tvång, Mill, liberalism, nattväktarstat, utilitarism på intressant.se

Rättvisa som inkomst efter ambition

Ingen har personligen skaffat sina arvsanlag. Talanger som sitter i generna skall därför enligt en oklar morallära inte få ge högre inkomster. Enbart talangen ambition är rättvist att belöna enligt denna "Teori X". Staten skall med tvång lägga beslag på alla inkomster baserade på genetiska talanger. Hur hållbar är denna populära teori?

Det finns olika teorier om rättvis inkomst(om)fördelning. En är att alla som fått sina inkomster på ett juridiskt korrekt sätt är berättigade till dessa oavsett om de i någon mening också är förtjänta av sina inkomster. En annan är att bara de som anses på något särskilt sätt förtjänta av sina inkomster skall få behålla dem. Alla andra inkomster skall staten ta ifrån dem eller rentav förhindra på förhand. Även en klumpsummeskatt på talanger har diskuterats (mer nedan).

På vilken grund sådana berättigade men "inte förtjänta" inkomster skall dras in är oklart. Det tycks räcka med att någon hävdar att vissa inkomster inte är "moraliskt" förtjänta för det skall bli legitimt för staten att med tvång reducera de utpekade kategorierna. Implicit finns föreställningen om en objektiv moral, som lätt kan inses genom intuition, vilken borde omsättas i tvingande lagstiftning.

Men vilken moralfilosofisk teori har analyserat denna moral? Det är inte utilitarismen, inte Rawls' kontraktsteori, inte någon rättighetsteori, inte Kants kategoriska imperativ (även om detta både kan formuleras som "du får inte beröva någon hans legitima inkomster" och som "du får inte ta emot inkomster som du inte själv är entydigt ansvarig för". Så var finns grunden?

Vi kan analysera detta utifrån Robert Nozicks berömda exempel med den hyllade basketstjärnan Wilt Chamberlain. Om alla som vill gå på hans matcher lägger 25 cent i en särskild behållare för att få se just honom spela är han inkomst legitim enligt gängse synsätt. Nu kan någon hävda att Chamberlain har råkat få sådana gener (bollsinne, längd etc) att han enkelt kan bli en skicklig basketbollspelare och därför inte är moraliskt ansvarig för sin förmåga - dvs inte personligen förtjänt av sina inkomster. Varför följer då att staten bör låta polisen gå in vid kassorna och beslagta de penningbehållare som publiken avsett för Chamberlain?

En fullständig politisk fördelningsteori måste rimligtvis förklara och rättfärdiga detta led mellan medfödda inkomstbringande egenskaper och rätten för staten att reducera eller beslagta sådana inkomster om de kan identifieras och särskiljas. Låt mig kalla denna okända lära för "teori X".

John Rawls gjorde på sin ålders höst ett tillrättaläggande kring denna åsikt att medfödda egenskaper inte skulle få premieras, vilken ofta tillskrivs honom som en intention vid sidan om teorin om differensprincipen. Han avvisade då att det skulle finnas fog för att införa en klumpsummeskatt på talanger med argumentet att det skulle strida mot hans första rättviseprincip - den om maximal frihet för alla.

Anhängarna av teori X har av och till kritiserat Rawls för att han inte varit tillräckligt konsekvent anhängare av denna teori. Differensprincipen, som ju skulle ses som en approximation av teori X, har vid närmare analys den trista egenskapen att personer som anstränger sig och visar ambition drabbas av maximin-principens utjämning lika hårt som personer som tjänar lika mycket på sina medfödda talanger.

Likaså gynnas den av två personer med lika talanger som frivilligt väljer en fritidsfixerad tillvaro med låga inkomster på bekostnad av den andre som visar ambition och därför måste bidra till den lojes dagdrivartillvaro. Detta fall har Ronald Dworkin illustrerat med den fattige tennisspelaren och den rike trädgårdsentreprenören. Det är inte rättvist att den flitige skall bidra till den lojes välstånd när de har lika talanger. Rawls' teori är alltför ambitions-okänslig är slutsatsen.

Detta är uppenbarligen ett sätt att hoppa över grunderna för "teori X" genom att direkt försöka utveckla Rawls' ansats i en riktning som länge ansågs ligga i linje med Rawls egna intentioner. Dessvärre lyckades inte Dworkin och andra omsätta sina syften i en teori som hade skuggan av praktiska tillämpningsmöjligheter. Det hindrar inte många från att vurma för "teori X" på ett mera allmänt och abstrakt sätt i den mera dagspolitiska debatten.

Personligen är jag beredd att hålla med Rawls i hans kritik av "teori X" som ett ingrepp i friheten. Varför skulle inte inkomster som är resultatet av talanger kunna tillåtas om alternativet är allvarliga tvångsingripanden? Problemet för Rawls är dock att denna syn på friheten också drabbar hans differensprincip - i varje fall om den ses som en mera tvångsmässig pålaga utanför kontraktsteorin.

För egen del ser jag inte detta som något stort problem. Rawls tog antagligen miste när han trodde att differensprincipen skulle bli resultatet av ursprungspositionens överväganden. Existensminimum verkar mycket troligare. Dessutom kan det mesta av de svårigheter Rawls trodde höga inkomster var ett skydd mot täckas med försäkringar. Det enda som inte garanterat kan undvikas med en alternativ strategi är en påver men trygg levnadsstandard under genomsnittet. Men istället finns chansen att bli hyggligt rik.

Detta betyder att den som har medfödda talanger kan bli rik utan att anstränga sig. Också den som har talangen att orka anstränga sig utan andra talanger kan bli rik. Om det är "enkelt" att förlita sig på ambition kan diskuteras. Men ingen av dessa kommer att av staten fråntas sina pengar för att bekosta bidrag åt dem som saknar dessa två typer av talanger. Friheten går före utjämning, i lexikaliskt stark mening, som Rawls menade.

Om vi betraktar frihet som ett moraliskt tungt vägande värde har den oklara moralfilosofiska hypotes som jag kallat "teori X" falsifierats. Att börja göra statliga tvångsingripanden mot vad som godtycklgt anses som talangbaserade inkomster är helt enkelt ett värde (eller kanske anti-värde) som väger lätt jämfört med frihetens värde.

Forts: Filosofen Peter Singer om hur jämlikheten motiveras 14/8-07

Andra bloggar om: filosofi, moral, rättvisa, fattiga, rika, politik, fördelning, ambition, Rawls på intressant.se

Värdeobjektivism i radions P1

Finns det objektiva värden? Det diskuterade man i Filosofiska rummet. Usama bin Laden är en värdeobjektivist som mördar människor med mänskliga rättigheter. Det var ett exempel som inte var särskilt upplysande. Bättre är då Lockes fruktsamlare som hotas av att bli rånad i skogen. Hur ställer sig Kant, utilitarismen, Locke och spelteorin till detta? Finns det ett objektivt svar?

Igår söndag 17/6-07 behandlade Filosofiska rummet i P1 värdeobjektivismen. Den ifrågasattes utifrån både ett globaliseringspespektiv och ett naturvetenskapligt, biologistiskt perspektiv:

"I en alltmer globaliserad värld, där diametralt skilda folk och kulturer upptäcker varandra och måste försöka samsas: Kan man längre tala om absoluta, universella värden, giltiga för alla överallt och alltid? Är inte Sanningen snarare något som formuleras av den mäktigare, till exempel Mannen eller Västerlandet?"

"I en naturvetenskapligt högpresterande värld, med ständigt nya neurologiska och genetiska landvinningar: Kan man längre hävda att värdeomdömen är något annat än påhittade av människorna, och därför relativa och subjektiva snarare än objektiva? Var i evolutionen skulle värdena ha uppkommit, om människan utvecklats från amöban?"

Frågan om värdeobjektivism brukar inom värdeteorin inordnas i ett schema som analyserar tre aspekter: semantik, ontologi ("hur verkligheten egentligen är") och kunskapsmöjligheter. Det var tydligen alltför svårt för programledaren Lars Mogensen och hans bisittare Jeanette Emt. Istället förde man ett stundtals förvirrat resonemang med den annars förträfflige Per Bauhn, professor i Kalmar, som förra året kom ut med en bok om objektiva rättigheter. Bauhn säger sig vara väreobjektivist sedan 15 -18 år tillbaka. Men han fick inte tillfälle att närmare förklara varför man kan företräda en sådan uppfattning.


Den första frågan ovan om globaliseringen försökte Emt exemplifiera med Usama bin Laden. Men samtidigt antyddes det att bin Laden också var objektivist. Det blev ingen ordning på debatten eftersom man antingen borde ha hävdat att någon av objektivisterna Bauhn och bin Laden tagit miste och ontologiskt företrädde en felaktig moraluppfattning, eller så skulle man ha ansett att bin Laden hade sin sanning (på samma sätt som exemplet med kvinnlig omskärelse, som anfördes) och Bauhn hade sin. Då hade programledeningen manifesterat sig som värderelativister (en sorts subjektivism) och alltså underkänt möjligheten av en i ontologisk mening objektiv moral. Det betyder att man då sällat sig till det i kunskapsteoretisk mening värdeskeptiska lägret (s k non-kognitivism). I varje fall Emt verkade vara av den uppfattningen ("det finns inga värden").

Nu fick vi ingen klarhet i hur de moraliska kunskapsmöjligheterna såg ut. När nu biologin nämndes hade det ju varit på plats att klargöra huruvida moraliskt handlande skulle kunna vara nedärvt och de moraliska föreställningarna alltså ett naturligt utflöde från detta genetiska arv. Eftersom en stor majoritet handlar med likartade intentioner skulle då ett element av objektiva förhållanden kunnat påvisas. Då hade man förstås fått förklara att kvinnlig omskärelse sker i syfte att stabilisera samhället eller något liknande. Likaså att al Qaidas heliga krig mot västerländsk osedlighet också är en försvarsoperation för att bevara samhället. Någon relativism i intentionerna skulle inte föreligga - det är bara formerna som råkar ta sig olika uttryck.


Varför skulle överhuvud taget dessa exempel dras upp? Är Jeanette Emt dåligt påläst? En värdeobjektivistisk diskussion har ju mycket mera näraliggande åskådningsexempel. Jag kan omedelbart peka på Kants morallära, utilitarismen, rättighetsteorierna och spelteorin. Alla hävdar att vissa valsituationer innehåller ett allmängiltigt riktigt handlande och ett oriktigt ("orätt"). Får jag exemplifiera detta med Lockes fruktsamlare?

När fruktsamlaren varit ute i skogen och har ett knyte med äpplen och ekollon träffar han på en annan samlare. Denne har inte hittat just något men säger "ge hit vad du hittat annars slår jag ihjäl dig!" Så vitt jag kan se säger Kant att detta är orätt. Hur skulle det gå om alla som gick i skogen försökte råna varandra? Det kan man inte upphöja till allmän lag.

Rättighetsteorierna är också klara över att rånförsöket är förkastligt eftersom den förste samlaren har rätt till sin egendom. Dock får den förste samlaren inte ha försett sig med allt som finns enligt Lockes sk förbehåll. Men det är snarare en fråga för den förste att tänka på. Spelteorin finner i spelet "Hök och duva" att det objektivt är en vinnande strategi i längden att spela duva om den andre redan approprierat nyttigheten.

Den morallära som mest avviker från fördömandet av rånförsök är utilitarismen - närmare bestämt handlingsutilitarismen (inte regelvarianten om den kan tillämpas). Den andre samlaren är kanske utsvulten eller har en mängd hungriga barn att föda. Det ger honom rätt att att råna (dock inte faktiskt slå ihjäl) den som har samlat mycket mera om detta ökar lyckan mera i det lilla kollektivet. Det är fråga om en objektiv lustmätning eftersom utilitarismen är en objektivistisk morallära. Att sedan mätsvåriheterna kan ställa till problem är en annan historia.

Jag tycker att detta lilla exempel inrymmer många av värdeobjektivismens alla aspekter. Semantiskt är det en intressant fråga. Det är inte så som Axel Hägerström tyckte "lika litet meningsfullt som en papegojas pladder". Vi uttrycker inte enbart våra känslor när vi tar ställning till Lockes exempel. I huvudfrågan finns en objektiv aspekt som inte kan avvisas med "att var och en får lita till sitt samvete" eller "att i vissa kulturer är det moraliskt rätt att råna" (subjektivism).

Och kunskapsteoretiskt måste vi väl ändå säga att i rimlig mening finns det ett riktigt svar på frågan. Det svaret avgörs av huruvida någon eller några av de fyra teorierna, som gör anspråk på objektiv sanning, har fel. En knapphändig beskrivning kanske inte räcker för att utröna detta. Men det verkar finnas ett svar - antingen om exemplet stiliseras ytterligare eller om det utvecklas med en lång beskrivning av det lilla samhälle som det handlar om.

Andra bloggar om: moral, etik, filosofi, värden, objektivism, objektiv moral, politik, samhälle på intressant.se

Rawls' teori om rättvisa

Rättvisans idéer kommer kanske att sopa undan sådana förlöpningar som Mona Sahlin gjorde sig skyldig till häromdagen. Rawls' idéer är en variant som socialdemokraterna borde diskutera. Hans teori leder sannolikt till att vi kan motivera ett samhälle med betydligt lägre skatter än idag.

Idag 15/6-07 skriver liberalen Carl Rudbeck en essä-artikel i DN:s kulturdel som handlar om John Rawls' teorier och en postumt utgiven bok om historiens största politiska filosofer samt Karl Marx. Rättvisans idéer har plötsligt kommit i ropet trots Mona Sahlins försök att kidnappa denna fråga för socialdemokraternas räkning. Rawls' bok A Theory of Justice (sv övers 1999) handlar naturligtvis främst om social rättvisa även om det finns inslag av kommutativ rättvisa också (se gårdagens bloggartikel). Egentligen skulle Rawls enligt min mening ha gett sin bok en titel som på svenska skulle varit "En teori om skälig fördelning".

Som bekant går Rawls' teori i huvudsak ut på att bestämma vilken grundprincip staten skall tillämpa i sociala fördelningsfrågor - är det utilitaristisk utjämning eller någon annan norm för skattepolitiken mm som skall skrivas in i grundlagen? De blivande medborgarna får resonera sig fram till en princip bakom okunnighetens slöja för att de skall vara opartiska. Härvid förmodar Rawls' att de kommer att tillämpa en beslutsstrategi som kallas maximin - dvs av alla dåliga utfall som kan befaras med olika regler skall man välja det alternativ som har det bästa dåliga utfallet.

Resultatet blir enligt Rawls en princip för vilka inkomstskillnader staten skall tillåta, i det samhällskontrakt som skall skrivas på, vilken han kallar differensprincipen. Den säger att enbart sådana inkomstskillnader kan tillåtas som maximalt gynnar de sämst ställda. Någon total inkomstutjämning är det inte fråga om. Fler detaljer om Rawls' teori finns i min bloggartikel från 2005.

Man har kritiserat Rawls för att han är pessimistisk om människornas villighet att ta risker. Rudbeck anför en variant av dessa invändningar på följande sätt:

" jag kommer antagligen att bli en rik direktör med bostadsrätt på Östermalm och hus i Sandhamn. Jag väljer alltså en minimal stat utan skyddsnät för fattiga och sjuka. Skulle tillräckligt många tro sig bli så lyckligt lottade faller hans vackra teori om rättvisa. " (Carl Rudbeck i DN)

Detta förefaller nu inte särskilt troligt. Rawls krävde att praktiskt taget alla skulle ställa upp bakom principen. Då är det mycket troligare att en mera modest princip skulle vinna anklang. Istället för att inkomstskillnader skall utjämnas med så höga skatter att samhällsekonomin står vid randen av kollaps (så att nästa steg beyder sämre inkomster också för de sämst ställda) är det rimligt att tänka sig att alla får tjäna så mycket de vill så snart de betalat en liten skatt som räcker till ett trygghetsgolv för de sämst ställda.

En exmin-princip istället för maximin finner jag betydligt mera sannolik och dessutom mera i linje med en moral som inte tillåter att man snyltar på andra. Om man råkar illa ut skall man väl inte maximalt försöka suga ut sina välgörare?

Rawls' egen teori leder alltså fram till betydligt lägre skatter än vad man vanligtvis föreställer sig. Rudbeck placerar t ex Rawls på den traditionella socialdemokratins högerkant. Visst, Rawls trodde att man skulle hamna på en hög skattenivå (dock bara proportionell skatt) eftersom han var ovillig att pröva ett trygghetsgolv (trots att han hade med detta på sin lista). Men ekonomisk-psykologiska experiment visar att exmin är betydligt mera attraktivt än maximin.

Andra bloggar om: filosofi, moral, rättvisa, fattiga, rika, politik, fördelning, skälighet, Rawls på intressant.se

Vad är rättvisa?

Rättvisa är att lika fall skall behandlas lika. Den som i likhet med Mona tror att det finns en annan entydig rättvisa som socialdemokraterna har unik kunskap om har fel. Den sociala rättvisan är inte längre lika med utjämning i den politiska filosofin. Borgerliga debattörer borde inte acceptera Monas anspråk på att få äga rättvisepolitiken.

I Riksdagens partiledardebatt igår använde socialdemokraternas partiordförande ordet "rättvisa" skenbart som om det var entydigt till sitt innehåll. Men Mona Sahlin fortsatte en vänstertradition som kanske varit något mer nedtonad under Göran Perssons regeringstid. Vänstern har ofta försökt att lägga beslag på rättvisan som ett värde som alla kan omfatta. Detta trots att den marxistika teorin förkastar existensen av moraliska värden - orden utgör bara olika former av den härskande klassens ideologiska överbyggnad och funktionen är att hålla samhällsomstörtande tankar nere.

Med rättvisa i formell mening menas att lika fall skall behandlas lika. Det är fullt möjligt att uppnå likabehandling i juridiska rättsprocesser. Fru Justitia avbildas alltid med förbundna ögon med sin våg i handen. Nu menade inte Mona Sahlin att hon ville återställa rättvisan i den triviala meningen att det svenska rättssamhället skulle ha degenererat och förbytts i rent godtycke från de rättsvårdande institutionernas sida. Hon avser uppenbarligen någon sorts rättvisa på det politiska, snarare än juridiska, området.

För denna mer filosofiska rättvisa finns en term som tidigare var vanlig när missförstånd annars kanske kunde riskeras: "social rättvisa". Men vänsterns hegemoni har nu blivit så fast etablerad att en agitator inte längre behöver tala om social rättvisa. Skenbart står nu socialdemokraterna för ett återställande av ett fungerande rättssamhälle vilket borgerliga personer naturligtvis också måste applådera.

Filosofiskt brukar man skilja mellan två typer av rättvisa. Den ena kallas distributiv rättvisa och den andra kommutativ rättvisa. Ursprungligen gällde den distributiva rättvisan enbart frivilliga aktiviteter - t ex hur en person i sitt testamente skulle fördela sin egendom till sina barn (lika andelar eller efter behov). Den kommutativa rättvisan (ibland korrektiva rättvisan) handlar om egendomsrättigheter, hur avtal skall uppfyllas och hur korrigering av uppkomna skador skall regleras genom straff och gottgörelse.

Det är den distributiva rättvisan som vänsterpolitikerna har utvidgat till en uppgift för staten att genomföra med tvång och med hjälp av en omfördelande politik. De legitimerande grunderna för denna uppgift är oklara och politikerna är ovilliga att ge närmare preciseringar. "Omfördelning är rättvis" - åtminstone sådan som gynnar de egna väljargrupperna. Man kan fråga sig om politikerna bara anför ett cirkelbevis?

Utan detta synsätt skulle det inte finnas någon politik för en statlig distributiv rättvisa. Rättvisan skulle bestå i den vanliga, kommutativa rättvisan kompletterad med frivilliga moraliska överväganden kring distributiva frågor. Men idag betyder rättvisa inte vanlig, kommutativ rättvisa utan en speciell form av distributiv rättvisa. Exakt vad socialistiska politiker och ideologer avser vet de kanske inte själva, men man kan förmoda att det rättvisa ligger i ytterligare nivellering av levnadsförhållandena kombinerat med populistiska krav på mera pengar till de egna grupperna.

På denna punkt borde borgerliga/liberala debattörer gå i svaromål. Mona Sahlins anklagelse att hennes motståndare inte vet vad rättvisa är skorrar falskt. Den moderna politiska filosofin har utvecklats när det gäller den sociala rättvisans olika tolkningsmöjligheter.

Diskursen om social rättvisa består inte längre av vänsterutilitaristiska och kvasimarxistiska utjämningskrav. Både marxismen och den enkla utilitarismen har övergetts av dagens politiska filosofer. Först kom John Rawls på 1970-talet med en skarpsinnig kritik av utilitarismen, som han ville ersätta med en kontraktsbaserad princip som skulle gynna de sämst ställda (En teori om rättvisa, 1971). Detta ledde till att Robert Nozick lade fram en alternativ teori som istället var rättighetsbaserad och inte gav utrymme för någon omfördelning alls. En annan kritik mot Rawls riktades från Ronald Dworkin och andra med poängen att den som frivilligt väljer låga inkomster kommer att få ett orättvist stöd som de mera ambitiösa måste betala.

Utvecklingen av fördelningsprinciper som enbart skulle ta i beaktande moraliska prestationer (ambition eller ansträngning) och inte oförtjänta, medfödda egenskaper förefaller nu ha avstannat eftersom det inte visat sig att det finns någon praktisk metod att omsätta principerna i verkligheten. Tendenserna verkar nu gå i motsatt riktning där belöning efter förtjänst oavsett vad den orsakats av kommer mer i fokus. Jag skall själv försöka formulera en hypotes som grundar sig på analogin mellan s k retributiv rättvisa (handlar om förtjänta straff för brott) och förtjänta belöningar inom den distributiva rättvisan.

Andra bloggar om: moral, filosofi, rättvisa, omfördelning, fattiga, rika, politik, Rawls, Nozick, utilitarism på intressant.se

Mona Sahlin plottrig i partiledardebatten

Det blev inga stora linjer i Riksdagens partiledardebatt på förmiddagen. Mona Sahlin (s) kunde som väntat inte uppträda som en visionär arbetarledare utan blev en plottrig offentlig sektor-företrädare. Hon presenterade ingen ny politik och hon var inte ens konkret med tidigare föreslagna återställare. Politiken har blivit tråkigare.

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde med ett ganska oengagerat inlägg. Det nya här var hans poängterande av miljöpolitiken. Det lät litet lustigt när han talade om "gröna jobb" och att satsningar på miljön inte står i motsats till den ekonomiska tillväxten. Förvisso skulle vi fortfarande få tillväxt om all ökad produktion lades på tillverkningen av t ex vindkraftverk. BNP skulle öka. Men någon tillväxt av välstånd och privat konsumtion skulle det inte bli.

Alice Åström, alternativ partiledardebattör i vänsterpartiet, slog till med en förberedd replik på statsministerns inlägg som inte alls handlade om vad han sagt. Hon ville veta varför Reinfeldt inte sade något om planerna på en ny konstitution för EU och om denna skulle bli föremål för en folkomröstning. Sådant förstör debattstrukturen redan på ett tidigt stadium. Var Åström bättre än Ohly? Hon var nog v:s svar på Mona Sahlin, men med ännu mindre personlighet - alltså ingen ny Schyman. Litet märkligt var att en person på partiledarnivå inbillar sig att Sveriges grundlag stadgar att "all makt utgår från folket". Det borde hon lärt sig är en missuppfattning. Det är "all offentlig makt" som utgår från folket.

Mona Sahlin är ingen stor talare. Man saknar redan Göran Persson. Är det detta plottriga smågnällande över arbetsmarknadspolitiken som skall bli framtidens politiska melodi? Sahlin slängde sig med att hon ville återställa rättvisan i politiken. Men hon utvecklade inte vad rättvisa är. Kanske säkrast så eftersom rättvisa verkar vara allt som hon gillar och det som ger mer betalt för de grupper som påverkats negativt ekonomiskt av regeringens rent pragmatiska jobbpolitik.

De konkreta beskeden om socialdemokraternas politik kom istället i repliker från Göran Hägglund och Maud Olofsson. De räknade upp ett antal återställare som Sahlin varit inne på i andra sammanhang såsom återinförandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Var detta socialdemokraternas avsikt? Sahlin dementerade i varje fall inte detta. Däremot dementerade hon Maud Olofssons påstående att socialdemokraterna skulle se småföretagarna som någon sorts skurkar.

Om Mona Sahlin vill återinföra förmögenhetsskatten innebär detta ett infernaliskt hot mot Alliansens syfte med avskaffandet av denna skatt. Alla de som eventuellt väntade sig en skatteamnesti så att de kunde föra tillbaka sina pengar till Sverige måste nu räkna med att ett regimskifte skulle innebära att deras pengar återigen skulle börja smälta ihop av ett skattesystem som lägger beslag på mer än hela den reala avkastningen. Varför då ta hem en enda krona?

Det är faktiskt så att även de som kan placera sina pengar till en så hög bankränta som 4 procent inte får någon real avkastning om de skall betala förmögenhetsskatt. Det framgår av följande räkneexempel som bygger på att inflationen är 2 procent (Riksbankens mål): Av de 4 procenten går 30 procent bort i kapitalinkomstskatt, vilket blir 1,2 procentenheter. Inflationen tar 2 procentenheter. Och förmögenhetsskatten tar 1,5 procenteheter. Summan blir 4,7 procent av en ränta som är 4 procent. Varje år urholkas sparkapitalet med 0,7 procent. Hur tror Mona Sahlin att det kommer tillbaka pengar med sådana skatter? Snarare fortsätter folk som kan och inte är så nogräknade med politikernas påfund att föra sina pengar utomlands - ofta utan någon det blir någon skatt alls på vare sig kapitalet eller avkastningen (otillåtet men enkelt).

Varför fullföljde inte partiledarna för centern och kristdemokraterna kritiken mot Mona Sahlin på denna punkt när de nu ändå tog upp frågan? Socialdemokraternas avsikter utgör ju redan idag ett effektivt sabotage mot regeringens syften med avskaffandet av förmögenhetsskatten i form av ökad tillgång på kapital för småföretgens investeringar.

Andra bloggar om: skatter, förmögenhetsskatt, regeringen, Mona Sahlin, socialdemokraterna, partiledardebatt, politik på intressant.se

Tjänstebeskattningen måste reformeras

För att tjänsteproduktionen skall kunna bidra till ökad sysselsättning måste skatterna anpassas till denna typ av företag snarare än industrin som inte kan öka sysselsättningen. Kanske borde tjänstemomsen sänkas. Och på sikt skapar globaliseringen kanske en "normalisering" av det svenska skattetrycket?

Jag var på Almegas seminarium om tjänstebeskattningen idag 11/6 som gick under den vitsiga rubriken "Från järnskatt till hjärnskatt". Den anknyter till att skattesystemet i Sverige är utformat för stora industriföretag och inte för tjänsteföretagen som har den stora potentialen för ökad sysselsättning i framtiden.

Tjänsteproduktion har lägre produktivitet än tillverkning. En övergång till större andel tjänster i BNP leder alltså formellt till sämre välståndsutveckling, vilket Sandro Scocco på ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier) gjorde en poäng av. Det var också detta debatten om ITPS i vintras handlade om (bloggartikel). Nu tillfogade dock Scocco att effekterna kunde motverkas av att fler kunde tänkas få arbete genom adekvat utformade skatteförändringar (typ hushållstjänster).

Tjänster har en hög inkomstelasticitet, vilket betyder att ju rikare ett samhälle blir desto mer är man intresserad av att konsumera tjänster. Men en svårighet är då att tjänster blir allt dyrare i relation till varor genom att produktiviteten i tjänsteproduktionen inte ökar lika mycket som i varuproduktionen. Detta brukar kallas Baumols kostnadssjuka (efter ekonomen William Baumol) och den beskrivs dessvärre oftast felaktigt när det gäller den offentliga sektorn (ex Wikipedia). Man menar att det finns en tvingande effekt till följd av detta fenomen att ständigt höja skatterna för att "bevara den offentliga sektorn".

Ett ofta anfört exempel är priset på frisörtjänster som ju följer den allmänna löneutvecklingen i det långa loppet. Trots att frisörerna inte kan klippa fortare få de allt mera betalt. Orsaken är att annars skulle till slut ingen vilja arbeta som frisör. Det betyder dock inte att priset på hårklippningar ökar snabbare än lönerna i allmänhet. Samma andel av folks inkomster går alltså bort för att bekosta klippningarna. Om denna andel togs ut i skatt skulle skatten vara konstant som procent av inkomsten. Det behövs inga skattehöjningar för att få håret klippt om detta skulle skattefinansieras.

Nu handlade diskussionen inte så mycket om den offentliga sektorns svårigheter på lång sikt. Dock nämndes kommun- och landstingsföreträdarnas prognoser att kommunalskatten år 2040 kommer att behöva bli 40 procent och år 2095 hela 70 procent. Detta beror på ett oklart missbruk av teorin om Baumols kostnadssjuka där man inte gör klart att man antar en ökning av den offentliga konsumtionen i samma takt som t ex BNP. Det vore som att anta att man efter 25 år fördubblat antalet hårklippningar per år men ändå låtsats att det bara är en konstant andel hårklippningar man talar om.

Skattelättnaderna för hushållstjänster och jobbavdraget fick starkt stöd från docent Ann-Sofie Kolm med bakgrund i Uppsala. Forskningen visar att det är sådana typer av lättnader i tjänstebeskattningen som kan ge effekt på sysselsättningen. Hon efterlyste dock mera experimenterande och också utvärderingar av olika reformer för att man bättre skall kunna ta ställning till reformer inom den offentliga sektorn.

Fil dr Åsa Hansson från Lund diskuterade olika skattepolitiska filosofier när det gäller 'effektiv beskattning'. En modell är att ha likformig beskattning, som var utgångspunkten för den stora reformen 1990/91. En annan att beskatta utifrån externa effekter (A Pigou) på miljö, folkhälsa och liknande. En tredje är att differentiera beskattningen med hänsyn till priskänsligheten (F Ramsey) så att beskattningen blir optimal. Denna tredje modell kräver sannolikt att skatterna även på hushållsnära tjänster sänks medan företagstjänster får en högre skatt (t ex moms). En fjärde modell är att kompensera att fritid inte beskattas med särskilda skatter på varor som är förknippade med fritid (Corlett-Hague). Åsa Hansson exemplifierade med golfklubbor och TV-spel. Bättre exempel är väl filmkanaler på TV, DVD-filmer, CD-musik, nedladdad musik, bio, teater, konserter, skönlitteratur, restaurangbesök utöver lunchmåltider, segelbåtar, skidliftar, charterresor, fritidshus, trädgårdsredskap, byggvaror och liknande fritidsrelaterade varor och aktiviteter.

Vi kan uppenbarligen inte ha så värst mycket högre skatter om det skulle kunna få konsekvenser i stil med den fjärde modellen. Men redan för många år sedan var Anna Hedborg inne på detta när hon tyckte att man skulle ha en särskild skatt på bullbak som man kunde utföra obeskattat hemma (på mjöl eller jäst?). Att momsen på mat borde höjas till normalnivå verkade man vara överens om. Fil dr Henrik Jordahl vid IFN (Institutet för näringslivsforskning, fd IUI) påpekade att denna nedsättning kostar 18 mdr kr och bara 4 procent av pengarna går till de mest behövande i form av ensamstående mödrar med barn.

Nu får Jonas Milton (VD) och Ulf Lindberg (näringsolitisk chef) på Almega gå hem och fundera på vad som skall bli organisationens skattepolitiska program i fortsättningen. Moderatorn på seminariet Lennart Ekdal fick i varje fall beskedet att Almega i fortsättningen skall bli mera vassa i opinionsbildningen än tidigare. Är det inte så att lösningen också ligger i att vidta en generell sänkning av skattetrycket genom att övergå till avgifter och försäkringar? På sikt borde globaliseringen få sådana konsekvenser ansåg några av deltagarna.

Andra bloggar om: skatter, tjänster, matmoms, Baumol, politik, ekonomi på intressant.se

Fördelningspolitik hindrar Kinas demokrati

Den demokratiska ideologins företrädare borde ta sig en funderare på hur en föreställning att demokrati innebär totalitär makt för majoriteten i Kina utgör det grundläggande hindret för en demokratisering. Demokrati har med rätt eller orätt fått stämpeln att majoriteten får rätt att exploatera minoriteten. Eller är det oförtjänta inkomster som demokratiförespråkarna egentligen är ute efter?

Idag är tidningarna fulla av artiklar och ledare om Kina och kinas presidents Hu Jintaos besök i Sverige idag. Kina gick om USA som världens största exportör förra året och i år kommer Kina att gå om USA som världens största utsläppsland av växthusgaser (GHG). Bilden av Kinas politiska utveckling är något splittrad. Kina saknar demokrti, poängterar DN i sin ledare. Skribenterna har särskilda svårigheter att få grepp om vad Hu Jintao egentligen går för. Vill han reformera eller är han en konservativ administratör?

Kinas regering har som mål att fyrfaldiga BNP under perioden 2000-2020, skriver SvD i sin ledare. Men hur kommer detta välstånd att fördelas? De ekonomiska skillnaderna har ökat kraftigt - framförallt mellan städerna och landsbygden. Men det har också medfört att fattigdomen har minskat. År 1996 tjänade 52 procent av befolkningen mindre än 2 US dollar per dag (631 milj). År 2006 var det 26 procent (341 milj).

Idag har Kina drygt 1,3 miljarder invånare. Välståndet är koncentrerat till städerna med ett par hundra miljoner invånare. Det sägs att Hu har ambitionen att utjämna denna skillnad. Därför är han särskilt intresserad av den svenska modellen. Men här finns också Kinas stora politiska problem med demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är tydligt att Kinas ekonomiska utveckling illustrerar hur ofrihet, men inte brist på demokrati, håller tillbaka välståndsutvecklingen. När individuell och ekonomisk frihet infördes steg produktionen kraftigt. Nästan allt är tillåtet, skriver DN:s korrespondent Torbjörn Peterson. Man har frihet att tjäna så mycket pengar man vill utan att samhället lägger sig i. Man får söka vilket jobb man vill, köpa bil och man kan organisera sig för att t ex skydda miljön.
Denna ekonomiska och personliga frihet medför att kommunistpartiet kan fortsätta att styra utan att folk i allmänhet kräver politisk frihet. På landsbygden har folk fullt upp med att försöka föda sig och förstår sig inte på demokrati. I städerna har folk fått smak på det nya kapitalistiska samhällets fördelar. Peterson citerar en utländsk affärsman med lång erfarenhet som säger vad han fått höra vid sina kontakter:

"Tror du att dessa invånare i städerna, ett par hundra miljoner, vill ha demokrati och flerpartisystem? Jag tror inte det. De vet att i så fall blir det den stora majoriteten av bönder som bestämmer vem som ska styra Kina, och det lär inte gynna de framgångsrika stadsborna."

Enligt denna syn är det alltså hotet från den omfördelningspolitik som demokratin skulle innebära som sätter stopp för demokratiutvecklingen i Kina. Någon diskussion om demokratins begränsningar har inte nått fram till kineserna. Det bästa tycks kunna bli det godas fiende.

Vi måste få klarhet i om det är demokrati i politisk mening som är målet med denna ideologi eller om demokratin bara är ett medel för att med skatter etc tillskansa sig inkomster på andras bekostnad?

Andra bloggar om: demokrati, samhälle, filosofi, politik, Kina, omfördelning, majoritetsförtryck på intressant.se

Teorin om hjälp till de fattiga

Friheten angrips ofta med moraliska utjämningsargument. Det är lätt att med högstämt patos i rösten förklara att hjälpen till de fattiga måste få genomföras med tvångsåtgärder. Men hur ser den moralfilosofiska teori ut som tillåter förkvävandet av friheten?

En murbräcka mot anhängarna av frihet och individuella rättigheter att handla efter eget huvud har alltsedan 1800-talet varit den "tvingande plikten att hjälpa de fattiga". Politiker som velat komma till makten har ofta på ett känslomässigt effektivt sätt kunnat framställa sina politiska åtgärder som så behjärtansvärda att tvångsinslagen har kommit i skymundan. Men genom att analysera frågan moraliskt kan vi lättare se vad det är frågan om.

Hjälpen till de fattiga finns på två olika plan: det globala och det nationella. Dessutom har vi kategorierna osjälvisk hjälp och tvångsaltruism.

1. Global tvångsaltruism har för Sveriges del enligt ett färskt omdöme under 40 års tid inte väsentligt bidragit till någon ekonomisk utveckling i mottagarländerna. U-hjälpen har som huvudsaklig effekt resulterat i stöd för diktatorer och motarbetandet av en demokratisk utveckling.

Min hypotes är att tvångsåtgärder just har en tendens att få olyckliga konsekvenser för mottagarländerna. Tvångsaltruism verkar vara förknippat med en ideologisk besatthet som förvrider omdömet hos hjälpadministratörerna. Detta är dock en pragmatisk invändning.

Moraliskt bygger tvångsaltruism på att anhängarna "vet" vilken moralisk princip alla borde följa (utilitarism eller egalitär nivellering). Eftersom man har makten omsätter man den "rätta" principen i verkligheten med tvång mot alla som inte är överens. Är det en vacker moralfilosofi?

Utilitarismen som morallära innehåller motbjudande inslag och andra brister som medför att den är orimlig att använda som legitimerande grund för aldrig så behjärtansvärda åtgärder. Att alla människors levnadsstandard i det närmaste måste nivelleras (utjämnas helt) av något sorts jämlikhetsskäl är inte heller underbyggt med någon etisk teori (gäller t ex Dworkins teori).

2. Global osjälviskhet på frivillig grund är det moraliskt inte något att säga om. Men pragmatiskt är det inte säkert att metoden är effektiv eftersom stödet kan gå till fel ändamål. En specialvariant är uppluckrandet av handelshinder. Det kan ge mycket större effekter på de fattigas levnadsstandard än naturahjälp. Billiga kläder eller mat har ju inte sällan slagit ut den lokala produktionen med ytterligare misär som följd.

3. Nationell tvångsaltruism är vad socialister, utilitarister och sociala jämlikhetsivrare menat varit nödvändig främst för att lösa sociala problem. Detta är emellertid en empirisk fråga. Det går åtminstone teoretiskt att konstruera sociala modeller med försäkringar, medborgarkonton och garanterad låntagning som löser så gott som alla konventionella sociala problem. (Nyss hade vi en diskussion som utmynnade i att det inte behövs skatter ens för att garantera livet för dem med medfödda handikapp.)

Men utjämning har också motiverats med mera idealistiska argument än att det behövs tvångsaltruism för att hjälpa de socialt utsatta. Det är dock en annan fråga.

4. Nationell osjälviskhet på frivillig grund kallas ofta välgörenhet. Från tvångsanhängarna ser man med förakt på sådan verksamhet. Ingen skall vara beroende av andras välvilja för att kunna få ett anständigt liv, är argumentet. Alternativet är då tvångsaltruism. Men det går att organisera det sociala skyddet på annat vis (se ovan). Modern välgörenhet skall kanske främst gå till att ge litet extra till dem som lever på olika former av försäkringsutfall. En annan möjlighet är att ge något åt dem som inte har tagit försäkringar (om dessa delvis är frivilliga).

Det är därför mot bakgrund av punkterna 3 och 4 viktigt att fortsätta debatten om ett i grunden reviderat socialförsäkrings- och socialt system. En annan mera teoretiskt intressant fråga är motsättningen mellan punkterna 1 och 2. Skall en moralfilosofisk analys dra upp kritiken mot utilitarismen i punkt 2 - att U är alltför krävande i princip - så att viljan att ge frivillig hjälp rentav skulle minska? Att utilitarismen som tvångsprincip förefaller alltför krävande framgår om inte annat av att Sverige måste avstå från mer än 70 procent (kritik av Singer) av sin välfärd för att hamna på global medelnivå.

Andra bloggar om: moral, filosofi, u-hjälp, välgörenhet, frihet, politik, omfördelning, fattiga, utilitarism på intressant.se

Frihet och lycka strider mot varandra

Är det bättre att vara fri och mindre lycklig än ofri och lycklig? Redan Homeros' exempel med sirenernas sång gick ut på detta. Det finns en principiell motsättning mellan frihet och utilitarism. Men det är svårt att hitta konkreta exempel från verkligheten. Den tvingande paternalismen är sällsynt.

Filosofiskt betyder frihetens princip att friheten är viktigare än lycka. Frihet måste ses som ett intrinsikalt värde vilket också "lyckan" är t ex enligt utilitarismen. Alternativt skulle friheten kunna ses som ett instrumentellt värde - en väg till lyckan. Det är dock inte brukligt och är definitivt inte utilitarismens sätt att se på friheten. Visserligen bedömde de tidiga utilitaristerna som Bentham och Mill att ett fritt näringsliv utan statsingripanden skulle visa sig effektivare än ett utsatt för regleringar och tvång. Men den moderna utilitarismen gör inte samma bedömningar. Motsättningen finns i princip.

Den finns också inom den seriösa lyckoforskningen. Den tyske vetenskapsjournalisten Stefan Klein har ger en bild av forskningens rön kring vad som gör människan lycklig (Lyckoformeln - vad vetenskapen kan lära oss om lycka, Natur och kultur) som ger försteg åt friheten. Kan man bara få något till priset av att bli beroende, genom att exempelvis sätta sig i skuld, bör man välja oberoendet. Detta är också vad en rad gamla visdomsord och talesätt pekar på. (Inom sjukvården finns det dock sannolikt klarare paternalistiska fall.)

Friheten som ett värde i sig oavsett konsekvenserna för utilitarismens nytta eller lycka verkar innebära en olöslig konflikt mellan två värdesystem - det deontologiska och det teleologiska. Men det kanske inte är fråga om en lika oförsonlig motsättning som den mellan Immanuel Kants deontologiska system och utilitarismen. Här är det klassiska exemplet att man inte får ljuga under några omständigheter - oavsett vilka absurda konsekvenser detta för med sig i det konkreta fallet. Frihetens princip består ju i eliminerandet av tvång, som rimligtvis skulle kunna ses som en lyckominskande entitet. Med detta i minnet kan vi analysera olika former av motsättningen mellan frihet och utilitarism på det politiska området.

En första motsättning finns på makroplanet. Här har vi utilitarismens sätt att kalkylera med den totala lyckosumman, som inte tar hänsyn till resultatet för olika individers lycka. Det förefaller som om utilitaristerna förutsätter att alla i samhället är plikttrogna tillämpare av utilitarismen. Detta kan nu inte vara helt sant eftersom vi då inte skulle behöva en rad av samhällets institutioner - t ex skatter. Det principiella problemet kvarstår under alla omständigheter. Om den rike har en plikt som säger att han måste betala skatt till den fattige, och det bara är marginalnyttan av pengar som räknas, förefaller det inkonsekvent att förutsätta behovet av en tvångsmässig skatt. Å andra sidan innebär ett faktiskt tvång genom beskattning att den skattskyldige inte är en renlärig utilitarist som inte skulle uppleva en negativ lycka av att tvingas betala skatten. Vi måste rimligen föra in ett element av anti-lycka i kalkylerna om frihetsinskränkningar måste tillgripas i det utilitaristiska samhället.

Att tvång och våld inte skulle väga negativt i lyckokalkylerna kan utilitaristerna svårligen förneka. Frågan är bara varför denna aspekt inte behandlas när en så viktig tvångsinstitution som skatter och dessas fördelning diskuteras som ett element i det utilitaristiska samhället. En möjlig förklaring är psykologisk: en svårberäknad minuspost i kalkylerna skulle göra dem både osäkra och i många fall resultera i helt andra slutsatser än vad man först trott skulle bli fallet. Det är därför alltför tungt att revidera en stor del av utilitarismens resultat för att lärans företrädare skall orka med detta. Och varför anstränga sig när kritikerna till synes inte alls uppmärksammat denna svaghet i teorin?

Förvisso kan utilitarismen revideras när frihetsinskränkningar måste beaktas men det kan fortfarande ske inom ramen för detta moralfilosofiska system. En svårare motsättning finns i grundprincipen för nyttokalkylerna där enskilda individer inte har något annat värde än som bärare av en fraktion av den totala samhällsnyttan. Det betyder att individer som inte så effektivt kan utvinna nytta ur resurser inte heller skall tilldelas så mycket resurser - alternativt fråntas resurser. En maximering av lyckosumman kan fordra långtgående frihetsinskränkningar för en del av medborgarna eller rentav eliminerandet av vissa av dem. Någon rätt för dem att existera erkänner inte utilitarismen.Detta problem behandlas närmare i samband med att utilitarismen analyseras mera systematiskt.

Men hur förhåller det sig med frihet och lycka för samma individ? Vi kan ju tänka oss en situation där vi kan öka en persons frihet genom att minska det statliga tvånget samtidigt som "lyckan" för personen ifråga i någon mening minskar. Hur skall en avvägning då göras?

Det är möjligt att detta problem i praktiken är tämligen begränsat. Jag ser två varianter som kanske har olika relevans. Vi kan för det första tänka oss ett ofritt samhälle som innehåller mycket trygghet men som olika krafter pressar på för att reformera i frihetlig riktning. Det kan både gälla ett traditionsbundet skråsamhälle eller ett genomreglerat, planekonomiskt samhälle av mera modernt slag. För det andra kan vi tänka oss ett paternalistiskt välfärdssamhälle där vi kan analysera specifika ingrepp av tvångskaraktär vidtagna för medborgarnas eget bästa.

I det första fallet finns kanske alltför mycket av kollektiva effekter för att en analys på individnivå skall bli meningsfull. När staten införde näringsfrihet fick många vanliga människor möjlighet att starta företag. Det ökade både friheten och lyckan för dessa. Men för de gamla mästarna och gesällerna var denna frihet inte lyckoökande utan snarare tvärtom på kort sikt. Istället för att åtnjuta monoplets trygghet bakom skråregleringarna måste de gamla företagarna konkurrera om kundernas gunst på en beydligt friare marknad. Friheten blev besvärlig och minskade de etablerades inkomster. Först på längre sikt medförde näringsfriheten att välståndet för alla ökade. I slutändan skulle en utilitaristisk analys dock bara utmynna i att borttagandet av vissa lyckohindrande regler dels resulterar i att vissas lycka ökar (på lång sikt) medan andras lycka minskar. Eftersom den ena gruppen är större än den andra avgör detta kalkylens utfall.

Det förefaller som att det enbart är det individuella paternalistiska fallet som verkligen kan illustrera motsättningen mellan frihet och lycka. Det är dock svårt att hitta entydiga exempel på denna motsättning som litterärt illustreras av Homeros i Odyssén, 12:e sången om sirenerna:

"ifall du har lust, kan du lyssna på dem, men låt då
först din besättning binda dig hårt till händer och fötter,
stående upprätt vid mastens fot, med kraftiga skeppståg;
sen kan du höra sirenerna tryggt och njuta av sången.
Skulle du tigga och be och befalla männen att lossa
repen, då får de surra dig fast ännu hårdare bara."
(Ingvar Björkesons tolkning)

Här strider friheten mot lyckan om man inte kan ta till sådana trick som att låta sig bindas i förväg. Men finns sådana situationer i verkligheten? Det kan hävdas att vissa narkotiska preparat har denna egenskap: efter först dosen är beroendet ett faktum och en mer eller mindre snabb undergång blir följden. Mot detta kan invändas att det finns många exempel på att detta scenario inte gäller för alla. Det är en fråga om sannolikhet.

Denna struktur framgår tydligare när det gäller alkoholrestiktioner. En liten andel av medborgarna klarar inte att få fri tillgång till alkohol medan de flesta kan hålla sig till ett måttligt bruk med bara begränsade olägenheter. Detta har tidigare föranlett flera länder att ingripa med drastiska tvångsåtgärder i form av totalförbud mot alkohol (finns även i muslimska länder). Men förbudspolitiken har också föranletts av ambitioner att öka säkerheten och faller alltså delvis under samhällsstyrelsens område.

Moralfilosofiskt kan ett totalförbud beskrivas i termer av altruistisk moral. Vanliga människor måste uppoffra sin frihet och den lycka som måttligt bruk av alkohol kan ge. Mottagare av dessa kärleksgärningar är de som skulle gått under av fri alkoholtillgång. Det är alltså inte fråga om någon tydlig motsättning mellan frihet och lycka för samma personer. I förbigående kan man också notera att en utilitaristisk analys inte skulle ge totalförbud till resultat. Anti-lyckan för dem som blir alkoholister är inte tillräckligt stor för att uppväga förlusten av den lycka ett måttligt alkoholbruk skulle ge för den stora massan.

Andra paternalistiska förslag är ännu mer oklara. Tendensen i västländerna att medborgarna blir alltmer överviktiga (BMI>25) eller drabbade av fetma (BMI>30) ses mer och mer som ett samhällsproblem. (BMI=vikt i kg/längd i m i kvadrat) Orsaken skulle vara s k tidsinkonsistenta preferenser. Mat är god nu men något man ångrar när fetman blir besvärande i framtiden. För att få ner BMI har sådant som en skatt på fett och socker diskuterats men också restriktioner mot chips, hamburgare och liknande. Här har vi återigen samma krav på uppoffringar från dem som t ex vill äta hamburgare då och då. De får avstå för att vissa personer inte klarar att ha fri tillgång till sådana maträtter. Frihetens och utilitarismens moral står på samma sida mot sådana påfund.

Men man kan konstruera mer precisa motsättningar. Vi kan tänka oss att alla regelbundet måste rapportera sitt BMI till myndigheterna varvid de erhåller en inköpslicens för livsmedel. De som har oacceptabla BMI-värden får restriktioner inprogrammerade på sitt licenskort som måste scannas vid inköp. Den paternalistiska teorin säger nu att personer med överviktstendenser snart skulle bli mer lyckliga eftersom de inte blir så feta. Om detta system sedan togs bort skulle dessa personers frihet visserligen öka men samtidigt skulle de snart bli mindre lyckliga genom tilltagande övervikt och fetma.

Det krävs alltså en hel del krystade konstruktioner för att bevisa att Homeros' tes att det skulle kunna finnas en entydig och individbaserad motsättning mellan frihet och lycka i verkligheten. Dessa konstruktioner borde rimligtvis införas enligt utilitarismen. Hur många håller med om det?

Andra bloggar om: filosofi, frihet, moral, paternalism, utilitarism, folkhälsa, politik på intressant.se